Förlossningsvården i Region Skåne
Interpellation 2025/26:369 av Rose-Marie Carlsson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2026-03-04
- Överlämnad
- 2026-03-05
- Anmäld
- 2026-03-06
- Sista svarsdatum
- 2026-03-19
- Svarsdatum
- 2026-04-13
- Besvarad
- 2026-04-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Vi har under en längre tid kunnat ta del av de besparingar som skett och sker inom bland annat sjukvården i Region Skåne. Några exempel på konsekvenserna av bristande resurser är långa vårdköer, brister i arbetsmiljön och olaglig övertid.
Personalen lever jämt och ständigt med att de ska minska kostnaderna och göra mer. Ändrade scheman och långa arbetspass är vardag för personalen.
För några veckor sedan publicerades en debattartikel i DN, där barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor på förlossningen i Malmö beskriver den kris som är inom förlossningsvården i Malmö, och nu har det gått så långt att patientsäkerheten riskeras.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga sjukvårdsminister Elisabet Lann:
På vilket sätt kommer ministern utifrån sitt ansvarsområde att verka för att sjukvården får de resurser som behövs?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:369
Webb-tv: Förlossningsvården i Region Skåne
Dokument från debatten
- Måndag den 13 april 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:103
- Protokoll 2025/26:103 Måndagen den 13 aprilProtokoll 2025/26:103 Svar på interpellation 2025/26:369 om förlossningsvården i Region Skåne
Protokoll från debatten
Anf. 155 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Herr talman! Rose-Marie Carlsson har frågat mig på vilket sätt jag utifrån mitt ansvarsområde kommer att verka för att sjukvården ska få de resurser som behövs.
Jag vill inledningsvis framhålla att hälso- och sjukvården primärt är ett ansvar för direktvalda politiker på kommun- och regionnivå med beskattningsrätt. Regeringen tar sin del av ansvaret och stärker huvudmännens förutsättningar att bedriva en god och säker vård på lika villkor. Utöver generella medel till kommunsektorn har regeringen tillfört riktade medel till hälso- och sjukvården. Under mandatperioden har regeringen bland annat avsatt nästan 25 miljarder kronor för att korta vårdköerna och drygt 13 miljarder kronor för omställningen till god och nära vård och utveckling av primärvården.
En förutsättning för en god arbetsmiljö inom hälso- och sjukvården är en fungerande kompetensförsörjning. På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genom Nationella vårdkompetensrådet tagit fram en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). I januari 2026 beslutade regeringen även att avsätta 1 miljard kronor till kommuner och regioner i syfte att stärka kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården (S2026/00092).
När det gäller förlossningsvården i Sverige är den överlag god och säker, och de allra flesta som föder barn får en positiv upplevelse. Som interpellanten är inne på finns det dock fortsatta utmaningar och utvecklingsbehov. Regeringen prioriterar därför insatser för jämlik, personcentrerad och patientsäker mödrahälsovård, förlossningsvård och eftervård och har under mandatperioden avsatt drygt 6 miljarder kronor för området kvinnors hälsa och förlossningsvård.
En viktig del i detta arbete är den nationella planen för vård vid graviditet, förlossning och tiden efter som Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen har tagit fram (S2023/00406). Socialstyrelsen har även fått i uppdrag att nationellt samordna, stödja och följa upp arbetet för en stärkt mödrahälsovård och förlossningsvård (S2025/00314).
Avseende de medel som har avsatts för satsningen på förlossningsvård och kvinnors hälsa 2026 har regeringen beslutat om ett uppdrag till Socialstyrelsen att betala ut 957 miljoner kronor till regionerna för förlossningsvård och kvinnors hälsa (S2026/00047). Medlen ska bland annat användas för genomförande av den nationella planen och åtgärder för stärkt tillgänglighet, tydliga vårdkedjor, ökad vårdkapacitet och ändamålsenlig kompetensförsörjning.
