Diskriminering av bostadssökande
Interpellation 2005/06:64 av Lundström, Nina (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-10-25
- Inlämnad
- 2005-10-25
- Besvarad
- 2005-11-07
- Sista svarsdatum
- 2005-11-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2005/06:64 av Nina Lundström (fp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin (s)
Diskriminering av bostadssökande
Enligt en undersökning som i dag presenteras i en av kvällstidningarna visar TV 4:s undersökning att det sker en sortering på bostadsmarknaden av bostadssökande, något som forskare tidigare haft som tes. Undersökningen visar att det inte spelar någon större roll om hyresvärden är privat eller kommunal.
I undersökningen kartläggs 110 bostadsföretag i Sverige, både privata, kommunala och medlemsägda. Ett antal män i 30-årsåldern med muslimskklingande namn fick i uppdrag att ringa runt till olika bostadsföretag för att söka en bostad. Av de 110 handläggare som kontaktades anges 15 samtal som mycket graverande.
Under år 2004 fick Diskrimineringsombudsmannen in drygt 60 anmälningar som i många fall handlar om människor som nekats bostad på grund av diskriminering.
Kösystem är inte en lösning på problemet med diskriminering i och med att den sökande fortfarande måste bli godkänd som hyresgäst. Vad gör den sökande i en stadsdel där upp till hundra procent av hyresrätterna ägs av ett kommunalt bostadsföretag? Har man fått nej där har man svårt att få bostad i området och möjligen i hela kommunen om det är ett bostadsföretag som äger stora bostadsbestånd.
Jag kan konstatera att de privata värdarna har etiska riktlinjer som har antagits i deras organisation. De kommunala bostadsföretagen har inga etiska riktlinjer antagna. Men värdet och syftet med etiska riktlinjer bör diskuteras.
I ett interpellationssvar 2004/05:328 svarar samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin angående diskriminering av hyresgäster följande:
"Jag kommer snart att säga detta. Under februari månad, alltså väldigt snart, ska jag lämna besked om hur jag ser på hur regeringen ska gå vidare med dessa frågeställningar. Jag är långtifrån övertygad, vare sig av diskussionen om MKB eller av diskussionen om hur det ser ut på övriga delar av bostadsmarknaden, om att det inte vore rimligt att överväga att stärka lagstiftningen för att skapa en större rättvisa också för den romska familjen.
Jag ska också träffa ombudsmännen för att med dem diskutera hur de ser på diskrimineringslagen och möjligheten att agera i de här fallen. Här har vi också den aspekt som Sten Lundström tog upp, att vi förstås måste hitta ett system som gör att man inte drabbas ännu mer just för att man har vågat anmäla diskriminering. Den aspekten får vi återkomma till."
Processen för hur man får erbjudande om ett hyreskontrakt är viktig. Bostadsförmedlingar och intressebanker är endast ett steg. Ett erbjudande om bostad åtföljs av en prövning om man uppfyller villkoren för att bli godkänd som hyresgäst. Fördelningen av bostäder utifrån kösystem ser olika ut i landet, men en del av de friställda hyreslägenheterna brukar erbjudas till boende på orten, medan en viss del av erbjudandena går till dem som arbetar inom kommunen. Uppgifterna i medierna i dag visar att oavsett system finns det uppenbara tecken på diskriminering som på alla sätt måste belysas och reageras på.
Med anledning av detta vill jag fråga samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin följande:
Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit utifrån interpellationsdebatten den 8 februari samt vilka åtgärder tänker statsrådet vidta med anledning av det som uppdagats avseende diskriminering av bostadssökande?
Debatt
(6 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:64
Webb-tv: Diskriminering av bostadssökande
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:24 Måndagen den 7 novemberProtokoll 2005/06:24 8 § Svar på interpellation 2005/06:64 om diskriminering av bostadssökande
Protokoll från debatten
Anf. 7 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Nina Lundström har frågat vilka åtgärder jag har vidtagit utifrån interpellationsdebatten den 8 februari samt vilka åtgärder jag tänker vidta med anledning av det som uppdagats avseende diskriminering av bostadssökande.
