Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

jämställdhetspolitiken

Interpellation 2003/04:468 av Schyman, Gudrun (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2004-05-05
Inlämnad
2004-05-05
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-11
Sista svarsdatum
2004-05-19
Besvarad
2004-06-02

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 5 maj

Interpellation 2003/04:468

 av Gudrun Schyman (v) till statsminister Göran Persson om jämställdhetspolitiken

Statsministern uttryckte för ett antal år sedan att han, såväl som det parti han leder, omfattar den feministiska analysen. Det är naturligtvis utmärkt. Ju fler som inser att frågan om att bryta den patriarkala samhällsstrukturen är central, desto bättre. Jag vill i denna interpellation fråga vilka konsekvenser denna analys får för organiseringen av jämställdhetspolitiken.

Det övergripande målet för svensk jämställdhetspolitik är att "kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet". I regeringens senaste skrivelse om jämställdhetspolitiken (skr. 2002/03:140) konstateras att "trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den".

Hur ska då denna feministiska jämställdhetspolitik realiseras? Jo, genom strategin gender mainstreaming, eller jämställdhetsintegrering.

Konkret innebär detta att ansvaret för att göra analysen och genomföra politiken ligger på varje enskild minister och är uppdelad på varje departement. I den bästa av världar skulle denna strategi kunna vara ändamålsenlig. Där skulle den minister som har justitiefrågor på sitt bord omgående ta sitt ansvar och inhämta kunskaper om vilka åtgärder som krävs för att Sveriges rättsväsende upphör att diskriminera kvinnor i våra rättssalar. Likaså skulle då förstås arbetsmarknadsministern lägga stor del av sin tid på att se till att den omfattande könsdiskrimineringen (låga löner, ofrivilliga deltider, uppsägningar under föräldraledigheter med mera) på arbetsmarknaden upphörde.

Men resultatet av mainstreaming har i mycket blivit någonting helt annat. Det vi kan se är hur jämställdhetsfrågor faller mellan olika ministrarnas stolar och hur frågor "mainstreamas bort" från dagordningen.

Vad gör statsministern när denna, i teorin tilltalande, strategi inte fungerar? När resultatet i stället blir att frågan om förkortad arbetstid försvinner från den politiska agendan, när sexbrottslagar fördröjs på grund av att de utmanar den patriarkala ordningen. Eller när föräldraförsäkringsfrågan i stället för att handla om föräldrarnas gemensamma ansvar för sina barn och fördelningen av obetalt och betalt arbete, domineras av en minister som i stället skapar en falsk motsättning mellan barn- och jämställdhetsperspektiv.

Låt oss ta frågan om föräldraförsäkring som exempel på regeringens feministiska politik.

I stort sett samtliga aktörer som har att hantera löneskillnader mellan könen har konstaterat ett avgörande samband mellan ansvar för det obetalda arbetet (hem och barn) och lönediskriminering. Inte minst tydliggjordes detta under arbetsmarknadsutskottets offentliga utfrågning om löneskillnader mellan kvinnor och män, som hölls den 21 oktober 2003, där i stort sett samtliga deltagare var överens om det centrala i att få till stånd en jämnare fördelning av föräldraledigheten.

Vad händer då när denna politiska fråga hamnar hos den feministiska regeringen? Under våren har jag frågat tre olika ministrar om deras hållning i denna fråga och jag har fått lika många olika svar. Familjeminister Berit Andnor vill absolut inte individualisera föräldraförsäkringen. Hon säger att föräldraförsäkringen är till för barnets bästa och att den redan är "delad" eftersom man kan överlåta stora delar av försäkringen till den andra föräldern. Hon vill inte "tvinga" papporna att vara hemma med barnen.

Arbetsmarknadsminister Hans Karlsson har inget inflytande över familjepolitiken och föräldraförsäkringen, men upprörs över att kvinnor får lägre lön än män. Han kommer inte åt en nyckel till det som skulle kunna lösa 2000-talets stora demokrati- och arbetsmarknadsproblem: den diskriminerande behandlingen av kvinnor.

Jämställdhetsminister Mona Sahlin anser att de reserverade pappamånaderna i föräldraförsäkringen har inneburit steg framåt för att öka mäns uttag av föräldrapenningen och ser en delad föräldraförsäkring som en möjlighet.

Tre olika svar från tre olika ministrar, som allihop har ansvaret att föra en feministisk politik. Vad säger statsministern? Som regeringschef i en feministisk regering är det naturligtvis statsministern som har huvudansvaret för politiken.