Avslutningsvis har även Inspektionen för vård och omsorg haft ett uppdrag om förstärkt tillsyn av mödrahälsovård och förlossningsvård 2023–2025 (S2023/00971). Uppdraget slutredovisades den 31 mars 2026. Vi kommer nu att se över vilka ytterligare insatser som kan behövas för att stärka mödrahälsovården och förlossningsvården med anledning av iakttagelserna i rapporten från Ivo.
Med det vill jag tacka Rose-Marie Carlsson för frågan, och jag ser fram emot debatten.
Anf. 156 Rose-Marie Carlsson (S)
Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern!
Jag står här i dag därför att sjukvården i Skåne befinner sig i en allvarlig kris. Det handlar inte om enskilda problem. Det handlar om en utveckling där både personalens arbetsmiljö och patienternas säkerhet hotas.
Under de senaste åren har vi sett växande vårdköer, en pressad arbetsmiljö och personal som förväntas göra mer med mindre resurser. Samtidigt har Tidöstyret i Region Skåne låtit underskottet skena iväg till över 9 miljarder kronor. Överskottet som tidigare byggts upp är borta sedan länge, och man lånar pengar till driften på samma sätt som regeringen lånar pengar till sänkta skatter för höginkomsttagare.
Hela mitt yrkesverksamma liv har jag arbetat på Sus i Malmö. Jag vet av erfarenhet att personalen är lojal, i första hand med patienterna, men när man inte blir hörd brister det.
Vi har haft en pandemi som vi fortfarande ser sviter av. Frågan man kan fundera över är om personalen egentligen har återhämtat sig. Många slutade och har inte kommit tillbaka. På den tiden, under pandemiåren, fick personalen applåder. Men vad får de nu?
Vi kan inte ha en sjukvård som bygger på personalens uppoffringar i stället för på rimliga villkor. Det är inte utan att jag i dag känner både sorg och ilska – sorg över en utveckling där vårdpersonalen slits ut och ilska över att deras varningssignaler inte tas på allvar.
Herr talman! Låt mig ta ett konkret exempel: förlossningsvården i Malmö. Barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor har själva slagit larm om en situation där arbetsbelastningen är så hög att patientsäkerheten riskeras. Det är ett mycket allvarligt besked. När de som arbetar närmast patienterna larmar måste man lyssna, men i stället för att man lyssnar och tar ansvar möts personalen av ifrågasättande. Att personalen känner sig tvingad att gå ut offentligt och dessutom blir anklagad för att överdriva eller inte tala sanning är ett underbetyg för hanteringen av hela situationen. Sjukvården bygger på tillit, och tillit går snabbt att rasera men tar lång tid att bygga upp.
Herr talman! Detta är inte bara en regional fråga utan en del av en nationell utveckling där regionerna pressas ekonomiskt samtidigt som behoven i sjukvården ökar. Då räcker det inte att peka på regionerna; staten måste ta ett större ansvar.
I sitt svar säger ministern att regeringen bland annat avsätter pengar till kompetensförsörjning. Det låter jättebra, men hur rimmar det med att man på Sus inom Region Skåne ska minska personalstyrkan med motsvarande 640 heltidstjänster? Ingen kommer dock att sägas upp, utan man vakanshåller tjänsterna. Om någon slutar får man alltså färre arbetskamrater i stället för fler arbetskamrater.
Jag förstår att ministern inte kan svara för vad regionen gör, men detta visar tydligt att sjukvården inte enbart är underfinansierad från regionen utan även från staten. Frågan kvarstår alltså: På vilket sätt kommer ministern utifrån sitt område att ytterligare stärka den statliga finansieringen av sjukvården så att situationer som den i exempelvis förlossningsvården inte uppstår?
Anf. 157 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Herr talman! Precis som interpellanten själv säger gör regeringen stora satsningar, men det är regionerna som sedan väljer vad de ska göra med de satsningarna. Vi kan inte från regeringens sida tvinga regionerna att använda medlen eller att ansöka om medel.
