demokratin i Colombia
Interpellation 2004/05:462 av Astudillo, Luciano (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-03-15
- Inlämnad
- 2005-03-15
- Besvarad
- 2005-04-05
- Sista svarsdatum
- 2005-04-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 mars
Interpellation 2004/05:462
av Luciano Astudillo (s) till utrikesminister Laila Freivalds om demokratin i ColombiaDen väpnade konflikten i Colombia har pågått i över fyra decennier. Konflikten är mångfasetterad och har många orsaksfaktorer. En av många är att alla de väpnade grupperna är involverade i landets kokainaffärer. En annan faktor är att eliten i samhället i för liten grad bryr sig om landets 70 % fattiga som är de som främst drabbas av konflikten.
Många bedömare pekar på att både Farcgerillan och paramilitären är djupt involverade i knarkaffärer. Båda dessa väpnade grupper är också ansvariga för mycket grova brott mot internationell humanitär rätt och mot de mänskliga rättigheterna. FN-rapporter har också pekat ut regeringsstyrkorna som ansvariga för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, ofta i direkt samröre med paramilitärerna.
Historiskt sett har de konservativa och liberala partierna tävlat om makten. Vänstern har utsatts för våld och trakasserier, har haft svårt att organisera sig och göra sin röst hörd. Den 26 maj 2002 vann Alvaro Uribe presidentvalet med 53 % av rösterna. Uribe betraktade sig som oberoende och fick stöd från både det liberala och det konservativa partiet.
Av Colombias 44 miljoner invånare var 24 miljoner röstberättigade. Av dessa röstade enbart ca 45 % @ den lägsta siffran någonsin. I flera distrikt där den väpnade konflikten är som mest intensiv var valdeltagandet så lågt som 9 %. Dessutom finns det beräkningar som visar att två till fem miljoner av Colombias vuxna befolkning inte är röstberättigade då de inte är registrerade som medborgare. Bland annat för att de är internflyktingar som följd av konflikten. FN:s flyktingkommissariat beräknar antalet internflyktingar till över tre miljoner.
Det är också oroväckande att det i över 300 av landets 1 098 kommuner bara fanns en kandidat i valet av borgmästare. Rapporter från människorättsorganisationer och FN pekar på att de väpnade grupperna ofta kontrollerar de lokala politikerna genom hot om våld, trakasserier eller rena mutor.
Enligt den colombianska juristkommissionen har paramilitärens våld inte sjunkit utan ligger på en alarmerande nivå trots att regeringen ställt villkor om eldupphör för de förhandlingar som pågår.
Både FN och inhemska MR-organisationer pekar på att situationen kring de mänskliga rättigheterna går i fel riktning. Godtyckliga arresteringar och tortyr ökar. Rättsapparaten fungerar inte vilket leder till omfattande straffrihet.
Allt detta innebär också problem ur demokratisk synvinkel. I vilken grad går det att tala om organisations- och yttrandefrihet när lokala ledare ofta mördas?
De politiska partierna har i konstitutionen från 1991 beslutat att sätta en tidsgräns för hur länge en president kan sitta vid makten, detta för att motverka politisk hegemoni. Tidsgränsen är en valperiod eller fyra år. Det är oroväckande att president Uribe, i konflikt med stora delar av de båda traditionella partierna och vänstern, beslutar sig för att försöka ändra i konstitutionen för att kunna sitta ytterligare en period efter valet.
Nu finns det stort behov av att stödja processer för att öka det demokratiska inflytandet, speciellt inför valet 2006. Exempelvis är det rimligt att världssamfunden, och inte minst Sverige, på olika sätt uppmuntrar den colombianska regeringen att bjuda in internationella observatörer och valövervakare i samband med presidentvalet 2006.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:
Vad avser utrikesministern att vidta för åtgärder för att stödja den demokratiska utvecklingen i Colombia?
Avser utrikesministern att verka för att Sverige och EU bidrar med hjälp och stöd så att presidentvalet 2006 genomförs på ett verkligt demokratiskt sätt?
Debatt
(54 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:462
Webb-tv: demokratin i Colombia
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:98 Tisdagen den 5 aprilProtokoll 2004/05:98 10 § Svar på interpellationerna 2004/05:462, 463, 464, 465, 466 och 467 om situationen i Colombia
Protokoll från debatten
Anf. 60 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag har fått sex interpellationer om Sveriges engagemang i Colombia. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Sverige är starkt engagerat i att försöka bidra till att uppnå fred i Colombia. Vi anser att en förhandlingslösning är den enda möjliga vägen. Diplomatiska kontakter kombineras med ett slagkraftigt utvecklingssamarbete. Vi agerar såväl bilateralt som tillsammans med de andra medlemsstaterna i EU och genom vängruppen G 24.
Sverige ger dessutom såväl politiskt som ekonomiskt stöd till ett flertal FN-organ i Colombia, däribland MR-kontoret. Vi anser att FN bör spela en central roll när det gäller fredsförhandlingar genom generalsekreterarens Good Offices. Den colombianska regeringen har hittills visat en öppen attityd gentemot FN, det internationella samfundet och det civila samhället. Jag hoppas att denna öppenhet kommer att fortsätta.
Colombias regering och folk behöver stöd utifrån. Londondeklarationen, och den efterföljande Londonprocessen, utgör grunden i relationerna mellan det internationella samfundet och Colombias regering. Härigenom kan Sverige genom dialog framföra svenska profilfrågor som till exempel en politisk lösning av den väpnade konflikten, en demokratisk kultur, jämställdhet mellan kvinnor och män, barns rättigheter och en rättvis fördelningspolitik.
Situationen i Colombia är mycket allvarlig med våld, kidnappningar och antalet internflyktingar på internationellt sett anmärkningsvärda nivåer. Samtidigt har Colombia under president Uribe upplevt minskat våld och minskad kriminalitet. En faktor som bidragit till att minska våldet är den demobiliseringsprocess som pågår med paramilitärerna. I dag har över 4 000 vapen lämnats in vilket minskat antalet lätta vapen i omlopp i landet.
Jag vill samtidigt understryka vikten av att den process som inletts med paramilitärerna leder till avväpning, demobilisering och återanpassning. Ett adekvat juridiskt ramverk som är nationellt förankrat och internationellt acceptabelt är ett villkor för att Sverige, EU och andra ska stödja processen. Det är nu viktigt att Colombias regering och parlament gör allt som står i deras makt så att ett juridiskt ramverk kan träda i kraft så snart som möjligt.
Sverige ger stöd till Organisationen för Amerikanska Staters (OAS) viktiga verifieringsarbete för att öka transparensen i den pågående demobiliseringsprocessen. Politiskt åtnjuter OAS mission stöd från såväl EU som USA och det civila samhället. Samtidigt måste jag beklaga att den inte får tillräckligt med finansiellt stöd från länderna i närområdet för att fullt ut kunna fullfölja sitt uppdrag.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet med Colombia, som i dag uppgår till närmare 100 miljoner svenska kronor per år, är att bidra till en förankrad fredsprocess som även tar itu med de grundläggande konfliktorsakerna, till att lindra konfliktens verkningar och till att respekten för de mänskliga rättigheterna förbättras. Sverige stöder bland annat organisationer som arbetar för att öka kvinnors deltagande och kvinnors möjligheter att påverka fredsprocessen i landet. Via Unicef stöder Sverige arbetet med barnsoldater och via UNHCR arbetet med landets internflyktingar där kvinnor och barn som är särskilt utsatta är prioriterade. Sverige kommer att arbeta för att få den colombianska regeringen att uppmärksamma och implementera FN:s resolution 1325 om stöd till kvinnor i väpnade konflikter.
Frågan om internationell valövervakning i Colombia har diskuterats inom EU inför de senaste två valen, och slutsatsen var att EU inte skulle kunna bidra med något genom en sådan. Däremot finns det mycket att göra när det gäller stärkande av demokratiska institutioner och en demokratisk kultur. På dessa områden utgör det svenska utvecklingssamarbetet ett viktigt inslag.
Genom samarbete och kontakter med forskare, enskilda organisationer och internationella organisationer ökar också kunskapen om problematiken i Colombia. I Sverige arbetar Kollegiet för utvecklingsstudier, som får stöd från Sida, med seminarier som syftar till att fördjupa kunskapen om Colombia. Under våren planeras ett heldagsseminarium för att belysa paramilitarismen, dess rötter och den pågående demobiliseringsprocessen.
I Colombia är narkotika både ett socialt problem och en finansieringskälla för de illegala väpnade grupperna. Den internationella dimensionen är uppenbar eftersom huvuddelen av den narkotika som produceras i Colombia till slut hamnar på gatorna i USA och Europa. Sverige anser att man måste angripa problemet från två håll. Dels stoppa efterfrågan men också erbjuda alternativ till de bönder som odlar koka för att bidra till att utbudet minskar. Sverige ger ett stort stöd till UNODC i Colombia, FN:s särskilda organ för bekämpning av organiserad brottslighet och handel med droger.
Anf. 60 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag har fått sex interpellationer om Sveriges engagemang i Colombia. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Sverige är starkt engagerat i att försöka bidra till att uppnå fred i Colombia. Vi anser att en förhandlingslösning är den enda möjliga vägen. Diplomatiska kontakter kombineras med ett slagkraftigt utvecklingssamarbete. Vi agerar såväl bilateralt som tillsammans med de andra medlemsstaterna i EU och genom vängruppen G 24.
Sverige ger dessutom såväl politiskt som ekonomiskt stöd till ett flertal FN-organ i Colombia, däribland MR-kontoret. Vi anser att FN bör spela en central roll när det gäller fredsförhandlingar genom generalsekreterarens Good Offices. Den colombianska regeringen har hittills visat en öppen attityd gentemot FN, det internationella samfundet och det civila samhället. Jag hoppas att denna öppenhet kommer att fortsätta.
Colombias regering och folk behöver stöd utifrån. Londondeklarationen, och den efterföljande Londonprocessen, utgör grunden i relationerna mellan det internationella samfundet och Colombias regering. Härigenom kan Sverige genom dialog framföra svenska profilfrågor som till exempel en politisk lösning av den väpnade konflikten, en demokratisk kultur, jämställdhet mellan kvinnor och män, barns rättigheter och en rättvis fördelningspolitik.
Situationen i Colombia är mycket allvarlig med våld, kidnappningar och antalet internflyktingar på internationellt sett anmärkningsvärda nivåer. Samtidigt har Colombia under president Uribe upplevt minskat våld och minskad kriminalitet. En faktor som bidragit till att minska våldet är den demobiliseringsprocess som pågår med paramilitärerna. I dag har över 4 000 vapen lämnats in vilket minskat antalet lätta vapen i omlopp i landet.
Jag vill samtidigt understryka vikten av att den process som inletts med paramilitärerna leder till avväpning, demobilisering och återanpassning. Ett adekvat juridiskt ramverk som är nationellt förankrat och internationellt acceptabelt är ett villkor för att Sverige, EU och andra ska stödja processen. Det är nu viktigt att Colombias regering och parlament gör allt som står i deras makt så att ett juridiskt ramverk kan träda i kraft så snart som möjligt.
Sverige ger stöd till Organisationen för Amerikanska Staters (OAS) viktiga verifieringsarbete för att öka transparensen i den pågående demobiliseringsprocessen. Politiskt åtnjuter OAS mission stöd från såväl EU som USA och det civila samhället. Samtidigt måste jag beklaga att den inte får tillräckligt med finansiellt stöd från länderna i närområdet för att fullt ut kunna fullfölja sitt uppdrag.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet med Colombia, som i dag uppgår till närmare 100 miljoner svenska kronor per år, är att bidra till en förankrad fredsprocess som även tar itu med de grundläggande konfliktorsakerna, till att lindra konfliktens verkningar och till att respekten för de mänskliga rättigheterna förbättras. Sverige stöder bland annat organisationer som arbetar för att öka kvinnors deltagande och kvinnors möjligheter att påverka fredsprocessen i landet. Via Unicef stöder Sverige arbetet med barnsoldater och via UNHCR arbetet med landets internflyktingar där kvinnor och barn som är särskilt utsatta är prioriterade. Sverige kommer att arbeta för att få den colombianska regeringen att uppmärksamma och implementera FN:s resolution 1325 om stöd till kvinnor i väpnade konflikter.
Frågan om internationell valövervakning i Colombia har diskuterats inom EU inför de senaste två valen, och slutsatsen var att EU inte skulle kunna bidra med något genom en sådan. Däremot finns det mycket att göra när det gäller stärkande av demokratiska institutioner och en demokratisk kultur. På dessa områden utgör det svenska utvecklingssamarbetet ett viktigt inslag.
Genom samarbete och kontakter med forskare, enskilda organisationer och internationella organisationer ökar också kunskapen om problematiken i Colombia. I Sverige arbetar Kollegiet för utvecklingsstudier, som får stöd från Sida, med seminarier som syftar till att fördjupa kunskapen om Colombia. Under våren planeras ett heldagsseminarium för att belysa paramilitarismen, dess rötter och den pågående demobiliseringsprocessen.
I Colombia är narkotika både ett socialt problem och en finansieringskälla för de illegala väpnade grupperna. Den internationella dimensionen är uppenbar eftersom huvuddelen av den narkotika som produceras i Colombia till slut hamnar på gatorna i USA och Europa. Sverige anser att man måste angripa problemet från två håll. Dels stoppa efterfrågan men också erbjuda alternativ till de bönder som odlar koka för att bidra till att utbudet minskar. Sverige ger ett stort stöd till UNODC i Colombia, FN:s särskilda organ för bekämpning av organiserad brottslighet och handel med droger.
Anf. 60 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag har fått sex interpellationer om Sveriges engagemang i Colombia. Jag besvarar interpellationerna i ett sammanhang.
Sverige är starkt engagerat i att försöka bidra till att uppnå fred i Colombia. Vi anser att en förhandlingslösning är den enda möjliga vägen. Diplomatiska kontakter kombineras med ett slagkraftigt utvecklingssamarbete. Vi agerar såväl bilateralt som tillsammans med de andra medlemsstaterna i EU och genom vängruppen G 24.
Sverige ger dessutom såväl politiskt som ekonomiskt stöd till ett flertal FN-organ i Colombia, däribland MR-kontoret. Vi anser att FN bör spela en central roll när det gäller fredsförhandlingar genom generalsekreterarens Good Offices. Den colombianska regeringen har hittills visat en öppen attityd gentemot FN, det internationella samfundet och det civila samhället. Jag hoppas att denna öppenhet kommer att fortsätta.
Colombias regering och folk behöver stöd utifrån. Londondeklarationen, och den efterföljande Londonprocessen, utgör grunden i relationerna mellan det internationella samfundet och Colombias regering. Härigenom kan Sverige genom dialog framföra svenska profilfrågor som till exempel en politisk lösning av den väpnade konflikten, en demokratisk kultur, jämställdhet mellan kvinnor och män, barns rättigheter och en rättvis fördelningspolitik.
Situationen i Colombia är mycket allvarlig med våld, kidnappningar och antalet internflyktingar på internationellt sett anmärkningsvärda nivåer. Samtidigt har Colombia under president Uribe upplevt minskat våld och minskad kriminalitet. En faktor som bidragit till att minska våldet är den demobiliseringsprocess som pågår med paramilitärerna. I dag har över 4 000 vapen lämnats in vilket minskat antalet lätta vapen i omlopp i landet.
Jag vill samtidigt understryka vikten av att den process som inletts med paramilitärerna leder till avväpning, demobilisering och återanpassning. Ett adekvat juridiskt ramverk som är nationellt förankrat och internationellt acceptabelt är ett villkor för att Sverige, EU och andra ska stödja processen. Det är nu viktigt att Colombias regering och parlament gör allt som står i deras makt så att ett juridiskt ramverk kan träda i kraft så snart som möjligt.
Sverige ger stöd till Organisationen för Amerikanska Staters (OAS) viktiga verifieringsarbete för att öka transparensen i den pågående demobiliseringsprocessen. Politiskt åtnjuter OAS mission stöd från såväl EU som USA och det civila samhället. Samtidigt måste jag beklaga att den inte får tillräckligt med finansiellt stöd från länderna i närområdet för att fullt ut kunna fullfölja sitt uppdrag.
Målet för det svenska utvecklingssamarbetet med Colombia, som i dag uppgår till närmare 100 miljoner svenska kronor per år, är att bidra till en förankrad fredsprocess som även tar itu med de grundläggande konfliktorsakerna, till att lindra konfliktens verkningar och till att respekten för de mänskliga rättigheterna förbättras. Sverige stöder bland annat organisationer som arbetar för att öka kvinnors deltagande och kvinnors möjligheter att påverka fredsprocessen i landet. Via Unicef stöder Sverige arbetet med barnsoldater och via UNHCR arbetet med landets internflyktingar där kvinnor och barn som är särskilt utsatta är prioriterade. Sverige kommer att arbeta för att få den colombianska regeringen att uppmärksamma och implementera FN:s resolution 1325 om stöd till kvinnor i väpnade konflikter.
Frågan om internationell valövervakning i Colombia har diskuterats inom EU inför de senaste två valen, och slutsatsen var att EU inte skulle kunna bidra med något genom en sådan. Däremot finns det mycket att göra när det gäller stärkande av demokratiska institutioner och en demokratisk kultur. På dessa områden utgör det svenska utvecklingssamarbetet ett viktigt inslag.
