låssystem för äldreboenden

Interpellation 2004/05:475 av Franzén, Mia (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2005-03-16
Inlämnad: 2005-03-16
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2005-03-22
Sista svarsdatum: 2005-04-11
Besvarad: 2005-04-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 mars
Interpellation 2004/05:475
av Mia Franzén (fp) till statsrådet Ylva Johansson om låssystem för äldreboenden

Varje dag går omvårdnadspersonal på olika äldreboenden till jobbet och känner att de arbetar på gränsen till det lagliga. På många äldreboenden hålls nämligen de boende i praktiken inlåsta, med till exempel kodlås, eller genom att personalen inte släpper ut en svårt förvirrad människa på gatan.

Skydd mot frihetsberövande är grundlagsfäst i RF 2 kap. 8 § och inskränkningar i detta skydd kräver stöd av lag på det sätt som föreskrivs i 2 kap. 12 §. I Socialstyrelsens författningssamling (senast i SOSFS 1997:16) heter det, omskyddsåtgärder för personer med åldersdemens i särskilda boendeformer för service och omvårdnad:

"Inlåsning får inte ske. Boendeenhetens ytterdörr kan vara låst, så som det är brukligt i de flesta hem. Låset måste vara av sådan beskaffenhet att de boende själva kan låsa upp. Att använda alltför komplicerade lås, som förhindrar den äldre att öppna dörren och gå ut, är att betrakta som inlåsning. Däremot kan dörren ha ett lås som det tar viss tid att öppna. Om låset är kombinerat med larm uppnås en större säkerhet."

Om dessa larm, som Socialstyrelsen tipsar om, finns får alltså ingen boende nekas att gå ut som vill detta. Personalen får då i stället följa med den demente ut.

Men såvitt jag vet finns inget demensboende som har en personal per boende. Vad det betyder är att ifall personalen lämnar boendet för att ta hand om den som vill gå ut, lämnas andra boende utan tillsyn och de kan under tiden råka ut för olyckor. Vart och vartannat äldreboende, i såväl kommunal som privat regi, har dock i dag olika former av kodlås, som måste användas av både inkommande och utgående personer. Så varje dag hindras äldre dementa, men även övriga boende, att promenera ut från sitt boende, något som inte kan anses tillåtet enligt vare sig RF eller socialtjänstlagens § 19 som stadgar att äldre personers integritet och självbestämmande i det särskilda boendet ska respekteras.

Såvitt jag blivit korrekt informerad har ännu inget fall prövats huruvida olika former av låsanordningar i högre eller lägre grad är att betrakta som olaga frihetsberövande. Det har ännu ej prövats var gränsen går mot det brottsliga frihetsberövandet.

Att lämna vårdpersonalen och kommunpolitiker i ett sådant osäkert rättsläge kan inte vara moraliskt riktigt. Glappet mellan vad Socialstyrelsen menar är olaga inlåsning och hur låsanordningarna är beskaffade ute i verkligheten är oroväckande stort och att bara stillatigande avvakta praxis på området skapar en obehaglig psykisk press för de omvårdnadsansvariga.

Jag har tidigare ställt samma interpellation till dåvarande statsrådet Lars Engquist och jag är nu intresserad av att veta vilka krafttag nuvarande minister tänker ta. Med anledning av ovanstående vill jag därför fråga statsrådet:

1. Avser statsrådet att låta undersöka närmare hur utbrett det är med "lagtrots" genom låsanordningar, kodkortssystem, kodsystem, nycklar med mera på olika äldreboenden?

2. Kommer statsrådet att lägga fram något lagförslag till riksdagen eller på annat sätt vidta åtgärder för att tydliggöra gränsdragningen mellan olaga frihetsberövande och skyddsbehovet av till exempel dementa i särskilt boende?

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:475

Webb-tv: låssystem för äldreboenden

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:105 Torsdagen den 14 aprilProtokoll 2004/05:105 10 § Svar på interpellation 2004/05:475 om låssystem för äldreboenden

Protokoll från debatten

Ylva Johansson (S)

