Interpellationsinstrumentet som en del av kontrollmakten
Interpellation 2006/07:354 av Andnor, Berit (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2007-02-27
- Inlämnad
- 2007-02-27
- Besvarad
- 2007-03-13
- Sista svarsdatum
- 2007-03-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 27 februari
Interpellation
2006/07:354 Interpellationsinstrumentet som en del av kontrollmakten
av Berit Andnor (s)
till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Regeringsformen anger flera olika sätt för riksdagen att kontrollera regeringen. Ett av dessa sätt är att ställa interpellationer till statsråden. Men för att kontrollen ska bli möjlig krävs också att regeringsledamöterna svarar på interpellationerna.
Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister har han fått tio interpellationer. En del har berört områden där andra statsråd har ansvaret och det har därför varit naturligt att statsministern överlämnat dem till respektive minister. Men flera av dem har handlat om hur han själv organiserar arbetet i sin regering och vilken syn han som regeringschef har på sina statsråd. Även dessa interpellationer har överlämnats till andra. Så har utrikesministern fått svara på om statsministern har förtroende för honom och den kvinnliga integrations- och jämställdhetsministern har fått svara på om statsministern avser att ge något särskilt stöd till kvinnliga statsråd.
Kontrollfunktionen i interpellationsinstrumentet blir därmed tämligen urvattnad. Självklart kan statsministern ha flera skäl till att inte vilja ha en alltför närgången kontroll av regeringens inre liv och förtroendefrågor statsråd emellan. Med de senaste månadernas händelser kring olika statsråd är det lätt att förstå. Men ansvaret för hur regeringens arbete organiseras och hur det bedrivs ligger ändå på statsministern och det är en av riksdagsledamöternas uppgifter att kontrollera hur detta sker.
Därför ställde jag i samband med statsministerns frågestund i riksdagen den 22 februari frågan till Fredrik Reinfeldt varför han inte själv ville svara på interpellationer. Det svar jag fick var sakligt sett helt innehållslöst. I stället för att motivera sitt eget ställningstagande sade statsministern: ”Det är väl bekant för oss som slet många år i riksdagen att Göran Persson aldrig svarade på några interpellationer.”
Orsaken till att Fredrik Reinfeldt inte svarar på interpellationer skulle alltså vara något slags hämnd för att Göran Persson inte svarat på hans. Detta gör mig både arg och ledsen. Arg därför att det inte stämmer. Bara under den senaste mandatperioden svarade Göran Persson som statsminister själv på sex interpellationer här i riksdagen. Ledsen därför att denna motivering till att söka undgå riksdagens möjligheter till en del av kontrollmakten ligger på en närmast infantil nivå.
Jag vill därför fråga statsministern dels om motiven till att han överlämnat alla tio interpellationerna till andra statsråd dels om han även i fortsättningen kommer att undvika att svara själv på de interpellationer han får från riksdagsledamöter.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:354
Webb-tv: Interpellationsinstrumentet som en del av kontrollmakten
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:73 Tisdagen den 13 marsProtokoll 2006/07:73 7 § Svar på interpellation 2006/07:354 om interpellationsinstrumentet som en del av kontrollmakten
Protokoll från debatten
Anf. 65 Fredrik Reinfeldt (M)
Herr talman! Upprinnelsen till detta är en fråga ställd av Berit Andnor under statsministerns frågestund. Då kan man ställa vilken fråga man vill, och sedan har statsministern en minut på sig. Berit Andnor var inte riktigt imponerad av svaret, och för det får jag naturligtvis be om ursäkt.
Men jag tror att det som gjorde Berit Andnor väldigt irriterad var att jag gjorde referenser till Göran Perssons
track record
som interpellationsbesvarare. Eftersom Berit Andnor nu har gett mig den här möjligheten att förbereda underlag för detta så har vi tittat lite grann på hur Göran Persson agerade, eftersom det nu är en tung principiell fråga som Berit Andnor, som dessutom är ordförande i konstitutionsutskottet, gör av det som har skett.
Det ställdes 61 interpellationer till Göran Persson under mandatperioden 1998-2002. Han besvarade noll.
Det ställdes 62 interpellationer till Göran Persson under tiden 2002-2006. Han besvarade sex.
