En ojämlik sjukvård
Interpellation 2009/10:477 av Johansson, Ylva (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2010-05-21
- Anmäld
- 2010-05-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2010-06-03
- Sista svarsdatum
- 2010-06-04
- Besvarad
- 2010-06-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 maj
Interpellation
2009/10:477 En ojämlik sjukvård
av Ylva Johansson (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Före valet sade de borgerliga partierna att ”välfärden ska vara gemensamt finansierad och fördelas efter behov”. Men när vi nu gör bokslut för sjukvården efter fyra år med Göran Hägglund som socialminister kan vi konstatera att den förda politiken gått åt motsatt håll. Klyftorna ökar och tillgången till en bra vård fördelas orättvist. Steg för steg har den borgerliga regeringen genom medvetna politiska beslut öppnat för en ”välfärd light” som bygger på marknadslösningar.
Privatbetalande patienter får köpa sig förtur inom den offentligt finansierade sjukvården.
Privata utförare får sälja extra tjänster inom ramen för den offentligt finansierade vården och omsorgen.
Vårdföretagen inom primärvården får etablera sig där det är mest lönsamt, i stället för där behoven finns. Företagen kan välja de mest lönsamma och friska patienterna.
Universitetssjukhusen får nu säljas ut.
Den politik som regeringen har fört under mandatperioden öppnar en klyfta inom vården och omsorgen där plånboken och inte behoven styr. Om den borgerliga regeringen får regera i ytterligare fyra år kommer klyftan inom hälso- och sjukvården att vidgas. Fyra år till med Göran Hägglund som socialminister leder till en sjukvård där det är plånboken och inte behoven som styr.
Trots det försämrade läget i de offentliga finanserna har regeringen fortsatt att låna till skattesänkningar. Totalt sett har regeringen sänkt skatterna med närmare 100 miljarder kronor under mandatperioden. Skattesänkningarna skapar underskott som måste betalas via sänkt kvalitet i välfärden eller högre avgifter. På ett år har antalet anställda i kommuner och landsting blivit 25 000 färre (SCB). År 2011 försvinner 12 miljarder från kommuner och landsting. Så sänks välfärdens kvalitet.
Frågan om hur vi ska finansiera vården och omsorgen gemensamt i framtiden är genuint politisk. Ska välfärden vara till för alla, eller bara några? Ska den betalas efter förmåga och ges efter behov, eller ska envar tvingas bära sin egen börda utifrån sin privatekonomi?
Mina frågor till socialministern är mot bakgrund av ovanstående följande:
Regeringen har hittills prioriterat stora skattesänkningar på lånade pengar, som gynnat dem i samhället som redan har det bäst, på bekostnad av resurserna, kvaliteten och personalen i sjukvården och omsorgen – avser socialministern att vidta några åtgärder för att ändra på denna prioritering?
Varför har socialministern på punkt efter punkt infört marknadslösningar som öppnar för att de som har den bästa ekonomin kan gå före dem som har de största behoven av sjukvård?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:477
Webb-tv: En ojämlik sjukvård
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:145 Tisdagen den 29 juniProtokoll 2009/10:145 15 § Svar på interpellation 2009/10:477 om en ojämlik sjukvård
Protokoll från debatten
Anf. 109 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Ylva Johansson har frågat mig dels om jag avser att vidta några åtgärder för att ändra de prioriteringar som regeringen haft under mandatperioden beträffande resurser, kvalitet och personal i sjukvården och omsorgen, dels varför regeringen infört marknadslösningar inom hälso- och sjukvården.
Till att börja med vill jag framhålla att regeringen tydligt prioriterat hälso- och sjukvården under mandatperioden, både när det gäller resurstilldelning och kvalitetsarbete. Exempelvis ökade regeringen under åren 2006-2009 de specialdestinerade statsbidragen till hälso- och sjukvården och omsorgen från ca 20 miljarder till drygt 26 miljarder. Dessa statsbidrag har, utöver läkemedelsförmånerna, innehållit satsningar på till exempel psykiatri och tandvård. Till detta kommer även det tillfälliga konjunkturstödet på 14 miljarder som utgick till kommuner och landsting i december 2009 som syftade till att mildra effekterna av den ekonomiska krisen.
