Kompetensutvecklingssatsningen Lärarlyftet
Interpellation 2007/08:570 av Granlund, Marie (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-04-08
- Inlämnad
- 2008-04-08
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-04-21
- Sista svarsdatum
- 2008-04-22
- Besvarad
- 2008-05-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2007/08:570 Kompetensutvecklingssatsningen Lärarlyftet
av Marie Granlund (s)
till statsrådet Lars Leijonborg (fp)
När kompetensutvecklingssatsningen Lärarlyftet nu varit i gång sedan slutet av 2007 och början av 2008 visar det sig att många platser står tomma.
Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas Riksförbund är positiva till satsningen även om de hade önskat att den även skulle ha omfattat förskollärare och fritidspedagoger. De menar vidare att reglerna för Lärarlyftet försvårat användningen . Många skolhuvudmän anser att flera av de erbjudna kurserna i Lärarlyftet inte motsvarar skolornas fortbildningsbehov. Det vore därför mer effektivt att ge ett uppdrag direkt till högskolorna för att i dialog med huvudmännen utarbeta de kurser som det finns behov av. Dessutom efterfrågar huvudmännen i högre grad kompetensutveckling med koppling till själva pedagogiken och yrkesutövningen, till exempel i ledarskap, än ämnesanknuten fortbildning.
Andelen huvudmän som bedömer att de inte kan nyttja hela sin del av Lärarlyftet 2008–2010: kommuner i storstadsområden 38 procent, småkommuner 55 procent, friskolor 92 procent.
Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas Riksförbund anser att för att Lärarlyftet ska få ett så stort genomslag som möjligt borde regeringen avskaffa den centrala tilldelningen av ramar till varje huvudman till förmån för ett öppet ansökningsförfarande som utgår från respektive huvudmans lokala planering och behov.
Min fråga till statsrådet är:
Kommer statsrådet att ta initiativ till att ändra reglerna så att de som är bäst lämpade kommer att få avgöra vilken kompetensutveckling som behövs?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:570
Webb-tv: Kompetensutvecklingssatsningen Lärarlyftet
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:110 Tisdagen den 13 majProtokoll 2007/08:110 8 § Svar på interpellationerna 2007/08:570 och 579 om regeringens satsning Lärarlyftet
Protokoll från debatten
Anf. 79 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Marie Granlund har frågat statsrådet Leijonborg om han tänker ta initiativ till att ändra reglerna för vem som ska avgöra vilken kompetensutveckling som ska ingå i Lärarlyftet. Vidare har Mats Pertoft frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att säkerställa att Lärarlyftet verkligen når ut till alla lärare och utnyttjas maximalt.
Arbetet inom regeringen är fördelat så att det är jag som ska svara på båda interpellationerna.
Lärarlyftet är den största statliga satsningen på kvalificerad fortbildning för lärare någonsin. I år avsätts nästan 700 miljoner kronor, nästa år avsätts strax under 900 miljoner och för 2010 avsätts 1 miljard. Allt som allt blir det 2,6 miljarder kronor på tre år. Till 2009 och 2010 överför vi dessutom de 300 miljoner kronor som huvudmännen inte hann utnyttja under 2007.
Jag är medveten om kritiken som har riktats mot satsningen. Många platser stod tomma under första terminen, hösten 2007. Samtidigt är jag övertygad om att situationen kommer att vara helt annorlunda nu när kommuner och fristående skolor fått längre tid att planera.
Senare under våren kommer information om hur många lärare som faktiskt gått kurser inom Lärarlyftet. Det kommer också att finnas information om hur många som är anmälda till utbildningar under hösten 2008. Jag vill avvakta denna information innan jag tar ställning till om regeringen bör vidta åtgärder eller måste förändra delar av Lärarlyftet.
Ansvaret för lärarnas kompetensutveckling ligger på skolhuvudmännen. Ett av skälen till att regeringen nu måste ta initiativ till en stor satsning på lärarfortbildning är att kommunerna har brustit i detta ansvar. Jag välkomnar kommunala kompetenssatsningar, till exempel på de områden som Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas Riksförbund lyfter fram, som ett komplement till den statliga satsningen. Jag tror att det skulle kunna vara positivt för skolväsendet. Det är emellertid inte aktuellt att ge högskolorna i uppgift att anordna kurser efter en beställning direkt från skolhuvudmännen, vilket Marie Granlund framhåller som mer effektivt än den nuvarande ordningen. Regeringens avsikt med fortbildningssatsningen är inte att det särskilda statsbidraget till fortbildning inom Lärarlyftet ska vara en del av det generella statsbidraget, som kommunerna fritt får förfoga över.
Anf. 80 Marie Granlund (S)
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret, även om det är ett icke-svar.