Anf. 149 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Mia Franzén har frågat mig om jag dels avser att låta undersöka närmare hur vanligt det är att det på äldreboenden förekommer låsanordningar som kan anses vara lagstridiga, dels om jag kommer att lägga fram något lagförslag för att tydliggöra gränsdragningen mellan olaga frihetsberövande och skyddsbehovet för exempelvis personer med åldersdemens. Den 3 februari 2005 beslutade regeringen om direktiv till Utredningen om skyddsåtgärder inom vård och omsorg för personer med nedsatt beslutsförmåga (dir. 2005:11). Utredningen ska överväga om det finns behov av att införa bestämmelser om skydds- eller tvångsåtgärder inom vården och omsorgen av äldre personer som har nedsatt beslutsförmåga främst till följd av demenssjukdom. Många personer med demenssjukdom har nedsatt kognitiv förmåga och kan därför ha svårt att ta vara på sig själva. De situationer som många personer med demenssjukdom hamnar i innebär svåra etiska överväganden för personal, anhöriga och andra som på olika sätt försöker hjälpa den som har en demenssjukdom. Detsamma kan gälla för äldre personer med nedsatt beslutsförmåga på grund av andra sjukdomstillstånd, till exempel personer med stroke. Ofta vidtar man olika former av skyddsåtgärder som fastspänning eller inlåsning. Syftet kan vara dels att stärka den enskildes självständighet och möjlighet att delta i social samvaro, dels att skydda den enskilde från risken för fallskador eller från att gå vilse, dels att skydda andra personer som de medboende eller personalen. Frihetsinskränkande åtgärder inom vård och omsorg för personer med demenssjukdom förutsätter den enskildes samtycke. Saknas samtycke så saknas rättsliga möjligheter att vidta sådana åtgärder. Oavsett om den enskilde har beslutsförmåga eller inte kan inte någon annan i den enskildes ställe samtycka till frihetsinskränkande åtgärder. Ett rättsligt stöd för användning av frihetsinskränkande åtgärder kan endast ges genom att införa lagstiftning på området. Socialstyrelsen, länsstyrelserna och forskningen har upprepade gånger påvisat att användningen av skyddsåtgärder inom vården av äldre med demenssjukdom är vidare än vad lagstiftningen i dag medger. Samtidigt visar erfarenheterna att avsaknaden av praktiskt fungerande lagreglering av ställföreträdande beslutsfattande medför att beslutsfattandet om vård- och omsorgsinsatser i praktiken överlämnas till vårdpersonalen. Det blir oklart vad man kan och får göra och vem som har rätten att fatta beslut. Det är också oklart när skyddsåtgärder övergår till att utgöra icke tillåtna tvångsåtgärder. Det är inte fritt från komplikationer att använda eller avstå från att använda skyddsåtgärder som begränsar den enskilde vårdbehövandes frihet. Fastspänning kan förstärka rädsla, oro, apati eller ett aggressivt beteende. Utredningens huvuduppgift är att bedöma behovet och i förekommande fall utformningen av en särskild lagstiftning med bestämmelser om skydds- och tvångsåtgärder i vården av äldre personer med demenssjukdom. Utredningen ska analysera hur en sådan lagstiftning kan bidra till att användningen av tvångsåtgärder mot personer med demenssjukdomar minskas. I vissa situationer kan det finnas behov av att utifrån vårdhänsyn vidta begränsande tvångsliknande åtgärder. Utredningen ska analysera om det i regeringsformens hänsyn till bestämmelserna i Europakonventionen finns utrymme för en tvångslagstiftning som omfattar personer med demenssjukdom eller annan sjukdom som satt ned beslutsförmågan. Utredningen ska föreslå hur man skulle kunna fastställa att en person har bristande beslutsförmåga och vem som ska avgöra det och utifrån vilka kriterier. Vid konflikter där krav på effektivitet, arbetsmiljö eller andra patienters intressen behöver tillgodoses kan risken vara betydande att den enskilde patientens intressen inte tillräckligt beaktas. Den patient som inte har beslutsförmåga bör ha ett skydd för sina anspråk på trygghet och en effektiv vård och behandling så att tvång inte ersätter god vård och omsorg. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2006. Efter remissbehandling av utredningens förslag kommer regeringen att ta ställning till om något lagförslag ska läggas fram.

Mia Franzén (Fp)

