EUCM:s rapport om antisemitismen i Sverige
Interpellation 2003/04:214 av Enochson, Annelie (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2003-12-23
- Anmäld
- 2004-01-20
- Besvarad
- 2004-01-23
- Sista svarsdatum
- 2004-02-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 23 december
Interpellation 2003/04:214
av Annelie Enochson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om EUCM:s rapport om antisemitismen i SverigeI Expressen den 18 december 2003 skriver Henrik Bachner, idéhistoriker vid Lunds universitet, om antisemitismen som åter växer i världen. Han exemplifierar med nyheter som vi hört om i medierna, såsom terrordåden mot synagogor i Istanbul. Han exemplifierar också med händelser som gått oss helt och håller förbi. Dit hör utställningen om de monoteistiska religionerna på det nyöppnade biblioteket i Alexandria, som i montern som sägs presentera judendomen, ställer ut ett exemplar av Sion vises protokoll @ det tsarryska falsariet som sägs avslöja en judisk konspiration för att uppnå världsherravälde.
Respekten för människans lika och unika värde samt rätten och tryggheten att utöva sin religion är hotad i Sverige och Europa. De säkerhetsansvariga i de judiska församlingarna vittnar om en markant ökning av trakasserier av judar. Många av de svenska judarna har hemliga telefonnummer av säkerhetsskäl. Förra året rapporterade Säpo om 131 antisemitiska brott.
I rapporten Det förnekade hatet som nyligen lagts fram av Svenska Kommittén Mot Antisemitism görs bedömningen att ett mönster av antisemitism, som spridit sig bland grupper av araber och muslimer i Europa, också finns i Sverige, till exempel hos elever i skolor i storstädernas förorter. En del av den växande antisemitismen relaterar till Mellanösternkonflikten och vävs in i kritiken mot Israel.
Lärare vittnar om hat och fientlighet mot judarna bland skolelever med islamisk eller arabisk bakgrund. På Internet finns ett antal svenskspråkiga hemsidor som sprider grov antisemitisk propaganda. Diskussionen om antisemitism bland elever med islamisk eller arabisk bakgrund får dock inte leda till felaktiga generaliseringar om araber och muslimer eller om islam som religion.
Uppgifter i den nyligen publicerad EU-rapporten Manifestations of anti-semitism in the European Union stärker påståendena ovan och hävdar också att Sverige hör till de länder där antisemitismen ökar mest. Turerna runt EU-rapporten har varit många. Till en början vägrade man att publicera rapporten. Efter att den i medierna uppmärksammats i flera länder publicerades den till slut även på det ansvariga institutets egen hemsida, dock med ett antal kommentarer och förbehåll som delvis tar udden från rapportens resultat. Likafullt finns dock resultaten i rapporten och dessa måste tas på fullaste allvar. Den svenska regeringen bör ta upp rapporten för diskussion i ministerrådet. Man bör även ta upp en diskussion om vilka åtgärder som kan vidtas med anledning av rapporten.
Då Sverige är ett av de länder som utmärker sig i rapporten beträffande ökande antisemitism är detta en fråga som den svenska regeringen måste följa mycket vaksamt och självklart också vidta lämpliga åtgärder. Men eftersom problemet inte enbart är ett svenskt problem måste frågan lyftas och diskuteras på europeisk nivå. För att inte situationen ska förvärras ytterligare för Europas judar måste den ökande antisemitismen i Europa leda till agerande från Europeiska unionen. Den svenska regeringen bör ta initiativ till ett sådant agerande.
Med anledning av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet Laila Freivalds:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att på europeisk nivå uppmärksamma rapporten Manifestations of anti-semitism in the European Union?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att arbetet med att stävja den växande antisemitismen i Sverige och Europa ska intensifieras?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att särskilt stävja den antisemitism som hämtar sin näring ur Mellanösternkonflikten?
Debatt
(16 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:214
Webb-tv: EUCM:s rapport om antisemitismen i Sverige
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:57 Fredagen den 23 januariProtokoll 2003/04:57 5 § Svar på interpellationerna 2003/04:213, 214 och 223 om antisemitism
Protokoll från debatten
Anf. 10 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Ulrik Lindgren har frågat mig dels vilka åtgärder jag avser vidta för att inspektera skolornas bemötande av antisemitism och antisemitiska incidenter, dels vilka åtgärder i övrigt jag avser att vidta för att stävja antisemitism i Sverige.
Annelie Enochson har frågat utrikesministern vilka åtgärder hon avser vidta dels för att på europeisk nivå uppmärksamma rapporten
Manifestations of anti-Semitism in the
European Union,
dels för att arbetet med att stävja den växande antisemitismen i Sverige och Europa ska intensifieras, dels för att stävja den antisemitism som hämtar sin näring ur Mellanösternkonflikten. Interpellationen har överlämnats till mig.
Mikael Oscarsson har frågat mig dels vilka konkreta åtgärder jag planerar för att stoppa antisemitismen, dels om jag avser att likt Australien vidta konkreta åtgärder för att stoppa den antisemitism och den hatpropaganda som når TV-tittare i Sverige. Som jag tolkar Oscarssons första fråga avser den åtgärder i Sverige.
Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Den 18 november 2003 besvarade jag en fråga från Annelie Enochson om vilka åtgärder jag avser att vidta för att stävja den ökade antisemitismen i dagens Sverige.
Mitt svar utgick från rapporten
Det
förnekade hatet
av Mikael Tossavainen, där det görs gällande att ett mönster av antisemitism och judehat, som spritt sig bland grupper av araber och muslimer i Europa, nu också finns i Sverige.
I mitt svar tog jag bland annat upp följande.
I rapporten understryks att man inte vill peka ut alla araber och muslimer i Sverige, som ju många gånger själva utsätts för fördomar och diskriminering. Likaså sägs i rapporten att antisemitism i dag inte finns specifikt hos araber och muslimer.
Även om vi inte med säkerhet vet vare sig omfattningen av denna antisemitism eller dess orsaker, vill jag med all kraft fördöma de uttryck för antisemitism som beskrivs i rapporten.
Konflikträdsla får aldrig hindra oss från att ta tag i allvarliga samhällsproblem som rasism och andra uttryck för intolerans är exempel på.
