Diplomatiska garantier

Interpellation 2018/19:309 av Ludvig Aspling (SD)

Interpellationen är inlämnad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2019-08-29
Överlämnad
2019-08-30
Anmäld
2019-09-05
Sista svarsdatum
2019-09-17
Svarsdatum
2019-09-20
Besvarad
2019-09-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF

Interpellationen

till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

 

Regeringen har som sista instans att avgöra frågan om den grupp imamer som fått utvisningsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll: utvisning påkallad av hänsyn till rikets säkerhet.

Migrationsöverdomstolen har i tre av fallen beslutat att utvisningarna inte går att verkställa men att personerna ändå ska hållas i förvar. Imamerna har hamnat i en typ av juridiskt limbo som tyvärr inte är helt ovanlig.

Principen som hindrar verkställighet kallas ”non-refoulement” och är en uttolkning av bland annat Europakonventionen som lite förenklat innebär att Sverige är delansvarigt om den utvisade utsätts för tortyr eller kränkande behandling i hemlandet. Ofta grundas risken på det faktum att personen tillhör en förbjuden organisation eller är misstänkt eller dömd för terrorbrott i sin frånvaro och att själva lagföringen i hemlandet likställs med tortyr.

Enligt Säpo kan situationen lösas genom att imamernas hemländer utfärdar diplomatiska garantier, alltså löften om att inte utdöma dödsstraff eller inhuman behandling. Lösningen skulle bli en vinst för både Sverige och hemlandet. Svensk terrorlagstiftning är kroniskt eftersatt, varför personerna inte kan dömas här, och kan de inte dömas här eller utvisas måste de till slut släppas fria eftersom Europakonventionen också förbjuder att sådana personer förvaras tills vidare. Samtidigt vill hemländerna i många fall ha tillbaka och (av helt legitima skäl) lagföra personerna.

Vi har sedan 2016 motionerat i riksdagen om att regeringen ska inleda det diplomatiska arbetet med att upprätta sådana avtal, men för döva öron.

Jag vill därför fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:

 

Håller ministern med om det nu är dags att Sverige startar ovannämnda arbete?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2018/19:309, Diplomatiska garantier

Interpellationsdebatt 2018/19:309

Webb-tv: Diplomatiska garantier

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Herr talman! Ludvig Aspling har frågat justitie- och migrationsminister Morgan Johansson om ministern håller med om att det nu är dags att Sverige inleder det diplomatiska arbetet med att upprätta avtal om diplomatiska garantier med anledning av ett antal uppmärksammande utvisningsbeslut som meddelats med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll, ofta benämnd LSU.

Interpellationen har överlämnats till mig.

I arbetet med att upptäcka potentiella säkerhetshot i migrationen till Sverige samverkar Migrationsverket och Säkerhetspolisen nära. Dessa så kallade säkerhetsärenden handläggs i dag enligt både utlänningslagen och lagen om särskild utlänningskontroll.

Vid säkerhetsärenden enligt utlänningslagen har Säkerhetspolisen en viktig roll att yttra sig bland annat innan Migrationsverket avgör frågan. Beslut kan därefter överklagas till migrationsdomstol.

Vissa säkerhetsärenden är av sådan karaktär att deras utgång har särskilt stor betydelse för Sveriges säkerhet. Det handlar främst om sådana ärenden där den inre säkerheten är utsatt för ett allvarligt hot, till exempel ärenden som rör utlänningar med starka kopplingar till internationell terrorism. Dessa kvalificerade säkerhetsärenden handläggs enligt lagen om särskild utlänningskontroll efter en ansökan från Säkerhetspolisen. Migrationsverkets beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll kan överklagas till regeringen. Innan regeringen prövar överklagandet ska Migrationsöverdomstolen yttra sig om det finns hinder mot att beslutet om utvisning verkställs. Anser Migrationsöverdomstolen att sådant hinder mot verkställighet finns får regeringen inte avvika från den bedömningen.