Jag vill ta tillfället i akt att korrigera några av de uppgifter som lyftes fram här. Köerna i just Region Skåne har ju inte ökat under den här mandatperioden, utan Region Skåne är den av alla 21 regioner som har lyckats bäst med att öka tillgängligheten och minska köerna. Det är nu 16 000 färre patienter som väntar olagligt länge i kö inom Region Skåne. Det är verkligen en prestation som är värd att lyftas fram.
Jag vet också att Region Skåne har haft mycket långvariga problem med sin ekonomi. Jag vet att de har det tufft i arbetet med att komma till rätta med det, och de är inte ensamma om detta. Det finns fler regioner som har det så, men apropå regeringens ansvar kan inte regeringen gå in och rädda enskilda regioners ekonomi. Det tror jag att interpellanten är väl medveten om, herr talman.
Vi har däremot inte lämnat regionerna i sticket under den här mandatperioden. Vi sköt under 2024 till 12 miljarder till regionerna för att kompensera för de ökade pensionskostnader som kom av den höga inflationen. Det var ett rent sektorsbidrag utan prestationskrav bara för att skydda regionerna så att de inte skulle behöva säga upp vårdpersonal. Under 2025 hade regionerna sammantaget en minskad kostnad om nästan 25 miljarder för att regeringen lyckades dämpa inflationen.
Det här har gjort att regionerna har en helt annan ekonomisk situation i dag än vad de hade i början av mandatperioden och även jämfört med vad de hade under pandemin, som absolut frestade på sjukvården i hela landet väldigt hårt.
Det vi ser när vi stänger böckerna för 2025 är att regionerna samlat gjorde ett överskott på drygt 8 miljarder kronor, så nu är det viktigt att regionerna gör sitt arbete och säkrar att de har en hållbar kostnadsutveckling och att de arbetar på ett sätt som gör att de klarar av att möta invånarnas behov av vård även i framtiden. Där är regeringen med och tar sitt ansvar, inte bara med stora statsbidrag – det är stora statsbidrag i mångmiljardklassen – utan också med att stötta med kunskap och stöd direkt till varje enskild region.
Anf. 158 Rose-Marie Carlsson (S)
Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret.
Den debattartikel som personalen på förlossningen hade skrivit föranledde att jag skrev interpellationen, men det här är så mycket bredare än förlossningsvården, så jag valde att lyfta in hela sjukvården och ta med regionen.
Jag har funderat väldigt mycket på den här debatten och vad jag vill fokusera på. Jag tänkte på om någon som jobbar ute i verksamheten som sjuksköterska, undersköterska eller något annat skulle lyssna på vår debatt – den jag har med ministern – då vi står och pratar och säger att det satsas si och så mycket. Hur ska den personal som jobbar närmast patienterna märka och veta att det satsas och se resultatet av dessa satsningar? Under tiden vi står här och diskuterar på detta sätt sliter personalen i vården, ofta under stor press och i en arbetsmiljö som det finns mycket att säga om.
Jag har under många år arbetat på Sus i Malmö och på olika sätt upplevt besparingar under hela den tid jag har jobbat där, men någonstans kommer man till vägs ände. Det går inte längre – det går inte att spara mer.
Vi vet att kostnaderna i sjukvården ökar, och vi satsar pengar på forskning som gör att vi kan behandla fler patienter. Nya behandlingar och nya mediciner kommer till, och fler patienter kan botas. Det är i grunden något väldigt positivt, och vi kan rädda fler liv, men samtidigt har inte finansieringen följt med.
Urholkade statsbidrag och uppräkningar för pris och löner i regioner motsvarar inte verkligheten, och precis som ministern sa dras många regioner med stora underskott. Som jag sa tidigare är Region Skånes minus på 9 miljarder, varav sjukvården står för drygt 2 miljarder.
Tidöpartierna, som styr Region Skåne, ser det som en sport att sträva efter att ha landets lägsta regionskatt, och ministerns partikamrater är med och styr i regionen och har ordförandeskap i tre sjukhusstyrelser som klubbar sparpaket efter sparpaket. Vi ser nu konsekvenserna av besparingarna; det är sparpaket, neddragningar och en vård som pressas till bristningsgränsen.
