Lönetransparensdirektivet
Interpellation 2025/26:437 av Sofia Amloh (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-04-16
- Överlämnad:
- 2026-04-17
- Anmäld:
- 2026-04-21
- Svarsdatum:
- 2026-05-05
- Besvarad:
- 2026-05-05
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-05
Interpellationen
till Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Lönegapet i Sverige är bestående och har till och med ökat de senaste åren.
I andra EU-länder är gapet större än i Sverige, och kvinnors möjligheter att delta på arbetsmarknaden är sämre. EU:s lönetransparensdirektiv är ett försök att komma åt detta strukturella missgynnande av kvinnor genom ny lagstiftning. Regeringens förslag till implementeringen av direktivet i svensk lag har dragits tillbaka, och Sverige kommer inte att lyckas implementera direktivet i tid.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga jämställdhetsminister Nina Larsson:
Varför väljer ministern och regeringen att inte implementera direktivet?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:437
Webb-tv: Lönetransparensdirektivet
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 1 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig varför jag och regeringen väljer att inte implementera lönetransparensdirektivet.
Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget. Lönediskriminering och osakliga löneskillnader måste bekämpas. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.
Våren 2023 antogs EU:s lönetransparensdirektiv, med syftet att osakliga löneskillnader ska bekämpas effektivare. Trots det viktiga syftet röstade Sverige nej till direktivet på grund av att utformningen inte är anpassad för svenska förutsättningar, inte ger tillräcklig flexibilitet för nationella lösningar och riskerar att skapa onödig administrativ börda.
Utmaningarna med att genomföra direktivet i en nationell kontext är stora, både för oss i Sverige och i andra EU-länder. Den bästa lösningen för Sverige är därför att direktivets genomförandetidpunkt skjuts upp och att vi på EU-nivå hittar lösningar på de utmaningar som finns med direktivet. I detta utesluter inte regeringen att en omförhandling av vissa delar av direktivet måste ske.
Att införa regelverk som inte uppfyller sitt syfte på ett effektivt sätt är dåligt för jämställdheten och för EU:s konkurrenskraft. Därför agerar nu regeringen.
Anf. 2 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! På svaret låter det som om regeringens hållning nu är väldigt skeptisk och att man nu försöker hantera detta på det sätt som frågan kräver. Det är intressant.
Vi kan backa tillbaka lite och se vad den här historien har handlar om. Precis som statsrådet sa i svaret kom beslutet från EU 2023. Det är klart att det kommer många direktiv och förordningar från EU som Sverige inte alltid håller med om i alla delar eller ens har röstat för, framför allt när det kommer till arbetsmarknadsområdet, då vi har en modell som nästan inget annat EU-land har. Detta är alltså inget konstigt eller unikt. Men vi har ju implementerat direktiv tidigare trots att vi har haft den hållningen.
Vi tillsatte en utredning som kom i maj 2024. Den har statsrådet haft på sitt bord. Hon vet vad utredningen säger om hur direktivet ska implementeras i Sveriges lagstiftning. Men ändå har det dröjt ända till januari 2026 innan man presenterat en lagrådsremiss. Man har alltså haft ganska lång tid på sig att begrunda detta.
Man väljer alltså att ta fram en lagrådsremiss – en remiss som förvånar många och upprör i stort sett alla parter på arbetsmarknaden. Den ligger nämligen inte i linje med vad utredningen föreslår, och den skulle varken minska lönegapet mellan män och kvinnor på svensk arbetsmarknad eller göra det transparent – detta var ju annars något man hade stora ambitioner om att direktivet skulle generera.
Inte minst uttryckte statsrådet själv sådana ambitioner, för i den budgetdebatt vi hade här i kammaren i december 2025 sa hon: ”Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Nu får Diskrimineringsombudsmannen muskler att jobba effektivt med genomförandet av EU:s lönetransparensdirektiv. Att synliggöra osakliga löneskillnader kan och kommer att förbättra förutsättningarna för att kvinnor och män ska få lika lön för lika arbete.” Jag håller helt med. Det var den gemensamma ingången.
När kritik kommer från Svenskt Näringsliv, SKR, LO, TCO och Saco mot regeringen är den svidande och omfattande. Det förslag man går fram med är inte gynnsamt och inte i linje med det direktivet. Jurister från Svenskt Näringsliv och SKR visar att man kan implementera direktivet på ett annat sätt, men regeringen vägrar att lyssna på det.