Varje fall är unikt, och det finns därför inte ett generellt svar på frågan om diplomatiska garantier. Då det rör sig om enskilda ärenden kan jag inte heller kommentera vilka åtgärder för verkställighet av utvisningsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll som kan eller bör vidtas. Men utvisningsbeslut ska självfallet verkställas när så är möjligt.

I ärenden enligt lagen om särskild utlänningskontroll är det regeringen som prövar besluten från Migrationsverket. Det är därför direkt olämpligt att jag kommenterar hanteringen av dessa ärenden.


Anf. 2 Ludvig Aspling (SD)

Herr talman! Det är inte ovanligt att utvisningsbeslut inte kan verkställas på grund av principen non-refoulement, vilket lite förenklat innebär att Sverige är delansvarigt om det är så att en utvisad utsätts för tortyr eller kränkande behandling i sitt hemland. Ofta beror risken på att personerna är medlemmar av eller anknutna till en förbjuden terrororganisation eller att de är misstänkta eller dömda för terrorbrott i sin frånvaro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Säpo har sagt att situationen kan lösas genom att mottagarländerna utfärdar en diplomatisk garanti, vilket är ett löfte om human behandling. Det skulle bli en vinst för alla parter. Svensk terrorlagstiftning är kroniskt eftersatt, varför personerna ofta inte kan dömas för brott här. Om de inte kan dömas för brott här eller utvisas måste de till slut släppas fria - och kan då fortsätta med sina illgärningar här i Sverige.

Sverigedemokraterna insåg tidigt att den situationen skulle bli allt vanligare. Vi motionerade redan 2016 om att regeringen skulle inleda det diplomatiska arbetet med att upprätta garantier eftersom sådana fall uppmärksammades. Vi lade också fram ett förslag till Europarådets parlamentariska kommitté om samma sak, vilket erhöll bifall med bred majoritet.

Med tanke på den stora potentiella nyttan är frågan varför Sverige inte har några sådana avtal på plats sedan tidigare. Svaret, eller det icke-svar, som statsrådet levererar får mig att misstänka att det finns vissa kunskapsglapp inom Regeringskansliet, vilket är lite oroande.

För det första påstår Mikael Damberg att det skulle vara olämpligt att han över huvud taget uttalar sig eftersom regeringen prövar den typen av ärenden. Så hade det varit om frågan hade gällt ett specifikt ärende, men interpellationen handlar om Sveriges relation till ett annat land, alltså våra bilaterala avtal. Jag frågar inte hur regeringen tänker hantera ett visst fall. Det förstår naturligtvis också jag skulle vara olämpligt.

För det andra hänvisar statsrådet till följande: "Varje fall är unikt, och det finns därför inte ett generellt svar på frågan om diplomatiska garantier."

Det här är också ett missförstånd. Storbritannien slöt sina första avtal om det som kallas deportation with assurances redan 2005, och man har sedan dess utvisat ett antal personer enligt den modellen. Institutet "deportation with assurances" är vedertaget inom Europadomstolens praxis, vilket också stadgar vissa typer av regler för hur avtalen ska se ut. Det framgår bland annat om man läser domskälen i fallet Abu Qatada mot Storbritannien. Domstolen kräver bland annat att garantierna är transparenta, detaljerade och att det finns mekanismer för uppföljning och kontroll av att löftena faktiskt infrias.

Även om varje fall är unikt ska inte avtalen mellan Sverige och tredje part vara unika, utan de ska följa en tydlig mall.

Jag skulle därför vilja fråga Mikael Damberg om han över huvud taget är medveten om de krav som ställs på den typen av avtal. Har han till exempel läst domskälen i fallet Abu Qatada mot Storbritannien? Förstår han att om avtalen följer en sådan mall och att villkor för behandling och mekanismer för uppföljning och kontroll finns på plats behöver detta inte omförhandlas för varje ny person? Då kan ärendena lösas snabbt.