Jag skulle först vilja passa på att säga att vi socialdemokrater tycker att satsningen på Lärarlyftet är jättebra. Det vill jag säga eftersom statsrådet många gånger utåt säger att Socialdemokraterna var emot det här. Så är det inte.
När Lärarlyftet nu har varit i gång sedan slutet av 2007 och början av 2008 visar det sig, precis som statsrådet säger, att många platser är tomma. Man kan säga att regeringen har gjort en underlåtenhet genom att inte från början ta kontakt med dem som är huvudmän, SKL, och göra upp om vilka regler som skulle gälla. Jag övertygad om att det då hade sett helt annorlunda ut.
Sveriges Kommuner och Landsting men också Friskolornas Riksförbund är, precis som de allra flesta, positiva till den här satsningen även om de, precis som vi socialdemokrater, säger att det är anmärkningsvärt att förskollärarna och fritidspedagogerna inte får vara med. Varför ska inte de som sysslar med de små barnen få fortbildning? Varför ska de stängas ute? Tänk om man hade resonerat likadant om barnläkare, att de skulle vara någon sorts sämre läkare, i stället för att de kanske är det viktigaste vi har.
SKL och Friskolornas Riksförbund hävdar vidare att reglerna för Lärarlyftet har försvårat användningen och att många av huvudmännen anser att de erbjudna kurser som nu finns inte motsvarar skolornas fortbildningsbehov och att det därför vore mer effektivt att ge ett uppdrag direkt till högskolorna för att i dialog med huvudmännen utarbeta de kurser som det finns behov av.
Dessutom efterfrågar huvudmännen i högre grad kompetensutveckling med koppling till själva pedagogiken och yrkesutövningen, till exempel i ledarskap, än i ämnesanknuten fortbildning.
Det här har ingenting att göra med det som i svaret handlar om att man inte är beredd att lägga mer pengar i det generella statsbidraget. Det handlar om hur man riktar den särskilda satsning som är gjord och hur man får mest ut av den.
Andelen huvudmän som bedömer att de inte kan nyttja hela sin del av Lärarlyftet det här året är av kommuner i storstadsområdena 38 procent, små kommuner 55 procent och friskolor 92 procent.
Då SKL och Friskolornas Riksförbund anser att Lärarlyftet ska få ett så stort genomslag som möjligt borde regeringen avskaffa den centrala tilldelningen av ramar till varje huvudman till förmån för ett öppet ansökningsförfarande som utgår från respektive huvudmans lokala planering och behov.
Jag undrar varför man inte kan lyssna på dem som finns i verkligheten, som faktiskt vet vilka behoven är. Men som vanligt vet statsrådet Björklund bäst, och som vanligt lyssnar inte statsrådet Björklund på dem som finns i verkligheten.
Jag tycker också att det är väldigt intressant att läsa det här svaret, när Jan Björklund säger att det här inte ska gå in i det generella statsbidraget. Nej, vem har sagt det? Men kan man tänka sig samma resonemang när det gäller fritidshemmen, att man gör en särskild, riktad statlig satsning med tanke på att personaltätheten drastiskt sjunker på fritidshemmen, som är en väldigt viktig del?
Jag skulle vilja fråga: Om utvecklingen inte vänder, vad tänker statsrådet göra då?
Anf. 81 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Även jag vill tacka statsrådet för svaret, som säger en del och utelämnar mycket.
Marie Granlund har varit inne på en hel del av dessa frågor, och jag ska undvika att upprepa hennes beskrivning. Det är samma situation vi beskriver.
Till att börja med har även Miljöpartiet i sina budgetförslag ställt sig bakom Lärarlyftet. Det är en bra och en nödvändig satsning. Vi kan säkert vara överens om att det ute i skolorna i landet finns behov av fortbildning, och där har kommunerna och de fristående skolorna som huvudmän inte fullgjort sina förpliktelser helt och hållet. Även det är korrekt.
Men nu står vi i denna situation. Det är bra att regeringen satsar, men man ska väl för den skull inte säga att man inte längre ska lyssna på dem som ute på fältet genomför detta. Det gör ju inte saken direkt bättre. Snarare är det så att kompetensen finns ute i landet.
Den nyss avslutade tv-serien
Klass 9 A
var väldigt informativ på detta sätt. Den påminde en hel del just om vad det är som en lärare på fältet egentligen behöver. Man behöver mycket ämneskunskaper - det är helt rätt - men man måste också veta väldigt mycket om hur man använder ett ämne, ämnesdidaktik.
Om man har följt den här tv-serien - jag hoppas att statsrådet också har tittat på den - har man sett att vad de lärarna, som är Sveriges bästa, verkligen utvecklade var fantasin och begeistringen i ämnet. Det kanske inte är exakt formlerna, satsbyggnaden och så vidare, för det kan de flesta lärare ändå.