En mängd insatser har också gjorts för att höja kvaliteten i vården. Ett exempel är den patientsäkerhetsproposition som lämnades till riksdagen i april i år. Propositionen innehåller bland annat ett förslag till ett förstärkt rapporteringssystem av felbehandlingar som begås inom vården samt pekar ut vårdgivaren som ansvarig för att utreda händelser och förebygga vårdskador. Ett annat exempel är läkemedelsområdet där landstingen numera kan få tillgång till uppgifter om bland annat patienters uttag av förskrivna läkemedel hos apoteken. Detta förbättrar möjligheterna för landstingen att följa upp kvaliteten, kostnadseffektiviteten och säkerheten i läkemedelsanvändningen.
När det gäller frågan om marknadslösningar vill jag inleda med att konstatera att Sverige under lång tid dragits med problem när det gäller tillgänglighet i form av till exempel långa väntetider eller upplevda svårigheter med att komma i kontakt med vården. Parallellt med detta har anspråken på vården ökat och kommer med stor sannolikhet även att göra så framöver. I takt med ökad allmän kunskap i samhället möter vården patienter som allt tydligare anger egna önskemål och behov.
Grundprinciperna för svensk hälso- och sjukvård är att den ska vara solidariskt finansierad genom skattemedel, att den ska ges efter behov och att den ska vara tillgänglig för alla. För att hälso- och sjukvården ska kunna möta kommande krav har regeringen arbetat med nya tankesätt och metoder som kan anpassa vårdutbudet till de framtida behoven.
Sjukvårdshuvudmännen måste ges förutsättningar att använda sig av olika driftsformer och arbetssätt när de planerar och organiserar hälso- och sjukvården. Därför har regeringen bland annat upphävt inskränkningarna i landstingens möjligheter att överlämna driften av sjukhus, genomfört en omreglering av apoteksmarknaden och infört vårdvalssystem i primärvården.
De reformer som regeringen arbetat fram under mandatperioden har också förbättrat tillgängligheten inom olika delar av vården. Sedan omregleringen av apoteksmarknaden 2009 har Läkemedelsverket beviljat tillstånd för drygt 70 helt nya apotek, och 6 500 försäljningsställen har anmält försäljning av receptfria läkemedel på andra platser än apotek.
Vårdvalsreformen inom primärvården, som infördes den 1 januari 2010, har lett till att inte mindre än 181 nya vårdenheter har tillkommit eller godkänts för etablering. Det är en ökning med 19 procent jämfört med situationen 2009. Patienten står i större utsträckning än tidigare i centrum, och frågor som bemötande och kundservice har fått större uppmärksamhet.
Regeringen kan konstatera att de lösningar som tagits fram för primärvården inte bara lett till en generellt förbättrad tillgänglighet. De har även lett till att grupper som har de största behoven nu också ökat sina kontakter med vården. Uppföljningen av Vårdval Stockholm visar exempelvis att läkarbesöken har ökat som mest i områden med lägre medelinkomst.
Även de satsningar som gjorts för att minska köerna i vården har varit framgångsrika. I arbetet med kömiljarden har de landsting som presterat de bästa resultaten också fått ersättning därefter. Avstämningen från det första året med kömiljarden visar att andelen patienter som väntat längre än 90 dagar i den planerade specialiserade vården minskat kraftigt, från 35 procent till 9 procent för besök och från 38 procent till 7 procent för behandling.
Avslutningsvis vill jag framhålla att de reformer vi genomfört, oberoende av vilka principer de bygger på, skapat en bättre tillgänglighet till hälso- och sjukvården för medborgare generellt men också för grupper av medborgare som tidigare dragit sig för att söka vård på grund av till exempel upplevd otillgänglighet.
