Lärande- och vistelsemiljö på Sveriges fritidshem
Interpellation 2012/13:274 av Stenberg, Maria (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2013-02-15
- Inlämnad
- 2013-02-15
- Besvarad
- 2013-03-05
- Sista svarsdatum
- 2013-03-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 februari
Interpellation
2012/13:274 Lärande- och vistelsemiljö på Sveriges fritidshem
av Maria Stenberg (S)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fritidshemmet är en viktig del av många skolbarns arbetsdag. Verksamheten ska bidra till goda uppväxtvillkor genom att stimulera barns utveckling och lärande. Men fritidshemmen ska även ge omsorg efter en lång skoldag och då även kunna erbjuda en lugn och trygg vistelsemiljö. Fackförbundet Kommunal har släppt en rapport: Har någon sett Matilda? Vad fritidshemmen är och vad de skulle kunna vara. Rapporten visar på brister i form av att fritidshemmen faktiskt inte fullt ut kan garantera barnens säkerhet. Barn och personal tvingas vara i trånga lokaler som inte är anpassade för verksamheten, när barngruppernas storlek tillåts öka. I en tidigare skriftlig fråga till ansvarig minister svarar ministern att det är skolhuvudmännen, det vill säga Sveriges kommuner, som har ansvaret för fritidshemmen. Men det borde även ligga i regeringens intresse att försäkra sig om att barnen som vistas på landets fritidshem har en god lärande- och vistelsemiljö.
Min fråga kvarstår:
Avser utbildningsministern verkligen inte att vidta några som helst åtgärder för att försäkra sig om att lärande- och vistelsemiljön på landets fritidshem är tillfredsställande för barn och personal?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2012/13:274
Webb-tv: Lärande- och vistelsemiljö på Sveriges fritidshem
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2012/13:72 Tisdagen den 5 marsProtokoll 2012/13:72 4 § Svar på interpellation 2012/13:274 om lärande- och vistelsemiljö på Sveriges fritidshem
Protokoll från debatten
Anf. 1 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Maria Stenberg har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att försäkra mig om att lärande- och vistelsemiljön på landets fritidshem är tillfredsställande för barn och personal.
Jag delar Maria Stenbergs uppfattning att fritidshemmet är en viktig del i många barns dag. Fritidshemmet är ett viktigt komplement till skolan när det gäller att stimulera elevernas utveckling och lärande och att erbjuda en innehållsrik fritid och rekreation.
Som jag tidigare har svarat Maria Stenberg på den skriftliga fråga som ställdes till mig för ett par månader sedan är det skolhuvudmännen som ansvarar för verksamheten i fritidshemmen. Den styrning staten utövar handlar om mål för verksamheten.
Enligt skollagen ska elevgrupperna ha en lämplig sammansättning och storlek. I och med den nya skollagen ändrades dessutom en rad bestämmelser i syfte att stärka kvaliteten i fritidshemmet. Bland annat infördes det en tydligare reglering om att huvudmannen ska se till att eleverna även i övrigt erbjuds en god miljö. Det infördes också en bestämmelse som reglerar tillgängligheten av lokaler och utrustning så att syftet med verksamheten ska kunna uppfyllas. Vidare ska kommunerna enligt läroplanen fördela resurser med hänsyn till elevernas behov och förutsättningar.
Bestämmelserna syftar till att skapa en god vistelsemiljö för eleverna i fritidshemmet. Det är därför viktigt att skolhuvudmännen ser till att de krav som finns uppställda i skollagen efterlevs så att verksamheten i fritidshemmet uppnår en god kvalitet. Avslutningsvis vill jag säga att Statens skolinspektion och kommunerna, som tillsynsmyndigheter, har i uppgift att kontrollera om verksamheten i fritidshemmen uppfyller dessa krav.