Det är bra att man fördjupar ämneskunskaperna, men det som är Sveriges Kommuner och Landstings och Friskolornas Riksförbunds konkreta önskemål är ju mer kompetensutveckling och koppling till pedagogik och didaktik.
Så sent som i dag finns en artikel i Göteborgs-Posten i detta ämne, där man från lärarutbildningen i Göteborg säger: Det här har varit en trend och nu behöver vi mer av detta. Varför kan man inte ta hänsyn till det? Varför måste man från regeringens sida så ensidigt styra in fortbildningen i ämnessidor och inte se helheten i skolan? Det är ju det som vi så ofta har hört; lärare som kommer ut från Lärarhögskolan, lärarutbildningen, kan sina ämnen men så går de in i väggen när de möter klassrummens verklighet. Det är bra med ordning och reda men du ska klara av att skapa den, och det gör du genom didaktik.
Där vill jag fråga statsrådet: Varför kan ni inte på denna sida hörsamma de önskemål som så tydligt kommer från skolhuvudmännen om att anpassa utbudet mer till verkligheten och det som behövs? Och det hjälper faktiskt inte att säga: Det borde ni göra själva. Nu har vi en situation. Vi har en storartad satsning. Den är positiv. Den är bra. Den kommer förhoppningsvis att lyfta svensk skola. Men varför ska man då så ensidigt slå dövörat till gentemot huvudmännen?
Anf. 82 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Nu är alla för Lärarlyftet, och det är ju bra att det är så framgångsrikt att alla vill hänga på tåget. När vi röstade om det första gången, hösten 2006, var Socialdemokraterna och Miljöpartiet mot Lärarlyftet. Jag är glad att ni nu är för det. Ni kanske sade att ni var för men ni anslog inga pengar i era budgetalternativ, och det är det som till sist räknas.
Då säger Marie Granlund: Förskollärarna borde få vara med. Då säger vi att vi kommer med ett särskilt förskollärarlyft med ännu mer pengar. Ni vill knuffa in förskollärarna i det här, och då blir det ju mindre pengar för fortbildning till var och en. Vi vill ha ett särskilt förskollärarlyft med ytterligare pengar. Det aviserade vi för några månader sedan, och det kommer.
Pertoft hänvisar till
Klass 9 A
som ett stöd för sin skolpolitik. Läs intervjun med de lärare som
Klass 9 A
har kretsat kring i tidningen Skolvärlden. De säger att den nya skolpolitiken är fantastisk. "Äntligen", säger de om den nya svenska skolpolitiken. Den är kunskapsorienterad. Den är ämnesorienterad. "Äntligen", säger de. De stöder inte riktigt allt som vi gör, men huvudinriktningen välkomnar de i den här intervjun. Läs gärna den intervjun, Mats Pertoft, innan du åberopar
Klass 9 A
som stöd för
din
linje.
Den fråga som måste ställas till Socialdemokraterna och Miljöpartiet är: Varför har ni kommunaliserat skolan? Varför har ni gjort det? Kommunerna har ansvaret för lärarnas fortbildning. De har misskött detta i 17 år. Det är ju sanningen. Det är därför vi genomför Lärarlyftet. Det är därför som till och med ni anser att staten nu måste gå in och styra Lärarlyftet.
Det är klart, frågar man Sveriges Kommuner och Landsting säger de: Skicka en check utan speciella regler. Det är klart att de säger det. Jag har själv suttit i ledningen för Sveriges Kommuner och Landsting. Så tycker alltid Sveriges Kommuner och Landsting. Det är deras roll att tycka så. Men ska vi från statens sida gå in och ta ett särskilt ansvar för lärarfortbildningen ska vi inte bara gå in och betala för det som redan är kommunernas ansvar. Vi har ju ett särskilt syfte med denna satsning: att höja ämneskunskapsresultaten. De vill gärna använda pengarna fritt hur de vill på lärarfortbildning, och även om det inte är ett generellt statsbidrag vill kommunerna gärna ha så lite riktlinjer som möjligt. Man vill ha pengarna från staten men inga riktlinjer. Det ligger liksom i sakens natur. Så vill kommunerna ha det.
Skolväsendet är kommunernas ansvar i dag. Det är inte mitt fel. Det är era partier som har bestämt detta. De får ansvara för det. Tycker de att det finns behov så varsågod att satsa på det. Det är bara att pynta in pengar till de fortbildningar som de önskar. Det vi går in och betalar för är ju det som
vi
anser vara behovet, men det finns inga förbud mot att anordna vilka andra fortbildningar som helst. Det är bara att göra. Det är bara att ordna i morgon. Det är inga problem.
