Finsam
Interpellation 2025/26:250 av Åsa Eriksson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-12-18
- Överlämnad
- 2025-12-18
- Anmäld
- 2026-01-13
- Svarsdatum
- 2026-01-13
- Besvarad
- 2026-01-13
- Sista svarsdatum
- 2026-01-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Sedan Försäkringskassans svar inkom till regeringen hösten 2024 om behovet av en översyn av lagen om finansiell samordning vittnar flera samordningsförbund om att de tvingats lägga ned framgångsrik och samhällsekonomiskt lönsam verksamhet. I stället för att kunna växla upp sina små resurser med externa ESF-medel har den typen av projekt fått läggas på is. I stället för att proaktivt fylla de luckor som finns i välfärden genom att samfinansiera insatser tillsammans med andra är direktiven nu att förbunden endast ska vara en allokeringsfunktion.
Resultatet blir att färre arbetslösa och sjuka människor får stöd att öka sin arbetsförmåga och att försörja sig själva.
Mot denna bakgrund vill jag fråga äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje:
Kommer ministern att vidta några åtgärder för att ändra utvecklingen och ge samordningsförbunden möjlighet att använda hela sin potential att få fler människor i arbete?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:250
Webb-tv: Finsam
Dokument från debatten
- Tisdag den 13 januari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:56
Protokoll från debatten
Anf. 8 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Åsa Eriksson har frågat mig om jag kommer att vidta några åtgärder för att ändra utvecklingen och ge samordningsförbunden möjlighet att använda hela sin potential att få fler människor i arbete.
Eva Lindh har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att åter möjliggöra extern finansiering och säkerställa att samordningsförbundens verksamheter kan utvecklas för att möta framtidens behov.
Att människors arbetsförmåga tas till vara i så stor utsträckning som möjligt är viktigt ur såväl ett mänskligt som ett samhälleligt perspektiv. Samordningsförbunden är betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och också egenförsörjning.
Samordningsförbundens betydelse framgår till exempel av Inspektionen för socialförsäkringens, ISF:s, utvärdering av samordningsförbundsfinansierade insatsers effekter på individers försörjningssituation. Enligt ISF:s utvärdering får de personer som tar del av samordningsförbundsfinansierade insatser i form av teamverksamhet bättre möjligheter att försörja sig själva.
Sedan Försäkringskassan i december 2024 redovisade sin analys av behovet av ändringar i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser, den så kallade Finsamlagen, har regeringen tagit flera initiativ för att stärka stödet för personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser.
Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen utvecklat rutiner som ska vägleda hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – identifierar och genomför samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden Plus. Genom detta uppdrag finns nu en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har getts i uppdrag att betala ut statsbidrag till kommuner och regioner för insatser där olika samhällsaktörer samverkar i syfte att underlätta etableringen i arbets- och samhällslivet för unga som varken arbetar eller studerar, eller som löper risk att hamna i en sådan situation. Av uppdraget framgår att de rutiner och arbetssätt som utvecklas inom ramen för Försäkringskassans uppdrag att säkerställa genomförande av socialfondsprojekt som identifieras inom ramen för samordningsförbundens beredningsstruktur även bör kunna användas för att identifiera insatser som kan finansieras genom det statsbidrag som betalas ut av MUCF.
I Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans regleringsbrev framgår att myndigheterna ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Det framgår också att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genom det Nationella rådet för finansiell samordning ska stödja utvecklingen av samordningsförbunden.
Som framgår av mitt svar ser regeringen vad samordningsförbunden kan bidra med. Jag och regeringen har också tydliga förväntningar på att berörda myndigheter ska bidra till att nödvändiga insatser kommer till stånd för att personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser också ska få det.
Anf. 9 Åsa Eriksson (S)
Herr talman! Det är nytt år och valår. Då måste man givetvis börja med att debattera finansiell samordning, som ligger oss så varmt om hjärtat.
Herr talman! Statsrådet Tenje och jag har haft otaliga debatter om Finsam. Vi har alltid varit överens om hur viktig Finsamverksamheten är för att fler människor ska få stöd och hjälp att kunna försörja sig själva. Därför är det oerhört frustrerande när vi nu ser i kommun efter kommun runt om i landet att utvecklingen går i motsatt riktning under Tidöregeringens styre.
