Konsekvenser för kvinnor med anledning av tvåårsregeln i utlänningslagen
Interpellation 2010/11:38 av Kakabaveh, Amineh (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2010-11-04
- Inlämnad
- 2010-11-04
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2010-11-11
- Sista svarsdatum
- 2010-11-18
- Besvarad
- 2010-11-23
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 4 november
Interpellation
2010/11:38 Konsekvenser för kvinnor med anledning av tvåårsregeln i utlänningslagen
av Amineh Kakabaveh (V)
till statsrådet Tobias Billström (M)
Jag har i en tidigare interpellation (interpellation 2009/10:9) lyft upp frågan om hur tvåårsregeln i utlänningslagen får oacceptabla konsekvenser för invandrade kvinnor som misshandlats av närstående män. Migrationsministern höll med mig om att det är en viktig fråga men menade samtidigt att det är få personer som ansöker om förlängt uppehållstillstånd på grund av skyddsbestämmelser samt att i princip samtliga som gör det får sin ansökan beviljad (se riksdagens protokoll 2009/10:9).
Dess värre visar de uppgifter från Migrationsverket som migrationsministern då hänvisade till inte hela sanningen om situationen för kvinnor som drabbas av tvåårsregeln. Kvinnojourerna vittnar om helt andra erfarenheter, vilket bland annat framgår av en rapport från Roks (Täckmantel äktenskap, 2009).
Eftersom kvinnorna vet om att det är svårt att få uppehållstillstånd om de bryter relationen med mannen innan den varat i två år så väljer många kvinnor att gå tillbaka till mannen och försöker helt enkelt härda ut tills de fått uppehållstillstånd. Dessa kvinnor syns självfallet aldrig i Migrationsverkets statistik.
Frågan om tvåårsregeln och det bristande skyddet för kvinnor som misshandlats av sina män inom tvåårsperioden hänger ihop med frågan om kvinnors asylskäl generellt. Kvinnor som flyr till Sverige har ofta upplevt förföljelse och trakasserier på grund av sitt kön. Det kan till exempel handla om hedersrelaterat våld och förtryck, tvångsgifte eller människohandel för sexuella ändamål. Dessa skäl beaktas dock inte alltid i tillräcklig utsträckning av myndigheterna.
Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvinnor som har tillfälligt uppehållstillstånd enligt den så kallade tvåårsregeln ska vara säkra på att få stanna i Sverige om de bryter relationen till en misshandlande partner?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av hur Migrationsverket och migrationsdomstolen beaktar kvinnors specifika skäl vid ansökan om asyl eller uppehållstillstånd?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:38
Webb-tv: Konsekvenser för kvinnor med anledning av tvåårsregeln i utlänningslagen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:19 Tisdagen den 23 novemberProtokoll 2010/11:19 10 § Svar på interpellation 2010/11:38 om konsekvenser för kvinnor med anledning av tvåårsregeln i utlänningslagen
Protokoll från debatten
Anf. 41 Tobias Billström (M)
Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kvinnor som har tillfälligt uppehållstillstånd enligt den så kallade tvåårsregeln ska vara säkra på att få stanna i Sverige om de bryter relationen till en misshandlande partner.
Amineh Kakabaveh har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av hur Migrationsverket och migrationsdomstolarna beaktar kvinnors specifika skäl vid ansökan om asyl eller uppehållstillstånd.
Jag vill inledningsvis hänvisa till det svar som jag lämnade den 1 oktober 2009 och vad jag då anförde om regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
En utgångspunkt avseende uppehållstillstånd på grund av en nyetablerad relation är att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges i två år. Därefter får permanent uppehållstillstånd ges, så kallad uppskjuten invandringsprövning. Som jag nämnde i den förra debatten finns det undantag enligt vilka ett fortsatt uppehållstillstånd får ges, trots att förhållandet upphört före tvåårsperiodens utgång. Ett av dessa undantag rör det fall när förhållandet upphört främst på grund av att utlänningen, eller utlänningens barn, i förhållandet har utsatts för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid.
Vad gäller tillämpningen av denna bestämmelse har regeringen i regleringsbrevet för 2010 gett Migrationsverket i uppdrag att lämna en redogörelse som ska avse perioden 1 januari-31 oktober 2010 och innehålla en beskrivning av omständigheter som enskilt eller i samverkan med andra omständigheter legat till grund för bifalls- respektive avslagsbeslut.
