Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

fri- och rättigheter för flickor från så kallade hederskulturer

Interpellation 2002/03:180 av de Pourbaix-Lundin, Marietta (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-02-11
Anmäld
2003-02-12
Besvarad
2003-02-18
Sista svarsdatum
2003-03-04

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 februari

Interpellation 2002/03:180

 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till statsrådet Mona Sahlin om fri- och rättigheter för flickor från så kallade hederskulturer

Ett stort antal flickor med rötter i så kallade hederskulturer utsätts för psykiskt eller fysiskt våld eller hot om våld av den egna familjen och den egna släkten. Många av dem löper risk att bli bortgifta mot sin vilja. Många har sökt stöd och hjälp från olika myndigheter, men bara ett fåtal har fått skyddat boende och hjälp med polisanmälan.

I någon sorts allmän välvilja och förmodligen på grund av ett stort mått av naivitet har problemen för dessa utsatta flickor sopats under mattan. Den svenska lagstiftningen utgår i huvudsak från svenska förhållanden för att skapa bra villkor för barnen och ungdomarna i deras familjer. Denna lagstiftning fungerar dock dåligt i de fall där det är familjen eller släkten som utsätter flickor för våld eller hot om våld.

Flickornas kontakter med skolan, socialtjänsten och polisen när de behöver hjälp har många gånger misslyckats då deras situation inte tas på allvar. Rapporter har dessutom visat att socialtjänsten i många fall avstår från att agera eftersom de inte vill förvärra flickornas situation. Om till exempel en flicka under 18 år kontaktar socialtjänsten för att få hjälp måste hon räkna med att föräldrarna kontaktas. Socialtjänsten arbetar familjeinriktat och socialsekreterarna har ibland problem med att bedöma hotbildens allvar. En utredning startas, föräldrarna kontaktas och därmed kan flickans situation kraftigt försvåras och förvärras. Många gånger läggs ett för stort ansvar på flickan själv att bevisa övergrepp, hot och våld.

Många lärare och annan skolpersonal saknar i dag kunskaper om olika kulturers syn på ungdomars och särskilt flickors levnadsvillkor. En nyckelfråga är därför skolpersonalens förhållningssätt, kunskaper och kompetens när det gäller att hantera dessa frågor. Detsamma gäller för polis och domstolsväsendet.

Kvinnojourer och tjejjourer kan ibland erbjuda skyddat boende för flickor över 18 år. Många kvinno- och tjejjourer anser sig dock inte ha resurser för att ta hand om minderåriga flickor eftersom de kan vara särskilt resurskrävande. Insatser för flickor som akut behöver skyddas mot sina familjer måste snarast utvecklas. När det gäller flickor under 18 år bör kollektiva boendeformer utvecklas. De lägenheter som kvinnojourerna förfogar över avsedda för skyddat boende är för få.

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa ökad kunskap och kompetens om olika invandrarkulturer och invandrarungdomars levnadsvillkor inom bland annat socialtjänsten, skolan, polisen och rättsväsendet i övrigt?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkerställa att det svenska samhället konsekvent och entydigt upprätthåller och försvarar mänskliga fri- och rättigheter och mäns och kvinnors lika värde också när det gäller flickor och kvinnor med ursprung i så kallade hederskulturer?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att få fram statliga medel för att skyddat boende ska kunna anordnas länsvis?

Debatt

(6 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:180, fri- och rättigheter för flickor från så kallade hederskulturer

