Barns rätt till skälig levnadsstandard
Interpellation 2025/26:110 av Agneta Nilsson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-10-29
- Överlämnad
- 2025-10-29
- Anmäld
- 2025-11-04
- Sista svarsdatum
- 2025-11-14
- Svarsdatum
- 2025-11-18
- Besvarad
- 2025-11-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M)
Enligt artikel 27 i barnkonventionen, som är svensk lag, har barn rätt till skälig levnadsstandard. Verkligheten för många barn ser annorlunda ut, då barnfattigdomen breder ut sig i vårt land. I Sverige innebär detta att familjen som barn lever med inte har råd med nödvändiga utgifter.
Barns livsvillkor i Sverige visar på tydliga skillnader beroende på familjetyp. Barn som lever med ensamstående förälder med låg inkomststandard riskerar i dag oftare att leva under ekonomisk sårbarhet. Enligt Rädda Barnens Barnfattigdomsrapport 2025, som är den senaste kartläggningen av barnfattigdom i Sverige, ökar barnfattigdomen, och cirka 13 procent av alla barn lever i ekonomisk utsatthet i dag.
Utifrån ett barnrättsperspektiv innebär skälig levnadsstandard inte bara att ha råd med det nödvändigaste, utan det bör ses i sammanhang med standardnivån i det samhälle barnet lever i.
Mot denna bakgrund vill jag fråga socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall:
Avser ministern, inom sitt ansvarsområde, och regeringen att vidta åtgärder för att minska barnfattigdomen i Sverige så att barns rätt till skälig levnadsstandard inte urholkas?
Debatt
(25 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:110
Webb-tv: Barns rätt till skälig levnadsstandard
Dokument från debatten
- Tisdag den 18 november 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:35
Protokoll från debatten
Anf. 19 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Arber Gashi har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att vända utvecklingen med ökad barnfattigdom och säkerställa att familjeekonomin i Sverige ger alla barn en rimlig levnadsstandard i enlighet med barnkonventionen och det ansvar som åvilar staten.
Agneta Nilsson har frågat socialtjänstministern om hon, inom sitt ansvarsområde, och regeringen avser att vidta åtgärder för att minska barnfattigdomen i Sverige så att barns rätt till skälig levnadsstandard inte urholkas. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Jag vill börja med att påpeka att barnfattigdomen inte har ökat, enligt Statistiska centralbyråns framtagna mått för låg inkomststandard. Antalet barn som lever med låg inkomststandard har i stället minskat successivt mellan 2019 och 2023. För tiden därefter finns ännu inga uppgifter.
Det ekonomiska läget i Sverige är – oavsett detta, vill jag påpeka – ansträngt. Vi befinner oss i en lågkonjunktur. Även om inflationen nu har börjat minska rejält har den höga inflation som vi haft påverkat hushållens ekonomi negativt genom bland annat höjda matpriser och stigande boendekostnader.
Regeringen har därför vidtagit en rad olika åtgärder för att stötta hushållen, och vi ser det som angeläget att fortsätta göra det. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) föreslås och aviseras en rad åtgärder för att sänka matpriserna och öka hushållens disponibla inkomster, bland annat sänkt matmoms, sänkt barnomsorgsavgift och höjda gränser för bostadskostnaderna i bostadsbidraget. Det gynnar särskilt barnfamiljer med låga inkomster, vilket ofta är ensamstående kvinnor med barn. Regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden har sammantaget procentuellt sett ökat den ekonomiska standarden mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna.
För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll och minska barnfattigdomen är det otroligt viktigt att få fler i arbete. Regeringen genomför därför en rad olika åtgärder som gemensamt syftar till att stärka arbetslinjen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Att fler föräldrar går till jobbet innebär att barn får en mer stabil ekonomisk situation och en potentiellt högre ekonomisk standard, vilket är gynnsamt för barns utveckling och framför allt trygghet.
Slutligen vill jag påtala att det inte stämmer att försörjningsstödet inte har följt prisutvecklingen, som Arber Gashi påstår i sin interpellation. Riksnormen för försörjningsstödet har höjts med rekordstora belopp under de senaste åren för att kompensera just för den höga inflationen. Till exempel höjdes riksnormen med nästan 9 procent både 2023 och 2024. Sett över en längre tid har riksnormen stigit mer än prisutvecklingen just för barnfamiljer.
Anf. 20 Arber Gashi (S)
Fru talman! Jag tackar socialförsäkringsministern för svaret. Ministern hade rätt många sätt hon kunde ha öppnat den här debatten på, men hon valde ett särskilt, nämligen att konstatera att barnfattigdomen inte alls ökar i Sverige och att den snarare kanske till och med har minskat. Det låter som att ministern är ganska nöjd med hur läget ser ut, vilket är märkligt – i regeringens egen budget skriver man själv att barnhushållens ekonomi visat en tydlig nedgång de senaste åren, framför allt 2021–2023. De som har det allra tuffast är ensamstående föräldrar. Detta framstår därmed som verklighetsfrånvänt för mig.
