Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Diskriminering av ledarhundsförare

Interpellation 2008/09:480 av Linna, Elina (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2009-04-29
Inlämnad
2009-04-29
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-05-13
Sista svarsdatum
2009-05-13
Besvarad
2009-05-19

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 29 april

Interpellation

2008/09:480 Diskriminering av ledarhundsförare

av Elina Linna (v)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Jag har tidigare ställt en fråga till statsrådet om vad hon avser att vidta för åtgärder mot diskriminering av ledarhundsförare.

Jag fick följande svar från statsrådet: ”Om en person som använder ledarhund upplever att den blivit diskriminerad kan man vända sig till Handikappombudsmannen och göra en anmälan. Handikappombudsmannen utövar tillsyn i enlighet med de olika diskrimineringslagarna och lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen. Från den 1 januari 2009 tar den nya Diskrimineringsombudsmannen över dessa uppgifter.”

Jag anser att svaret är otillräckligt. Jag menar att ledarhundsförare diskrimineras och i många fall utestängs från möjligheter till utbildning och arbete. Detta är fortfarande ett stort problem. Enligt Föreningen Sveriges ledarhundsförare har anmälningar som lämnats till Handikappombudsmannen lagts ned då det inte finns stöd i något lagrum vare sig för gravt synskadade eller blinda ledarhundsförare eller för deras ledarhundar. Lagstiftningen har inte ändrats sedan den nya Diskrimineringsombudsmannen fått ansvaret för dessa frågor.

De senaste åren har det blivit allt svårare att kunna använda ledarhundar när personer med synskada ska ta sig fram ute i samhället. De nekas tillträde till platser och det förekommer att man nekas tillträde till exempelvis restauranger på grund av sin hund, men det har även förekommit att man tvingats lämna sitt arbete.

Några som diskriminerats är bland annat en blind lärare i Munkedal som blivit portad på fyra av fem skolor han tidigare arbetat på. Den femte skolan låter honom jobba kvar, men kravet är att ledarhunden ligger i ett grupprum på en annan våning i byggnaden. En annan synskadad man har nekats jobb som säljare på ett telemarketingföretag i Göteborg med hänvisning till att han använde ledarhund.

Gravt synskadade eller blinda personer blir alltmer utestängda och får fler och fler inskränkningar i den frihet en ledarhund ger; det innebär också att de blir mer beroende av färdtjänst, ledsagning och att de dessutom mår psykiskt dåligt på grund av detta.

Möjligheten för synskadade att använda sig av en ledarhund är ett viktigt steg mot ett tillgängligare samhälle. Därför bör det betraktas som en rättighet att få använda sig av hundarna och man ska inte utan synnerliga skäl kunna utestängas från platser. Det finns exempelvis undantag i livsmedelslagstiftningen som gör att det är tillåtet att släppa in ledarhundar på en restaurang. Att personer med ledarhund ändå nekas tillträde till platser är således ett stort problem.

I dag firas den internationella ledarhundsdagen världen över. Med anledning av dagen vill jag uppmärksamma att det i Sverige inte finns någon lagstiftning som skyddar synskadade som använder ledarhund från att bli diskriminerade.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga statsrådet Maria Larsson:

1. Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att motverka diskriminering av synskadade personer med ledarhund?

2. Är statsrådet beredd att verka för en diskrimineringslagstiftning som inkluderar ledarhundsförare?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:480, Diskriminering av ledarhundsförare