Inledningsvis vill jag poängtera att jag delar Nina Lundströms upprördhet över resultatet i TV 4:s undersökning om hur vissa bostadsbolag sorterar bort potentiella hyresgäster med utländska namn. Resultatet gör mig arg, för att inte säga förbannad, men inte förvånad. Snarare bekräftar det mina farhågor. Att 15 % av de 110 kontaktade bostadsbolagen i undersökningen gör en sådan diskriminerande sortering är 15 % för mycket.
Vad har jag då gjort för att försöka motverka detta? För det första har jag, i enlighet med vad jag tidigare utlovade här i kammaren, träffat fyra av våra ombudsmän. Vid mötet med dem framkom bland annat behovet av tydligare formella regler för förmedling av bostäder och ökad öppenhet om hur och på vilka grunder bostäder förmedlas. Ju mer formaliserade och offentliga principerna är för förmedling av bostäder, desto mindre är förutsättningarna att diskriminera och desto större är också möjligheterna att upptäcka, anmäla och vidta rättsliga åtgärder mot diskrimineringen.
För det andra har jag även träffat andra aktörer på bostadsmarknaden för att diskutera hur förmedling av bostäder går till och vilka principer som bör gälla. De aktörer jag har träffat under våren är representanter för Sveriges tre största kommuner och ett flertal fastighetsägare. Även vid dessa möten har det framförts att det finns ett gemensamt intresse i att motverka diskriminering och att hitta former för ökad öppenhet om vilka principer bostäder förmedlas utifrån.
För det tredje har jag tillsatt en interdepartemental arbetsgrupp som har till uppgift att föreslå åtgärder som leder till att
kommunerna har och lever upp till sitt bostadsförsörjningsansvar som ska vara baserat på kunskap om bostadsbehoven hos olika grupper av invånare i kommunen, bland annat unga, gamla och hemlösa,
alla ska kunna söka och få en bostad på rättvisa och jämlika villkor,
medborgarna ska känna till var, hur och på vilka grunder de kan söka såväl privata som kommunala bostäder i kommunen,
ingen diskriminering förekommer när man söker en bostad och
tillgången på bostäder ökar för utsatta grupper.
För övrigt har regeringen i budgetpropositionen för år 2006 fastslagit mål och indikatorer för integration i boendet som kommer att följas upp.
Om vi blickar framåt i tiden, så ser jag fram emot att få förslagen från den interdepartementala arbetsgruppen. Min avsikt är att under våren 2006 remittera ett förslag till ett förtydligat kommunalt ansvar för att planera och genomföra en fungerande bostadsförsörjning som ger alla människor förutsättningar att leva i goda bostäder samt ger insyn i vilka principer som fastighetsägare använder vid förmedling av bostäder.
Avslutningsvis vill jag understryka att det är en mänsklig rättighet att skyddas mot diskriminering, och regeringen arbetar mycket aktivt för att motverka den. Ett exempel på det arbete som har gjorts är den lag om förbud mot diskriminering som trädde i kraft år 2003, där det fastslås att det är förbjudet att diskriminera vid yrkesmässigt tillhandahållande av bostäder. Än har vi dock många steg kvar att ta på vägen mot ett samhälle och en bostadsmarknad helt utan diskriminering, och jag arbetar på att ta några av de stegen.
Anf. 8 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Skälet till min interpellation är bland annat inslaget i TV 4 om de hundra samtal som samhällsbyggnadsministern redogjorde för. Där kunde man konstatera att 15 % av de samtalen innehöll mycket grava övertramp. Det väckte en väldigt stor indignation och mycket reaktioner även hos oss politiker när vi såg detta inslag. Den här typen av synpunkter har kommit till oss politiker tidigare i olika sammanhang. Men det finns alltid en svårighet att få en genomlysning och riktigt få veta vad de står för.