När ministern stirrar sig blind på statistik lyfter jag i stället blicken och kikar ut över vårt land. Där ser jag ensamstående föräldrar som lånar pengar för de mest basala utgifterna, som hyra och mat. Jag ser mammor som på kronan vet precis vad allt kostar därför att marginalerna är så små. Jag ser barn som själva slutat be om saker därför att de vet att det svider i mammas hjärta att behöva säga nej. Jag ser barn som avstår från fritidsaktiviteter och utflykter för att inte belasta föräldrar och som i stället löper ständig risk att bli uppsnappade av de kriminella gängen.
Jag läste i dagarna om en förskola i Göteborg där förskolegården är tom under regniga dagar därför att barnen inte har regnkläder. Det går att läsa om över 100 ansökningar till Majblomman från barnfamiljer i fattigdom. Det handlar om allt från kläder och skor till glasögon, busskort och cyklar. Det är verkligheten. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att 276 000 barn, alltså nästan ett av åtta, lever i ekonomisk utsatthet. I rapporten konstateras också att tidigare statistik underskattat barnfattigdomen och att trenden vänt uppåt under de år då den här regeringen har verkat.
Alla vi partier som säger oss stå för jämlikhet har en plikt att lyssna på de varningssignalerna. Jag vill se en politik som speglar sig i verkligheten, inte bara i den formella statistiken. Att förminska situationen, vilket jag upplever att socialförsäkringsministern gör i det här fallet, är att stänga dörren för de barn som redan står längst ut.
Hur har det kunnat bli så här? Jo, den här regeringen har valt att ställa sig på fel sida. Medan ensamstående mammor har fått lägre bostadsbidrag, ännu tajtare marginaler, dyrare mat och höjda hyror har höginkomsttagare fått tusenlappar mer i månaden. Regeringen har gjort särskilda skattesänkningar för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden, samtidigt som barnfamiljer som redan har det tufft har fått mindre stöd och högre kostnader. Det är klart att klyftorna växer när de som redan har det bra får ännu mer och de som har minst lämnas att klara sig själva. Det är resultatet av en politik som belönar styrka och straffar utsatthet. Och det är barnen som betalar det högsta priset.
Vad skulle man då ha kunnat göra i stället? Jo, man skulle ha kunnat höja barnbidraget, likt de flesta andra nordiska länder, och skippa sänkningen av bostadsbidraget. Man skulle också ha kunnat avskaffa karensavdraget, som i dag ser till att barnskötare, sjuksköterskor, bussförare och andra som inte kan ta med sig jobbet hem i stället går till jobbet sjuka därför att notan för att stanna hemma är för dyr.
Jag vill därför fråga ministern hur hon förklarar Rädda Barnens, Majblommans och Sveriges Stadsmissioners rapporter om det är så att barnfattigdomen inte har ökat.
(Applåder)
Anf. 21 Agneta Nilsson (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.
Barnkonventionen är svensk lag sedan 2020. Det innebär att barnkonventionens rättigheter har samma status som andra lagar och att originaltexternas lydelse ska gälla som svensk lag.
I artikel 27 om levnadsstandard i barnkonventionen står det: ”Konventionsstaterna erkänner varje barns rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. … Konventionsstaterna ska i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostad.”
Denna lag uppfylls inte av Sverige och regeringen. Antalet fattiga barn ökar, trots att FN:s kommitté för barns rättigheter har påpekat att Sverige bör göra mer för barnfamiljer som lever i fattigdom. Kommittén är tydlig: ”En uppväxt i relativ fattigdom undergräver barns välfärd, sociala integration och självkänsla, och minskar möjligheterna till lärande och utveckling.”
Fru talman! Nuvarande siffror från Rädda Barnens senaste rapport visar att det finns 276 000 barn som lever i fattigdom i Sverige. Denna siffra har ökat markant. Mellan 2019 och 2022, under Socialdemokraternas regeringstid, minskade barnfattigdomen. År 2023 bröts utvecklingen – barnfattigdomen började öka och har konsekvent ökat sedan dess.
Jag träffade Makalösa Föräldrar när de i våras bjöd på havregrynsgröt här utanför på Mynttorget. Jag samtalade med föräldrar som lever på marginalen. Det de vittnade om ska inte behöva finnas i vårt land. Föräldrar med låg inkomst, såsom barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda, får inte ekonomin att gå ihop även om de arbetar heltid. Det handlar om mat, kläder till barnen och andra helt basala saker som man inte har råd med.
Man får försaka aktiviteter tillsammans. Föräldrar är oroliga för att inte kunna ge barnen tillräckligt med mat när det är skollov. Matutgifter och hyra för bostad har tagit en större del av inkomsterna och gör det fortfarande. Pressen ökar på familjer som redan har det snävt i inkomst när ekonomin blir ännu mer begränsad.