Anf. 2 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Jag tackar utbildningsminister Jan Björklund för svaret och ser fram emot en debatt om fritidshemmens möjlighet att erbjuda barn och elever en god, trygg och stimulerande vistelsemiljö. Trots att jag både hör och läser att ministern hänvisar till att landets kommuner är skolhuvudmän anser jag att barnen som vistas på fritidshemmen runt om i det här landet förtjänar en interpellationsdebatt i landets lagstiftande församling. Utvecklingen i fritidshemmen för barnen som vistas där går inte åt helt rätt håll.
Fru talman! Förra året gav fackförbundet Kommunal ut en rapport som heter
Har någon sett Matilda?
Jag tycker att den rapporten lyfter upp ganska många delar som behöver debatteras. Handen på hjärtat, utbildningsministern, tycker du att utvecklingen av barns och elevers vistelse- och lärandemiljö på landets fritidshem går i positiv riktning? Det är en fråga som jag gärna skulle vilja att du svarade på.
Den rapport som fackförbundet Kommunal tog fram visar att allt fler barn går på fritidshem i dag men att resurserna till fritidshemmen inte har ökat i samma takt som antalet barn har ökat. Barngrupperna är drygt dubbelt så stora i dag som år 1980, och det går nästan tre gånger så många barn per vuxen. Att säga det högt i den här kammaren tycker jag uppmanar till debatt. Därför måste jag säga det en gång till: Det går tre gånger fler barn per vuxen på landets fritidshem. Det visar statistiken.
Jag funderar på vad som händer med en verksamhet som ökar i den takten samtidigt som resurserna inte hänger med. Jag är övertygad om att vilken verksamhet som helst skulle känna av sådana konsekvenser. Den här rapporten visar att fritidshemmen verkligen känner av detta. Man pekar på att det finns en ökad stress. Det är väl egentligen inte en start som vi önskar att våra barn och elever på fritidshem ska få. Det finns en ökad press som leder till ökade risker för olyckstillbud och en gnagande otillräcklighet hos både föräldrar och personal. Den här rapporten visar att utvecklingen inte har varit alltför positiv under en längre tid. Barnen, lokalerna, anställda och föräldrar pressas. Alla vi i samhället i stort kan bara förlora på den utvecklingen. Fritidshemmen är en viktig del av barns skoldag. Det är barnens vistelsemiljö medan deras föräldrar är på arbetet.
I sitt svar till mig har ministern skrivit att det är skolhuvudmännen, Sveriges kommuner, som har ansvar för verksamheten i fritidshemmen. Jag vet att utbildningsministern har haft en interpellationsdebatt för ett antal år sedan om att Skolverket också pekade på att utvecklingen inte var så positiv som vi skulle vilja se. Därför tycker jag att utbildningsministern borde vara lika orolig som jag och därmed också kunna ge en mer detaljerad beskrivning av hur han ser på sin roll när det gäller att göra fritidshemmen till den goda lärandemiljö som vi alla vill ha.
Anf. 3 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! I dag talar vi väldigt mycket om skolan och hur viktig den är. Det kan vi alla vara överens om. Förskolan har också mer och mer kommit upp på agendan som någonting mer än bara omsorg när föräldrarna arbetar. Den ska även stimulera barns utveckling.
Men tyvärr befinner sig fritidshemmen fortfarande på botten. Det är mycket sällan diskussionen om barns rätt att få ett bra innehåll i verksamheten på fritidshemmen kommer upp. Liksom förskolan har fritidshemmen ett dubbelt uppdrag. Det ena är naturligtvis att ta hand om barnen medan föräldrarna arbetar, och det andra är att barnen ska stimuleras i sin utveckling. I dag går personalen på knäna på många håll och ser i förtvivlan att de inte kan fullgöra uppdraget att stimulera barnens lärande och utveckling eftersom det är så stora barngrupper. Lokalerna är sällan anpassade efter ändamålet. De upplever nedskärningar, och segregationen slår även igenom där. På en del håll flyr medelklassfamiljerna. Man upplever stora sociala problem i skolan, och det slår kanske igenom ännu mer i fritidshemmen i och med att man inte prioriterar den verksamheten.