Det som verkligen bekymrar mig, herr talman, är vad som händer ute i verksamheterna när vårdpersonal tvingas städa, diska och sköta logistik i stället för att ta hand om patienter och när schemat slår sönder ett fungerande team och gör det svårt att få ihop livet med barn och familj. Det bekymrar mig vad som händer när personal inom bland annat förlossningen arbetar tolvtimmarspass i en redan pressad förlossningsvård och när personalen säger att de gör sitt jobb men att de inte får rätt förutsättningar. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan ett hot mot kvaliteten i vården.
Det handlar ytterst om politiska prioriteringar. När statsbidrag urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras – exempelvis skattesänkningar för dem som redan har – skickas notan till regionerna och vidare till personalen och patienterna. När personalen gång på gång larmar förtjänar de att inte bli avfärdade. De förtjänar att bli lyssnade på.
Personalen belyser sin arbetssituation, men ingen lyssnar på dem eller tar det på allvar, utan de får snarare tvärtom höra att de far med osanning. Det är anledningen till att jag lyfter denna fråga här i dag; om deras röster inte hörs någonstans vill jag att de ska höras här i riksdagen.
Frågan kvarstår: Hur kommer ministern att utifrån sitt ansvarsområde ge sjukvården en stabil och långsiktig finansiering?
Anf. 159 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Herr talman! Jag instämmer i att det är helt ohållbart att arbeta med dumsnåla besparingar som gör att personal tvingas ägna sig åt en massa uppgifter som annan personal skulle kunna göra. Det är otroligt viktigt att man tar vara på kompetensen hos den medicinska personalen så att de kommer till sin rätt och vi använder dessa resurser klokt i sjukvården. Det är ett arbetsgivaransvar.
Regeringen ger genom Socialstyrelsen mycket mer verksamhetsnära stöd för att underlätta för regionerna att planera sitt arbete, sin produktion och sin kapacitet för att få till bättre flöden i processerna och använda den medicinska kompetensen på ett ändamålsenligt sätt. Vi är ganska övertygade om att det är ett arbetsmiljöproblem när personalen inte används på ett bra sätt och när man inte har bra processer för den vård som ska utföras.
Det sker otroligt mycket bra ute i regionerna. Men jag behöver återkomma till, herr talman, att det är just regionerna som lägger upp och planerar arbetet och som är ansvariga för arbetsmiljön. Regeringen tar sitt ansvar genom att stödja regionerna i det arbetet.
Vi har under mandatperioden gjort ett antal insatser som syftar till att sprida goda exempel. Vi kallar samman regionerna så att de kan dela med sig av goda arbetssätt. Vi har bland annat en kösamordnare som reser runt i alla regioner nu och möter dem som administrerar köerna och tittar på hur man har kunnat effektivisera olika processer. Det stärker arbetsmiljön, och det sparar också pengar. Resurser är inte bara pengar.
Vi har följt upp de statsbidrag som har varit helt kravlösa och sett att de inte har kommit personalen till del. Interpellanten är inne på, herr talman, att dessa statsbidrag inte har märkts ute på golvet. Det är därför det är viktigt att regeringen tar ansvar för att följa upp hur statsbidragen används, hur de kommer personalen och patienterna till del och hur de ändrar vardagen och förutsättningarna ute i den dagliga vården. Det är där vi har ett ansvar. Det arbetet gör vi nu äntligen. Vi följer upp satsningar.
Jag återkommer till satsningen på förlossningsvården. Under förra mandatperioden fördelade regeringen 5,5 miljarder. Två av de miljarderna gick över huvud taget inte att spåra. Sammantaget gick det inte att se att förlossningsvården i Sverige hade fått ett nettotillskott. Det är ett misslyckande.