En undersökning som gjorts på uppdrag av Majblomman, Hyresgästföreningen, Rädda Barnen och Röda Korset visar på att var tredje ensamstående förälder med låg inkomst, under 30 000 kronor i månaden, inte har möjlighet att äta sig mätt för att kunna ge sina barn mat.
Min fråga är: Hur ser ministern och regeringen på vikten av att följa barnkonventionen som är svensk lag och att regeringen har det yttersta ansvaret för att lagen följs?
(Applåder)
Anf. 22 Caroline Högström (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka interpellanterna för att debatten återigen väcks och framför allt statsrådet för att hon tålmodigt tar sig an att svara på denna viktiga fråga.
Barns levnadssituation är oerhört viktig. Att bryta utanförskapet är en av Moderaternas mest prioriterade frågor. Regeringen jobbar metodiskt med att göra just det, att återupprätta arbetslinjen, precis som statsrådet Anna Tenje tidigare beskrivit.
Åtta år av socialdemokratiskt styre lämnade Sverige i en oerhört sårbar situation. Det var en inflation som skenade som innebar smärtsamma ränte- och kostnadsökningar.
Den utvecklingen har regeringen nu vänt. Många familjer i Sverige har fått genomgå ett stålbad efter det som Socialdemokraterna lämnade efter sig. Men nu ser vi att det sakta börjar ljusna vid horisonten.
I kommande budget kommer också viktiga lättnader som exempelvis lägre förskoleavgift och sänkt matmoms. Det är åtgärder som stärker människors egen ekonomi i stället för att strössla med bidrag.
Den bästa försäkringen mot ett framtida utanförskap är att se sina föräldrar gå till jobbet. Därför måste vi fortsätta arbetet med att göra det lönsamt att jobba. Men vi måste också säkerställa att företag kan, vill och vågar investera och att deras företag växer. Det är så vi skapar arbetstillfällen i Sverige.
Den moderatledda regeringen har också gjort så att en vanlig barnfamilj, med en polis och en sjuksyrra, sedan vi tog över 2022 får behålla över 5 000 kronor mer i månaden. Det har givetvis också gynnat ensamstående och framför allt familjer med låga inkomster.
Fru talman! Jag vill också flagga för risken med att dra alltför stora växlar på begreppet relativ fattigdom. Det innebär i praktiken inte bara att vi alltid kommer att ha fattiga barn i Sverige. Det innebär också att vid tillväxt, varje gång ett företag expanderar och varje gång någon får chansen till en ny position som ökar lönen, blir några andra relativt sett fattigare. Så är det givetvis inte.
Den socialdemokratiska avundsjukan får inte bli ett slagträ i debatten. Principen är att det inte är gott nog om inte socialdemokraterna får vara de som är goda, de som tar med den ena handen och ger med den andra.
Vi ska hjälpa barn som lever i verklig utsatthet. Men vi ska inte kalla människor fattiga bara för att andra har blivit rikare. Barnen förtjänar bättre än symbolpolitik.
(Applåder)
Anf. 23 Dzenan Cisija (S)
Fru talman! Tack, ministern, som eventuellt kommer att svara på min fråga! Tack också till mina partikamrater Agneta och Arber som lyfter frågan om barns rätt till en skälig levnadsstandard. Det är en av de mest grundläggande rättighetsfrågorna i en välfärdsstat.
När nuvarande regering tillträdde levde ungefär en tiondel av Sveriges barn i ekonomisk utsatthet. I dag tre år senare visar Rädda Barnens fattigdomsrapport att 276 000 barn, nästan 13 procent, lever i ekonomisk utsatthet. Det handlar om kanske 100 000 fler barn på tre år.
Det innebär att Sverige, ett av världens rikaste länder, har den högsta barnfattigdomen på över ett decennium. Det sker samtidigt som barnfattigdomen minskar i andra nordiska länder. Barnfattigdomen ökar för att den ekonomiska grundtryggheten i Sverige har monterats ned steg för steg.
Barnfattigdomen ökar också för att barnbidraget inte höjts sedan Socialdemokraterna styrde landet och för att det tillfälliga bostadsbidragstillägget tagits bort samtidigt som matpriser, boendepriser och diverse avgifter stigit kraftigt.
Vi kan också konstatera att arbetslösheten har ökat sedan denna regering tillträdde. Det slår särskilt hårt mot ensamstående föräldrar, ofta kvinnor, och mot utrikesfödda svenskar som redan befinner sig i en mer utsatt position på arbetsmarknaden.
Arbetslöshet och låga inkomster i kombination med stigande levnadskostnader driver nu barnfamiljer rakt in i en ekonomisk verklighet där varje månad blir ett nödläge. För att klara mat, hyra och el tvingas många låna, och allt fler fastnar, som medierna rapporterar, i skuldfällor som de har svårt att ta sig ur.