Genom samarbete och kontakter med forskare, enskilda organisationer och internationella organisationer ökar också kunskapen om problematiken i Colombia. I Sverige arbetar Kollegiet för utvecklingsstudier, som får stöd från Sida, med seminarier som syftar till att fördjupa kunskapen om Colombia. Under våren planeras ett heldagsseminarium för att belysa paramilitarismen, dess rötter och den pågående demobiliseringsprocessen.
I Colombia är narkotika både ett socialt problem och en finansieringskälla för de illegala väpnade grupperna. Den internationella dimensionen är uppenbar eftersom huvuddelen av den narkotika som produceras i Colombia till slut hamnar på gatorna i USA och Europa. Sverige anser att man måste angripa problemet från två håll. Dels stoppa efterfrågan men också erbjuda alternativ till de bönder som odlar koka för att bidra till att utbudet minskar. Sverige ger ett stort stöd till UNODC i Colombia, FN:s särskilda organ för bekämpning av organiserad brottslighet och handel med droger.
Anf. 61 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Först och främst vill jag tacka utrikesministern för svaret. Låt mig ge en kort bakgrund till att vi är så många riksdagsledamöter här som gemensamt tagit initiativ till att ställa frågor om Colombia. Företrädare för sex av de sju riksdagspartierna var på en resa som organiserades av Diakonia under den plenifria veckan i februari. Den var mycket intressant och givande för oss allihop. Vi har den colombianska ambassadören här i Sverige att tacka för att vi bland annat fick möjlighet att möta president Uribe och vicepresidenten direkt. Men vi ska också tacka Diakonia för möjligheten att ta oss ut ur huvudstaden Bogotá till konfliktzonen, till djungeln och till floden Bojayá. Det är därifrån jag har mina starkaste minnen från resan. Att få möta dessa offer och lyssna på deras skildringar och historier om hur de upplever konflikten, att få sitta i kyrkan som den 2 maj 2002 sprängdes i bitar, den här gången av Farc, och där 119 människor miste livet och att i samma kyrka få sitta och lyssna på företrädare för sex byar som flytt undan från stridszonen lite längre bort vid samma flod var skakande. Jag tror att många av oss bär med sig de här intrycken av att vara så nära dessa människor.
Konflikten i Colombia är väldigt svårbegriplig. Det är en av de mest långvariga väpnade konflikterna mellan väldigt många olika grupper. Här har narkotikan den senaste tiden verkligen fungerat som en katalysator i hela situationen, och de som lidit mest är byborna i Bojayáregionen och de civila runtom i hela Colombia. Konsekvenserna av detta är alldeles oerhörda.
Herr talman! Här har Sverige faktiskt varit en positiv kraft som försökt motverka konflikten. Under den förra presidenten Pastranas tid var Sverige väldigt engagerat i de fredsförhandlingar som pågick med Farcgerillan, en av de stora parterna i den här konflikten.
Vid det givarmöte som var i Cartagena hade vi den näst största delegationen på plats efter USA. Det visar också vårt intresse för att vara med och bidra till att den här konflikten ska lösas på ett fredligt sätt.
Så tolkar jag också våra ambitioner när vi gick in och stödde den här verifieringsprocessen, även om det ska sägas här att det är väldigt många som kritiserar den, inte minst från det civila samhället. Men det vill jag lämna därhän. Däremot tror jag att det är oerhört viktigt att vi framöver villkorar de resurser som ges i den här verifieringsprocessen så att det finns ett lagligt ramverk som tar hänsyn till sanning, rättvisa och gottgörelse för de offer som vi bland annat träffade vid Bojayáfloden.
I mitt nästa inlägg kommer jag att gå in på de problem med demokratin som finns i Colombia.
Anf. 61 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Först och främst vill jag tacka utrikesministern för svaret. Låt mig ge en kort bakgrund till att vi är så många riksdagsledamöter här som gemensamt tagit initiativ till att ställa frågor om Colombia. Företrädare för sex av de sju riksdagspartierna var på en resa som organiserades av Diakonia under den plenifria veckan i februari. Den var mycket intressant och givande för oss allihop. Vi har den colombianska ambassadören här i Sverige att tacka för att vi bland annat fick möjlighet att möta president Uribe och vicepresidenten direkt. Men vi ska också tacka Diakonia för möjligheten att ta oss ut ur huvudstaden Bogotá till konfliktzonen, till djungeln och till floden Bojayá. Det är därifrån jag har mina starkaste minnen från resan. Att få möta dessa offer och lyssna på deras skildringar och historier om hur de upplever konflikten, att få sitta i kyrkan som den 2 maj 2002 sprängdes i bitar, den här gången av Farc, och där 119 människor miste livet och att i samma kyrka få sitta och lyssna på företrädare för sex byar som flytt undan från stridszonen lite längre bort vid samma flod var skakande. Jag tror att många av oss bär med sig de här intrycken av att vara så nära dessa människor.
Konflikten i Colombia är väldigt svårbegriplig. Det är en av de mest långvariga väpnade konflikterna mellan väldigt många olika grupper. Här har narkotikan den senaste tiden verkligen fungerat som en katalysator i hela situationen, och de som lidit mest är byborna i Bojayáregionen och de civila runtom i hela Colombia. Konsekvenserna av detta är alldeles oerhörda.
Herr talman! Här har Sverige faktiskt varit en positiv kraft som försökt motverka konflikten. Under den förra presidenten Pastranas tid var Sverige väldigt engagerat i de fredsförhandlingar som pågick med Farcgerillan, en av de stora parterna i den här konflikten.
Vid det givarmöte som var i Cartagena hade vi den näst största delegationen på plats efter USA. Det visar också vårt intresse för att vara med och bidra till att den här konflikten ska lösas på ett fredligt sätt.
Så tolkar jag också våra ambitioner när vi gick in och stödde den här verifieringsprocessen, även om det ska sägas här att det är väldigt många som kritiserar den, inte minst från det civila samhället. Men det vill jag lämna därhän. Däremot tror jag att det är oerhört viktigt att vi framöver villkorar de resurser som ges i den här verifieringsprocessen så att det finns ett lagligt ramverk som tar hänsyn till sanning, rättvisa och gottgörelse för de offer som vi bland annat träffade vid Bojayáfloden.
I mitt nästa inlägg kommer jag att gå in på de problem med demokratin som finns i Colombia.
Anf. 62 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka för svaret på interpellationen. Jag måste dock erkänna att jag är lite besviken på det, som jag tycker, mycket allmänna svaret. De här sex interpellationerna som utrikesministern har valt att besvara i ett sammanhang, vilket jag i och för sig förstår att ministern väljer att göra, tar ju trots allt upp flera olika frågeställningar som allesammans, tycker jag, känns mycket angelägna.
Utrikesministern inledde med att peka på att Sverige är mycket starkt engagerat i situationen i Colombia. Med anledning av det vill jag påpeka att jag uppfattar det som ytterst viktigt att vi får en snabb lösning på ambassadörsfrågan i Colombia. Den nuvarande provisoriska lösningen är inte så lyckad av flera skäl, tycker jag. Jag tycker inte heller att det återspeglar det här starka engagemanget, så jag hoppas att vi får se en lösning där.
Jag har ju ingen erfarenhet eller kunskap om diplomati. Om man kommer utifrån landsbygden så där så är man kanske van att vara lite väl rak, så jag kanske trampar i klaveret lite grann, men jag kan inte låta bli att tycka att svaren på sådana här interpellationer blir väldigt försiktiga. Jag kan i och för sig förstå att tonen i svaret kanske delvis kan bero på att man är orolig för att skada förbindelser eller något sådant - jag tror att det brukar heta ungefär så. Men jag tror ju att det i längden är väldigt bra att man pratar ur skägget och är väldigt tydlig.
Att då till exempel påstå att demobiliseringsprocessen bidragit till att minska våldet uppfattar jag som en skönmålning. Det betyder inte att jag är emot en demobiliseringsprocess, men man måste vara väldigt kritisk och granska vad som faktiskt döljer sig bakom den. Många av de så kallade demobiliserade är med största sannolikhet rekryterade just för att demobiliseras. Det ser bra ut på papperet utan att det egentligen på något sätt påverkar de paramilitära grupperna i någon större utsträckning. Och de vapen som hittills har lämnats in är i stor utsträckning äldre vapen som egentligen inte har något större militärt intresse.
Sedan påstår ministern att Colombia under president Uribe har upplevt ett minskat våld. Det här med statistik är ju väldigt svårt naturligtvis, men den uppfattning jag har fått från människorättsorganisationer i landet är att paramilitären till exempel har brutit mot den vapenvila man har utlovat, i den halva av landet som man har kunnat kontrollera, så mycket som 340 gånger bara under förra året. Det finns närmare 200 fall av försvunna, troligen döda, människor.
Under resan i Colombia besökte vi, som ni har hört, olika delar av landet, och vi har sett mycket. Vi var i en by där det fanns 1 400 flyktingar som berättade mycket för oss om sin situation. Enligt den colombianska juristkommissionen, som den heter, som vi också träffade, var det ungefär 4 000 personer som miste livet varje år. Som det ser ut i dag står alltså Farcgerillan bara för 25 % av det. Det finns alltså mycket talar för att våldet har bytt karaktär.
Jag skulle gärna vilja ha en antydan till svar på min fråga om regeringen har för avsikt att på något sätt inom EU och FN ta några nya initiativ för att försöka stärka kampen mot det globala, illegala nätverk som har vuxit fram genom den colombianska maffiakulturen. Jag tycker att det är en väldigt allvarlig fråga som jag hoppas ska få ett tydligt svar.
Anf. 63 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Tack, utrikesminister Freivalds, för svaret!
Det är bra att Sverige är starkt engagerat för att bidra till fred i Colombia. Vi som besökte Colombia under vecka 8 fick också tacksamma bekräftanden på det. Men det behövs också hjälp, precis som utrikesministern säger, för i Colombia finns cirka tre miljoner internflyktingar och dessutom övrig civilbefolkning, som lider av den väpnade konflikt som har pågått i ca 50 år.
Vi träffade, som vi har hört förut här, internflyktingar som nyligen flytt från striderna. De kom från en plats 20 minuters båtväg längre upp längs floden till byn Bojayá i Colombias djungel, där vi befann oss. Vittnesmålen var entydiga. Både Farcgerillan och paramilitärerna deltar i extrema övergrepp på civilbefolkningen. Mötet med flyktingarna skedde där i nordvästra hörnet av Colombia, i den kyrka där 119 personer hade mördats brutalt för tre år sedan.
De beväpnade grupperna, paramilitärerna och Farcgerillan, är ungefär likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt. Det handlar bland annat om mord, kidnappningar, stöld av egendom och sexuella övergrepp mot kvinnor. 42 % av kvinnorna har blivit våldtagna, och av flickorna har 18 % blivit gravida. Det här har lett till väldigt många oönskade graviditeter och med det också illegala aborter. Man räknar med ungefär 300 000-400 000 illegala aborter varje år.
Rapporter och vittnesmål från bland annat FN:s kontor för mänskliga rättigheter pekar även ut regeringstrupperna som ansvariga för grova övergrepp mot internationell humanitär rätt och mot mänskliga rättigheter.
Den sittande regeringen säger att MR-situationen har förbättrats. Man pekar på statistik om minskat antal mord och kidnappningar. Kidnappningarna uppgår i dag till ungefär 3 000 per år. I förra veckan kunde vi se ett reportage i svensk tv om presidentkandidaten och den gröna politikern Ingrid Betancourt, som blev kidnappad av Farcgerillan för mer än tre år sedan. Inget har hörts från henne sedan september 2003. Dagens vicepresident har också varit kidnappad, och han kommenterade när vi träffade honom: De lyckades nästan avrätta mig.
Regeringens siffror om minskat antal kidnappningar och mord kan vara korrekta när det gäller trenden, men det behöver inte betyda att skyddet av de mänskliga rättigheterna faktiskt har förbättrats. FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter pekar på att situationen snarare utvecklas i fel riktning inom flera områden. FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter har funnits i Colombia sedan 1997. Det är väldigt viktigt att de finns där, och den colombianska regeringen har också i avtal med FN förbundit sig att följa FN:s rekommendationer, samtidigt som regeringen ifrågasätter FN:s roll.
FN behöver få fortsätta att vara representerat i Colombia och jobba för de mänskliga rättigheterna. Dess närvaro behöver snarare förstärkas än förminskas. Enligt chefen för FN-kontoret, Micael Frühling, skulle FN behöva vara närvarande på fler platser i landet än vad man är i dag.
Därför undrar jag: Är utrikesministern beredd att fundera över detta förslag och arbeta för att FN ska få utökade möjligheter att arbeta med MR-frågor i Colombia? Vi vet att president Uribe vill ha kvar FN i landet, men vad händer när han inte är president längre? Hans tid går ut 2006.
Anf. 63 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Tack, utrikesminister Freivalds, för svaret!
Det är bra att Sverige är starkt engagerat för att bidra till fred i Colombia. Vi som besökte Colombia under vecka 8 fick också tacksamma bekräftanden på det. Men det behövs också hjälp, precis som utrikesministern säger, för i Colombia finns cirka tre miljoner internflyktingar och dessutom övrig civilbefolkning, som lider av den väpnade konflikt som har pågått i ca 50 år.
Vi träffade, som vi har hört förut här, internflyktingar som nyligen flytt från striderna. De kom från en plats 20 minuters båtväg längre upp längs floden till byn Bojayá i Colombias djungel, där vi befann oss. Vittnesmålen var entydiga. Både Farcgerillan och paramilitärerna deltar i extrema övergrepp på civilbefolkningen. Mötet med flyktingarna skedde där i nordvästra hörnet av Colombia, i den kyrka där 119 personer hade mördats brutalt för tre år sedan.
De beväpnade grupperna, paramilitärerna och Farcgerillan, är ungefär likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt. Det handlar bland annat om mord, kidnappningar, stöld av egendom och sexuella övergrepp mot kvinnor. 42 % av kvinnorna har blivit våldtagna, och av flickorna har 18 % blivit gravida. Det här har lett till väldigt många oönskade graviditeter och med det också illegala aborter. Man räknar med ungefär 300 000-400 000 illegala aborter varje år.
Rapporter och vittnesmål från bland annat FN:s kontor för mänskliga rättigheter pekar även ut regeringstrupperna som ansvariga för grova övergrepp mot internationell humanitär rätt och mot mänskliga rättigheter.
Den sittande regeringen säger att MR-situationen har förbättrats. Man pekar på statistik om minskat antal mord och kidnappningar. Kidnappningarna uppgår i dag till ungefär 3 000 per år. I förra veckan kunde vi se ett reportage i svensk tv om presidentkandidaten och den gröna politikern Ingrid Betancourt, som blev kidnappad av Farcgerillan för mer än tre år sedan. Inget har hörts från henne sedan september 2003. Dagens vicepresident har också varit kidnappad, och han kommenterade när vi träffade honom: De lyckades nästan avrätta mig.
Regeringens siffror om minskat antal kidnappningar och mord kan vara korrekta när det gäller trenden, men det behöver inte betyda att skyddet av de mänskliga rättigheterna faktiskt har förbättrats. FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter pekar på att situationen snarare utvecklas i fel riktning inom flera områden. FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter har funnits i Colombia sedan 1997. Det är väldigt viktigt att de finns där, och den colombianska regeringen har också i avtal med FN förbundit sig att följa FN:s rekommendationer, samtidigt som regeringen ifrågasätter FN:s roll.
FN behöver få fortsätta att vara representerat i Colombia och jobba för de mänskliga rättigheterna. Dess närvaro behöver snarare förstärkas än förminskas. Enligt chefen för FN-kontoret, Micael Frühling, skulle FN behöva vara närvarande på fler platser i landet än vad man är i dag.
Därför undrar jag: Är utrikesministern beredd att fundera över detta förslag och arbeta för att FN ska få utökade möjligheter att arbeta med MR-frågor i Colombia? Vi vet att president Uribe vill ha kvar FN i landet, men vad händer när han inte är president längre? Hans tid går ut 2006.
Anf. 63 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Tack, utrikesminister Freivalds, för svaret!
Det är bra att Sverige är starkt engagerat för att bidra till fred i Colombia. Vi som besökte Colombia under vecka 8 fick också tacksamma bekräftanden på det. Men det behövs också hjälp, precis som utrikesministern säger, för i Colombia finns cirka tre miljoner internflyktingar och dessutom övrig civilbefolkning, som lider av den väpnade konflikt som har pågått i ca 50 år.
Vi träffade, som vi har hört förut här, internflyktingar som nyligen flytt från striderna. De kom från en plats 20 minuters båtväg längre upp längs floden till byn Bojayá i Colombias djungel, där vi befann oss. Vittnesmålen var entydiga. Både Farcgerillan och paramilitärerna deltar i extrema övergrepp på civilbefolkningen. Mötet med flyktingarna skedde där i nordvästra hörnet av Colombia, i den kyrka där 119 personer hade mördats brutalt för tre år sedan.
De beväpnade grupperna, paramilitärerna och Farcgerillan, är ungefär likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt. Det handlar bland annat om mord, kidnappningar, stöld av egendom och sexuella övergrepp mot kvinnor. 42 % av kvinnorna har blivit våldtagna, och av flickorna har 18 % blivit gravida. Det här har lett till väldigt många oönskade graviditeter och med det också illegala aborter. Man räknar med ungefär 300 000-400 000 illegala aborter varje år.