Interpellationsdebatt 2002/03:180

Webb-tv: fri- och rättigheter för flickor från så kallade hederskulturer

Protokoll från debatten

Mona Sahlin (S)
Anf. 27 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att 1. säkerställa ökade kunskaper och kompetens om olika invandrarkulturer och invandrarungdo- mars levnadsvillkor inom bland annat social- tjänsten, skolan, polisen och rättsväsendet i öv- rigt 2. säkerställa att det svenska samhället konsekvent och entydigt upprätthåller och försvarar mänsk- liga fri- och rättigheter och mäns och kvinnors lika värde också när det gäller flickor och kvin- nor med ursprung i så kallade hederskulturer samt 3. få fram statliga medel för att länsvis skyddat boende ska kunna anordnas. Jag delar Marietta de Pourbaix-Lundins uppfatt- ning om vikten av ett fortsatt arbete för att förbättra dessa flickors villkor. Regeringen har också vidtagit en rad åtgärder för att komma till rätta med de brister som uppenbarligen finns. Bland annat har länsstyrel- serna i de tre storstadslänen på regeringens uppdrag kartlagt behovet av skyddat boende och fått medel för att bistå kommunerna med att samordna sina insatser på området. Länsstyrelsen i Stockholm genomför till exempel fyra utbildningsdagar nu i januari-februari som vänder sig just till personal inom socialtjänst, skola, vård, polis, domstolsväsende, ungdomsmottag- ningar och frivilligorganisationer som kommer i kontakt med såväl hotade flickor som deras familjer. Integrationsverket har i samarbete med Folkhäl- soinstitutet, Socialstyrelsen, Skolverket, Ungdomssty- relsen och Barnombudsmannen på regeringens upp- drag redovisat exempel och metoder för att förebygga konflikter mellan individ och familj där orsaken kan vara patriarkala normer. Regeringen har också gett andra myndigheter uppdrag som rör bland annat fa- miljer med ursprung i hederskulturer. Invandrarnas egna organisationer och trossamfund har en viktig roll när det gäller det attitydpåverkande arbetet och som länkar till majoritetssamhället. Där- för ska Samarbetsnämnden för statsbidrag till tross- amfund, SST, fördjupa dialogen med trossamfunden kring frågor som rör kvinnors och barns rättigheter. Insatser måste även riktas direkt till barn och ung- domar, och det arbetet sker bäst inom skolans ramar. Skolverket ska ta fram ett referensmaterial om situa- tionen för utsatta flickor och pojkar i patriarkalt präglade miljöer. Vidare ska verket samverka med andra myndigheter och organisationer för kompe- tensutveckling av skolledare, lärare och personal inom hälsoområdet i grundskolan och gymnasiesko- lan. Det kommer att finnas resurspersoner i jäm- ställdhet och genusvetenskap; från år 2004 ska alla kommuner ha minst en sådan kvalificerad resursper- son. Nationellt råd för kvinnofrid bidrar till ett studie- cirkelmaterial som ska användas för att ge en bak- grund när det gäller svensk lagstiftning, svenska tra- ditioner och processer i kvinnofridsarbetet. En skrift om flickors utsatthet ska ingå i materialet samt en presentation av de organisationer som arbetar för att stödja flickor som söker hjälp och stöd. Slutligen. Det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för att lösa frågan om skyddat boende för flickor som hotas av sina anhöriga. Av många skäl kan det dock vara lämpligt med en samverkan mellan olika kommuner och en länsvis samordning av boen- det. Regeringen har fått in underlag från länsstyrel- serna med förslag på åtgärder och länsvisa resurser. Den frågan bereds väldigt akut just nu inom Reger- ingskansliet.
Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Anf. 28 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! Jag vill tacka Mona Sahlin för sva- ret. Vi får se efter debatten om jag också kan känna mig nöjd med alltihop. Det känns som om en del redan har debatterats i den förra interpellationsdebatten. Dessa interpellatio- ner går ju egentligen i varandra hur man än vänder och vrider på det. Vi hade ju kunnat ha en debatt tillsammans, men nu har vi valt att ha dem separat. Det är bra att vi är överens om - och det hörde jag i den förra debatten - att det bygger på alla männi- skors lika värde. Det handlar om mänskliga fri- och rättigheter. Vi har kanske uttryckt det lite brutalt när vi har sagt att det har varit lite tabu att prata om de här