Interpellationsdebatt 2008/09:480

Webb-tv: Diskriminering av ledarhundsförare

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Nyamko Sabuni (Fp)
Anf. 42 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Elina Linna har frågat äldre- och folkhälsominister Maria Larsson vilka åtgärder som hon är beredd att vidta för att motverka diskriminering av synskadade personer med ledarhund. Elina Linna har även frågat om folkhälsoministern är beredd att verka för en diskrimineringslagstiftning som inkluderar ledarhundsförare. Interpellationen har överlämnats till mig. Motverkande av diskriminering är en viktig fråga för regeringen. Åtgärder mot diskriminering har och kommer att ha en fortsatt hög prioritet. Den nya diskrimineringslagen skapar förutsättningar för att bekämpa diskriminering mer effektivt. I diskrimineringslagen finns ett skydd mot diskriminering på grund av funktionshinder. Skyddet inkluderar bland annat personer med en synskada. Diskrimineringsskyddet omfattar bland annat arbetslivet, utbildning och tillhandahållande av varor och tjänster. På arbetslivets område, som Elina Linna har angett som exempel, finns kravet på att arbetsgivare ska vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder för att personer med funktionshinder ska komma i en jämförbar situation med personer utan sådant funktionshinder. Skäliga stöd- och anpassningsåtgärder kan till exempel vara att förbättra den fysiska tillgängligheten till arbetsplatsen. Diskrimineringsombudsmannen, som har tillsyn över diskrimineringslagstiftningen, tar emot och utreder anmälningar om diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen kan vidare företräda den som anser sig diskriminerad i domstol. Slutligen vill jag även nämna att när det gäller rätten till ledarhund för personer med synskada kan det finnas en intressekonflikt i förhållande till personer med allergi. Handikapporganisationerna Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet har därför utarbetat en överenskommelse med riktlinjer för agerande vid en intressekonflikt.
Elina Linna (V)
Anf. 43 Elina Linna (V)
Herr talman! Jag tackar Nyamko Sabuni för svaret. I november förra året ställde jag en fråga till statsrådet Maria Larsson om diskriminering av ledarhundsförare. Den gången fick jag också ett svar från henne. Jag kanske överdriver, men jag uppfattade svaret som bland det enfaldigaste som jag har hört. Maria Larsson svarade nämligen: "Om en person som använder ledarhund upplever att den blivit diskriminerad kan man vända sig till Handikappombudsmannen och göra en anmälan." Sedan hänvisade hon till lagarna och avslutade med följande: "Från 1 januari 2009 tar den nya Diskrimineringsombudsmannen över dessa uppgifter." Jag uppfattade att Maria Larsson inte hade läst min fråga eller i alla fall inte förstått min fråga. Den handlade nämligen om att det inte finns något stöd i något lagrum för gravt synskadade, för blinda ledarhundsförare eller för deras ledarhundar. Det är därför som jag frågar: Är statsrådet beredd att verka för en diskrimineringslagstiftning som inkluderar ledarhundsförare? Jag får inget svar på min fråga, men jag hoppas att Nyamko Sabuni kan kommentera den andra frågan som jag ställde i min interpellation. Ministern hänvisar till skäliga stöd- och anpassningsåtgärder som arbetsgivaren ska vidta för att förbättra till exempel den fysiska tillgängligheten till arbetsplatsen. Men snälla integrations- och jämställdhetsministern, ledarhundsförare kommer inte till arbetsplatsen eftersom hunden inte släpps in. Arbetsgivaren, eller för den delen till exempel restaurangägaren, kan säga till den person som är blind: Du kan komma in men inte hunden. Men det går inte att skilja den synskadade och hans eller hennes hund åt. Hunden är ett levande hjälpmedel för synskadade. Vilken arbetsgivare, eller för den delen restaurangägare eller vakt vid en restaurang, skulle säga till en rullstolsburen person: Du är välkommen att komma in, men du måste lämna din rullstol utanför. Skulle det vara diskriminering? Vad är det för skillnad mellan att ha ett vältränat levande hjälpmedel - en hund - eller att ha en tekniskt välutvecklad rullstol ur en tillgänglighetsaspekt? Jag undrar också vad ministern menar när hon i slutet av svaret tar upp intressekonflikten mellan hundförare och personer med allergi. Mindre än 1 procent av befolkningen har allvarlig hundallergi, och i nuläget finns det 285 ledarhundsförare i hela landet. Sannolikheten att en ledarhundsförare och en person med allvarlig hundallergi skulle hamna bredvid varandra någonstans är minimal. Ledarhundsförare vittnar om att de blir alltmer utestängda i samhället och får fler och fler inskränkningar i den frihet som en ledarhund ger. Jag tycker därför att mina frågor är befogade.