Då Ylva Johansson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Veronica Palm i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 110 Veronica Palm (S)
Fru talman! Det var ett långt svar, men det var inte riktigt svar på denna viktiga interpellation.
Det pågår ett systemskifte i sjukvården i det tysta. I dag gör vi ett slags bokslut för regeringens sjukvårdspolitik.
Socialministern säger i sitt svar: "Grundprinciperna för svensk hälso- och sjukvård är att den ska vara solidariskt finansierad genom skattemedel, att den ska ges efter behov och att den ska vara tillgänglig för alla." Så säger också lagstiftningen.
Men sedan säger socialministern att man har infört "nya tankesätt och metoder som kan anpassa vårdutbudet". Sedan går han in på de privata utförarna och deras möjligheter att skapa gräddfiler.
Det är detta som är problemet; det är här konflikten ligger. Tillgången till vård är orättvis. Klyftorna i vården ökar. Vi är på väg mot en välfärd där alla har tillgång till sjukvård light men kan köpa plusmeny. Plusmenyn köper man vid sidan av. Med plusmeny kan man gå före i kön, med plusmeny kan man få mjukare säng och med plusmeny kan man få kaka till kaffet i äldreomsorgen. Jag vill inte ha en sådan välfärd. Jag vill inte ha en välfärd där alla vanliga människor erbjuds en lightmeny, men där den som har pengar kan köpa en plusmeny.
Regeringen har gjort några snabba reformer. Det har varit lätta klubbslag här i kammaren. Man har gjort det möjligt att privat betala och köpa sig företräde i vården - i den offentligt finansierade vården och inne i den offentligt finansierade vårdlokalerna - med de så kallade galleriorna. I gallerior shoppar man, och i gallerian på Södersjukhuset kan man om man har hjärtsvikt, som min far, gå in i huvudentrén, gå förbi receptionen och väntrummet och gå in till Arrhythmia som är en privat klinik. Där kan man om man har råd gå före och få sin operation på dagen. Om man inte har pengarna eller försäkringen får man gå tillbaka och sätta sig i sjukhusets väntrum. Det är effekten av ett politiskt beslut.
Privata utförare får sälja tilläggstjänster inne i den offentligt finansierade vården och omsorgen.
På ett demensboende i Blekinge säljer man tilläggstjänsten Nattmacka till de dementa. De anhöriga kanske säger att mamma ska sova på natten och inte ha någon nattmacka. Men om mamma vaknar och är förvirrad och behöver ett glas mjölk och en smörgås för att somna får hon inte det om man inte har köpt den tilläggstjänsten. I stället får mamma sömnmedel för att somna, för det är det enda hon har rätt till.
Vårdföretagen i primärvården har rätt att etablera sig där det är mest lönsamt, inte där behoven finns, och universitetssjukhusen kan säljas ut.
Det här går inte att beskriva som något annat än ett systemskifte i synen på vården.
Varför har socialministern på punkt efter punkt infört marknadslösningar i vården?
Anf. 111 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag hade inte tänkt gå upp i debatten, men det finns anledning att göra det. Ministern säger att vården ska finansieras med skattemedel. Problemet är dock att man dessutom ska kunna köpa tilläggstjänster som förut var helt främmande att man skulle kunna köpa till. Det har öppnat för de så kallade galleriorna. Vi ser ett systemskifte i vården; det är ingen tvekan om det.
Skälet till att jag gick upp i debatten är ett helt annat, nämligen att vi som har kroniska sjukdomar alltid glöms bort i valfrihetsreformerna. Vi har oftast inget alternativ. Det finns oftast bara en klinik för oss att gå till, även i ett storlandsting som Stockholm. Där finns ingen valfrihet. Vi har ingen möjlighet att välja utan blir tilldelade en läkare. Vi har inte möjlighet att ta del av det som regeringen vill erbjuda, nämligen valfrihet. Vi kan inte ens diskutera kundservice; vi har att ta emot det vi får.