Rapporter och vittnesmål från bland annat FN:s kontor för mänskliga rättigheter pekar även ut regeringstrupperna som ansvariga för grova övergrepp mot internationell humanitär rätt och mot mänskliga rättigheter.
Den sittande regeringen säger att MR-situationen har förbättrats. Man pekar på statistik om minskat antal mord och kidnappningar. Kidnappningarna uppgår i dag till ungefär 3 000 per år. I förra veckan kunde vi se ett reportage i svensk tv om presidentkandidaten och den gröna politikern Ingrid Betancourt, som blev kidnappad av Farcgerillan för mer än tre år sedan. Inget har hörts från henne sedan september 2003. Dagens vicepresident har också varit kidnappad, och han kommenterade när vi träffade honom: De lyckades nästan avrätta mig.
Regeringens siffror om minskat antal kidnappningar och mord kan vara korrekta när det gäller trenden, men det behöver inte betyda att skyddet av de mänskliga rättigheterna faktiskt har förbättrats. FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter pekar på att situationen snarare utvecklas i fel riktning inom flera områden. FN:s speciella kontor för mänskliga rättigheter har funnits i Colombia sedan 1997. Det är väldigt viktigt att de finns där, och den colombianska regeringen har också i avtal med FN förbundit sig att följa FN:s rekommendationer, samtidigt som regeringen ifrågasätter FN:s roll.
FN behöver få fortsätta att vara representerat i Colombia och jobba för de mänskliga rättigheterna. Dess närvaro behöver snarare förstärkas än förminskas. Enligt chefen för FN-kontoret, Micael Frühling, skulle FN behöva vara närvarande på fler platser i landet än vad man är i dag.
Därför undrar jag: Är utrikesministern beredd att fundera över detta förslag och arbeta för att FN ska få utökade möjligheter att arbeta med MR-frågor i Colombia? Vi vet att president Uribe vill ha kvar FN i landet, men vad händer när han inte är president längre? Hans tid går ut 2006.
Anf. 64 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka utrikesministern för svaret. Jag vill också tacka Colombias ambassadör, som just nu lyssnar på oss här nere.
Det är så att i Colombia är lätta vapen ett mycket stort problem och en stor affär. Vapen som smugglas in från olika delar av världen, USA bland annat, säljs på illegal marknad till enorma förtjänster. Men den illegala handeln är bara en del av problemet. Många vapen finns kvar sedan kalla krigets dagar, nu i händerna på gerilla, brottslingar och civila och späder på det mer än 40 år gamla inbördeskriget.
Varje minut i världen, dygnet runt, året om, dödas någon av lätta vapen. Sammanlagt i världen finns över 650 miljoner vapen i omlopp i dag, och de senaste tio åren har två miljoner barn blivit dödade och mer än fem miljoner blivit invalidiserade av lätta vapen i världen.
Colombia har det högsta mordtalet i världen, 77 ½ döda per 100 000 invånare vilket vid 44 miljoner invånare i landet ger ca 30 000-40 000 döda per år. Den colombianska polisen säger att ca 85 % av alla mord som sker i Colombia sker med lätta vapen. När utrikesministern i svaret säger att över 4 000 vapen har lämnats in, vilket har minskat antalet lätta vapen i omlopp i landet, så är det riktigt. Av de cirka fyra miljoner vapen som finns i landet är det 0,1 % som just nu är inlämnade. Så visst: Det går framåt, men kanske inte tillräckligt fort.
Jag skulle vilja veta, utifrån de diskussioner Sverige har med Colombia: Vad gör vi konkret i Sverige för att få stopp på spridningen av lätta vapen? Vad gör Sverige konkret för att få en snabbare avveckling av lätta vapen i landet?
Anf. 64 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Jag vill också börja med att tacka utrikesministern för svaret. Jag vill också tacka Colombias ambassadör, som just nu lyssnar på oss här nere.
Det är så att i Colombia är lätta vapen ett mycket stort problem och en stor affär. Vapen som smugglas in från olika delar av världen, USA bland annat, säljs på illegal marknad till enorma förtjänster. Men den illegala handeln är bara en del av problemet. Många vapen finns kvar sedan kalla krigets dagar, nu i händerna på gerilla, brottslingar och civila och späder på det mer än 40 år gamla inbördeskriget.
Varje minut i världen, dygnet runt, året om, dödas någon av lätta vapen. Sammanlagt i världen finns över 650 miljoner vapen i omlopp i dag, och de senaste tio åren har två miljoner barn blivit dödade och mer än fem miljoner blivit invalidiserade av lätta vapen i världen.
Colombia har det högsta mordtalet i världen, 77 ½ döda per 100 000 invånare vilket vid 44 miljoner invånare i landet ger ca 30 000-40 000 döda per år. Den colombianska polisen säger att ca 85 % av alla mord som sker i Colombia sker med lätta vapen. När utrikesministern i svaret säger att över 4 000 vapen har lämnats in, vilket har minskat antalet lätta vapen i omlopp i landet, så är det riktigt. Av de cirka fyra miljoner vapen som finns i landet är det 0,1 % som just nu är inlämnade. Så visst: Det går framåt, men kanske inte tillräckligt fort.
Jag skulle vilja veta, utifrån de diskussioner Sverige har med Colombia: Vad gör vi konkret i Sverige för att få stopp på spridningen av lätta vapen? Vad gör Sverige konkret för att få en snabbare avveckling av lätta vapen i landet?
Anf. 65 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag är en av dem som inte var med på den här resan. Vänsterpartiet hade en annan representant som inte hade möjlighet att delta i debatten. Jag kan alltså inte hänvisa till de upplevelser som de andra har haft därifrån, men däremot har jag fått väldigt mycket berättat för mig.
Den fråga som var mest på tapeten och som upplevs som väldigt viktig är kvinnornas situation i Colombia.
Kvinnor, var än i världen det är, där det finns konflikter, inbördeskrig eller våld, är ofta de mest utsatta parterna. Kvinnornas situation i Colombia är väldigt utsatt, trots att det har blivit en viktig fråga även på den politiska agendan i Colombia under de senaste åren. Det beror också på att det finns starka krafter i kvinnorörelsen för att uppmärksamma kvinnors situation.
Huvudproblemet som flera av kvinnorna där lyfte upp är att det också blir en kamp mot terrorism, att man inte ser det som en väpnad konflikt på vanligt sätt. Det innebär att man underminerar MR-situationen.
Kvinnor säger att regeringens politik, som kallas för demokratisk säkerhet, också påverkar kvinnornas situation, framför allt det som man benämner som godtyckliga arresteringar. Kvinnor som börjar organisera sig i kvinnoorganisationer och kvinnor som kommunala ledare riskerar att bli arresterade i sitt viktiga arbete och bli utsatta för trakasserier från regeringen. Det allra värsta är våldtäkter, det sexualiserade våldet. De blir tvingade till sexuella tjänster.
Min fråga till utrikesministern är vilka insatser Sverige gör för att trycka på Colombia för att man ska följa FN:s säkerhetsråds resolution 1325 som tar upp kvinnornas roll i konflikten. Hur tänker den svenska regeringen trycka på för att man inte ska ge straffrihet för de allvarliga övergrepp som har begåtts mot kvinnor när det gäller massvåldtäkter och det sexualiserade våldet i den militära kampen, för att de inte ska undgå straffansvar?
Den sista frågan är hur Sverige är berett att stödja FN ytterligare i arbetet för att stärka kvinnoorganisationer och kvinnors rättigheter i Colombia.
Anf. 65 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag är en av dem som inte var med på den här resan. Vänsterpartiet hade en annan representant som inte hade möjlighet att delta i debatten. Jag kan alltså inte hänvisa till de upplevelser som de andra har haft därifrån, men däremot har jag fått väldigt mycket berättat för mig.
Den fråga som var mest på tapeten och som upplevs som väldigt viktig är kvinnornas situation i Colombia.
Kvinnor, var än i världen det är, där det finns konflikter, inbördeskrig eller våld, är ofta de mest utsatta parterna. Kvinnornas situation i Colombia är väldigt utsatt, trots att det har blivit en viktig fråga även på den politiska agendan i Colombia under de senaste åren. Det beror också på att det finns starka krafter i kvinnorörelsen för att uppmärksamma kvinnors situation.
Huvudproblemet som flera av kvinnorna där lyfte upp är att det också blir en kamp mot terrorism, att man inte ser det som en väpnad konflikt på vanligt sätt. Det innebär att man underminerar MR-situationen.
Kvinnor säger att regeringens politik, som kallas för demokratisk säkerhet, också påverkar kvinnornas situation, framför allt det som man benämner som godtyckliga arresteringar. Kvinnor som börjar organisera sig i kvinnoorganisationer och kvinnor som kommunala ledare riskerar att bli arresterade i sitt viktiga arbete och bli utsatta för trakasserier från regeringen. Det allra värsta är våldtäkter, det sexualiserade våldet. De blir tvingade till sexuella tjänster.
Min fråga till utrikesministern är vilka insatser Sverige gör för att trycka på Colombia för att man ska följa FN:s säkerhetsråds resolution 1325 som tar upp kvinnornas roll i konflikten. Hur tänker den svenska regeringen trycka på för att man inte ska ge straffrihet för de allvarliga övergrepp som har begåtts mot kvinnor när det gäller massvåldtäkter och det sexualiserade våldet i den militära kampen, för att de inte ska undgå straffansvar?
Den sista frågan är hur Sverige är berett att stödja FN ytterligare i arbetet för att stärka kvinnoorganisationer och kvinnors rättigheter i Colombia.
Anf. 66 Björn Hamilton (M)
Herr talman! Utrikesministern! Jag får tacka så mycket för svaret. Jag var med på resan och har fått många intryck därifrån. Jag vill först konstatera att det var en av arrangörerna mycket väl genomförd resa. Vi fick lära oss mycket, vi som åkte dit.
Man kan också konstatera att den väpnade konflikten i Colombia har skördat och fortsätter att skörda offer dagligen. Som någon har sagt här tidigare befinner sig 3 miljoner människor på flykt, inom landet, undan våldet, enligt den statistik som UNHCR publicerar. Colombia är ett av de länder som har flest internflyktingar i världen.
Civilbefolkningen som hamnat i skottlinjen lider svårt av den längsta väpnade konflikten i Latinamerika. Den colombianska regeringen kan, som ett resultat av sin förda politik, uppvisa statistik på hur antalet mord och kidnappningar minskat i landet. Det är mycket positivt. Men de två huvudsakliga illegala väpnade grupperna FARC och paramilitärerna framstår bägge som likartade våldsorganisationer.
Det som ursprungligen kunde liknas vid en politisk agenda har alltmer ersatts av kopplingar till narkotikahandel, kontroll av territorium, stöld av egendomar, sexuella övergrepp mot kvinnor, användande av barnsoldater och andra kriminella aktiviteter. Grupperna är, som någon har sagt tidigare, enligt FN:s MR-kontor att betrakta som likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.
Det är allmänt omvittnat att paramilitärerna arbetar i flera steg där våldet så småningom övergår i kontroll över stat och samhälle, inte minst på kommunal nivå. Paramilitarismen är ett stort och komplext samhällsproblem som därför måste angripas som ett sådant.
Regeringen Uribe sitter nu i förhandlingar med paramilitärerna. Men många röster uttrycker oro över att denna fredsprocess inte är tillräckligt djupgående. Tyvärr anser enstaka regeringsrepresentanter att avmobiliseringen av paramilitären skulle kunna resultera i straffrihet och att amnestier kan utfärdas även för grova brott mot mänskligheten.
Jag tror inte att en fredslösning kan vara hållbar utan rättmätiga straff och att stulen egendom återbördas till sina rättmätiga ägare.
Det diskuteras nu olika förslag till juridiskt ramverk i den colombianska kongressen som ska reglera den fortsatta förhandlingsprocessen med paramilitären och framtida förhandlingar med andra illegala väpnade grupper. Det råder en stor enighet, såväl nationellt som internationellt, om att ett internationellt stöd till en fredsprocess helt bör villkoras av om detta ramverk lyckas leva upp till internationellt godtagbar standard vad gäller de tre grundprinciperna om offrens rätt till sanning, rättvisa och gottgörelse. Ramverket som bland annat definierar straffsatser och påföljder av illegala exponeringar kommer att bli helt avgörande för huruvida paramilitarismen står inför en nedmontering, en legalisering eller någonting däremellan.
Jag ansluter mig till den avmobilisering av paramilitären som redan påbörjats. Där har OAS gått in för att bidra med verifiering av avmobiliseringen. De har dock för lite resurser eftersom många i det internationella samfundet föredrar att avvakta i väntan på ett juridiskt ramverk.
Risken är, som många ser det, att ett stöd till OAS i det här osäkra läget legitimerar en process som först måste definieras mycket klarare. Denna ståndpunkt har framför allt framförts av Human Rights Watch i en nyutkommen rapport från 2005.
Herr talman! Jag återkommer med min fortsättning.
Anf. 66 Björn Hamilton (M)
Herr talman! Utrikesministern! Jag får tacka så mycket för svaret. Jag var med på resan och har fått många intryck därifrån. Jag vill först konstatera att det var en av arrangörerna mycket väl genomförd resa. Vi fick lära oss mycket, vi som åkte dit.
Man kan också konstatera att den väpnade konflikten i Colombia har skördat och fortsätter att skörda offer dagligen. Som någon har sagt här tidigare befinner sig 3 miljoner människor på flykt, inom landet, undan våldet, enligt den statistik som UNHCR publicerar. Colombia är ett av de länder som har flest internflyktingar i världen.
Civilbefolkningen som hamnat i skottlinjen lider svårt av den längsta väpnade konflikten i Latinamerika. Den colombianska regeringen kan, som ett resultat av sin förda politik, uppvisa statistik på hur antalet mord och kidnappningar minskat i landet. Det är mycket positivt. Men de två huvudsakliga illegala väpnade grupperna FARC och paramilitärerna framstår bägge som likartade våldsorganisationer.
Det som ursprungligen kunde liknas vid en politisk agenda har alltmer ersatts av kopplingar till narkotikahandel, kontroll av territorium, stöld av egendomar, sexuella övergrepp mot kvinnor, användande av barnsoldater och andra kriminella aktiviteter. Grupperna är, som någon har sagt tidigare, enligt FN:s MR-kontor att betrakta som likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.
Det är allmänt omvittnat att paramilitärerna arbetar i flera steg där våldet så småningom övergår i kontroll över stat och samhälle, inte minst på kommunal nivå. Paramilitarismen är ett stort och komplext samhällsproblem som därför måste angripas som ett sådant.
Regeringen Uribe sitter nu i förhandlingar med paramilitärerna. Men många röster uttrycker oro över att denna fredsprocess inte är tillräckligt djupgående. Tyvärr anser enstaka regeringsrepresentanter att avmobiliseringen av paramilitären skulle kunna resultera i straffrihet och att amnestier kan utfärdas även för grova brott mot mänskligheten.
Jag tror inte att en fredslösning kan vara hållbar utan rättmätiga straff och att stulen egendom återbördas till sina rättmätiga ägare.
Det diskuteras nu olika förslag till juridiskt ramverk i den colombianska kongressen som ska reglera den fortsatta förhandlingsprocessen med paramilitären och framtida förhandlingar med andra illegala väpnade grupper. Det råder en stor enighet, såväl nationellt som internationellt, om att ett internationellt stöd till en fredsprocess helt bör villkoras av om detta ramverk lyckas leva upp till internationellt godtagbar standard vad gäller de tre grundprinciperna om offrens rätt till sanning, rättvisa och gottgörelse. Ramverket som bland annat definierar straffsatser och påföljder av illegala exponeringar kommer att bli helt avgörande för huruvida paramilitarismen står inför en nedmontering, en legalisering eller någonting däremellan.
Jag ansluter mig till den avmobilisering av paramilitären som redan påbörjats. Där har OAS gått in för att bidra med verifiering av avmobiliseringen. De har dock för lite resurser eftersom många i det internationella samfundet föredrar att avvakta i väntan på ett juridiskt ramverk.
Risken är, som många ser det, att ett stöd till OAS i det här osäkra läget legitimerar en process som först måste definieras mycket klarare. Denna ståndpunkt har framför allt framförts av Human Rights Watch i en nyutkommen rapport från 2005.
Herr talman! Jag återkommer med min fortsättning.
Anf. 66 Björn Hamilton (M)
Herr talman! Utrikesministern! Jag får tacka så mycket för svaret. Jag var med på resan och har fått många intryck därifrån. Jag vill först konstatera att det var en av arrangörerna mycket väl genomförd resa. Vi fick lära oss mycket, vi som åkte dit.
Man kan också konstatera att den väpnade konflikten i Colombia har skördat och fortsätter att skörda offer dagligen. Som någon har sagt här tidigare befinner sig 3 miljoner människor på flykt, inom landet, undan våldet, enligt den statistik som UNHCR publicerar. Colombia är ett av de länder som har flest internflyktingar i världen.