Framför allt vill jag ha svar på frågan om varför Sverige inte har upprättat sådana avtal tidigare. Varför börjar man fundera på detta nu? Storbritannien upprättade, som sagt, de första avtalen redan 2005. Det är ganska många år sedan.


Anf. 3 Statsrådet Mikael Damberg (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, Ludvig Aspling, för interpellationen!

Jag betonade regeringens roll av en viktig anledning, eftersom det också kommer att ske juridiska prövningar. Parter kan också hänvisa till vad jag säger eller inte säger i kammaren som ett led i att regeringen kanske har försökt påverka eller ha en tydlig uppfattning i ett fall. Det skulle då kunna användas i domstol, vilket jag tycker skulle vara olyckligt - därav gränserna för vad jag ska uttala mig om. Det uppfattade jag att interpellanten respekterade. Bra!

Låt mig sedan börja med hur lagstiftningen ser ut. Jag återkommer till frågan.

Lagstiftningen ger mandat till Säkerhetspolisen att komma in tidigt i processen, ha åsikter om den och att använda en del ytterligare verktyg. Om utvisning sker med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll, och någon utgör ett hot mot rikets säkerhet, finns också möjlighet till anmälningsplikt. Säkerhetspolisen får definiera hur ofta detta ska ske. Om det befaras att någon kan begå brott eller medverka till terroristbrott kan det bli fråga om anmälningsplikt, och myndigheten kan besluta om tvångsmedel ska tillämpas. Det kan röra sig om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, hemlig avlyssning, övervakning av elektronisk kommunikation och postgranskning. Det är ett paket av åtgärder som kan sättas in mot personer, även i de fall där utvisning inte kan verkställas på grund av domstolsbeslut.

Jag är inte helt nöjd med hur lagstiftningen i dag fungerar och uppfattas eftersom den inte är tydlig i alla delar, och den behöver utvecklas. Jag vill informera riksdagen om att det sker ett sådant arbete, och vi ser fram emot att få utredarens förslag senast den 31 mars 2020. Det finns ett uppdrag att se över lagen om särskild utlänningskontroll. Det handlar om att åstadkomma en ändamålsenlig, effektiv och överskådlig reglering som samtidigt, naturligtvis, är förenlig med fungerande skydd för grundläggande fri- och rättigheter.

Jag ser fram emot en uppdatering av lagstiftningen framöver.

När det gäller de diplomatiska garantierna är det ju så att det krävs enskilda förhandlingar. Om det är möjligt med diplomatiska garantier, om det bedöms möjligt, är det förhandlingar mellan stater. Vad jag vet finns det inga generella diplomatiska garantier som är upprättade för den här typen av ärenden. Det finns inga länder som skriver under ett sådant avtal i blindo, för man vill i enskilda fall kunna pröva dessa individer och om det är lämpligt eller inte att göra ett utlämningsavtal med diplomatiska garantier.

Jag uppfattade att frågan var om vi skulle inrätta någon form av generellt sådant system och om det skulle tecknas med olika länder. Jag tror att det är helt utsiktslöst att ha ett generellt sådant avtal med något land. Det kommer inte att hända. Jag svarade också på det och menade att det är viktigt att de frågorna inte diskuteras alltför allmänt. Det kan ju omöjliggöra inrättandet och upprätthållandet av ett sådant avtal om det blir en offentlig diskussion om det när det andra landet tycker att frågan är känslig. Därav mitt begränsade svar och därmed något låga tonläge i svaret. Jag tycker att det är angeläget att kunna jobba seriöst med dessa frågor.


Anf. 4 Ludvig Aspling (SD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är uppenbart att statsrådet har satt sig in i dessa frågor och tar detta på allvar, och det uppskattar jag verkligen.

