Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

kvinnolöner

Interpellation 2003/04:543 av Pilsäter, Karin (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-21
Anmäld
2004-05-24
Besvarad
2004-06-14
Sista svarsdatum
2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj

Interpellation 2003/04:543

 av Karin Pilsäter (fp) till statsminister Göran Persson om kvinnolöner

I samband med den internationella kvinnodagen för tre år sedan gick statsminister Göran Persson ut och lovade krafttag mot de orättvisa kvinnolönerna. Strax innan hade jämställdhetslagen skärpts och nya regler om kartläggning, analys och treårig handlingsplan för jämställda löner trätt i kraft. Med den nya lagstiftningen skulle de osakliga löneskillnaderna mellan könen vara åtgärdade inom tre år lovade Persson i en debattartikel i Aftonbladet den 7 mars 2001.

Nu har mer än tre år gått. Med facit i hand kan man konstatera att kvinnorna svikits. De orättvisa löneskillnaderna har varken minskat eller försvunnit. De nya reglerna om kartläggning, analys och handlingsplan förefaller helt ha saknat effekt.

För det första är efterlevnaden av de nya reglerna extremt låg. Sommaren 2003 presenterade JämO resultatet av den största granskning som myndigheten någonsin genomfört. Av den framkom att efterlevnaden av reglerna om kartläggning, analys och handlingsplan för jämställda löner var mycket låg. Av de ca 500 privata arbetsgivare som omfattades av granskningen ansåg knappt 4 % att en lönejustering behövde göras som ett resultat av kartläggningen och analysen. JämO gjorde bedömningen "att de förändrade lönekartläggningsbestämmelserna hittills inte nämnvärt påverkat vare sig lönebildning eller löneskillnader. De få undantagen bekräftar regeln". Förra året redovisade JämO också det granskningsarbete som gjorts beträffande elva statliga myndigheter samt Regeringskansliet. Av rapporten framgår att inte ens Regeringskansliet levde upp till de krav som lagen ställer.

För det andra har regeringen på grund av sin ideologiska motvilja mot att genomföra reformer som kunnat stärka kvinnors position i arbetslivet motverkat kvinnors löneutveckling. Det är orsakerna, inte bara symtomen som måste angripas. Eftersom merparten av löneskillnaderna inte utgör ren diskriminering och inte utgör oskäliga skillnader hos samma arbetsgivare, måste strukturella reformer genomföras. De orsaker som ligger till grund för olika värdering och olika möjligheter på arbetsmarknaden måste angripas.

I samhället finns en lång rad strukturer, värderingar och invanda mönster i synen på hur arbete ska organiseras, hur människor värderas och vilka möjligheter och förväntningar som finns på människor. Förändringar måste ske inom familjeliv såväl som arbetsliv, inom offentlig såväl som privat sektor. Regeringens företrädare är ofta snabba och aktiva när det gäller att påtala brister inom den privata sektorn, företeelser som man inte har, och i många fall inte ska ha, politiska redskap att förändra. Det finns däremot ett antal områden där det enbart är de politiska församlingarna som har makten att förändra. Där är aktiviteten från regeringens sida desto lägre, för att inte säga att man i många fall till och med motarbetar och försvårar förändringar, låt mig nämna några exempel.

De offentliga monopolen inom utbildning, vård och omsorg hindrar kvinnor i praktiken att i hög utsträckning välja arbetsgivare och bidrar till att hålla nere lönerna. De hindrar kvinnor från att starta och driva företag inom de branscher där många kvinnor har sin kompetens och vill fortsätta verka. I stället för att bryta upp kommer man gång på gång med olika förslag för att försvåra privat drivna alternativ inom den offentligt finansierade servicesektorn.

Regeringen motsätter sig kategoriskt alla förslag till att underlätta framför allt småbarnsfamiljers möjligheter att köpa hushållstjänster. Detta cementerar kvinnornas nuvarande situation som huvudansvariga för hem och familj. Att dela på ansvaret för hem och barn är viktigt, men fortfarande innebär det att halva arbetet är kvar, vilket är svårt att förena med en mera omfattande satsning på yrkeskarriär. Då regeringen och deras stödpartier nu återinför så kallade ROT-avdrag, befästs synen på kvinnors traditionella hushållsansvar som mindre viktigt medan männens traditionella ansvar är mera viktigt, mera kvalificerat och mera samhällsnyttigt.

För det tredje måste valet av metod för att sätta stopp för orättvisa löner utvärderas. Tanken var att de nya reglerna skulle fungera som verktyg för arbetsgivarna att sätta löner som lever upp till principen lika lön för lika arbete och på så sätt motverka lönediskriminering. Om det finns löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete måste de vara sakligt grundade. Annars kan det vara fråga om diskriminering som är förbjuden i lag.