Kommunal släppte den här rapporten förra året där man visade hur alarmerande situationen är, speciellt om man jämför med ett par decennier tillbaka i tiden. De hade en rad förslag på åtgärder. Jag vill framför allt nämna två stycken.
Den första är möjligheten att ge ett riktat statsbidrag som skulle kunna användas för att stärka kvaliteten på fritidshemmen.
Det andra är att tillsätta en utredning om säkerheten på fritidshemmen. Förra året tillsattes en utredning om säkerheten på förskolorna mot bakgrund av att man helt enkelt inte kan garantera säkerheten på många håll. Arbetsmiljöverket har inte tillsyn över verksamheten, utan den görs av Socialstyrelsen och delegeras ofta till kommunerna.
Rapporten från Kommunal visar att ett av de stora problemen är just att säkerheten inte kan garanteras trots att det är det mest grundläggande. Det är illa nog att personalen pressas så hårt som sker och att barnen inte stimuleras tillräckligt bra i sitt lärande, men det värsta är ändå den bristande säkerheten. Det är helt enkelt för många barn och för få vuxna. Det är också därför rapporten heter
Har någon sett Matilda?
Ta bara en sådan sak som att man till och med kan tappa bort barn; så stora är barngrupperna.
Från regeringshåll skulle man kunna ta initiativ till en utredning där det i så fall säkert kommer fram bra förslag som man kan gå vidare med. Det är på samma sätt med fritidshemmen som med förskolan och skolan, att det inte är enbart ett kommunalt ansvar. Det är även ett statligt ansvar att garantera att alla barn har samma villkor, oavsett vilken kommun de bor i. Det går inte att garantera det fullt ut, men det måste vara målet. Om man ser att målet inte uppfylls måste man vidta åtgärder. Det handlar både om att hjälpa dem som är extra utsatta, inte minst barn i segregerade områden, och om att höja kvaliteten i hela landet. Det är ett jätteproblem nästan oberoende av var man bor. Innehållet har helt enkelt inte tillräckligt hög kvalitet, och säkerheten kan inte garanteras.
Enligt rapporten från Kommunal är var fjärde förälder orolig för att det ska hända deras barn någonting under dagen, detta just för att säkerheten är så låg. Det gör att man har en klump i magen när man är på jobbet. Det leder till att en del föräldrar går ned i arbetstid, vilket är en förlust för hela samhället, eftersom de inte vill utsätta barnet för den risken.
Anf. 4 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Det är viktigt att ha rätt tonläge så att det inte bara blir en svartmålning av landets fritidshem och fritidspedagoger och av de arbetsuppgifter som de utför. Det finns brister på sina håll, men allt är inte nattsvart på landets fritis, vilket man här försöker göra gällande.
Skolbarnsomsorgen är viktig. Fritidshemmen är viktiga. Det är dock inte jämförbart med förskolan, vill jag säga eftersom den parallellen drogs. Förskolan är en egen skolform med egen läroplan. Där finns barnen hela dagen under många år. Fritidshemmet är ett komplement till lågstadiets skolundervisning. Det är i regel några timmar på eftermiddagen, ibland någon timme på morgonen, som barnen är där i väntan på eller efter skolundervisningen. På det sättet är det alltså inte jämförbart med förskolan. Fritidshemmen är viktiga. De ska vara trygga och säkra och ha en god verksamhet enligt de målsättningar som finns.
På väldigt många håll fungerar det bra, men det finns också brister, vilket jag är medveten om. Det vi behöver diskutera här är naturligtvis den typen av frågor som Hillevi Larsson tog upp i sitt inlägg, nämligen hur riksdag och regering ska förhålla sig till kommunerna, som är huvudmän, när det finns brister. Det tycker jag är den relevanta diskussionen här. Vi kan alla gång på gång enas om att fritidshemmen är viktiga, men frågan är vad vi gör när vi får larmrapporter om att saker och ting inte står rätt till. Vad gör vi då? Vi kan ha en debatt, men ska vi göra något mer?
