Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kollektivtrafik och ökad jämlikhet

Interpellation 2019/20:310 av Jessica Thunander (V)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2020-02-04
Överlämnad
2020-02-04
Anmäld
2020-02-05
Sista svarsdatum
2020-02-18
Svarsdatum
2020-03-03
Besvarad
2020-03-03

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Kollektivtrafik och ökad jämlikhet(pdf, 102 KB)

Interpellationen

till Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

 

Ett jämlikt samhälle ger människor möjligheter och kan lösa samhällsutmaningar som barnfattigdom, kriminalitet eller brister i sjukvården. Sverige är ett land med möjligheter att skapa ett gott liv åt alla som lever här. Den samlade rikedomen är större än någonsin. Sysselsättningen är hög och klimatet för företag är gott. Trots detta är det många i Sverige som inte får del av framgången. En liten ekonomisk elit drar ifrån oss andra. Det syns tydligt i våra städer, i förorter och på landsbygden. Faktum är att Sverige är det land inom OECD där ojämlikheten ökat mest sedan mitten av 1980-talet.

Detta ger återverkningar även i transportsystemet och på människors möjligheter att förflytta sig. Det finns en orättvisa och ojämlikhet i tillgången till kollektivtrafik, och internationella studier visar att fattiga och socioekonomiskt utsatta människors tillgång till transporter ofta är väsentligt sämre än övrig befolknings. Oftast diskuteras detta i Sverige i samband med kollektivtrafik på landsbygd, men problemet finns också i storstäderna.

Kollektivtrafikens tillgänglighet är grundläggande för många människors sociala inkludering och tillgång till deltagande i samhället, främst i socialt utsatta områden där majoriteten inte har råd att äga en bil och där många inte har körkort. Samtidigt är detta grupper som ofta ignoreras i kollektivtrafikplanering och i diskussioner kring kollektivtrafik. Transportfattigdom innebär att människor inte har full tillgång till de transporter som de skulle behöva i sin vardag. Det kan handla om en fysisk brist på tillgång eller att man inte förstår systemet eller känner sig otrygg när man använder kollektivtrafiken. För många handlar det helt enkelt om att de inte har råd och/eller inte känner sig välkomna i kollektivtrafiken, till exempel för att de blir otrevligt bemötta eller anklagade för fuskåkning trots att de har en giltig biljett. Den grupp som har störst risk att hamna i transportfattigdom är kvinnor med låg inkomst. De fattigaste grupperna har både låg tillgång till kollektivtrafik och till egna transportmedel.

Planeringen av kollektivtrafiken utgår oftast från en norm av dagpendlare och från något som kallas starka stråk, vilket gynnar en arbetande medelklass. Mindre hänsyn tas till dem som arbetar kvällar, nätter och helger och till dem som arbetar på avsides belägna arbetsplatser. Arbetsplatsområden som vanligtvis befolkas av personer med låg utbildning och lågt bil- och körkortsinnehav är ofta dåligt försedda med kollektivtrafik. Detta kan ge helt orimliga pendlingstider för människor som är helt beroende av kollektivtrafiken för sina transporter. Hänsyn tas heller inte till hur nyttan av satsningar på kollektivtrafiken fördelas mellan olika befolkningsgrupper. Socioekonomisk hållbarhet och social inkludering nedprioriteras, och det ger orättvisor som riskerar att öka klyftorna mellan svaga och starka socioekonomiska grupper. 

Ett annat problem är priserna för att resa kollektivt. Priserna för kollektivtrafiken har sedan 1995 höjts fyra gånger så mycket som priserna för andra varor och tjänster. Det är orimligt att det har blivit så dyrt att resa kollektivt. Det handlar naturligtvis om jämlikhet. Att förflytta sig på något annat sätt än att gå eller cykla börjar bli ett privilegium för dem som har god ekonomi. Att göra kollektivtrafiken orimligt dyr är ytterligare ett sätt att låsa in dem som inte har råd att ha bil och begränsa deras rörelsefrihet. De rabattsystem som finns tillgängliga är oftast inte tillgängliga för dem med låga inkomster, vilka ofta reser med dyrare biljetter än övriga. Månadskort är ofta inte möjliga att köpa för dem med låga inkomster eftersom de inte har möjlighet att betala så mycket pengar på en gång. Fattiga personer avstår ofta från att resa för att de inte har råd, vilket är ytterligare ett exempel på hur social utsatthet också innebär sämre transportmöjligheter och risk för exkludering från samhället. Det är dyrt att vara fattig.