Civilbefolkningen som hamnat i skottlinjen lider svårt av den längsta väpnade konflikten i Latinamerika. Den colombianska regeringen kan, som ett resultat av sin förda politik, uppvisa statistik på hur antalet mord och kidnappningar minskat i landet. Det är mycket positivt. Men de två huvudsakliga illegala väpnade grupperna FARC och paramilitärerna framstår bägge som likartade våldsorganisationer.
Det som ursprungligen kunde liknas vid en politisk agenda har alltmer ersatts av kopplingar till narkotikahandel, kontroll av territorium, stöld av egendomar, sexuella övergrepp mot kvinnor, användande av barnsoldater och andra kriminella aktiviteter. Grupperna är, som någon har sagt tidigare, enligt FN:s MR-kontor att betrakta som likvärdiga i sina övergrepp mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.
Det är allmänt omvittnat att paramilitärerna arbetar i flera steg där våldet så småningom övergår i kontroll över stat och samhälle, inte minst på kommunal nivå. Paramilitarismen är ett stort och komplext samhällsproblem som därför måste angripas som ett sådant.
Regeringen Uribe sitter nu i förhandlingar med paramilitärerna. Men många röster uttrycker oro över att denna fredsprocess inte är tillräckligt djupgående. Tyvärr anser enstaka regeringsrepresentanter att avmobiliseringen av paramilitären skulle kunna resultera i straffrihet och att amnestier kan utfärdas även för grova brott mot mänskligheten.
Jag tror inte att en fredslösning kan vara hållbar utan rättmätiga straff och att stulen egendom återbördas till sina rättmätiga ägare.
Det diskuteras nu olika förslag till juridiskt ramverk i den colombianska kongressen som ska reglera den fortsatta förhandlingsprocessen med paramilitären och framtida förhandlingar med andra illegala väpnade grupper. Det råder en stor enighet, såväl nationellt som internationellt, om att ett internationellt stöd till en fredsprocess helt bör villkoras av om detta ramverk lyckas leva upp till internationellt godtagbar standard vad gäller de tre grundprinciperna om offrens rätt till sanning, rättvisa och gottgörelse. Ramverket som bland annat definierar straffsatser och påföljder av illegala exponeringar kommer att bli helt avgörande för huruvida paramilitarismen står inför en nedmontering, en legalisering eller någonting däremellan.
Jag ansluter mig till den avmobilisering av paramilitären som redan påbörjats. Där har OAS gått in för att bidra med verifiering av avmobiliseringen. De har dock för lite resurser eftersom många i det internationella samfundet föredrar att avvakta i väntan på ett juridiskt ramverk.
Risken är, som många ser det, att ett stöd till OAS i det här osäkra läget legitimerar en process som först måste definieras mycket klarare. Denna ståndpunkt har framför allt framförts av Human Rights Watch i en nyutkommen rapport från 2005.
Herr talman! Jag återkommer med min fortsättning.
Anf. 67 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Får jag först säga att jag tycker att det är utmärkt att så många riksdagsledamöter har gjort den här resan till Colombia. Det är nog bara på plats som man kan få en föreställning om hur komplicerad och allvarlig situationen i Colombia är och hur svår den därför är att hantera även för det internationella samfundet.
Luciano Astudillo tar upp hur viktigt det är att den verifieringsprocess som vi bland annat deltar i och stöder har ett ramverk och att det är villkorat. Det är viktigt att ha de skilda delarna klara för sig. Det är viktigt att skilja på förhandlingarna mellan regeringen och paramilitärerna å den ena sidan och en oberoende internationell verifikation å den andra sidan.
Sveriges och EU:s villkor för att ge ett utvidgat stöd när det gäller processen för avväpning, demobilisering och återanpassning, det som kallas DDR, är att det finns villkor för hur det ska gå till. Det måste finnas ett juridiskt ramverk som är nationellt förankrat och internationellt acceptabelt. Det var det som Björn Hamilton syftade på i sin inledning, förstår jag. Jag delar helt uppfattningen att det måste ha en sådan nivå vad gäller rättssäkerhet och krav på icke straffbarhet att det är acceptabelt internationellt sett.
Det viktiga här är att ett beslut kommer till stånd och att regeringen och parlamentet gör allt som står i deras makt för att få ett juridiskt ramverk till stånd så att det kan träda i kraft. Det är då det skapas förutsättningar för omvärlden att gå in och ge mer stöd till DDR-processen.
Hittills har vi bara kunnat vara aktiva i det som kallas verifieringsprocessen. Det är bara en kontrollinsats, för att kontrollera om de fredsuppgörelser som har gjorts på sina håll efterlevs. Det är ju inte tillfyllest för att man verkligen ska få i gång en process som så småningom kan leda till att konflikterna och det ohyggliga våldet upphör.
Jan Lindholm tar upp frågan om ambassadör på plats. Jag hoppas snart ha en lösning. Det blev en olycklig situation. Den som tillträdde som ambassadör blev av personliga skäl tvungen att hoppa av, men vi har snart en lösning på gång.
Birgitta Sellén tar upp MR-kontoret och dess situation. Sverige deltar för närvarande aktivt i EU:s arbete med att åstadkomma ett bra ordförandeuttalande i MRK som uppmanar Colombias regering att implementera MR-kontorets rekommendationer.
EU har förberett ett uttalande om Colombia som i fredags överlämnades till den colombianska delegationen. Sverige har särskilt verkat för en stark text som uttalar oro för MR- och IHR-situationen, som stöder FN:s MR-kontor i Bogotá och understryker vikten av att Colombias regering genomför kontorets och MRK:s rekommendationer.
När det gäller vapnen är naturligtvis det enda sättet att verkligen få till stånd en minskning av vapnen att DDR-processen kommer i gång, och därför är det också viktigt att det legala ramverket kommer till stånd.
Alice Åström tar särskilt upp kvinnornas situation, och jag kan bara instämma i att det är en viktig fråga i sammanhanget.
Anf. 67 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Får jag först säga att jag tycker att det är utmärkt att så många riksdagsledamöter har gjort den här resan till Colombia. Det är nog bara på plats som man kan få en föreställning om hur komplicerad och allvarlig situationen i Colombia är och hur svår den därför är att hantera även för det internationella samfundet.
Luciano Astudillo tar upp hur viktigt det är att den verifieringsprocess som vi bland annat deltar i och stöder har ett ramverk och att det är villkorat. Det är viktigt att ha de skilda delarna klara för sig. Det är viktigt att skilja på förhandlingarna mellan regeringen och paramilitärerna å den ena sidan och en oberoende internationell verifikation å den andra sidan.
Sveriges och EU:s villkor för att ge ett utvidgat stöd när det gäller processen för avväpning, demobilisering och återanpassning, det som kallas DDR, är att det finns villkor för hur det ska gå till. Det måste finnas ett juridiskt ramverk som är nationellt förankrat och internationellt acceptabelt. Det var det som Björn Hamilton syftade på i sin inledning, förstår jag. Jag delar helt uppfattningen att det måste ha en sådan nivå vad gäller rättssäkerhet och krav på icke straffbarhet att det är acceptabelt internationellt sett.
Det viktiga här är att ett beslut kommer till stånd och att regeringen och parlamentet gör allt som står i deras makt för att få ett juridiskt ramverk till stånd så att det kan träda i kraft. Det är då det skapas förutsättningar för omvärlden att gå in och ge mer stöd till DDR-processen.
Hittills har vi bara kunnat vara aktiva i det som kallas verifieringsprocessen. Det är bara en kontrollinsats, för att kontrollera om de fredsuppgörelser som har gjorts på sina håll efterlevs. Det är ju inte tillfyllest för att man verkligen ska få i gång en process som så småningom kan leda till att konflikterna och det ohyggliga våldet upphör.
Jan Lindholm tar upp frågan om ambassadör på plats. Jag hoppas snart ha en lösning. Det blev en olycklig situation. Den som tillträdde som ambassadör blev av personliga skäl tvungen att hoppa av, men vi har snart en lösning på gång.
Birgitta Sellén tar upp MR-kontoret och dess situation. Sverige deltar för närvarande aktivt i EU:s arbete med att åstadkomma ett bra ordförandeuttalande i MRK som uppmanar Colombias regering att implementera MR-kontorets rekommendationer.
EU har förberett ett uttalande om Colombia som i fredags överlämnades till den colombianska delegationen. Sverige har särskilt verkat för en stark text som uttalar oro för MR- och IHR-situationen, som stöder FN:s MR-kontor i Bogotá och understryker vikten av att Colombias regering genomför kontorets och MRK:s rekommendationer.
När det gäller vapnen är naturligtvis det enda sättet att verkligen få till stånd en minskning av vapnen att DDR-processen kommer i gång, och därför är det också viktigt att det legala ramverket kommer till stånd.
Alice Åström tar särskilt upp kvinnornas situation, och jag kan bara instämma i att det är en viktig fråga i sammanhanget.
Anf. 67 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Får jag först säga att jag tycker att det är utmärkt att så många riksdagsledamöter har gjort den här resan till Colombia. Det är nog bara på plats som man kan få en föreställning om hur komplicerad och allvarlig situationen i Colombia är och hur svår den därför är att hantera även för det internationella samfundet.
Luciano Astudillo tar upp hur viktigt det är att den verifieringsprocess som vi bland annat deltar i och stöder har ett ramverk och att det är villkorat. Det är viktigt att ha de skilda delarna klara för sig. Det är viktigt att skilja på förhandlingarna mellan regeringen och paramilitärerna å den ena sidan och en oberoende internationell verifikation å den andra sidan.
Sveriges och EU:s villkor för att ge ett utvidgat stöd när det gäller processen för avväpning, demobilisering och återanpassning, det som kallas DDR, är att det finns villkor för hur det ska gå till. Det måste finnas ett juridiskt ramverk som är nationellt förankrat och internationellt acceptabelt. Det var det som Björn Hamilton syftade på i sin inledning, förstår jag. Jag delar helt uppfattningen att det måste ha en sådan nivå vad gäller rättssäkerhet och krav på icke straffbarhet att det är acceptabelt internationellt sett.
Det viktiga här är att ett beslut kommer till stånd och att regeringen och parlamentet gör allt som står i deras makt för att få ett juridiskt ramverk till stånd så att det kan träda i kraft. Det är då det skapas förutsättningar för omvärlden att gå in och ge mer stöd till DDR-processen.
Hittills har vi bara kunnat vara aktiva i det som kallas verifieringsprocessen. Det är bara en kontrollinsats, för att kontrollera om de fredsuppgörelser som har gjorts på sina håll efterlevs. Det är ju inte tillfyllest för att man verkligen ska få i gång en process som så småningom kan leda till att konflikterna och det ohyggliga våldet upphör.
Jan Lindholm tar upp frågan om ambassadör på plats. Jag hoppas snart ha en lösning. Det blev en olycklig situation. Den som tillträdde som ambassadör blev av personliga skäl tvungen att hoppa av, men vi har snart en lösning på gång.
Birgitta Sellén tar upp MR-kontoret och dess situation. Sverige deltar för närvarande aktivt i EU:s arbete med att åstadkomma ett bra ordförandeuttalande i MRK som uppmanar Colombias regering att implementera MR-kontorets rekommendationer.
EU har förberett ett uttalande om Colombia som i fredags överlämnades till den colombianska delegationen. Sverige har särskilt verkat för en stark text som uttalar oro för MR- och IHR-situationen, som stöder FN:s MR-kontor i Bogotá och understryker vikten av att Colombias regering genomför kontorets och MRK:s rekommendationer.
När det gäller vapnen är naturligtvis det enda sättet att verkligen få till stånd en minskning av vapnen att DDR-processen kommer i gång, och därför är det också viktigt att det legala ramverket kommer till stånd.
Alice Åström tar särskilt upp kvinnornas situation, och jag kan bara instämma i att det är en viktig fråga i sammanhanget.
Anf. 68 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Låt mig kort säga något om det svenska stödet så att det inte blir några missuppfattningar. Det som många civila organisationer uttryckte var att just det stöd som Sverige gick in med i verifieringsprocessen de facto uppfattades som en indirekt legitimering av demobiliseringsprocessen. Det var den kritik som kom fram.
Det är ett bra initiativ som Uribe tagit att faktiskt försöka få till stånd fredsförhandlingar med en av de stora våldsverkarna i landet, de paramilitära grupperna, och jag tycker att det är helt rätt av Uribe att bekämpa de terrorgrupper som finns i landet. I det arbetet ska Uribe ha stöd. Samtidigt är det oerhört viktigt att det finns ett juridiskt ramverk. Jag kan dock tycka att det hela sker lite grann bakvänt. Först börjar man demobilisera, och sedan försöker man komma fram med hur straffen ska vara och så vidare. Man kan tycka att ordningen egentligen borde vara den omvända.
När det gäller den demokratiska utvecklingen i landet tycker jag att där finns mycket positivt. Colombia är en relativt väl fungerande demokrati, och landet har tagit flera steg i positiv riktning. För mig som socialdemokrat är det oerhört positivt att en demokratisk vänster för första gången på länge får lov att verka i landet utan att bli avrättad, attackerad, mördad eller kidnappad. Borgmästaren i huvudstaden Bogotá tillhör till exempel samma International som vi socialdemokrater. Det ger en positiv signal, och Colombia ska ha stöd och uppmuntran för att man skyddar dem som engagerar sig politiskt.
Det är också positivt att flera av de borgmästare som tidigare inte kunde verka i sina kommuner, utan i stället fick styra från centralorten i regionen, nu kunnat återvända för att styra de kommuner där de blivit valda.
Samtidigt finns det tecken som pekar åt andra hållet. I det förra presidentvalet var valdeltagandet det hittills lägsta. Det fanns regioner där så lite som 9 % deltog i valet. Att de inte kunde delta berodde till stor del på konflikten. Internflyktingsituationen gjorde att många inte hade möjlighet att rösta, och i så många som 300 av landets 1 098 kommuner fanns endast en kandidat som ställde upp i borgmästarvalet. Än i dag finns många hot, både indirekta och direkta, mot politiskt verksamma människor. Det är delvis anledningen till dessa siffror.
Jag vill ta upp en annan viktig faktor, som jag också tagit upp i min interpellation. Det handlar om att ha ett val som övervakas internationellt, att erbjuda det nu när Colombia är öppet och vill ha internationell närvaro i landet. Det kommer att hållas presidentval 2006, och under presidentvalsprocessen har man i landet arbetat på en konstitutionell förändring som eventuellt innebär att Uribe, mot den rådande konstitutionen från 1991, åter ska kunna kandidera. Det har varit en mycket infekterad debatt, där egentligen hela oppositionen motsatt sig den förändringen av konstitutionen. Sannolikt kommer den dock att gå igenom.
Jag vill avsluta med en fråga. EU har, som sagt, diskuterat frågan om internationella valövervakare. Två gånger har man sagt att det inte är lämpligt. Varför inte ha det denna tredje gång?
Anf. 68 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Låt mig kort säga något om det svenska stödet så att det inte blir några missuppfattningar. Det som många civila organisationer uttryckte var att just det stöd som Sverige gick in med i verifieringsprocessen de facto uppfattades som en indirekt legitimering av demobiliseringsprocessen. Det var den kritik som kom fram.
Det är ett bra initiativ som Uribe tagit att faktiskt försöka få till stånd fredsförhandlingar med en av de stora våldsverkarna i landet, de paramilitära grupperna, och jag tycker att det är helt rätt av Uribe att bekämpa de terrorgrupper som finns i landet. I det arbetet ska Uribe ha stöd. Samtidigt är det oerhört viktigt att det finns ett juridiskt ramverk. Jag kan dock tycka att det hela sker lite grann bakvänt. Först börjar man demobilisera, och sedan försöker man komma fram med hur straffen ska vara och så vidare. Man kan tycka att ordningen egentligen borde vara den omvända.
När det gäller den demokratiska utvecklingen i landet tycker jag att där finns mycket positivt. Colombia är en relativt väl fungerande demokrati, och landet har tagit flera steg i positiv riktning. För mig som socialdemokrat är det oerhört positivt att en demokratisk vänster för första gången på länge får lov att verka i landet utan att bli avrättad, attackerad, mördad eller kidnappad. Borgmästaren i huvudstaden Bogotá tillhör till exempel samma International som vi socialdemokrater. Det ger en positiv signal, och Colombia ska ha stöd och uppmuntran för att man skyddar dem som engagerar sig politiskt.
Det är också positivt att flera av de borgmästare som tidigare inte kunde verka i sina kommuner, utan i stället fick styra från centralorten i regionen, nu kunnat återvända för att styra de kommuner där de blivit valda.
Samtidigt finns det tecken som pekar åt andra hållet. I det förra presidentvalet var valdeltagandet det hittills lägsta. Det fanns regioner där så lite som 9 % deltog i valet. Att de inte kunde delta berodde till stor del på konflikten. Internflyktingsituationen gjorde att många inte hade möjlighet att rösta, och i så många som 300 av landets 1 098 kommuner fanns endast en kandidat som ställde upp i borgmästarvalet. Än i dag finns många hot, både indirekta och direkta, mot politiskt verksamma människor. Det är delvis anledningen till dessa siffror.