Nyamko Sabuni (Fp)
Anf. 44 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Jag förstår inte riktigt varför Elina Linna inte förstår det svar som hon har fått. Jag utesluter inte att synskadade med ledarhund kan bli diskriminerade precis som många andra grupper i samhället. Men är det så att det saknas lagstiftning till skydd mot denna typ av diskriminering? Nej, så är det inte därför att diskrimineringslagstiftningen skyddar även synskadade, det vill säga personer med funktionshinder. Det är det svar som Elina Linna har fått i det skriftliga interpellationssvaret. Elina Linna jämför en rullstolsburen person med en person som behöver ledarhund och frågar om man inte skulle släppa in en rullstol på en restaurang. Återigen är det väl relevant att säga följande: Om det finns en intressekonflikt måste den lösas. Vad har Elina Linna för förslag på hur vi löser problematiken med en person som har ledarhund och en person som har allergi och som behöver vistas på samma ställe? Hittills har man kanske löst detta genom att hjälpa personen in på restaurangen och låta hunden vara utanför. Men om Elina Linna har en bättre lösning på detta vill jag gärna höra den, och, framför allt, om den synskadade som är diskriminerad anser att det inte var relevant att låta bli att ta in hunden finns det som sagt en ombudsman som man kan anmäla detta till och som kommer att handlägga denna fråga. Det har inte kommit till min kännedom att denna typ av fall har lämnats in till DO. Men om det nu har gjort det är det DO som ska handlägga detta. Om DO har brustit i sin handläggning av denna typ av ärenden då finns det också en möjlighet att anmäla detta till JO som får granska hur DO jobbar. Men lagstiftning finns på plats, och det finns möjlighet att anmäla. Men problemet är inte enkelt. Även om det är få människor enligt Elina Linna som har allergier är det de facto så att vi lever i ett samhälle där det finns människor som har allergier. Om det inte finns människor med allergier på en arbetsplats eller i en restaurang är det diskriminering att inte släppa in ledarhunden. Denna typ av fall får DO handlägga. Jag har inte sett att det har kommit in några anmälningar om arbetsplatser som inte anpassas efter synskadades behov. Vi kanske inte behöver skapa problem som inte finns. Men om lagen brister är jag övertygad om att DO kommer att anmäla detta till regeringen. I så fall får vi göra någonting åt det.
Elina Linna (V)
Anf. 45 Elina Linna (V)
Herr talman! Astma- och Allergiförbundet har en överenskommelse med Sveriges Ledarhundsförare. Det väger tungt om man till exempel blir nekad att få komma in på en restaurang och är hänvisad till en överenskommelse. Det finns väldigt många som vittnar om att man skyller på allergiker. Astma- och Allergiförbundet är överens med Synskadades Riksförbund om att det är ett så litet problem att man kan stödja att ledarhundsförare får tillträde till restauranger och även till andra aktiviteter. Men det är inte lätt att argumentera för sin sak inför till exempel en vakt eller en arbetsgivare. De hänvisar naturligtvis gärna till att handikapporganisationerna är oense om denna fråga. Men så är det inte. I lagen finns inte någon text om ledarhundsförarnas möjligheter att komma in, utan det handlar överenskommelsen, som inte räcker. Ledarhundsförarna har gjort anmälningar till Handikappombudsmannen. Dessa anmälningar har lagts ned då det inte finns stöd i något lagrum. Det är det som är problemet. Diskrimineringsombudsmannen har inte några nya formuleringar i lagen som handlar om ledarhundsförare. Jag förstår därför inte vad det är för skillnad på att anmälan lämnas till Handikappombudsmannen, som man gjorde tidigare och där anmälan lades åt sidan därför att det inte berördes i lagstiftningen, och dagens lagstiftning. Det finns EU-länder som har en speciell lagstiftning om ledarhund. Jag har med mig ett exempel från Italien. Översättningen låter ungefär så här: Ledarhunden är i dag fortfarande tillsammans med käppen det enda rörelsehjälpmedlet för synskadade. Om den används korrekt bidrar den till erövringen av fullständig rörelsefrihet och autonomi. Därför är det uppenbart att varje individ bör kunna organisera sitt eget liv och sin egen fritid på bästa möjliga sätt enligt sina behov och önskningar. På grund av dessa motiv bör den synskadade åtföljd av sin egen hund fritt kunna vistas överallt där arbets- och skolaktiviteter samt sociala och kreativa aktiviteter försiggår. Han eller hon bör kunna nyttja alla transportmedel, offentliga miljöer, skolor och arbetsplatser. Detta är en lagtext. Det finns andra EU-länder som också har antidiskrimineringslagstiftning som innefattar ledarhundsförare eller ledarhundsekipage. Finland och England har en sådan lagstiftning, och det har även Australien. Men Sverige har inte det, och det är därför jag frågar om ministern är beredd att verka för att vi får en lagstiftning som garanterar att ledarhundsekipage inte diskrimineras.