Det är förskräckligt. Det borde finnas något som heter patienträtt, det vill säga rätten att få den läkare man vill ha och den vård man behöver. Man ska också kunna prata med sin läkare och vårdgivare när man behöver det. Det gäller naturligtvis också alla dem som har stora vårdbehov.
181 nya vårdenheter är inte särskilt imponerande för oss som bor i den här regionen. Det fanns tidigare fyra vårdcentraler på Östermalm. Jag tror att det är 32 nu. I Kista-Rinkeby där jag bodde i flera år hade man fyra. Om jag är rätt underrättad är tre kvar i dag; jag kan ha fel på den punkten.
Det är ju inte särskilt imponerande att de som kanske inte har så stora vårdbehov får del av detta. Där ohälsotalen är lägst etableras flest nya vårdgivare. Det måste vara ett systemfel när vården inte styrs av de behov som människor har.
Anf. 112 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det är fenomenalt att kamraterna som för den här debatten gör det med ett så imponerande självförtroende med tanke på vad vi tog över. Vi har uträttat något oerhört betydelsefullt på hälso- och sjukvårdens område.
Börje Vestlund säger att det inte är imponerande att antalet vårdcentraler har ökat med 181. Det innebär ett trettiotal nya i Västra Götaland. Det innebär, om jag minns rätt, 18 nya i lilla Jönköpings län. Det betyder att vårdcentralerna kommer närmare. De finns där och kan utföra sin viktiga uppgift i den nära vården. Det betyder mycket, inte minst för äldre patienter. Om man rycker på axlarna åt det vet jag inte vad som ska imponera. Det handlar om en ökning av antalet vårdcentraler i landet med 19 procent under ett och ett halvt års tid.
De som debatterar här är de som tidigare ingick i underlaget för en regering som vände psykiatrin ryggen. Under 15 års tid lät man ingenting hända på det här området. Vi har tagit oss an detta och satsat stora pengar och metodiskt arbetat med att utveckla svensk psykiatri. Där finns många som är bortglömda.
Vi har tagit itu med de långa köer som ni lämnade efter er. Ni hade inte en susning om hur många personer som väntade; ni brydde er inte om det. Kömiljarden har gett resultat i form av dramatiska väntetidssänkningar, vilket innebär att fler människor får vård. Det är det som betyder något.
Vi har släppt in nya aktörer på det här området. Vi har inte velat förbjuda etablerandet av nya vårdcentraler. Ni vill att politiker i landstingen ska tala om vilka som ska få öppna, var de ska få öppna och när ni ska säga nej. På det sättet vill ni behålla politikermakten i stället för att lägga makten hos patienterna att styra genom att välja de vårdcentraler som fungerar.
Vi har genomfört kvalitetsförbättringar på område efter område. Vi har infört en oberoende granskningsfunktion som gör att vi har ett bättre grepp om vården och kan se vad som presteras och hur kvaliteten ser ut. Vi kan mäta och jämföra och få ett underlag för de förbättringar som krävs.
Vi har en nationell strategi för kvalitetsutveckling. Vi har fått till stånd en överenskommelse om en nationell cancerstrategi. Det är ett helt nytt grepp på vårdens område för att vi ska ta oss an en snabbt växande sjukdomsgrupp och förbättra, förstärka och utveckla hela vårdkedjan. Om det fungerar väl kan man överföra det till andra områden.
Vi har fått en samordnad tillsyn av socialtjänsten och hälso- och sjukvården som jag tror innebär att den blir effektivare och bättre och hittar misstag och kan ta itu med dem. Vi har lagt grunden för mycket genom en ny patientdatalag så att informationen följer patienten. Patientsäkerhetsarbetet har förbättrats.
Därför kan vi i dag med gott samvete säga att vården är väldigt mycket bättre i dag än när ni hade ansvaret för det här området. Ni kan ju använda talartid till att försöka skrämma folk med både det ena och det andra, men jag tror att upplevelsen hos de flesta är att vården förbättras, utvecklas, blir mer tillgänglig och får högre kvalitet. Det tror jag att människor upplever i sin vardag.