När statsrådet lyfter fram åtgärder som anmälningsplikt och tvångsmedel mot personer som får vistas i Sverige skulle jag dock vilja påpeka att de inte är särskilt meningsfulla när själva gärningen som gjort att en person blivit föremål för denna typ av utvisning inte är straffbelagd i Sverige. Man kan ju ha anmälningsplikt; det innebär att man ska anmäla sig hos polisen på en viss tid och viss plats lite då och då. Det spelar ingen roll när själva skälet skulle kunna vara att en person sysslar med terrorrekrytering på ett sätt som inte strider mot svensk lag. Den personen vet hur man håller sig inom lagens ramar. I det fallet är anmälningsplikten tyvärr ganska meningslös.

Diplomatiska garantier är inte heller ett lagstiftningsärende. Jag har sett kommittédirektiven till den nya propositionen som är på gång. Det är jättebra att regeringen jobbar med det, men det har inte riktigt med det här att göra.

Vad gäller själva avtalen med tredjeland, med mottagarländerna, är det ju inte så att man har ett generellt avtal och liksom avropar de här personerna. Det är inte så det funkar. Men som jag förstått saken är det så att till exempel Storbritannien - jag tar det landet som lite av en föregångare eftersom de jobbat mycket med detta - sedan man började med detta har kunnat bygga på de första avtalen som man haft. Det beror på att avtalen måste accepteras av Europadomstolen i sista hand. Om man då så att säga måste börja om från grunden varje gång blir det väldigt mycket merarbete. Som Storbritannien arbetat har man upprättat vissa avtal redan 2005 och sedan använt dem som en mall när man gått vidare.

Säg att Sverige hade gjort samma sak. Den här typen av fall har ju funnits tidigare - till exempel kommer vi ihåg fallet med de två egyptierna 2001. Om Sverige hade arbetat på detta sätt redan då hade man haft erfarenhet. Man hade haft den typen av diplomatiska kontakter, och man hade haft en mall att arbeta efter. Då hade detta gått betydligt fortare, tror jag.

Det som händer nu, i stället, är att man kan tvingas sätta dessa personer i ganska långvarigt och dyrt förvar och i slutändan tvingas släppa dem fria om den här frågan inte går att lösa. Det urholkar allmänhetens förtroende för rättsstatens förmåga att hantera denna typ av hot mot rikets säkerhet. Det innebär också lite av en personlig tragedi för dem som blivit utsatta för terrorbrott i dessa personers hemländer. De får ju ingen upprättelse när de misstänkta kan springa runt i Sverige och fortsätta med dessa illgärningar.

Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer att lyckas lösa den här frågan framöver. Jag tror att jag lite grann förstår hur han tänker, och jag uppskattar det arbete som ni gör.


Anf. 5 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Herr talman! Då förstår jag mer av vad interpellanten menade med sin fråga. Jag kan lugna interpellanten med att Utrikesdepartementet har utmärkta diplomatiska kontakter inte minst med Storbritannien, som har god erfarenhet av detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att vi i Sverige lärde oss den hårda vägen av vad som hände efter Egyptenfallet. Det var ju inte en stolt del av svensk historia att det hände som det hände. Det betyder att vi har full koll på vilka krav som ställs i sådana här avtal, vilka mekanismer man måste ha för uppföljning av dem och hur man måste jobba med dem. Det betyder att om man ansluter sig till ett sådant diplomatiskt avtal mellan Sverige och annat land handlar det inte bara om det avtalet. Det är en långvarig process med kostnader involverade för uppföljning och sådant. Men det är väl värt det ifall vi har ett bra avtal som gör det möjligt att åstadkomma en utvisning.

Det är alltså inte där problemet uppstår. Problemet uppstår kring huruvida andra stater alltid är intresserade av en sådan här diskussion och om det över huvud taget är möjligt att få diplomatiska garantier av en del av de stater som kan vara aktuella eftersom en del av de staterna notoriskt bryter mot mänskliga rättigheter. Därmed kan man från Europarådets sida med välgrundad analys ifrågasätta om det hjälper med ett avtal, oavsett hur avtalet är utformat.