Jag gjorde också klart att allt som kan göras för att förebygga och motverka antisemitism måste göras. Jag gav några exempel på detta arbete, till exempel skolans värdegrundsarbete och verksamheten inom den nya myndigheten Forum för levande historia samt inom det nyligen inrättade Centrum mot rasism
Slutligen påminde jag om att företrädare för muslimer i Sverige har förklarat sig se det som en viktig uppgift också för muslimer att ta ett eget ansvar i arbetet mot antisemitism.
Vad särskilt angår skolan vill jag tillägga följande.
Regeringen har under en rad år satsat medvetet på att förtydliga och stödja skolornas arbete med demokrati och värdegrundsfrågor. Bland annat har två värdegrundscentrum arbetat under åren 2000-2003. Detta har lett till en ökad medvetenhet om vikten av att arbeta med att förmedla, förankra och gestalta de grundläggande demokratiska värdena. Ändringar i skollag, läroplaner och kursplaner betonar också detta ansvar.
En särskild utredare har fått regeringens uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder och annan kränkande behandling inom skolväsendet (dir. 2003:114). Uppdraget ska slutredovisas den 31 oktober i år.
Skolverket ska utöva kvalitetskontroll genom utvärdering, uppföljning och utbildningsinspektion. I utbildningsinspektion ingår kvalitetsgranskning och tillsyn, och då sker även granskning av och tillsyn över skolornas arbete med värdegrundsfrågorna.
Jag vill också peka på att Integrationsverket, inom ramen för sitt återrapporteringskrav vad gäller tillståndet och utvecklingen av etnisk och religiös diskriminering, rasism och främlingsfientlighet, i februari nästa år ska redovisa dessa förhållanden också vad gäller antisemitism och islamofobi.
Slutligen vill jag också nämna den undersökning som Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet nu genomför för att kartlägga ungdomars attityder, utsatthet och delaktighet beträffande rasism, antisemitism, homofobi och islamofobi. Resultatet av undersökningen kommer troligen att presenteras under hösten detta år.
När det gäller Annelie Enochsons interpellation vill jag tillägga följande.
Den rapport som hon hänvisar till är numera så uppmärksammad på europeisk nivå att några ytterligare åtgärder för att uppmärksamma den knappast behövs.
EU-kommissionens ordförande Romani Prodi har nyligen förklarat att kommissionen avser att i början av februari arrangera ett seminarium om just antisemitismen i Europa. Sverige kommer givetvis att delta i detta seminarium.
Enligt min bedömning är de åtgärder i Sverige som syftar till att allmänt motverka antisemitism självfallet också ägnade att motverka "den antisemitism som hämtar sin näring ur Mellanösternkonflikten".
När det gäller Mikael Oscarsons fråga om antisemitism och hatpropaganda som når TV-tittare i Sverige vill jag tillägga följande.
Det är ytterst tveksamt om det rent praktiskt är möjligt att stoppa TV-sändningar som sker just via satellit. Även om det vore möjligt skulle det kunna strida mot det censurförbud som finns i Sverige mot att stoppa just sådana sändningar.
Jag vill avsluta detta svar på samma sätt som jag avslutade mitt svar på Annelie Enochsons tidigare fråga:
Jag är övertygad om att vi genom det arbete som jag kortfattat har beskrivit har goda förutsättningar att lyckas i det långsiktiga och brett upplagda arbete som är
en
förutsättning för framgången i kampen mot sådan intolerans som antisemitism är ett exempel på.
Anf. 11 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Tack för svar från statsrådet Mona Sahlin på min interpellation om antisemitism.
För att om möjligt undvika förvirring är det bra i alla diskussioner om deltagarna redovisar en definition av ämnet - antisemitism i det här fallet. Antisemitism är för mig inte kritik av staten Israel och dess politik. Samma regler måste naturligtvis gälla för den staten som för alla andra stater; dess politik måste få stötas och blötas. Antisemitism är för mig när kritiken övergår till något allmänt negativt om judar, där det räcker med själva det faktum att någon är jude för att det ska bli rättfärdigat att ringakta, diskriminera, trakassera, terrorisera eller till och med döda. Juden blir skyldig genom att han är jude, precis som när rasister vänder sig mot svarta för att de är svarta.
Det finns också en besvärlig gråzon, som syns även i svensk debatt, mellan kritik och vad som kan kallas för antisemitism. Det finns medlemmar av den här riksdagen som jag tycker lånar sig till en fullständigt orimlig ensidig skuldbeläggning av staten Israel som i sämsta fall också betjänar en antisemitism som handlar om att judarna helt enkelt är kollektivt skyldiga så länge de vidmakthåller idén om en egen stat i området.
Det finns också raffinerade exempel på antisemitism i Sverige. Vi minns alla Aftonbladets påskledare 2002 om den korsfäste Arafat, som anknöt till den kristna antisemitismens syn på judarna som de som korsfäste Kristus.
Det finns också tydliga exempel på antisemitism i svensk debatt. Religionshistoriken Jan Samuelsson sade i Dagens Nyheter i höstas angående judehatet bland arabisktalande att han menade att detta hat är både förståeligt, rimligt och befogat.
Angående dagens fokus på antisemitismen bland araber och i muslimvärlden så är saken betydligt tydligare. Jag tror att vi har en ganska gemensam definition av att detta är uppenbar och tydlig antisemitism och att den förfärande nog också finns ordentligt representerad bland araber och muslimer i Sverige. Mikael Tossavainen har också tydligt visat detta i sin rapport.
Jag frågade, fru talman, vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att inspektera skolornas bemötande av antisemitism. Jag gjorde det med tanke på det som Mikael Tossavainen visar om att antisemitism är vanlig bland muslimska och arabiska barn och ungdomar i svenska skolor och att den yttrar sig i allmänt fientlig inställning till judar, bojkott av undervisning om judendomen och Förintelsen, stöd eller förnekande av Förintelsen, bojkott av överlevandes föredrag om Förintelsen med flera inslag.