Fru talman! Jag bor i Angered i Göteborg. I min stadsdel är barnfattigdomen över 35 procent medan den i välbärgade delar av Göteborg ligger runt 7, kanske 8, procent. Det är samma stad och samma land men två helt olika verkligheter. Det är en skam för Sverige, som vill kalla sig jämlikt.
När barn växer upp i fattigdom påverkas allt. Det gäller möjligheten att delta i fritidsaktiviteter och barnens hälsa, skolresultat, trygghet samt framtidstro. Fattigdom kan även driva barn in i kriminalitet.
Rapporter från Majblomman, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Makalösa Föräldrar visar att en växande grupp barn inte får den mat, de kläder, den vinterutrustning eller den fritid som de behöver. Föräldrar vittnar om att de hoppar över egna måltider för att barnen ska få äta sig mätta. Det är inte värdigt Sverige.
Fru talman! Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag. Artikel 27 säger att varje barn har rätt till en skälig levnadsstandard. Den rätten försvagas nu i praktiken genom regeringens beslut och regeringens medvetna icke-beslut.
Jag vill fråga ministern: Kommer regeringen att överväga att höja barnbidraget och studiebidraget?
(Applåder)
Anf. 24 Daniel Persson (SD)
Fru talman! Jag tackar äldre- och socialförsäkringsministern för svaren på dessa interpellationer. Interpellanterna lyfter fram viktiga frågor om barnfattigdom.
Båda interpellanterna har frågor som i någon mening har sin grund i Rädda Barnens barnfattigdomsrapport från 2025. Rapporten berör åren 2019–2023. Interpellanterna påstår att barnfattigdomen ökar. Ökningen beror på att man har reviderat barnfattigdomsmåttet. Det är någonting som de interpellerande socialdemokraterna inte nämner.
För 2023 använder man en reviderad beräkningsmodell. Då hamnar man på 276 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet. Med den beräkningsmodellen var antalet barn som lever i ekonomisk utsatthet 321 000 år 2022. Till 2023 är det en minskning med 45 000 barn. Men det sker en viss ökning från 2022 till 2023 enligt den nya modellen, med 16 000 barn.
Om man hade använt den tidigare beräkningsmodellen hade siffran för barn som lever i ekonomisk utsatthet varit 175 000 för 2023. Den tidigare beräkningsmodellen visar att den ekonomiska utsattheten bland barn minskade under åren 2019–2022. Hade man använt den tidigare beräkningsmodellen 2023 hade den visat på en fortsatt minskning. Om man som Socialdemokraterna påstår att barnfattigdomen ökar borde man alltså ändå nyansera bilden. Men oavsett vilken beräkningsmodell man använder finns det barn som lever i ekonomisk utsatthet; det kommer vi inte att komma ifrån.
Fru talman! Läser man vidare i barnfattigdomsrapporten ser man att det är en kraftig variation mellan och inom Sveriges kommuner. Den lägsta andelen barn i ekonomisk utsatthet har Vellinge kommun, med 3,1 procent. Den kommun som har den högsta andelen barn i ekonomisk utsatthet är Perstorp med 30,6 procent. En förklaring är att andelen personer med utländsk bakgrund i Perstorp är 33,2 procent. I rapporten konstateras att bland barn med utländsk bakgrund ligger barnfattigdomen på 33,6 procent, att jämföra med barn med svensk bakgrund där barnfattigdomen ligger på 5,8 procent.
Detta har sin grund i den massinvandring vi har haft i Sverige under Socialdemokraternas styre – ett Europa som inte bygger murar. Vi ser nu konsekvenserna av Socialdemokraternas politik. Det var en ansvarslös och kravlös migrationspolitik. Bidragsberoendet har ökat markant, och arbetslösheten bland utrikesfödda är hög. Vi har en segregation som har splittrat vårt land.
Fru talman! Det är först under den här mandatperioden vi lägger om migrationspolitiken. Där finns tydliga krav, och egen försörjning är målet. Vi styr arbetskraftsinvandringen från låglöneyrken till högkvalificerad arbetskraftsinvandring. Men det kommer att ta tid att få bukt med den segregation som byggts upp under åren. Det är viktigt att behålla en stram migrationspolitik framgent och att arbeta aktivt med frivillig återvandring för den som inte lyckats integrera sig i det svenska samhället.
Det är bara med Tidöpartierna vi får en ansvarsfull migrationspolitik som kan lösa problemen med den segregation vi ser i dag.
(Applåder)
Anf. 25 Ida Ekeroth Clausson (S)
Fru talman! Mina kollegor Arber och Agneta har frågat vilka åtgärder ministern och regeringen tänker vidta för att barn ska få en rimlig levnadsstandard och för att minska barnfattigdomen.
Barnfattigdom är tyvärr något som jag har debatterat flera gånger med flera regeringsföreträdare. Svaren har ofta låtit välmenande, men vi kan se att facit har blivit något helt annat. I stället för att stärka barnfamiljers ekonomi har Sverigedemokraterna och regeringen försämrat förutsättningarna för de mest utsatta genom att göra det dyrare att hämta ut mediciner, genom att försämra bostadsbidraget och genom att stå passiva när barnbidraget har urholkats.