Jag delar uppfattningen att det finns brister, men jag menar att det inte går att för varje problem vi upptäckter i svenskt skolväsen inrätta ett särskilt, specialdestinerat bidrag från staten för att lösa det. Om vi tycker att staten ska lösa alla problem i skolan bör vi återförstatliga skolan. Det har jag ingenting emot. Det är ni själva, Maria Stenberg och Hillevi Larsson, som har kommunaliserat skolan och lagt ansvaret på kommunerna, och då får vi finna oss i att det är så.
Vi kan göra ett par andra saker, tycker jag. En är att skärpa lagstiftningen, för den bestämmer vi över här, och den måste kommuner och fristående skolor rätta sig efter. Det har vi nyligen gjort. Den nya skollagen är skarpare och tuffare när det gäller kvaliteten på fritidshemmen. Det gäller kraven på lokaler och kraven på gruppsammansättning och gruppstorlekar. Kraven på kvalitet är nu tydligare och tuffare.
Det räcker dock inte att skriva in det i lagen, utan det hela måste också granskas och kontrolleras, och något måste hända om man bryter mot lagen. Det har vi också beslutat om. Vi har inrättat en ny myndighet, Statens skolinspektion, som granskar just detta. Det är Skolinspektionen som har konstaterat några av de brister som nämns här, vilket är bra. Sedan påtalas det för kommunerna, och om de inte rättar till det från kommunernas sida drar Skolinspektionen nästa gång till med ordentliga sanktioner. Det är det system vi måste använda oss av.
Jag delar interpellantens och Hillevi Larssons uppfattning att fritidshemmen är viktiga. Vi är överens om varför de är viktiga. Jag delar också uppfattningen att det finns brister. Vi ska dock inte måla hin på väggen. Det finns massor av ställen som har god kvalitet och som fungerar bra, men det finns också sådana som inte fungerar bra.
Vi måste alltså ta ansvar för att det finns tydliga lagregler och en tydlig inspektion och uppföljning samt ta de huvudmän i örat som inte sköter sig. Det utrymmet har vi skapat i lagstiftningen. Vi har skapat det med Statens skolinspektion. De har, som sagt, granskat och bland annat kommit fram till detta. Skolinspektionen har redan under det första året som myndigheten existerat visat att de inte kommer att lägga fingrarna emellan när huvudmännen inte sköter sig.
Det är så jag tror att vi måste jobba om vi tycker att skolan ska vara kommunal. Jag tycker i och för sig inte det, men nu är den det, och då är det den vägen vi måste gå. Jag har således ingen annan uppfattning om fritidshemmens vikt än den som här redovisas. Absolut finns det brister på sina håll, men det är den här vägen vi måste gå för att höja kvaliteten för både barnens och föräldrarnas skull.
Anf. 5 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Det är fascinerande att höra utbildningsministern två gånger tala om återförstatligande av skolan. Vad jag vet så sitter du, Jan Björklund, i regeringen. Om du tycker att det är den bästa vägen att gå kanske det är den frågan du ska driva. Nu är det inte så. Efter nästan två mandatperioder har utbildningsministern uppenbarligen inte övertygat sina borgerliga kamrater om att det är den bästa vägen att gå för skolan. Nog sagt om det.
Jag tror att vi mycket väl kan dela verklighetsbilden att det hela inte är becksvart. Det tror jag varken jag eller Hillevi Larsson har sagt. Men det finns brister, och dem måste man förstås kunna diskutera. Jag tittade i rapporten, och ett mått som används är statistik. Statistik är som det är, men det visar att det i dag finns många, alltför många, fritidshem, framför allt i de större städerna, som har 20 barn och fler per anställd. Ja, barnen är där före skoldagen och efter skoldagen, men 20 barn är rätt många om man ska hinna trösta, stödja, kanske hjälpa till med en och annan läxa eller hinna erbjuda en kreativ vistelsemiljö.