Jag vill ta upp en annan viktig faktor, som jag också tagit upp i min interpellation. Det handlar om att ha ett val som övervakas internationellt, att erbjuda det nu när Colombia är öppet och vill ha internationell närvaro i landet. Det kommer att hållas presidentval 2006, och under presidentvalsprocessen har man i landet arbetat på en konstitutionell förändring som eventuellt innebär att Uribe, mot den rådande konstitutionen från 1991, åter ska kunna kandidera. Det har varit en mycket infekterad debatt, där egentligen hela oppositionen motsatt sig den förändringen av konstitutionen. Sannolikt kommer den dock att gå igenom.
Jag vill avsluta med en fråga. EU har, som sagt, diskuterat frågan om internationella valövervakare. Två gånger har man sagt att det inte är lämpligt. Varför inte ha det denna tredje gång?
Anf. 68 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Låt mig kort säga något om det svenska stödet så att det inte blir några missuppfattningar. Det som många civila organisationer uttryckte var att just det stöd som Sverige gick in med i verifieringsprocessen de facto uppfattades som en indirekt legitimering av demobiliseringsprocessen. Det var den kritik som kom fram.
Det är ett bra initiativ som Uribe tagit att faktiskt försöka få till stånd fredsförhandlingar med en av de stora våldsverkarna i landet, de paramilitära grupperna, och jag tycker att det är helt rätt av Uribe att bekämpa de terrorgrupper som finns i landet. I det arbetet ska Uribe ha stöd. Samtidigt är det oerhört viktigt att det finns ett juridiskt ramverk. Jag kan dock tycka att det hela sker lite grann bakvänt. Först börjar man demobilisera, och sedan försöker man komma fram med hur straffen ska vara och så vidare. Man kan tycka att ordningen egentligen borde vara den omvända.
När det gäller den demokratiska utvecklingen i landet tycker jag att där finns mycket positivt. Colombia är en relativt väl fungerande demokrati, och landet har tagit flera steg i positiv riktning. För mig som socialdemokrat är det oerhört positivt att en demokratisk vänster för första gången på länge får lov att verka i landet utan att bli avrättad, attackerad, mördad eller kidnappad. Borgmästaren i huvudstaden Bogotá tillhör till exempel samma International som vi socialdemokrater. Det ger en positiv signal, och Colombia ska ha stöd och uppmuntran för att man skyddar dem som engagerar sig politiskt.
Det är också positivt att flera av de borgmästare som tidigare inte kunde verka i sina kommuner, utan i stället fick styra från centralorten i regionen, nu kunnat återvända för att styra de kommuner där de blivit valda.
Samtidigt finns det tecken som pekar åt andra hållet. I det förra presidentvalet var valdeltagandet det hittills lägsta. Det fanns regioner där så lite som 9 % deltog i valet. Att de inte kunde delta berodde till stor del på konflikten. Internflyktingsituationen gjorde att många inte hade möjlighet att rösta, och i så många som 300 av landets 1 098 kommuner fanns endast en kandidat som ställde upp i borgmästarvalet. Än i dag finns många hot, både indirekta och direkta, mot politiskt verksamma människor. Det är delvis anledningen till dessa siffror.
Jag vill ta upp en annan viktig faktor, som jag också tagit upp i min interpellation. Det handlar om att ha ett val som övervakas internationellt, att erbjuda det nu när Colombia är öppet och vill ha internationell närvaro i landet. Det kommer att hållas presidentval 2006, och under presidentvalsprocessen har man i landet arbetat på en konstitutionell förändring som eventuellt innebär att Uribe, mot den rådande konstitutionen från 1991, åter ska kunna kandidera. Det har varit en mycket infekterad debatt, där egentligen hela oppositionen motsatt sig den förändringen av konstitutionen. Sannolikt kommer den dock att gå igenom.
Jag vill avsluta med en fråga. EU har, som sagt, diskuterat frågan om internationella valövervakare. Två gånger har man sagt att det inte är lämpligt. Varför inte ha det denna tredje gång?
Anf. 69 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Bland många organisationer och människor som vi mötte i Colombia fanns en tydlig oro för att den pågående demobiliseringsprocessen snarare kunde bli en form av legalisering av paramilitarismen som fenomen i stället för ett avskaffande av den. Det är mot den bakgrunden, risken för att själva fenomenet paramilitarism legaliseras och konserveras, som jag ställde min fråga som jag fortfarande egentligen inte fått något svar på. Jag frågade om regeringen har några avsikter att inom ramen för till exempel FN och EU ta nya initiativ för att stärka kampen mot den nya typen av illegala globala nätverk som vuxit fram i den paramilitära narkotikainspirerade kulturen. Det är en väldigt viktig fråga, för den spiller över på alla samhällen i världen.
En del av detta har utrikesministern redan pekat på, alltså att processen måste få en form där man har internationellt godtagbara nivåer på straff och dylikt. Verkligheten är dock den att straffrihet för brott mot internationell humanitär rätt och brott mot mänskliga rättigheter håller på att bli norm. Därför är det oerhört viktigt att det internationella engagemanget till stöd för den här processen väldigt tydligt och väldigt snabbt visar att så får det inte gå till. Med en kraftigt ökad militär kontroll kan lugnet på ytan vara en chimär. Så uppfattar jag att det är. Vi har också fått tydliga signaler om att utvecklingen just nu går bakåt.
De interpellationer som vi nu behandlar pekar på olika saker: övergrepp mot kvinnor och barn, tvångsrekrytering av soldater, narkotikahandel,
trafficking
, allvarliga brister i demokratin, narkotikafinansierade rövarband som kontrollerar lokala val, institutioner och dylikt. Det finns alltså många problem.
Efter den resa som vi gjorde kan vi emellertid konstatera att Colombia också är ett oerhört rikt land med väldiga naturtillgångar och en ekonomi som växer. Jag slogs av att där finns en fantastisk natur, en fantastisk miljö, med ett oerhört fint klimat. Man har en lång formell demokratisk historia bakom sig, även om det finns brister i den. Man har ett bra utbildningsväsende. Den del av samhällets invånare som har möjlighet att ta del av den har alltså hög kvalitet på sin utbildning.
Samtidigt är klyftorna stora, såsom de ofta är i samhällen med denna typ av problem. De 64 % som lever under fattigdomsgränsen har det mycket svårt. Även sådana problem finns att tackla, förutom de demokratiska problemen.
Dessa problem är inte endast nationella, utan vi är en del av dem. Narkotikans makt är beroende av att det finns avnämarländer. Det gäller handeln med narkotika, med kvinnor och så vidare. Därför har världssamfundet ett tungt och tydligt ansvar att se till att någonting händer. Jag tar tacksamt emot det som sägs i svaret, nämligen att Sveriges uppfattning är att problemet måste lösas från två håll. Det gäller dels att stoppa efterfrågan, dels att erbjuda alternativ. Så ser även jag på det.
På vilket sätt försöker Sverige realisera den linjen i internationella sammanhang såsom EU och FN?
Anf. 69 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Bland många organisationer och människor som vi mötte i Colombia fanns en tydlig oro för att den pågående demobiliseringsprocessen snarare kunde bli en form av legalisering av paramilitarismen som fenomen i stället för ett avskaffande av den. Det är mot den bakgrunden, risken för att själva fenomenet paramilitarism legaliseras och konserveras, som jag ställde min fråga som jag fortfarande egentligen inte fått något svar på. Jag frågade om regeringen har några avsikter att inom ramen för till exempel FN och EU ta nya initiativ för att stärka kampen mot den nya typen av illegala globala nätverk som vuxit fram i den paramilitära narkotikainspirerade kulturen. Det är en väldigt viktig fråga, för den spiller över på alla samhällen i världen.
En del av detta har utrikesministern redan pekat på, alltså att processen måste få en form där man har internationellt godtagbara nivåer på straff och dylikt. Verkligheten är dock den att straffrihet för brott mot internationell humanitär rätt och brott mot mänskliga rättigheter håller på att bli norm. Därför är det oerhört viktigt att det internationella engagemanget till stöd för den här processen väldigt tydligt och väldigt snabbt visar att så får det inte gå till. Med en kraftigt ökad militär kontroll kan lugnet på ytan vara en chimär. Så uppfattar jag att det är. Vi har också fått tydliga signaler om att utvecklingen just nu går bakåt.
De interpellationer som vi nu behandlar pekar på olika saker: övergrepp mot kvinnor och barn, tvångsrekrytering av soldater, narkotikahandel,
trafficking
, allvarliga brister i demokratin, narkotikafinansierade rövarband som kontrollerar lokala val, institutioner och dylikt. Det finns alltså många problem.
Efter den resa som vi gjorde kan vi emellertid konstatera att Colombia också är ett oerhört rikt land med väldiga naturtillgångar och en ekonomi som växer. Jag slogs av att där finns en fantastisk natur, en fantastisk miljö, med ett oerhört fint klimat. Man har en lång formell demokratisk historia bakom sig, även om det finns brister i den. Man har ett bra utbildningsväsende. Den del av samhällets invånare som har möjlighet att ta del av den har alltså hög kvalitet på sin utbildning.
Samtidigt är klyftorna stora, såsom de ofta är i samhällen med denna typ av problem. De 64 % som lever under fattigdomsgränsen har det mycket svårt. Även sådana problem finns att tackla, förutom de demokratiska problemen.
Dessa problem är inte endast nationella, utan vi är en del av dem. Narkotikans makt är beroende av att det finns avnämarländer. Det gäller handeln med narkotika, med kvinnor och så vidare. Därför har världssamfundet ett tungt och tydligt ansvar att se till att någonting händer. Jag tar tacksamt emot det som sägs i svaret, nämligen att Sveriges uppfattning är att problemet måste lösas från två håll. Det gäller dels att stoppa efterfrågan, dels att erbjuda alternativ. Så ser även jag på det.
På vilket sätt försöker Sverige realisera den linjen i internationella sammanhang såsom EU och FN?
Anf. 69 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Bland många organisationer och människor som vi mötte i Colombia fanns en tydlig oro för att den pågående demobiliseringsprocessen snarare kunde bli en form av legalisering av paramilitarismen som fenomen i stället för ett avskaffande av den. Det är mot den bakgrunden, risken för att själva fenomenet paramilitarism legaliseras och konserveras, som jag ställde min fråga som jag fortfarande egentligen inte fått något svar på. Jag frågade om regeringen har några avsikter att inom ramen för till exempel FN och EU ta nya initiativ för att stärka kampen mot den nya typen av illegala globala nätverk som vuxit fram i den paramilitära narkotikainspirerade kulturen. Det är en väldigt viktig fråga, för den spiller över på alla samhällen i världen.
En del av detta har utrikesministern redan pekat på, alltså att processen måste få en form där man har internationellt godtagbara nivåer på straff och dylikt. Verkligheten är dock den att straffrihet för brott mot internationell humanitär rätt och brott mot mänskliga rättigheter håller på att bli norm. Därför är det oerhört viktigt att det internationella engagemanget till stöd för den här processen väldigt tydligt och väldigt snabbt visar att så får det inte gå till. Med en kraftigt ökad militär kontroll kan lugnet på ytan vara en chimär. Så uppfattar jag att det är. Vi har också fått tydliga signaler om att utvecklingen just nu går bakåt.
De interpellationer som vi nu behandlar pekar på olika saker: övergrepp mot kvinnor och barn, tvångsrekrytering av soldater, narkotikahandel,
trafficking
, allvarliga brister i demokratin, narkotikafinansierade rövarband som kontrollerar lokala val, institutioner och dylikt. Det finns alltså många problem.
Efter den resa som vi gjorde kan vi emellertid konstatera att Colombia också är ett oerhört rikt land med väldiga naturtillgångar och en ekonomi som växer. Jag slogs av att där finns en fantastisk natur, en fantastisk miljö, med ett oerhört fint klimat. Man har en lång formell demokratisk historia bakom sig, även om det finns brister i den. Man har ett bra utbildningsväsende. Den del av samhällets invånare som har möjlighet att ta del av den har alltså hög kvalitet på sin utbildning.
Samtidigt är klyftorna stora, såsom de ofta är i samhällen med denna typ av problem. De 64 % som lever under fattigdomsgränsen har det mycket svårt. Även sådana problem finns att tackla, förutom de demokratiska problemen.
Dessa problem är inte endast nationella, utan vi är en del av dem. Narkotikans makt är beroende av att det finns avnämarländer. Det gäller handeln med narkotika, med kvinnor och så vidare. Därför har världssamfundet ett tungt och tydligt ansvar att se till att någonting händer. Jag tar tacksamt emot det som sägs i svaret, nämligen att Sveriges uppfattning är att problemet måste lösas från två håll. Det gäller dels att stoppa efterfrågan, dels att erbjuda alternativ. Så ser även jag på det.
På vilket sätt försöker Sverige realisera den linjen i internationella sammanhang såsom EU och FN?
Anf. 70 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Vi vittnar alla om att befolkningen i Colombia ofta lever under förhållanden som inte överensstämmer med FN:s krav på mänskliga rättigheter. Speciellt besvärligt upplevde jag att det var för urbefolkningen - indianerna och afrocolombianerna. Vi mötte dem och talade med dem. Djupt inne i hjärtat finns en stark känsla av medlidande och sorg, vilket satt sina spår. Och som utrikesministern också säger är det bara på plats man kan uppleva och känna detta. Det är därför en rikedom att ha fått vara där, att ha fått krama kvinnorna som berättade, att ha gråtit tillsammans med dem över deras tragiska berättelser. Det är ett minne jag kommer att bära med mig resten av livet.
Förutom den rädsla de känner för att gerillarörelser ska komma och kriga, beslagta mark, våldta kvinnor och unga flickor och så vidare drabbas deras barn också av att de inte kan få den skolgång som de har rätt till. I byn som vi besökte hade 1 400 flyktingar tagit sin tillflykt. Var skulle de bo? Jo, i skolan naturligtvis. Det fanns inte så många andra ställen där de kunde bo.
Skolgången i djungeln har förutom det jag nu beskriver ett stort problem. Regeringen har nämligen fattat ett beslut om att det bara ska finnas utbildade lärare i landets skolor. Det är ett mycket bra förslag. Det är en tanke som jag önskar kunde vara realiserbar. Men i praktiken fungerar det inte där, och det gör det inte heller i vårt eget land. Det vet vi.
Därför kan man behöva ha unga människor som har en gymnasieutbildning som vikarierar som lärare. Eftersom det i dag saknas lärare i Colombia innebär det att det framför allt är i djungeln och i annan glesbygd som barnen inte får den skolgång som de har rätt till.
Jag lyfte den frågan när vi träffade president Uribe. Han berättade om allt som de försöker göra nu för ungdomarna och barnen i skolan. Han sade att det var ett problem som man kanske måste åtgärda. Jag hoppas innerligt att man kommer att göra det.
Om det är ord som kommer att förverkligas vet jag inte. Men det kanske skulle hjälpa om utrikesminister Laila Freivalds trycker på i den här frågan. Det gäller vikten av att barnen får skolgång. Det tillhör de mänskliga rättigheterna.
Jag hade i min interpellation lyft just den frågan. Det känns väldigt bra att utrikesministern talar om att det sker påtryckningar från svensk sida inom EU. Det är bra att det pågår ett arbete och att ett uttalande har skickats i väg.
Det är viktigt att landet så snart som möjligt kan få leva under normala förhållanden. Det är precis som andra har sagt här. Det är ett oerhört, otroligt vackert land. Det kan bli ett mycket populärt turistland.
Anf. 70 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Vi vittnar alla om att befolkningen i Colombia ofta lever under förhållanden som inte överensstämmer med FN:s krav på mänskliga rättigheter. Speciellt besvärligt upplevde jag att det var för urbefolkningen - indianerna och afrocolombianerna. Vi mötte dem och talade med dem. Djupt inne i hjärtat finns en stark känsla av medlidande och sorg, vilket satt sina spår. Och som utrikesministern också säger är det bara på plats man kan uppleva och känna detta. Det är därför en rikedom att ha fått vara där, att ha fått krama kvinnorna som berättade, att ha gråtit tillsammans med dem över deras tragiska berättelser. Det är ett minne jag kommer att bära med mig resten av livet.
Förutom den rädsla de känner för att gerillarörelser ska komma och kriga, beslagta mark, våldta kvinnor och unga flickor och så vidare drabbas deras barn också av att de inte kan få den skolgång som de har rätt till. I byn som vi besökte hade 1 400 flyktingar tagit sin tillflykt. Var skulle de bo? Jo, i skolan naturligtvis. Det fanns inte så många andra ställen där de kunde bo.
Skolgången i djungeln har förutom det jag nu beskriver ett stort problem. Regeringen har nämligen fattat ett beslut om att det bara ska finnas utbildade lärare i landets skolor. Det är ett mycket bra förslag. Det är en tanke som jag önskar kunde vara realiserbar. Men i praktiken fungerar det inte där, och det gör det inte heller i vårt eget land. Det vet vi.
Därför kan man behöva ha unga människor som har en gymnasieutbildning som vikarierar som lärare. Eftersom det i dag saknas lärare i Colombia innebär det att det framför allt är i djungeln och i annan glesbygd som barnen inte får den skolgång som de har rätt till.
Jag lyfte den frågan när vi träffade president Uribe. Han berättade om allt som de försöker göra nu för ungdomarna och barnen i skolan. Han sade att det var ett problem som man kanske måste åtgärda. Jag hoppas innerligt att man kommer att göra det.
Om det är ord som kommer att förverkligas vet jag inte. Men det kanske skulle hjälpa om utrikesminister Laila Freivalds trycker på i den här frågan. Det gäller vikten av att barnen får skolgång. Det tillhör de mänskliga rättigheterna.