Vi behöver ha mer kunskap om hur transportsystemet fungerar för olika grupper av resenärer för att kunna få ett transportsystem som är inkluderande, rättvist fördelat och som kan bidra till att minska de socioekonomiska klyftorna, men vi har tillräcklig kunskap för att veta att det finns stora grupper som är beroende av kollektivtrafiken för sina transporter och som missgynnas både i planering och på grund av de höga priserna.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga infrastrukturminister Tomas Eneroth:

 

  1. Hur avser ministern att arbeta för att kollektivtrafik och transportplanering i stort ska öka tillgängligheten för socioekonomiskt svaga grupper och bidra till ett socialt hållbart transportsystem?
  1. Avser ministern att främja användandet av sociala konsekvensbedömningar och hälsokonsekvensbedömningar vid planering av infrastruktur och kollektivtrafik?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2019/20:310, Kollektivtrafik och ökad jämlikhet

Interpellationsdebatt 2019/20:310

Webb-tv: Kollektivtrafik och ökad jämlikhet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tomas Eneroth (S)
Anf. 85 Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! har frågat mig hur jag avser att arbeta för att kollektivtrafik och transportplanering i stort ska öka tillgängligheten för socioekonomiskt svaga grupper och bidra till ett socialt hållbart transportsystem samt om jag avser att främja användandet av sociala konsekvensbedömningar och hälsokonsekvensbedömningar vid planering av infrastruktur och kollektivtrafik.

För mig och regeringen är det viktigt att hela Sverige ges goda förutsättningar att växa och utvecklas. En utgångspunkt för regeringens politik inom transportområdet är självklart det övergripande transportpolitiska målet om att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet. Transportsystemet ska vara jämställt, och det ska bidra till ökad hälsa.

Enligt kollektivtrafiklagen är det regionen och kommunerna inom ett län som gemensamt ansvarar för den regionala kollektivtrafiken. I ansvaret ligger att fastställa behov och mål för den regionala kollektivtrafikförsörjningen liksom att besluta om trafikering och prissättning.

I maj 2018 beslutade regeringen om en ny nationell trafikslagsövergripande plan för transportinfrastrukturen för perioden 2018-2029. Det är en satsning på över 700 miljarder kronor på svensk infrastruktur, vilket möjliggör stora satsningar i hela landet, på nybyggnation men också på upprustning och underhåll av befintlig infrastruktur. Det innebär också den största järnvägssatsningen i modern tid.

Regeringens uppdrag åt Trafikverket att ta fram ett förslag till nationell plan inkluderade ett uppdrag att redovisa vad social hållbarhet innebär när det gäller transportinfrastruktur och hur social hållbarhet kan integreras i transportplaneringen. Trafikverket har därefter fortsatt att bedriva ett utvecklingsarbete för att ännu tydligare kunna svara mot denna hållbarhetsaspekt. Bland annat finansieras forskning om transportplanering ur ett socialt perspektiv och metodutveckling av planeringsunderlag som fångar sociala dimensioner av tillgänglighet.

Staten har även möjlighet att främja kollektivtrafiken, och regeringen har tagit flera initiativ inom området. Den nationella planen bidrar genom investeringar i till exempel järnvägar och busskörfält, och kommuner kan söka statlig medfinansiering för infrastruktur för kollektivtrafik genom stadsmiljöavtal och genom förordningen om statlig medfinansiering till vissa regionala kollektivtrafikanläggningar. Vidare ger regeringens elbusspremie möjlighet till ett visst bidrag till införskaffande av elektriskt drivna bussar.

Avslutningsvis vill jag understryka att arbetet för ökad social hållbarhet är mycket angeläget, inte minst i transportsystemet.