Genom lagen om etableringsinsatser för vissa nyanlända invandrare (2010:97) blir kommunerna från den 1 december 2010 skyldiga att erbjuda vissa nyanlända 60 timmars samhällsorientering där bland annat information om kvinnors rättigheter och möjligheten att söka stöd från till exempel kvinnojourer kommer att ingå. De nyanlända som omfattas är flyktingar och andra skyddsbehövande med flera.
I betänkandet
Sverige för nyanlända utanför flyktingmottagandet
(SOU 2010:37) lades ett förslag om en utökad målgrupp för samhällsorienteringen som även skulle innefatta personer som invandrar på grund av anknytning, till exempel genom äktenskap med en svensk medborgare. Remisstiden gick ut den 1 november 2010. I budgetpropositionen för 2011 beräknar regeringen 40 miljoner kronor från 2012 och framåt för en utökad målgrupp för samhällsorienteringen.
Kvinnor som har beviljats uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning och sedan utsätts för våld av sina män är en särskilt utsatt grupp kvinnor, och frågan är alltjämt viktig och prioriterad för regeringen. Jag vill dock lyfta fram den möjlighet som redan finns i utlänningslagen för dessa kvinnor att få fortsatt uppehållstillstånd. En individuell prövning görs alltid av omständigheterna i det enskilda fallet.
Avseende Amineh Kakabavehs andra fråga om kvinnors asylskäl har regeringen gett i uppdrag åt Migrationsverket att i utbildningshänseende särskilt uppmärksamma frågor som rör kvinnor. Regeringen har begärt redovisning av Migrationsverket hur myndigheten arbetar med att bibehålla och vidareutveckla kompetensen rörande mänskliga rättigheter med en analys av kompetensbehovet kopplat till kvinnors villkor. Myndigheten ska vid genomförandet av verksamheten beakta och belysa mäns och kvinnors villkor, vilket framgår av Migrationsverkets instruktion.
Bedömningarna av asylskälen görs alltid utifrån de individuella förutsättningarna i det enskilda fallet. Det är Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas uppgift att på de skäl som anförts och det underlag som presenterats avgöra om det finns grund för uppehållstillstånd.
Vad gäller den här frågan har jag inte för avsikt att vidta ytterligare åtgärder.
Anf. 42 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka migrationsminister Tobias Billström för svaret. Det är positivt att höra att regeringen har gett Migrationsverket i uppdrag att redogöra för hur reglerna tillämpas i bedömningen av enskilda fall.
Det är sedan beklämmande att höra ministern säga att han inte har för avsikt att vidta ytterligare åtgärder när han ännu inte sett Migrationsverkets rapport.
Jag vill erinra ministern om situationen för misshandlade kvinnor och utsatta kvinnor, särskilt de kvinnor med invandrarbakgrund som dessutom inte kan svenska språket och är beroende av en man som försörjer dem samtidigt som han slår och misshandlar. Det är svårt för dem att bryta relationen på grund av tvåårsregeln.
Många kvinnor har kommit till mig. Jag är aktiv i föreningen Varken hora eller kuvad. Roks rapport
Täckmantel äktenskap
handlar också om fruimport. SKL, Sveriges Kvinnolobby, har haft ett projekt där man har redovisat för och undervisat många myndighetspersoner, framför allt Migrationsverkets handläggare och migrationsdomstolarnas personal, om att problembilden är stor och att det behövs en särskild kompetens i fråga om hur dessa kvinnor ska behandlas när deras fall kommer till Migrationsverkets kännedom.
Jag har själv sedan i somras kommit i kontakt med sex kvinnor. Det är kvinnor som under ett och ett halvt år har blivit utsatta för olika former av kränkningar, inte minst våldtäkt, inom äktenskapet och olika former av misshandel och psykisk misshandel. Jag har, tillsammans med personer från kvinnojourer övertalat Pari, bland annat med hjälp av motivationsarbete, att Migrationsverket inte kommer att skicka henne tillbaka till Kurdistan eller Iran. Hon måste göra en anmälan.
Tvåårsregeln gör att man inte vågar anmäla sig hos myndigheten eftersom man är så rädd att man ska skickas tillbaka. Det har gjorts, och det görs, utan att vare sig migrationsminister Tobias Billström eller jag vet om det. Vi vet att folk dagligen skickas tillbaka av olika anledningar.