Herr talman! Jag har bett Nationella Nätverket för Samordningsförbund om hjälp för att få en samlad bild av utvecklingen i landet. De konstaterar att effekterna av den nya tolkningen av lagen, som Försäkringskassan har gjort och spridit i kunskapsstödet för Finsam, är att de finansiella samordningsförbunden nu bara ska vara en bank som finansierar rehabiliteringsinsatser i linje med kassans behov – ingenting annat.
Vad som tyvärr är ännu tydligare är att det är en av de ingående parterna, Försäkringskassan, som dikterar villkoren som de andra tre parterna förväntas följa.
Det som statsrådet själv läste upp nyss i sitt svar – Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen utvecklat rutiner som ska vägleda hur de samverkande parterna identifierar och genomför samordnade rehabiliteringsinsatser – är ett jättetydligt exempel på det. Försäkringskassan tar fram rutiner som de andra parterna förväntas följa. Det är inte samverkan, enligt mig. Och det är inte framgångsrik och effektiv samverkan enligt den samverkansforskning som finns.
Samverkan bygger på jämbördiga parter som tillsammans tar fram regler för hur man ska arbeta tillsammans. Det är då det blir långsiktigt effektivt – för individen, för de ingående parterna och för oss som samhälle. Så är det tyvärr inte i dag. Utvecklingen har gått bakåt de tre senaste åren.
Herr talman! Efter Försäkringskassans nya direktiv är gemensam kompetensutveckling, påverkansarbete för att få parternas ordinarie verksamhet att överlappas för individens bästa samt innovation och utveckling sådant som samordningsförbunden inte längre får ägna sig åt – enligt Försäkringskassan. Så är det inte för att lagen är ändrad utan helt enkelt för att en av parterna har gjort en annan tolkning, och det är den myndighet som statsrådet Anna Tenje är ansvarig för. Statsrådet Anna Tenje och Moderaterna borde styra den så att den följer Finsamlagstiftningen, som tydligt slår fast att alla fyra parter är jämbördiga och ska samverka utifrån det. Det kan inte vara en som styr samverkan. Då är det inte samverkan.
Herr talman! Den här regeringen strösslar ofta med fina ord men har uppenbarligen inte förmåga att styra de statliga myndigheterna så att orden blir verklighet. Långtidsarbetslösheten ökar – det kan vi alla se. Ungdomsarbetslösheten ökar. I dag fick vi en rapport från Försäkringskassan om att sjukskrivningar för psykisk ohälsa fortsätter att öka. Detta sker samtidigt som samordningsförbund runt om i landet tvingas avsluta insatser som helt tydligt är effektiva och gör skillnad – bara för att kassan har ändrat sina direktiv. Det är frustrerande.
Tänker ansvarigt statsråd, Anna Tenje, ta tag i saken och göra någonting åt det här så att Finsam kan använda hela sin potential?
Anf. 10 Eva Lindh (S)
Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!
Samordningsförbunden är inte ett sidospår i svensk välfärd. De är ett av de få system som faktiskt fungerar för människor som hamnat mellan myndigheter, mellan regelverk och mellan stolar.
Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som har en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om människor med sammansatta behov, psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning eller social problematik eller som faktiskt inte haft möjligheten att komma in i arbetslivet på grund av systemfel.
Det här kan inte mötas av en myndighet i taget, och det var just därför Samordningsförbundet startades. Här gör samordningsförbunden också en verkligt stor skillnad: små men avgörande steg mot bättre hälsa, stärkt arbetsförmåga och i förlängningen egen försörjning. Alla som har utrett verksamheterna, precis som statsrådet berättade om i talarstolen, visar att samordningsförbunden gör verklig skillnad.
Behovet av att samordna resurser för människan i centrum är enormt. Men låt mig vara ärlig: Den här regeringen har inte förbättrat förutsättningarna för de här människorna under denna mandatperiod. Vi har fått en arbetsmarknadspolitik där människor sorteras bort snabbare men inte kommer närmare arbete. Vi har fått en arbetslinje som i stället leder längre bort från jobben. Arbetslösheten ökar dramatiskt, och sjukförsäkringen ska bli hårdare, snävare och mer misstänksam. Vi har fått en politik där de som har sammansatta behov lämnas åt sitt öde.
Det är just här samordningsförbunden kommer in. De är inga projektverksamheter utan ett nödvändigt svar på ett bristande system.