Anf. 113 Veronica Palm (S)
Fru talman! Den här debatten handlar om huruvida vård ska ges utifrån behov eller plånbok. Det är den enkla frågan. Är det den som har störst behov av vård som ska få tillgång till vård först, eller är det den som kan betala sig före i kön eller kan betala för att få vård?
Jag gav en hel del exempel på enkla lagstiftningsförändringar som den här regeringen har gjort som innebär att man låter plånboken i stället för behovet bestämma. Jag har inte fått några kommentarer till det.
Jag vill göra en liten utvikning. Socialministern talar om att tillgången till vårdcentraler har ökat markant. Det är ju också ett sätt att klyva vården. Det är små privata läkarmottagningar, etablerade inne i staden - Stockholm i det här fallet - med ett resursfördelningssystem som gör att det är lönsamt att behandla sådana som mig, det vill säga friska människor som jobbar i staden och kan titta in på lunchen och få en enkel behandling av en läkare. Det är lönsamt. Något som är olönsamt är multisjuka äldre. Det är sköra äldre som kanske inte behöver läkare utan behöver träffa en demenssköterska - det finns inga, men det hade jag gärna sett - eller en diabetessköterska. De behöver lämna prov. De är oroliga och behöver träffa någon i vården som tittar på deras samlade livssituation. Man blir skör och ofta multisjuk när man blir äldre. Dem finns det inte plats för.
Klyvningen har gjort att vården prioriterar läkarbesök av friska patienter, inte sköterskebesök och vårdcentralsbesök av multisjuka äldre. Det var en utvikning, men det är en del av klyvningen.
Jag kommer tillbaka till frågan om vård efter behov. Jag har ett exempel som jag inte hann med när jag talade om privata hjärtsviktskliniker och demensboende där man betalar extra för nattmacka eller eftermiddagskaffe. Det handlar om tilläggstjänster i offentligt finansierad vård.
Det tredje exemplet är det privata barnsjukhuset Martina. Man har underlåtit att stärka den offentligt finansierade barnsjukvården och välkomnar ett privat sjukhus. Det är ett privat sjukhus där bara barn som har en privat sjukvårdsförsäkring får plats, eller barn som kan betala kontant i dörren - 1 400 kronor för det första besöket. Det gör mig orolig både med tanke på de barn som inte får plats och den människosyn det visar hos regeringen. Det här sjukhuset säger inte: Låt barnen komma till mig. De säger: Låt de barn som inte har kroniska sjukdomar, handikapp eller medfödda sjukdomar komma till mig. De andra bryr jag mig inte om. De får ställa sig sist i kön i väntrummet. Det skiktar vården. Det ger vård efter plånbok, inte efter behov. Jag tycker att det är fullständigt oanständigt för ett samhälle som Sverige. Vi har en regering som medvetet har valt vård efter plånbok i stället för vård efter behov. Och utvecklingen fortgår.
Jag fick inte svar på min förra fråga. Nu frågar jag: Varför vill socialministern ha vård efter plånbok, inte efter behov? Varför är det så viktigt att marknaden ska få styra sjukvården också?
Anf. 114 Börje Vestlund (S)
Fru talman! I helgen läste nog socialministern, liksom jag, de småroliga notiserna om att under Reinfeldts ledning har flera män blivit impotenta eller behöver impotensläkemedel. Det är naturligtvis bara en smårolig rubriksättning.
Jag skulle naturligtvis aldrig stå och anklaga regeringen för att fler män har blivit impotenta under denna regerings tid. Mycket kan vara regeringens synder men inte just detta.
