Fortsatta utförsäkringar
Interpellation 2011/12:19 av Eneroth, Tomas (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-09-26
- Anmäld
- 2011-09-27
- Besvarad
- 2011-10-11
- Sista svarsdatum
- 2011-10-17
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 26 september
Interpellation
2011/12:19 Fortsatta utförsäkringar
av Tomas Eneroth (S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Sedan de nya sjukförsäkringsreglerna infördes för mer än tre år sedan har över 50 000 utförsäkrats och de kommande åren beräknas ytterligare tiotusentals utförsäkras från sjukförsäkringen. Effekterna syns inte minst i kommunernas kostnader för försörjningsstöd som ökade kraftigt under samma tid. Medierna har återkommande redovisat hur svårt sjuka personer stängs av från sjukförsäkringen och kritiken mot reglerna, såväl processen som bedömningarna, har varit mycket hård. Kortsiktigt drabbas enskilda hårt när såväl rehabiliteringsinsatser och ekonomisk ersättning uteblir. Långsiktigt drabbas naturligtvis samhällsekonomin, när tusentals slås ut från arbetsmarknaden i stället för att få stöd och insatser för att återkomma i arbete utifrån de förutsättningar man har. Statens kortsiktiga utgiftsminskning kommer att bli samhällsekonomiskt dyr långsiktigt – därom råder det nog ingen tvekan. Tidigare har regeringens företrädare sagt att man inte haft någon kännedom om att regelförändringarna skulle leda till massutförsäkringar. Men både remissvaren på de olika förändringarna och medieuppgifter visar att det inom Regeringskansliet fanns underlag som tydligt redovisade de effekter som de nya reglerna skulle få. Regeringen har alltså vetat om – men struntat i – att effekterna av de nya reglerna skulle resultera i massutförsäkringar. Mot den bakgrunden är det därför rimligt att ställa sig frågan om regeringen egentligen tycker att utförsäkringar är ett problem eller bara en önskad effekt. Därför blir frågan:
Anser statsrådet att det är ett problem att tiotusentals människor blir utförsäkrade, och avser statsrådet att vidta några åtgärder?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:19
Webb-tv: Fortsatta utförsäkringar
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:14 Tisdagen den 11 oktoberProtokoll 2011/12:14 13 § Svar på interpellation 2011/12:19 om fortsatta utförsäkringar
Protokoll från debatten
Anf. 26 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Tomas Eneroth har frågat mig om jag anser att det är ett problem att tiotusentals människor blir utförsäkrade och om jag avser att vidta några åtgärder.
En av de viktigaste frågorna för regeringen när den tillträdde i oktober 2006 var att minska det omfattande utanförskapet från arbetsmarknaden som till stor del bestod av sjukfrånvaro. Regeringen har under föregående mandatperiod genomfört en rad åtgärder som syftar till återgång i arbete. Åtgärderna har stor bredd och omfattar såväl ändringar som rör regelverket för sjukskrivningsprocessen, exempelvis tidsgränser för bedömning av arbetsförmåga, som nya samverkans- och stödåtgärder för att underlätta för sjukskrivna att komma tillbaka i arbete.
Sjukförsäkringsreformen har gett resultat. Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv. Färre individer blir sjukskrivna och sjukperioderna har blivit kortare. Regeringen anser att begränsningen av hur länge en sjukskrivning ska kunna pågå är en viktig del av denna reform. Före reformen var det inte ovanligt med sjukskrivningar som pågick fem till tio år och även betydligt längre än så. Det har visat sig vara i det närmaste omöjligt att komma tillbaka till arbetslivet efter långa, passiva sjukskrivningar. Därför är det viktigt att se till att arbetslivsinriktad rehabilitering så tidigt som möjligt sätts in där det behövs. Undantag från tidsgränserna finns vid allvarliga sjukdomar, arbetsskada och ytterligare ett antal situationer.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att Försäkringskassan ska - efter en individuell bedömning - kunna betala ut sjukpenning utöver två och ett halvt års tid i sjukskrivning i fler situationer än med dagens regler. Vidare införs en sjukpenning i särskilda fall och ett boendetillägg för de personer som har haft tidsbegränsad sjukersättning och är för sjuka för arbete eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Dessa nya förmåner har betydelse för dem som saknar sjukpenninggrundande inkomst, det vill säga nollklassade, och för dem som har en låg sjukpenninggrundande inkomst. Genom de nya förmånerna kommer dessa personer att kunna få en ersättning motsvarande vad de hade tidigare.
