Funktionsrätt Sveriges granskning
Interpellation 2025/26:416 av Nadja Awad (V)
Interpellationen är besvarad
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2026-03-25
- Överlämnad:
- 2026-03-26
- Anmäld:
- 2026-03-27
- Sista svarsdatum:
- 2026-04-16
- Svarsdatum:
- 2026-04-30
- Besvarad:
- 2026-04-30
Interpellationen
till Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Funktionsrätt Sverige presenterade nyligen en granskning av riksdagspartiernas funktionsrättspolitik inför valet 2026. Granskningen bygger på partiernas svar på 21 frågor om centrala rättigheter för personer med funktionsnedsättning, bland annat personlig assistans, arbete, hälsa och utbildning. I granskningen hamnar Vänsterpartiet högst, följt av Centerpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna hamnade sist i granskningen som enda parti med negativa poäng, vilket väcker frågor om regeringens funktionsrättspolitik eftersom Moderaterna innehar ministerposten som ansvarar för funktionsrättsfrågor.
En av de frågor som tydligast skiljer partierna åt är huruvida FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning – funktionsrättskonventionen – ska göras till svensk lag.
Funktionsrättsrörelsen har länge lyft behovet av att stärka konventionens ställning i svensk rätt. Sverige har ratificerat konventionen och därmed åtagit sig att säkerställa de rättigheter som följer av den. Samtidigt menar många organisationer att konventionen i dag inte får tillräckligt genomslag i praktiken eftersom den inte är inkorporerad i svensk lagstiftning.
Trots detta har fyra ansvariga ministrar – äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall, skolminister Lotta Edholm och infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlsson – i riksdagsdebatter den 13 januari, 15 januari, 16 januari och 16 februari uppgett att regeringen inte har fattat något beslut om att göra funktionsrättskonventionen till svensk lag.
Det beskedet väcker frågor. Att regeringen inte ens har fattat beslut om att gå vidare i frågan riskerar att signalera att arbetet med att stärka rättigheterna för personer med funktionsnedsättning inte prioriteras. Samtidigt har FN och funktionsrättsrörelsen vid upprepade tillfällen påpekat att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning i praktiken riskerar att försvagas om lagstiftningen inte ger ett tydligare skydd.
Mot denna bakgrund vill jag fråga socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall:
- Vilka åtgärder avser ministern att vidta inom sitt ansvarsområde med anledning av de slutsatser som Funktionsrätt Sverige har kommit fram till i sin senaste granskning?
- Varför har ministern och regeringen inte fattat ett beslut om att göra FN:s funktionsrättskonvention till svensk lag?
- Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att konventionens rättigheter får fullt genomslag i svensk lagstiftning och i praktiken?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:416
Webb-tv: Funktionsrätt Sveriges granskning
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 1 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Herr talman! Nadja Awad har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta inom mitt ansvarsområde med anledning av de slutsatser som Funktionsrätt Sverige har kommit fram till i sin senaste granskning, varför jag och regeringen inte fattat ett beslut om att göra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till lag och slutligen vilka konkreta åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att konventionens rättigheter får fullt genomslag i svensk lagstiftning och i praktiken.
Regeringens funktionshinderspolitik utgår från det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Målet är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.
Det innebär att konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ligger till grund för den politik som förs. Regeringen vidtar flera åtgärder för att stärka arbetet med att uppnå det nationella målet för funktionshinderspolitiken.
Regeringen arbetar bland annat med att ta fram en nationell handlingsplan för funktionshinderspolitiken. I december förra året redovisade Myndigheten för delaktighet sitt uppdrag att ta fram ett förslag till en sådan handlingsplan. Över 30 myndigheter från olika samhällsområden deltog i arbetet med att ta fram förslaget, som nu bereds i Regeringskansliet.
För att rättigheterna i konventionen ska få fullt genomslag behöver förstås även den lokala och regionala nivån bidra inom sina ansvarsområden. Därför har regeringen gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att ge stöd till kommuner och regioner i deras genomförande av funktionshinderspolitiken. Stödet ska ges i form av samordning, kunskapsstöd, utbildningar och spridning av goda exempel.