Jag kommer från Norrbotten - Sveriges vackraste landsdel - och vi har ett genomsnitt på 20,6 barn per anställd. Jag slår mig inte för bröstet. Vi kan som lagstiftande församling och regering säkert uppdra åt myndigheterna och vara hårdare mot skolhuvudmännen. Man brukar tala om att ge morötter för att få saker och ting att bli som man tänkt sig i den politiska världen. Man kan till exempel ge skatterabatt för läxhjälp och så vidare - morötter för att få saker och ting att gå i den riktning man vill.
Åtminstone kommunerna i Norrbotten är ekonomiskt klämda med en vikande befolkning och därmed mindre pengar i den kommunala budgeten. Då kanske ett riktat statsstöd vore bra, ett statsstöd där man säger att vi under alltför lång tid sett de brister som finns inom fritidshemmen och att det nu är dags att ta steg framåt. Pengar, resurser, är inte allt, men det kan vara ett sätt att få utvecklingen att vända.
Många barn runt om på landets fritidshem har säkert en jättebra tillvaro, men alltför många anställda och föräldrar känner en oro. Jag läste i rapporten ett citat där en förälder sade: Jag blir så olycklig, för min dotter sitter bara ensam. Därmed skapar man en stressituation för föräldrar som har ett heltidsarbete, där de jobbar från morgon till kväll, medan skoldagen bara är en del av barnens vardag. Det handlar om den där sista delen av dagen, när man vet hur trött man själv är på eftermiddagen. Då är barnen i stora grupper med stoj och stök och kanske alltför lite personal.
När vi under så lång tid, från 1980, sett att utvecklingen kanske inte har varit så positiv som vi önskat blir jag lite fundersam över varför regeringen och utbildningsministern inte skulle kunna överväga att införa ett riktat statligt stöd för att vrida utvecklingen och se till att fritidshemmen kan bli den verksamhet som stöder barnen i deras skolgång och vara en miljö där det känns tryggt och säkert att leka.
Anf. 6 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Nej, allt är naturligtvis inte becksvart. Det är otroligt duktig och engagerad personal på många håll. Det är därför det är extra frustrerande för dem att de inte fullt ut kan göra sitt arbete för att resurserna inte räcker till.
Det vi tar upp här är inte att allt skulle vara dåligt överallt. Men i jämförelse med hur det var för bara ett par decennier sedan, på 80-talet, kan man se en utveckling som stadigt går bakåt, med större grupper, mindre personal och mindre satsningar på verksamheten. De här signalerna är det viktigt att vi fångar upp.
Allt inom politiken är prioriteringar. Regeringen har prioriterat ett skatteavdrag för privat läxhjälp. Då kan jag känna att det är extra viktigt att göra satsningar som kommer alla barn till del, inte bara de barn vars föräldrar har råd att hyra in hjälpen. Det skulle till exempel kunna vara en utveckling av fritidshemmens verksamhet genom att man satsar mer resurser på dem, så att de både kan främja barns utveckling allmänt och kanske även kan hjälpa till med läxorna.
När barnen kommer hem på kvällen är det inte alla föräldrar som har förutsättningar att hjälpa dem med läxorna, och då är risken att de barnen halkar efter. Detta skulle fritidshemmen kunna bidra med. Som en del av verksamheten skulle de kunna erbjuda läxhjälp för att alla barn ska kunna hänga med i skolarbetet.
Fritidshemmen är naturligtvis inte samma sak som skolan eller förskolan, men det är ändå en viktig del av dagen för de barn som går där. I stället för att upplevas som en stökig och stressig miljö skulle det kunna vara ett väldigt viktigt komplement till skolan. Ytterligare en utveckling av det här vore att erbjuda alla barn plats på fritidshem, även de barn vars föräldrar är arbetslösa, är föräldralediga eller lever på försörjningsstöd.
Jag tycker att vi ska satsa på detta. Kommunals rapport innehåller flera bra förslag som jag hoppas att regeringen tar till sig.