Statsrådet svarar naturligtvis med ett fördömande av alla uttryck för antisemitism. Jag hade givetvis inte förväntat mig någonting annat heller. Men jag tycker att svaret i övrigt är alltför allmänt. Det är givetvis bra med skolans värdegrundsarbete och med verksamheten inom Forum för levande historia. Det är bra att en särskild utredare har till uppdrag att lämna förslag till åtgärder för att motverka diskriminering av alla de slag. Det är också bra att Integrationsverket ska komma med en rapport igen i februari nästa år om antisemitism och islamofobi. Men jag hade en tydlig fråga, och tycker också att jag då borde få en högre grad av konkretion i svaret. Vilka åtgärder ska vidtas för att Skolverket ska göra en inspektion av förhållandena med tanke på det som har förevisats i rapporten?
Anf. 12 Annelie Enochson (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka för interpellationssvaret även om det till viss del var ett plagiat av ett annat svar som jag fått tidigare och trots att min interpellation nu var riktad till utrikesminister Laila Freivalds.
En av mina tre frågor rör vilka åtgärder som regeringen avser att vidta för att på europeisk nivå uppmärksamma rapporten
Manifestations of anti-Semitism in the European Union
. Svaret jag får av statsrådet Sahlin är att rapporten numera är så uppmärksammad på europeisk nivå att några ytterligare åtgärder inte behövs. Vad menar statsrådet? Har statsrådet läst rapporten över huvud taget?
Rapporten är full av information om en ökande och skrämmande antisemitism i hela Europa och bör skaka om varje ansvarskännande regering och fylla varje minister med en brinnande önskan att lyfta fram denna fråga med sina kolleger i olika ministermöten runt om i Europa.
Jag vill påminna statsrådet om att EU:s centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, som beställde rapporten, inte ville publicera den i januari 2003 när den var klar. Den var tydligen för känslig eftersom den visar på att den ökande antisemitismen hänger samman med den ökande muslimska invandringen från länder i Mellanöstern.
Det var först i november 2003, när anrika Financial Times uppmärksammade detta, som det kom ut att man på EUMC försökte mörklägga hela rapporten. Rapporten kom till allmän kännedom genom israeliska medier. Jag fick gå genom Jerusalem Post för att hitta rapporten. I går fick jag tipsa en journalist på Ekot om var den fanns att hämta. Det är alltså inte som statsrådet tycks tro - att det är lätt att få tag på rapporten. Därför kan rapporten inte rimligen ha fått den uppmärksamhet som den borde har fått.
Rapporten är skriven av två forskare, Werner Bergmann och Juliane Wetzel, på ett av världens mest välrenommerade forskningsinstitut - Centrum för antisemitisk forskning vid Berlins tekniska universitet. I rapporten pekas Sverige ut som ett av fem länder - de övriga är Belgien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien - där antijudiska aktioner har ökat mest sedan 2000. Två saker är påtagliga för den ökande antisemitismen i Europa enligt rapporten. Det är dels att europeiska judar får stå till svars för Israels politik bara för att de är judar, dels den ökande användningen av Internet och paraboler som möjliggör att antisemitisk propaganda från arabiska länder i Mellanöstern hamnar direkt in i våra europeiska vardagsrum.
Författarna beskriver detta så att judarna i EU-länderna har blivit den israelitiska politikens gisslan. Det finns en koppling mellan antisemitism och antisionism i arabvärlden som tycks sprida sig till Europa.
Eftersom en del i Europa fortfarande minns och har upplevt Förintelsen så kommer inte antisemitismen att helt kunna blomma ut medan däremot antisionismen kan göra det. Kan man inte komma åt juden så kan man komma åt den judiska staten.
Utifrån vad jag nu berättat så framstår det svårt att förstå statsrådets svar om att rapporten är tillräckligt uppmärksammad och inte behöver uppmärksammas mera. Vidhåller statsrådet att inget mera kommer att göras från svensk regering för att uppmärksamma rapporten och dess innehåll på internationell nivå? Tycker alltså regeringen att det seminarium om antisemitism som Romani Prodi kommer att anordna i februari är helt tillräckligt?
Anf. 13 Mikael Oscarsson (Kd)
Fru talman! Tack för svaret! Det går inte att stoppa sändningarna av hatpropagandan på grund av censurförbudet, säger statsrådet. Men det är att göra det alldeles för lätt för sig att hänvisa till censurförbudet. Yttrandefriheten i all ära, men den inskränks redan genom lag, bland annat genom uppviglingsförbudet och när det gäller hets mot folkgrupp och barnpornografi. I fallet med de arabiska satellitkanalerna kan regeringen, om den politiska viljan finns, luta sig mot förbudet mot hets mot folkgrupp.
Minns statsrådet att Ahmed Rami på 90-talet dömdes för hets mot folkgrupp på grund av antisemitiska sändningar i Radio Islam? I jämförelse med Hizbollahs kanal Al-Manar och den egyptisk-saudiska satellitkanalen Iqraa-TV, som sänder till TV-tittare i bland annat Sverige, är Ahmed Rami en liten skolpojke i skolan när det gäller uppvigling, antisemitism och hatpropaganda. Skyddas inte hans sändningar av censurförbud behöver inte heller dessa satellitsändningar göra det.
Om regeringen inte anser att lagen om hets mot folkgrupp går att luta sig mot i detta fall bör regeringen, enligt mitt tycke, tillsätta en utredning för att undersöka möjligheten att lägga fram ett lagförslag som gör det möjligt att stoppa den här hatpropagandan. Men sannolikt skulle Lagrådet hävda att det vore att upprepa en lag som redan finns, det vill säga den om hets mot folkgrupp.
Vi hamnar ånyo på den punkten att det är den politiska viljan som måste manifesteras. Tycker statsrådet att det är lämpligt och rimligt att Sverige framställer sig så politiskt ovilligt att stoppa denna blodiga antisemitiska hets mot judar samtidigt som vi nu står värdar för den fjärde internationella konferensen om folkmord?
Fru talman! Många arabiska invandrare behåller kontakten med sina forna hemländer med hjälp av ett dussintal arabiska TV-kanaler som via satellit även når Sverige. Med en parabol på balkongen eller genom utbudet hos Lyngsat eller Neptunus Satellite kan de bland annat se två TV-kanaler, Hizbollahs TV-kanal Al-Manar och den saudisk-egyptiska kanalen Iqraa-TV, som båda sprider grov våldsglorifierande antisemitism.