Barnfamiljer har fått ta den ekonomiska smällen samtidigt som höginkomsttagare har fått stora skattesänkningar. Det här är en prioritering som inte bara är orättvis; den har också visat sig vara skadlig för tillväxten.
Tidigare har vi socialdemokrater lagt fram flera förslag för att stötta vanliga familjer i Sverige. Bland annat har vi velat höja barnbidraget, stoppa försämringen av högkostnadsskyddet, som gör läkemedel dyrare, och ha kvar bostadstillägget för barnfamiljer. För att få fler i arbete har Socialdemokraterna presenterat förslag för att sätta stopp för nedskärningarna på Arbetsförmedlingen. Vi har föreslagit en fördubbling av antalet platser i arbetsmarknadsutbildningar och ett tillfälligt körkortslyft för unga arbetslösa samt ökade investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande. Men allt detta har regeringen sagt nej till.
I ekonomiska kriser är det alltid de med minst marginaler som drabbas hårdast. Konsekvenserna märks tydligt för barnfamiljer, där ojämlikheten mellan familjer tyvärr ökar. Vi kan även se att de sämst ställda pensionärerna har svårare att klara vardagens mest grundläggande uppgifter.
Ensamstående föräldrar med låg inkomst drabbas särskilt hårt. Nästan sex av tio av dessa föräldrar har upplevt svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn. Nästan en tredjedel av föräldrarna uppger att de har haft svårt att äta sig mätta. Detta är en ökning från 2024. Under 2024 ökade även skulderna med 52 miljoner kronor om dagen, och antalet vräkningar har ökat med nästan 50 procent på tre år. Av dessa rör 231 ärenden barnfamiljer.
Varje barn som drabbas av en vräkning befinner sig i en mycket utsatt situation. Detta kan få långtgående konsekvenser vad gäller både trygghet, skolgång och hälsa. För oss socialdemokrater är det en självklarhet att barn inte ska behöva betala för kriser. Men den ambitionen verkar dessvärre inte delas av regeringen. Sverige är i dag det enda av de nordiska länderna som inte har höjt barnbidraget. Värdet av barnbidraget är på grund av regeringens passivitet det lägsta på 50 år.
Det här är en politik som får bistra konsekvenser. Barnfattigdomen har ökat till den högsta nivån i Norden, oavsett vad ministern och hennes kollegor säger. Detta är en utveckling som verkligen är ovärdig ett välfärdsland. Jag undrar återigen: Vad avser regeringen att göra för att vända utvecklingen?
(Applåder)
Anf. 26 Sanne Lennström (S)
Fru talman! Jag träffade under hösten Majblomman, Stadsmissionen och Svenska kyrkan. Alla dessa säger att det är nya grupper som söker sig till dem för att få hjälp med det som är mest basalt, såsom en födelsedagspresent. De får ta ett större ansvar när den familjeekonomiska politiken står tillbaka och inte gör tillräckligt.
Moderaterna brukar ofta i denna kammare hävda arbetslinjen. Det är en linje som också vi socialdemokrater tycker är väldigt viktig. Vi tycker inte att det bara ska strösslas med bidrag. Men för den ensamstående undersköterskan med två barn kan situationen ändå vara helt omöjlig. Det är för dyrt med kläder till växande barn. Hyran är skyhög. Man har inte råd att besöka en nöjespark på sommaren och än mindre att åka iväg en vecka på semester. Glassen är för dyr, och att handla mat ger ångest. Två mammor berättade för mig att de har silvertejpat sina handfat för att de helt enkelt inte har råd med nya. Många tvingas låna av sina föräldrar som är pensionärer, och sedan får man ångest för att man har tagit från mammas redan skrala pension.
Låt oss kalla det vi ser för vad det verkligen är: barnfattigdom i Sverige år 2025. Då måste man låta den familjeekonomiska politiken träda fram och göra något ordentligt. Man ska inte rycka tillägg i bostadsbidraget, inte vägra att höja barnbidraget och inte fika med matjättarna.
Det finns en hel del familjeekonomisk politik som vi socialdemokrater har presenterat de senaste åren och som verkligen hade kunnat göra skillnad för de här personerna. Men först och främst vill jag djupdyka i människor av kött och blod, som har sökt hjälp hos Majblomman, för deras röst förtjänar att få höras i Sveriges riksdag.
En mamma skriver: Vi lever i en tuff situation, och vi har det väldigt svårt att få det att gå ihop. Vi får inget stöd utifrån. Jag är ensam vårdnadshavare. Pengarna ska gå till kläder till pojkarna, och barnen behöver också pengar till sina fritidssysselsättningar. De behöver busskort på sommaren, men pengarna räcker inte till detta. Vi behöver pengar till transport för att hälsa på pappan. Vi kan inte göra det i dag, för vi har inte råd.
Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att barns möjligheter ska begränsas så mycket av hur mycket pengar föräldrarna har på bankkontot och bero så mycket på om föräldrarna bor ihop eller inte. Den här debatten handlar inte om det, men det finns såklart stora risker med att man till exempel stannar för länge i en våldsam relation för att man inte har råd att lämna den och vara ensamstående.
Vi socialdemokrater vill se ett ordentligt tillskott i tillägget till bostadsbidraget så att ensamstående kan få en drägligare vardag. Det är inte värdigt att spela på det sätt som man har gjort med tillägget till bostadsbidraget. Vi vill också höja barnbidraget. Alla våra nordiska grannländer har gjort olika typer av satsningar av det här slaget, men vår svenska regering har inte gjort det.
Det handlar om 2 400 kronor per barn och år som till exempel hade kunnat ge skor efter säsong, ett besök på ett sommarland, bio runt jul eller något annat som hade höjt livskvaliteten för dessa barnfamiljer.
Jag har läst regeringens budget, så jag är inte intresserad av att höra om satsningar i den. Jag skulle däremot vilja veta varför regeringen vägrar att höja barnbidraget trots att behovet finns och alla länder i Norden har gjort liknande satsningar.
(Applåder)
Anf. 27 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Jag vill inleda med att särskilt välkomna besökarna från Råslätts fritidsgård, som sitter på läktaren och lyssnar till denna väldigt viktiga debatt om barn och barns fattigdom.
Fru talman! Vi har fått hundratusen fler arbetslösa med den här regeringen, och då har vi inte slutat räkna. Vi har fått försämrad akassa, och den försämringen kommer dessutom att drabba kvinnor ännu hårdare. Vi får nu också till oss rapporter från Försäkringskassan om att 86 000 långtidsarbetslösa kommer att få ett kraftigt sänkt aktivitetsstöd, med flera tusen kronor i månaden efter skatt.
På vilket sätt menar regeringen att detta skulle leda till en minskad barnfattigdom med den här verkligheten?
Vi har stått här ett flertal gånger. Vi har stått här inför sommarlov och beskrivit hur ont i magen, bokstavligen, mammor och pappor har av oro för hur de ska klara av att hålla meningsfulla aktiviteter för sina barn eller för att barnen ska kunna få mat genom hela sommarlovet. Nu står vi här med ett jullov i närtid, och då har människor redan plånböcker som är urgröpta och sparkonton som är tömda sedan länge med den här regeringen. Det är verkligheten.
Barnfattigdomen drivs på med den här regeringens politik. Då ska vi också vara fullt medvetna om att regeringen tänker fortsätta med denna politik.
När det gäller bidragsreformen skulle jag vilja fråga statsrådet om hon kan säkerställa, fru talman, att den inte kommer att drabba barn och deras levnadsvillkor och att den inte kommer att utöka barnfattigdomen i det här landet. Om statsrådet menar att det skulle finnas en risk att den ökar barnfattigdomen bör man fundera över den verklighet vi får till oss från Rädda Barnen, Stadsmissionen, Majblomman och så vidare, den verklighet som statsrådet i sitt svar inte lyfter eller kommenterar. Snarare gör hon tvärtom och försöker visa på att barnfattigdomen inte ökar trots alla dessa rapporter och alla dessa beskrivningar.
Vad är svaret till alla dessa mammor och pappor som söker jobb efter jobb, flera om dagen, men inte får jobb, alla som vill försöka skaffa sig en inkomst att leva på men inte får den möjligheten med den här regeringens politik? Det är min fråga till statsrådet. Vad är svaret till dem som faktiskt vill förbättra sin ekonomiska situation, som vill få ett arbete men som inte kan få det i den här SD-regeringens Sverige?
(Applåder)
Anf. 28 Eva Lindh (S)
Fru talman! I början av 90-talet gjorde jag min första praktik som socionomstuderande i Göteborg. Då träffade jag många som hade det väldigt tufft, för det var då lågkonjunktur. Inflationen var hög, och neddragningarna i välfärden åt sig in i människors vardag.
Då bestämde jag mig för att jag skulle engagera mig politiskt. Det som spelar roll är ju att människor har jobb, att man har en skola som funkar och att alla barn får goda förutsättningar till en bra uppväxt.
Under alla de år jag jobbat har jag också fortsatt lova mig själv att jag aldrig ska glömma deras berättelser om hur det var och hur det är att leva i ekonomisk utsatthet.
Detta, Caroline Högström, handlar nämligen inte om svensk avundsjuka. Det handlar om att barn inte vågar fråga sina föräldrar om de kan få nya fotbollsskor när de gamla har blivit för små och trånga utan fortsätter att springa på för att kunna vara med. Det handlar om barn som inte kan äta sig mätta men som ser föräldrar som kämpar och sliter.