Anf. 7 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Socialdemokraterna höjer skatterna med 30 miljarder. Jag lovar att detta med läxorna är det lilla; det är skatter på att anställa ungdomar ni ska höja. Jag hade tagit det ni säger i dagens debatt på allvar om ni hade använt dessa skattehöjningar till direktriktade statsbidrag till fritidshem i ert budgetförslag. Då hade vi kunnat diskutera och jämföra. Men ni gör inte det. Inte ens ni två som för debatten kommer att rösta för det, för något sådant förslag finns inte. Ni har inte lagt fram förslaget. Ni står och säger det nu i en debatt med mig, men när det blir allvar prioriterar ni bidrag för att inte jobba i era budgetar. Det är det ni röstar för, inte statsbidrag till fritidshem. Det är lätt att stå här och säga detta, men det är inte det ni lägger fram när det kommer till kritan.
Man kan ibland direktrikta ett statsbidrag, men fritidshemmen är en integrerad del i lågstadieskolorna. Det går inte att direktrikta ett bidrag just till fritidshemsverksamheten. Det finns inga sådana budgetmottagare i kommunerna över huvud taget, utan det blir ett allmänt stöd till lågstadiet. Det är inget fel med det. Föreslå det då! Men inte ens det har ni i era förslag. Det är en sak att stå och säga detta och låtsas att jag är emot och att ni är för. Men i verkligheten har ni inte röstat för det själva. Någon konsekvens måste det finnas när man står här och argumenterar och debatterar och kräver att jag ska göra något. Ni gör det inte ens själva.
Jag håller med om er beskrivning. På sina håll är kvaliteten för låg. Och precis som ert eget parti har trott i alla era motioner och allting tror jag att vägen framåt går via skärpt lagstiftning och tillsyn via Skolinspektionen. Vi är överens om det. Ert parti har röstat för det, även ni två. Det är den vägen vi ska gå. Jag tror att det är rätt, och jag vågar stå för det.
Jag tror att det är korrekt att säga att gruppstorlekarna har ökat på fritis. Men gruppstorlek är bara en parameter att mäta. Den andra är personaltäthet, vilket är mycket mer komplicerat i dag. Ni jämför med 1980-talet. Då var fritidshemmen en helt egen verksamhet, isolerad från skolan. Ofta var det i kommunerna socialtjänsten eller fritidsförvaltningen som höll i fritidshemmen. På 90-talet genomförde vi i denna riksdag i fullständig enighet en förändring som var mycket klok, nämligen att fritidshemmen lades ihop med lågstadieskolorna. Numera lyder de nästan alltid under rektorerna.
Detta innebär att fritidspedagogerna och lågstadielärarna arbetar tillsammans runt barnen. Det är inte så enkelt som att det är skola på förmiddagen och fritis på eftermiddagen. Det är mycket mer integrerat. Fritidspedagoger hjälper till på olika lektioner, i undervisningen och på raster, på morgonen och på eftermiddagen och allt vad det är. Man jobbar mycket mer integrerat i dag än vad man gjorde förr. Det är ett framsteg.
Därför är det inte så lätt att mäta personaltäthet längre. Det handlar om en hel grupp av personal med olika funktioner som samarbetar. Ni läser Kommunals rapport. De har naturligtvis ett fackligt intresse för sina medlemmar. Men det finns många andra personalgrupper på en skola som man samarbetar med i dag.
Icke förty är jag helt övertygad om att ni har rätt i att själva genomsnittsgruppstorleken har ökat. Men gruppstorlek är inte det enda. Även hur mycket personal som finns är centralt för kvaliteten och verksamheten.
Vi lyfter fritidspedagogsutbildningen, för det är också viktigt att det finns välutbildad personal. Det handlar inte bara om att räkna huvuden, utan även om vad man har för utbildning - om vi nu menar allvar med att fritidshemmet inte bara ska vara förvaring utan också ska innehålla pedagogisk verksamhet med målsättningar. Vi har gemensamt lyft kvalitetsnivån på fritidspedagogernas utbildning, och det sker ytterligare i den nya lärarutbildning som läggs fram nu.
Fru talman! Sammantaget tycker jag att det finns problem på landets fritidshem och i hela skolväsendet. Men det är skolhuvudmännen som måste ta ansvaret. Från statens sida måste vi sätta press på dem. De instrumenten finns och ska användas.