I budgetpropositionen finns också förslag om en omfattande satsning på arbetslivsinriktad rehabilitering.
De förändringar som regeringen har föreslagit syftar till att säkerställa att den som är svårt sjuk och inte kan arbeta ska kunna få ersättning samtidigt som sjukförsäkringen ska ge drivkrafter och stöd för återgång i arbete.
En väl fungerande sjukförsäkring bygger på en balans mellan drivkrafter och stöd för individen. Den sjukförsäkring som vi hade på slutet av 1990-talet visar vad som händer när denna balans inte finns.
Anf. 27 Tomas Eneroth (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag noterar dock att jag inte får svar på frågorna i min interpellation. Det är lite sorgligt. Jag frågade om regeringen tycker att det är ett problem att över 50 000 hittills har utförsäkrats från sjukförsäkringen och att tiotusentals kommer att bli utförsäkrade under de kommande åren. I stället får jag en allmän reflektion över sjukförsäkringen. Det är i och för sig intressant, men relativt tomt på innehåll.
Det sägs att man genomförde reformeringen för att minska utanförskapet. Nu är det bara så att det där utanförskapet, som var så populärt att diskutera och debattera för moderata statsråd 2006 och 2007, talar man tyst om nu, eftersom utanförskapet är lika stort nu som då. Trots gigantiska skattesänkningar och omfattande nedmonteringar av trygghetssystem är utanförskapet lika stort - eller kanske just därför. Den som trott att ensidigt sänkta skatter och försämrade trygghetssystem skulle leda till att fler kom i arbete har alltså uppenbarligen haft fel.
Däremot har statens kostnader minskat; det är ingen tvekan om det. Statens kostnader för sjukförsäkring har minskat högst väsentligt. Det gör att sjukförsäkringen nu går med stora överskott. Men i stället för att satsas på rehabilitering eller sjukpenning har de resurserna gått någon annanstans. Det är kommuner som fått stå för en stor del av notan genom ökade försörjningsstödskostnader. Men det är också individer som har hamnat i kläm, genom att de fått sänkt levnadsstandard, tvingats låna av vänner och kamrater eller blivit beroende av en karl som kan försörja dem.
Det som inte heller uppmärksammas av de här effekterna är att när man sänkte taken för 1,7 miljoner löntagare innebar det att en mycket stor del såg sig tvingade att betala egna kompletterande försäkringar. Just nu växer den privata försäkringsmarknaden väldigt kraftigt, för det är den enda möjligheten om man vill få ett rimligt skydd vid sjukdom. Men vi vet hur det är med privata försäkringar: Det är bara den som har råd och som är försäkringsbar som kan ta dem. Just nu har vi en utveckling där väldigt många människor blir eller riskerar att bli oförsäkrade för att de inte accepteras; tidigare utslitningsskador, ärftliga sjukdomar eller andra hälsoproblem gör att de inte är lönsamma på en privat försäkringsmarknad. Den privatisering som just nu sker på försäkringsområdet kommer att leda till ökade klyftor, till allt fler oförsäkrade och till en samhällsekonomiskt väsentligt dyrare och ineffektivare försäkringsmodell. Priset för detta systemskifte kommer att vara väldigt högt för Sverige långsiktigt.