frå- gorna. Det finns vissa kulturer som har värderingar som gör att man inte lever upp till de mänskliga fri- och rättigheter som vi tar för givna. Jag vet inte om det är någon form av allmän välvilja eller någon form av naivitet som har gjort att man har sopat det här under mattan, men man har ju inte hjälpt de här flick- orna. De hemska händelser som har skett de senaste åren gör att folk har vaknat upp. Det har bildats en opinion för att man måste göra något. Jag hoppas att det inte bara är en tillfällig opinionsyttring och en tillfällig opinionsanpassning utan att man verkligen vill göra något i grunden. Om man förnekar att de här hederskulturerna eller hederstraditionerna, vad kan nu vill kalla det, finns eller döljer dem bakom prat om svenska talibaner och annat, som en del gör, omöjliggör man faktiskt att hitta en lösning på de verkliga problemen. En del av problemen beror också på, som sades i den förra debatten, att regeringen delvis har misslyckats med sin integrationspolitik, och utanförskapet finns, men det är inte hela förklaringen. Där håller jag med Mona Sahlin. Det är inte hela förklaringen, men det ligger en del i detta. En del kallar det för att vi har någon form av missriktad kulturtolerans i Sverige, för att samman- fatta det jag har beskrivit nu. Nu kommer jag till mina frågor. De handlar väl- digt mycket om att vi ska hjälpa dessa utsatta flickor. Jag har frågat om man är beredd att se till att de som träffar dem och jobbar med dem, jag tänker på skol- personalen, polisen, domstolsväsendet och social- tjänstens olika tjänstemän, får goda kunskaper och en bra kompetens på det här området. Jag får ett stort antal svar, men jag känner att mycket av det inte är det vi behöver. Det finns inga enkla och kortsiktiga lösningar. Det är långsiktighet som behövs. Här handlar det mycket om tillfälliga saker. Det är pro- jekt, något som pågår nu, någon länsstyrelse gör lite här och någon länsstyrelse gör lite där. Jag är ute efter att alla de olika personalgrupper som jag räknade upp måste få veta sådana här saker i sin grundutbildning. Det är min fråga nu till Mona Sahlin. Det behövs alltså en kontinuitet i det här. Det behövs naturligtvis vidareutbildning, men det behövs också i grundut- bildningen för alla de här olika personalkategorierna. Är statsrådet beredd att göra någonting åt detta? An- nars tror jag aldrig att vi löser det. Vi kan ha hur många projekt vi vill och olika saker som beskrivs i svaret, men vi kommer inte till rätta med detta ändå. Sedan hade jag en fråga som handlade om skyddat boende. Det var ni inne på i den tidigare interpella- tionsdebatten. Mona Sahlin skriver i svaret att det är en kommunal angelägenhet och att kommunerna har det yttersta ansvaret. Det är jag fullt medveten om, men samtidigt landar detta i att frågan bereds nu inom Regeringskansliet. Tydligen har regeringen tänkt att ingripa på något sätt och göra något i den här frågan. Jag vet inte om jag kan få veta lite mer om detta nu. Kan jag få veta när det kommer? Precis som sades i den tidigare interpellationsdebatten har det varit mycket prat men svårt att få ett grepp på det riktigt konkreta, och det är det jag är ute efter. Därför undrar jag om det kommer något konkret när det gäller skyddat boende, och när kommer det i så fall? Jag tycker att tiden nästan har runnit ut för en del saker.
Mona Sahlin (S)
Anf. 29 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Jag vill använda lite andra sätt att uttrycka mig på. Det har varit en tystnad runt de här flickornas situation. Jag har, så ärligt jag har kunnat, sagt att jag också har varit del av den tystnaden. Se- dan kan vi tvista om varför och hur och vad vi ska kalla det. Jag tycker att det är väldigt fel att tala om en kulturnaivitet. Det ger ett intryck av att det här handlar om att man sätter likhetstecken mellan kultur och etnicitet, och därmed frigör sig det svenska sam- hället från ansvar. Jag hoppas att det inte är vad Ma- rietta de Pourbaix-Lundin avser, och det tror jag inte heller. Men det har funnits en tystnad runt de här flickornas situation. Den tystnaden är nu bruten, och det är inte tillfälligt. Jag är övertygad om att den är bruten för alltid. De här flickorna finns. Hederstän- kandet finns i vårt land. Bara det har varit viktigt att säga. De åtgärder som