Jag hade i min interpellation lyft just den frågan. Det känns väldigt bra att utrikesministern talar om att det sker påtryckningar från svensk sida inom EU. Det är bra att det pågår ett arbete och att ett uttalande har skickats i väg.
Det är viktigt att landet så snart som möjligt kan få leva under normala förhållanden. Det är precis som andra har sagt här. Det är ett oerhört, otroligt vackert land. Det kan bli ett mycket populärt turistland.
Anf. 71 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Jag kan hålla med om det som utrikesministern sade. Resan till Colombia som många av oss gjorde gav oss intryck på plats som vi inte hade fått om vi inte hade åkt dit. Som Birgitta Sellén nämnde var det många starka intryck. Det var bland annat positiva intryck. Det var ett vackert land och mycket att se. Men det var också negativa intryck av kränkningar och andra saker.
Vi såg väldigt många vapen. Vi såg militärer beväpnade med tunga vapen. Vi såg också tungt beväpnade poliser. När FN år 2001 genomförde en första internationell konferens om den illegala handeln med lätta vapen, där bland annat en colombian satt ordförande, antogs en politiskt bindande handlingsplan. Parlamentens roll som lagstiftande organ var en av de punkter som lyftes fram i arbetet mot den fortsatta spridningen av lätta vapen liksom också vikten av det civila samhället.
Det svenska engagemanget i Colombia beträffande lätta vapen ställer en rad utmaningar. Utrikesministern nämnde DDR - Disarmament, Demobilization and Reintegration. Den militära vapenproduktionen kan vara ett bekymmer. Hur ser den svenska regeringen på detta?
Utrikesministern gled lite grann förbi, om jag nu får använda det uttrycket, frågan om lätta vapen. Jag kände att vi inte fick några konkreta svar om vilka åtgärder Sverige avser att vidta för att vi ska få ett inflytande och ta ansvaret att hjälpa Colombia med bekymret med lätta vapen.
Det är ett vackert land. Jag anser att vi ska göra vad vi kan för att stödja det. Jag vill gärna tillbaka till landet. Jag hoppas att vi har kommit bra mycket längre i åtgärderna mot problemet med lätta vapen nästa gång jag kommer till landet.
Anf. 71 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Jag kan hålla med om det som utrikesministern sade. Resan till Colombia som många av oss gjorde gav oss intryck på plats som vi inte hade fått om vi inte hade åkt dit. Som Birgitta Sellén nämnde var det många starka intryck. Det var bland annat positiva intryck. Det var ett vackert land och mycket att se. Men det var också negativa intryck av kränkningar och andra saker.
Vi såg väldigt många vapen. Vi såg militärer beväpnade med tunga vapen. Vi såg också tungt beväpnade poliser. När FN år 2001 genomförde en första internationell konferens om den illegala handeln med lätta vapen, där bland annat en colombian satt ordförande, antogs en politiskt bindande handlingsplan. Parlamentens roll som lagstiftande organ var en av de punkter som lyftes fram i arbetet mot den fortsatta spridningen av lätta vapen liksom också vikten av det civila samhället.
Det svenska engagemanget i Colombia beträffande lätta vapen ställer en rad utmaningar. Utrikesministern nämnde DDR - Disarmament, Demobilization and Reintegration. Den militära vapenproduktionen kan vara ett bekymmer. Hur ser den svenska regeringen på detta?
Utrikesministern gled lite grann förbi, om jag nu får använda det uttrycket, frågan om lätta vapen. Jag kände att vi inte fick några konkreta svar om vilka åtgärder Sverige avser att vidta för att vi ska få ett inflytande och ta ansvaret att hjälpa Colombia med bekymret med lätta vapen.
Det är ett vackert land. Jag anser att vi ska göra vad vi kan för att stödja det. Jag vill gärna tillbaka till landet. Jag hoppas att vi har kommit bra mycket längre i åtgärderna mot problemet med lätta vapen nästa gång jag kommer till landet.
Anf. 72 Alice Åström (V)
Herr talman! Som det ofta är i krig och konflikter är det männen som krigar. Det är också männen som nu ska försöka skapa fred och ska föra fredssamtalen, de samtal som förs mellan regeringen, paramilitären och Farcgerillan. Det sker utan kvinnornas deltagande i en fredsprocess. Det är nödvändigt att det kommer i gång för att få ett stabilt land.
Som i så många konflikter runtomkring i världen är det nödvändigt att man ingriper mot de brott som sker mot kvinnor just i syfte att kränka och att kontrollera områden. Det handlar om det sexualiserade våldet, massvåldtäkterna. Det måste också räknas in i de uppgörelser som görs.
Det är därför viktigt att man lyfter fram kvinnors situation inte bara i Colombia utan överallt. Tittar man på Colombia har regeringen ändå undertecknat konventioner. Det gäller säkerhetsrådets resolution 1325, som jag tog upp tidigare. Den rör kvinnors roll i konflikter. Det är viktigt att kvinnorna nu kommer med i fredsprocessen.
Där sade utrikesministern i svaret att Sverige kommer att stödja just arbetet för resolution 1325. Det är oerhört viktigt att man följer upp det med tekniskt bistånd för ge möjlighet att följa implementeringen av resolution 1325.
Det är också viktigt att man lyfter upp att Romfördraget har ratificerats av Colombia. Även i Romfördraget finns det ett kapitel som handlar om gender. Där sägs att brott mot kvinnor är brott mot mänskligheten, och våldtäkter räknas också in bland brotten i Romfördraget. Det är viktigt att även de frågorna tas upp i fredsprocessen och i de krav man ställer på Colombia.
Oavsett vilken fredsprocess som man kommer att inleda är det viktigt att man tar hänsyn till de aspekterna och att kvinnorna nu får vara med om återuppbyggnaden och uppleva ett tryggare Colombia. Det kommer att kräva att kvinnorna får sin rätt och sin plats i samhället.
Anf. 72 Alice Åström (V)
Herr talman! Som det ofta är i krig och konflikter är det männen som krigar. Det är också männen som nu ska försöka skapa fred och ska föra fredssamtalen, de samtal som förs mellan regeringen, paramilitären och Farcgerillan. Det sker utan kvinnornas deltagande i en fredsprocess. Det är nödvändigt att det kommer i gång för att få ett stabilt land.
Som i så många konflikter runtomkring i världen är det nödvändigt att man ingriper mot de brott som sker mot kvinnor just i syfte att kränka och att kontrollera områden. Det handlar om det sexualiserade våldet, massvåldtäkterna. Det måste också räknas in i de uppgörelser som görs.
Det är därför viktigt att man lyfter fram kvinnors situation inte bara i Colombia utan överallt. Tittar man på Colombia har regeringen ändå undertecknat konventioner. Det gäller säkerhetsrådets resolution 1325, som jag tog upp tidigare. Den rör kvinnors roll i konflikter. Det är viktigt att kvinnorna nu kommer med i fredsprocessen.
Där sade utrikesministern i svaret att Sverige kommer att stödja just arbetet för resolution 1325. Det är oerhört viktigt att man följer upp det med tekniskt bistånd för ge möjlighet att följa implementeringen av resolution 1325.
Det är också viktigt att man lyfter upp att Romfördraget har ratificerats av Colombia. Även i Romfördraget finns det ett kapitel som handlar om gender. Där sägs att brott mot kvinnor är brott mot mänskligheten, och våldtäkter räknas också in bland brotten i Romfördraget. Det är viktigt att även de frågorna tas upp i fredsprocessen och i de krav man ställer på Colombia.
Oavsett vilken fredsprocess som man kommer att inleda är det viktigt att man tar hänsyn till de aspekterna och att kvinnorna nu får vara med om återuppbyggnaden och uppleva ett tryggare Colombia. Det kommer att kräva att kvinnorna får sin rätt och sin plats i samhället.
Anf. 72 Alice Åström (V)
Herr talman! Som det ofta är i krig och konflikter är det männen som krigar. Det är också männen som nu ska försöka skapa fred och ska föra fredssamtalen, de samtal som förs mellan regeringen, paramilitären och Farcgerillan. Det sker utan kvinnornas deltagande i en fredsprocess. Det är nödvändigt att det kommer i gång för att få ett stabilt land.
Som i så många konflikter runtomkring i världen är det nödvändigt att man ingriper mot de brott som sker mot kvinnor just i syfte att kränka och att kontrollera områden. Det handlar om det sexualiserade våldet, massvåldtäkterna. Det måste också räknas in i de uppgörelser som görs.
Det är därför viktigt att man lyfter fram kvinnors situation inte bara i Colombia utan överallt. Tittar man på Colombia har regeringen ändå undertecknat konventioner. Det gäller säkerhetsrådets resolution 1325, som jag tog upp tidigare. Den rör kvinnors roll i konflikter. Det är viktigt att kvinnorna nu kommer med i fredsprocessen.
Där sade utrikesministern i svaret att Sverige kommer att stödja just arbetet för resolution 1325. Det är oerhört viktigt att man följer upp det med tekniskt bistånd för ge möjlighet att följa implementeringen av resolution 1325.
Det är också viktigt att man lyfter upp att Romfördraget har ratificerats av Colombia. Även i Romfördraget finns det ett kapitel som handlar om gender. Där sägs att brott mot kvinnor är brott mot mänskligheten, och våldtäkter räknas också in bland brotten i Romfördraget. Det är viktigt att även de frågorna tas upp i fredsprocessen och i de krav man ställer på Colombia.
Oavsett vilken fredsprocess som man kommer att inleda är det viktigt att man tar hänsyn till de aspekterna och att kvinnorna nu får vara med om återuppbyggnaden och uppleva ett tryggare Colombia. Det kommer att kräva att kvinnorna får sin rätt och sin plats i samhället.
Anf. 73 Björn Hamilton (M)
Herr talman! Jag tänkte upprepa min fråga till utrikesministern som jag ställde i min interpellation. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att klargöra att ett fortsatt stöd till demobiliseringsprocesserna är avhängigt ett godtagbart ramverk som utgår från internationell godtagbar minimistandard i fråga om straff för brott mot de mänskliga rättigheterna?
Med andra ord och kort uttryckt kan det sägas: Först lag, sedan process. Det känns väldigt omvänt för mig att man först processar och sedan kommer efter med lagen och den lagstiftning som ska fälla de eventuella brottslingar som man har fångat in. Det ligger väldigt långt ifrån svensk rättspraxis att hantera problemen på det sättet. Det var egentligen min fråga.
Sverige beslutade år 2004 om ett mindre, tekniskt och ekonomiskt stöd till OAS verifieringsmission. Det stödet som löper ut nu i augusti år 2005 har kritiserats av Human Rights Watch. De menar att alla givarländer ska hålla inne med stöd så länge inte garantier finns för att paramilitarismen nedmonteras i sin helhet, garantier ges för att straffrihet inte ska ges och att offrens rättigheter tillvaratas. Det ska finnas ett juridiskt ramverk för hur man ska hantera situationen.
Samtidigt är den officiella svenska ståndpunkten att det juridiska ramverket är helt centralt för processens möjligheter att lyckas. Det är en ståndpunkt som jag till fullo delar. Därför borde Sveriges engagemang koncentreras ytterligare till att verka för att ett av FN godtagbart juridiskt ramverk kommer till stånd.
Vi borde avvakta med ytterligare stöd till OAS eller till någon annan instans som arbetar med den omtvistade nu pågående demobiliseringsprocessen. Likväl väljer regeringen till skillnad från i många andra länder att inte sätta press på Colombia genom att avvakta med allt stöd till processen till dess att ramverket är klart och färdigt.
Anf. 73 Björn Hamilton (M)
Herr talman! Jag tänkte upprepa min fråga till utrikesministern som jag ställde i min interpellation. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att klargöra att ett fortsatt stöd till demobiliseringsprocesserna är avhängigt ett godtagbart ramverk som utgår från internationell godtagbar minimistandard i fråga om straff för brott mot de mänskliga rättigheterna?
Med andra ord och kort uttryckt kan det sägas: Först lag, sedan process. Det känns väldigt omvänt för mig att man först processar och sedan kommer efter med lagen och den lagstiftning som ska fälla de eventuella brottslingar som man har fångat in. Det ligger väldigt långt ifrån svensk rättspraxis att hantera problemen på det sättet. Det var egentligen min fråga.
Sverige beslutade år 2004 om ett mindre, tekniskt och ekonomiskt stöd till OAS verifieringsmission. Det stödet som löper ut nu i augusti år 2005 har kritiserats av Human Rights Watch. De menar att alla givarländer ska hålla inne med stöd så länge inte garantier finns för att paramilitarismen nedmonteras i sin helhet, garantier ges för att straffrihet inte ska ges och att offrens rättigheter tillvaratas. Det ska finnas ett juridiskt ramverk för hur man ska hantera situationen.
Samtidigt är den officiella svenska ståndpunkten att det juridiska ramverket är helt centralt för processens möjligheter att lyckas. Det är en ståndpunkt som jag till fullo delar. Därför borde Sveriges engagemang koncentreras ytterligare till att verka för att ett av FN godtagbart juridiskt ramverk kommer till stånd.
Vi borde avvakta med ytterligare stöd till OAS eller till någon annan instans som arbetar med den omtvistade nu pågående demobiliseringsprocessen. Likväl väljer regeringen till skillnad från i många andra länder att inte sätta press på Colombia genom att avvakta med allt stöd till processen till dess att ramverket är klart och färdigt.
Anf. 74 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Luciano Astudillo och Björn Hamilton tar upp samma fråga, nämligen att det borde finnas ett juridiskt ramverk för demobiliseringsprocessen innan man över huvud taget är där - även i stödet till OAS. Självklart vore det bra om det redan fanns ett juridiskt ramverk på plats. Det är det som vi försöker få colombianska regeringen och parlamentet att få till stånd. Det är ett krav från vår sida att vi inte kommer att ge stöd till demobiliseringsprocessen förrän det finns på plats. Men vi skulle vilja det därför att den är nödvändig för att vi ska kunna hantera den här konflikten och få slut på allt det våld som finns.
Men eftersom samtal mellan regeringen och paramilitärerna redan pågår - vi kan inte komma ifrån det faktum att de redan pågår, och det träffas överenskommelser - och även om inte ramverket finns där för demobiliseringsprocessen som sådan och vårt stöd för den inte kan finnas där måste vi också ge stöd för att kunna verifiera det som de facto sker på marken. Det är faktiskt viktigt. Jag delar inte Björn Hamiltons uppfattning att vi ska avvakta med ytterligare stöd till OAS i väntan på att det finns ett ramverk för demobiliseringsprocessen. Jag delar alltså inte den uppfattningen utan tror att det är viktigt att vi finns på plats för att kontrollera vad som sker på marken.
Sedan gäller det den fråga som Luciano Astudillo ställer varför EU inte ställer upp med valövervakning. Den frågan har varit uppe och diskuterats inom EU inför de senaste två valen. Slutsatsen har blivit att EU inte ska kunna bidra med någonting genom en valövervakning. Det har alltså inte varit möjligt att få politisk enighet kring frågan. Det har att göra med att det nuvarande valsystemet i Colombia är i stort behov av reformering. Ett mindre svenskt stöd utgår faktiskt till det interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter och dess arbete med stöd till reformering av valsystemet i Colombia.
Jan Lindholm pekar på att det är ett rikt land med stora klyftor. Den aspekten tycker jag att det är väldigt viktigt att lyfta fram, särskilt som Birgitta Sellén också pekar på behovet av att inte minst ge barnen möjlighet att gå i skola. Det finns en rad sociala frågor som behöver omhändertas i Colombia. Det finns också ekonomiska förutsättningar för landet att göra det; man måste använda sina egna resurser. Men naturligtvis lever man under svåra förhållanden. Likafullt är det viktigt att omvärlden också ställer krav på Colombias regering och myndigheter att säkerställa befolkningens möjligheter till utbildning och omvårdnad - sjukvård och annat sådant - även under de förutsättningar som föreligger i landet.
Christer Winbäck tar återigen upp frågan om vapen. Till honom vill jag bara säga att Sverige stöder FN:s handlingsplan, som framförhandlades under colombianskt ordförandeskap, och arbetar på olika sätt för att hjälpa till med att förverkliga konkreta initiativ inför nästa års stora konferens om små och lätta vapen.
Sverige fäster stor vikt vid att det normativa arbetet på det internationella planet drivs framåt här. Inom EU har Sverige aktivt medverkat till att ta fram ett gemensamt synsätt som vägledning för förhandlingarna inom FN:s ram om ett internationellt instrument och om identifiering och spårning av små och lätta vapen.
Alice Åström återkommer till frågan om kvinnorna. Jag kan inte annat än hålla med om att det är en oerhört viktig fråga. Men jag vill också säga att kvinnors situation och kvinnors rätt i internationella sammanhang faktiskt är en svensk profilfråga. Sverige har varit en av de mest pådrivande medlemsstaterna i FN när det gäller att implementera resolution 1325. Genom en dialog med den colombianska regeringen uppmärksammar vi det och uppmuntrar till implementering.