I samordningsförbunden arbetar Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner tillsammans på riktigt. Där ser man människan, inte myndighetsgränsen. Där handlar det om stegförflyttningar, att långsamt bygga upp hälsa, tillit, kompetens och arbetsförmåga. Det har det i alla fall oftast gjort tidigare.
Behovet av dessa insatser ökar. Arbetslösheten biter sig fast, särskilt bland dem som står längst från arbetsmarknaden. Just i detta läge borde staten därför stärka, inte försvaga, de strukturer som faktiskt fungerar. Men nu ser vi motsatsen. Precis som min kollega Åsa Eriksson så förtjänstfullt har beskrivit handlar det inte om förändringar i lagstiftningen utan om tolkning av lagstiftningen och även en passivitet.
Jag känner en stor frustration. Jag har på nära håll sett vad samordningsförbunden gör för skillnad. När målgrupperna nu begränsas och man inte kan stärka finansieringsmöjligheterna med ESF-fonden eller följa upp blir jag orolig för att det som borde kunna fylla i hacken i våra system och ge människor ordentlig hjälp faktiskt inte kan fortsätta att fungera lika bra som tidigare.
Anf. 11 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att jag delar Eva Lindhs initiala beskrivning av hur viktiga samordningsförbunden är, vilken nytta de kan göra och vilka de är till för. Med det sagt kan jag inte helt och hållet dela den efterföljande beskrivningen av hur saker och ting föreligger.
Jag vill också passa på att upplysa både dem som lyssnar och vissa ledamöter om att ordningen i Sverige är den att det är riksdag och regering som stiftar lagar som våra myndigheter sedan tolkar. Det är därför helt i sin ordning att de lagar och regler som vi har de facto tolkas. Gillar man inte utfallet av det kan man välja att sätta igång lagstiftningsprocessen och stifta en ny lag, men i det avseendet vill jag bara konstatera att vill man ha en snabb förändring är det inte vägen att gå. Om man inte vill gå miste om de så kallade ESF-pengarna och de pengar som ligger i strukturfonderna just för den här perioden och ansökningsprocessen gäller det att hitta nya vägar framåt, och det är precis det som vi har försökt att göra från regeringens sida.
Som vi har sett tidigare är samordningsförbunden som utgörs av kommuner, regioner, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen betydelsefulla för att genomföra de samordnade rehabiliteringsinsatserna och stödja människor i att kunna uppnå arbetsförmåga och egen försörjning. Genom att stödja parterna genom beredningsstrukturen i samordningsförbunden att identifiera och starta gemensamma projekt, ibland med hjälp av ESF-medel, finns nu goda förutsättningar att använda hela den potential som finns runt om i hela landet men också förutsättningar för att möjliggöra extern finansiering i form av ESF-medel för samordnade rehabiliteringsinsatser.
Regeringen har skyndsamt och med kraft gjort detta möjligt för att uppnå det som interpellanterna efterlyser i sina interpellationer och frågor. Försäkringskassan ska nu, om ingen annan part har möjlighet att ta på sig ansvaret att vara projektägare för ett viktigt ESF-projekt, ta på sig ansvaret för just detta. Därmed finns nu en bottenplatta och en garant för att projektet alltid ska kunna bli av. Jag vill även understryka att detta inte hindrar någon av dagens samverkande parter att, precis som det alltid har varit möjligt, starta och driva projekt själva eller tillsammans i egen regi, med eller utan Försäkringskassan.
Herr talman! Bollen ligger nu precis där den ska vara, det vill säga helt i parternas händer. Identifierar man bra, gemensamma projekt kan man nu, som jag sa, antingen starta och driva dem själva gemensamt eller inom ramen för Försäkringskassans försorg, i enlighet med det utrymme som regeringen nu har skapat åt dem.
Anf. 12 Åsa Eriksson (S)
Herr talman! Jag noterar att statsrådet på slutet säger att ”bollen ligger nu precis där den ska vara”. Statsrådet är tydligen väldigt nöjd med tingens ordning när det gäller samverkan mellan det ingående parterna.
Det är inte vi socialdemokrater. Vi vill ändra Finsamlagstiftningen så att fler människor kan få stöd och hjälp att öka sin arbetsförmåga och slippa långvarigt utanförskap, sjukskrivning, arbetslöshet och social exploatering och få hjälp att försörja sig själva. Det är vår ambition.