När vi satte Vård- och omsorgsanalys på att utvärdera de här satsningarna och återkomma med rekommendationer till regeringen för att vi skulle kunna ge ett mer träffsäkert stöd till regionerna var de jättetydliga med att vi måste utgå från en behovsanalys och vara tydligare med vad medlen ska gå till för att faktiskt ge effekt. Det är därför vi också fördelar medel på ett nytt sätt med tydligare krav och förväntningar på regionerna för att de ska få effekt. Annars skapar vi bara ytterligare underskott i vården och sämre kapacitet i framtiden. Det är det sämsta vi kan göra för svensk sjukvård.
Anf. 160 Rose-Marie Carlsson (S)
Herr talman! Jag har beskrivit en del av den verklighet som många som arbetar inom sjukvården känner igen sig i, alltså vårdens vardag. Det handlar om personal som varje dag försöker få ihop ett system som inte längre går ihop. Jag möter många som arbetar i vården och som berättar samma sak. De springer fortare, gör mer, men känner att de inte räcker till.
Nu ser vi vad som händer när statsbidragen urholkas samtidigt som andra reformer prioriteras. Det pratades här om statsbidrag och att man inte kan göra mer från regeringens sida. Men i den övergripande budgeten är den största enskilda posten statsbidrag till kommuner och regioner. Man kan alltså göra betydligt mer för att öka stabiliteten och förtydliga spelreglerna för regionerna.
Vi ser miljardunderskott, sparpaket och en vård som pressas till bristningsgränsen. I min egen region är det väldigt tydligt. Sjukvården har ett underskott på drygt 2 miljarder. Det kan man inte spara in. Då måste vi politiker tala om vilka verksamheter som ska tas bort. Det hjälper inte att dra in på fruktkorgen eller andra småsaker som man har jobbat med under många år. Det är helt andra åtgärder som behövs.
Samtidigt som vi pratar om satsningar på förlossningen och kvinnosjukvården ska kvinnosjukvården spara 146 miljoner. Hur ska den som jobbar ute i verksamheten förstå pratet om satsningar om den samtidigt måste springa fortare, får höra att pengarna inte finns och inte märker av några satsningar? Vi måste skapa förståelse för hur detta ska gå ihop om personalen verkligen ska engagera sig. Det blir förvirrande att prata om plus och minus och om satsningar. Ministern pratar om stora satsningar, men hur kommer personalen att märka av dem? Min fråga kvarstår. När får vi se en stabil och långsiktig finansiering – om vi inte byter regering, naturligtvis?
Anf. 161 Sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD)
Herr talman! Precis som interpellanten nämnde är den största budgetposten satsningar på kommuner och regioner. Där ligger ett enormt generellt statsbidrag.
De riktade satsningar vi gör på sjukvården syftar till att stödja regionerna att förbättra sitt arbete så att det verkligen kommer verksamheten till del. Satsningarna ska märkas ute på golvet för vårdpersonal och patienter. Det är därför vi ger riktade stöd tillsammans med kunskapsstöd, verksamhetsnära stöd och ledning från Socialstyrelsen. Det är jätteviktigt att det arbetet får fortgå för att vi ska kunna fortsätta se de positiva effekter av förändringsarbetet som också sker ute i regionerna, där man inom vissa verksamheter har lyckats otroligt väl med att förbättra processerna och få till bättre flöden. Det är otroligt viktigt att det arbetet får fortsätta.
Herr talman! Det blir lite förvirrande när det här delvis blir en regionpolitisk debatt och inte en sjukvårdsdebatt. Jag uppfattar det nästan som att interpellanten förordar att regeringen ska gå in och täcka upp i enskilda regioner som inte klarar sin ekonomi. Då skulle vi behöva ha ett helt annat sjukvårdssystem. På totalen gick regionerna med ett överskott på 8 miljarder under förra året. Det går därför inte att tala om att regionerna sammantaget är underfinansierade eller att statsbidragen är för små. Om interpellanten och interpellantens parti vill ha ett system där regeringen går in och täcker upp utifrån hur förmågan ser ut i regionerna är det en annan process som behöver komma till först.
Men det vill jag tacka alla som offrar en solig aprilkväll för att diskutera sjukvård – det uppskattas alltid.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.