I uppdraget ingår att fördela medel till kommuner som ska kunna arbeta mer riktat med funktionshinderspolitiken, så kallade modellkommuner. I en första omgång har tio kommuner utsetts till modellkommuner.
Förhoppningen är förstås att deras arbete och lärdomar ska kunna fungera som inspiration och hjälp till fler kommuner. Uppdraget är beräknat att pågå fram till och med år 2031.
För att ytterligare stärka arbetet med att genomföra funktionshinderspolitiken arbetar regeringen med att tillsätta en nationell samordnare för funktionshinderspolitiken. Samordnaren ska bidra till ökad kunskap om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i samhället och öka samordningen av olika aktörers insatser gentemot målet för funktionshinderspolitiken.
Som jag och andra ministrar tidigare har framfört har Sverige mottagit rekommendationer från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning som rör inkorporering av konventionen i svensk lag.
Dessa rekommendationer bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Anf. 2 Nadja Awad (V)
Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans ministrar lever världens bästa liv och har makten att bestämma om andra också ska få leva världens bästa liv. Men människor med funktionsnedsättningar känner sig väldigt orättvist behandlade.
När statsminister Ulf Kristersson vill göra ett toalettbesök är det ingen som tar tid för att se hur många minuter det tar. Men en person med funktionsnedsättning behöver uppge i minuter och sekunder hur lång tid det faktiskt tar för att kunna få assistans från en kommun eller en myndighet.
Nog kan vice statsminister Ebba Busch få en god hemlagad måltid varje dag, men Susanne i Långshyttan, som har förlorat sin assistans efter att ha haft den i 30 år, kommer bara få en hemlagad måltid om hennes vän kan hjälpa till. Därför överväger Susanne just nu att begå ett brott för att i fängelset kunna få det stöd hon behöver.
När finansminister Elisabeth Svantesson som riksdagsledamot fick bidrag för dubbla boenden kunde hon senare bli finansminister. Men Maria i Karlsborg, som behöver assistans, blir återbetalningsskyldig på över 1 miljon kronor fastän det är Försäkringskassan som har gjort fel.
Samma dag som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson fick en lönehöjning på 2 900 kronor fick även de med sjuk- och aktivitetsersättning en höjning, men bara med 85 kronor.
Arbetsmarknadsminister Johan Britz har gett sig själv och miljardärerna skattesänkningar i stället för att satsa på att Evelina, som är döv, kan få tolk på jobbet eller att satsa på att höja lönebidraget för att Maria, som har autism, inte ska riskera att bli arbetslös.
Infrastrukturminister Andreas Carlson kan åka taxi, hyra en yacht eller ta flyget för att resa vart han vill och när han vill. Men 11-åriga dottern Tilda får ledsaga pappa Jonas när han inte längre beviljas färdtjänst. Och för rullstolsburne och ALS-sjuke Torsten är det ständig oro när det är snövallar, isiga trottoarer och dåligt skottade övergångsställen. Under vintermånaderna tvingas han isolera sig i dagar.
När Andreas Carlson är bostadsminister gör han det enklare för unga från rikare familjer att flytta hemifrån genom att sänka kontantinsatsen för att köpa bostad, medan andra unga, som Emelie i Helsingborg, inte ens kan flytta hemifrån eftersom hon inte får rätt till den ledsagning hon behöver utan tvingas vara beroende av sina föräldrar.
Sjukvårdsminister Elisabeth Tann är nog en av dem som får den bästa vården i landet, medan Lasse, som är döv, har tvingats operera sig två gånger utan att ha tillgång till tolk. ”Jag tänkte att jag ville ta livet av mig, för det var så fruktansvärt hemskt”, sa han. Och den skattesänkning som ministern har gett sig själv kan nog komma väl till pass om hon i framtiden skulle behöva hjälpmedel, medan personer med funktionsnedsättningar tvingas betala för sina hörapparater, elrullstolar eller duschpallar.
När skolminister Simona Mohamsson vill förbjuda ”fula” skolor, eftersom pampiga lokaler ger henne gåshud, undrar nog många varför hon i stället inte stoppar nedskärningar i svensk skola för elever med funktionsnedsättningar.