Jag gick vidare efter den debatt vi hade den 8 februari för att se vilka ytterligare åtgärder man behöver vidta. Inför den här debatten ville jag följa upp hur exempelvis DO, Diskrimineringsombudsmannen, har arbetat med frågan. Det var väldigt svårt för mig som enskild politiker att få fram information. Jag vände mig till riksdagens utredningstjänst och bad den om hjälp. Jag ville veta hur många fall det finns under år 2004 och 2005 som är anmälda och vad som har hänt med de anmälningarna.
Jag skrev i min interpellation att det rörde sig om 60 under år 2004, men till i fredags hade det inkommit 102 anmälningar. Ingen av dem har föranlett vidare åtgärder så här långt. 16 av ärendena är fortfarande öppna. Det finns inte i något av de ärendena en stämningsansökan, och det har heller inte skett förlikning i något av dessa ärenden. Det var någonting som jag saknade i samhällsbyggnadsministerns svar och som jag berörde i min interpellation.
Diskrimineringsombudsmannens viktiga roll är också att se till att lagar efterföljs och att bistå dem som upplever sig vara diskriminerade. På den punkten skulle jag gärna vilja ha samhällsbyggnadsministerns kommentar om siffrorna och hur hon reagerar inför den stora mängden anmälningar. De har åtminstone i dessa fall inte föranlett vidare åtgärd.
Det fanns stora svårigheter även för riksdagens utredningstjänst att kunna få ta del av på vilka grunder ärendena var avslutade. Det kräver en manuell hantering i ärende efter ärende för att få fram den typen av uppgifter. Det är en väldigt viktig fråga att följa upp.
Jag kommer i mitt nästa inlägg att återkomma till vilka åtgärder jag och Folkpartiet tycker är väldigt viktiga för att komma vidare och öka transparensen och möjligheten för människor att få en bostad. Det här är en sådan fråga som i varje fall jag fick en aha-reaktion inför. Man kunde inte utläsa på vilket sätt lagstiftningen hade fungerat. Det finns säkert många skäl till att det ser ut som det gör.
Sedan ska jag gå över till mina övriga frågeställningar om transparens. Jag tror att jag och statsrådet delar uppfattningen att det är ett oerhört angeläget problem att hantera. Det krävs också av oss politiker att ge svar. Vad ska vi göra när människor inte får bostad och upplever sig vara diskriminerade?
I ett avseende har jag en annan uppfattning än statsrådet. Jag tror inte att den så kallade kösystematiken, det vill säga att sätta allt politiskt fokus på att sortera köer, kommer att lösa problematiken. Det hjälper inte att du står på plats nr 1 i kön om du ändå inte kan kvalificera dig för en lägenhet på grund av att de formella kraven är sådana att du ändå inte får en bostad.
Fokus borde vara på att jobba mycket mer intensivt med de formella kraven och också se till att söka samförstånd med aktörerna på marknaden. Jag återkommer till detta i nästa inlägg.
Anf. 9 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Först vill jag understryka och hålla med det Nina Lundström sade i början på inlägget. Det gäller upprördheten. Men vi som har jobbat med bostadsfrågor och diskriminering ett tag är tyvärr inte förvånade. Många av oss känner och har träffat på människor som antingen har upplevt det eller har konkreta bevis på att de har blivit utsatta för diskriminering.
Några av problemen är Nina Lundström inne på. Jag är gärna med och resonerar om hur man ska hitta ännu tydligare möjligheter inte minst för Diskrimineringsombudsmannen att driva fall men också att förstå hur regelsystemen ser ut. Ett av problem framkom mycket tydligt i TV 4:s undersökning. En av dem som satt och ringde runt var själv övertygad om att han aldrig hade blivit utsatt för diskriminering.
När han hade ringt upp själv och inte hade haft en kille med svenskt namn som satt bredvid tog han orden som löd "tyvärr, vi har inga lediga lägenheter" för sanning. Det var först när han satt bredvid en som hette Olsson eller Svensson som samma minut fick ett annat svar som han insåg att han hade levt i en livslögn hela livet.
Detta är något att ta på stort allvar. Diskrimineringsombudsmannen har själv ganska nyligen lämnat in ett förslag som handlar om diskrimineringstest som bevismedel som är mycket intressant. Regeringskansliet tittar nu på det förslaget. Det ska man ta på stort allvar just mot bakgrund av det som också framkom i TV 4:s undersökning.