Det interpellationssvaret ger är egentligen en lista på hur regeringen nu tvingas ändra i sin sjukförsäkringsreform och reparera en del av alla de fel som finns i den. Här nämndes nollklassade. Skälet till att regeringen nu tvingas justera ersättningen till nollklassade är att vi i riksdagen har tvingat regeringen till detta. Vi stod här och debatterade mitt i sommaren, den 1 juli. Vi voterade och vann mot de borgerliga partierna. Regeringen var nu tvingad att återkomma med förslag om att förbättra stödet för de nollklassade. Samma sak gällde förslag om förändrad prövning vid 180 dagar.
Man ser också i interpellationssvaret att regeringen föreslår ännu en oskälighetsregel. Allvarligt talat: Även om det låter behjärtansvärt att man i prövningen vid stupstocken ska ha en oskälighetsregel ska vi komma ihåg att den modellen har prövats tidigare. När man prövade den vid 180 dagar tror jag att den tillämpades vid ett enda tillfälle. Även i budgetpropositionen säger regeringen att det kommer att vara en mycket liten omfattning. Medialt är det genialt att försöka skjuta undan det och säga att man löser problemen, men i verkligheten kommer utförsäkringarna att upphöra.
Det leder till att jag tvingas upprepa frågorna från min interpellation. Är det så att regeringen egentligen inte tycker att utförsäkringarna är ett problem? Redan före reformeringen av sjukförsäkringen visste ni om det. Det visar interna pm från Regeringskansliet. Grundfrågan är: Tycker regeringen att det är ett problem att 50 000 hittills har utförsäkrats och att tiotusentals ytterligare kommer att bli utförsäkrade framöver?
Anf. 28 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Vi får tacka Tomas Eneroth för en interpellation som är viktig att debattera och diskutera samt tacka statsrådet för ett utförligt svar på det som jag tycker är huvudpoängen i interpellationen.
Frågan som Tomas Eneroth reser om dem som har lämnat sjukförsäkringen för att i stället prova arbetslivsintroduktion när de uppnått den maximala tiden för sjukskrivning är väldigt intressant att reflektera över, men inte bara på ett sätt, som Tomas Eneroth gör - det är synd om alla dessa människor, menar han.
Redan med befintligt regelverk är det en fjärdedel som på grund av undantagen finns kvar i sjukförsäkringen. Här talar vi om många tiotusentals. I den senaste statistiken från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som publicerades den 3 augusti i år är det 12 907 personer som fram till sista kvartalet 2010 är fortsatt kvar i sjukförsäkringen utöver den bortre tidsgränsen tack vare de undantag som finns. Nu blir det med det förslag som regeringen har lagt fram ytterligare möjligheter att göra en individualiserad bedömning. Jag tror att vi kommer att hamna rätt.
Det är också intressant att se vad som händer med dem som går över från sjukförsäkringen till arbetslivsintroduktionen. Enligt den statistik som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen själva redovisar är det 4 694, närmare 13 procent, som har arbete och 10 procent som är arbetssökande. Det finns 8 719, 24 procent, som deltar i program hos Arbetsförmedlingen.
Om inte denna reform hade genomförts, vilka alternativ hade dessa människor haft att fortsätta i en passiv sjukskrivning - som varade så länge som nämns i ministerns svar? Det handlar inte om de som var sjukskrivna i två och ett halvt år, utan här handlar det om fem eller tio år. När jag besöker arbetsförmedlingarna berättar de att när den första stormen hade lagt sig och det fanns möjlighet att utvärdera arbetskapacitet med arbetslivsinriktad rehabilitering och andra åtgärder handlade det om sådana som hade varit borta från arbetsmarknaden i ett decennium, inlåsta i ett passivt sjukskrivningssystem som aldrig var avsett för den typen av härbärgering. Det gav inte dessa individer möjlighet till rehabilitering eller att komma tillbaka till arbetslivet. Detta var ett cyniskt sätt att så småningom se dem glida över i förtidspension genom att det inte fanns en bortre tidsgräns.