Jag är inte ett dugg orolig över att det inte har blivit fullt den första terminen. Vi hade en diskussion om detta i regeringen: Ska vi anslå så här mycket pengar den första terminen? Det är väl med stor sannolikhet så att skolan planerar läsårsvis. Att en lärare ska vara borta en termin på fortbildning är ett stort avbräck i en planering. Vi var alltså hela tiden medvetna om att det förmodligen inte skulle vara fullt första terminen, första läsåret. Vi sade ändå att vi skulle anslå dessa pengar och så blir det vad det blir första året. Min bedömning är dock att det inte dröjer länge innan det är fullt utnyttjat. Kön är ju jättelång för att få komma in. Och lyssna på fältet! Jag har lyssnat på båda lärarorganisationerna. De tycker att den här satsningen är jättebra, och också upplägget på den. De efterfrågar inte det som Marie Granlund talar om, att kommunerna ska få bestämma. Det har jag inte hört från lärarorganisationerna. Så det beror väl också lite grann på vem man lyssnar på.
Anf. 83 Marie Granlund (S)
Fru talman! Skolministern använder sin vanliga nonchalans mot kunskap och kunskapsuppgifter. De krav som skolministern ställer på eleverna på noggrannhet, uppföljning och att man ska göra sitt dagsverke borde också skolministern leva upp till. Han borde faktiskt läsa den alternativmotion som Socialdemokraterna lade fram hösten 2006 och som sedan följdes upp hösten 2007. Vi är för Lärarlyftet. Vad vi däremot har sagt är att vi tycker att mycket mer borde riktas in mot matematik och svenska. Det är där de största bristerna finns. Det är något helt annat. Jag tycker att skolministern borde vara lite mer noggrann med faktauppgifter och faktiskt läsa på, det som han, som sagt, kräver av elever.
När det gäller kommunaliseringen tror jag att det behövs decentralisering, men all decentralisering kräver också tydliga riktlinjer centralt. Jag tror att skolministern borde ställa de frågor som han ställer till oppositionen till sina allianskamrater i stället. Såvitt jag vet är det bara Folkpartiet som vill förstatliga skolan. Men för att få kommunaliseringen att verkligen fungera behövs det självklart åtgärder. Lärarlyftet är självfallet
en
del i detta.
Men ser inte skolministern att det är ett problem när huvudmännen, både SKL och Friskolornas Riksförbund, inte tror att det här kommer att bli utnyttjat? Och nu pratar vi inte om 2007, utan de siffror som jag har tagit upp i interpellationen handlar om 2008-2010. Vore det inte bra att då lätta lite på prestigen och faktiskt lyssna på dem som finns ute i verkligheten, som vet hur man skulle kunna göra i stället - i stället för att bara köra på och säga att jag vet alltid bäst, jag kan alltid mest och alla andra har fel? Det är klart att det ska vara riktlinjer för fortbildningen. Det är ingen som har sagt något annat. Men det borde vara riktlinjer som faktiskt också anpassas till verkligheten. Det är ganska klokt.
Sedan säger Jan Björklund att alla jublar över den nya svenska skolan. Jag skulle först och främst vilja säga att så speciellt mycket har väl inte hänt mer än att resultaten sjunker, mobbningen ökar och så vidare. Det är det som händer i svensk skola i dag. Skolministern har ju själv börjat flagga för, för att ha något att säga i valrörelsen, att det inte kommer att hända så mycket under den här perioden, för det tar lång tid och så vidare. Så väldigt mycket har det väl inte hänt än mer än detta med mobiltelefoner och att man ska tvingas välja redan när man är elva år, något som påverkar ens val hela livet. Det är i och för sig allvarligt nog. De stora reformerna har ju än så länge uteblivit.
Jag skulle vilja fråga än en gång: Vad är det som gör det rätt att göra en statlig satsning på Lärarlyftet men inte på fritidshemmen? Det är en tydlig prioritering från skolministern, att han inte tycker att det här med fritidshemmen är något viktigt. Och fråga två är: Sätter sig skolministern bara och tänker att nu kommer det här att fixa sig eller tänker skolministern vidta några åtgärder? Om Sveriges Kommuner och Landsting och Friskolornas Riksförbund får rätt - vi hoppas att de inte får det men om de får det - kommer skolministern bara att slå sig till ro med detta eller vad kommer han att göra då?
Anf. 84 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Jag måste säga att jag tycker att den här diskussionen, som vanligt i den här kammaren, är lite beklaglig. Om vi hade en sådan svartvit verklighet som den som statsrådet målar upp så gynnar det inte precis den svenska skolan. Det gäller både faktauppgifterna och synen. Jag skulle föredra om vi skulle kunna hålla oss till fakta och om vi också gemensamt kunde försöka hitta vilka de bästa vägarna vidare är för den svenska skolan. När det gäller fakta är det faktiskt så att Miljöpartiet redan från början har finansierat och bejakat Lärarlyftet. Det har vi gjort från den första oppositionsbudget som vi lade fram år 2006.