Det finns en tydlig koppling mellan den här sortens propaganda och den ökande muslimska antisemitismen i Sverige som enligt rapporter allt oftare övergår i fysiskt våld mot judar.
Under ramadan i oktober-november 2003 sände Al-Manar serien Al-Shatat i 29 avsnitt. Arabiska skådespelare utklädda till bland annat rabbiner begår i serien fruktansvärda grymheter. Avsikten är att intensifiera och sprida hatet mot judar. Exempelvis får man se hur en jude hälls med hett bly i svalget, får öronen avskurna och mördas eftersom han gifter sig med en kristen kvinna.
I ett annat avsnitt får man se hur pojken Josef i serien får halsen avskuren och töms på blod. Med detta vill TV-producenterna visa hur judar gör påskbröd på kristet barnablod.
Enligt Al-Shatat har judar under många århundraden strävat efter världsherraväldet. Vid upprepade tillfällen under programseriens gång upplystes tittarna om att vad som visades var sanningen.
Till slut blir min fråga till statsrådet: Tror statsrådet att denna hatpropaganda har någon del i den ökande antisemitismen i Sverige?
Anf. 14 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! Tack Kristdemokraterna! Tack statsrådet! Det är faktiskt absolut omöjligt att tvivla på att vi alla är förenade i viljan att stoppa judehatet.
Till skillnad från de andra som talar här har jag egna direkta minnen av en vardag med judehat eftersom jag är född 1936. En bild kommer jag mycket klart och tydligt ihåg. Det var en affisch med en jude med lång näsa och mycket långa klor, och det droppade blod från klorna. Den rumänska fascistiska propagandan hade tagit upp den otroliga lögnen om att judar mördar kristna barn genom att suga deras blod och använda deras blod i ritualer. Att en sådan bild återkommer i dag i vardagen är en fruktansvärd chock.
I somras i Frankrike fick jag av en slump träffa en riktig fascist. De finns där som ni mycket väl vet tack vare Nationella fronten. Han försvarade öppet självmordsbombarna från Mellanöstern. Detta visar hur komplext problemet har blivit i dag. Fascister kan förenas med extremvänstern och fanatiska islamister i hatet mot judarna och USA.
Jag vill lyfta upp diskussionen till en högre nivå. Annelie Enochson har rätt. Det här är inte bara en fråga om inrikespolitik och opinionsbildningen här. Det är i allra högsta grad en fråga om internationell politik och juridik.
I april vid Interparlamentariska unionens sammankomst i Santiago de Chile lyckades jag införa en ny punkt i en resolution om demokrati. Den punkten vädjar till alla krafter, inklusive Interparlamentariska unionen, att arbeta i FN för en omarbetning av FN:s konvention mot rasdiskriminering och rasism - konventionen mot etnisk diskriminering och rasism är en konvention från 60-talet - och i den inkludera all politik som bygger på hat och våldsglorifiering. Det betyder religiös fanatism, ateistisk intolerans och väpnad klasskamp. Jag tycker att detta borde vara svensk offentlig politik i dag.
Anf. 15 Tuve Skånberg (Kd)
Fru talman! Till de goda interpellationerna, mycket faktaunderbyggda och genomreflekterade, vill jag också, precis som Ana Maria Narti, foga en mer personlig upplevelse.
När man träffar människor, både offer för antisemitismen och bärare av de här tankarna, blir man särskilt drabbad. Jag skulle vilja ta er med till en kväll i Jordanien där jag satt tillsammans med ett gäng arkeologer. Jag deltog i en arkeologisk utgrävning i ett par veckor. Vi satt och samtalade på engelska i fotogenlampans sken medan vi hade lite arbete med de krukor som vi hade funnit och så vidare. Den ledande jordanska arkeologen, utbildad i västlandet, duktig och verserade, tog en öl fast han var muslim och så vidare. Han verkade så kulturellt nära. Så kom vi in på grannlandet Israel. Jag sade: Ni måste väl ändå hitta något sätt att leva tillsammans? De har ju kommit för att stanna.
Då sade han, den vänliga, välutbildade och trevliga mannen: Nej, de ska förintas.
Jag svarade att det kunde han väl ändå inte mena. Då sade han: Tuve, du kommer väl ihåg när USA fick budet att de hade 48 timmar på sig att utrymma Saigon, sedan skulle nordvietnameserna komma, och helikoptrarna tog bort alla amerikaner och allierade från Saigon?
Jag svarade att jag mindes det.
Han sade: Vi ska ge judarna 48 timmar. Sedan ska de bort, fullständigt bort.
Då förstod jag hur totalt omöjligt det var att kommunicera. Jag frågade honom hur han hade kommit fram till en sådan övertygelse. Den var djupt förankrad. Generation hade räckt hatet till generation. Trots att han hade en ekonomi och en utbildning som var vida högre än hela hans omgivning av palestinier - han hade palestinsk bakgrund - fanns hatet som en del av hans identitet.
Jag vill därför fråga statsrådet hur vi ska kunna bryta hatets tradition, som räcks från en generation till en annan, med de palestinska läromedel som vi faktiskt ger bistånd till. Han och hans familj hade med sig nyckeln till huset i Palestina som hade rivits för ett halvsekel sedan.
Anf. 16 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Jag ska anstränga mig att försöka beröra alla interpellanters frågeställningar. För det första vill jag säga till Ulrik Lindgren att det är, som du sade, väldigt viktigt med definitionen. Jag vill verkligen uttrycka att jag delar den definition som du gav uttryck för. Det är oerhört viktigt att man orkar förstå skillnaden mellan att kritisera en stat, en regerings politik vilken den än vara månde, och att hata och ringakta en hel grupp som judar. Det måste alla människor som kallar sig demokrater kunna göra. Det är väldigt viktigt.
Jag vill också säga att när jag i svaret försökte beskriva att Skolverkets inspektioner också ska handla om att granska hur man jobbar med och bemöter frågeställningar som handlar om värdegrunden kunde jag kanske ha varit tydligare. Jag ska direkt efter interpellationen ta upp frågan med utbildningsministern om regeringen på något sätt tydligare kan peka ut behovet av att dessa inspektioner just nu också koncentrerar sig på frågan om förekomsten av rasistiska eller antisemitiska reaktioner i skolorna, detta också för att ge större pedagogisk hjälp åt lärarna. Jag tror att de behöver det angående hur och på vilket sätt de tydligt ska klarlägga hur det är att leva i en demokrati, att acceptera och respektera alla människors lika värde.