Precis som ministern poängterar är den bortre tidsgränsen viktig, fru talman. Den bygger på den slutsats som Anna Hedborg drog i den utredning som Göran Persson gav henne i uppdrag att göra, nämligen att det behövs en bortre tidsgräns, precis som alla andra i världen som värnar ett trygghetssystem har - ett sjukförsäkringssystem.
När förslaget presenterades kommenterade LO det med att säga att 15 månader vore en lämplig bortre parentes. Nu finns det ett regelverk som ger två och ett halvt år, vilket är betydligt längre tid och en mer anpassad bortre gräns. Om den gränsen tas bort kommer vi att återgå till det gamla sjukförsäkringssystemet som inte fungerade. Det leder till att folk inte ses, inte tas om hand, inte ges möjligheter att testa sin eventuella arbetsförmåga hos den myndighet som är bäst på detta, nämligen Arbetsförmedlingen.
Därför är det kontraproduktivt, fru talman, att gå tillbaka till en ordning utan en bortre tidsgräns - precis som LO sade och Anna Hedborg föreslog. Det är viktigt att inse att reformen behöver vårdas och värnas. Det är det som kommer fram i den förbättring som har gjorts i budgetpropositionen. Jag vill betona att förslaget lades fram i en departementsskrivelse från regeringen innan riksdagen började debattera frågan. Det stämmer inte helt, Tomas Eneroth, att nollklassade skulle vara ett påhitt från riksdagen som regeringen inte har uppfattat. Det är regeringens ursprungsförslag att ge nollklassade sjukpenninggrundande inkomst.
Anf. 29 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag är naturligtvis glad att riksdagen instämmer i våra kloka förslag från såväl vårens som höstens budgetproposition.
Det är å ena sidan genuint bra att vi då och då har en välfärdspolitisk diskussion som handlar om principer och vad som är rätt och fel. Är vi på väg åt rätt håll i Sverige eller har vi allvarliga problem med de grundläggande konstruktionerna av vår välfärdspolitik? Å andra sidan är jag förvånad över att jag så ofta hör bredsidor riktade mot den samlade svenska välfärdsmodellen från socialdemokrater. De ifrågasätter hela grundidén bakom huvudbenen i välfärdspolitiken, nämligen den försäkrade inkomsten som bygger på arbete. Det är sjukpenninggrundande inkomst å ena sidan, som inkluderas i kollektiva försäkringar som ger starka skäl att arbeta och betala skatt. Samtidigt har vi å andra sidan internationellt sett ett omfattande skydd för de människor som inte kan arbeta eller inte har hunnit arbeta av olika skäl.
Om allt detta kan man diskutera, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi allt oftare tvingas försvara den svenska välfärdsmodellen mot socialdemokrater som förefaller ifrågasätta den.
Till detta kommer att vi har avtalade försäkringsskydd för en stor del av de arbetande svenskarna. 90 procent har avtalsförsäkringar där parter har gått hand i hand, ibland före det offentliga, ibland efter det offentliga, i specialsydda, skräddarsydda, lösningar för dem själva. De tar också hänsyn till hur mycket löneutrymme man är beredd att avsätta för att förbättra sitt försäkringsskydd. Allt detta kan också diskuteras. Det är värdefullt att vi har en blandning av ett offentligt garanterat lagstadgat skyddsnät och stor frihet för arbetsmarknadens parter att lösa frågorna själva.
Till detta vill jag säga att vi internationellt sett har en ambitiös välfärdspolitik. Internationellt sett har vi ambitioner som går långt utöver de allra flesta i att garantera människors inkomst när de av olika skäl inte kan arbeta och försörja sig själva. Hela den andemeningen bygger på att vi har fler människor än i många länder som arbetar och har egna individuella inkomster, män och kvinnor, unga och gamla. De sakerna går hand i hand och är otroligt viktiga att värna. Inget välfärdssystem kommer att överleva om inte de allra flesta människor som kan arbeta och försörja sig själva också verkligen gör det.
