Humanitärt tillträde till Gaza
Interpellation 2025/26:476 av Jacob Risberg (MP)
Interpellationen är besvarad
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2026-05-06
- Överlämnad:
- 2026-05-07
- Anmäld:
- 2026-05-08
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-29
- Svarsdatum:
- 2026-06-17
- Besvarad:
- 2026-06-17
Interpellationen
till Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Den humanitära situationen i Gaza är fortsatt katastrofal. Efter mer än två år av krig, förstörelse och upprepade fördrivningar lever stora delar av civilbefolkningen under ovärdiga och farliga förhållanden. FN beskriver behoven som överväldigande: Människor är beroende av humanitärt stöd för mat, rent vatten, sjukvård, skydd och grundläggande säkerhet. Samtidigt fortsätter tillträdet för humanitära aktörer att vara begränsat, oförutsägbart och föremål för administrativa, logistiska och säkerhetsmässiga hinder.
Det är i grunden positivt att Sverige bidrar med humanitärt stöd. Regeringen har återkommande hänvisat till omfattande svenska biståndsinsatser till Gaza och regionen. Men bistånd räddar inte liv genom att beslutas i Stockholm. Det räddar liv först när det når fram till barn, familjer, sjuka, äldre och andra civila på plats. Om gränsövergångar hålls stängda eller begränsas, om nödvändiga varor klassas som ”dual use”, om humanitära organisationer nekas tillträde eller om distributionskedjor inte fungerar, då riskerar även stora biståndsbelopp att bli otillräckliga.
I slutet av förra veckan stoppade Israel återigen en flotilla på väg mot Gaza. Flotillan uppgav att syftet var att uppmärksamma blockaden och försöka föra in humanitär hjälp till civilbefolkningen. Oavsett hur regeringen bedömer enskilda flotillainitiativ illustrerar händelsen den centrala frågan: Varför finns det fortfarande inte ett säkert, förutsägbart och tillräckligt humanitärt tillträde till Gaza genom ordinarie kanaler?
Sverige behöver använda sitt politiska och diplomatiska inflytande mer aktivt. Det handlar inte bara om att vara en givare utan om att driva på för att humanitär rätt respekteras, att civila skyddas och att hjälpen når fram utan dröjsmål. Humanitärt bistånd får aldrig användas som förhandlingskort eller påtryckningsmedel. Det är en folkrättslig skyldighet att civilbefolkningens grundläggande behov tillgodoses.
Mot denna bakgrund vill jag fråga bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa:
- Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att svenskt och internationellt humanitärt bistånd faktiskt når fram till civilbefolkningen i Gaza?
- Hur avser ministern att agera gentemot Israel, bilateralt och genom EU, för att säkra ett snabbt, säkert, obehindrat och uthålligt humanitärt tillträde till Gaza?
- Hur följer regeringen upp att de svenska biståndsmedlen inte bara beslutas och betalas ut utan också leder till faktisk hjälp för civila på plats?
- Vilka slutsatser drar ministern av att en ny Gazaflotilla stoppats, och hur påverkar detta regeringens bedömning av om de ordinarie humanitära kanalerna fungerar tillräckligt väl?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:476
Webb-tv: Humanitärt tillträde till Gaza
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 122 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Herr talman! Jacob Risberg har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att svenskt och internationellt bistånd når fram till civilbefolkningen i Gaza samt huruvida jag avser att agera gentemot Israel, bilateralt eller genom EU, för att säkra ett snabbt, säkert, obehindrat och uthålligt humanitärt tillträde till Gaza.
Jacob Risberg har även frågat mig hur regeringen följer upp att de svenska biståndsmedlen inte bara beslutas och betalas ut utan också leder till faktisk hjälp för civila på plats.
Slutligen har Jacob Risberg frågat mig vilka slutsatser jag drar av att en ny Gazaflottilj har stoppats samt hur det påverkar regeringens bedömning av om de ordinarie humanitära kanalerna fungerar tillräckligt väl.
Regeringen ser mycket allvarligt på den humanitära situationen i Gaza. Civilbefolkningens humanitära behov är alltjämt enorma, och tillträdeshinder begränsar möjligheten att leverera livsnödvändig hjälp. Regeringen har sedan krigets början drivit frågan om obehindrat, säkert och varaktigt humanitärt tillträde i sina egna kontakter med Israel, tillsammans med andra EU-länder och genom sina multilaterala partner. Regeringen är mycket tydlig gentemot Israel med att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde.