Vi hade en del diskussioner i Miljöpartiet, men min åsikt var att det här är en bra satsning. Jag drev också igenom den och alla stod bakom den. Det är bra för den svenska skolan. Jag beklagar, som jag sade tidigare, att kommunerna inte har satsat mer på fortbildning. Det är ett bra initiativ att stötta detta. Det får samtidigt inte leda till att man envist säger: Så här är det sagt. Så här ska det evigt stå skrivet i sten.
Man måste lyssna. Den svartvita bild som statsrådet målar upp finns inte i verkligheten. Jag har hört från flera håll ute på fältet och jag läser i tidningar att man saknar ämnespedagogik och ämnesdidaktisk metodik - märk att jag sade
ämnes
. Jag sade inte något allmänt flummigt, utan: Hur undervisar du i matematik? Hur undervisar du i svenska?
Det är det man vill ha mer av. Varför kan inte statsrådet tänka sig att gå dessa önskemål till mötes och vara lite flexibel och avvika en aning från besluten i det skrivna protokollet - inte här i kammaren - så att lärarna ute på fältet kan få det som de verkligen vill ha?
Om vi ska diskutera kommunalisering kan vi ju bjuda in allianskamraterna. Folkpartiet är ju ganska ensamt i alliansen om att vilja backa från kommunaliseringen. Vi kan gärna ta den debatten, men det är inte det som det här handlar om. Här handlar det om att kommunerna inte har skött fortbildningen riktigt. Det behövs mer fortbildningssatsningar. Jag hoppas att kommunerna kommer att ta sitt ansvar mer nu. Men var inte så benhårt envis med det som är beslutat från början utan ta möjligheten att se hur det ser ut i skolorna och klassrummen.
Jag har också läst intervjuerna med lärarna som var engagerade i
Klass 9 A
. Det är ju inte så att man bara hurrar, men man säger att det är bra. Man ser ju hur lärarna arbetar. De använder pedagogik och didaktiska grepp. Det är de greppen vi ska sprida. Därför behövs det mer satsningar på det. Det är något som både SKL, Friskolornas Riksförbund och många lärare och rektorer på fältet efterlyser. Varför vill inte regeringen gå dessa önskemål till mötes?
Anf. 85 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Ministern och jag har ju haft en och annan debatt vid det här laget. Jag tyckte att det var intressant att höra ministerns inlägg om riktade statsbidrag. Ministern låter ungefär som jag har gjort i ett antal debatter: Man måste styra pengarna så att man vet var de hamnar i verksamheten.
I de sammanhangen har ministern intagit hållningen att det är något som andra får bestämma och något som man får lösa i kommunerna.
Jag har pratat utifrån en rätt så stabil kommunal erfarenhet och sagt att det ibland kan vara viktigt att styra medlen. Då har ministern lite passivt retirerat och hänvisat till kommuner och landsting och låtit som om han har befunnit sig på SKL:s kongress. Nu har insikterna plötsligt infunnit sig och Björklund låter ungefär som om det var jag som stod i talarstolen och talade om att vi måste styra pengarna så att vi vet att det blir effekt. Jag tycker att Björklund har utvecklats som politiker.
Kommunal erfarenhet ger en del andra insikter framför allt när det gäller planering och att saker och ting tar tid. Björklund har ju också en del kommunal erfarenhet. Därför blir jag lite förvånad. Enligt Skolverkets beräkningar skulle det vara 6 000 lärare i fortbildning läsåret 2007-2008. Under hösten 2007 blev det alltså 800 platser - 6 000 ställt mot 800. Under våren 2008 blir det också många tomma platser.
Hur ska man se på den typen av resultat? Jag tycker att det visar att man från regeringens sida gick in i den här satsningen med orealistiska förväntningar. Förklaringen till det är att kommunerna inte har hunnit informera i sin organisation. Man har inte tagit ställning till hur man ska lösa en rad praktiska problem. Man uppger många gånger att man vill återkomma och planera det här längre fram.
Det finns en annan sak som inte har berörts i debatten men som påverkar detta. Det är att Lärarlyftet innebär att lärarna delvis bekostar sin egen kompetensutveckling. Man får alltså 80 procent av lönen. Det har framkommit att många anser att det är för lite att leva på. Därför finns det ett ekonomiskt argument för att en del kanske väljer att inte delta i de här sammanhangen. Jag bara pekar på att detta också är en faktor som man bör ta med när man bedömer varför man inte har fått det genomslag som man har hoppats på.