Att kräva av arbetsgivare att de ska kartlägga och analysera löneskillnader är ett sätt att sätta fokus på sådana löneskillnader som eventuellt förekommer endast på grund av könstillhörighet. Det kan synliggöra problemet med osakliga löneskillnader för arbetsgivare som aldrig tidigare reflekterat över problemet. Det kan också öka medvetenheten om att kvinnors och mäns arbeten värderas olika och på så sätt förebygga lönediskriminering. När det gäller handlingsplanen för jämställda löner finns det däremot anledning att ifrågasätta metodiken. Det är mycket möjligt att handlingsplanen kan korrigera osakliga löneskillnader i enskilda fall, men bara på den enskilda arbetsplatsen. För att förändra det faktum att typiska kvinnojobb, särskilt inom offentliga sektorn, är lågbetalda och att kvinnor i högre grad jobbar deltid är bestämmelsen om handlingsplan värdelös. Med en handlingsplan kommer man inte åt det allra största jämställdhetsproblemet, nämligen att kvinnor tjänar mindre @ har lägre inkomster @ än män.

Dessutom påverkas lönerna också i hög grad av konjunkturläge och den offentliga sektorns ekonomiska situation. I dag byter människor jobb oftare än förr och individuell lönesättning är utbredd. Nya anställningsformer och uthyrningsföretag har blivit vanligare. I många fall handlar det inte bara om vilken lön en arbetsgivare kan erbjuda, utan också vilka löner andra arbetsgivare erbjuder den anställda. Treårsperspektivet framstår därför som en statisk teoretisk modell som i många fall kan omkullkastas av en enda rekrytering.

Folkpartiet var det parti som i regeringsställning såg till att den första jämställdhetslagen infördes för snart 25 år sedan. Den har spelat en viktig roll för att stärka framför allt kvinnornas ställning på arbetsmarknaden. Lagstiftningen har senare utvecklats under stark påverkan från EG-rätten och principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete ska upprätthållas i Sverige. Men för att lyckas med detta krävs det en bred strategi. Att enbart luta sig mot ett par paragrafer i jämställdhetslagen är uppenbart inte tillräckligt. De bakomliggande orsakerna och strukturerna måste förändras. Detta är ett övergripande ansvar för regeringen.

Av det ovan anförda vill jag därför fråga statsministern:

1. På vilket sätt avser statsministern att leva upp till löftet att de orättvisa kvinnolönerna ska försvinna?

2. Vad avser statsministern att göra för att kvinnor ska ha möjlighet att välja fler än en arbetsgivare inom vård- och omsorgssektorn?

3. Vilka åtgärder avser statsministern att vidta för att underlätta för kvinnor och män att dela ansvar för hem och barn?