Anf. 74 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Luciano Astudillo och Björn Hamilton tar upp samma fråga, nämligen att det borde finnas ett juridiskt ramverk för demobiliseringsprocessen innan man över huvud taget är där - även i stödet till OAS. Självklart vore det bra om det redan fanns ett juridiskt ramverk på plats. Det är det som vi försöker få colombianska regeringen och parlamentet att få till stånd. Det är ett krav från vår sida att vi inte kommer att ge stöd till demobiliseringsprocessen förrän det finns på plats. Men vi skulle vilja det därför att den är nödvändig för att vi ska kunna hantera den här konflikten och få slut på allt det våld som finns.
Men eftersom samtal mellan regeringen och paramilitärerna redan pågår - vi kan inte komma ifrån det faktum att de redan pågår, och det träffas överenskommelser - och även om inte ramverket finns där för demobiliseringsprocessen som sådan och vårt stöd för den inte kan finnas där måste vi också ge stöd för att kunna verifiera det som de facto sker på marken. Det är faktiskt viktigt. Jag delar inte Björn Hamiltons uppfattning att vi ska avvakta med ytterligare stöd till OAS i väntan på att det finns ett ramverk för demobiliseringsprocessen. Jag delar alltså inte den uppfattningen utan tror att det är viktigt att vi finns på plats för att kontrollera vad som sker på marken.
Sedan gäller det den fråga som Luciano Astudillo ställer varför EU inte ställer upp med valövervakning. Den frågan har varit uppe och diskuterats inom EU inför de senaste två valen. Slutsatsen har blivit att EU inte ska kunna bidra med någonting genom en valövervakning. Det har alltså inte varit möjligt att få politisk enighet kring frågan. Det har att göra med att det nuvarande valsystemet i Colombia är i stort behov av reformering. Ett mindre svenskt stöd utgår faktiskt till det interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter och dess arbete med stöd till reformering av valsystemet i Colombia.
Jan Lindholm pekar på att det är ett rikt land med stora klyftor. Den aspekten tycker jag att det är väldigt viktigt att lyfta fram, särskilt som Birgitta Sellén också pekar på behovet av att inte minst ge barnen möjlighet att gå i skola. Det finns en rad sociala frågor som behöver omhändertas i Colombia. Det finns också ekonomiska förutsättningar för landet att göra det; man måste använda sina egna resurser. Men naturligtvis lever man under svåra förhållanden. Likafullt är det viktigt att omvärlden också ställer krav på Colombias regering och myndigheter att säkerställa befolkningens möjligheter till utbildning och omvårdnad - sjukvård och annat sådant - även under de förutsättningar som föreligger i landet.
Christer Winbäck tar återigen upp frågan om vapen. Till honom vill jag bara säga att Sverige stöder FN:s handlingsplan, som framförhandlades under colombianskt ordförandeskap, och arbetar på olika sätt för att hjälpa till med att förverkliga konkreta initiativ inför nästa års stora konferens om små och lätta vapen.
Sverige fäster stor vikt vid att det normativa arbetet på det internationella planet drivs framåt här. Inom EU har Sverige aktivt medverkat till att ta fram ett gemensamt synsätt som vägledning för förhandlingarna inom FN:s ram om ett internationellt instrument och om identifiering och spårning av små och lätta vapen.
Alice Åström återkommer till frågan om kvinnorna. Jag kan inte annat än hålla med om att det är en oerhört viktig fråga. Men jag vill också säga att kvinnors situation och kvinnors rätt i internationella sammanhang faktiskt är en svensk profilfråga. Sverige har varit en av de mest pådrivande medlemsstaterna i FN när det gäller att implementera resolution 1325. Genom en dialog med den colombianska regeringen uppmärksammar vi det och uppmuntrar till implementering.
Anf. 74 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Luciano Astudillo och Björn Hamilton tar upp samma fråga, nämligen att det borde finnas ett juridiskt ramverk för demobiliseringsprocessen innan man över huvud taget är där - även i stödet till OAS. Självklart vore det bra om det redan fanns ett juridiskt ramverk på plats. Det är det som vi försöker få colombianska regeringen och parlamentet att få till stånd. Det är ett krav från vår sida att vi inte kommer att ge stöd till demobiliseringsprocessen förrän det finns på plats. Men vi skulle vilja det därför att den är nödvändig för att vi ska kunna hantera den här konflikten och få slut på allt det våld som finns.
Men eftersom samtal mellan regeringen och paramilitärerna redan pågår - vi kan inte komma ifrån det faktum att de redan pågår, och det träffas överenskommelser - och även om inte ramverket finns där för demobiliseringsprocessen som sådan och vårt stöd för den inte kan finnas där måste vi också ge stöd för att kunna verifiera det som de facto sker på marken. Det är faktiskt viktigt. Jag delar inte Björn Hamiltons uppfattning att vi ska avvakta med ytterligare stöd till OAS i väntan på att det finns ett ramverk för demobiliseringsprocessen. Jag delar alltså inte den uppfattningen utan tror att det är viktigt att vi finns på plats för att kontrollera vad som sker på marken.
Sedan gäller det den fråga som Luciano Astudillo ställer varför EU inte ställer upp med valövervakning. Den frågan har varit uppe och diskuterats inom EU inför de senaste två valen. Slutsatsen har blivit att EU inte ska kunna bidra med någonting genom en valövervakning. Det har alltså inte varit möjligt att få politisk enighet kring frågan. Det har att göra med att det nuvarande valsystemet i Colombia är i stort behov av reformering. Ett mindre svenskt stöd utgår faktiskt till det interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter och dess arbete med stöd till reformering av valsystemet i Colombia.
Jan Lindholm pekar på att det är ett rikt land med stora klyftor. Den aspekten tycker jag att det är väldigt viktigt att lyfta fram, särskilt som Birgitta Sellén också pekar på behovet av att inte minst ge barnen möjlighet att gå i skola. Det finns en rad sociala frågor som behöver omhändertas i Colombia. Det finns också ekonomiska förutsättningar för landet att göra det; man måste använda sina egna resurser. Men naturligtvis lever man under svåra förhållanden. Likafullt är det viktigt att omvärlden också ställer krav på Colombias regering och myndigheter att säkerställa befolkningens möjligheter till utbildning och omvårdnad - sjukvård och annat sådant - även under de förutsättningar som föreligger i landet.
Christer Winbäck tar återigen upp frågan om vapen. Till honom vill jag bara säga att Sverige stöder FN:s handlingsplan, som framförhandlades under colombianskt ordförandeskap, och arbetar på olika sätt för att hjälpa till med att förverkliga konkreta initiativ inför nästa års stora konferens om små och lätta vapen.
Sverige fäster stor vikt vid att det normativa arbetet på det internationella planet drivs framåt här. Inom EU har Sverige aktivt medverkat till att ta fram ett gemensamt synsätt som vägledning för förhandlingarna inom FN:s ram om ett internationellt instrument och om identifiering och spårning av små och lätta vapen.
Alice Åström återkommer till frågan om kvinnorna. Jag kan inte annat än hålla med om att det är en oerhört viktig fråga. Men jag vill också säga att kvinnors situation och kvinnors rätt i internationella sammanhang faktiskt är en svensk profilfråga. Sverige har varit en av de mest pådrivande medlemsstaterna i FN när det gäller att implementera resolution 1325. Genom en dialog med den colombianska regeringen uppmärksammar vi det och uppmuntrar till implementering.
Anf. 74 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Luciano Astudillo och Björn Hamilton tar upp samma fråga, nämligen att det borde finnas ett juridiskt ramverk för demobiliseringsprocessen innan man över huvud taget är där - även i stödet till OAS. Självklart vore det bra om det redan fanns ett juridiskt ramverk på plats. Det är det som vi försöker få colombianska regeringen och parlamentet att få till stånd. Det är ett krav från vår sida att vi inte kommer att ge stöd till demobiliseringsprocessen förrän det finns på plats. Men vi skulle vilja det därför att den är nödvändig för att vi ska kunna hantera den här konflikten och få slut på allt det våld som finns.
Men eftersom samtal mellan regeringen och paramilitärerna redan pågår - vi kan inte komma ifrån det faktum att de redan pågår, och det träffas överenskommelser - och även om inte ramverket finns där för demobiliseringsprocessen som sådan och vårt stöd för den inte kan finnas där måste vi också ge stöd för att kunna verifiera det som de facto sker på marken. Det är faktiskt viktigt. Jag delar inte Björn Hamiltons uppfattning att vi ska avvakta med ytterligare stöd till OAS i väntan på att det finns ett ramverk för demobiliseringsprocessen. Jag delar alltså inte den uppfattningen utan tror att det är viktigt att vi finns på plats för att kontrollera vad som sker på marken.
Sedan gäller det den fråga som Luciano Astudillo ställer varför EU inte ställer upp med valövervakning. Den frågan har varit uppe och diskuterats inom EU inför de senaste två valen. Slutsatsen har blivit att EU inte ska kunna bidra med någonting genom en valövervakning. Det har alltså inte varit möjligt att få politisk enighet kring frågan. Det har att göra med att det nuvarande valsystemet i Colombia är i stort behov av reformering. Ett mindre svenskt stöd utgår faktiskt till det interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter och dess arbete med stöd till reformering av valsystemet i Colombia.
Jan Lindholm pekar på att det är ett rikt land med stora klyftor. Den aspekten tycker jag att det är väldigt viktigt att lyfta fram, särskilt som Birgitta Sellén också pekar på behovet av att inte minst ge barnen möjlighet att gå i skola. Det finns en rad sociala frågor som behöver omhändertas i Colombia. Det finns också ekonomiska förutsättningar för landet att göra det; man måste använda sina egna resurser. Men naturligtvis lever man under svåra förhållanden. Likafullt är det viktigt att omvärlden också ställer krav på Colombias regering och myndigheter att säkerställa befolkningens möjligheter till utbildning och omvårdnad - sjukvård och annat sådant - även under de förutsättningar som föreligger i landet.
Christer Winbäck tar återigen upp frågan om vapen. Till honom vill jag bara säga att Sverige stöder FN:s handlingsplan, som framförhandlades under colombianskt ordförandeskap, och arbetar på olika sätt för att hjälpa till med att förverkliga konkreta initiativ inför nästa års stora konferens om små och lätta vapen.
Sverige fäster stor vikt vid att det normativa arbetet på det internationella planet drivs framåt här. Inom EU har Sverige aktivt medverkat till att ta fram ett gemensamt synsätt som vägledning för förhandlingarna inom FN:s ram om ett internationellt instrument och om identifiering och spårning av små och lätta vapen.
Alice Åström återkommer till frågan om kvinnorna. Jag kan inte annat än hålla med om att det är en oerhört viktig fråga. Men jag vill också säga att kvinnors situation och kvinnors rätt i internationella sammanhang faktiskt är en svensk profilfråga. Sverige har varit en av de mest pådrivande medlemsstaterna i FN när det gäller att implementera resolution 1325. Genom en dialog med den colombianska regeringen uppmärksammar vi det och uppmuntrar till implementering.
Anf. 75 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Avslutningsvis vill jag tacka utrikesministern för att hon har deltagit i den här debatten.
När det, helt kort, gäller vårt stöd till verifieringsprocessen tycker jag att det är rimligt. Vi ska vara med. Det pågår samtal, och kan vi ge stöd där är det oerhört positivt.
Uribe har till de olika illegala militära krafter som finns i landet satt upp ett enda krav för att inleda förhandling, och det är eldupphör, att de ska sluta med sina fientligheter. Det har paramilitärerna en massa gånger brutit mot sedan samtalen påbörjades. Det är det som vi vill verifiera. Vi ser ju hur man
gång på gång
bryter mot det enda krav som presidenten själv satt upp för att förhandla. Den här verifieringsprocessen i sig blir inte tillräckligt meningsfull, kan jag tycka, om vi inte går in och säger: Hallå där! Vad är det som pågår? Har ni inte själva satt upp minimikraven för att en förhandling över huvud taget ska komma till stånd?
Sedan har vi detta med internationella övervakare. Ja, att det finns olika linjer i EU är väl inte första gången, liksom att man har olika syn. Men vi har varit spjutspetsen när det gällt att se till att en fredlig lösning kommer till stånd och att se till att den demokrati som ändå finns i Colombia får blomstra. Vi var med i fredsförhandlingarna under den förra presidentens tid, och vi var med under den tid då Londondeklarationen och G 24 bildades. Nu tycker jag att Sverige som land inom ramen för EU ska säga: Ja, vi ska driva linjen att faktiskt vara där och se till att nästa val i Colombia blir så demokratiskt som möjligt, inom ramen för den konflikt som finns där.
Anf. 76 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag konstaterar att jag ännu inte har fått svar på någon av mina två frågor, dels om nya sätt att bekämpa de illegala nätverken, de interglobala nätverken, dels om hur man avser att agera för att verkligen följa upp det som utrikesministern talar om som två olika sätt - detta med att jobba från två olika håll.
Jag förstår att det är väldigt svårt att svara på den typen av frågor, så där kan man kanske inte förvänta sig så mycket. Jag vill bara fylla på det som Luciano sade och säga att jag uppfattar väldigt tydligt att pågående samtal riskerar att legalisera paramilitarismen som en samhällsfunktion så att säga.
Men jag vet också att Colombias regering månar mycket om relationen till Sverige. Av alla de representanter för olika organisationer som vi träffade uppfattade jag att stora delar av det colombianska samhället är väldigt måna om relationerna till Sverige. Jag tror att de lyssnar - det är nog väldigt viktigt vad Sverige gör. Men självklart måste Colombia självt lösa de flesta av de här problemen.
Jag ser dock det hela så att vi mera måste arbeta för ett ökat internationellt, globalt, arbete mot de globala brottsliga nätverken. Det handlar då om narkotika, kvinnohandel, penningtvätt, utpressning, sedelförfalskning och alla sådana moment. För att vi ska komma till rätta med sådant krävs det ett större samarbete internationellt. Sedan måste vi också på något sätt hjälpa till så att vi under den här processen får någonting annat än bara en militär uppbyggnad. Det måste också komma till moment som gör att vi får sociala, kulturella och ekonomiska reformer. De kraven måste finnas med för att vi ska nå fram.
Anf. 76 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag konstaterar att jag ännu inte har fått svar på någon av mina två frågor, dels om nya sätt att bekämpa de illegala nätverken, de interglobala nätverken, dels om hur man avser att agera för att verkligen följa upp det som utrikesministern talar om som två olika sätt - detta med att jobba från två olika håll.
Jag förstår att det är väldigt svårt att svara på den typen av frågor, så där kan man kanske inte förvänta sig så mycket. Jag vill bara fylla på det som Luciano sade och säga att jag uppfattar väldigt tydligt att pågående samtal riskerar att legalisera paramilitarismen som en samhällsfunktion så att säga.
Men jag vet också att Colombias regering månar mycket om relationen till Sverige. Av alla de representanter för olika organisationer som vi träffade uppfattade jag att stora delar av det colombianska samhället är väldigt måna om relationerna till Sverige. Jag tror att de lyssnar - det är nog väldigt viktigt vad Sverige gör. Men självklart måste Colombia självt lösa de flesta av de här problemen.
Jag ser dock det hela så att vi mera måste arbeta för ett ökat internationellt, globalt, arbete mot de globala brottsliga nätverken. Det handlar då om narkotika, kvinnohandel, penningtvätt, utpressning, sedelförfalskning och alla sådana moment. För att vi ska komma till rätta med sådant krävs det ett större samarbete internationellt. Sedan måste vi också på något sätt hjälpa till så att vi under den här processen får någonting annat än bara en militär uppbyggnad. Det måste också komma till moment som gör att vi får sociala, kulturella och ekonomiska reformer. De kraven måste finnas med för att vi ska nå fram.
Anf. 76 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Jag konstaterar att jag ännu inte har fått svar på någon av mina två frågor, dels om nya sätt att bekämpa de illegala nätverken, de interglobala nätverken, dels om hur man avser att agera för att verkligen följa upp det som utrikesministern talar om som två olika sätt - detta med att jobba från två olika håll.
Jag förstår att det är väldigt svårt att svara på den typen av frågor, så där kan man kanske inte förvänta sig så mycket. Jag vill bara fylla på det som Luciano sade och säga att jag uppfattar väldigt tydligt att pågående samtal riskerar att legalisera paramilitarismen som en samhällsfunktion så att säga.
Men jag vet också att Colombias regering månar mycket om relationen till Sverige. Av alla de representanter för olika organisationer som vi träffade uppfattade jag att stora delar av det colombianska samhället är väldigt måna om relationerna till Sverige. Jag tror att de lyssnar - det är nog väldigt viktigt vad Sverige gör. Men självklart måste Colombia självt lösa de flesta av de här problemen.
Jag ser dock det hela så att vi mera måste arbeta för ett ökat internationellt, globalt, arbete mot de globala brottsliga nätverken. Det handlar då om narkotika, kvinnohandel, penningtvätt, utpressning, sedelförfalskning och alla sådana moment. För att vi ska komma till rätta med sådant krävs det ett större samarbete internationellt. Sedan måste vi också på något sätt hjälpa till så att vi under den här processen får någonting annat än bara en militär uppbyggnad. Det måste också komma till moment som gör att vi får sociala, kulturella och ekonomiska reformer. De kraven måste finnas med för att vi ska nå fram.
Anf. 77 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Jag tolkar ministerns svar om barnens rättigheter positivt och litar nu på att utrikesministern på möten med EU, FN och colombianska företrädare lyfter fram kravet, rättigheterna, när det gäller skolutbildningen.