Men det finns några saker som man i detta sammanhang borde ta på allvar, och jag tycker att det finns anledning att konstatera hur psykiatrin var. Låt oss gå tillbaka till när psykiatrireformen genomfördes. Tanken med den var egentligen att man skulle avveckla de stora mentalsjukhusen och ersätta dem med gruppboenden. Vi vet att 90-talskrisen kom emellan. Och denna grupp var inte den som skrek högst. I den meningen har socialministern naturligtvis rätt. Det var en patientgrupp som blev bortglömd. Missbrukare var en annan sådan grupp, och det kanske finns ytterligare några. Jag tror att vi ska säga att detta nog hade kommit förr eller senare.
Låt mig också påminna om att 2005 var det sista året då det var generella sparbeting för de olika myndigheterna.
Det sista som jag vill säga i denna debatt är att man naturligtvis kan prata om väntetider. Men man har så kallad självvald kö för väntan i en del landsting, inte minst i det landsting som jag tillhör. Hur många finns i dessa köer? Vet vi någonting om det? Har man koll på det? Hur stor betydelse har det fått i verkligheten? Uppenbarligen har politikerna i Stockholms läns landsting kunna gömma undan sina långa köer.
Anf. 115 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Eftersom jag har dåligt minne börjar jag med sista, nämligen frågan om väntetider. Jag har tidigare under eftermiddagen talat om detta, men var och en kan gå in och titta på sajten vantetider.se och titta på landsting för landsting. Där kan man se att även om man räknar in alla självvalt väntande i köerna - det kan diskuteras om de ska vara det eftersom en del har goda medicinska skäl för att inte nu genomgå en operation som av medicinska skäl bör genomföras om kanske fyra månader - har vi ändå sett en minskning med hela 57 procent av antalet personer som väntar längre än 90 dagar. Det tycker jag är ett enastående resultat.
Den ohyggligt polemiska och retoriska frågan från Veronica Palm var: Varför vill socialministern ha vård efter plånbok? Det är möjligt att det går göra någonting av det om man lyckas ta ett citat från en debatt. Men det blir ändå inte särskilt trovärdigt.
Jag är i varje debatt angelägen om att säga att grunderna för den svenska hälso- och sjukvården är att vi finansierar den tillsammans. Vi har en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård. Den ges efter behov, och den ska vara tillgänglig för alla. Det är grunden för den svenska hälso- och sjukvården. Det är också det som är skälet till att jag jobbar hårt med att förbättra vården på olika områden och att korta väntetiderna. Jag tycker nämligen inte att det är rimligt. Vi har sedan ganska många år tillbaka sett en utveckling då allt fler har funnit skäl att skaffa sig en sjukvårdsförsäkring som säkerställer att man snabbt kan få vård på privat väg. Jag tycker inte att människor ska behöva betala en gång till. Människor betalar skatt, och vår uppgift är att se till att vi levererar vård i tid. Därför är detta köförkortningsarbete naturligtvis viktigt för den enskilda patienten som står där med oro och smärta. Men det är också viktigt långsiktigt för trovärdigheten inom svensk hälso- och sjukvård att vi faktiskt levererar det som vi har åtagit oss att leverera.
Beträffande Barnsjukhuset Martina ska jag ställa en konkret fråga till Veronica Palm. Vill ni förbjuda det? Det vill ni tydligen inte. Det vill inte jag heller. Men jag vill att det arbete som vi gemensamt bedriver ska göra det onödigt för människor, för föräldrar, att vilja skaffa en extra försäkring för man ska se att den svenska hälso- och sjukvården, i detta fall barnhälsovården, är så bra och att man har så god tillgänglighet att man inte behöver skaffa en extra försäkring. Det är det som driver mig att arbeta vidare. Vården ska finnas där för alla. Vården ska finnas där för den som har en tjock plånbok. Man ska veta att det finns skattefinansierad vård. Den ska finnas där för den som inte har några pengar över huvud taget. Vården ska levereras till den som är i behov av vård oavsett vilka ekonomiska resurser som man har. Det är det som måste vara drivkraften för enskilda personer men också för att man ska upprätthålla förtroendet för systemet, annars kommer det att bli så att allt fler skaffar sig privata försäkringar. Jag tror att det långsiktigt är dåligt, och man drar isär systemet. Till sist kommer folk inte att vilja betala sin skatt för att hålla ihop systemet. Då tror jag att vi är illa ute.