Man har ju flyttat fram detta i tiden och gett bättre planeringstid. Jag är rätt säker på att fler kommer att utnyttja platser. Det kommer att bli en ökad efterfrågan. Vi får väl följa utvecklingen under 2008, 2009 och 2010 och se hur det faller ut.
Man kanske ska vara försiktig med att säga hur det faller ut innan det har fallit ut med tanke på den inledande offensiva ambition som det inte blev så mycket med i praktiken.
Det finns en hel del erfarenheter som ministern och regeringen bör ta med sig inför det kommande arbetet för att se till att det fungerar.
Vilka ytterligare åtgärder tänker ministern vidta för att se till att det verkligen vänder och man utnyttjar platserna? Finns det något mer som inte är gjort som ministern tänker göra?
Den fråga som Marie Granlund ställde om övriga personalgrupper, bland annat fritidshemmens personal, återstår. När kommer de med i bilden?
Anf. 86 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Inget har hänt i svensk skolpolitik, säger Marie Granlund. Jag får oftast höra: Hur hinner ni med allt? Nu går det för fort. Det är för många reformer samtidigt.
Marie Granlund säger: Inget har hänt.
En sak som har hänt är att på grund av de initiativ som vi tar håller det socialdemokratiska partiet på att ompröva hela sin utbildningspolitik. Det är en sak som har hänt. Det beror på att vi har en offensiv syn på hur svenskt utbildningsväsende ska utvecklas som har stöd långt in i er väljarkår. Jag är inte förvånad om Marie Granlund på måndag lägger sig platt för regeringens förslag i betygsöverläggningarna. Vi får se, men jag är inte förvånad om det sker. Ingenting händer, säger ni, ändå anpassar ni er blixtsnabbt till det vi gör och tycker omedelbart samma sak. Jag tycker ju att det är bra, men säg inte att ingenting händer. Det händer otroligt mycket i svensk utbildningspolitik.
Lärarlyftet är till exempel tre gånger så stort med den här regeringen som om ni hade suttit kvar. Eftersom Marie Granlund påstod att Socialdemokraterna var för ett lika stort lärarlyft tog jag mig friheten att snabbt gräva fram den socialdemokratiska budgetmotionen från hösten 2006. Man anslog 250 miljoner för 2007, 250 miljoner för 2008 och 500 miljoner för 2009. Det är mindre än hälften av vad vi har anslagit. Dessutom ska ni klämma in fler personalgrupper i den ramen än vad vi har gjort.
Att säga att vår satsning är ynklig är ju bedrövligt. Det är bara en stor bluff. Om ni hade suttit kvar hade ni inte kommit på tanken med Lärarlyftet. Det var först när vi drev fram det som ni började prata om Lärarlyftet. När vi föreslog det kom ni efter, men med en bråkdel av summan. Det är sanningen.
Mats Pertoft talade om ämnesdidaktik. Du ägnade huvuddelen av ditt inlägg åt att argumentera för att ämnesdidaktik bör ingå i Lärarlyftet. Det gör det redan. Ämneskunskaper och ämnesdidaktik är inriktningen på det beslut som regering och riksdag har tagit för Lärarlyftet. Jag har själv invigt flera utbildningar på Sveriges lärosäten. Ofta har till exempel matematikinstitutionen tillsammans med den pedagogiska institutionen lagt upp en kurs. Det kan vara matematikverkstäder och annat runt om på Sveriges lärosäten.
Ämneskunskaperna är de centrala, men hur man lär ut ämneskunskaperna är också en central del i Lärarlyftet. Det som du efterlyser och kritiserar oss för är redan en central del i Lärarlyftet.
Lärarförbundet har gjort en genomgång av vilka kommuner som inte satsar på Lärarlyftet. De menar i sin rapport att det i allt väsentligt är socialdemokratiska kommuner som bangar ur när det gäller Lärarlyftet.
De har gått igenom detta i Sveriges kommuner och sammanställt det. I rapporten menar de att det är socialdemokratiska kommuner.
Då måste frågan ställas: Kan inte Marie Granlund på nästa interna socialdemokratiska möte tala om för sina kommunalpolitiker att fortbildning av lärare är någonting viktigt i Sverige? Kan ni inte tala om för socialdemokratiska kommunalpolitiker - Peter Hultqvist är inte längre en av dem - att det är väsentligt med fortbildning av lärare, så att de också satsar på detta precis som man gör i de borgerliga kommunerna?
Nu tror jag att det är så, precis som Peter Hultqvist avslutade med, att trycket redan till hösten, när man har fått lite mer tid på sig att planera, kommer att vara väsentligt större. Jag tycker att jag hör det från både kommunalråd och kommuner just nu. Jag har ingen vetenskaplig sammanställning. Men när jag lägger örat mot marken hör jag: Vi kom inte i gång förra året, men nu är vi på gång. Vi skickade i väg si och så många förra året. Men nästa år blir det fler, och så vidare.