Anf. 8 Maria Stenberg (S)
Fru talman! Jag tror att gruppstorlekarna spelar en rätt stor roll, oavsett vilka kompetenser man har i den personal som ska handha gruppen. Oavsett om man är barnskötare, fritidspedagog, förskollärare eller lågstadielärare är drygt 20 barn ändå rätt mycket.
Det är en positiv utveckling för fritidshemmen att man har många kompetenser. Men det finns en yrkesgrupp som jag ibland kan känna är lite styvmoderligt behandlad, och det är barnskötarna. Det är klart att de ändå har en roll att spela, framför allt på fritidshemmen. Fackförbundet Kommunal skriver att den yrkeskårens roll på fritidshemmen kanske skulle behöva förtydligas. Det är säkert ingenting som utbildningsministern styr över. Det kanske är skolhuvudmännen. Men självklart har barnskötarna en roll att spela.
Ett riktat statligt stöd landar i den kommunala budgeten och får kanske inte det utfall man skulle önska. Men jag bor som sagt i Norrbotten, där det finns små kommuner med liten befolkning och låg skattekraft. Om jag tittar på siffrorna från min egen hemkommun ser jag att det är 19-20 barn i en grupp på ett fritidshem. Samtidigt har jag full insyn i och lyssnar på hur den kommunala budgetdebatten går. Det finns inga pengar. Det är klart att det skulle kunna spela roll om regeringen hade som ambition att rikta ett statligt stöd.
Vår budgetmotion är vår politik. Men det är inte den som styr det här landet. Det är er budget och er politik som får verkan ute bland landets kommuner, inte vår budgetmotion. Därför är det kanske lätt att peka finger åt oss.
Anf. 9 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Nej, jag pekar inte finger, men jag tar ansvar för de förslag jag lägger fram. Det gör inte ni, för ni lägger inte fram förslag om direktriktade statsbidrag. Ni står här och kräver det i debatt med mig, men när ni ska rösta röstar ni inte på det. Jag tar ansvar för den politik jag för. Ni gör inte det.
Det landar naturligtvis till sist i statsbidragen till kommunerna, som är ett av de instrument vi förfogar över, förutom lagstiftning och inspektion. Man kan ha specialutformade statsbidrag för vissa väldigt specifika saker. Vi kan säga: Skicka ned tusen lärare på fortbildning och lärarlyft, så får ni betalt för det! Då betalar vi för en prestation. Men när pengarna bara går rakt in i ett svart hål och kan omfördelas är det mycket svårare; vi vet aldrig vad de går till. Vi har mycket erfarenhet av det.
Men då är det ändå så att de generella statsbidragen är viktigare, och den här regeringen har höjt dem. Kommunerna i Sverige får nu högre generella statsbidrag än någonsin tidigare under någon regering. Dessutom lägger vi fram ett förslag till riksdagen om en ytterligare skatteutjämningsreform, som kommer att gynna till exempel interpellantens hemlän, det vill säga mer glest befolkade delar av Sverige.
Sedan handlar det också om prioriteringar. Det är inte små barn som går på fritidshem, som i förskolan, utan relativt stora barn. Vi talar om lågstadieåldern: sju, åtta, nio år.
Jag vet inte om jag tycker att 20 barn i en skolklass på lågstadiet är jättestort. Där kan man ha olika uppfattningar. Det är ganska vanligt i Sverige. Det är inte förrän det kommer upp i 30 som det är jättestort.
Jag har inte bilden att 20 barn skulle vara katastrofalt i en lågstadieklass. Det är samma barn som sedan är kvar på fritis på eftermiddagen. Jag tycker inte att det låter mycket. Däremot är personaltätheten det centrala och hur man sedan delar upp det i olika grupper och gör olika aktiviteter. Det är där det någonstans avgörs.
Fru talman! Jag delar sammanfattningsvis uppfattningen att fritidshemmen är viktiga. Vi behöver göra mer, och där är vi överens. Tack för debatten.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.