När denna centrala fråga får en så, ur feministisk synvinkel, tveksam och olikartad analys måste man ju ställa sig frågan om det inte är något systemfel i organiseringen av politiken.

Borde inte regeringen i högre grad ta konsekvensen av att feminismen också medför förpliktelser? Den kräver handling och ett tydligt politiskt ansvar. Som jag ser det krävs en ansvarig minister med övergripande mandat, ett eget departement och till det en egen myndighet.

Hade vi även ett jämställdhetsutskott i riksdagen, så skulle vi kunna hjälpas åt att än mer utveckla den politik som behövs för att minska könsmaktsordningens makt över våra liv.

Med anledning av det ovan nämnda frågar jag statsministern:

1. Kommer statsministern att ta inititiv till att förändra det faktum att regeringens mainstreaming-strategi har sådana uppenbara brister?

2. Avser statsministern att vidta några åtgärder för att säkra att jämställdhetspolitiken får ett tydligare feministiskt maktperspektiv?

3. Avser statsministern att genomföra någon förändring och förstärkning av organiseringen av jämställdhetspolitiken, exempelvis i form av eget departement?

Debatt

(4 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:468, jämställdhetspolitiken

Interpellationsdebatt 2003/04:468

Webb-tv: jämställdhetspolitiken

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Mona Sahlin (S)
Anf. 1 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Gudrun Schyman har frågat statsministern om jämställdhetsintegrering och om jämställdhetspolitikens feministiska maktperspektiv är tydligt nog. Som ansvarig för samordning av regeringens jämställdhetspolitik besvarar jag interpellationen. Jag vill gärna börja med att peka på några beslut som den socialdemokratiska regeringen fattat med klart jämställdhetspolitiska mål. Lagstiftningen om kvinnofrid och kriminaliseringen av sexköp är viktiga och röner uppmärksamhet också utomlands. Jämställdhetslagen har skärpts med krav på lönekartläggningar. Vidare innehåller föräldraförsäkringen sedan två år tillbaka två månader som reserveras för mamman respektive pappan. Regeringen har valt jämställdhetsintegrering som strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Denna strategi fastställdes redan år 1994. En hel del har gjorts sedan dess, till exempel i form av uppdrag till vissa myndigheter. Regeringen har under de senaste åren ytterligare systematiserat hur vi tillämpar strategin i arbetet. För att jämställdhetsintegrering som strategi ska bli framgångsrik måste det vara tydligt vem som ansvarar för vad. Det måste också finnas mål som följs upp, samt kunskap och stöd att tillgå. För att säkerställa detta har regeringen inlett ett strukturerat och konkret arbete med jämställdhetsintegrering. I april i år fastställde regeringen en plan för genomförandet av denna i Regeringskansliet. Planens övergripande mål är att förutsättningar finns för att jämställdhet ska kunna genomsyra regeringens politik. Beslutsprocesserna i Regeringskansliet ska alltså anpassas så att jämställdhetsperspektivet finns med i alla beslutsunderlag. Denna övergripande plan, som sträcker sig till år 2009, innehåller konkreta mål och indikatorer. Departementen ges stöd i sitt arbete med att integrera jämställdhet i sina politikområden. Stödet lämnas i form av utbildning och konkreta metoder för att genomföra jämställdhetsanalyser. Redan i dag har varje departement etablerat en stödstruktur i form av jämställdhetssamordnare. Samtidigt tar departementen nu fram egna planer för sitt vidare arbete. En viktig grund har också lagts i och med att statsråd, statssekreterare och landshövdingar har fått utbildning i genusteori och kunskap i form av bland annat statistik om kvinnor och män. Detta arbete kommer att följas upp årligen med hjälp av kvalitativa och kvantitativa indikatorer. Två delutvärderingar ska göras samt en slututvärdering år 2010. Vi har valt att börja med att integrera ett jämställdhetsperpektiv i budgetprocessen. Inom samtliga politikområden kommer det att göras en jämställdhetsanalys, och på basis av detta kommer det att tas fram mål och indikatorer. Resultatet kommer att redovisas för riksdagen i en skrivelse innan mandatperiodens utgång. Regeringen kommer därefter att gå vidare med att förtydliga myndigheternas ansvar för jämställdhetsintegrering. Också myndigheternas jämställdhetsarbete måste bli mer strukturerat och förankrat i den ordinarie verksamheten. Hela det här arbetet är unikt. Vad jag vet är vi den första regeringen som på detta genomgripande sätt faktiskt konkret har tagit fram en plan för