Herr talman! Den här regeringen verkar bara bry sig om sig själva och de allra rikaste, för deras frihet och delaktighet i samhället förhandlas inte bort. Men så ser inte fallet ut för människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga.
Detta kommer också till uttryck i Funktionsrätt Sveriges granskning, som den här debatten ska handla om. Moderaterna, som också har ministerposten för funktionsrätt, fick sämst poäng. De hamnade i enkätens bottenliga och fick till och med minuspoäng. Min fråga till ministern, som också representerar Moderaterna, är: Hur kommer det sig?
Anf. 3 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Herr talman! Jag vill tacka ledamoten för interpellationen men också påminna ledamoten om att jag besvarar den här interpellationen i egenskap av regeringsföreträdare.
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fungerar som utgångspunkt för det nationella mål för funktionshinderspolitiken som jag just beskrev. År 2024 kallade Sverige till en mycket konstruktiv dialog med FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Därefter utfärdade kommittén i sedvanlig ordning ett antal rekommendationer för Sverige, precis som man gör för andra länder.
Därefter kallade jag till mig funktionshindersorganisationerna. Jag förstod på dem att det inte hade skett vid tidigare dialoger, men för regeringen var det oerhört viktigt att utgå från vad organisationerna inom funktionshinderspolitiken sa och vilka olika rekommendationer de såg – det visade sig vara ganska många som behövde prioriteras. Det var ett väldigt konstruktivt och bra möte. Hela dialogen med funktionshindersorganisationerna har präglats av väldigt stor konstruktivitet.
Regeringen gav därefter Myndigheten för delaktighet i uppdrag att se till att information om rekommendationerna sprids, eftersom tillgången till informationen är väldigt viktig, och att fler personer kan lämna sina bedömningar när det gäller rekommendationerna. Uppdraget redovisades i februari i år, och redovisningen bereds just nu på Regeringskansliet.
Regeringen har vidtagit och planerar att vidta flera åtgärder i syfte att uppnå det nationella målet för funktionshinderspolitiken. Rekommendationerna ligger alltså till grund för detta. Myndigheten för delaktighet är en väldigt viktig aktör i detta, och man har även involverat en rad andra berörda myndigheter.
Alla ministrar är ansvariga för funktionshindersfrågorna inom sina respektive portföljer, även om Socialdepartementet är en fokalpunkt och min portfölj är ett slags fokalpunkt kopplad till detta. För att få genomslag på lokal, regional och nationell nivå när det gäller de brister som vi ser behöver myndigheter inom alla olika segment involveras. Det behöver också säkerställas att det stöd som jag inledningsvis pratade om samt kunskapsstöd och annat verkligen sprids för att skapa bättre förutsättningar att involvera de regionala och lokala delarna och se till att de till fullo tar sitt ansvar.
Det här är ett ambitiöst arbete som har gjort att vi nu, efter att ha analyserat de utmaningar som finns och vilka åtgärder som behöver vidtas, kan arbeta vidare med att bereda dessa punkter inom Regeringskansliet.
Anf. 4 Nadja Awad (V)
Herr talman! Inledningsvis vill jag poängtera att Funktionsrätt Sveriges granskning av riksdagspartiernas funktionsrättspolitik inför valet 2026 ger en indikation om vad vi alla har misstänkt under hela den här mandatperioden.
Jag förstår och har kunskap om att Camilla Waltersson Grönvall företräder regeringen och inte är här enbart i egenskap av moderat. Samtidigt speglar Moderaternas svar i den här granskningen också regeringens arbete i funktionsrättspolitiska frågor under hela mandatperioden. De frågor som man uttryckligen har sagt nej till att aktivt driva har man heller inte drivit under hela mandatperioden.
Jag kan dra några exempel. Socialtjänstministern och tre andra ministrar har sagt till mig i olika tidigare debatter och i dagens debatt att det ännu inte finns något beslut om att göra funktionsrättskonventionen till svensk lag – på liknande sätt som man har gjort med barnkonventionen. Den slutsatsen stämmer alltså väl överens med vad vi har bevittnat under hela mandatperioden.