Jag brukar uppskatta att debattera med Anna Tenje. Det gör jag även i dag. Men jag uppskattar inte när statsrådet låtsas som om vi ledamöter vore dumma. Det är klart att det är lagarna är vad myndigheterna har att förhålla sig till. Men en regering förväntas styra sina myndigheter. En regering ger uppdrag till sina myndigheter. Frågan är vilka uppdrag man ger, hur de utformas och hur de följs upp.
Här menar jag att Tidöregeringen brister. Man ser inte till att finansiell samverkan utgår enligt det som lagstiftningen stipulerar – fyra jämbördiga parter – utan man låter Försäkringskassan köra sitt eget race. Det avlövar samordningsförbunden. Det gör att framgångsrika verksamheter nu avslutas. Det gör att fler människor står utan stöd och hjälp, och det gör att fler människor är beroende av bidrag i stället för att försörja sig själva. Det tycker vi socialdemokrater är fel.
Jag tror dessutom att Försäkringskassan bryter mot Finsamlagen när man nu vägrar att ha styrelseledamöter i de lokala styrelserna som har lokal förankring och som är med fysiskt på möten. Direktiven nu är att det är några få tjänstemän på Försäkringskassan som deltar digitalt på alla styrelsemöten utan att ha någon lokal förankring. Varför ska vi då ha lokala samordningsförbund?
Jag menar att regeringen misslyckas i sitt arbete om man på riktigt menar att finansiell samordning är viktigt för att fler människor ska öka sin arbetsförmåga. Det har gått så långt att flera samordningsförbund nu har tagit hjälp av fristående rättsliga utredningar för att försöka förstå vad man kan göra. Man litar helt enkelt inte på de direktiv som kommer från Försäkringskassan.
När oberoende forskare efterfrågar underlaget från Försäkringskassan om hur deras nya bedömningar har kommit till stånd får de svaret att de inte finns några andra underlag än den rapport man har lämnat till regeringen och ett kunskapsstöd. Det är det enda. Försäkringskassans tolkningar är alltså allenarådande. Det finns inga domar, ingenting annat. Försäkringskassan dikterar villkoren, och övriga parter förväntas rätta in sig i ledet. De som betalar priset är de som inte får hjälp.
Några samordningsförbund har anlitat PWC för att titta på om de direktiv som kommer från Försäkringskassan om att de inte längre får göra någonting annat än att vara bank verkligen är förenliga med lagstiftningen. Tvärtemot vad Försäkringskassan säger skriver PWC:s utredare att det rent av kan vara medlemmarnas skyldighet att söka kompetensutveckling för effektiv resursanvändning och för att stärka samverkan.
Hur Försäkringskassan har kommit fram till sin tolkning av lagstiftningen vet vi inte. Här menar jag att Anna Tenje är svaret skyldig. Därför frågar jag än en gång: Är Anna Tenje nöjd med hur samverkan fungerar i dag, eller kommer hon att vidta åtgärder så att Försäkringskassan blir en av fyra jämbördiga parter i finansiell samordning?
Anf. 13 Eva Lindh (S)
Herr talman! Runt om i landet tvingas nu samordningsförbund att avveckla väl fungerande verksamheter. Det beror inte på att behoven minskar eller på att resultaten uteblir, utan det beror på att finansieringen inte håller och på att hindren för samordning har blivit för svåra. Detta sker samtidigt som behoven ökar, långtidsarbetslösheten biter sig fast och regeringen själv talar om vikten av att fler arbetar.
Det talas om ansvar, men man skjuter över konsekvenserna såväl på kommuner – detta vill jag återkomma till – som på regioner och enskilda individer. Det talas om ordning och reda, men i praktiken blir det större otrygghet och ökade kostnader längre fram.
Det är svårt att förstå logiken. Fler ska arbeta och färre leva på bidrag, men det vi ser i verkligheten är ju att färre arbetar och fler lever på bidrag. När det gäller de människor som har störst behov – de människor som verkligen skulle behöva hjälp för att komma närmare arbetsmarknaden, vilket jag hoppas att vi alla vill bidra till, och som verkligen skulle behöva det här samordnade stödet – dras mattan undan. Det är faktiskt det som sker.