Debatt

(5 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:543, kvinnolöner

Interpellationsdebatt 2003/04:543

Webb-tv: kvinnolöner

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Mona Sahlin (S)
Anf. 5 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Det var bra att Mona Sahlin sade att det kanske var lite olyckligt formulerat, eller hur hon uttryckte det, men jag tycker inte att vi kan säga att vi ska lägga den frågan åt sidan. Det faktum att man inte som sjuksköterska eller förskollärare tjänar avsevärt mer om man jobbar i en privat offentligfinansierad verksamhet än om man jobbar direkt i kommunen är inget argument för att säga att det ska vara som det är nu. Det är ju samma pengar som finansierar verksamheten. Så länge de här verksamheterna är skattefinansierade har man inga andra pengar att röra sig med. Men ni kan inte komma runt det faktum att utredning efter utredning, undersökning efter undersökning visar att den personal som finns hos privata arbetsgivare inom den offentligfinansierade vården och skolan är mer nöjd med sin arbetssituation, har mer att säga till om när det gäller sin arbetssituation, har lägre sjukfrånvaro och så vidare, trots att man inte får upp lönerna direkt. Detta tycker jag är en mycket viktig just strukturfråga. Jag tror att det också hänger ihop med hur vi ska få en annan attityd till hur man ska värdera de här jobben i samhället. Vi kan inte fortsätta att ha attityden att här ska vi inte ta till vara personalens kompetens, här ska vi inte tro att kvinnor kan utan här ska vi ha de gammaldags hierarkiska strukturerna som man styrde arméregementen med på 1800-talet. Om vi inte kan tilltro dem som finns i verksamheterna att kunna sköta dem på ett bättre sätt om de inte har så mycket overhead kommer vi aldrig heller att kunna förklara att det arbete de gör faktiskt är värt mer pengar. Sedan vet vi alla att alla de år som barnmorskan i Örebro drev sitt case via JämO i Arbetsdomstolen inte resulterade i enda krona i löneförhöjning. När däremot barnmorskorna på Södersjukhuset i Stockholm kunde marschera ut därifrån och gå någon annanstans var de tvungna att höja lönerna. Visst finns den mekanismen, men den räcker inte. Jag kan inte förstå att vi ska säga att vi ska lägga det åt sidan. Det här handlar, precis som Mona Sahlin sade, om många frågor runtomkring. Det kan vara anställningsformer. Vilka är det som utnyttjar de här anställningsformerna? Jo, det är just kommuner och landsting. Arbetstiderna likaså, kompetensutveckling som inte sker och så vidare. Det här är oerhört centrala delar i den liberala politiken för jämställdhet generellt, där rättvisa löner är en väldigt viktig nyckelfaktor. Även kvinnor måste få makt över sin arbetstid, makt över sitt arbetsliv, makt över sin kompetensutveckling. Jag förstår varför det inte händer så mycket. Ni har ju försvurit er åt att samarbeta med Gudrun Schyman och hennes parti, som är emot alla vettiga reformer. Det är många år sedan det kom ett förslag om en ny arbetstidslagstiftning som skulle bidra till att människor kunde få mer makt själva. Men det har Vänstern blockerat. I stället för att man ska få bestämma själv vill Gudrun Schyman bestämma att alla ska jobba mindre, och då händer ingenting. Det är samma sak när det gäller den individuella kompetensutvecklingen. Där har ni helt klart ett problem. Jag kan inte ens ställa en interpellation till Gudrun Schyman, men jag kan ändå ta upp de här frågorna. De hänger väldigt mycket ihop. Det är väldigt bra att Mona Sahlin nu säger att man måste bryta upp från det rena lagstiftningstänkandet. Men så länge ni inte ens förmår tänka om så pass att ni kan diskutera att det faktiskt är ett strukturfel i de offentligt styrda verksamheterna handlar det fortfarande om den här ryggmärgsreaktionen. Vi har det lilla löjliga exemplet där ni skattesubventionerar manligt hemarbete, för ojojoj ROT-avdrag måste vi ha. Men om det är två personer som ska dela på hemarbetet ska de inte få lov att köpa sig den typ av tjänster som man måste utföra varje dag, som ju är det som kvinnor ansvarar för och som det faktiskt inte är så himla lätt att hinna med om båda två ska jobba.
Karin Pilsäter (Fp)
Anf. 6 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra om vi kan hålla oss kvar vid diskussionen om de strukturer som, oavsett var vi befinner oss i samhället, diskriminerar och underordnar kvinnor, det vill säga könsmaktsordningens tunga och massiva struktur. Den finns naturligtvis i de politiska organisationerna också. Den finns i de fackliga organisationerna. Den finns hos parterna. Jag tycker att det är bra att jämställdhetsministern tar upp parternas ansvar. Parterna är ju också staten. Staten är i allra högsta grad en part i detta mål och en part som har att ta ett mycket stort ansvar, tycker jag, för att göra det möjligt för parterna att på den nivå där man bedriver själva förhandlingen också ha någonting att förhandla om, det vill säga pengar. Det är ju en nyckelfråga i detta. Och det ansvaret lyser fortfarande med sin frånvaro, vad jag