Jessica Thunander (V)
Anf. 86 Jessica Thunander (V)

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag vill tydliggöra att min fråga inte i någon del handlade om hur mycket regeringen lägger på infrastruktur i sin budget. För att förtydliga, fru talman: Jag frågade vad regeringen tänker göra åt transportfattigdom och om hälso- och konsekvensanalys av infrastrukturprojekt, inte om asfalt och räls.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sverige är det land inom OECD där ojämlikheten ökat mest sedan mitten av 80-talet. Vi får allt fler invånare som lever i ekonomisk utsatthet medan några blir rikare. Samtidigt har priserna i kollektivtrafiken höjts fyra gånger så mycket som för andra varor och tjänster sedan 1995. Bland annat detta - det finns naturligtvis flera andra faktorer som bidrar till transportfattigdom - gör att man stänger ute delar av befolkningen, ofta dem som har störst behov av kollektivtrafiken.

Kollektivtrafikens tillgänglighet är grundläggande för många människors sociala inkludering och möjlighet till deltagande i samhället, främst i socialt utsatta områden där majoriteten inte har råd att ha bil och många inte har körkort. Att förflytta sig på något annat sätt än att gå eller cykla börjar bli ett privilegium för dem som har god ekonomi. Att göra kollektivtrafiken orimligt dyr är ytterligare ett sätt att låsa in dem som inte har råd att ha bil och begränsa deras rörelsefrihet.

De rabattsystem som finns är oftast inte tillgängliga för dem med låga inkomster, som ofta reser med dyrare biljetter än övriga befolkningen. Exempelvis är månadskort ofta inte möjliga att köpa för dem med låga inkomster eftersom de inte har möjlighet att betala så mycket pengar på en gång. Fattiga personer avstår ofta från att resa för att de inte har råd, vilket är ytterligare ett exempel på hur social utsatthet också innebär sämre transportmöjligheter och risk för exkludering från samhället. Det är dyrt att vara fattig, fru talman.

Dessutom utgår planeringen av kollektivtrafiken oftast från en norm av dagpendlare och från något som kallas starka stråk, vilket gynnar en arbetande medelklass. Mindre hänsyn tas till dem som arbetar kvällar, nätter och helger och till dem som arbetar på avsides belägna arbetsplatser. Arbetsplatsområden som vanligtvis befolkas av personer med låg utbildning och lågt bil- och körkortsinnehav är ofta dåligt försedda med kollektivtrafik. Detta kan även i storstäder ge helt orimliga pendlingstider för människor som är helt beroende av kollektivtrafiken för sina transporter.

Hänsyn tas inte heller till hur nyttan av satsningar på kollektivtrafiken fördelas mellan olika befolkningsgrupper. Socioekonomisk hållbarhet och social inkludering nedprioriteras, och det ger orättvisor som riskerar att öka klyftorna mellan svaga och starka socioekonomiska grupper. Missgynnade personer har inte heller något inflytande eller någon representation i planeringsprocesserna.

Man kan göra som ministern och hänvisa till anslag för järnvägar, anslag som för all del är större än tidigare men enligt oss inte tillräckliga. Eller så kan man exempelvis göra som Vänsterpartiet gjort i sin budget, där vi har med ett generellt statligt stöd till regionala kollektivtrafikmyndigheter på 2 miljarder per år för att kollektivtrafiken ska kunna bli både mer tillgänglig och billigare. Det finns naturligtvis även andra åtgärder som måste till, men extra medel är en början.

Så, fru talman, jag upprepar min fråga i hopp om att faktiskt få ett svar: Hur avser ministern att arbeta för att kollektivtrafik och transportplanering ska öka tillgängligheten för ekonomiskt svaga grupper och bidra till ett socialt hållbart transportsystem?

Jens Holm (V)
Anf. 87 Jens Holm (V)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! I en sådan här viktig debatt om transportfattigdom, som Jessica Thunander lyfter upp, är det svårt att inte bli engagerad och vara med. Det är precis detta denna debatt handlar om: att det är olika villkor för människor i det här landet.

Precis som Jessica Thunander tog upp har priset på att resa kollektivt i Sverige ökat kraftigt. Det kom en ny sammanställning för bara ett par veckor sedan som pekade på att priset på att resa kollektivt hade ökat med 43 procent de senaste tio åren. Det är flera gånger mer än den allmänna prisökningen i Sverige.

Snittpriset på ett månadskort i kollektivtrafiken ligger på 1 400 kronor. Enkelbiljetter är ofta väldigt dyra. 1 400 kronor kan vara en överkomlig summa för direktören, men det är väldigt mycket pengar för underskötaren eller förskolläraren, särskilt om man också har ett, två eller tre barn där hemma som man också ska betala kollektivtrafiken för. Då blir det helt enkelt väldigt mycket pengar.