Vi har här talat en del om demobiliseringsprocessen. Jag reagerar lite grann på siffrorna i ministerns svar. Det står där att 4 000 vapen har lämnats in under den demobiliseringsprocess som pågår. Är den siffran rätt - det skulle det vara väldigt intressant att veta - eller mörkar regeringen? President Uribe säger till oss att 11 600 vapen har lämnats in. Det är en väldig skillnad mellan 4 000 och 11 600. Naturligtvis låter siffran 11 600 som vi fick höra betydligt bättre än, om det nu råkar vara sant, siffran 4 000. Det skulle alltså vara intressant att få information där.
Narkotikan har vi också talat om här i dag. Odlingen av koka är, som vi vet, ett stort problem.
80 %
av det kokain som säljs runtom i världen kommer från Colombia.
Bönderna har en besvärlig situation. De tvingas att och hotas med att de måste odla koka. De måste få tillbaka sin jord och odla vad de vill, inte vad de tvingas till. Dessutom förstörs markerna i dag av att man flygbesprutar dem. Bönderna försöker varva odling av koka med matproduktion för att förhindra flygbesprutning, men det hjälper inte. Snarare blir det större områden som besprutas. Där skulle jag vilja att man gör någonting. Jag hoppas att ministern lyfter upp de här problemen inom EU och FN.
Allra sist vill jag passa på att tacka Diakonia för det fantastiska arbete de gjort med vårt program. Jag vill tacka Colombias ambassadör, som har varit mycket vänlig mot oss och gett oss mycket information både före och efter vår resa. Tack också till utrikesministern för det engagemang som jag känner finns.
Anf. 77 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Jag tolkar ministerns svar om barnens rättigheter positivt och litar nu på att utrikesministern på möten med EU, FN och colombianska företrädare lyfter fram kravet, rättigheterna, när det gäller skolutbildningen.
Vi har här talat en del om demobiliseringsprocessen. Jag reagerar lite grann på siffrorna i ministerns svar. Det står där att 4 000 vapen har lämnats in under den demobiliseringsprocess som pågår. Är den siffran rätt - det skulle det vara väldigt intressant att veta - eller mörkar regeringen? President Uribe säger till oss att 11 600 vapen har lämnats in. Det är en väldig skillnad mellan 4 000 och 11 600. Naturligtvis låter siffran 11 600 som vi fick höra betydligt bättre än, om det nu råkar vara sant, siffran 4 000. Det skulle alltså vara intressant att få information där.
Narkotikan har vi också talat om här i dag. Odlingen av koka är, som vi vet, ett stort problem.
80 %
av det kokain som säljs runtom i världen kommer från Colombia.
Bönderna har en besvärlig situation. De tvingas att och hotas med att de måste odla koka. De måste få tillbaka sin jord och odla vad de vill, inte vad de tvingas till. Dessutom förstörs markerna i dag av att man flygbesprutar dem. Bönderna försöker varva odling av koka med matproduktion för att förhindra flygbesprutning, men det hjälper inte. Snarare blir det större områden som besprutas. Där skulle jag vilja att man gör någonting. Jag hoppas att ministern lyfter upp de här problemen inom EU och FN.
Allra sist vill jag passa på att tacka Diakonia för det fantastiska arbete de gjort med vårt program. Jag vill tacka Colombias ambassadör, som har varit mycket vänlig mot oss och gett oss mycket information både före och efter vår resa. Tack också till utrikesministern för det engagemang som jag känner finns.
Anf. 77 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Jag tolkar ministerns svar om barnens rättigheter positivt och litar nu på att utrikesministern på möten med EU, FN och colombianska företrädare lyfter fram kravet, rättigheterna, när det gäller skolutbildningen.
Vi har här talat en del om demobiliseringsprocessen. Jag reagerar lite grann på siffrorna i ministerns svar. Det står där att 4 000 vapen har lämnats in under den demobiliseringsprocess som pågår. Är den siffran rätt - det skulle det vara väldigt intressant att veta - eller mörkar regeringen? President Uribe säger till oss att 11 600 vapen har lämnats in. Det är en väldig skillnad mellan 4 000 och 11 600. Naturligtvis låter siffran 11 600 som vi fick höra betydligt bättre än, om det nu råkar vara sant, siffran 4 000. Det skulle alltså vara intressant att få information där.
Narkotikan har vi också talat om här i dag. Odlingen av koka är, som vi vet, ett stort problem.
80 %
av det kokain som säljs runtom i världen kommer från Colombia.
Bönderna har en besvärlig situation. De tvingas att och hotas med att de måste odla koka. De måste få tillbaka sin jord och odla vad de vill, inte vad de tvingas till. Dessutom förstörs markerna i dag av att man flygbesprutar dem. Bönderna försöker varva odling av koka med matproduktion för att förhindra flygbesprutning, men det hjälper inte. Snarare blir det större områden som besprutas. Där skulle jag vilja att man gör någonting. Jag hoppas att ministern lyfter upp de här problemen inom EU och FN.
Allra sist vill jag passa på att tacka Diakonia för det fantastiska arbete de gjort med vårt program. Jag vill tacka Colombias ambassadör, som har varit mycket vänlig mot oss och gett oss mycket information både före och efter vår resa. Tack också till utrikesministern för det engagemang som jag känner finns.
Anf. 77 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Jag tolkar ministerns svar om barnens rättigheter positivt och litar nu på att utrikesministern på möten med EU, FN och colombianska företrädare lyfter fram kravet, rättigheterna, när det gäller skolutbildningen.
Vi har här talat en del om demobiliseringsprocessen. Jag reagerar lite grann på siffrorna i ministerns svar. Det står där att 4 000 vapen har lämnats in under den demobiliseringsprocess som pågår. Är den siffran rätt - det skulle det vara väldigt intressant att veta - eller mörkar regeringen? President Uribe säger till oss att 11 600 vapen har lämnats in. Det är en väldig skillnad mellan 4 000 och 11 600. Naturligtvis låter siffran 11 600 som vi fick höra betydligt bättre än, om det nu råkar vara sant, siffran 4 000. Det skulle alltså vara intressant att få information där.
Narkotikan har vi också talat om här i dag. Odlingen av koka är, som vi vet, ett stort problem.
80 %
av det kokain som säljs runtom i världen kommer från Colombia.
Bönderna har en besvärlig situation. De tvingas att och hotas med att de måste odla koka. De måste få tillbaka sin jord och odla vad de vill, inte vad de tvingas till. Dessutom förstörs markerna i dag av att man flygbesprutar dem. Bönderna försöker varva odling av koka med matproduktion för att förhindra flygbesprutning, men det hjälper inte. Snarare blir det större områden som besprutas. Där skulle jag vilja att man gör någonting. Jag hoppas att ministern lyfter upp de här problemen inom EU och FN.
Allra sist vill jag passa på att tacka Diakonia för det fantastiska arbete de gjort med vårt program. Jag vill tacka Colombias ambassadör, som har varit mycket vänlig mot oss och gett oss mycket information både före och efter vår resa. Tack också till utrikesministern för det engagemang som jag känner finns.
Anf. 78 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Utrikesministern hänvisar angående vad Sverige avser att göra till att man kommer att lägga fram frågan för den FN-konferens som ska äga rum under nästa år. Vi får väl avvakta och se vad den svenska delegationen kommer att framföra. Vi kommer med intresse att bevaka den frågan i fortsättningen.
Jag ser fram emot fortsatta debatter i detta ämne, och jag tackar för debatten så här långt. Jag känner att styrkan i engagemanget, som utrikesministern pratade om, är att vi som känner oss engagerade i den här frågan är från så pass många partier. Det tycker jag är en fördel både för frågeställningarna och för den här debatten.
Avslutningsvis vill jag tacka för debatten. Vi ledamöter som deltagit i den här interpellationsdebatten med utrikesministern tänker ta en kopp kaffe efteråt. Jag tänkte fråga om utrikesministern och Colombias ambassadör vill följa med på den koppen kaffe så att vi kan ha en efterdiskussion. Vi kommer strax och hämtar ambassadören.
Anf. 78 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Utrikesministern hänvisar angående vad Sverige avser att göra till att man kommer att lägga fram frågan för den FN-konferens som ska äga rum under nästa år. Vi får väl avvakta och se vad den svenska delegationen kommer att framföra. Vi kommer med intresse att bevaka den frågan i fortsättningen.
Jag ser fram emot fortsatta debatter i detta ämne, och jag tackar för debatten så här långt. Jag känner att styrkan i engagemanget, som utrikesministern pratade om, är att vi som känner oss engagerade i den här frågan är från så pass många partier. Det tycker jag är en fördel både för frågeställningarna och för den här debatten.
Avslutningsvis vill jag tacka för debatten. Vi ledamöter som deltagit i den här interpellationsdebatten med utrikesministern tänker ta en kopp kaffe efteråt. Jag tänkte fråga om utrikesministern och Colombias ambassadör vill följa med på den koppen kaffe så att vi kan ha en efterdiskussion. Vi kommer strax och hämtar ambassadören.
Anf. 78 Christer Winbäck (Fp)
Herr talman! Utrikesministern hänvisar angående vad Sverige avser att göra till att man kommer att lägga fram frågan för den FN-konferens som ska äga rum under nästa år. Vi får väl avvakta och se vad den svenska delegationen kommer att framföra. Vi kommer med intresse att bevaka den frågan i fortsättningen.
Jag ser fram emot fortsatta debatter i detta ämne, och jag tackar för debatten så här långt. Jag känner att styrkan i engagemanget, som utrikesministern pratade om, är att vi som känner oss engagerade i den här frågan är från så pass många partier. Det tycker jag är en fördel både för frågeställningarna och för den här debatten.
Avslutningsvis vill jag tacka för debatten. Vi ledamöter som deltagit i den här interpellationsdebatten med utrikesministern tänker ta en kopp kaffe efteråt. Jag tänkte fråga om utrikesministern och Colombias ambassadör vill följa med på den koppen kaffe så att vi kan ha en efterdiskussion. Vi kommer strax och hämtar ambassadören.
Anf. 79 Björn Hamilton (M)
Herr talman! Jag ser fram emot kaffestunden.
Först lag, sedan process - jag vill återkomma till det. Jag tycker att det är oerhört viktigt. Det har att göra med både vårt sätt att tänka och vårt sätt att agera i Sverige, och det borde gälla överallt. Vi måste värna om någon form av rättstrygghet.
Under de diskussioner som vi hade med olika representanter i Colombia hade vi bland annat ett långt samtal med vice presidenten. Han ville - han var kanske rätt ensam - ge paramilitären straffrihet. Det är sådana synpunkter och tankar som gör att man blir väldigt fundersam över var det här kommer att ända någonstans. Det är det som gör att många organisationer hävdar att man måste sätta press på den här processen. Min fråga var också hur regeringen såg på det.
Jag kan väl, efter vår diskussion här, tycka att vi har ett gemensamt mål, utrikesministern och jag. Det är bara när det gäller medlet som det kanske skiljer lite grann. Jag tycker att det är bra att höra att man från regeringens sida ändå uppmärksammat problemen, vill komma till rätta med dem och vill stödja Colombia i det de håller på med. Colombia är ändå Sydamerikas äldsta demokrati och, som någon har sagt här, ett fantastiskt land, oerhört vackert och har oanade resurser bara man får ordning på de här problemen, som är mycket speciella för landet. Jag vill tacka för en intressant debatt.
Anf. 80 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag måste få upprepa att jag inte tycker att det är meningslöst att delta i verifieringsprocessen, även om jag håller med om det principiella i "först lag, sedan process". Men när det finns en verklighet kan man inte blunda för det, utan man måste acceptera att den är där. Dessutom är det, Birgitta Sellén, på grund av att vi deltar i verifieringsprocessen som vi kan säga att vi vet att det är 4 000 vapen. Det är antagligen fler, men det är vad vi har kunnat konstatera i samband med den kontrollmission som utförs. Det är ett exempel på värdet av det, men det finns också annat.
När det gäller valövervakning tycker jag ändå att det stöd som vi ger till reformering av valsystemet, vilket vi ser som en nödvändighet, är ett sätt att föra den frågan framåt.
Jan Lindholm återkommer om de kriminella nätverken. Anledningen till att jag inte går närmare in på dem är att det är en något annan problematik, även om de är en del av problematiken i Colombia. Sverige stöder naturligtvis det FN-organ som arbetar mot internationell brottslighet. Det pågår ett mycket omfattande arbete internationellt för att bekämpa både illegal narkotikahandel och annan internationell kriminalitet, som också har bärighet på Colombia. Det här är en fråga där justitieministern säkert skulle kunna redovisa mycket noggrannare. Det gäller vad som sker till exempel inom EU:s ram och även i samarbetet mellan Colombia och Sverige.
Avslutningsvis: Tack för inbjudan till kaffe, men tyvärr har jag fler interpellationer att besvara.
Anf. 80 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag måste få upprepa att jag inte tycker att det är meningslöst att delta i verifieringsprocessen, även om jag håller med om det principiella i "först lag, sedan process". Men när det finns en verklighet kan man inte blunda för det, utan man måste acceptera att den är där. Dessutom är det, Birgitta Sellén, på grund av att vi deltar i verifieringsprocessen som vi kan säga att vi vet att det är 4 000 vapen. Det är antagligen fler, men det är vad vi har kunnat konstatera i samband med den kontrollmission som utförs. Det är ett exempel på värdet av det, men det finns också annat.
När det gäller valövervakning tycker jag ändå att det stöd som vi ger till reformering av valsystemet, vilket vi ser som en nödvändighet, är ett sätt att föra den frågan framåt.
Jan Lindholm återkommer om de kriminella nätverken. Anledningen till att jag inte går närmare in på dem är att det är en något annan problematik, även om de är en del av problematiken i Colombia. Sverige stöder naturligtvis det FN-organ som arbetar mot internationell brottslighet. Det pågår ett mycket omfattande arbete internationellt för att bekämpa både illegal narkotikahandel och annan internationell kriminalitet, som också har bärighet på Colombia. Det här är en fråga där justitieministern säkert skulle kunna redovisa mycket noggrannare. Det gäller vad som sker till exempel inom EU:s ram och även i samarbetet mellan Colombia och Sverige.
Avslutningsvis: Tack för inbjudan till kaffe, men tyvärr har jag fler interpellationer att besvara.
Anf. 80 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag måste få upprepa att jag inte tycker att det är meningslöst att delta i verifieringsprocessen, även om jag håller med om det principiella i "först lag, sedan process". Men när det finns en verklighet kan man inte blunda för det, utan man måste acceptera att den är där. Dessutom är det, Birgitta Sellén, på grund av att vi deltar i verifieringsprocessen som vi kan säga att vi vet att det är 4 000 vapen. Det är antagligen fler, men det är vad vi har kunnat konstatera i samband med den kontrollmission som utförs. Det är ett exempel på värdet av det, men det finns också annat.
När det gäller valövervakning tycker jag ändå att det stöd som vi ger till reformering av valsystemet, vilket vi ser som en nödvändighet, är ett sätt att föra den frågan framåt.
Jan Lindholm återkommer om de kriminella nätverken. Anledningen till att jag inte går närmare in på dem är att det är en något annan problematik, även om de är en del av problematiken i Colombia. Sverige stöder naturligtvis det FN-organ som arbetar mot internationell brottslighet. Det pågår ett mycket omfattande arbete internationellt för att bekämpa både illegal narkotikahandel och annan internationell kriminalitet, som också har bärighet på Colombia. Det här är en fråga där justitieministern säkert skulle kunna redovisa mycket noggrannare. Det gäller vad som sker till exempel inom EU:s ram och även i samarbetet mellan Colombia och Sverige.
Avslutningsvis: Tack för inbjudan till kaffe, men tyvärr har jag fler interpellationer att besvara.
Anf. 80 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag måste få upprepa att jag inte tycker att det är meningslöst att delta i verifieringsprocessen, även om jag håller med om det principiella i "först lag, sedan process". Men när det finns en verklighet kan man inte blunda för det, utan man måste acceptera att den är där. Dessutom är det, Birgitta Sellén, på grund av att vi deltar i verifieringsprocessen som vi kan säga att vi vet att det är 4 000 vapen. Det är antagligen fler, men det är vad vi har kunnat konstatera i samband med den kontrollmission som utförs. Det är ett exempel på värdet av det, men det finns också annat.
När det gäller valövervakning tycker jag ändå att det stöd som vi ger till reformering av valsystemet, vilket vi ser som en nödvändighet, är ett sätt att föra den frågan framåt.
Jan Lindholm återkommer om de kriminella nätverken. Anledningen till att jag inte går närmare in på dem är att det är en något annan problematik, även om de är en del av problematiken i Colombia. Sverige stöder naturligtvis det FN-organ som arbetar mot internationell brottslighet. Det pågår ett mycket omfattande arbete internationellt för att bekämpa både illegal narkotikahandel och annan internationell kriminalitet, som också har bärighet på Colombia. Det här är en fråga där justitieministern säkert skulle kunna redovisa mycket noggrannare. Det gäller vad som sker till exempel inom EU:s ram och även i samarbetet mellan Colombia och Sverige.
Avslutningsvis: Tack för inbjudan till kaffe, men tyvärr har jag fler interpellationer att besvara.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.