Det finns även andra saker. På frågan om partiet vill att det i direktiven till nya statliga utredningar ska finnas med krav om att konsekvenser av olika förslag alltid ska analyseras ur ett funktionsrättsperspektiv svarade Moderaterna: Nej, vi motsätter oss förslaget helt.
Min fråga till ministern är: Anser ministern att det är viktigt att direktiven till nya statliga utredningar ska innehålla krav om olika förslags konsekvenser utifrån ett funktionsrättsperspektiv?
En annan fråga som var med i granskningen var om partiet vill utreda en ökad statlig styrning när det gäller rehabilitering och tillgång till hjälpmedel. Då svarade Moderaterna: Nej, vi motsätter oss förslaget helt. Gör ministern också det?
Jag är väldigt tydlig här och försöker förklara att jag nu frågar ministern i egenskap av minister, inte enbart som moderat. Det går alltså faktiskt att svara på mina frågor.
En annan fråga gällde en skarpare skollagstiftning med krav på att skol- och lärmiljöer utformas tillgängligt för alla elever och en inkluderande utbildning i linje med funktionsrättskonventionen. På den svarade Moderaterna att man motsätter sig förslaget helt. Gör ministern också det?
En annan fråga som också berör skolområdet var om man vill tillskjuta medel för att säkerställa en likvärdig tillgång till högkompetent elevhälsa över hela landet. På den svarade man också att man motsätter sig förslaget helt. Gör ministern också det?
På frågan om att ta bort skrivningen i skollagen som ger möjlighet för skolor att neka elever plats på grund av organisatoriska och ekonomiska svårigheter svarade man också att man motsätter sig ett sådant förslag. Gör ministern också det?
Jag kan fortsätta. En annan fråga handlade om att höja taket för lönebidraget och se till att det indexeras mot utvecklingen av lönekostnader. Man ville ju inte gå vidare med ett sådant förslag. Vill ministern gå vidare med ett sådant förslag?
Jag har flera andra sådana frågor, men jag kan ta dem i nästa runda.
Anf. 5 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Herr talman! Alla de delar som vi just nu bereder svarar också mot våra intentioner för att förbättra en rad olika frågor kopplade till situationen för personer med funktionsnedsättning.
Jag vet att jag i ett tidigare interpellationsutbyte med ledamoten sa att det kunde vara intressant att titta på vad man tidigare har gjort när man har haft möjligheter att påverka. Det är inte ovanligt att man svarar på enkäter utifrån ett väldigt populistiskt perspektiv. Det kan jag möjligen ha viss förståelse för, men då är det också viktigt att titta bakåt och se vad man gjorde när man var stödparti.
Nu får vi väl se om Vänsterpartiet fortsätter att vara ett stödparti, om det skulle bli ett annat valutslag och vi skulle behöva byta regering. Det är ändå tydligt att Vänsterpartiet bär ett stort ansvar för de åtta år då vi såg en förändring till det sämre.
Den här regeringen gör nu en rad olika insatser för att förändra det här. Vi tar fram kunskapsstöd och olika uppdrag för att ge kommunerna förutsättningar att ta ansvar för den lagstiftning som delvis – eller till stora delar – är ett kommunalt ansvar.
I likhet med ledamoten är jag bekymrad över att vi i dag ser att kommuner gör andra bedömningar av personer med funktionsnedsättning som har haft samma insatser under kanske 20 års tid, trots att behoven inte har förändrats. Det bekymrar mig mycket, och därför har vi också agerat.
Socialstyrelsen har bland annat fått i uppdrag att ta fram kunskapsunderlag och stöd för att rätt bedömningar kopplade till personkrets ska kunna göras. Myndigheten för delaktighet är också en väldigt viktig samordnande myndighet i arbetet med modellkommuner, nätverk, uppföljning och andra stödjande insatser. Även SKR har fått medel för att bistå i det här arbetet.