hur jämställdhetsintegrering ska genomföras. Detta trots att så många regeringar så länge har talat om just detta. Gudrun Schyman frågar även om regeringen planerar några förändringar och förstärkningar av organiseringen av jämställdhetspolitiken. Här kan jag bara säga så mycket att regeringen har sett att det finns behov av att göra en översyn av jämställdhetspolitiken. Därför tillsattes i februari i år en utredning med uppdrag att se över mål, inriktning, organisation och effektivitet. Utredaren ska analysera och bedöma hur den nuvarande organisationen för jämställdhetspolitiken fungerar och också lämna förslag på basis av detta. Dessa förslag kommer regeringen att få om ett år, den 1 juni 2005.
Gudrun Schyman (V)
Anf. 2 Gudrun Schyman (V)
Herr talman! Jag är otroligt besviken på att jag inte kan få svar från den minister som har huvudansvar, nämligen statsministern. Jag har ställt en interpellation till honom av det skälet att det är han som är ansvarig för hur regeringens arbete läggs upp. Jag vet om det här med jämställdhetsintegrering. Jag är väl insatt i hur man arbetar. Det är inte vad jag frågar om. Jag frågar utifrån att det inte fungerar. Då ställer jag naturligtvis den högst ansvarige politikern, nämligen statsministern, till svars. Jag får väl be jämställdhetsministern att ta med sig den hälsningen till statsministern att jag tycker att det är fruktansvärt fegt av en statsminister som dessutom kallar sig feminist - det verkar vara en tunn fernissa - att inte själv våga gå upp i debatt i en viktig och så avgörande fråga. Det är en fråga där man berömmer sig av att det verkligen ska genomsyra politikens samtliga områden. Detta kan inte statsrådet Mona Sahlin rå för. Men diskussionen blir lite konstig. Jag får inte svar på mina frågor. Jag har inte frågat om jämställdhetsintegreringen. Jag ställer frågor utifrån att jag konstaterar att det inte fungerar. Jag har inte frågat om maktperspektivet i politiken är tydligt nog. Jag har ställt frågor utifrån att jag konstaterar att det inte är det, eftersom det inte fungerar i verkligheten. De får jag inte svar på. Det är unikt för Sverige att vi har den diskussion vi har om jämställdhetsfrågorna och att det görs saker. Men det som också är unikt, tror jag, är att vi trots den avancerade diskussionen och trots den mycket välvilliga politiska retoriken står och stampar på samma fläck när det gäller avgörande jämställdhetsfrågor. Det finns en artikel här som jag har tagit med mig, en bland många. Den kom i förra veckan. Det står: Här är det illa ställt med jämställdheten. Lönegapet mellan kvinnor och män har sett likadant ut i 20 år. Det är en ny rapport från JämO. Det händer ingenting, och det går till och med bakåt. Vi har sett hur det kommit rapporter som handlar om mäns våld mot kvinnor, övergreppen, våldtäkterna, sexualiseringen och pornofieringen som går allt längre ned i åldrarna. Det är en industri på stor frammarsch. Grundläggande och avgörande frågor är inte lösta. Jag menar att när man talar om jämtigrering, eller jämställdhetsintegrering, på det vis som regeringen gör suddar man ut vad det handlar om. Det handlar om makt. Man får det att framstå som att det är någon form av teknikaliteter. Vi ska bli bra och effektiva i en jämställdhetsintegrering, och då kommer det att lösa sig. Det handlar inte om teknik. Det handlar om politik. Hur kommer det sig att vi inte har rättvisa löner? Vi har teknik som gör att vi kan flyga till månen. Men vad är det som är så svårt med de rättvisa lönerna? Jo, det är att det finns några som inte vill, naturligtvis. Det handlar om makt och inte om teknik. Alltså behövs det politik som tar sin utgångspunkt i maktfrågorna. Det gör inte regeringens jämställdhetspolitik. Därför vill jag ställa statsministern som ansvarig till svars för detta. Det har jag inte fått möjlighet att göra. Det är oerhört tragiskt med den degradering av jämställdhetsfrågorna som nu har varit i regeringen. Det behövs att frågorna lyfts upp till en helt annan politisk nivå och att en minister har ansvar med mandat att också säga ifrån.
Mona Sahlin (S)