Därför är det viktigt att vi reformerar sjukvårdssystemet på ett sådant sätt att vi faktiskt förmår att leverera det som vi har åtagit oss att leverera.
Min, naturligtvis ytterligt objektiva, förklaring på detta område är att vi lyckas ganska väl just nu. Vi åstadkommer förbättringar på område efter område som har den allra största betydelsen för många människor i vårt land, och det arbetet vill jag fortsätta.
Anf. 116 Veronica Palm (S)
Fru talman! Det framgår tydligt för den som har lyssnat på denna debatt att det är en stor skillnad mellan den socialdemokratiska synen på hur sjukvården ska utvecklas och högersynen på hur sjukvården ska utvecklas.
Socialministern säger att han i varje debatt är noga med att säga att vård ska ges efter behov och att den ska vara solidariskt finansierad.
Det är bra att du är noga med att säga det. Men det är inte verkligheten. De politiska beslut som du genomför leder till något annat. Efter fyra år har vi nu en utveckling där systemskiftet har påbörjats. Fyra år till gör mig orolig. Vi är på väg mot ett samhälle med en välfärd light. Visst, den är lika för alla, solidariskt finansierad. Men vill man ha det där lilla extra, till exempel slippa stå i kö alldeles för länge, få eftermiddagskaffe om man bor på äldreboende eller nattmacka till sin gamla mamma får man betala extra. Välfärd light lika för alla, men om man ska ha bra vård måste man betala för en plusmeny.
Detta syns i och med att vi har möjlighet att betala privat inom den offentligt finansierade vården och köpa tilläggstjänster i offentligt finansierad vård. Vårdföretagen har rätt att blanda påsarna - företagspåsen och mina skattepengar - och sälja tilläggstjänster med försäkringar, tilläggsförsäkringar och möjlighet för vårdföretagen att etablera sig där det är mest lönsamt och inte där behoven är störst.
Detta är en utveckling som vi ser, och jag vill ha en annan. Jag vill ha en bra sjukvård där vård ges efter behov. Allt annat är oanständigt i ett land som Sverige. Jag är glad att den här konflikten finns. Det blir tydligt för väljarna att de har ett vägval: vård efter behov eller vård efter plånbok.
Anf. 117 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det är sant att det handlar om ett vägval, men inte på det sätt som Veronica Palm beskriver, utan det handlar om vem som bäst vårdar de principiella grunder som vi har, de etiska grunder som vi har för svensk hälso- och sjukvård. Vem förmår att leverera vården i tid till de personer som är beroende av vård? Där får man säga att ni på många håll har misslyckats när ni satt i regeringsställning.
Under dessa fyra år har vi gjort mer än vad ni gjorde på tolv år som faktiskt kommer människor till del genom förbättringar på tandvårdsområdet, när det gäller psykiatrin, när det gäller patientsäkerhetsarbetet och när det handlar om tillgängligheten i vården. Det är möjligt att ni hade rätt principer, men ni lyckades aldrig genomföra dem.
Nu har vi både rätt principer och förmåga att faktiskt förändra Vårdsverige så att vården blir mer tillgänglig och har en hög kvalitet. Det är det som sist och slutligen kommer att räknas.
Det är inte så att vi har ett system i dag, vilket Veronica Palm påstår, som innebär att man måste betala extra för att inte köa. Det är snarare tvärtom så att vi nu genom det arbete som vi har bedrivit har gjort att fler människor får vård i tid, medan de under er tid stod i köer. Ingen hade ens en susning om hur många som väntade, för man brydde sig helt enkelt inte. Då blev väntetiderna långa, oron lång och smärtan outhärdlig för många personer.
Jag vill fortsätta att bedriva arbetet med en effektiv och kvalitetsmässigt god sjukvård där människor får vård i tid.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.