Det handlar om att titta på diskrimineringstest och om att ännu mer titta på varför så det är så få - för det är fortfarande få - som anmäler. Diskrimineringsombudsmannen har själv berättat i de samtal vi har fört om behovet att förstå reglerna för att kunna driva fallen ordentligt. Det gäller både de informella och de formella reglerna.
Det här är några av de områden där man kan och bör gå vidare. Där instämmer jag i stort i det Nina Lundström sade. Det gäller att göra Diskrimineringsombudsmannen till en ännu mer effektiv väg för diskriminerade personer och den de kan vända sig till.
Jag vill också understryka fortsättningen med skärpningen av diskrimineringslagen. Det handlar om privatpersoner. Som det nu är gäller den yrkesutövande men inte om en privatperson erbjuder en lägenhet i andra hand eller till uthyrning. Det är nästa steg i lagstiftningen. Jag är övertygad om att det är ett steg som verkligen behövs.
Sedan uttrycker Nina Lundström igen vad som sagts i den diskussion vi har haft många gånger här - en diskussion som vi säkert kommer att ha fler gånger - om bostadskö. Är kö en lösning? Det jag talar om är förmedling av bostäder. Det är klart att det inte någon lösning att stå i kö. Det handlar om att bygga på förmedlandet av lägenheter och också ta hänsyn till den tid man faktiskt har stått och väntat. Det är en väg. Samtliga diskrimineringsombudsmän har pekat på behovet och vikten av det.
Jag kommer att lägga fram förslag om hur vi ska få fram fler offentligt, kommunalt, och privat drivna förmedlingar av lägenheter. Det är en del i strategin mot diskrimineringen. Det gäller också det som Nina Lundström var inne på i slutet av sitt anförande. Det handlar om att få fram kunskap om såväl de informella som de formella krav som ställs på bostadsmarknaden. Det är oerhört viktigt inte bara av de skäl som diskrimineringsdebatten ger vid handen.
Dessutom för vi diskussioner med många fastighetsägare. Jag förstår att de är i dag upprörda över att de är del i diskrimineringen fastän de ofta har så tydliga regler på sina huvudkontor, privata som offentliga. Men det fungerar inte hela vägen ut i bostadsföretagens kedjor. Vi återkommer med förslag när det gäller såväl förmedling och insyn i informella som formella krav.
Anf. 10 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag noterar att samhällsbyggnadsministern inte resonerade någonting om de 102 anmälningarna. Min inledning handlade mycket om hur svårt det är att få en transparens när det gäller varför anmälningarna har kommit till och vad som har hänt med dem. Man är ju väldigt nyfiken på att få veta vad som har hänt med anmälningarna, varför ärendena är avslutade och varför inga ärenden går vidare. Det finns säkert många goda skäl. Jag kan konstatera att jag inte kunde få en bild av varför detta har skett.
Anledningen till att jag ställde frågan till samhällsbyggnadsministern är också att regeringen ansvarar för regleringsbreven, inte minst till Diskrimineringsombudsmannen. Det finns goda möjligheter för regeringen och för samhällsbyggnadsministern att exempelvis driva frågan om hur en återrapportering ska ske för att också kunna få en genomlysning av hur de olika ärendena har hanterats.
Jag menar att en del av vår uppföljning mycket handlar om att se till att få en avstämning av hur gällande lagstiftning fungerar. Det är precis som statsrådet säger; sedan år 2003 är det möjligt att driva diskrimineringsärenden till domstol. Jag känner att innan man börjar påtala något om en ny lagstiftning så måste man titta på hur den befintliga fungerar. Det är en frågeställning som jag tycker att det skulle vara intressant att höra samhällsbyggnadsministerns svar på.
Vad gäller diskriminering i övrigt så är Folkpartiets förslag att man för det första ska ha en samlad lagstiftning mot diskriminering. Man bör slå ihop lagstiftningen. Det tror vi är viktigt.