Så till de människor som lämnar sjukförsäkringen. Ungefär 50 000 personer lämnade sjukförsäkringen 2010. Av dem var det ungefär 20 procent som i praktiken inte lämnade sjukförsäkringen utan stannade kvar därför att de fick antingen fortsatt sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning. De fick till slut antagligen precis den permanenta stödform som många av dem ganska länge hade begärt.
Av de kvarvarande 40 000 personerna som lämnade sjukförsäkringen efter maxtiden två och ett halvt år kom ungefär hälften så småningom tillbaka till sjukförsäkringen, därför att de var precis som reglerna förutspår, fortsatt sjuka, det vill säga de kunde inte komma närmare arbetsmarknaden med Arbetsförmedlingens insatser, och de hade rätt att komma tillbaka in i sjukpenningen. Det är helt riktigt. Detta är i grund och botten ett fungerande system, med den viktiga skillnaden att vi definierade risken för oro vid byte av huvudman, ersättning och ekonomisk nivå som problematisk. Därför tidigarelägger vi de insatserna, så att man snabbare kan bli överens om den långsiktiga färdvägen.
Den andra halvan som kommer närmare arbetsmarknaden, de omkring 4 500 personer som fick ett arbete, de omkring 8 500 personer som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska insatser, skulle med ert system varit kvar i sjukpenningen för evigt. Hade det verkligen varit bättre?
Anf. 30 Tomas Eneroth (S)
Fru talman! Tack för svaret!
Det är uppenbart att vi har olika verklighetsbilder av hur sjukförsäkringen fungerar och vad sociala försäkringar är. Jag noterar att statsrådet Ulf Kristersson allt oftare talar socialpolitik och försörjningsstöd. Han har inte riktigt förstått skillnaden mellan sociala försäkringar, ersättningar och det bidragssystem som allt fler blir hänvisade till när standardförsäkringar inte längre fungerar. Det är effekten av systemskiftet.
Från ersättningssystem där man avstår en del av sitt löneutrymme för att kunna få 80 procent ersättning när man blir sjuk, en betald försäkringspremie, är det nu allt fler som inte längre blir berättigade till försäkringspremien. De är utsorterade och tvingas ta privata kompletterande försäkringar. De stängs av och utförsäkras. Det är grunden för interpellationen.
Många reagerar på detta och tycker att det är fruktansvärt. Jag har här med mig en namninsamling som har gjorts i huvudsak i Kalmar län. Bara i lilla goa Kalmar län, en viktig del av Småland, har tusentals människor skrivit under. Det finns också ett litet usb-minne. Jag tänkte överlämna namninsamlingen till statsrådet. Det är den protest som dessa människor vill framföra. De vill visa att det är oacceptabelt att personer som genomgår cellgiftsbehandling tvingas säga upp sig under pågående rehabilitering för att de ska prövas mot en fiktiv arbetsmarknad efter 180 dagar. Det är orimligt att personer som genomgår rehabilitering tvingas avbryta den därför att de råkar ut för en bortre administrativ tidsgräns. Här finns personer som trots otaliga läkarutlåtanden ändå inte har fått rätt ersättning eftersom ärendet prövas i flera instanser. När de till slut får rätt ersättning efter att ha skuldsatt sig, lånat av släktingar och vänner, får de knappast en ursäkt, inte ens ränta på pengarna. I stället blir de skyllda för att vara bidragstagare. Trots att de har betalat skatt, ersättningar och sociala avgifter hela livet gäller inte den försäkring de har gjort sig förtjänta av.
Här finns också personer som har skrivit under som varje kväll ser sina livskamrater gråta sig till sömns därför att de blir så illa behandlade och hanterade i sjukförsäkringen. Här finns anhöriga till dem som har dragit sig tillbaka och tystnat och som inte längre vågar stå för sin rätt därför att de har blivit illa bemötta och illa hanterade i sjukförsäkringen.