Jag tycker att Jessica Thunander tar upp en väldigt viktig sak. Detta är inte bara en fråga om att vi behöver investera mer i utbyggd kollektivtrafik, något som ministern tar upp i sitt svar. Det är helt riktigt att vi behöver investera mer, totalt sett, i att till exempel köpa in en hållbar bussflotta eller att ge bidrag så att våra regioner kan investera i det, liksom att vi behöver investera mer i järnvägen och så vidare.

Men det som Jessica Thunander tog upp är att även om kollektivtrafiken sorterar under våra kommuner och regioner har vi på nationell nivå möjlighet att göra kollektivtrafiken billigare och mer tillgänglig för större grupper i samhället. Vi kan helt enkelt vara med och delfinansiera driften av kollektivtrafiken. Det var vi i Vänsterpartiet med och gjorde, tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, under den tidigare mandatperioden 2014-2018, då vi bland annat fick igenom avgiftsfri kollektivtrafik för barn och unga. Det kunde vi göra genom att vi anslog medel från regering och riksdag genom den nationella budgeten.

Det skulle vara intressant att av ministern få veta inte bara vilka investeringar som är på gång utan också om regeringen har en politik för att göra kollektivtrafiken billigare och mer tillgänglig för fler grupper i samhället. Har regeringen en plan för att finansiera en del av driften av kollektivtrafiken i våra regioner?

Tomas Eneroth (S)
Anf. 88 Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack, Jens Holm och framför allt Jessica Thunander, för en väldigt viktig interpellation och viktiga frågor! Det råder ingen tvekan om att transportsektorn står inför en ganska stor omställning, och mycket av de investeringar vi gör och de stöd vi utvecklar går med all rätt - jag vet att ni håller med om detta - till att ställa om transportsektorn för att klara klimatutmaningen.

Detta är ibland också ett av skälen till att biljettpriser ökar i kollektivtrafiken. Man investerar i bussar som drivs elektriskt eller med biogas, eller man ökar på annat sätt förutsättningarna för kollektivtrafiken. Och det är bra. Det behövs. Det börjar bli trångt på gatorna i storstäderna. Vi måste se till att bygga ut kollektivtrafik och hitta smartare lösningar och bättre mobilitet.

Det är klart att det finns olika vägar dit. Det jag lyfte fram i svaret och som har varit viktigt för den här regeringen och för regeringen under den förra mandatperioden är att vi också planeringsmässigt tänker på ökad mobilitet för breda samhällsgrupper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har i något sammanhang sagt att vi måste sluta planera infrastruktur utifrån män och bilar och har vid något tillfälle fått lite skäll för det. Men allvarligt talat behöver vi tänka på en annan typ av mobilitet framöver, både för att klara klimatutmaningen och för att hitta smartare sätt att transportera oss.

De stora investeringar vi faktiskt gör är kanske en av de viktigaste insatserna. Det är därför - med all respekt för Jessica Thunander - som jag i interpellationssvaret väljer att lyfta fram siffran 700 miljarder. De investeringar vi gör är också en grundförutsättning för att öka möjligheten till mer kollektivt resande och mer klimatsmart resande.

Min företrädare Anna Johansson var den första som såg till att vi i uppdragen till Trafikverket inför transportplaneringen och nationell plan tog med direktiv om sociala frågor, social hållbarhet och konsekvenser för den sociala sammanhållningen. Detta var nog så viktigt när man tidigare har sett infrastruktur som separat från annan samhällsplanering. Vi valde att också lyfta in bostadsfrågan i infrastrukturplaneringen. Det var också första gången som bostadsfrågorna och förutsättningarna för bostadsbyggande kom med i nationell plan.

Detta gör att vi nu inför kommande planeringsomgång faktiskt har bättre förutsättningar för att bredda perspektiven till att handla om bostadsbyggande, samhällsbyggande och om tillgänglighet för breda samhällsgrupper. Den diskussionen är viktig. Jag välkomnar och tycker att det är utmärkt att Jessica Thunander och Jens Holm också lyfte fram detta, för det behövs i den här debatten.