Vidare anser vi att det ska kosta att diskriminera. Vi har föreslagit att man ska höja skadeståndet till fem prisbasbelopp för diskriminering som är annan diskriminering än den som sker på arbetsmarknaden. Det gäller exempelvis den här typen av diskriminering. Det tycker vi är oerhört viktigt.
Nu kommer jag till det här med kötid. Vad svarar samhällsbyggnadsministern en ungdom som inte får ställa sig i kö förrän han eller hon är 18 år och som undrar varför det är rak kötid som gäller?
Jag kan konstatera att det finns en artikel i en av dagens tidningar här i Stockholm som handlar om att fyra av tio som köar redan har en bostad. Där poängterar man också just svårigheten för ungdomar och för andra människor, exempelvis nyanlända i Sverige, när man framhärdar när det gäller rak kötid. Det säger ju ingenting om vilka behov de människor som står i kö har. En del bor någonstans och behöver byta bostad. Andra har ingen bostad över huvud taget. Rak kötid låter sympatiskt, men den beaktar inte behoven hos de sökande. Det är därför jag menar att fokus på att hela tiden prata köer inte löser problemet för dem som behöver en bostad.
Framför allt handlar det också om att bostadsmarknaden är så stel och att det regionalt på många ställen finns så oerhört lite bostäder att tillgå. Därför blir det en sorteringsmekanism när det gäller vilka som får tillträde och vilka som inte får det.
Jag har i en tidigare debatt med samhällsbyggnadsministern påtalat att det också finns många andra som har problem, inte minst förtidspensionären Anders. Han ringde och berättade att han hade sökt sig till fem olika kommunala bostadsföretag men fått nej av allihop därför att man ansåg att hans inkomst inte räckte till. Det här förekommer överallt. Anders uppfattning är att det råder en kräsenhet i dag och att kraven trissas upp allteftersom.
Jag menar att de formella reglerna måste upp till diskussion. Vilka krav är det rimligt att ställa? Man måste också se till att människornas behov lyfts fram. Det ska inte bara handla om raka kötider för att det låter rättvist. Det ska också handla om att se till människornas behov.
Framför allt hoppas jag nu på att samhällsbyggnadsministern kan ge ytterligare besked om vad DO kan göra mer för att lyfta fram de här olika formerna av diskriminering. Kan vi få en uppföljning även där?
Anf. 11 Mona Sahlin (S)
Fru talman! Inte bara efter den här diskussionen utan även tidigare har jag verkligen tagit till mig resonemanget om hur regeringen kan arbeta gentemot DO, vilket ju regeringen också gör i dag när det handlar om att ställa krav på återrapportering och även om att få underlag för utvärdering av lagstiftningen. Det är väldigt viktigt. Jag ska med glädje titta igenom detta ännu tydligare ihop med integrationsminister Jens Orback.
Jag vill betona att en av frågeställningarna som DO pekat på har handlat om att själva bevisningen har varit svår, och är svår. Det handlar ju ofta om upplevd diskriminering. Det finns svårigheter att bevisa detta i och med tillgången på vilka formella eller informella regler som finns. Det är därför ombudsmannen har kommit med förslaget om diskrimineringstest. Då kan man komma längre när det gäller att se och få bevis för hur bostadsmarknaden fungerar i detta avseende. Det är ett exempel på vad som har framkommit efter krav på inrapportering och utvärdering. Jag ska alltså med glädje gå igenom detta ännu tydligare.
Jag vill bara betona en sak igen. Vi är inte så oeniga som det kan tyckas. Jag säger inte att det alltid bara ska vara kötid som räknas. Det vore ett konstigt och hemskt system. Men jag säger också så här: Det är förskräckligt om det aldrig också handlar om kötid. Det tar ju självfallet vare sig bort möjligheten till förtursregler eller ansvaret för att ha sådana. Men om en aspekt som hur länge man har sökt och väntat aldrig ska spela roll så påstår jag att möjligheten till godtycke utökas.