För Annelie Enochson vill jag betona att jag självklart inte tycker att allt som görs är tillräckligt. Det hoppas jag också finns uttryckt i svaret på interpellationen. Det finns ett väldigt stort behov av att skärpa arbetet när det gäller all form av intolerans och i väldigt hög grad när det gäller antisemitismen. Jag tycker att hela svaret ger uttryck för det. Avsikten med att säga att uppmärksamheten finns var att det fanns en period när ingen visste vad det var för rapport som Annelie Enochson beskriver. Det gör de flesta i dag. Därmed är det inte sagt att vi inte behöver göra mer. Jag vill betona några saker.
Självklart har jag tagit del av rapporten. Vi går också igenom den mycket noggrant på departementet nu för att se om de rekommendationer som ges i den också är saker som vi kan ta till oss i Sverige. Jag ser fram emot det seminarium som EU ska anordna. Men EU tar också fram en egen rapport som ska publiceras under det här kvartalet, alltså relativt snart, om förekomsten av antisemitism i Europa. På söndag anordnas i ABF-huset här i Stockholm ett seminarium om just denna rapport. Det är oerhört viktigt att uppmärksamheten är stor och att man använder den debatt som nu pågår till att komma längre i de konkreta föresatserna.
Jag vill ändå säga att ingen med säkerhet vet hur rättvisande just den bild som ges av Sverige är i rapporten. Helene Lööw, som är chef för Forum för levande historia och också ledamot i styrelsen för EUMC som har tagit fram rapporten, påpekar mycket riktigt att Sverige, Tyskland och Holland ofta pekas ut i de här sammanhangen. Det kan bero på att vi tre är de enda länderna som för statistik över hatbrott, också utifrån om det är antisemitism bakom. Jag hoppas att fler länder vågar ta det steget så att vi verkligen kan se det jag är övertygad om, antisemitismens ökade utbredning i Europa i dag.
Jag vill också påpeka för Mikael Oscarsson att det inte är någon tvekan om att jag delar upprördheten. Hatpropaganda kan absolut sättas i samband med den ökade intoleransen i Sverige i dag. Min tveksamhet gällde att det handlade om satellitsändningar som man kan plocka ned genom varje enskild parabolantenn i vårt land. Jag ser svårigheter i att stoppa det. Däremot behöver vi skärpa möjligheten att ingripa mot effekterna av hatpropagandan såväl i det svenska Internet från vitmaktmusik och rasistiska organisationer som utländsk propaganda som når Sverige. Jag är ledsen, men nu knackar talmannen redan.
Anf. 17 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Tack till Ana Maria Narti och Tuve Skånberg för era starka berättelser! Det är väldigt viktigt att levandegöra en sådan här diskussion och peka på hur det kan se ut i vardagen.
Skolverket redovisade nu i januari en stor ambitiös granskning av 25 fristående skolor efter det larm som kom via TV år 2003 om oegentligheter på religiösa fristående skolor. De brister som nu Skolverket har funnit och redovisat är tämligen harmlösa i jämförelse med TV-påståendena. Men Skolverket ryckte ändå ut ungefär som brandkåren vid eldsvåda. Jag är glad över vad jag uppfattar som en precisering av statsrådet att statsrådet ska tala med Skolverket nu efteråt om lite mer handfasta saker. Men jag efterlyser lite mer konkretion än så.
Man kan undra hur januarirapporten kom till. Var det bara genom TV? Kan även en minister säga till Skolverket att nu får ni faktiskt titta på det här, eller är det att hoppa över skaklarna och ur ramen för vad en minister får göra att konkret säga till Skolverket att beakta detta och se vad som måste göras?
Det Tossavainen berättar i sin rapport om tillståndet i skolan är ju alarmerande. Det verkligt alarmerande är inte att samtliga lärare som intervjuas vittnar om problem med ett stort antal invandrarungdomar med arabisk och muslimsk bakgrund som bojkottar undervisningen, är allmänt fientliga mot judar och förnekar Förintelsen. Det verkligt alarmerande är inte ens att enskilda elever uppträder kränkande mot överlevandes föredrag om Förintelsen. Det verkligt alarmerande är den enighet bland de intervjuade lärarna som Tossavainen redovisar om att skolledningarna visar ovilja att åtgärda problemet eller ens erkänna att det existerar.
Oavsett orsaken till den här passiviteten är det enligt min mening brott mot läroplanen. Läroplanen är väldigt tydlig i värdegrundsskrivningarna om att hävda de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på, människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet och så vidare. Läroplanen är också väldigt tydlig med att skolans uppgift ska vara att framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana, som det står ordagrant. Skolan ska hävda en värdegrund, den ska aktivt driva den, och skolan ska också arrangera en arena för att ge möjlighet för elevens personliga ställningstagande. Om skolan underlåter att göra detta är det ett brott mot läroplanen. I min föreställningsvärld ska då Skolverket rycka ut. Blir det en inspektion från Skolverkets sida av de faktiska förhållandena?
Min andra fråga, fru talman, var vilka åtgärder i övrigt som statsrådet avser att vidta för att stävja den tilltagande antisemitismen. Jag skulle velat få höra om något mer initiativ än det som redovisas i svaret. Jag vet att statsrådet fått förfrågningar om hjälp med möten mellan muslimska ledare och företrädare för oroliga judar i Sverige och också, vad jag förstår, lovat företrädare för det judiska samfundet att försöka medverka till sådant. Vi vet alla att för att komma någonstans i konflikter fordras det två viktiga ingredienser. Det är dels förmåga att ta till sig kunskap om motparten och den situation som faktiskt är, dels att låta sig beröras av hur det står till med den andre för att få fördomar och sådant desarmerade. Därför är det angeläget, om inte de själva kan, att någon annan medverkar till att dessa möten kommer till stånd. Kan statsrådet ge något besked på den punkten?