Med det sättet att resonera, Berit Andnor, har jag nu alltså täckt en tredjedel av min kvot för hela mandatperioden, om det är det korrekta synsättet.
(Applåder)
Eller menar Berit Andnor att vi bytte konstitution i höstas? Har vi helt nya regler som gäller nu när vi har bytt regering? Är jag underkastad andra typer av regler och synsätt än de som gällde för Göran Persson? Var fanns Berit Andnor och alla andra socialdemokrater när detta framfördes från borgerlig sida i debatten?
Låt oss gå tillbaka till den debatt som hölls i samband med en interpellation väckt av Per Bill i december 2002. Jag kan berätta att det som Per Bill då framförde delvis var nästan ordagrant det som nu också är Berit Andnors invändning. Vet Berit Andnor vem som svarade på interpellationen? Jag kan ge en ledtråd. I ett parti där man sagt att den som blir partiordförande ska ha en viktig egenskap, och det behöver under alla omständigheter inte vara en man, där underkänner man den person som svarade på interpellationen. Jag kan dock säga att det svar jag gett i dag var i princip ordagrant det som det närvarande statsrådet använde för att förklara varför Göran Persson nära nog aldrig svarade på interpellationer.
Anf. 66 Berit Andnor (S)
Herr talman! Inte blir jag mycket klokare av det svaret. Det ligger helt i linje med det svar jag fick av Fredrik Reinfeldt under frågestunden och också är bakgrunden till den här interpellationen. Då fick jag svaret att "det var väl bekant för oss som slet under många år i riksdagen att Göran Persson
aldrig
svarade på några interpellationer". Det är ett mycket märkligt svar, särskilt mot bakgrund av den uppfattning som den tidigare oppositionen haft i den här frågan.
Varför inte ta chansen nu? Varför inte försöka visa att det är något annat som gäller, Fredrik Reinfeldt? Eller vill Fredrik Reinfeldt jämföra sig med Göran Persson inte bara i det här sammanhanget utan kanske i en del andra sammanhang också? Det vore intressant att få veta vilka i så fall.
Det är ju så, Fredrik Reinfeldt, att det finns frågor som ingen annan än statsministern kan svara på, och det skulle vara mycket glädjande att kunna ta del av de svaren. Som jag sade känns det bra att Fredrik Reinfeldt är här i dag eftersom det ger möjlighet för riksdagens ledamöter att kunna föra en diskussion om viktiga aktuella politiska frågor.
Vi kan emellertid konstatera, särskilt mot bakgrund av det uttalande som jag nu fick, att Fredrik Reinfeldt tycker att han fyllt sin kvot genom att vara här och svara på två frågor, så någon statsminister får vi nog inte se i dessa sammanhang framöver. Jag beklagar det, för det är en viktig del i den politiska debatten.
Det handlar naturligtvis om prioriteringar. Vad sänder det för signaler, Fredrik Reinfeldt, att statsministern inte vill svara på frågor i riksdagen? Vad sänder det för signaler att Fredrik Reinfeldt dessutom säger att eftersom Göran Persson inte svarat på interpellationer så tänker inte han göra det heller. Det innebär att vi hamnar på en väldigt låg nivå i debatten.
Jag tror att detta egentligen handlar om prioriteringar, om prioriteringen av det arbete som statsministern gör. Som jag säger i min interpellation är det givetvis i många fall naturligt att överlämna interpellationerna till andra statsråd eftersom de rör sakpolitiska områden där dessa rimligtvis har ett större ansvar och ett större kunnande än statsministern. Likaså handlar det om arbetssituationen.
Frågan är vad Fredrik Reinfeldt i så fall prioriterar. Vad är det som går före debatterna i riksdagen? Om detta får vi inget svar, utan vi får ett allmänt prat om att det inte spelar någon roll vem som står i kammaren. Jag upprepar att det måste uppfattas som något märkligt, eftersom Fredrik Reinfeldt inte resonerar på det sättet när det gäller andra områden där han deltar. Han deltar ju i partiledardebatter, EU-toppmöten och andra typen av möten.