Ambitionen är hög. Det är positivt att höra att regeringen vill göra något, men det räcker inte så länge lagarna och reglerna tillämpas på ett sätt som inte är förenligt med prövning av den enskilda individen. Kön och sexuell läggning förbises tyvärr ofta. Reglerna är hårda och restriktiva. Därför är det svårt att tillämpa dem på riktigt. Det gäller många kvinnor som fortfarande är utsatta. Därför måste vi vidta ytterligare åtgärder för att helt enkelt komma till rätta med problemen.
Det är alltid positivt att höra att saker och ting görs, men siffror och viss statistik kommer säkerligen att vara missvisande. Ministern får inte vara nöjd, utan han måste se hur siffrorna ser ut i praktiken.
Anf. 43 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! I våras hade vi en hearing i riksdagen om denna fråga. En av de lösningar som vi där diskuterade gällde samhällsorientering. Det är bra att den grupp som ska få delta i samhällsorienteringen nu kanske utökas. Det tycker jag är bra, och ministern har tagit initiativ till det.
Hur når man de personer det här handlar om? Den som kommer hit via den så kallade fruimporten kanske inte får all information som man egentligen skulle behöva för att komma in på samhällsorienteringen och svenskundervisningen etcetera. Många av de män som har tagit hit dessa kvinnor vill inte att fruarna ska delta i de olika aktiviteterna.
Det finns olika delar i detta. Det handlar bland annat om den som faktiskt träffar någon, bli kär i någon och kommer hit, och sedan visar det sig att personen misshandlar henne och därför är hon tvungen att lämna landet, trots att hon har lämnat allt hon hade. Det handlar också om de som kommer hit på grund av att någon har satt i system att importera kvinnor och strax innan de två åren har gått till ända säger man: Hej då, nu får du ge dig av.
Hur når vi båda dessa grupper? Det är något vi måste tänka på. Jag hoppas att ministern har en bra idé om hur vi ska nå dem.
Jag har jobbat i många år som tolk, och jag har varit med vid många tillfällen med polis, socialtjänst etcetera. Tidigare brukade man ibland varna kvinnor innan de kom hit om man visste att det var fråga om en man som brukade misshandla sina fruar. Den person som befann sig i hemlandet kunde få en varning. Nu har det tagits bort på grund av hänsyn till den personliga integriteten. Frågan är om det finns något system som man kan använda sig av för att varna när man vet att det är en man som brukar misshandla sina fruar som kommer hit - så att kvinnan i fråga vet om det innan hon kommer hit. Det ska vara ett system som inte kränker den personliga integriteten. Jag försöker uppmana ministern att använda sina grå hjärnceller och hitta på något bra.
Sedan finns ett annat problem, nämligen rädslan som många kvinnor känner för att anmäla. Det är lika svårt för svenska kvinnor att anmäla när deras män har misshandlat dem därför att de kan råka ut för en ännu värre misshandel om de går till polisen. Det är rädslan för att råka ut för något ännu värre som stoppar många kvinnor från att gå till polisen. För de kvinnor som dessutom riskerar en utvisning är det ännu större fara. Om de går till polisen första gången och talar om att de har blivit misshandlade och inte har synliga skador kommer inte polisen att på en gång väcka åtal. Det brukar behövas ett antal anmälningar innan det blir ett åtal. För vilken kvinna som helst som råkar ut för ännu större repressalier, oavsett vilket land hon kommer från, leder det till att hon inte vågar nästa gång. När första anmälan har gjorts får hon ännu en smocka.
Vi vet att för alla kvinnor som drabbas av misshandel är det svårt att anmäla. För de kvinnor som riskerar utvisning är det ännu svårare.
Anf. 44 Tobias Billström (M)
Fru talman! Tack så mycket för inläggen från interpellanten och Bodil Ceballos. Jag ska börja med att förklara lite hur regeringen ser på frågan. Det är en viktig fråga hur skydd kan erbjudas till kvinnor som blir misshandlade.
Först och främst är det viktigt att understryka att varje ärende behandlas individuellt. Det framgår av förarbetena till den aktuella bestämmelsen att man ska ta hänsyn till under vilka omständigheter som övergreppet har ägt rum, hur allvarligt det har varit, om det har rört sig om en enstaka episod eller upprepade övergrepp samt hur länge förhållandet har varat.