De 800 miljoner kronor som regeringen avsatt till Gaza och regionen för 2025 respektive 2026 förvaltas i nära samarbete med ett antal välrenommerade partner och leder till konkreta resultat. Under våren 2025 säkerställde exempelvis svenskt stöd till FN:s livsmedelsprogram, World Food Programme, att 235 000 människor fick mjöl i en månad under en period när behoven var kritiska. Därtill har Sverige stora kärnstöd till flera av de centrala humanitära aktörerna.
Låt mig understryka att det finns ett upparbetat, beprövat och principiellt system för humanitär hjälp genom FN-organ och humanitära organisationer. Det är detta system som bör användas.
Anf. 123 Jacob Risberg (MP)
Herr talman! Tack, biståndsminister Benjamin Dousa, för att du är här och svarar på min fråga så här två dagar före midsommarafton!
Den humanitära situationen i Gaza är fortsatt katastrofal. Efter mer än två år av krig, förstörelse och upprepade fördrivningar lever stora delar av civilbefolkningen under ovärdiga och farliga förhållanden. FN beskriver behoven som överväldigande. Människor är beroende av humanitärt stöd för mat, rent vatten, sjukvård, skydd och grundläggande säkerhet. Samtidigt fortsätter tillträdet för humanitära aktörer att vara begränsat, oförutsägbart och föremål för administrativa, logistiska och säkerhetsmässiga hinder.
I grunden är det såklart mycket positivt att Sverige bidrar med humanitärt stöd, och regeringen har återkommande hänvisat till omfattande svenska biståndsinsatser riktade till Gaza och regionen. Bistånd räddar dock inte liv genom att man beslutar om det i Stockholm. Bistånd räddar liv först när det når fram till barn, familjer, sjuka, äldre och andra civila på plats.
Även stora biståndsbelopp riskerar att bli otillräckliga om gränsövergångar hålls stängda eller begränsas, om nödvändiga varor klassas som dual-use, om humanitära organisationer nekas tillträde eller om distributionskedjor inte fungerar. För ett par månader sedan stoppade Israel återigen en flottilj som var på väg mot Gaza. Syftet med flottiljen var att uppmärksamma blockaden och försöka föra in humanitär hjälp till civilbefolkningen.
Oavsett hur regeringen bedömer enskilda flottiljinitiativ illustrerar händelsen den centrala frågan: Varför finns det fortfarande inte ett säkert, förutsägbart och tillräckligt humanitärt tillträde till Gaza genom de ordinarie kanalerna?
Sverige behöver använda sitt politiska och diplomatiska inflytande mycket aktivare. Det handlar inte bara om att vara en givare, utan det handlar också om att driva på för att humanitär rätt ska respekteras, för att civila ska skyddas och för att hjälpen ska nå fram utan dröjsmål. Humanitärt bistånd får aldrig användas som förhandlingskort eller påtryckningsmedel. Det är en folkrättslig skyldighet att civilbefolkningens grundläggande behov tillgodoses.
Därför ställde jag fyra frågor till biståndsministern. Jag fick delvis svar på en av dem, men de övriga tre återstår.
Den första frågan var: Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att svenskt och internationellt humanitärt bistånd når fram till civilbefolkningen i Gaza? Biståndsministern hänvisade till att man sedan krigets början har drivit frågan, bland annat inom EU och gentemot Israel, samt till att regeringen varit mycket tydlig gentemot Israel med att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde. Uppenbarligen har det inte räckt med att vara tydlig mot Israel – gränsövergångarna är ju fortfarande stängda.
Den andra frågan var: Hur avser ministern att agera gentemot Israel, bilateralt och genom EU, för att säkra ett snabbt, säkert, obehindrat och uthålligt humanitärt tillträde till Gaza? Denna fråga fick samma svar som den första.
Den tredje frågan var hur regeringen följde upp hur de svenska biståndsmedlen används och om de verkligen når civila. Vi fick, vilket är glädjande, höra att 235 000 människor har fått mjöl i en månad. Jag kan konstatera att detta känns som ganska mager utdelning för de 800 miljoner man har betalat ut.
Den sista frågan berörde inte statsrådet över huvud taget, nämligen vilka slutsatser ministern drar av att en ny Gazaflottilj stoppats och hur detta påverkar regeringens bedömning av om de ordinarie humanitära kanalerna fungerar tillräckligt väl.