Den vrede, ilska, vanmakt och frustration som tusentals människor känner över det som har skett med sjukförsäkringen kan inte bara nonchaleras med att säga att detta är en bidragslinje eller en arbetslinje eller att detta är personer som inte hör hemma i sjukförsäkringen och därmed inte ska ha rätt till några insatser.
Notera att vi 2003 fortfarande hade ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Då minskade vi sjukskrivningstalen 2003-2006 lika mycket som ni har lyckats pressa ned dem. Vi gjorde det utan att utförsäkra och utan att sänka ersättningar men genom en tydlig satsning på rehabilitering och en tydlig satsning på omställning. Gudarna ska veta att det skulle behövas väldigt mycket mer - inte minst en modell för att inbegripa parterna i breda omställningsavtal.
I stället kom ett systemskifte som har lett till att 50 000 är utförsäkrade. Tiotusentals fler kommer att utförsäkras. Om man inte gör någonting har vi en växande grupp med försäkringslösa. Samtidigt känner sig allt fler, även i normala inkomstlägen, nödsakade att ta avtalsförsäkringar eller privata försäkringar för att få ett rimligt försäkringsskydd.
För att återgå till Ulf Kristerssons interpellationssvar: I grunden måste vi komma ihåg att det är däri systemskiftet ligger; det blir en socialpolitisk grundskyddsmodell à la Medeleuropa i stället för den skandinaviska sociala försäkringsmodell vi har varit vana vid där man har standardförsäkringar. Det bidrar till omställning på arbetsmarknaden. Det bidrar till tillväxten. Det är bra för Sverige att ha sociala försäkringar. Men i stället blir det allt färre som omfattas av detta med den antiarbetslinje som just nu bedrivs.
Varsågod - här kommer namnlistorna, Ulf!
Anf. 31 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Det är knappast den grupp som Ulf Kristersson och jag värnar om och som har fått en möjlighet att komma i kontakt med arbetsmarknaden som skriver några protestbrev till regeringen. Men det är klart att också vi kan skaffa en namninsamling bland dem som upplever att reformen i sina väsentliga drag har fungerat för deras del. Det är precis samma sak som många av de remissinstanser uttrycker när de nu kommer tillbaka och kommenterar den förbättring som ligger i årets budgetmotion.
Jag har alltid upplevt Tomas Eneroth som en trevlig person att debattera med och även som en hederlig person. Men jag måste komma in och titta lite grann på den historik som just beskrevs där han sade att sjuktalen minskade från 2003 till 2006. Tomas Eneroth påstår att detta hade lika stor omfattning som regeringens fortsatta sänkningar. Det stämmer delvis, men där finns en skillnad: Samtidigt har alliansregeringen sänkt antalet förtidspensionärer och fått in även dem på banan. Det som hände från 2003 till 2006 var i princip att man gick över från långtidssjukskrivning till förtidspension. Det är knappast någon hjälp. Det var detta som var grunden till det reformförslag som Anna Hedborg lade fram.
Jag tycker därför att det är intressant att reflektera över en fråga till Tomas Eneroth: När bytte Socialdemokraterna egentligen fot? När bytte man fot efter den utredning som Göran Persson betrodde Anna Hedborg med och som hon levererade till hans regering våren 2006 och som jag förmodar att Göran Persson inte var annat än positiv inställd till precis som LO var vid den tidpunkten? När bytte Socialdemokraterna fot och i så fall varför?
Kan det ha varit så att Socialdemokraterna förlorade valet och plötsligt ställde ut löften som är mycket mer känslomässiga än förankrade i att man verkligen värnar ett välfärdssystem och ett trygghetssystem som vi alla är beroende av? Vi är beroende av att det inte överkonsumeras och användas felaktigt. Det är detta som var de gamla Socialdemokraternas inställning, och det är också Nya moderaternas och Alliansens inställning. När ändrade Socialdemokraterna inställning?