Jag tycker också att det är svårt att begripa hur det har blivit på det här sättet. Försäkringskassan har ensam tagit på sig något slags ledartröja för att långsamt avveckla samordningsförbunden. Det är faktiskt detta som händer. Vi står och ser på, och ingen – inte heller statsrådet – verkar kunna göra någonting. Det är därför vi med outtröttligt engagemang – hoppas jag – fortsätter att kämpa för att samordningsförbunden ska fortsätta att ha en bra verksamhet.
Jag vill ställa en särskild fråga som inte var med i min interpellation men som blivit aktuell efter de nya regleringsbrev som har kommit till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
De grupper som samordningsförbunden ska vända sig till är avsmalnade. Vi har en finansiering som inte håller. Man får inte söka ESF-medel. Även om man säger att man har ett nytt sätt är det faktiskt så att detta har försvårats och att man inte har ESF-medel på samma sätt som tidigare.
Man har hinder i vägen, och dessa hinder byggs av Försäkringskassan själv. Nu har man också en avsmalnad målgrupp.
Min tolkning av detta, förutom att det drabbar de människor som behöver hjälp och stöd, är att kommunerna kommer att få fler som är i behov av försörjningsstöd framöver när människor inte får den hjälp de behöver. Kommunerna får inte tillräckligt med statsbidrag för att klara av välfärden. Genom att inte vara aktiv och ändra förutsättningarna för samordningsförbunden gör man också så att de riskerar att få ökade kostnader för försörjningsstöd.
Jag undrar, som jag frågade statsrådet i min interpellation, vad statsrådet avser att göra. Hur avser statsrådet att agera för att komma till rätta med de problem som vi ser?
Anf. 14 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Låt mig återigen påminna ledamöterna om att det inte var regeringens beslut att samordningsförbunden inte längre skulle kunna driva ESF-projekt. Att ändra lagen, vilket hade varit nödvändigt för att kunna fortsätta som tidigare, hade tagit betydligt längre tid. Det hade dessutom inneburit en risk för att alla samordningsförbund skulle låsas fast i en struktur som kanske inte hade gällt under nästa ESF-period, vilket skulle ha gjort att de gick miste om ännu mer pengar.
Ställd inför detta faktum valde regeringen att agera här och nu i stället för att ha en lång utredningsprocess, som kanske skulle resultera i en likartad lagstiftning, framför sig. På väldigt kort tid fick vi på plats ett system som både garanterar och möjliggör fortsatt användande av ESF-medel för just de insatser som ledamöterna efterlyste i sina frågor. Nu finns det ett system på plats som genom Försäkringskassan garanterar ägarskapet för viktiga identifierade projekt som de andra samverkansparterna av olika skäl inte kan, eller kanske inte vill, driva själva.
Försäkringskassan är bottenplattan och garanten för att dessa projekt ska bli av. Som jag sa som avslutning på mitt förra inlägg bygger detta på att parterna samordnar sig, identifierar lämpliga projekt, kommer överens och sedan kan genomföra projekten tillsammans.
Den modell som nu gäller togs fram i brett samförstånd med Försäkringskassan och flera samordningsförbund. Den aviserades bland annat genom en gemensam debattartikel med NNS dåvarande ordförande. Deras stöd har mig veterligen inte ändrats.
Redan då var mitt budskap mycket tydligt. Regeringen har nu tagit sitt ansvar och skapat en struktur så att ESF-medel ska kunna användas. Inga bra projekt ska hindras av onödig byråkrati. Om det uppstår problem av något slag för parterna att själva starta eller driva ESF-projekt ska Försäkringskassan gå in som projektledare och utgöra en bottenplatta och en garant. Detta är tydligt, och jag har även fått det tydligt kvitterat av generaldirektören i våra samtal.
Nu vilar ett stort ansvar på parterna att göra sin del och identifiera projekten, samordna sig och antingen själva eller genom Försäkringskassan driva dessa projekt till gagn för alla de människor som de finns till för. Det är dit pengarna ska gå – till människor som är i behov av samordnade insatser för att komma i arbete.
Anf. 15 Åsa Eriksson (S)
Herr talman! Statsrådet har nu haft 14 minuters talartid, men jag har fortfarande inte hört henne säga ett enda ord om huruvida hon är nöjd med hur samverkan fungerar när Försäkringskassan dikterar villkoren. Jag tolkar svaret som att statsrådet inte är nöjd och därför inte vill kommentera detta.