Den 5 mars var ministern i arbetsmarknadsutskottet. Där fick vi möjlighet att ställa frågor: Ska ni gå vidare med lagrådsremissen? Ska detta implementeras? Ska Sveriges riksdag genomföra detta före sommarens slut? Jag kände mig kanske något dum på utskottssammanträdet, men jag tror att jag frågade statsrådet och regeringen tre gånger om man verkligen tänkte gå fram med lagrådsförslaget, och då var svaret ja.
Sedan tog det inte ens tre veckor innan man drog tillbaka förslaget. Man går så långt som att säga att man vill gå tillbaka till EU och omförhandla delar. På utskottssammanträdet sa man att detta inte var möjligt. Varför väljer man nu att hantera denna fråga så annorlunda med så kort varsel?
Anf. 3 Eva Lindh (S)
Fru talman! Tack för att jag får delta i debatten, och tack till min kollega Sofia Amloh som har lyft frågorna! Det är väldigt viktiga frågor.
Låt mig börja med det som det faktiskt handlar om: jämställdhet och jämställda möjligheter för kvinnor och män i Sverige. Detta bekymrar mig, för jag tycker inte att den här regeringen har gjort förutsättningarna för kvinnors jämställda möjligheter bättre, antingen det gäller ekonomiskt eller deras deltagande i samhället.
Jag hade önskat att jag skulle kunna stå här och berömma ett statsråd från Liberalerna. Socialdemokraterna och Liberalerna har ju i historien kämpat tillsammans för jämställdhet. Vi har kämpat för att förbättra på många områden. Det var det som gjorde att Sverige var främst i världen när det gällde jämställda möjligheter för kvinnor och män.
Det vi ser nu är att det backar. Gång på gång under mandatperioden har de budgetar som SD-regeringen lagt fram försämrat förutsättningarna för kvinnor. Man har försämrat möjligheterna för kvinnor att stå starka, till exempel så att en utsatt kvinna kan lämna en våldsam man. Man har också försämrat grunden för jämställda möjligheter för kvinnor och män. Den här regeringen har försämrat jämställdheten i Sverige.
Det är återigen männen som står som vinnare i alla de budgetar som den här regeringen har lagt fram. Varför nämner jag detta? Jo, eftersom det här är grunden i statsrådets svar. Utifrån mina tidigare debatter med statsrådet tvekar jag inte – jag är övertygad om att Nina Larsson är engagerad i jämställdhetsfrågor. Men det engagemanget och den kraften verkar inte ha smittat av sig på resterande statsråd i regeringen, och då blir det svårt att få igenom saker.
Var står vi när direktivet kommer? Vi är femte från botten av alla EU:s medlemsländer när det gäller utvecklingen mot jämställdhet. Utvecklingen går alltså inte framåt, utan vi ligger nu i botten. Lönegapet har ökat och är större än för sex år sedan. När regeringens svar på direktivet kommer finns inget jättestort förtroende.
Jag läser i statsrådets svar: ”Därför agerar nu regeringen.” Då undrar jag: Vad innebär det? På vilket sätt agerar regeringen? Vad är det man gör för att implementera det här? Den här debatten är inte till för att behandla hela jämställdheten, men jag undrar också: På vilket sätt agerar regeringen för att förbättra jämställdheten för kvinnor i dag? Jag ser nämligen inte att den gör det, vilket jag är väldigt bekymrad, ledsen och orolig över.
Vi behöver svar på den fråga som Sofia Amloh har ställt. Vad händer? Varför agerar inte regeringen när det gäller det här direktivet eller andra frågor som berör jämställdheten i Sverige?
Anf. 4 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Jag tackar ledamöterna Amloh och Lindh för inläggen och frågorna.
Jag vill börja med att säga att Sverige kommer att implementera lönetransparensdirektivet. Även om Sverige initialt röstade emot direktivet i EU är ambitionen med det att hitta bra och effektiva sätt att öka transparensen och därmed också minska det osakliga lönegapet mellan män och kvinnor.