Anf. 18 Annelie Enochson (Kd)
Fru talman! Tack statsrådet! Det var väldigt förvånande när det kom till kännedom att EU tänkte ta fram en egen rapport. EUMC är ändå det organ som jobbar med de här frågorna. Man säger bland annat att man inte tycker att kvaliteten håller klassen i den forskningsrapport som EUMC hade beställt genom det berlinska institutet. Sanningen är väl snarare den att innehållet i den rapport som Bergmann och Wetzel tagit fram inte upplevs tillfredsställande. Det är för känsligt, så man vill kanske ta fram en ny rapport som mer stämmer överens med den åsikt man vill ha. Jag tycker att det är väldigt förvånande att EU gör detta.
För att återgå till EUMC:s rapport skriver man att medierna i Europa ofta belyser konflikterna i Mellanöstern ensidigt och att Israel oftast, nästan alltid, utmålas som den onda parten. För Sveriges del, skriver man, förekommer det antisemitiska argument i kvalitetspressen, men få systematiska analyser är tillgängliga av det som skrivs. Oftast tar medierna schablonbilder och skapar på så sätt en stereotyp av den judiska staten, och då också indirekt juden.
Samtidigt skriver Bergmann och Wetzel i sin rapport att det är viktigt att betona skillnaden mellan att kritisera Israels politik och antisemitism, precis som Ulrik sade här tidigare. Men en central slutsats i rapporten lyder: "Man kan säga att den historiska antisemitiska traditionen att demonisera judarna nu överförs på staten Israel." Jag var inne på det förut.
Vad rapporten tar upp och som bekräftas i den svenska rapporten
Det förnekade hatet
är att antisemitismen växer mest inte i högerextrema grupper utan hos den extrema vänstern, som tillsammans med militanta muslimska grupper hittat ett gemensamt hatobjekt. Oftast går antiamerikanska strömningar hand i hand med antiisraeliska.
I Sverige har ett antal uppmärksammade så kallade fredsdemonstrationer urartat, exempelvis i oktober 2000 i Malmö där en antiisraelisk demonstration slutade med att demonstranterna trängde in i en butik och där hotade den judiska affärsinnehavaren.
I rapporten tar man också upp en demonstration i Stockholm i april 2002. Bland andra Liberala ungdomsförbundet hade då en fredlig demonstration mot antisemitism och blev då attackerade av en mobb propalestinier och vänsterextremister. Detta finns beskrivet i rapporten.
Sverige har fem minoritetsgrupper, och en av dem är judarna. De är ca 18 000 till antalet. En oro sprider sig nu i denna grupp för om man kan fortsätta att vara jude i Sverige.
Synagogorna i Sverige måste alltid ha en hög säkerhetsnivå. Alla måste gå igenom säkerhetskontroller eftersom terrorhoten är en realitet för denna grupp. Det kostar de judiska församlingarna i Sverige ca 20 % av deras omkostnader bara att täcka säkerheten vid sina synagogor och institutioner. Många judar i dagens Sverige vågar inte bära kipa eller davidsstjärna för risken att bli hotad eller trakasserad.
I interpellationssvaret hänvisar statsrådet till ett annat svar. I detta skriver hon: "För min egen - och regeringens - del kan jag utan reservation säga: Allt som behövs för att förebygga och motverka antisemitism ska göras." Det var fina ord. Tyvärr var inte just detta stycke plagierat i vårt interpellationssvar i dag.
Jag vill återigen fråga: Tycker statsrådet att man gör allt för att motverka antisemitismen i Sverige i dag?
Anf. 19 Mikael Oscarsson (Kd)
Fru talman! Först noterar jag med glädje att statsrådet Mona Sahlin håller med mig om den beskrivning jag gjorde av att hatpropagandan har en del i den ökande antisemitismen i Sverige.
När vi har kommit så långt måste vi försöka hitta konkreta sätt att stoppa det här. Då har vi ett fint exempel från Australien, där man förra året inledde en utredning rörande TV-kanalen al-Manars sändningar som nådde australiskt territorium. Utredningen utmynnade i att de australiska myndigheterna fattade beslut om att al-Manar inte längre skulle få sända över Australien. Kanalen stoppades därför från att nå de australiska TV-tittarna.
Jag anser att Sverige bör följa Australiens exempel. Kan de så kan vi. Vi kan vara ett föredöme här i Europa.
Det är också värt att notera att Australien hade en liknande lagstiftning som den vi har här i Sverige om hets mot folkgrupp.
Detta tycker jag att statsrådet bör titta närmare på - hur man kan hitta ett lagrum så att det inte bara blir vackra deklarationer utan att man också kan göra någonting konkret och stoppa detta. I Sverige är det fråga om ett antal kabelföretag som säljer de här kanalerna och tjänar pengar på det. Jag är övertygad om att det precis som i Australien går att stoppa det här. Sedan kan det väl finnas paraboler, men här finns det ändå sätt för oss att göra någonting konkret för att visa att detta inte är okej. Sedan får vi se till att också agera på andra nivåer, i kontakter med andra länder och i arbetet i unionen.
Låt mig också när jag nu har lite tid kvar fortsätta med exempel på den här propagandan.
Egypten är ett annat land, fru talman, som sänder antisemitiska program. Eftersom TV-tittandet ökar betydligt under fastemånaden ramadan producerade Egypten år 2002 TV-serien Hästen utan ryttare, som innehåller ett kategoriskt antisemitiskt budskap genom ambitionen att visa på existensen av en judisk världskonspiration.
Det är emellertid inte bara fråga om sådana här jätteproduktioner - denna kostade 40 miljoner, och Syriens försvarsminister tackas i varje program för sitt bidrag - utan också om program som återkommer med regelbundenhet. I Iqraakanalens kvinnomagasin, till exempel, frågade en intervjuare en treårig egyptisk flicka vad hon tyckte om judarna. Hon svarade då att judar är apor och svin. Det står i Koranen, sade hon. I programmet Det ljuva livet, som Iqraa-TV också sänder, framhöll en inbjuden gäst att martyrerna, det vill säga självmordsbombarna, har gjort att barnen fått nya eftersträvansvärda förebilder.