Däremot är jag noga med att framhålla ansvarsfördelningen. Det är förvisso sant som Jens Holm säger att vi under förra mandatperioden gjorde en särskild insats för att stimulera kommuner och regioner att ha avgiftsfri kollektivtrafik för ungdomar under sommaren. Det var en populär och bra insats. Finns det ekonomiska förutsättningar tror jag att väldigt många skulle vilja genomföra detta även i framtiden. Låt oss se hur sådant prövas i budgetarbetet framöver.

Men vi får inte frånta regionerna deras ansvar för prissättning och biljetter. Här råder stora skillnader beroende på vilka som har makt och inflytande i regionerna. Låt det bli en viktig fråga i regionerna vilken insats man gör för att främja kollektivtrafiken, för den ger breda grupper ökad möjlighet till rörlighet och är på det sättet också en socioekonomiskt utjämnande faktor, plus att den avlastar vägar och annan infrastruktur. Inriktningen är alltså helt rätt.

Det är klart att vi i det samhällsbygge som nu pågår, med den klimatomställning vi står inför, ska se till att inte reproducera tidigare generationers misstag utan bygga smartare rörlighet och mobilitet som ger fler grupper bredare förutsättningar att komma till en större och växande arbetsmarknad.

Jessica Thunander (V)
Anf. 89 Jessica Thunander (V)

Fru talman! Tack, ministern, för ett bra svar! Mycket kan vi nog vara ganska överens om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men låt mig börja med detta med investeringarna i kollektivtrafiken. De är jättebra. De behövs. Vi behöver ställa om trafiken för klimatets skull. Men då kommer vi till detta med klimaträttvisa: Vem är det som betalar?

Priserna går upp kraftigt, och det är för dyrt för många människor. Att behöva ta kollektivtrafiken till vårdcentralen kan vara en ekonomisk katastrof, speciellt för en ensamstående förälder som ska ha med sig sitt barn och åka tur och retur. Det kan avgöra om man kan äta eller inte den sista helgen i månaden.

Ja, investera gärna i kollektivtrafiken, men låt det inte drabba dem som inte har några medel. Det betyder ju också att vi utelåser delar av befolkningen från mobilitet, eftersom det är för dyrt. Nu är detta inte det enda problemet - även tillgänglighet är ett problem när man exempelvis planerar efter starka stråk. Jag vet ställen där det helt enkelt är svårt att ta sig till närmaste hållplats, även i storstäder.

Ett exempel kan vara Angered i Göteborg. Där går bussarna väldigt sällan på kvällen, och det är en otrevlig väg att gå, speciellt om man är ensam kvinna. Den typen av tillgänglighetsfrågor är naturligtvis också väldigt viktiga. Biljettsystemen kan vara alldeles för svåra för många att använda, med mera.

Jag håller helt med om att vi inte ska planera infrastrukturen efter män med bilar. Den tanken är väldigt bra, och jag hoppas att regeringen håller fast vid den.

Vad gäller förutsättningar för bostadsbyggande håller jag helt med om att man när man ger tillstånd för bostadsbyggande bör ha möjlighet att exempelvis inkludera krav på mobilitet och kollektivtrafik. Så är det inte i dag. Jag ser fram emot de ändringarna.

Jag håller helt enkelt inte med om att kollektivtrafikutbyggnaden görs tillgänglig för de breda grupperna. I de planeringsdokument som finns i flera regioner är målsättningen regionförstoring och att regionen ska ha ekonomisk tillväxt. Allt detta är jättebra. Men det blir gärna en målkonflikt mellan det och social hållbarhet och att man tänker på de sociala grupperna. Man går in för att få bilåkarna att åka kollektivt. Det ska man också göra, men då nedprioriterar man gärna de socialt utsatta grupperna.

Min fråga är: Hur uppnår vi klimaträttvisa? Hur gör vi för att de nödvändiga satsningarna och omställningen av kollektivtrafiken inte ska drabba dem som faktiskt har väldigt lite pengar och som riskerar att uteslutas från mobilitet?

Jens Holm (V)
Anf. 90 Jens Holm (V)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt viktigt att Trafikverket har fått uppdraget att redovisa social hållbarhet i transportplaneringen, men det handlar inte bara om att redovisa den sociala hållbarheten. Det gäller till syvende och sist vad som händer ute på marken. Blir vårt transportsystem mer eller mindre socialt hållbart? Blir det mer rättvist eller inte?