I det skriftliga svaret står vidare att man säger samma sak, att man har ett kollektivt beslutsfattande. Ja, förvisso är det så. Man har en gemensam beredning, men interpellationsdebatterna är så mycket mer eftersom de ger möjlighet för den kontroll som det frågeinstrumentet innebär, och det innebär också att man kan fördjupa det hela.
Svaret är även intressant mot bakgrund av att regeringen väl inte alltid talat med en mun. Bara för några veckor sedan kunde vi konstatera att ett ansvarigt statsråd, som tillika är partiledare, gick ut och sade en sak som sedan fick tas tillbaka. Inte talade man med en mun vid det tillfället! Eller var det på det sättet? Det kan man verkligen undra över.
Jag vill fortfarande ha ett svar, Fredrik Reinfeldt. Vad är det som gör att du inte tycker att du ska svara på interpellationer i kammaren?
Anf. 67 Fredrik Reinfeldt (M)
Herr talman! Det kan för den som följer debatten framstå som något märkligt att jag i en debatt, där jag svarar på en interpellation, ständigt får frågan: Varför svarar du inte på interpellationer? Möjligen kan betraktaren undra vad vi håller på med, eftersom jag gör just det som Berit Andnor undrar över. Det beror väl på att Berit Andnor tycker att det borde vara annorlunda, att hon har svårt att värja sig för att hon nu försöker etablera en helt ny princip bara för att vi bytt regering. Det var aldrig någon socialdemokrat som verkade bekymrad inför den tidigare regimen, inte så att det nådde någon av oss andra i alla fall.
Jag vet inte om Berit Andnor med sitt sätt att resonera nu gör sig till tolk för en väsentlig kritik av Göran Persson och hans agerande. I så fall tror jag att många skulle vara intresserade av att få veta det. Det var nämligen precis det vi ofta framförde. En sak visste man med Göran Perssons regering och det var att det oftast var hans besked som gällde. Därför var det också viktigt att någon gång få honom att berätta vad som gällde. Han svarade på 6 av 123 interpellationer på åtta år, under två mandatperioder. Jag vill inte säga att jag har någon särskild målsättning för hur många interpellationer jag ska uppnå, men jag svarar dock på interpellationer. Det gjorde Göran Persson nära nog inte alls.
Jag noterade för övrigt en annan sak just när det gäller de interpellationer Göran Persson svarade på. Jag tror faktiskt att det var Per Bills interpellation som gjorde att han till slut tog några interpellationsdebatter. Dem han svarade på var huvudsakligen framförda av partiledare för andra partier. Jag har sedan jag blev statsminister noterat att någon interpellation inte väckts av Göran Persson och inte heller av Mona Sahlin. Betydelsen av detta instrument ska naturligtvis också värderas på så sätt att om Mona Sahlin i sin nya roll väcker en interpellation ska jag gärna ta den debatten i riksdagen.
Anf. 68 Berit Andnor (S)
Herr talman! Låt mig konstatera att mina frågor kvarstår. Jag tycker att det blir nästan löjligt - låt mig använda det ordet - att jag i en debatt, där jag ställer en fråga om varför statsministern överlämnar frågor som rimligtvis inte kan besvaras av någon annan än statsministern, får till svar två saker. Det ena är att det skulle vara en ny princip som etablerats. Det andra är att Göran Persson ju inte gjorde på det sättet. Det är ett väldigt tunt svar, Fredrik Reinfeldt. Det gränsar till den berömda sandlådenivån att få den typen av svar. Det är en brist på respekt, och jag tycker att det även andas ett lätt förlöjligande av mig som står i talarstolen och tror att det skulle kunna vara intressant och viktigt att få ta en debatt med statsministern.
Det finns frågor som till exempel rör beredningen av regeringens ärenden, som berör miljontals människor i vårt land. De har fått mycket stark kritik från många håll, inte minst från Lagrådets sida. När man då vill ställa en fråga till statsministern, som ytterst har ansvar för hur arbetet organiseras och genomförs i regeringen, så får man inte möjlighet att föra den debatten med statsministern. Jag tycker inte att det är en tillfredsställande ordning.