behövs har också kommit för att stanna. Från att det har varit en tystnad har vi nu kommit till att regeringen blir anklagad för att bara prata. Pratet är ju ett bra sätt att bryta tystnaden. Jag är ock- så trött på att höra beskrivningen att det enda vi gör är att åka runt och prata. Här har det avsatts resurser, pengar, miljoner. Det har getts konkreta uppdrag, och det har skett konkreta förändringar. Det handlar verk- ligen inte om projekt. Det är förändringar i realiteten. Tyvärr räcker inte talartiden till för att gå igenom alla dem. För att svara på frågeställningen vill jag säga att kunskap och kompetens är avgörande för detta. Där är vi helt överens. Det som har skett nu handlar inte om tillfälliga projektförändringar. Det har getts kon- kreta uppdrag och resurser till framför allt social- tjänsten, polisen och skolan. Jag tror att vi kan vara överens om att dessa har nyckelroller när det gäller att förändra de utsatta flickornas situation. De ska också ha möjlighet att nå de vuxna som bär upp he- derstänkandets värderingar, nämligen ofta föräldrar- na. Jag har väldigt lätt att svara ja på den konkreta frågan om detta också ska ingå i grundutbildningen. Vi måste lägga in resurser för att de som finns an- ställda ska få kompetens och vidareutbildning. Men inte minst viktigt är att detta också måste ingå för de nya på alla de utbildningsområden som handlar om detta. Utbildningsdepartementet har också jobbat på ett väldigt föredömligt sätt med detta. Vad gäller den andra punkten har kommunerna ansvaret för att ta fram ett skyddat boende åt alla i kommunen som har behov av ett sådant. Därom är vi alla överens. Men när det gäller de här flickorna har det underlag som vi har fått in från länsstyrelsen för det första visat att detta inte sker i tillräcklig omfatt- ning. Hundratals flickor får varje år inte det stöd och det skydd som de har har rätt att kräva. För det andra är det våld som de här flickorna ut- sätts för lite speciellt. En flicka som bor i en pytteli- ten kommun och inte bara är jagad av den man som hon lever ihop med - som ofta sker i samband med kvinnovåldet - utan kanske av hela sin familj, kan inte få ett skyddat boende i den kommunen. Det ger inget skydd. Alltså måste det finnas former för sam- verkan mellan kommuner också över länsgränserna. Det är med detta som regeringens beredningsar- bete nu pågår, så att vi kan använda våra länsstyrelser både med resurser och med konkreta uppdrag för att hjälpa kommunerna att samordna sina insatser. Vi vill inte bara prata utan vill också göra något. Vi vill se till att den brist som i dag finns när det gäller skyddat boende faktiskt i någorlunda stor omfattning blir åtgärdad. Jag hoppas kunna lämna besked om detta i varje fall under våren.
Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Anf. 30 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! Jag kan faktiskt känna mig ganska nöjd eftersom jag nu fick svar på mina två ytterligare frågor. Det är inte bara fråga om vidareutbildningen utan även om grundutbildningen för olika personal- kategorier som jobbar inom socialtjänsten, polisen och skolan. Jag antar att det även gäller för åklagare och domare inom domstolsväsendet och så vidare. Det känns väldigt bra, för det är en lite mera långsik- tig lösning. Det är jag helt överens med Mona Sahlin om. Det var också bra att jag fick ett besked om det skyddade boendet. Det är en komplicerad fråga. Kommuner måste, som jag sagt, bland annat byta lägenheter med varandra. Det gäller inte bara för de här flickorna utan också i andra situationer. Det som gör det lite mer komplicerat är att de här flickorna ofta är minderåriga, alltså under 18 år. Jag ska nu fresta Mona Sahlin att svara på ännu en fråga. Det finns i socialtjänstlagen en problematik som gör att dessa flickor har det väldigt svårt. Om de är utsatta för hot från sin egen familj och talar om det för soci- altjänsten, ska dess anställda enligt vad socialtjänstla- gen säger prata med föräldrarna. Det blir då en väldig problematik för dessa flickor eftersom det är familjen själv som utsätter dem för dessa hot. Jag är medveten om att det här är en jättesvår av- vägning, för det handlar om familjens integritet och auktoritet. Det får ändå ses som positivt att man håller ihop familjen, men i de här situationerna