Anf. 124 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Herr talman! Den svenska regeringen har verkligen gjort allt vi kan. Det handlar bland annat om finansiella stöd till civilbefolkningen i Gaza. De senaste siffror jag såg visade att det i hela världen bara är Förenade Arabemiraten som just nu som land, bilateralt, har skänkt mer till Gaza än Sverige – inte per capita, i relativa termer, utan i absoluta termer. Fler länder borde göra som Sverige och inte bara prata om sitt engagemang för civilbefolkningen i Gaza utan faktiskt öppna plånboken och i handling visa att man menar allvar med det man säger.
Ledamoten undrar också exakt vilka diplomatiska kanaler vi har använt. Jag har själv drivit på för detta gentemot israeliska regeringsföreträdare. Utrikesministern har gjort samma sak, liksom kabinettssekreteraren. Det handlar både om direkta regeringsföreträdare och om ambassadören i Sverige, här i Stockholm. Vi har gjort det genom EU.
Jag är mycket väl medveten om att denna interpellationsdebatt handlar om Gaza, så jag säger inte detta för att blanda bort korten – men bara så att ledamoten förstår: Vi har länge drivit på för sanktioner mot extrema ministrar, mot bosättarorganisationer och mot våldsamma bosättare på Västbanken. Tillsammans med Frankrike har vi nu tagit ett initiativ för att begränsa handeln med illegala bosättningar på Västbanken, till exempel.
Min poäng är att Sverige ligger i absolut framkant. Problemet är att det framför allt är i EU som de riktiga verktygen finns, och det har hittills varit svårt att få igenom detta. För några veckor sedan fick vi igenom vissa sanktioner för att Ungern ändrade position i frågan. Det har inte varit enkelt, men vi gör allt vi bara kan.
Ledamoten får gärna vara lite mer konkret. Exakt vad är det ledamoten efterfrågar, som vi i nuläget inte gör? Alla de verktyg som finns i verktygslådan – det vill säga att gå in med mycket pengar och använda alla de diplomatiska kanaler som finns tillgängliga för oss – använder vi just nu. Ledamoten får alltså gärna vara lite mer konkret.
Jag håller helt med Risberg om att mycket mer stöd behövs – humanitära hjälpleveranser och kommersiella lastbilar. Jag följer i princip varje vecka antalet lastbilar som kommer in till Gaza. Det är uppenbart att Israels regering under vissa veckor eller till och med hela månader inte har följt sin del av avtalet och släppt in tillräckligt mycket stöd, som man faktiskt har lovat.
Jag har precis med egna ögon sett det som Risberg också tar upp, till exempel hur olika produkter kan klassas som dual-use. Jag är inte någon militär expert, men jag har svårt att se hur till exempel skolböcker skulle kunna användas i skarp strid. Det handlar också om hur regelverk kan ändras inte bara från dag till dag utan nästan från halvtimme till halvtimme. Man inför nya klassificeringar när det gäller lastbilars höjd, till exempel, vilket gör att hundratals lastbilar måste packas om med bara någon halvtimmes varsel.
Det är alltså uppenbart att det inte alltid är sjyst spel. Detta innebär att den svårt nödställda befolkningen på andra sidan gränsen kanske får försenade leveranser och i värsta fall inga leveranser över huvud taget.
Jag ska nämna ett ljus i denna mörka tunnel – ett exempel på att vi faktiskt har gjort skillnad. Genom det Ikeakopplade sociala företaget Better Shelter, som gör skydd som är av bättre kvalitet än klassiska tält och mer liknar hem, lyckades vi faktiskt få in svenskt stöd, genom våra diplomatiska kanaler och med hjälp av andra länder. Det handlar om ett svenskfinansierat, svenskt bolag som hjälper civilbefolkningen i Gaza just nu.
Anf. 125 Jacob Risberg (MP)
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet!
Det finns faktiskt saker i verktygslådan som jag inte tycker att man riktigt har använt fullt ut. Jag ska återkomma till dem strax.
I statsrådets inledande svar var han väldigt tydlig med att den folkrättsliga skyldigheten att säkerställa obehindrat humanitärt tillträde ligger på Israel, och så är det definitivt. Man får absolut inte godtyckligt neka tillträde för humanitär hjälp när en befolkning lider som den gör i Gaza.