Den antisemitiska och våldsglorifierande propagandan har även fått fäste i muslimska grupper i Sverige eftersom dessa vid upprepade tillfällen bjudit in våldspropagandister till sina bönehus och seminarier. I juli 2003 deltog shejk Yousef al-Qaradawi i Stockholmsmoskéns konferens för Europeiska rådet för
fatwa
och forskning. Som ordförande i detta råd och högt respekterad bland sunnimuslimer över hela världen förespråkade al-Qaradawi martyroperationer på israeler, det vill säga uppviglade till folkmord.
I november 2003 kunde vi läsa att moskén i Göteborg enligt uppgifter från säpo har blivit fäste för den av FN terrorlistade saudiska gruppen al-Haramein.
Anf. 20 Ana Maria Narti (Fp)
Fru talman! Jag tycker att dagens diskussion är mycket viktig och att vi arbetar mycket bra tillsammans här över alla partigränser och blockgränser.
Jag vill lyfta fram frågan om den här nya, fruktansvärda alliansen av mörka krafter - extremvänster, extremhöger plus religiös fanatism. Detta är oerhört farligt. Det är fråga om vår vardag och vårt arbete var och en i sin miljö. Det är också fråga om internationella, mycket kraftiga ställningstaganden.
Jag vill också påminna om att vi för inte så länge sedan hade en eurokampanj som var mycket annorlunda än våra vanliga valkampanjer och folkomröstningskampanjer. Jag har aldrig träffat på så mycket hat under en vanlig politisk kampanj. Jag har fått höra att jag vill sälja Sverige, att jag vill införa diktatur i EU och sådant. Det var massor med hjärnspöken som hade satts i rörelse. Invandrargrupper som arbetade för ja till euron berättade för mig att de hade blivit anklagade för att vara fientliga till Sverige därför att de jobbade för ja-sidan.
Vi har alltså problemet här och nu med den här mörkeralliansen.
Om vi lyckas få till stånd en internationell överenskommelse om att all politik som bygger på hat och våld ska bekämpas kan vi också komma överens med distributörer av Internet och TV om en självsanering. Det finns möjligheter.
Anf. 21 Tuve Skånberg (Kd)
Fru talman! Nästa vecka kommer jag att få besök. Jag fick veta i ett mejl i går att en man som jag träffade i Israel för några månader sedan är på väg hit för att försöka berätta för svenskarna, eftersom medierna uppenbarligen inte klarar det, hur det känns att förlora en dotter. Hans dotter var en av de 20 som sprängdes till döds för ett par år sedan och som utställningen på Historiska museet handlade om, den som Zvi Mazel protesterade emot genom att välta en lampa. Han uppfattade - då hade han ju bara mediebilden - att respekten saknades för förlusten av hans dotter, som precis hade gått ut från högskolan. Jag försökte i mitt mejl säga att jag ska underlätta för honom om han kommer till Sverige - det ville han - att göra sin röst hörd så att han kan berätta att det här var vanliga unga människor. Den kvinnliga självmordsbombaren hade sprungit mot en grupp barn och ungdomar som stod vid en busshållplats. Jag råkade faktiskt själv vid mitt förrförra besök vara tre kilometer därifrån och blev alltså om inte indragen så åtminstone väldigt berörd av den här händelsen. Det var på det sättet som jag och den här mannen träffades i efterhand.
Jag tror att det är viktigt att regeringen uttrycker förståelse för de starka känslor av kränkning som Zvi Mazel gav uttryck för. Att börja diskutera vad protokollet tillåter - får man eller får man inte välta en lampa - är ovärdigt när det handlar om att människor är oerhört kränkta därför att minnet av deras älskade dras i smutsen eller bokstavligt talat dras i ett bad av blod. Jag skulle väldigt gärna vilja att statsrådet Sahlin uttryckte förståelse för känslorna av kränkning.
Anf. 22 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Det finns många tecken på att främlingsfientligheten och rasismen i Sverige växer. Det är en viktig del av bakgrunden till den diskussion vi har i dag. Det känner såväl judar som muslimer och många andra.
Jag har mött unga män som inte har vågat ha på sig sin kippa, unga kvinnor som inte vågar ha på sig sin slöja och unga homosexuella som inte vågar vara öppna. Om man är emot rasism och för tolerans så är det alltid en helhet. Man kan inte plocka och välja. Det är den respekten och insikten som den här mycket viktiga interpellationsdebatten handlar om.
Ulrik Lindgren och framför allt Annelie Enochson tar som utgångspunkt för väldigt långt gångna analyser den rapport som Tossavainen har lämnat. Man ska ändå minnas en sak. Den bygger på ett knappt tiotal intervjuer. De är viktiga, men jag tror att vi alla kan känna behovet av att få ännu större kunskap för att kunna agera ännu tydligare. Vi vill alla veta mer.
Det är därför jag - för att ge ett konkret svar till Ulrik Lindgren - har bett mitt verk, Integrationsverket, gå igenom just antisemitismen så att vi ser hur utvecklingen ser ut. Jag ska också, som jag sade tidigare, lyssna med utbildningsministern hur han ser på Skolverkets roll nu i den aktuella situationen och den mycket viktiga debatt som förs. Jag ska också snart ha ett möte med religiösa ledare som bland annat utgår från den diskussion jag hade med den judiska församlingen och också gå vidare med den önskan som har uttryckts om att ordna tillfälle till möten. Så mycket av det rasistiska hatet drabbar både judar och muslimer, och att använda de konstruktiva, goda, demokratiska krafter som finns på alla sidor för att gemensamt argumentera för toleransen ser jag som väldigt viktigt.
Vad gör vi för övrigt? För inte så länge sedan lämnade regeringen till riksdagen en handlingsplan som handlar om rasism, antisemitism, homofobi och diskriminering. Det jag har nämnt i interpellationssvaret är ju långt ifrån alla de konkreta insatser som har gjorts under lång tid. Men jag är fullt på det klara med att bland annat den rapport som säpo lämnade om att den anmälda brottsligheten med antisemitiska motiv ökade under år 2002 är ännu ett skäl till att ta det här på mycket stort allvar. Jag tycker att både mina och samtliga interpellanters inlägg här har visat att behovet och viljan finns.