Detta är något som vi måste arbeta oerhört aktivt för. Därför väljer vi också att begära stopp för införandet och göra det möjligt att tillsammans med övriga medlemsländer och kommissionen hitta en lösning som leder till de effekter som direktivet åsyftar, nämligen ett effektivt jämställdhetsarbete kopplat till ökad transparens och insyn för mer jämställda löner.
Sverige går mycket riktigt alltid in med ambitionen att implementera direktiv på bästa tänkbara sätt utifrån de svenska förutsättningar som råder. Detta var också regeringens ingång i arbetet med lönetransparensdirektivet. Parallellt med detta har vi kontinuerligt haft en dialog med övriga medlemsländer och har allteftersom fått ett ökat utbyte med andra medlemsländer.
Fler länder upptäcker nämligen att det finns stora utmaningar med den väldigt stelbenta och detaljerade styrning som det här direktivet innebär. För svensk del handlar det om lönebegreppet men också tidsaspekten och tidslinjen för införandet. Fler EU-länder har också aviserat att de avser att omförhandla direktivet när det gäller införandetiden och delar av innehållet. Vi för löpande en dialog om detta.
Det är av yttersta vikt att försöka hantera båda dessa delar. Vi behöver hitta effektiva verktyg för att öka jämställdheten så att ambitionen om ökad transparens och insyn kan leda till ett minskat lönegap, men vi behöver även värna goda och flexibla förutsättningar för arbetsgivarna och näringslivet. I samklang med andra medlemsländer och efter att ha fört en dialog om hur de avser att implementera direktivet landade vi i att vi behöver dra i bromsen och se till att direktivet kan införas på ett sätt som ger den effekt som åsyftas. Något annat vore att hantera detta på ett oansvarigt vis.
Departementets och regeringens bedömning var att vi i delar inte kunde luta oss mot den utredning som fanns rörande lönebegreppet. Om vi ska hantera detta med Sveriges bästa för ögonen behövs en omförhandling eller andra former av lösningar.
Anf. 5 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Jag skulle vilja göra en tolkning av det som faktiskt har hänt. Detta har förhandlats i EU under många år. Nu har man landat i den här frågan, som spelar roll för alla kvinnors och medlemsländers möjligheter att få mer jämställda löner och minska lönegapet mellan män och kvinnor på hela den europeiska lönemarknaden. Vi har varit med och drivit det här.
Sverige är ett föregångsland. Sverige behöver vara med för att hålla i taktpinnen, driva de här frågorna och vara det goda exemplet. Sverige har jobbat med lönerevisioner i många år och har gjort det bra.
Lönetransparensdirektivet skulle ha spelat roll på den svenska arbetsmarknaden om regeringen hade valt att göra på ett helt annat sätt än vad man föreslog. Det förslaget drog man tillbaka och backade sedan hela vägen till EU. Det gör nu att arbetet stannar upp. Nu får många länder anledning att vänta med att göra någonting för alla kvinnor på den europeiska lönemarknaden. Detta befäster lönegapet. Det driver inte på eller flyttar fram positionerna när regeringen väljer att göra på det här viset.
Det är oerhört upprörande att man inte backar ett steg för att göra om och göra rätt och sedan gå framåt. I stället backar man tillbaka flera års förhandlingar. En massa konservativa länder runt om i Europa får anledning att hålla tillbaka kvinnors löneutveckling. Den här regeringen är med och bidrar till det, och det är inget annat än upprörande, fru talman.
Man kan också välja att göra det på ett annat sätt, vilket jag har redogjort för, när parterna på arbetsmarknaden vet hur det här skulle kunna implementeras. Men regeringen väljer att tolka och övertolka varenda bokstav i EU:s direktiv i stället för att ha gott självförtroende eftersom Sverige är ett av de bästa länderna i de här frågorna.
Man kan välja att tolka direktivet för att uppnå syftet med det på bästa sätt i svensk lagstiftning. Men det saknas politiskt ledarskap för att sätta ned foten när det gäller vad som krävs enligt den tolkningen och faktiskt lägga fram ett förslag på riksdagens bord. Det har regeringen inte gjort. Det finns faktiskt ingenting som kommer i närheten av att utjämna lönegapet i Sverige. Det har ökat, vilket vi redan har fått höra av min kollega.