Den centrala frågan är bevishänseendet. Det står att enligt förarbetena bör det vara tillräckligt att det görs sannolikt att sådana övergrepp förekommit för att hänsyn ska tas till våld eller handlingar som innefattar allvarliga kränkningar i förhållandet. Det ska inte ställas upp några formella krav på vilken dokumentation som ska föreligga. Polisanmälningar, läkarintyg och intyg från sociala myndigheter och kvinnojourer bör vara till ledning. Myndigheten måste i varje enskilt fall bedöma om den framlagda dokumentationen med tillräcklig styrka talar för att våld eller allvarlig kränkning förekommit i förhållandet.
Om kvinnorna åberopar skyddsbehov kan de söka asyl hos Migrationsverket. Om andra starka skäl talar för att fortsatt uppehållstillstånd ska ges kan kvinnorna få förlängt uppehållstillstånd trots att det tillståndsgrundande förhållandet har upphört. I förarbetena anges att det är främst fråga om olika former av humanitära skäl, som att sökanden riskerar att bli socialt utstött vid ett återvändande eller att sökanden är allvarligt sjuk eller svårt handikappad. Sammantaget kan då omständigheterna i det enskilda fallet framstå som så ömmande att utvisning inte bör komma i fråga. När jag sagt detta har jag förklarat bakgrunden till varför vi har den lagstiftning som vi har, varför vi har undantagsbestämmelsen och också hur den tillämpas.
Låt mig sedan vända mig till Bodil Ceballos. Vad gör Migrationsverket för att till exempel få kännedom om anknytningspersonens tidigare våldsbrott? I ärenden där en utlänning har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt i Sverige gör Migrationsverket bland annat kontroller i belastnings- och misstankeregistret för att bedöma risken för våld eller allvarlig kränkning i förhållandet. Vad gäller ärenden om familjeåterförening för makar och sambor är kontroller i registret inte förenliga med familjeåterföreningsdirektivet som vi genomförde i svensk rätt 2006. Det är alltså den juridiska ordning som gäller på det här området.
Jag tror att vi alla är överens om att det är viktigt att kvinnor som är rädda för utvisning får möjlighet att få skydd i Sverige. Det finns dock starka skäl för att bibehålla den uppskjutna invandringsprövningen och förhindra missbruk av rätten till invandring. Åtgärder kan man naturligtvis vidta så långt det är möjligt för att förhindra de negativa konsekvenserna av bestämmelsen, främst att kvinnor av rädsla för utvisning stannar kvar i anknytningsförhållanden där de misshandlas eller annars utsätts för allvarliga kränkningar. Detta är kärnan i regeringens politik.
Anf. 45 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Vi är överens om att det finns regler, lagar och förarbeten. De är mycket bra beskrivna, vilket vi som lagstiftare vet. Problemet är att våra myndigheter, som får kännedom om dessa människor, har problem med att tolka och tillämpa lagen. Det finns alldeles för stora utrymmen för tolkning av lagen, och många socialarbetare känner inte till förarbetena. Jag har själv varit socialarbetare i tio år. Man kan inte lära sig alla lagar, och man vet inte hur man ska göra. Därför behövs kompetensutvecklingen. Det är mycket bra att statsrådet Tobias Billström ska se till att en sådan insats görs vid Migrationsverket. Hur länge har den varit på gång? Redan 2005 befarade man, enligt utskottet, att det fanns bristande kunskap i tillämpningen av lagen. Det är den ena delen.
Den andra delen handlar om den kvinna som kommit till Sverige. Vi vet inget om hennes bakgrund. Vi vet inte om hon till exempel blivit utsatt för människohandel eller tvångsäktenskap, om hon kommit frivilligt, om det funnits hedersrelaterat våld inom familjen. Hon ville i vilket fall som helst fly till ett annat land eftersom hon trodde att det fanns en fristad här och att hon skulle få friheten att vara människa och kvinna, vilket tyvärr inte är särskilt normalt i många delar av världen.
I de kontakter jag har med dessa kvinnor är de nöjda med att bli slagna en gång i veckan. I sina hemländer blev de slagna varje dag av brodern eller pappan. Man jämför alltså hela tiden. Om de varit utsatta för våldtäkter eller olika former av psykisk misshandel är de helt nöjda eftersom de är i Sverige och förväntar sig att få uppehållstillstånd.