Jag vill gärna ta tillfället i akt att säga att de tio modellkommunerna Arvika, Grästorp, Kalix, Kramfors, Lessebo, Lund, Orust, Stockholm, Ulricehamn och Umeå kommer att vara väldigt viktiga för att leda arbetet, visa på goda exempel och helt enkelt nå och genomföra det nationella målet för funktionshinderspolitiken.
Här är också den nationella samordnaren som vi i närtid kommer att kunna presentera väldig viktig för att öka förståelsen, kunskapen och inte minst samordningen. Kommitténs granskning visar nämligen att vi saknar samordning mellan våra olika instanser. Ett exempel är förslaget om tolktjänst med en väg in som regeringen genomför.
Sammantaget gör vi en rad olika saker; jag skulle kunna tala mer om till exempel Nationellt kompetenscentrum för intellektuell funktionsnedsättning och autism och om Äldreomsorgslyftet som nu också omfattar LSS-personal. Sammantaget utgör detta på några få år mycket mer än under de föregående åtta åren när ledamotens parti var ett stödparti till den dåvarande regeringen.
Anf. 6 Nadja Awad (V)
Herr talman! Det är väl ingen idé för mig att gå vidare med de andra delarna från Funktionsrätt Sveriges granskning; jag kommer ändå inte att få svar på mina frågor om ministern aktivt kommer att driva de här frågorna fastän ministerns eget parti inte kommer att göra det.
Jag går därför över till att belysa att det återigen blir en fråga om att lägga allt ansvar på kommunerna och regionerna att leva upp till målen för funktionshinderspolitiken. Jag vill dock att ministern ska prata lite om sitt eget ansvar, alltså att kunna presentera propositioner för oss i riksdagen att rösta om. Det har vi gjort väldigt lite, knappt alls under den här mandatperioden, fastän Myndigheten för delaktighet, Socialstyrelsen och Riksrevisionen har sagt att man vill ha lagskärpningar framför allt vad gäller LSS. Det finns ju ett antal olika utredningar som sedan flera år ligger och dammar på Regeringskansliet eftersom regeringen inte har prioriterat att plocka upp dem. Det berör både ledsagning, färdtjänst och tolktjänsten.
När det kommer till kommunernas ansvar kan vi ta Göteborgs stad som exempel. Kommunalrådet Marie Brynolfsson har ju skickat ett brev till ministern och bett om en dialog om hur kommunen ska kunna samarbeta med regeringen i de här frågorna, men hon har inte fått något svar. Varför har ministern inte svarat på det brevet?
Anf. 7 Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Herr talman! När det gäller utredningar som har legat och dammat kan jag konstatera att det har väl aldrig dammat så mycket som under de föregående åtta åren.
Vi har varit med och tagit initiativ bland annat till ett förstatligande av assistansen. Det är ett förslag som aktivt bereds och som funktionshindersorganisationerna har efterfrågat. I opposition såg vi till att riksdagen tvingade den förra regeringen att ta fram utredningen som jag har haft den stora förmånen att få ta emot, och jag kan berätta för ledamoten att vi nu arbetar med den i mycket god dialog med funktionshindersorganisationerna, där vi mycket lyhört lyssnar till vad de ser är nödvändigt för att ta detta vidare. De har också uttryckligen sagt att det hellre får ta lite tid bara det blir rätt.
Jag delar den uppfattningen. Jag önskar att de här frågorna var lite mindre komplexa, men de är väldigt komplexa, vilket jag tror att ledamoten är väldigt medveten om.
När det gäller Göteborg tycker jag kanske att de vänsterpartistiska politiker som sitter i ledningen i just Göteborg borde fundera över vad som ligger till grund när till exempel personer som är väldigt framträdande inom paralympiska idrotter får helt nya bedömningar, trots att deras behov inte har förändrats. Detta är den kommunala ledningens ansvar, eftersom det finns en kommunal lagstiftning med LSS. Att ta ifrån människor deras stöd, ledsagning och vad det än må vara handlar alltså om vilken bedömning man gör inom Göteborgs ledning, och där sitter Vänsterpartiet med.
Stort tack för interpellationsdebatten som har varit belysande ur flera aspekter! Jag ser fram emot nya diskussioner.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