Nyamko Sabuni (Fp)
Anf. 46 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Det finns redan en lagstiftning. Jag tror att jag förstår nu varför det blev en otydlig debatt mellan folkhälsoministern och Elina Linna. Då, under Handikappombudsmannens existens, var det en annan lag som rådde. Sedan vi fick en diskrimineringsombudsman är det en ny lag som råder. I denna nya lag finns det skydd när det gäller funktionshinder. Det gäller också synskadades rätt att ha tillgång till arbetsmarknaden, till restauranger och till annat som man vill ha tillgång till. Lagen är tydlig. Utgångspunkten är att man inte nekar en person med ledarhund tillträde till olika samhällsarenor. Men lagen säger också att vid konflikter måste man lösa dem. I det här fallet har vi en tydlig konflikt mellan till exempel allergiker och synskadade med ledarhund. Om Elina Linna upplever att överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet har fått negativa konsekvenser för synskadade och deras hundar är det faktiskt ingenting som jag som statsråd kan göra någonting åt. Den överenskommelsen har gjorts mellan två förbund, och om det nu är problem får man bara riva upp eller göra om den. Men jag inser det förnuftiga i att två förbund som berörs går samman och försöker lägga fram riktlinjer för hur man ska hantera problembilden. Detta är nämligen inte enkelt. Men lagen är tydlig; man kan inte neka någon tillträde på grund av att han eller hon har ledarhund. Och i de fall man ändå gör det måste man kunna argumentera för varför man har gjort det. Det räcker inte, Elina Linna, med att bara säga: Vi släpper inte in hundar på vår restaurang eller på vår arbetsplats! Det finns ett lagrum. Om det finns problem ska vi se till att opinionsbilda ännu mer för att alla ska känna till rättigheterna - framför allt för att arbetsgivare, restaurangägare och andra ska känna till dessa skyldigheter. Men det är ingen brist i lagen. Den är relativt ny, men det är ingen brist i den. Skulle det ändå finnas brister i det hela är jag övertygad om att DO kommer att informera oss. Och jag lovar Elina Linna att vi då vidtar åtgärder för att förbättra detta.
Elina Linna (V)
Anf. 47 Elina Linna (V)
Herr talman! Jag hoppas verkligen att ministern hjälper till att påverka attityder, för det handlar naturligtvis också mycket om attityder. Det finns 285 ledarhundsförare. Det är alltså en väldigt liten grupp. Det säger också någonting att gruppen krymper. De som är ledarhundsförare upplever under årens lopp att de har blivit nekade och hotade både på arbetsplatser och under sin fritid i så hög grad att de har anmält det till Handikappombudsmannen. Jag ser fram emot att de här personerna nu orkar anmäla detta till Diskrimineringsombudsmannen så att man kan vidta åtgärder. I interpellationen exemplifierade jag detta med en arbetsplats och en person som har arbetat länge där, men som nu ska ha hunden i ett annat hus och en annan lokal. Då har man ju helt och hållet missat det viktiga samarbetet. Ledarhunden och den blinde eller synskadade kan inte skiljas åt eftersom ledarhunden är ett levande hjälpmedel. Det finns brister i det här. Jag ska avsluta med att återge något som en synskadad person har sagt: Det är en paradox att en ledarhund, som gör att jag kan leva ett självständigt liv, studera och fungera på jobbet på samma gång gör att jag riskerar att diskrimineras när jag söker till en utbildning eller går på anställningsintervju.
Nyamko Sabuni (Fp)
Anf. 48 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Jag tror inte att vi har skilda åsikter i denna fråga, Elina Linna och jag. Jag välkomnar att den som känner sig diskriminerad anmäler detta till Diskrimineringsombudsmannen, om inte annat för att pröva de nya lagrum som nu finns. Men jag vill fortfarande framhäva att vi inte får förenkla denna problematik. Det finns individer som behöver ledarhund och det finns individer som är allergiker. Det kanske också finns andra områden som komplicerar det hela; det vet jag inte. Men just de här två sakerna är så typiska och bra exempel att lägga fram. Det hela måste lösas från situation till situation. Utgångspunkten är att man ska ha tillträde överallt i vårt samhälle. Sedan får man anpassa sig till andra behov som finns - i det här fallet allergiker.

Intressenter

Besvarad av

Nyamko Sabuni
Nyamko Sabuni

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.