Det beklämmande är att det är på detta sätt bara för att det är fråga om invandrade kvinnor, kvinnor från andra länder. Det finns så kallade synnerligen ömmande omständigheter eller skäl, men även då finns bristande kunskap om dessa kvinnors bakgrund. De kvinnor som blir misshandlade och utsatta för olika former av kränkningar kommer inte till Migrationsverket och berättar öppet vad de blivit utsatta för.
Vi vet att oavsett om det gäller invandrare eller svenskar sker våldet inom ramen för hemmet, och det är mycket svårt att tala om det. För framför allt de utsatta kvinnorna är det svårt att tala om sin egen situation, om det som händer i relationen med den man som de lever tillsammans med. I många länder, också i Sverige, är det tabu att tala om det. Det finns även många svenska kvinnor som blir utsatta, men de anmäler inte. Den teoretiska termen för detta är normaliseringsprocess. Dessutom finns hotet om att bli utvisad och ännu mer utsatt för repression och förföljelse.
Om Migrationsverket bara redovisar statistik över hur det är kommer det att vara missvisande eftersom den inte visar hela problembilden. Därför måste vi se till att tvåårsregeln ändras.
Anf. 46 Bodil Ceballos (Mp)
Fru talman! Jag vill återkomma till bevisläget och att det ska vara tillräcklig styrka. Det är där problemet många gånger uppkommer eftersom det är svårt för en kvinna att få tillräcklig styrka på bevisen. Ibland är det inte tillräckligt ens om det finns en fällande dom. Vi har sett ärenden där mannen har fällts för misshandel och ändå har kvinnan inte fått stanna i Sverige, trots att vi har den här möjligheten. Det ska mer till än bara tillräcklig styrka. Någonstans fallerar det.
Sedan sade ministern att man exempelvis kan söka asyl, men då ska man komma från ett land som ger skäl till asyl. Om en kvinna är importerad från till exempel Thailand och i övrigt inte har asylskäl är jag inte så säker på att hon skulle få asyl i Sverige eller få stanna som skyddsbehövande trots att hon skulle hamna i en mycket besvärlig situation ifall hon återvände hem efter att ha skilt sig. I så fall hamnar det väl under synnerligen ömmande omständigheter, och det vet vi är oerhört svårt.
Någonstans måste vi alltså hitta en öppning så att dessa kvinnor inte faller mellan stolarna. Många gånger har de dessutom barn, och om de har barn som fötts innan de kom till Sverige, och den man som bor här inte är fadern, har kvinnorna inte heller möjlighet att stanna som anhörig.
Jag hoppas att ministern jobbar vidare med frågan. Det behövs inte bara samhällsorientering utan det behövs någonting annat också.
Anf. 47 Tobias Billström (M)
Fru talman! Låt mig börja med att vända mig till interpellanten Amineh Kakabaveh. Det verkar som om vi är överens i debatten om att förarbetena till lagstiftningen är utformade på ett korrekt sätt. Det tycks inte vara problemet och heller inte föremål för diskussionen, åtminstone inte när jag lyssnade på vad interpellanten sade. Det är bra om det förhåller sig på det viset.
Som Amineh Kakabaveh konstaterade är det alltså tillämpningen vi diskuterar. Jag tror att det är just bristen på kunskap eller bristen på kompetens som spelar in. Jag tror inte att det är någonting specifikt för just den här frågan, utan det gäller nog generellt. Amineh Kakabaveh pekade faktiskt ut socialtjänsterna runt om i kommunerna som en viktig faktor i sammanhanget. Därför vill jag peka på regeringens handlingsplan som vi beslutat om och som innebär att vi ska bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Den handlingsplanen är viktig för att ge de tjänstemän som sysslar med dessa frågor rätt verktyg för att kunna göra rätt jobb.
Därmed kommer vi in på frågan om den tillräckliga styrkan på bevisen, som i någon mening också handlar om hur bra tjänstemännen och handläggarna vid respektive myndighet är på att tolka dessa frågor. Även där har regeringen satsat mycket under de tidigare åren för att få det att fungera på rätt sätt. När det gäller Migrationsverkets arbete med kvinnors asylskäl har regeringen, som jag påpekade i mitt första inlägg, gett verket i uppdrag att i utbildningshänseende särskilt uppmärksamma frågor som rör kvinnor. Myndigheten har nyligen förnyat sin handbok om bland annat handläggningen av kvinnors asylskäl. Jag kommer att fortsätta att noga följa vad Migrationsverket gör, särskilt i fråga om kompetensutveckling beträffande kvinnofrågor och allmänt i fråga om verkets övergripande kvalitetsarbete.