Jag tror inte, Annelie Enochson, att Europeiska kommissionen var rädd för innehållet i den rapport vi talar om nu. Jag tror inte att det var det som låg bakom, utan samma sak som vi har känt när vi har läst Tossavainens rapport, alltså behovet av att verkligen få större kunskap - inte att man var rädd för innehållet i sig. Det tror jag är en viktig insats, för den här diskussionen kommer nog att behövas under lång tid, och uppmärksamheten mot de antisemitiska krafterna måste vara stark under mycket lång tid.
Mikael Oscarsson diskuterade fortsättningsvis hur man kan komma längre, och det är en relevant fråga som jag också ska försöka gå vidare med och titta närmare på. Om jag har förstått det rätt var det Australien gjorde att man stoppade vidaresändningar i kabel, men att det är svårt att komma åt parabolerna. Jag ska se närmare på frågan.
Världen är, Tuve Skånberg, full av gråtande mödrar och fäder som har förlorat barn. De förtjänar inte bara vår sympati utan också vårt aktiva engagemang för att stoppa både krig och rasism runtom i världen. Jag hoppas att både du och andra känner att regeringen finns på samma sida, för det gör vi verkligen.
Anf. 23 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag får än en gång tacka statsrådet Mona Sahlin för beskeden. Jag välkomnar givetvis tanken att vi behöver veta mer, exempelvis Integrationsverkets uppgift att göra en till rapport till nästa år. Jag tackar också för beskedet från statsrådet att det åtminstone blir ett telefonsamtal till utbildningsministern och kanske därmed också att Skolverket visar mera gadd i den här frågan än man hittills har gjort. Naturligtvis är det också mycket välkommet om det blir mer initiativ för möten mellan muslimska ledare och företrädare för det judiska samfundet.
Den så kallade installationen av
Snövit
på Historiska museet som Tuve Skånberg tog upp är en del som jag tror betjänar antisemitismen i Sverige. Den begär nämligen att offren ska förstå, och det anknyter till den gamla antisemitismen som säger att judarna egentligen själva är skyldiga till judehatet, att de egentligen själva är skyldiga själva till vad de har blivit utsatta för. Därför måste vi också avvisa och kraftfullt bemöta den typen av yttringar, menar jag, för att bekämpa antisemitismen. Flathet inför antisemitism, som Tossavainen redovisar i sin undersökning, tjänar ingen på. Att lämna antisemitismen i fred i tystnad minskar inte antisemitismen. Arabiska muslimska invandrare riskerar ökad islamofobi från svenskar med ytterligare försvårad integration som följd, det vill säga: Det finns ingen arab eller muslim som tjänar på antisemitism.
Den ökande antisemitismen är oacceptabel för dem som drabbas av den med trakasserier, hot, kränkningar, säkerhetsarrangemang med mera. Skolan har här en väldigt viktig uppgift. Den kan inte göra allt, men den måste göra sin del för att hävda läroplanen och vår gemensamma värdegrund och visa nolltolerans mot antisemitismen.
Anf. 24 Annelie Enochson (Kd)
Fru talman! Tack, statsrådet Sahlin! Att få större kunskap är alltid positivt. Rapporten från EU kan säkert bli bra om man lägger med EUMC:s rapport, vilket man sade att man skulle göra. Nu är den rapporten byggd på bland annat uppgifter från Expo, säpo och från alla de judiska församlingarna, så den är mycket större än Mikael Tossavainens.
I EUMC:s rapport tar man upp några förslag till åtgärder för att motverka antisemitismen i Sverige. Man säger som första punkt att alla länder ska samla in och analysera brott av antisemitisk karaktär och göra det i samarbete med Eurojust och Europol. Man ska då särskilja brott av antisemitisk art. Precis som statsrådet sade tidigare är ju Nederländerna det land som ligger längst fram med detta, och alla andra länder har mycket att lära av det. Man bör också i alla rekommendationer och deklarationer mot rasism och främlingsfientlighet också nämna antisemitism vid namn. Det är den andra punkten.
När det gäller Ana Maria Nartis förslag om hur man ska kunna motverka antisemitisk användning av Internet och parabol tycker jag att det är ett väldigt bra förslag. Det förslag som man har tagit vid seminariet är också värt att stryka under, och jag hoppas att statsrådet tar det med sig.
Riksdagens kristna grupp ska åka till den judiska församlingen den 3 februari, och jag vill inbjuda statsrådet Sahlin. Jag vet att ni har mycket kontakter. Jag tror att vi kommer att få väldigt fin information där. Ni är välkomna att följa med. Ingenting annat kommer att begäras av er än att ni sitter och lyssnar. Tack för det, och tack för debatten!
Anf. 25 Mikael Oscarsson (Kd)
Fru talman! Jag är glad för den här interpellationsdebatten och för det svar vi har fått. Låt oss skicka med det här. Låt oss inte agera slätstruket i denna fråga om den hatpropaganda som nu pumpas in i många svenska hem.
Islamismen, som den tar sig uttryck genom hatet mot judar och genom Jihad i form av självmordsattacker som riktar sig mot judar och otrogna, är ett hot mot alla som inte tror på islam som den högst stående religionen och styrelsesättet. Den är i sin ideologi och sitt uttryckssätt jämförbar med andra totalitära ideologier, som nazismen och kommunismen.
För att förebygga det argument som då genast kommer upp, att man är islamofob, vill jag understryka att detta inte handlar om muslimer i allmänhet. Det handlar om en tolkning av islam, det vi kallar islamism, som ser islam som den enda läran, som vill att moskéer ska byggas högre än andra byggnader, ett synsätt att andra människor är mindre värda och är otrogna om de inte tror på islam. För att nå sina syften är man beredd att mörda urskillningslöst och uppvigla. Den hatpropaganda som förekommer via satellitkanalerna är en del av denna fruktansvärda kampanj.
Låt oss använda lagen mot hets mot folkgrupp. Låt oss titta på hur de har lyckats i Australien. Låt oss se till att vara ett föredöme. Den konferens som börjar på måndag kanske är ett tillfälle att visa att vi i Sverige inte bara kan bjuda in till konferenser utan också kan vara ett föredöme i vår egen värld och vår egen kontinent, att visa att vi kan säga nej, att det inte är okej med den propaganda som pumpas ut.
Tack för debatten!
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.