Anf. 150 Mia Franzén (Fp)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Ylva Johansson för svaret på min interpellation, som har sitt ursprung i min härliga hemkommun Salem. Jag vet inte om Ylva vet om det, men jag vill påminna om det. Svaret vittnar om en stor förståelse om för problematiken. Det öppnar också för att vi så småningom kan komma till rätta med en lag som inte bara äventyrar vårdpersonalens säkerhet på jobbet utan också skapar en osäkerhet hos de äldre och deras anhöriga om vad man kan kräva och inte kräva. Vi har för få boendeformer och för få platser inom äldreomsorgen i dag. Ensamheten, isoleringen och otryggheten är stor när man blir äldre och själv får olika funktionsnedsättningar eller när maken drabbas. Det är väldigt glädjande att det har hänt något och att det nu är på gång en utredning om skyddsåtgärder för äldre. Jag välkomnar utredningen. Jag har räknat ut att en ny lagstiftning tidigast borde kunna träda i kraft någon framåt hösten 2007. Fram till den dag då en eventuell ny lagstiftning träder i kraft svävar trots allt vårdpersonalen i ovisshet om hur den egentligen ska kunna följa lagen och ändå utföra ett bra jobb runtom på våra äldreboenden. Ylva Johansson uppger att Socialstyrelsen, länsstyrelsernas tillsynsenheter och forskningen upprepade gånger har påvisat att användningen av skyddsåtgärder inom vården av äldre med demenssjukdom är vidare än vad lagstiftningen i dag medger. Då undrar man: Vem är det som bär ansvaret för dessa oklarheter fram till den dag vi i sådana fall har rett ut oklarheterna? Ska vi behöva invänta en personlig tragedi för en enskild vårdgivare, det vill säga någon ur personalen, eller att någon äldre råkar illa ut innan vi får modifierade regler? Hur planerar Ylva Johansson vidare att informera vårdpersonalen om hur den bör agera under denna långa processtid? Ska vårdpersonalen släppa ut de svårt förvirrade äldre eller själv följa med och lämna andra utan tillsyn? Eller är det bättre att än så länge låta dörrarna vara låsta och omöjliga att öppna utan nyckel, kodkort och sifferkod? Vad gör man om något händer? Låt mig ta ett fiktivt exempel. Karl som lider av Alzheimer och annars brukar vara så lugn och rar löper plötsligt amok med förskäraren på ett äldreboende. Johanna, som också är boende på detta hem, lyckas ta sig till dörren med sin rollator. Men hon hamnar mittemellan personalen som har kodkort och Karl som löper amok. Vem bär då ansvaret för detta låssystem? Den som är i behov av hjälp får i dag för att inte bli utan boendeplats acceptera stora förändringar och ingrepp i integriteten. Att acceptera ett helt låst boende kan vara enda alternativet när lösningen i hemmet inte fungerar längre. Likaså förstår anhöriga och vänner att den villkorade hjälpen är bättre än ingen alls.

Elina Linna (V)

Anf. 151 Elina Linna (V)

Fru talman! Det är en viktig fråga som Mia Franzén har lyft i sin interpellation. Det tycker också jag. Vänsterpartiet har under flera år motionerat om rättsäkerhet för demenssjuka. Då menar vi inte enbart låssystem utan också andra fysiska begränsningsåtgärder, till exempel bälte, sele eller brickbord som kan hindra den äldre att röra sig fritt. Våra motioner har tyvärr inte hitintills lett till några konkreta åtgärder. Men nu är vi glada att regeringen äntligen tar frågan på allvar. Vi hoppas att det inte ska dras i långbänk. När utredningen är klar förväntar vi oss att en skyndsam beredning kommer att ske. Även om vi får en ny lagstiftning kommer personalen att tvingas att göra bedömningar om man ska låta den demenssjuka gå uppe eller skydda från till exempel ett fall. Den demenssjuka eller en förvirrad äldre som sitter till exempel i rullstol kanske inte kommer ihåg att hon eller han inte längre kan gå utan försöker ställa sig upp och gå. Personalen ställs inför svåra överväganden i varje situation där den äldre eller boende inte själv förstår eller vill begränsa sin rörelsefrihet. Vid användandet av fysiska begränsningsåtgärder handlar det om en smal gräns mellan omsorg och en kränkning av den enskilda personen. Detta ställer stora krav på personalen. Jag vill också påpeka att det för den skull inte behöver handla om ett ont uppsåt hos personalen, tvärtom. Men jag menar att själva den fysiska begränsningsåtgärden ställer personalen inför ett svårt etiskt dilemma: göra gott, eller göra rätt. Med detta som bakgrund undrar jag om ministern tagit fasta på de behov som personalen har av handledning och kunskap utifrån de etiska dilemman som alltid kommer att finnas när vi talar om situationer då personalen tvingas att bli ett ställföreträdande jag. Jag undrar om statsrådet till exempel har tagit upp de tankarna i arbetet med Kompetensstegen.