Givet de kraftiga prisökningarna vill jag fråga ministern: Anser ministern att vårt transportsystem har blivit mer rättvist de senaste åren? Om inte undrar jag: Finns det någonting som regeringen kan göra? Både jag och Jessica Thunander har tagit upp möjligheten att gå in och finansiera en del av kollektivtrafiken så att den blir billigare och mer tillgänglig för större grupper i samhället.

Jag instämmer fullt ut i att vi inte ska planera framtida infrastruktur utifrån män och bilar, men jag noterar att regeringen tyvärr fortfarande är kvar i sådant tänk. Man fortsätter med Förbifart Stockholm, Sveriges största motorvägsprojekt. Tvärförbindelse Södertörn är ett motorvägsprojekt som ännu inte har påbörjats men som Tomas Eneroth och regeringen har lagt in i den nationella infrastrukturplanen. Det kommer att kosta mer än 10 miljarder kronor. Det avfärdas av Naturvårdsverket, som menar att det leder till ökade utsläpp och att det binder fast oss i ett inte hållbart transportberoende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här finns det alltså saker som regeringen kan och måste omvärdera. Jag ser inte att regeringen har gjort det ännu, men möjligheten att revidera den nationella infrastrukturplanen finns. Jag hoppas att ministern menar allvar med det han säger.

Tomas Eneroth (S)
Anf. 91 Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Vänsterpartiet var med vid framtagandet av den nuvarande infrastrukturplanen och ställde sig bakom den när vi antog den. Men det kommer naturligtvis nya infrastrukturplaner och revideringar av nya nationella planer framöver. Låt oss föra en bra diskussion om vilka investeringar som ska göras då! Det är nämligen viktigt vilka investeringar vi gör. Här tror jag att man måste vara medveten om att ambitionsnivån på infrastrukturinvesteringarna är en nog så viktig utjämnande faktor, för det är någonting vi gemensamt finansierar.

Stora delar av det som är förutsättningen för till exempel kollektivtrafik i storstäderna är också gemensamt finansierat, antingen via nationell plan eller via de avtal vi gjort med storstadsregionerna. Vi är då statligt, från hela landet, med och finansierar en del av de kollektivtrafiksatsningar man gör i storstäderna.

Jag kommer ursprungligen från Kosta, mitt i Småland. Där bor 800 människor. Där görs inte stora investeringar i kollektivtrafiken, men i regionen bygger vi bättre förutsättningar för att man i alla delar av länet ska ha bättre förutsättningar att nå en större arbetsmarknad. På samma sätt understöder vi i regeringen detta med de investeringar vi nu gör i infrastruktur.

Jag håller helt med och tror att det är avgörande de kommande åren. Vi står inför en klimatomställning, inte minst i transportsystemet. Det handlar om en långtgående elektrifiering, effektivisering av transportsystemet och införande av bioenergi i större utsträckning. Ska vi få en uppslutning bakom detta måste den resan göras möjlig i hela landet.

Det handlar om investeringar vi gör. Jag har tidigare i kammaren nämnt Västerdalsbanan i Malungsfors som ett bra exempel på att det inte bara är i städer eller i befolkningstäta områden som vi gör infrastrukturinvesteringar. Det görs i hela landet. Alla måste vara med på den resan.

Men det är viktigt för interpellanten och för Vänsterpartiet att känna till att det inte finns förutsättningar för kollektivtrafik på alla ställen. På en del ställen är bilen det enda alternativet, och i orter i norra Sverige är kanske flyget ibland helt avgörande för att man ska ha tillgång till andra delar av Sverige eller till exportmarknaden. Det måste vi ha en förståelse för om vi ska ha uppslutning bakom den omställning vi står inför i transportsektorn.

Vi måste klara klimatkraven, och vi måste göra det på ett sätt som gör att människor sluter upp bakom detta. Och vi måste göra det på ett sätt så att det inte drabbar socioekonomiskt utsatta grupper. Vi ska tvärtom förenkla och underlätta den resan. Det är ett arbete vi ska göra tillsammans. Där är naturligtvis de underlag som Trafikverket tar fram väldigt viktiga. Inte minst därför gav min företrädare Trafikverket uppdraget att titta på just social hållbarhet. Och hälsa inkluderas i de transportpolitiska målen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På samma sätt är det naturligtvis viktigt att debatten om vilka utgångspunkter som ska finnas förs inför kommande revidering av nationell plan, så att vi inte, som jag sa tidigare, reproducerar tidigare generationers misstag.