Anf. 3 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Jag är ledsen att göra Gudrun Schyman så besviken. Jag måste ändå uttrycka igen det Gudrun Schyman också vet. Jag är ansvarig för samordningen av jämställdhetspolitiken i regeringen. Om Gudrun Schyman tycker att det är en degradering av jämställdhetspolitiken tar jag det som en uppmaning. Men jag vet också att det bara är en massa retorik från Gudrun Schyman. Vänsterpartiet är med i jämställdhetsarbetet. Vi samarbetar och beslutar gemensamt om inriktningen av jämställdhetspolitiken. Det är inte bara retorik i regeringens arbete på alla de områden som Gudrun Schyman nämnde, utan det är också ett hårt arbete på gång nu med förslag när det gäller sexualiseringen av det offentliga rummet och när det gäller de förnedrande löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Jämställdhet är inte teknik. Vem tycker det? Inte jag och inte Gudrun Schyman. Då blir det lite fånigt att stå här och säga med hög röst att detta faktiskt handlar om politik. Det är klart det gör. Det här handlar faktiskt om makt, säger Gudrun Schyman. Ja, det är klart det gör. Men om man ska ändra en maktordning som har existerat i 10 000 år är det föraktfullt att säga att det bara skulle vara lite fjuttig teknik om man bygger upp kunskap för att bryta detta. Det krävs kunskap, det krävs mål, och det krävs ett enträget arbete, och det är jämställdhetsintegreringens nya form nu i Regeringskansliet. Det är verkligen inte för att slippa göra något i handling, utan för att möjliggöra att jämställdheten inte bara blir en retorisk fråga utan också ett område där man i handling konkret och tålmodigt faktiskt förändrar villkoren. Det är det som jämställdhetsintegreringen handlar om för mig.
Gudrun Schyman (V)
Anf. 4 Gudrun Schyman (V)
Herr talman! Det är inte alls jämställdhetsministern som gör mig besviken, utan det är statsministern. Jag har inget ont att säga om jämställdhetsministern, varken som person eller som politiker. Jag är alldeles övertygad om jämställdhetsministerns stora ambitioner på det här området. Det handlar inte om detta, utan det handlar om hur arbetet organiseras och vilken politisk tyngd arbetet har. Det innebär självfallet en degradering när man går ifrån att ha ett enskilt statsråd som enbart har den här frågan som sitt område och har placering i Statsrådsberedningen och flyttar frågan till en minister som har fyra fem andra viktiga områden där detta ska bli en del i allt annat arbete och där alla ska ha ett ansvar. Denna förändring skedde under ett år. Efter valet 2002 fungerade det med en minister. Efter ett år blev det en annan ordning. Kan vi säga att det var ett steg för att flytta fram positionerna för det feministiska arbetet? Nej, är min åsikt om detta. Jag tror att det är helt nödvändigt med kunskaper. Jag tror att det är helt nödvändigt med den statistik som tas fram. Det har varit utmärkt med till exempel den statistik som finns omkring budgeten. Men hur ska vi sedan använda kunskaperna? Det räcker inte med att skicka folk på kurs. Det ska ju också göras någonting. Hur mycket får till exempel länsstyrelserna, som har så stort ansvar och så många vackra skrivningar, för att göra någonting i verkligheten? Jag har tagit reda på att de får ungefär 20 miljoner. För att skydda natur som är skyddsvärd och för att skydda utrotningshotade djurarter får de miljarder, men de får miljoner när det gäller att skydda kvinnors liv. Det är en väldig skillnad i prioriteringarna här i politiken, och detta måste fram. Det handlar inte om jämställdhetsministerns roll. Den är ju inbäddad i att detta ses som en fråga som är separat för sig. Jag menar att detta måste upp på den politiska dagordningen. Det är naturligtvis väldigt bra att alla får den utbildning som finns inom Regeringskansliet. Men om man inte ser sambanden blir det svårt att göra någonting som är rätt och riktigt. Statsministern har ju väldigt avslöjande talat om att detta med representation i styrelser inte är en fråga för oss att hålla på med. Vi ska ägna oss åt de orättvisor som finns bland lågavlönade kvinnor i vården. Han ser inte sambanden. Han ser inte att det finns ett mönster, en patriarkal maktordning som visar sig både i styrelserummen och i Kommunals medlemmars lönekuvert. Det är det som är problemet. Har man inte insikten om att detta handlar om en maktordning, kommer man inte heller dit man ska. Här är frågorna fördelade. Arbetsmarknadsministern kan inte göra någonting åt lönediskrimineringen. Familjeministern håller hårt på föräldraförsäkringen och skapar omöjliga motsättningar mellan en individualiserad föräldraförsäkring och barnets bästa. Vad jag förstår står jämställdhetsministern någonstans mittemellan, och statsministern säger att han inte ens har begripit frågan. Han känner sig lurad. Han förstod inte vad han skrev på. Vad ger detta för intryck? Det är möjligen unikt i världen, men det är inte särskilt bra om vi vill göra någonting åt de här viktiga politiska frågorna.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.