kan se. Jag tycker absolut att vi ska ha en organisering som innebär att anställdas kompetens, möjligheter och allt det som Karin Pilsäter pratar om ska tas till vara. Självklart ska det vara så. Men på samma gång kan vi se att inom varje område där kvinnor är i majoritet är det inte på det viset, oavsett vad det är för strukturer i ägandeförhållandena. Jag har en fråga till jämställdhetsministern. Jag brukar förvånas när jag får höra svaren. Det är tidsperspektiven när vi diskuterar löner. Väldigt ofta får man svar som handlar om att det kommer att ta flera generationer. Också högt uppsatta, ansvarsmedvetna män och kvinnor inom politik och facklig verksamhet talar om flera generationer. Varför, undrar jag? Vilket annat politiskt område skulle vi prata om på det viset? Arbetslösheten? Ja, ja, det tar ett par generationer innan det kanske är klart. Jag skulle gärna vilja höra vilka tidsperspektiv jämställdhetsministern har.
Gudrun Schyman (V)
Anf. 7 Gudrun Schyman (V)
Fru talman! Jag vill betona igen, Karin Pilsäter, att det självklart är så att kvinnor kan också i offentlig sektor. Kvinnor kan väldigt mycket mer, oavsett var på arbetsmarknaden vi befinner oss, om de strukturer vi nu diskuterar såg annorlunda ut. Jag tycker att den diskussion vi har här är välgörande. Självklart behövs det även inom offentlig sektor ett förnyelsearbete. Det är också självklart att det behövs kortare beslutsvägar många gånger, en annan struktur på hur arbetsmiljön och inflytandet ser ut. Jag påstår också att det de senaste åren har skett väldigt mycket när det gäller förnyelsen inom många delar av den offentliga sektorn. Inte minst handlar det här om en framtida överlevnadsfråga över huvud taget. För att kunna rekrytera medarbetare i framtiden måste vård- och omsorgsarbete, oavsett om det sker i privat eller offentlig regi, kunna erbjuda helt andra villkor om det ska locka och attrahera unga män och kvinnor. Men jag påstår ändå att det i slutändan, och det var det jag menade när jag sade lägga åt sidan, finns en värderingsskillnad mellan Karin Pilsäter och mig i synen på hur man fördelar statens inkomster, hur man ser på den offentliga sektorn som helhet, hur man ser på privatiseringslusten och ivern, som till och från är ganska stark inom Karin Pilsäters parti. Där tycker vi olika. Men i de andra strukturfrågorna hoppas jag att vi kan hitta mycket bredare former i riksdagen än vad som har varit fallet hittills, och kanske att arbetet med handlingsplanen kan vara en sådan bas. Jag erbjuder den i alla fall och tycker att det är intressant att gå vidare där. Sedan är inte, som Karin Pilsäter antydde lite, anställningsformerna och arbetstidsvillkoren, som inte är de mest lysande för många kvinnor, ett mer markant problem inom offentlig sektor än inom privat. Återigen, titta på handelns tjejer och säg till dem att orimliga anställningsvillkor och urusla arbetstider inte är en frågeställning som berör dem, trots eller tack vare den oerhörda mängd privata arbetsgivare som huserar på detta område. Gudrun Schyman underströk igen parternas stora ansvar. Självklart är staten en part. Jag ska inte för en sekund försöka undandra mig den delen av ansvaret, men som helhet i debatten om löneskillnaderna tycker jag nog att parterna har kommit ganska lindrigt undan. Därför har Vänsterpartiet, Miljöpartiet och vi, när vi arbetar med handlingsplanen, betonat att parterna ska vara en väldigt viktig del i det arbetet. De har ett ansvar de kan ta men inte har gjort; annars blir de strukturer vi är överens om här oändligt mycket svårare att komma åt. Sedan tänker jag inte falla i fällan att försöka sätta upp något datum för när allt detta ska inträffa. Jag har aldrig uttryckt att just att uppnå jämställdhet ska ta generationer. Däremot är vi nog överens om att de strukturer som har funnits i tusentals år sitter hårt och att det kräver både tålamod, ilska och otålighet för att kunna förändra dem. Men jag vägrar att sätta ett datum. Strukturerna har existerat länge nog, och det är det enda svaret jag kan ge. Ju fortare vi gemensamt kan och vågar ge oss på strukturer som förvisso innehåller föräldraförsäkringens fördelning likväl som parternas oförmåga att se på sin egen roll i könsmaktsordningen, desto fortare går det att komma åt orättvisorna. Men jag sätter inte något datum.
Mona Sahlin (S)