Här är naturligtvis det nationella ansvaret viktigt, och det tar vi. Det är en ökad ambitionsnivå, inte minst med de historiska satsningar som vi nu gör på infrastruktur. Men det är också viktigt att regionerna tar sitt ansvar - det är regioner som faktiskt sätter taxorna för kollektivtrafiken och som i olika grad är med och medfinansierar biljetter för grupper i storstadsområden eller i övriga delar av landet. Det är en debatt som också måste föras på regional nivå.

Låt inte regionerna komma ifrån det ansvaret genom att staten ska avhjälpa detta! Se till att regionerna också tar ansvar med den beskattningsrätt som de har! Det handlar om att göra bra investeringar i kollektivtrafik, för det är viktigt för klimatet, för jobben och för rättvisan.

Jessica Thunander (V)
Anf. 92 Jessica Thunander (V)

Fru talman! Till att börja med ska jag säga: Nej, vi står inte bakom hela infrastrukturplanen. Vi motionerade med anledning av den skrivelsen, bland annat om Södertörn, som vi inte tycker ska byggas.

Jag upprepar: Det är jättebra med investeringar, men det är fortfarande ett faktum att många tvingas välja bort kollektivtrafiken eftersom de inte har råd. Det är för dyrt. Det kostar för mycket.

Jag ska göra en liten personlig notering. Innan jag började i riksdagen hade jag en ganska låg lön. Första gångerna jag var i Stockholm sved det varje gång jag var tvungen att ta tunnelbanan. Det var lite ångest, men då visste jag ändå att det skulle komma in lite mer pengar framöver, så det funkade. Det är kanske svårt att förstå hur mycket pengar det handlar om, hur mycket pengar 75 kronor faktiskt är.

Detta med landsbygden och att det inte kan finnas kollektivtrafik överallt håller jag helt med om. Det diskuterar vi på andra ställen. Just i dag gällde frågeställningen storstäder och tillgången till kollektivtrafik för alla i storstäderna. Det gäller bland annat restider. Det finns de som får åka långt över en timme även i Stockholm när de pendlar, och de kommer kanske inte alltid fram.

Ja, det handlar om regional nivå. Men vi vet också att välfärden går på knäna. Det finns en konflikt mellan sjukvård och kollektivtrafik. Där behöver vi också ha en diskussion. Hur löser vi detta? Det finns alla möjliga orsaker, och nu är min talartid slut.

Tomas Eneroth (S)
Anf. 93 Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Jag tycker att detta är en bra och viktig diskussion. Men det är också viktigt att den förs på regional nivå, för i grunden handlar det om prioriteringar. Regionerna har ansvar för kollektivtrafiken, och det finns exempel på regioner som skulle kunna göra väsentligt mer men som av politiska skäl väljer att inte prioritera kollektivtrafiksatsningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att den diskussion som vi för i kammaren i dag också behöver föras i alla de regionala församlingarna. För vem skapar vi tillgänglighet och hur?

På ett nationellt plan reglerar vi också förutsättningarna för det, dels genom lagstiftning och genom att öka förutsättningarna för nya typer av mobiliteter - något som inte ska underskattas, framför allt i storstadsområdena - dels genom de gemensamt finansierade infrastrukturinvesteringar som vi gör. Vi ska vara stolta över att vi gemensamt ser till att underlätta förutsättningarna för kollektivtrafik som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar inte minst i storstäderna.

Mer som en konsumentupplysning vill jag passa på att säga att det just nu pågår ett utredningsarbete om ett nationellt biljettsystem. Eftersom biljettfrågorna som regionerna har ansvar för ändå kommer upp i debatten kan det vara viktigt att känna till att det uppdrag som var en del av januariavtalet, att utforma ett nationellt biljettsystem, börjar närma sig utredningens sluttid för ett betänkande.

Det är också en intressant diskussion, för rätt utformat kan det även öka tillgängligheten för resande utöver regiongränserna. Det kommer att vara otroligt viktigt, eftersom arbetsmarknadsregionerna växer. Då måste vi genom investeringar men också genom smarta, gemensamma biljettsystem också förbättra förutsättningarna att kunna ta sig till jobbet.

Tack för en bra diskussion!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.