Jag har ofta pekat på Stockholms bostadsförmedling som en god förebild. Där har man visat att genom en mycket snabb och väldigt flexibel hantering av de ansökningar som kommer in så har många privata fastighetsägare lämnat över alltfler lägenheter till bostadsförmedlingen. Det gör de därför att det funkar så snabbt och så tydligt. Alla vet hur reglerna ser ut.
Men jag vill understryka igen att de formella regler som Nina Lundström pekar på är oerhört viktiga att lyfta fram i debatten. Det uppskattar jag. Det är en av de delar som den arbetsgrupp som jag har bett titta på förslag jobbar med.
Bara för att understryka Nina Lundströms egna argument kan jag säga att jag ofta har slagits av de två marknader som vi ofta pratar om här - arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. På arbetsmarknaden har det på gott och på ont blivit alltmer flexibelt, och det ställs allt högre krav på att vandra ut och in ur yrken och arbetsförhållanden. Men bostadsmarknaden, som i sin tur är en förutsättning för att man ska kunna ta de alltmer flexibla jobben, har blivit ännu stelare. Samtidigt kräver alltså arbetsmarknaden alltmer av flexibilitet och att man ska kunna flytta på sig och vara rörlig. Det är ett problem inte bara för dem som söker bostad utan också för alltfler arbetsgivare som behöver arbetskraft. Jag tror att det vore viktigt för samhällsdebatten om man kunde koppla ihop de här två utvecklingarna lite oftare i diskussionen.
Jag har ofta påpekat för kommunalråd när jag har träffat dem att de arbetsvillkor som de erbjuder arbetsmarknaden i sina kommunala företag eller i kommunala tjänster ofta ställer krav på timanställning, till exempel. Men när samma kommunala anställda vill söka bostad i det kommunala bostadsbolaget så säger man inte alltför sällan: Nej, tyvärr - timanställning är inte ett tillräckligt bra underlag för att ge dig en lägenhet. Det är ohållbart!
Till detta kommer förhoppningsvis också vi att kunna bidra med konkreta förslag till riksdagen under våren. Men debatten är viktig nog.
Anf. 12 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Bostadsmarknaden är stel. Jag delar uppfattningen till fullo. Men även där tror jag att vi har olika målsättningar och olika metoder för att nå en ökad transparens och rörlighet på bostadsmarknaden. Och då menar jag rörlighet utifrån bostadskonsumenternas perspektiv.
Folkpartiet har lagt fram ett antal förslag även i år både under motionstiden och i andra sammanhang. Jag vill lyfta fram några ytterligare aspekter i mitt sista inlägg.
Den första är att vi anser att det bostadspolitiska målet borde ses över. Utskottet gjorde en utvärdering tillsammans med Boverket, och vi tog också till oss de synpunkter som fanns på att det är svårt att följa upp dagens bostadspolitiska mål. Inte minst utifrån detta anser Folkpartiet att det bostadspolitiska målet, som i dag har mycket av ett myndighetsperspektiv, borde övergå till att ha ett tydligt konsumentperspektiv. Den formulering som finns i regeringsformen om allas rätt till en god bostad borde också ha funnits med på något sätt i det bostadspolitiska målet.
Vi anser också att informationen till bostadssökande borde ökas på många olika sätt. Men vi anser även att man borde följa upp hur den sker i dag. Vi har föreslagit att länsstyrelserna skulle få i uppdrag att sammanställa bättre information om hur dagens kommuner fungerar vad gäller just informationsförsörjning till de boende i den egna kommunen.
Vi anser dessutom att Konsumentverket också borde kunna informera dem som ska bo i hyresrätt och inte bara dem som ska köpa en bostad. När jag har varit in på Konsumentverkets hemsida har jag kunnat konstatera att det inte finns någon sådan information i dag.
Det är några sådana exempel som jag vill skicka med. Framför allt tror jag att regeringen i dag har väldigt stora möjligheter att agera när det gäller de exempel som jag har tagit upp om Diskrimineringsombudsmannen och många andra förslag. Jag kan konstatera att våra förslag inte har vunnit gehör i kammaren, men jag hoppas att regeringen återkommer.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.