hamnar flickorna i en omöjlig sits. De går kanske inte till socialtjänsten, och socialtjänsten kanske inte gör någonting alls utan bara lämnar ärendet. Det blir väldigt olyckligt. Jag vet att detta inte är Mona Sahlins område, men min fråga är ändå: Skulle man kunna tänka sig en liten ändring i socialtjänstlagen? Jag tror att de som jobbar med det här känner sig lite pressade eftersom de försöker följa lagen och hamnar i denna väldigt konstiga situation när de ska kontakta famil- jen. Det skulle förmodligen behövas en ändring i socialtjänstlagen. Jag tror att man när den antogs inte var medveten om att dessa situationer skulle kunna uppkomma. För tio till tolv år sedan var man bara inte på det klara med detta. Som alla säger här har vi vak- nat ganska sent inför denna problematik. Skulle Mona Sahlin kunna initiera en översyn av socialtjänstlagen på den här punkten för att få inskri- vet att det finns fall där man inte behöver kontakta flickornas egna familjer.
Mona Sahlin (S)
Anf. 31 Mona Sahlin (S)
Herr talman! Jag vill svara kort och koncist. Den frågeställning som Marietta de Pourbaix-Lundin nu tog upp är väldigt viktig. I det kunskapsmaterial som regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram och skicka ut till alla dem i socialtjänsten som kan möta de här flickorna framgår det väldigt tydligt att det inte är så att socialtjänsten så fort det dyker upp någon som är under 18 år och säger sig ha problem hemma måste kasta sig över telefonen och ringa hem till föräldrarna. Man ska nämligen sätta barnets bästa först. Den kunskap och kompetens som man nu måste skaffa sig är i vilka situationer det är bäst för flickan att man inte kontaktar familjen utan i lugn och ro försöker utreda och hitta bästa möjliga sätt att stödja flickan. Man ska då inte som första åtgärd ringa till föräldrarna. Enligt de informationer som jag har fått krävs det ingen ändring i lagstiftningen utan ett ändrat förhåll- ningssätt, en ny kunskap om vad som är innebörden i att alltid sätta barnets bästa först och hur det ska ap- pliceras just på de här unga flickornas situation. Vi har i detta ett bra exempel på varför kompetens och vidareutbildning är så viktig för den personal som är verksam i dag. Med dessa förtecken för ögonen försöker vi i den mån det behövs förändra lagar och regler och visa på hur en annan kunskap gör att vi kan använda det regelverk som redan finns, till exempel meningen om att alltid sätta barnens bästa först. Detta ska förstås också vara tillämpligt på de här flickorna.
Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Anf. 32 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Herr talman! Jag hoppas att det är så som Mona Sahlin säger när det gäller socialtjänstlagen. Jag är inte till hundra procent säker på det. Om man inleder någon form av utredning ska man underrätta dem som berörs, och det är i så fall föräldrarna eller andra nära släktingar som är berörda. Frågan är om det är så enkelt att man redan med nuvarande lagstiftning klarar att reda ut det här. Men det är bra att man har det här under luppen. Det kan, som jag sagt, hända att man måste göra en lagändring. Jag är inte helt säker på att man kan komma ifrån kravet på att underrätta dem som berörs - pappan, en bror eller vem det nu kan vara. Jag tycker att den här debatten har varit bra. Vi har fått många klarlägganden, och jag tror att vi all- ihop tillsammans på olika sätt kan bidra till att flickor som är utsatta för hot känner att vi som bor i Sverige har mänskliga fri- och rättigheter och att det är de värderingar som vi har i Sverige som gäller. Jag blir själv berörd av dessa hot, som jag tycker är så hems- ka. Man ska aldrig behöva tvivla på att man kan söka hjälp, oavsett om det är av polisen, socialen, en lärare eller en kurator. Man ska få allt det stöd man behöver, och de som man pratar med ska ha kompetens att förstå vad man är utsatt för och inte blunda för detta. Jag tror inte att detta är sista gången vi har en de- batt om det här, och jag hoppas att vi nästa gång har kommit bra mycket längre med konkreta åtgärder. Jag ser när det gäller det skyddade boendet fram emot de insatser som regeringen är beredd att göra för att hjälpa kommunerna. Det här är ingen lätt fråga för kommunerna.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.