Vad gör regeringen? Jag har lyssnat på statsrådet tidigare. Vi har haft debatter om ekonomisk jämställdhet. Statsrådet har uttryckt en väldigt stark tro på det här direktivet. Jag har nästan känt att jag har hållit med om att direktivet kommer att spela stor roll om det införs. Den starka tron på att det skulle utjämna de ekonomiska klyftorna inom svensk jämställdhetspolitik kanske var att tillskriva ett direktiv lite väl mycket.
Nu väljer regeringen att inte göra någonting. Efter fyra år har man inte gjort någonting för att minska löneklyftorna. Löneklyftorna ökar. Det är resultatet, kvittot och facit med den här regeringen. Det är oerhört sorgligt.
Anf. 6 Eva Lindh (S)
Fru talman! Lönegapet ökar. Skillnaderna mellan kvinnor och män ökar.
Jämställdhet uppstår inte av sig själv – det vet Socialdemokraterna och Liberalerna. Det krävs politiska prioriteringar. Det krävs kraft. Det krävs också mod. Många gånger – så har det varit i historien, och så är det också i dag – krävs det att politiken går före för att förändra och för att öka jämlikheten och jämställdheten mellan kvinnor och män. Därför är det med sorg man ser att detta inte sker.
Sverige backar. Jag tror att ganska många väljare i Sverige ser det. Jag vet att många har sett att det faktiskt inte har skett några framsteg. De har sett att jämställdheten minskar. Vi ser också något internationellt. Många länder ser med sorg i hjärtat vad som händer i Sverige. De önskar att Sverige ska gå före.
Det här är ett exempel där statsrådet säger att det finns problem. Det är det vi hela tiden får höra. Men varför arbetade man inte för att förbättra detta när det här lades fram? Det är jag nyfiken på att få höra om. Vad har regeringen gjort, och hur har man agerat?
Vi måste minska det osakliga gapet mellan mäns löner och kvinnors löner. Vi behöver öka jämställdheten. Jag har en förhoppning om att statsrådet ska visa det engagemang för jämställdhetsfrågorna som jag tror mig veta finns i grunden. Men vad gör regeringen nu?
Anf. 7 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Tack till ledamöterna Amloh och Lindh för frågorna och inläggen!
Det låter här i kammaren som att Sverige skulle ligga långt efter på jämställdhetsområdet – å ena sidan. Å andra sidan är Sverige föregångslandet. Jag blir inte riktigt klok på de olika budskapen från det parti som ledamöterna representerar.
Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Sverige är mycket riktigt ett föregångsland i de här frågorna – ett land som andra länder tar rygg på och som andra länder ser upp till. Sverige hamnar i toppen i de flesta jämställdhetsindex som görs på olika håll inom EU och i andra jämförelser. Det osakliga lönegapet mellan män och kvinnor låg senast på 4,6 procent. I andra EU-länder är det betydligt större.
När vi har den här ledartröjan är det oerhört viktigt att vi tar ansvar och att vi hittar framkomliga vägar som gör att vi kan värna arbetsgivarna och näringslivets förutsättningar, så att det blir en minskad regelbörda, och samtidigt öka insynen och transparensen när det gäller lön för att få bukt med och så småningom utplåna det osakliga lönegapet mellan män och kvinnor.
Det här är ett arbete. Det här är en implementering som Sverige kommer att göra. Jag ser fram emot att vi kan göra det på ett bättre sätt – som är bättre än att jobba med det vi har haft att jobba med fram till dags dato. Jag hyser goda förhoppningar om att vi ska lyckas. Det är flera andra länder som är i samma situation, och vi har en mycket god dialog såväl med dem som med EU-kommissionen.
Det vore allt annat än ansvarigt att, så att säga, tro sig veta att saker och ting ska hålla när man implementerar direktiv. Vi behöver verkligen ha torrt på fötterna. Det är därför regeringen har dragit i bromsen. Det handlar om att vi ska kunna få till en lösning där man skjuter på tidsplanen och som möjliggör en mer flexibel tolkning av direktivet i vissa delar. Det är viktigt för Svenskt Näringsliv. Det är också viktigt för jämställdheten. Stödet för de åtgärder som vi inför behöver vara stort för att de ska ha effekt.
Detta visar erfarenheter. Lönekartläggningarna infördes mycket riktigt under 90-talet. Det var den dåvarande liberala jämställdhetsministern som införde dem i Sverige, under den dåvarande borgerliga regeringens tid.