Hela tiden sägs detta handla om huruvida statistiken är rätt. Nej, det är den kanske inte. Vi kan dock bara konstatera att den politik som den här regeringen för gynnar människor som redan har och gör det tufft för människor som inte har. Fler barn känner oro varje dag för sina föräldrars ekonomi. Fler barn får inte möjlighet att göra det som de drömmer om och älskar därför att ekonomin sätter hinder för det.
Det är detta det handlar om. Därför står jag här. Jag har lovat alla de barn och ungdomar som jag mött under mina nästan 18 år som socionom och vars berättelser jag hört om hur tufft det är att jag aldrig ska släppa kämpandet för ökad jämlikhet i Sverige.
Tyvärr är det inte så i dag. I dag ökar ojämlikheterna. Det handlar inte om avundsjuka; det handlar om rätten för alla barn i Sverige oavsett bakgrund. De är våra barn, och de har rätt till en god uppväxt om vi ska kunna fortsätta prata om att Sverige är ett föregångsland, ett land för alla barn och ett land som har en välfärdsmodell att tala om.
(Applåder)
Anf. 29 Jonathan Svensson (S)
Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt hoppa in i den här debatten, men jag kände mig ändå nödgad att göra det när jag hörde den sverigedemokratiska ledamotens inlägg förut.
Här inne är vi alltså ett par socialdemokratiska ledamöter som väljer att debattera en angelägen fråga: att det finns barn i vårt land som är oroliga för att det inte finns mat på bordet när man kommer hem eller för att föräldrarna inte kan betala hyran. Man kanske känner en oro för att julafton kanske inte blir så rolig och ser att de andra barnen i klassen får fina presenter.
Då tycker jag att det är lite magstarkt att gå upp i Sveriges riksdags talarstol och peka på att de siffror som Socialdemokraterna presenterar kanske inte riktigt stämmer. Det kanske inte är exakt så många barn som faktiskt är fattiga. Det kanske är något färre.
Fru talman! För mig spelar det ingen roll om det är tio barn, tiotusen barn, hundratusen barn eller en miljon barn som lever i barnfattigdom. Oavsett vilket ska den siffran ned. Det är det som är den viktiga politiska poängen att göra, tycker jag. Sedan kan vi prata om exakt hur man mäter barnfattigdom. Det kan vi absolut ha en teoretisk diskussion om. Men det vi för ett politiskt samtal om är hur vi får ned den siffran.
När jag nu ändå har gått upp i talarstolen tänkte jag kommentera statsrådets svar. Den överordnade politiska uppgiften för oss är att se till att barn får ett drägligt liv och en dräglig levnadsstandard. Jag tog givetvis del av statsrådets svar, och där lyfter hon fram arbetslinjen och vikten av att alla människor i det här landet har ett arbete att gå till. Där är vi alla i kammaren överens. Alla människor som kan arbeta ska arbeta, och den absoluta majoriteten i det här landet som kan arbeta arbetar.
Man försöker måla upp en bild av att det finns en stor grupp människor som inte vill arbeta och därför inte arbetar utan lever på någon form av bidrag. Det är inte sant. Det finns de som vill arbeta men inte får ett arbete, och det beror på regeringens avsaknad av tillväxtpolitik. Det finns inga jobb i det här landet. Det finns absolut några lediga jobb – statsministern sa för inte så länge sedan i en partiledardebatt att det finns 70 000 jobb – men sist jag tittade efter fanns drygt en halv miljon arbetslösa.
Men även de som har ett jobb att gå till har en extremt svår situation, och den påverkar deras barn. Ensamstående mödrar som jobbar inom hemtjänsten har en tuff ekonomisk situation, vilket innebär att de har svårt att betala hyran och sätta mat på bordet.
Samtidigt kan vi inte se att regeringens politik stoppar utvecklingen. Det finns faktiskt 100 000 fler arbetslösa. I stället har skatterna sänkts för dem som tjänar allra mest. Vidare har akassan försämrats, och det extra tillägget i bostadsbidraget har tagits bort.
Var är krisinsikten? När kommer de stora och viktiga reformerna som kan vända utvecklingen, så att fler barn märker att ekonomin går runt i familjen? När har fler föräldrar ett jobb att gå till, i stället för den utveckling vi ser i dag?
(Applåder)
Anf. 30 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Regeringen ser, och vi agerar för att stötta hushållen i en mycket tuff tid. Det råder inga tvivel om att vi har haft en tuff tid bakom oss, men nu ser vi att det ljusnar vid horisonten.
Med detta sagt lägger sig inte regeringen ned och avvaktar, utan vi har just presenterat en mycket expansiv budget som verkligen lägger vägen för hushållen och deras ekonomi. Det blir en mycket märklig debattordning, fru talman, när man å ena sidan inte förväntas redogöra för de förslag som ligger i budgeten, som partierna i regeringen och Sverigedemokraterna nyligen presenterat, och Socialdemokraterna å andra sidan presenterar sina förslag. Jag inte får lyfta fram våra förslag, men de presenterar sina.