Vidare tycker jag att resonemanget att det inte spelar någon roll vem som svarar på en fråga är befängt. Det har naturligtvis stor betydelse. Statsministern förringar sin egen roll, och det gör mig väldigt orolig eftersom statsministern har det yttersta ansvaret och därför också måste förväntas kunna svara på frågor i riksdagen. Det handlar om vilken vikt man lägger på riksdagens arbete och den prioritering det ges. Det är vad det handlar om.
Anf. 69 Fredrik Reinfeldt (M)
Herr talman! Jag tror att den som följer debatten tycker att det finns lite av ett löjets skimmer över diskussionen. Här förs en debatt om debatten så att säga - varför svarar du inte, trots att jag svarar, och så vidare.
När jag läser upp det svar som Pär Nuder gav till Per Bill - det var nämligen Pär Nuder som fick svara på interpellationen - och det är fråga om nära nog ordagranna formuleringar om att det inte är det enskilda statsrådets svar som spelar roll utan det är fråga om ett kollektivt beslutsfattande, då kallar Berit Andnor det befängt. Du tycker att Pär Nuders svar till Per Bill var befängt. Det var det synsätt som den socialdemokratiska regeringen använde för att förklara varför Göran Persson lämnade över 117 interpellationer på andra statsråd. Jag har svarat på 2 av 12. Berit Andnor försöker göra en poäng av att jag har stora problem med att svara för mitt agerande. Jag tror att du är ensam i hela Sverige om att inte se kopplingen till att det visst spelar roll hur Göran Persson har behandlat detta tidigare och att det aldrig bekymrade socialdemokratin vid ett enda tillfälle.
Men jag är här och svarar. Jag ska gärna återkomma. Jag räds inte debatten, men det finns olika former av instrument: statsministerns frågestund, partiledardebatter, återrapporteringar och andra tillfällen då jag är här. Jag håller inte med om att det inte skulle kunna vara så som sägs i svaret: att interpellationssvar också kan ges av andra statsråd.
(Applåder)
Anf. 70 Berit Andnor (S)
Herr talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig om jag tänker vidta några åtgärder med anledning av de förändrade bedömningar som nu görs av arbetsförmedlingarna vad gäller lönebidrag och vidare vilka åtgärder jag avser att vidta så att riksdagens intentioner vid höjningen av lönebidragstaket ska få genomslag i verkligheten.
Jag vill inleda med att erinra om att jag den 27 februari 2007 haft en interpellationsdebatt om samma fråga med en partikollega till Sven-Erik Österberg. I korthet blir mitt svar detsamma som då. Den bidragsgrundande nivån har höjts från den 1 januari 2007 och ska ligga till grund för bidragsnivån vid nyanställning eller omprövning. Vidare har budgetramarna under 2006 och 2007 utökats med motsvarande 2 000 platser i lönebidrag, och allmännyttiga organisationer har en särställning när det gäller bidragsnivån för lönebidrag, förutsatt att den som är anställd har så nedsatt arbetsförmåga att mer än 80 procent av den bidragsgrundande lönen kan lämnas. Slutligen ska lönebidraget inte vara en subvention till ekonomiskt svaga företag.
Den tidigare interpellationsdebatten kom att handla just om de ekonomiska förutsättningarna för allmännyttiga organisationer. Förslag framkom till exempel om att anställningar med lönebidrag inom allmännyttiga organisationer skulle volymbestämmas till ett visst antal och att bidragsnivån skulle vara orörd så länge anställningen pågår. Ett sådant förfarande skulle i första hand gynna de allmännyttiga organisationerna. För arbetstagarna skulle det betyda att deras arbetsinsats alltid skulle vara subventionerad oavsett hur deras arbetsförmåga och skicklighet i att utföra arbetsuppgifterna skulle utvecklas. Lönebidraget skulle upphöra att vara kompensatoriskt i relation till individen. En sådan lösning skulle också bli oerhört kostsam för statskassan.
Systemet bygger på att det finns en rörlighet bland de anställda med lönebidrag. Genom att man gör återkommande bedömningar av arbetsförmågan hos individen, vilket ibland motiverar en sänkning av bidragsnivån och så även övergång till osubventionerad anställning, blir det plats för nya personer i systemet. En fast bidragsnivå utan sådana bedömningar kan alltså medföra inlåsningseffekter för arbetstagaren och att alltför många individer blir kvar i systemet.