Vi måste ha stöd också från arbetsmarknadens parter i de tolkningar vi gör när vi inför den här typen av regelverk. Det är därför som vi skyndsamt har den här dialogen med EU, tillsammans med flera andra medlemsländer. Det är nämligen av vikt att vi får det här till stånd så snabbt som möjligt.
Utöver detta har den här regeringen infört en rad reformer inom jämställdhetspolitiken, brett, apropå ledamoten Eva Lindhs tidigare inlägg. Vi har den största jämställdhetspolitiska budgeten inom utgiftsområde 13 som det här landet någonsin har haft. Vi har infört en rad olika reformer, och det är något vi ska fortsätta med.
Anf. 8 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Ja, på 90-talet var Liberalerna liberaler och hade ambitioner även på det här området, till skillnad från Liberalerna nu. Det jag hör nu är nämligen oerhört ambitionslöst.
Man menar att vi har de här osakliga löneskillnaderna och att de inte är jättestora. Jag hör någon som är ganska nöjd, fru talman.
Den här regeringen har faktiskt haft i stort sett hela mandatperioden på sig. Direktivet var klart våren 2023. Man har inte gjort någonting. Jo, den här utredningen tillsattes. Men sedan har den legat, och så skedde det något för bara ett par månader sedan.
Arbetsmarknadens parter gör faktiskt en helt annan bedömning än regeringen. Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Regioner och arbetstagarparten, fackförbunden, har samma uppfattning. Det är kanske sällan parterna på arbetsmarknaden har det, men i det här fallet är de helt eniga om hur det här ska gå till och om kritiken mot regeringen.
Det förslag som regeringen tog fram och som man sedan drog tillbaka var faktiskt ett historiskt haveri – ett dåligt förslag. Det var bra att man drog tillbaka det förslaget, men alternativet är att komma med ett annat förslag där man har lyssnat på kritiken. Det förmår inte regeringen. Nu ska man backa tillbaka hela vägen till EU och omförhandla någonting. Statsrådet har själv sagt, för bara någon månad sedan, att det inte är görligt.
På vilket sätt agerar regeringen nu för att minska de osakliga löneskillnaderna? Nu handlar det inte längre bara om kvinnor i Sverige och om svensk arbetsmarknad. Det finns risker även på den europeiska arbetsmarknaden. På vilket sätt agerar man för att flytta fram positionerna? Jag vill i alla fall höra om något konkret förslag.
Anf. 9 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Ekonomisk jämställdhet är bra business. Det är någonting som kommer att stärka den svenska konkurrenskraften. Det är ytterst bra för vårt handelsberoende land att våra företag kan jobba mer med jämställdhet och mångfald. Det är någonting som kommer att ge svarta siffror i resultatet och öka lönsamheten, och detta behöver vi jobba mer aktivt med.
Jag ser fram emot när vi har fått till stånd en bra implementering, för svensk del, av detta direktiv – att det då också kan, så att säga, jobba hand i hand med näringslivet för att öka konkurrenskraften och öka jämställdheten på samma gång.
För att göra det behöver vi se till de svenska förutsättningarna utifrån den svenska arbetsmarknaden, och regeringens bedömning är vi behöver ta ett omtag med EU. Vi har goda förhoppningar om att det kommer att vara lyckosamt och ge bättre förutsättningar för att öka insyn och transparens kopplat till lönedelen.
Den här regeringen genomför en rad olika åtgärder och reformer på jämställdhetsområdet som mäns våld mot kvinnor, unga relationer och en rad saker. Vi har gjort om straffrätten så att utgångspunkten är brottsofferperspektivet. På området ekonomisk jämställdhet har vi gett ett flertal uppdrag till Tillväxtverket för bättre underlag och bättre analys. Vi har även en pågående utredning om den långsiktiga styrningen av den ekonomiska jämställdheten, där flera skarpa förslag kommer inom en månad. Vi har gjort föräldraförsäkringen mer flexibel, vilket möjliggör för både män och kvinnor att kombinera familjebildning med karriär, och så sent som i torsdags fattade vi beslut om att initiera ett arbete om europeisk standardisering för effektivt jämställdhetsarbete.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