Jag tror därför att detta om några månader inte längre är någon fråga i riksdagen, alltså om detta utnyttjas eller inte. Det kommer att vara ett bra tryck på denna satsning.
De resurser som inte utnyttjades under det första året skickar vi vidare till kommande år, så de är inte förbrukade på något sätt.
Lyssna på verkligheten, säger Marie Granlund, och hon menar att vi ska lyssna på ledningen för SKL. Jag har en annan definition av verkligheten. Och jag kan säga att den satsning som vi gör på lärarfortbildningen har ett mycket starkt stöd från de lärarfackliga organisationerna.
Jag kan säga till socialdemokraten Marie Granlund: Lyssna på facket.
Anf. 87 Marie Granlund (S)
Fru talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt att skolministern hela tiden kastar fram halvsanningar. Om man ställer så höga krav och talar om ribbor hela tiden borde det också gälla för en skolminister. Jag tycker att det är oerhört graverande att skolministern alltid gör på samma sätt. Det var på samma sätt när vi för några år sedan diskuterade energipolitik.
Jan Björklund vet att Socialdemokraterna ställde sig bakom Lärarlyftet men att vi tyckte att det var väldigt viktigt att det skulle inriktas mer på matte och svenska.
När det gäller hur kommunerna har satsat på detta var det inte alls på det sättet som sägs. Det är nog säkert att det var fler socialdemokratiska kommuner. Men andelen socialdemokratiska kommuner var bara lite större. Men det är väl inte det som är det viktiga? Det viktiga är väl att lärare ska få fortbildning oavsett i vilken kommun som de verkar?
Om det då inte händer någonting måste man göra någonting åt det. Ena minuten säger Jan Björklund att han talar med kommunalråden och att det kommer att hända någonting. I nästa minut är kommunalråden inte värda någonting.
Om de som är huvudmän inte tror att detta blir någonting eller att det inte blir så bra som det var tänkt - vi får hoppas att de har fel - vore det då inte dags att lyssna på dem och i så fall faktiskt ändra på spelreglerna för att fler ska få den nödvändiga fortbildningen?
För mig är det fullständigt otänkbart att stänga ute förskollärare. Om vi vill ha ett närmare samarbete mellan förskola och skola ska man självklart gå tillsammans. Då ska man satsa så att förskollärarna inte känner att de är vid sidan om. Förskollärare är precis lika viktiga som vanliga lärare. Man skulle, som sagt, aldrig göra på det sättet med barnläkare.
Min fråga är: Vad gör statsrådet om det som SKL och Friskolornas Riksförbund tror blir verklighet också blir det?
Anf. 88 Mats Pertoft (Mp)
Fru talman! Det gläder mig att statsrådet inte längre påstår att Miljöpartiet inte stöder Lärarlyftet och inte finansierar satsningen. Det är bra att man kan läsa på.
Det är bra att ämnesdidaktik finns, och jag betvivlar inte att statsrådet har sett till att sådana satsningar har gjorts. Men vad jag lyfter fram är att huvudmännen anser att det finns behov av mer. Dessutom räknar de upp det och beskriver det väldigt tydligt i sin utvärdering. De efterfrågar mer kompetensutveckling med koppling till pedagogik och didaktik och själva yrkesutövningen. De vill ha mer generella kunskaper också när det gäller ledarskap, IT, betyg och bedömning. Det handlar om allmän didaktik, specialpedagogik och styrdokument. Detta är ord som jag tycker att jag har hört statsrådet uttala många gånger, alltså att det behövs mer kunskap kring betyg och bedömning och att det behövs speciallärare. Över huvud taget behövs det mer av allt detta. Det är vi väldigt överens om.
Varför kan man då inte visa lite ödmjukhet gentemot dem som är huvudmän för skolorna? Jag ifrågasätter inte fackens kunskaper. Men jag ifrågasätter om man på departementet absolut vet hur det ser ut ute i verkligheten, ute i skolorna.
Jag tror att det är bra att kunna lyssna och säga: Ja, jättebra att ni kommer med kloka synpunkter. Låt oss ta med dem i nästa omgång. Detta ska hålla på under några år.
Vad jag kan se kommer vi från Miljöpartiet att vara positiva även i framtiden. Det är därför som jag ställer frågorna, för att jag menar att detta är en bra satsning. Det är därför som jag är engagerad i frågan, därför att detta är en riktig satsning. Men den kan bli ännu bättre genom anknytning till verkligheten i stället för att den centralstyrs helt.
Då är min fråga till statsrådet återigen: Är statsrådet beredd att göra detta?