Sven-Erik Österberg undrar om regeringen har gett Arbetsmarknadsverket några nya signaler i hanteringen av lönebidrag. Så är inte fallet. Men i en högkonjunktur strömmar jobben till, och behovet av anställningar som gynnar funktionshindrade personer ökar. Ju lägre bidragsnivån är, desto fler får möjlighet till subventionerad anställning. Arbetsförmedlingens uppdrag är att följa regelverket för anställning med lönebidrag, och det innebär bland annat att regelbundet pröva bidragsnivån.
Anf. 71 Fredrik Reinfeldt (M)
Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Problemet som jag tar upp i min interpellation tycker jag att man har kunnat se under flera år. Många ideella verksamheter, till exempel idrotten, där man har kunnat bereda bra arbetsplatser för arbetshandikappade, fick det successivt under flera år svårare på så sätt att man inte kunde ge en ersättningsnivå som var rimlig i förhållande till handikappet och anpassad till verksamheten, vilket gjorde att platserna inte besattes. Det var därför taket höjdes - för att kunna ge en ersättningsnivå som var rimlig med tanke på det löneläge som hade uppstått genom löneförändringar och lönehöjningar under de år som varit.
Det är riktigt att man inte ska fatta beslut som gör att man får inlåsningseffekter. Jag har ingen annan uppfattning än arbetsmarknadsministern där. Det problem som har uppstått nu, när arbetsmarknadsmyndigheten har fått mindre pengar och resurser, är att man rakt över sänker bidragsnivån, vilket jag också pekar på i min interpellation. Det finns väldigt många tydliga exempel på det i Västra Götaland. Hela tanken med lönebidragsnivån är att man ska göra en individuell bedömning av den som har en lönebidragsanställning och se hur stor arbetsförmågan är och om den har förbättrats eller försämrats. Har arbetsförmågan förbättrats ska lönebidragsnivån sänkas, eftersom grundtanken är att man till slut ska slussas ut i den öppna arbetsmarknaden. Det som jag tycker är ett problem är det som har hänt i Västra Götaland: att man på många ställen har sänkt rakt över därför att man har resursbrist och åsidosätter den enskildes arbetsförmåga, vilket gör att de berörda personerna hamnar i en besvärlig situation. Det sker alltså ingen riktig dialog med arbetsgivaren för att avgöra om situationen har förbättrats.
Jag hade själv en person med ett sådant uppdrag på nära håll under några år i fotbollsföreningen hemma i min egen kommun. Han hade ett långt yrkesliv bakom sig och hade uppnått 60-årsåldern. Han hade en del arbetsskador och det var knappast troligt att han skulle komma ut på den öppna arbetsmarknaden igen. Men han kunde göra en insats i det ideella föreningslivet och på så sätt också skapa ett mervärde för samhället. Alternativet för en sådan person är oftast förtidspension. Det är det som återstår. Det är knappast rimligt att en person omskolas med några år kvar till pension.
Rätt hanterat och satt till rätt nivå ger lönebidraget en alldeles ypperlig möjlighet till en vinna-vinna-situation, där individen, staten och också den ideella föreningen eller arbetsgivaren vinner på det. Det är därför jag tycker att det är tragiskt när man får rapporter från landet - även från Orsa i Dalarna hade vi ett exempel - om att man konsekvent sänker nivån för att man inte har resurser, utan att ta hänsyn till den enskildes arbetsförmåga. Därav min fråga om arbetsmarknadsministern är beredd att se till att den förra regeringens intentioner att det skulle vara möjligt med en nivå som är anpassad till föreningen och den enskilde personen skulle kunna ge att den skulle kunna vara kvar.
Inlåsningseffekterna har jag egentligen ingen annan uppfattning om. Ingen ska låsas in i ett lönebidrag och inte kunna ta sig därifrån om det är rimligt att man kan ta ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. Det råder ingen delad mening om det. Min interpellation gäller den här situationen som uppstår och på vilket sätt arbetsmarknadsmyndigheten agerar. Det är det jag ifrågasätter och det är där jag vill ha ett svar av arbetsmarknadsministern.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.