Anf. 7 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Jag vill betona igen, Karin Pilsäter, att det självklart är så att kvinnor kan också i offentlig sektor. Kvinnor kan väldigt mycket mer, oavsett var på arbetsmarknaden vi befinner oss, om de strukturer vi nu diskuterar såg annorlunda ut. Jag tycker att den diskussion vi har här är välgörande. Självklart behövs det även inom offentlig sektor ett förnyelsearbete. Det är också självklart att det behövs kortare beslutsvägar många gånger, en annan struktur på hur arbetsmiljön och inflytandet ser ut. Jag påstår också att det de senaste åren har skett väldigt mycket när det gäller förnyelsen inom många delar av den offentliga sektorn. Inte minst handlar det här om en framtida överlevnadsfråga över huvud taget. För att kunna rekrytera medarbetare i framtiden måste vård- och omsorgsarbete, oavsett om det sker i privat eller offentlig regi, kunna erbjuda helt andra villkor om det ska locka och attrahera unga män och kvinnor. Men jag påstår ändå att det i slutändan, och det var det jag menade när jag sade lägga åt sidan, finns en värderingsskillnad mellan Karin Pilsäter och mig i synen på hur man fördelar statens inkomster, hur man ser på den offentliga sektorn som helhet, hur man ser på privatiseringslusten och ivern, som till och från är ganska stark inom Karin Pilsäters parti. Där tycker vi olika. Men i de andra strukturfrågorna hoppas jag att vi kan hitta mycket bredare former i riksdagen än vad som har varit fallet hittills, och kanske att arbetet med handlingsplanen kan vara en sådan bas. Jag erbjuder den i alla fall och tycker att det är intressant att gå vidare där. Sedan är inte, som Karin Pilsäter antydde lite, anställningsformerna och arbetstidsvillkoren, som inte är de mest lysande för många kvinnor, ett mer markant problem inom offentlig sektor än inom privat. Återigen, titta på handelns tjejer och säg till dem att orimliga anställningsvillkor och urusla arbetstider inte är en frågeställning som berör dem, trots eller tack vare den oerhörda mängd privata arbetsgivare som huserar på detta område. Gudrun Schyman underströk igen parternas stora ansvar. Självklart är staten en part. Jag ska inte för en sekund försöka undandra mig den delen av ansvaret, men som helhet i debatten om löneskillnaderna tycker jag nog att parterna har kommit ganska lindrigt undan. Därför har Vänsterpartiet, Miljöpartiet och vi, när vi arbetar med handlingsplanen, betonat att parterna ska vara en väldigt viktig del i det arbetet. De har ett ansvar de kan ta men inte har gjort; annars blir de strukturer vi är överens om här oändligt mycket svårare att komma åt. Sedan tänker jag inte falla i fällan att försöka sätta upp något datum för när allt detta ska inträffa. Jag har aldrig uttryckt att just att uppnå jämställdhet ska ta generationer. Däremot är vi nog överens om att de strukturer som har funnits i tusentals år sitter hårt och att det kräver både tålamod, ilska och otålighet för att kunna förändra dem. Men jag vägrar att sätta ett datum. Strukturerna har existerat länge nog, och det är det enda svaret jag kan ge. Ju fortare vi gemensamt kan och vågar ge oss på strukturer som förvisso innehåller föräldraförsäkringens fördelning likväl som parternas oförmåga att se på sin egen roll i könsmaktsordningen, desto fortare går det att komma åt orättvisorna. Men jag sätter inte något datum.
Karin Pilsäter (Fp)
Anf. 8 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Det är helt riktigt att Mona Sahlins parti och mitt parti ibland har lite olika uppfattning om vad vi ska använda skattepengar till. Vi tycker inte att man ska använda skattebetalarnas pengar för att gräva ned bredband, se till att det kommer digitalboxar i alla hem eller till olika typer av byggstöd och så vidare. Det är helt klart att det är en skillnad. Men det tror jag inte är särskilt relevant här. Framför allt i fråga om många sektorer, satsningar på statligt företagande och olika typer av subventioner handlar det om att den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med Vänsterpartiet, vill stödja just manligt dominerade verksamheter. Det är inte bara fråga om hjälp i form av ROT-avdrag, där män får bidrag för att få hjälp med sitt hemarbete. Det är naturligtvis en av förklaringarna till att värderingsfrågorna är så svåra att förändra när ledande politiker, som till exempel Gudrun Schyman, uttalar sig oerhört föraktfullt om de människor som på ett professionellt sätt skulle utföra det som traditionellt är kvinnors hemarbete. Det är klart att det är svårt att få det uppvärderat. Där finns det också en klar skillnad i förhållande till Mona Sahlin, som visserligen är motståndare till den typen av stöd men inte uttrycker sig föraktfullt om utförandet av dessa viktiga saker som behövs för att vardagslivet ska fungera. Jag tror att vi måste våga ta i den typen av strukturer, precis som vi måste våga ta i den typen av systemfel - strukturfel - som innebär att de enormt stora organisationerna, ibland visserligen styrda av kvinnor, till exempel landstingen, inte är funktionsdugliga för att i grunden förändra detta. Då är det ingen tröst att det även på den privata sidan ser illa ut, exempelvis inom handeln. Om man gör det så enkelt för sig att man raderar bort detta, gör man det lika enkelt för sig som den höger som säger att allt beror på att det är offentlig sektor och ingenting beror på andra saker. Det här är ett komplext problem. Det behövs förändringar på många områden. Det behövs konkreta förändringar, men det behövs också förändrade attityder och värderingar. Där har vi mycket kvar att göra. Jag ser fram emot att fortsätta det samarbetet.

Intressenter

Frågeställare

Karin Pilsäter
Karin Pilsäter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.