Det är alltså snarare det enskilda fallet, de förutsättningar som finns och parters intressen som kommer att göra det svårt att gå vidare. Det är inte vår kunskap om hur man ska utforma ett formellt avtal som är problematiken i detta.

Jag vill dock avsluta med några ord om lagstiftningen. Det är klart att man kan säga att anmälningsplikt i sig inte är världens tuffaste mekanism, även om den i någon mening begränsar en människas tillvaro. Säkerhetspolisen får då ännu mer kontroll över individer som befinner sig i Sverige. Men i vissa av de fall där man befarar terrorkopplingar är katalogen av hemliga tvångsmedel som kan sättas in mot dessa personer ganska omfattande. Det är klart att om Stockholms tingsrätt beslutar att detta får användas mot sådana personer, då ger man Säkerhetspolisen väldigt kraftfulla verktyg att följa de personerna. Det ska man inte underskatta. Det är också moderniseringen av det regelverket som utredaren tittar på, så jag vill säga att det finns mekanismer i detta som inte är obetydliga. Det är därför Säkerhetspolisen använder sig av den lagstiftningen för att i vissa fall kunna få ytterligare befogenheter att agera mot dessa individer.

Men jag delar bilden att om det finns förutsättningar för utlämning ska utlämning ske. Det råder ingen tveksamhet om att det vore önskvärt i många av dessa fall. Frågan är bara om det är möjligt.


Anf. 6 Ludvig Aspling (SD)

Herr talman! Problematiken med att mottagarländerna inte alltid har viljan eller möjligheten att efterleva eller upprätta den här typen av överenskommelser är verklig. Den finns där.

Jag tycker också att man ska se detta lite grann ur ett utvecklingsperspektiv. Det är nästan vår uppgift att försöka förklara för de här länderna att det är jätteviktigt att de samarbetar och att de på något sätt anammar en kultur där man behandlar även personer som man ser som statens fiender på ett humant sätt.

Det finns fall där jag tror att en sådan här överenskommelse skulle kunna lyckas. Det är framför allt i de fall där det finns en stark vilja hos mottagarlandet att ta tillbaka personen därför att man anser att personen har gjort något väldigt grovt och man gärna vill lagföra den - ofta säkerligen av helt legitima skäl. Problemet är att det då kanske finns en ännu större vilja att behandla personen på ett icke acceptabelt sätt, så jag förstår absolut problematiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Själva kärnfrågan i interpellationen som jag fortfarande inte fått svar på är dock varför Sverige inte har upprättat några sådana här avtal tidigare. Jag har ställt frågan till Justitiedepartementet och till riksdagens utredningstjänst, och jag har fått en vägg som svar: Vi kan varken bekräfta eller förneka. Vi säger ingenting.

Om man inte kan säga någonting är det ju uppenbart att Sverige inte har prövat eller lyckats med den här modellen tidigare, för om man ska göra det måste avtalen vara transparenta och offentliga. Det måste finnas en offentlighet i det, och då skulle ju jag ha fått reda på det.

Frågan kvarstår alltså: Varför har Sverige inte använt det här verktyget tidigare?


Anf. 7 Statsrådet Mikael Damberg (S)

Herr talman! Det jag försöker säga är att vi behandlar varje enskilt fall individuellt och gör bedömningar utifrån det. Dessutom försöker vi att inte ha en alltför offentlig diskussion om dessa frågor, eftersom det de facto kan försvåra våra möjligheter att nå avtal eller överenskommelser med olika länder. Därför har riksdagen beslutat om en ordning där regeringen årligen lämnar en skrivelse till riksdagen med redogörelser för tillämpningen av lagen och utvecklingen av den internationella terrorismen. Jag tror att det är ett klokt sätt att jobba på. Men jag kan garantera att vi har god kunskap om hur andra länder har jobbat med diplomatiska garantier och vilka lagkrav som Europarådet och andra ställer på detta. Det är vi väl medvetna om.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.