Ylva Johansson (S)

Anf. 152 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Det är en mycket viktig fråga som Mia Franzén har tagit upp. Jag håller helt med om beskrivningen av hur problemen kan se ut. Det var intressant att det kom från Salems kommun, min gamla hemkommun. Det visste jag inte. Jag har egentligen inte mycket mer att säga utöver det att vi nu tar i frågan. Det är helt otillfredsställande att det saknas lagstöd för dessa bedömningar. Det är en mycket svår situation för den personal som dagligen har att göra de ställningstagandena i vardagen i vård- och omsorgssituationen. Regeringen har också gjort en del andra saker. Den demensarbetsgrupp som regeringen tillsatte tog senare ett initiativ tillsammans med Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting för ett antal utbildningar och så kallade genombrottsprojekt. Där har 40 olika team utbildats i just demensvården, där den här frågan framför allt är aktuell. Vi har tagit initiativ till den mycket stora och fleråriga nationella satsningen på kompetensutveckling av personal inom äldreomsorgen. Frågor om demensvård är högaktuella hos kommunerna och finns med. Det är nästan alla landets kommuner, alla utom två, som har anmält att de vill delta. Socialstyrelsen gör hela tiden bedömningar och ger också en del råd till kommunerna för hur man ska handskas med den här typen av skyddsåtgärder. Det är naturligtvis ett svårt läge när lagstödet saknas. Det gäller den svåra gränsdragning som Elina Linna beskriver mellan det som är omsorg och det som blir kräkning. Hur ska den gränsen dras? Vem är det som fattar beslutet och på vilka grunder? Vem ska anses beslutsoförmögen och vem ska inte anses det? Det är också så att en person kan vara beslutsoförmögen ibland och ibland inte. Det handlar inte bara om individen. Det handlar också om det aktuella tillståndet. Det är väldigt svåra gränsdragningar. Jag är glad att utredningen är tillsatt och att vi har kommit i gång med det viktiga arbetet. I grunden kan vi inte lösa dessa frågor med mindre än att vi får fram ett tydligt lagstöd för den här typen av beslut. Trots allt hanteras frågorna dagligen av Socialstyrelsen, länsstyrelsernas tillsynsenheter och av personalen ute på äldreboendena och demensboendena. Det gör man många gånger på ett bra sätt. Men det är inte en tillfredsställande situation att vi inte har ett lagstöd för de beslut som man tvingas att fatta.

Mia Franzén (Fp)

Anf. 153 Mia Franzén (Fp)

Fru talman! Det verkar som att vi är rörande eniga om den här problemställningen, och jag är, som sagt, väldigt glad över att den här utredningen nu kommer till stånd. Jag kan upplysa om att det allra senaste från länsstyrelsen är ett hotelliknande lås där man kan ta sig ut men inte in. Det skulle vara någonting som kan vara godkänt. Ett demensboende i Målilla fick nedslag på att man hade de äldre inlåsta. Men detta är mer utbrett än så, och det är klart att det kan vara kostsamt för kommunerna att lägga om låssystemen på olika boenden. Vi borde kanske diskutera tvångsåtgärderna i ett litet större perspektiv. Elina Linna var tidigare inne på att man inte ska sätta dessa i motsatsställning till god omvårdnad. Om jag är på väg att skada mig själv blir jag ju glad om statsrådet hindrar mig. Det skulle vara att visa medmänsklighet och ge mig god omvårdnad. Det kan vara dags att lagstiftningsvägen visa vårdpersonalen att man har förtroende för dem och att ge dem utrymme att använda sitt sunda förnuft och sina hjärtan i sitt viktiga värv, så att de inte ständigt landar i frågan: Ska jag göra gott eller göra rätt? Det var väldigt bra sagt, tycker jag. I verklighetens Sverige samlar man inte alla dementa i ett boende, utan det är många som har fysiska funktionsnedsättningar, men som är fullt friska i övrigt. De får i dag acceptera inlåsning eftersom det finns en boendeform där man blandar svårt dementa människor och människor med psykiatriska diagnoser med i övrigt fullt friska personer som har andra former av handikapp. Det är lite skrämmande att vi låser in väldigt många människor i dag, och frågan är om man ska behöva acceptera inlåsning för att få vård. Vad ska man ge för råd till vårdpersonalen? Hur ska de agera under processtiden? Är det bättre att låta dörrarna vara låsta eller ska man följa med ut och lämna övriga boende obevakade och utan tillsyn?

Elina Linna (V)

Anf. 154 Elina Linna (V)

Fru talman! Jag arbetade för länge sedan inom psykiatrin, det var på 70-talet. Många av de personer som vi nu talar om vårdades då inom psykiatrin. Där har man ju sedan väldigt lång tid tillbaka haft handledning som en självklar del i yrket. Man har en tradition av att personalen behöver handledning för att kunna hantera de svåra situationer som personalen måste klara av när det gäller tvång och begränsningar. Jag anser att man inom demensvården måste börja diskutera handledning som en självklar del. Som det ser ut i dag inom demensvården finns det inte möjlighet för personalen att få handledning. Arbetet är inte heller organiserat på så sätt att personalen skulle kunna dra sig undan för att få handledning. På det sättet skulle man nog också kunna höja statusen inom demensvården. Jag hoppas att Ylva Johansson vill kommentera också detta med handledning.