Vad gäller migrationsdomstolarna har vi även där satsat på kompetensutveckling avseende kvinnors asylskäl.
Regeringen har i regleringsbrevet för 2010 uppdragit åt Domstolsverket att genom insatser i form av utbildning ytterligare stärka kompetensen bland domare och andra anställda vid domstolarna när det gäller frågor om mäns våld mot kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
Syftet med de åtgärderna är att de ska leda till ett bättre bemötande av brottsoffer och därmed bidra till att stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Allt detta sammantaget tror jag innebär att vi kommer att få en förändring på den här punkten.
Jag vill ändå för både Bodil Ceballos och interpellanten peka på fakta. Migrationsverket har på regeringens uppdrag avlämnat en rapport om tillämpningen av bestämmelsen. Statistiken visar att andelen bifall generellt i förlängningsärendena är mycket hög. Den är 97-98 procent. Ärenden där våld eller allvarlig kränkning har åberopats som grund för ansökan är få.
Regeringen har gett Migrationsverket ett förnyat uppdrag med mer detaljerade krav. Vi väntar nu på rapporteringen med statistik från Migrationsverket som ska komma senast vid årsskiftet. Det är att betänka att andelen som får förlängt är 97-98 procent. Det är en mycket hög siffra.
Anf. 48 Amineh Kakabaveh (V)
Fru talman! Det är väldigt roligt och intressant att få stå här och få mycket medhåll om att problematiken är stor. Det är viktigt eftersom det handlar om mänskliga rättigheter och Sveriges ansikte utåt när det gäller jämställdhet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Kvinnors befrielse handlar om demokrati. Kvinnor från andra delar av världen måste få anamma den demokrati som råder i Sverige. Det är viktigt att lyfta fram det i alla sammanhang. Jag som vänsterpartist, socialist och feminist måste alltid se till att i alla ärenden kvinnors möjligheter och förutsättningar diskuteras.
Nu handlar det om en viss grupp där det finns mörkertal. Det är jättebra att det finns statistik på att de flesta får uppehållstillstånd. Men det finns tyvärr ett mörkertal. Det finns fortfarande många luckor i kunskapen hos myndigheterna.
Jag har blivit uppringd av två handläggare men också av juridiska ombud. Man hänvisar till information som finns till exempel hos Irans eller Iraks ambassad. Där säger man att det finns skydd för kvinnor om de skickas tillbaka.
Om kunskapen ligger där är det väldigt beklämmande. Då finns det fortfarande många luckor. Man vet inte vad människor har gått igenom som har kommit från de länderna.
Därför måste vi se till att tvåårsregeln ändras. Det handlar om kvinnors asylskäl på grund av att de är kvinnor och också om dem som har en annan sexuell läggning. Det ska påpekas i både lagen och föreskrifterna. Därmed tror jag att vi också kommer till rätta med mörkertalet.
Anf. 49 Tobias Billström (M)
Fru talman! Jag konstaterar att Amineh Kakabaveh och jag är överens på de flesta punkterna. Det är helt uppenbart att här behövs insatser för att förbättra kunskaper och kompetens hos de myndigheter som har till uppgift att granska, handlägga och besluta i dessa ärenden. De måste ha rätt kunskaper och kompetens.
Det finns all anledning att lyfta fram det arbete som regeringen har gjort under de här åren för att se till att utbilda och vidareutbilda de människor som jobbar på Migrationsverket och i migrationsdomstolarna och som dessutom sitter ute i kommunernas socialtjänster och hjälper till med detta arbete. Jag tror inte att man ska förringa det arbetet. Det är viktigt att det belyses i diskussionen. Oavsett vilken lagstiftning vi har är det ändå viktigt att man i tid uppmärksammar dessa tecken.
Jag ser med spänning fram emot den avrapportering som Migrationsverket kommer att göra. Jag tror att den kommer att ge ytterligare vägledning. Jag belyste redan i mitt tidigare inlägg att det är 97-98 procent som får förlängning. Det är ett mycket högt tal. Det tyder på någonting. Men innan vi har fått den slutgiltiga statistiken och analyserat den tycker jag att vi ska vara försiktiga med att vara för snabba med att dra konsekvenser av detta. Det har varit en bra debatt, och jag tackar för den.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.