Men om en stat ändå nekar detta tillträde aktiveras något som kallas responsibility to protect, alltså skyldigheten att skydda. Den skyldigheten faller på alla andra enskilda stater, inklusive Sverige. Då kan man inte bara säga: Ja, men vi måste vara överens inom EU. EU har inte den skyldigheten. Det är vi som enskilda stater som har skyldigheten att vara med och skydda.
Vad innebär då den här skyldigheten att skydda? Vad kan man göra, förutom att försöka prata med eller sätta press på Israel på olika sätt? Jo, man kan använda olika typer av ändamålsenliga åtgärder, till exempel olika typer av tvångsåtgärder.
Nu har några sanktioner kommit på plats, och man försöker få till sanktioner även gentemot israeliska ministrar. Men sanktionerna är uppenbarligen framför allt kopplade till det som sker på Västbanken. Det går mycket väl att tänka sig att man hotar med sanktioner gentemot hela den israeliska regeringen, med tanke på att de fortfarande inte släpper in hjälp i Gaza.
Man kan väcka internationellt åtal. Man kan gå till domstolarna och säga att detta inte duger – vi vill driva en process gentemot Israels regering, för de lever inte upp till sin folkrättsliga skyldighet. Har Sverige gjort det? Har man gått till någon av domstolarna över huvud taget och väckt denna fråga? Eller har man ställt sig bakom någon annan som försökt driva den frågan? Jag tror inte det.
Man kan även försöka driva frågan inom FN, för det kan till syvende och sist i extrema fall krävas militär intervention för att få in humanitär hjälp.
Det är detta hela den här principen bygger på – att det ska finnas olika tvångsåtgärder som inte bara handlar om att prata eller försöka sätta muntlig press. Börja med ekonomisk press! Om det inte fungerar, försök med internationella åtal!
Och till slut: Har Sverige över huvud taget väckt någon form av initiativ när det gäller den här frågan inom till exempel FN, som ändå har de muskler som krävs för att hota med till exempel militära interventioner om inte Israel omedelbart släpper in humanitär hjälp?
Den här befolkningen har lidit sedan den 7 oktober. Det har varit stängt sedan den 7 oktober. De har inte öppnat sedan man i oktober förra året kom överens om så kallad vapenvila. I stället har närmare tusen personer till, varav väldigt många barn, dödats i den här konflikten. Hjälp kommer fortfarande inte in – då räcker det inte.
Jag är fortfarande jättestolt över att Sverige är en av de största givarna – jättebra! Men vad hjälper det om lastbilarna, och våra skattepengar, står utanför vid gränsen och inte kommer in? Då räcker det inte att ringa upp sin israeliska kollega och säga: Hörni, ni måste öppna gränsen. Det har vi försökt med i snart tre år nu. Det hjälper inte; de öppnar inte gränserna.
Det finns andra medel att ta till. Vilka av dessa åtgärder har regeringen använt sig av?
Anf. 126 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Herr talman! Först och främst vänder jag mig mot ledamoten Risbergs beskrivning att det skulle vara stängt. Jag hade instämt om beskrivningen hade varit att det inte är tillräckligt öppet. Det behöver vara öppet för både humanitära hjälpleveranser och kommersiella lastbilar. Men att det skulle vara totalt stängt stämmer helt enkelt inte. Vi vet att svenskfinansierade hjälpleveranser når resultat och skapar förutsättningar för mänsklig värdighet inne i Gaza.
Till exempel bidrog vårt stöd till Unicefs viktiga arbete till att 1,7 miljoner människor fick tillgång till rent vatten och 86 000 undernärda barn kunde behandlas. UNFPA:s arbete resulterade i att 700 000 människor fick tillgång till tjänster inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det svenska stödet till Internationella rödakorskommittén bidrog bland annat till organisationens arbete med hälso- och sjukvård. Genom UNDP har vi bidragit till inköp och uppbyggnad av hundratals tillfälliga nödbostäder.
Sveriges stöd gör alltså skillnad. Vi vill gärna att ännu mer av det stödet kommer in, och det är därför vi använder de verktyg som finns tillgängliga. Vi gör det både bilateralt, inom EU och för den delen inom FN.
Jag vill också uppmärksamma att det stöd vi gav till FN:s livsmedelsprogram, WFP, innebar att 208 000 människor fick kontantstöd för att köpa exempelvis nödvändig mat.