Anf. 89 Peter Hultqvist (S)
Fru talman! Jag vill återkomma till själva planeringskompetensen i fråga om detta. 6 000 lärare skulle man ha det första året. Det blev alltså 800 platser. Det är alltså en väldigt stor differens här, ett väldigt stort gap.
Nu försöker Jan Björklund göra detta till någon sorts lite komisk teater genom att säga att socialdemokratiska kommuner plötsligt är dåliga.
Om jag utgår från den skrivelse som Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund har skickat till utbildningsminister Jan Björklund med flera ministrar, och som jag förutsätter att han har tagit del av, står det:
Enligt våra ombud i kommunerna finns det i huvudsak två orsaker till detta - det vill säga att det har varit så dåligt med platser och att det har varit bara dessa 800 i stället för de 6 000. Den vanligast förekommande förklaringen är tidsbrist. Kommunerna har inte hunnit informera och ta ställning eller lösa praktiska problem, men flera uppger att de kommer att återkomma och ta platser i anspråk. En nästan lika vanlig orsak är ekonomi, resursbrist eller ovilja att ekonomiskt prioritera frågan. I en del fall har rektorerna inte fört informationen från kommunen vidare. Konflikter inom kommunen kring hur kommunens åtaganden ska fullgöras har också utgjort ett hinder.
Detta är alltså deras officiella problembeskrivning till regeringen. Jag väljer att tro att detta är det som gäller. Därför blir det lite väl trivialt att börja den här diskussionen med vilken partibeteckning som det råkar vara på dem som styr i den ena eller den andra kommunen.
Jag tror precis som ministern att detta kommer att tränga igenom. Men jag tror att ministern tror mer offensivt på resultat än vad jag gör. Jag tror att detta kommer att bli mer praktiskt svårt än vad ministern här försöker ge sken av. Därför kanske det är så att om plan A inte fungerar måste man skaffa sig en plan B. Det visar framför allt denna inledning med 6 000 platser som blev 800. Skaffa dig en plan B för fortsättningen också!
Anf. 90 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Jag tycker att Peter Hultqvist gled väldigt mycket på siffrorna. 800 var det väl den första höstterminen? Det var väl inte så att 800 av 6 000 var rätt siffra? Det handlade om 6 000 det första året. Vi nådde inte dit. Men 800 var det bara under de första veckorna av den första höstterminen. Man nådde alltså en betydande del.
Men som jag sade är det inget problem. Vad är problemet? Vi anslog en stor budgetram det första året. Vi visste att det var kort om tid. Det som utnyttjas utnyttjas. Hade vi anslagit Socialdemokraternas ynkliga budgetram hade det blivit kö. Det förstår jag också. Men nu anslog vi en rejäl budgetram. Den utnyttjades inte helt. Pengarna går vidare till nästa år. Vad är problemet?
Vad är det ni egentligen lever om för? När jag reser runt och är ute på skolor är lärarna oerhört tacksamma för erbjudandet om Lärarlyftet. Ingen av dem tycker att kommunerna ska bestämma mer - jag lovar! Jag hör inte en enda lärare eller ett enda lärarfackligt ombud på någon enda skola när jag reser runt - och jag besöker rätt många skolor varje vecka - säga: Snälla, ge kommunerna mer makt över Lärarlyftet! Ingen säger det. Det är ni som står här och säger det. Sveriges Kommuner och Landsting säger naturligtvis också det; det är deras roll.
Peter Hultqvist och jag, som båda har suttit i Kommunförbundet och Landstingsförbundet, vet väl att man där alltid säger att kommunerna ska bestämma, inte staten. Det är liksom deras roll och deras existensberättigande att en gång i veckan få säga det.
Vår utbildningspolitik handlar om att höja resultaten i svensk skola. Då säger kommunerna: Ge oss mer makt! Men sanningen är att sedan kommunerna tog över makten har resultaten oavbrutet sjunkit.
Sedan ni gav kommunerna makten över skolan fungerar skolan inte längre; det är sanningen! Det heter: Ge kommunerna mer makt över detta! Men hela idén här var att vi nu skulle göra någonting annat än det kommunerna redan gör. Att lyfta resultaten genom att satsa på ämneskunskap och ämnesdidaktik är ju innebörden i Lärarlyftet.
Jag hör inte en enda lärare kräva det ni kräver. Det är kommunbyråkratin i Sverige och det socialdemokratiska partiet som kräver det. Lärarna är väldigt glada, men vi får väl se.
Prognosen i höst kan vi nu stå här och tjafsa om, men det ger inte så mycket. Det där får vi se i höst. Min bedömning är att det kommer att vara rätt välfyllt. Då kan väl Marie Granlund ställa samma interpellation igen så kan vi diskutera det här en gång till. Just nu vet vi alltså inte hur det ser ut i höst.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.