Anf. 32 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Jag är inte en sämre politisk slagskämpe än att jag gillar rejäl oenighet. Jag vill inte alls förminska våra dramatiska åsiktsskillnader. Det vore mig främmande. Jag tycker att det är kul när man tycker olika. Jag tycker också att det är kul när man kan göra åsiktsskillnaderna rejält tydliga.
Men jag tycker inte att vi rimligen kan överdriva de saker vi nu pratar om här. Om man tar Tomas Eneroths ord på bokstavligt allvar och om man läser er budgetmotion ser man att ni invänder på två områden. Ni tycker att vi ska ha ett annat arbetsmarknadsbegrepp vid den tidsgräns ni numera själva också tydligt erkänner, det vill säga 180-dagarsgränsen. Ni vill ha ett något annorlunda arbetsmarknadsbegrepp än det vi vill ha och som vi vill utreda för att se om det rätt beskriver arbetsförmågan. Det är det ena.
Det andra är att ni erkänner tidsgränserna utom den bortre tidsgränsen på två och ett halvt år. Ni menar att vi kan ta bort den sista tidsgränsen, efter två och ett halvt års sjukskrivning, utan att det får någon konsekvens för de andra tidsgränserna. Ni menar att det är ett rimligt pris att betala att de 14 000 personer som 2010 kom i arbete eller väsentligt närmare arbetsmarknaden efter att ha lämnat sjukförsäkringen i stället är kvar i sjukförsäkringen. Man kan tycka olika om detta. I stället väljer ni att prioritera en höjning från sju och ett halvt till åtta prisbasbelopp i taket i sjukpenningen.
Jag ironiserar inte, men det är där våra åsiktsskillnader står. Det är inga små saker; det är väsentliga saker. Men beskriv det med en rimlig pretention på principavvikelser!
Lite allvarligare tycker jag att det är när Tomas Eneroth beskriver att människor med cancer och andra allvarliga sjukdomar slängs ut ur sjukförsäkringen. Det är mycket tydligt vad som gäller. Människor med allvarlig sjukdom, till exempel cancer, människor på sjukhus och numera, efter våra förändringsförslag, människor för vilka det efter individuell prövning inte kan anses skäligt att de ska behöva lämna sjukförsäkringen kan vara kvar längre än två och ett halvt år i sjukförsäkringen. Det betyder inte att vi vill att många människor ska vara sjukskrivna längre än två och ett halvt år. Men vi utesluter inte att det finns människor som måste vara kvar längre och som skulle kunna fara illa av att tvingas prövas mot arbetsmarknaden. Vi har medgivit detta tydligt och tidigt. Vi rättar till det. Det är ett sätt att försöka förena tydliga tidsgränser och rimliga spelregler för alla människor med rimlig hänsyn till att alla människor inte passar in i lagens av nödvändighet ganska fyrkantiga regelverk.
Till sist: Jag vet inte varför Tomas Eneroth ibland verkar ogilla en diskussion om att socialförsäkringar är en fundamental del av svensk socialpolitik. För mig handlar detta visserligen om pengar. Det ska inte underskattas. Detta är pengar som är viktiga för den enskilde och pengar som är viktiga för hela samhället. Men det här är en fundamental del av svensk välfärdspolitik, och har så varit sedan mycket lång tid tillbaka. Det är inte någon apart del av välfärdspolitiken. Det är en helt central del. För de flesta människor som är sjuka normalt ofta - även allvarligt sjuka normalt ofta - och som drabbas av sådant som livet med större eller mindre sannolikhet drabbar oss alla med är socialförsäkringar en helt fundamental del av den svenska välfärdspolitiken. Väsentligt fler människor upplever den svenska välfärdsmodellen som fungerande därför att de använder socialförsäkringarna än därför att de tvingas gå till socialtjänsten för missbrukarvård, försörjningsstöd eller andra viktiga saker där borta.