Vi gör allt vi kan för att den hårt nödställda civilbefolkningen i Gaza ska kunna få just mänsklig värdighet och leva ett liv i frihet och tillgodose de mest basala behoven.
Israels regering släpper inte in tillräckligt med lastbilar, men jag vänder mig mot beskrivningen att det skulle vara helt stängt. Det har varit perioder då det har varit i princip helt stängt. Då har vi påpekat det också.
Det är som sagt få länder i hela EU som gör mer än vi, antingen det handlar om att skänka pengar eller om att använda och stå bakom de initiativ som just nu finns. Men de kraftfullaste verktygen – de verktyg som faktiskt skulle kunna bita – finns framför allt på europeisk nivå.
Anf. 127 Jacob Risberg (MP)
Herr talman! Jag tror aldrig att jag sa ”totalt stängt”. Jag sa ”stängt”. När man vill till banken på en måndagseftermiddag är det stängt efter klockan tre. Då får man försöka anpassa sig. Men här kan vi inte påverka när våra lastbilar kommer in. Vi kan inte bestämma när vi kan köra in med lastbilar. Detta måste ändå biståndsministern hålla med om. Det är nämligen helt och hållet upp till Israel, och det är just detta som bryter mot de grundläggande principerna vad gäller humanitär hjälp.
De får inte godtyckligt neka tillträde, och det är precis detta de gör. Även om de öppnar för 100 lastbilar en dag och sedan har stängt nästa dag är det att godtyckligt neka tillträde. Då bryter de ju mot sina folkrättsliga skyldigheter, och då måste vi kliva in.
Det kan mycket väl vara så att statsrådet tycker att det är få länder i EU som gör mer än vi. Det finns flera länder i EU som har tagit egna initiativ där svenska regeringen har sagt att det blir effektivare att göra det genom EU, till exempel när det handlar om att stoppa handeln med bosättningar eller om att införa olika typer av visumkrav och så vidare. Det finns länder som har tagit de stegen utan att invänta EU. Det finns alltså mycket mer att göra.
Men låt mig återkomma till frågan: Vad gör vi när orden inte räcker till? Vi måste ändå vara överens om att all hjälp inte kommer in i den utsträckning som skulle behövas. Har regeringen gått till någon domstol och försökt väcka åtal om detta? Har man försökt väcka initiativ inom FN för att eventuellt, i värsta fall, kunna ta till militära medel? Det åligger ju oss att göra det. Man kan inte hela tiden skylla på att EU inte är överens. Det åligger oss som folkrättslig part att vara betydligt mer aktiva här.
Anf. 128 Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M)
Herr talman! Ledamoten Risberg och regeringen tycks vara överens om ganska mycket, kan jag ändå konstatera. Vi har båda ett stort engagemang för civilbefolkningen i Gaza. Vi är båda generösa med pengar och tycker att det är viktigt. Vi är båda kritiska till hur Israels regering har hanterat frågan om humanitärt tillträde.
Vad gäller frågan om till exempel produkter från illegala bosättningar har jag faktiskt haft flera möten med EU-länder som nu är på väg att ensidigt införa den här typen av begränsningar. Inte ens de själva kan svara på hur det ska implementeras och om det alls kommer att funka. Som jag tolkar det är det snarare en symbolisk gest än något som på riktigt kommer att bita när det gäller att få ned mängden produkter. Det kommer ju att vara ganska enkelt att exportera till ett land som inte har tullar eller sanktioner eller på olika sätt begränsar handeln, och därifrån kan man sedan exportera det till länder som har infört den här typen av restriktioner. Man tycks själv inte kunna svara på frågan om detta kommer att vara verkningsfullt eller inte.
Vi fokuserar på det som faktiskt skapar nytta och kan göra skillnad i praktiken. Det svensk-franska initiativet vinner alltmer stöd. Länder som tidigare har varit skeptiska, tveksamma eller tagit avstånd ansluter sig nu till det svensk-franska initiativet. Jag har därför goda förhoppningar.
Om den här trenden fortsätter – tyvärr av dåliga anledningar, för det handlar om att Israel inte gör tillräckligt för att släppa in humanitär hjälp – kommer allt fler EU-länder att ansluta sig till initiativet. Förhoppningsvis kommer EU-kommissionen också att lägga fram ett skarpt förslag som kan gå till votering om det skulle krävas.
På det stora hela tycks vi alltså vara överens, även om vi inte ser framför oss att vi ska gå in med svenska soldater mot Israel.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