Jag hoppas att statsrådet tar på sig sin del av styrningen och gör någonting åt det här. Lagstiftningen, som har lite drygt 20 år på nacken, är inte ändrad. Den fungerade alldeles utmärkt i många år fram till att Försäkringskassan gjorde en annan tolkning av exakt samma lagstiftning. Jag hoppas att man återgår till att möjliggöra effektiva och framgångsrika insatser, så att fler människor kan få stöd och hjälp, i stället för att avlöva Finsam.
En förbundschef som jag träffade nyligen sa: Det regeringen håller på med nu genom Försäkringskassan är en svältkur som kommer att göra att samordningsförbunden självdör om man inte ger dem förutsättningar att vara det som de borde vara.
Herr talman! Såvitt jag vet har ingen kunnat se några rättsliga utredningar från Försäkringskassan som visar varför man skulle göra en annan tolkning av lagstiftningen. Jag förväntar mig att statsrådet ser till att ta ett snack med generaldirektören eller ge ett uppdrag så att man möjliggör en annan tolkning av lagstiftningen. Så länge det inte finns några domar eller nya rättsliga utredningar kan jag inte se att en part ensidigt ska få förstöra en så viktig verksamhet som detta är för så många människor.
Jag avslutar med att fråga Anna Tenje om hon är nöjd med hur utfallet för samordningsförbunden har blivit under hennes fögderi.
Anf. 16 Eva Lindh (S)
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i allt det som Åsa Eriksson undrade. Jag hoppas alltså att statsrådet kan ge svar på de frågor Åsa Eriksson ställde. Det är svårt att förstå varför en lagstiftning som har fungerat i 20 år helt plötsligt tolkas på ett helt annat sätt.
Frågan jag ställde till statsrådet fick jag inte svar på. När samordningsförbunden inte fungerar bättre än de gör just nu får det oerhörda konsekvenser, framför allt för de personer som drabbas och inte får stöd, men det kommer också att få konsekvenser för kommunerna. Delar statsrådet min bedömning att även kommunerna kommer att drabbas, till exempel genom det höjda försörjningsstödet?
Jag undrar också om det har gjorts någon konsekvensanalys av det man har skrivit väldigt tydligt i regleringsbrevet om att vissa målgrupper ska prioriteras i samordningsförbundens arbete. Det är tre målgrupper som särskilt ska prioriteras. Det innebär förändringar för samordningsförbunden, för vissa personer passar ju inte in i de prioriterade grupperna. Finns det en konsekvensanalys av vad det här kommer att innebära, i synnerhet för de personer som kanske inte kan få stöd men naturligtvis även för alla inblandade och hela samhället?
Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta, att sjukskrivna ska få rätt stöd och att myndigheter ska samverka måste samordningsförbunden ges rimliga förutsättningar. Det hoppas jag att vi kan se framöver.
Anf. 17 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna för interpellationerna och frågorna och för den debatt och diskussion vi har haft här i dag. Det har varit bra att återigen få klargöra regeringens position och aktiva arbete med Finsamfrågorna. Det handlar om att få fler i arbete som i dag står mycket långt från arbetsmarknaden.
Det är väldigt viktigt att återfå sin arbetsförmåga och att komma i egen försörjning. Vi lämnar ingen därhän. Vi gömmer eller glömmer inte människor i statistiken. Vi gör det vi kan för att fler ska komma i arbete. Det är det hela vårt arbete den gångna mandatperioden har handlat om – att få fler i arbete, att fler ska komma i egen försörjning och att man ska komma bort från bidragsberoende och bort från försörjningsstöd i kommunerna. Inte minst den stora bidragsreform vi nu lanserar syftar till att få bukt med detta.
Fler barn ska se sina föräldrar komma i arbete, och därmed ska bördan av försörjningsstödet minska för kommunerna. Men det innebär också att kraven på kommunerna kommer att öka när det gäller inte minst aktivitetskravet, det vill säga att det finns fler sysselsättningar och aktiviteter och svenskundervisning och även fler praktik- och lärlingsplatser som kommer dem till del som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden och har levt på försörjningsstöd.
När det gäller Finsamfrågorna syftar det arbete vi har gjort den senaste tiden till att få igång en välfungerande verksamhet som kan stå sig över tid och där vi inte går miste om några pengar från ESF-fonderna. Vi ska se till att pengarna kommer dem till del som de faktiskt är till för. Det ska inte handla om stora överbyggnader, stora overheadkostnader eller administrativ personal utan om att se till att folk kommer i arbete.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.