För mig är detta två saker som hänger ihop. De bygger på samma grundideal. De är formade i ungefär samma tid - tidigt 1900-tal - och de lär oss fortfarande någonting om hur vi ska forma framtidens välfärdspolitik.
Anf. 33 Tomas Eneroth (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet. Jag tror att han bortser från en ganska avgörande skillnad: Våra sociala försäkringar finansieras genom att vi avstår löneutrymme. Vi betalar sociala avgifter, låt vara att vi nu egentligen betalar för mycket eftersom sjukförsäkringen går ordentligt med vinst. Men nåväl - de pengarna skulle väl kunna användas för rehabilitering, omställning eller andra insatser som man i dag inte får rätt till. Socialbidragen och försörjningsstöden är skattefinansierade. Där ligger den grundläggande skillnaden.
För mig är sociala försäkringar en viktig del av arbetsmarknadspolitiken och tillväxtpolitiken. Det är en väsentlig del för att se till att vi har en fungerande omställning på arbetsmarknaden så att man kan vara kvar där om man drabbas av ohälsa under en period och få rätten och stödet till omställningsinsatser. Det är också därför jag gillar och vill ha en utveckling där parterna i större utsträckning inbegrips genom omställningsavtal som inkluderar rehabilitering och kompetensutveckling.
Jag har till och med föreslagit att man skulle kunna tänka sig att minska eller ta bort sjuklöneperioden för att på det sättet stimulera parterna till ett tidigt initiativ och ansvarstagande för den omställning som behövs på arbetsmarknaden.
Det hade varit en positiv utveckling i stället för en utveckling där man skjuter ifrån sig problemen på arbetsmarknaden och överlämnar dem till samhället och får en finansminister och en regering att ta fram regelverk och dra i handbromsen på ett sätt som gör att tusentals människor ställs utanför.
Jag vill upplysa om att vi inte lägger mindre pengar på rehabilitering i vår budgetmotion än regeringen, vilket Finn Bengtsson, och värsta fall också statsrådet, tycktes tro. Vi lägger 200 miljoner mer än regeringen på rehabilitering. Det är totalt sett 1,3 miljarder kronor vi lägger på höjda tak, förbättrade ersättningar, borttagande av stupstocken, en förändring av ersättningen till nollklassade och framför allt på en ändring av 180-dagarsprövningen. I dag stängs människor av efter 180 dagar under cellgiftsbehandling, när man är ms-sjuk och när man är neurologiskt sjuk. Det är en oacceptabel utveckling. Det är en antiarbetslinje vi inte kan ställa upp på. Korrigera detta, så kan vi prata sociala försäkringar långsiktigt sedan!
Anf. 34 Statsrådet Ulf Kristersson (M)
Fru talman! Det finns ett antal långa linjer som vi också har en arena för att diskutera i den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen. Där ligger sådana frågor som: Hur långt ska vi sträcka oss in på arbetsmarknaden för att ta ansvar för socialförsäkringarna? Hur självständiga ska de vara? Hur mycket ska de tillåtas att påverka offentliga budgetar?
Jag tycker att detta är intressanta diskussioner där jag tror att vi alla har goda skäl att föra långsiktiga samtal.
Men det är inte riktigt det som är den akuta frågan här och nu. Jag tycker att frågan kokar ned till den helt fundamentala kärnfrågan: Är det bättre att 14 000 personer stannar kvar och har sjukpenning hur länge som helst än att människor kommer tillbaka till arbete, till arbetsmarknadsprogram eller till och med till vanlig arbetslöshet med förmåga att ta ett arbete? Om man småler och säger att detta är sämre menar man att parkering av människor i de sociala skyddssystemen när de skulle kunna försörja sig själva är en bättre lösning. Det är det vi alltid har misstänkt er för. Vi tycker precis tvärtom.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.