Ylva Johansson (S)

Anf. 155 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Vi handskas naturligtvis med den situation som vi har. Det är ju inte totalt tomt. Socialstyrelsen, länsstyrelsen och personalen fattar beslut i dag och kommer att fortsätta att göra det. Men jag är ansvarigt statsråd och har till min uppgift att ta fram nödvändig lagstiftning. Det är ju därför som jag har tillsatt utredningen. Situationen är inte tillfredsställande. Det finns inte lagstöd för de insatser som många anser vara - och förmodligen också är - motiverade och nödvändiga. När det finns en nödsituation, när något speciellt uppstår, finns det ofta lagstöd för att vidta vissa begränsande åtgärder och ibland tvångsåtgärder. Men det kan också vara nödvändigt med regelmässigt tvingande åtgärder, till exempel med att ha en låst avdelning, möjlighet att ge medicin till den som säger sig inte vilja ha den eller kunna använda sig av andra typer av tvång. Då är det viktigt att man gör klart vilken rättssäkerhet som ska gälla för individen. Det är inte minst viktigt för anhöriga att veta hur man gör om man inte är nöjd med det tvång eller de andra åtgärder som den boende utsätts för. Hur gör man om man inte är nöjd med dem? Finns de dokumenterade, och vad har legat till grund för besluten? Det är också skönt att veta för personalen. Många tycker att det är svårt att fatta och försvara dessa beslut gentemot till exempel anhöriga. Det är viktigt att man får stöd i sådana situationer. Jag har höga förväntningar på utredningen, men det är ett mycket svårt uppdrag. Det kommer att bli en grannlaga uppgift att gå igenom allt detta och göra en rimlig avvägning mellan verksamhetens krav på en fungerande vård och omsorg och individens krav på rättssäkerhet. Jag delar Elina Linnas uppfattning om att det borde finnas handledning i mycket större utsträckning inom flera delar av äldreomsorgen, inte minst inom demensvården. Det är en av de frågor som jag särskilt har lyft fram när jag har varit ute och pratat med kommunledningar om Kompetensstegen. Jag tycker att man i väsentligt större utsträckning än i dag skulle använda sig av erfarna undersköterskor och biträden och utbilda dem till handledare så att de kan vara mentorer och handledare för andra personer, kanske mer nyanställda, inom äldreomsorgen i stort, kanske särskilt inom demensvården och delvis inom hemtjänsten. Man kan behöva hjälp att diskutera många av de svåra möten som man har. Det kunde också vara ett sätt att se till att den kompetens och erfarenhet som finns i dag inom äldreomsorgen kan användas fullt ut, så att inte erfarna, duktiga kvinnor i förtid tvingas gå i pension därför att deras arbetsvillkor och arbetsuppgifter är utformade så att man inte tar till vara dem på bästa sätt. Det är en viktig framtidsfråga för att man varaktigt ska ha kompetens och beredskap för att utveckla äldreomsorgen, inte minst när det gäller demensvården.

Mia Franzén (Fp)

Anf. 156 Mia Franzén (Fp)

Fru talman! Jag är ganska nöjd överlag med det svar som jag har fått. Det låter som att det finns en mycket bred samsyn i de här frågorna. Det handlar ju om en väldigt svår avvägning mellan trygghet, säkerhet, frihet och omtanke. Sedan kan jag ställa mig frågan om inte de gamla låsvredssystemen av den gamla modellen var snäppet tryggare än de nya kodkorten som finns på många äldreboenden i dag. Dessa kodkort kan ju avmagnetiseras, och plötsligt fungerar de inte alls. Då kan ingen ta sig vare sig ut eller in. Det gäller såväl personal som anhöriga och boende. Jag hoppas att den här utredningen någonstans kommer att landa på att vi måste ha förtroende för vårdpersonalen i större utsträckning än i dag. Vi vill gärna reglera in i minsta detalj, och det skapar inget utrymme för att vara medmänniska: 150 meter bort ligger en människa som är döende, men jag får inte springa dit och hjälpa den människan för då gäller inte försäkringen, och det ligger utanför mitt ansvarsområde. Det är omänskligt, fel och känns inte bra i kroppen. Men, som sagt, tack för ett rakt svar. Jag kommer att följa upp detta så småningom.

Intressenter

Frågeställare

Mia Franzén

Besvarad av

Ylva JohanssonSocialdemokraterna