Jag trodde, fru talman, att politiken och det stundande valåret handlade om att vi presenterar våra förslag för att minska utsatta barnfamiljers ekonomiska situation och ni presenterar era förslag. Sedan får väljarna själva avgöra vem det är som har den trovärdigaste politiken.
Vi lämnar nu en orolig tid bakom oss när det gäller inflationen, men vi befinner oss fortfarande i en tuff tid. En långdragen lågkonjunktur påverkar definitivt hushållens ekonomi. Det råder krig i vårt närområde, och vår omvärld är i övrigt orolig där frihandel och tillväxt har stått tillbaka för tullar. Detta drabbar en liten och öppen ekonomi som den i Sverige särskilt hårt.
Under den här tiden, och även för framtiden, har regeringen vidtagit kraftfulla åtgärder för att stötta hushållen. Om vi återigen tittar på effekterna på hushållens ekonomiska standard till följd av regeringens politik och de förslag och aviseringar som vi har lagt fram under mandatperioden är det tydligt att den ekonomiska standarden procentuellt sett ökar mest i den tiondel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna, det vill säga den lägsta ekonomiska standarden. Det har allra minst påverkan på de båda översta inkomstgrupperna. Man kommer inte ifrån detta. Sedan kan man prata hur mycket man vill om att detta ändå inte är rätt väg. Det har man rätt att tycka, men fakta talar ändå för sin sak.
För att stärka hushållens köpkraft har regeringen lättat på skattebördan för svenska folket, bland annat genom sänkt skatt på arbete – som är så viktigt för att det ska löna sig mer att arbeta. Men vi sänker också skatten för pension. Det ska löna sig att ha arbetat. Vi sänker också skatten för sparande, företagande och transporter. Det, mina vänner, har stor betydelse för ekonomiskt utsatta barnfamiljer, inte minst på landsbygden.
Regeringens förstärkningar, som Caroline Högström var inne på, har haft stor effekt. Titta på exemplet med familjen med en polis och en sjuksyster. De kommer att få 5 000 kronor mer i plånboken varje månad tack vare vår politik. Detta betyder också något för dem som är ensamstående.
För att stötta ekonomins återhämtning har vi lagt en mycket expansiv budget på riksdagens bord omfattande 80 miljarder. Det är några miljarder mer än vad Socialdemokraterna har presenterat, och det är pengar som har hjälpt barnfamiljer i allmänhet och fattiga barnfamiljer i synnerhet.
Vi har stöttat barnfamiljer, och vi fortsätter att stötta dem även i nästa års budget. Maten är dyr, och därför sänker vi matmomsen. Fritidsaktiviteterna är svåra att bekosta, och då lägger vi fram fritidskortet. Det innebär 500 kronor per barn för vanliga barnfamiljer, men för familjer med bostadsbidrag handlar det om 2 000 kronor per barn.
Anf. 31 Arber Gashi (S)
Fru talman! Det blir klarare och klarare för alla som lyssnar på debatten och hör förespråkare för regeringspartierna tala varför det ser ut som det gör i Sverige när det gäller barnfattigdom. När vi nämner vikten av att öka barnbidraget förminskas det till att man vill strössla med bidrag. När vi pratar om barnfattigdomen och verkligheten ägnar man två minuter av sitt anförande åt att prata om reviderade mått. När vi kritiserar att höginkomsttagare, personer som tjänar mer än 66 000 kronor, får en extra skattesänkning kallas det socialdemokratisk avundsjuka. Det är ett hån mot alla dem som vrider och vänder på varje krona, framför allt ensamstående mammor. Det är deras talan jag försöker föra här.
Om den så kallade arbetslinjen hade fungerat, så som det kan låta på regeringsföreträdare och ministern själv, skulle inte fler barnfamiljer hamna i ekonomisk oro. Då skulle inte fler vara beroende av stöd under just den här regeringen. Men hur har det gått för arbetslinjen?
Det finns 500 000 arbetslösa, och det är 100 000 fler sedan regeringen tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är högst i EU. En halv miljon är arbetslösa, men 6 000 personer går en arbetsmarknadsutbildning. En arbetslinje som inte leder till att fler arbetar är inte en linje, utan det är en uttjatad slogan.
Låt oss tala klarspråk. Arbetslinjen kommer bara att fungera om människors arbete faktiskt räcker till ett värdigt liv. Det gör den inte i dag. Jag möter barn som säger att mamma jobbar jämt men att de ändå inte har råd. Ensamstående mammor jobbar heltid men får ändå inte ihop till hyran. Det är verkligheten, och det är konsekvensen av att lönerna inte har hållit jämna steg med kostnaderna samtidigt som stöden för barnfamiljer har urholkats.
Arbetslinjen är stark när barnfamiljer har råd att leva, när skatten är rättvis och när trygghetssystemen håller människor uppe och inte pressar dem nedåt. Då kan vi inte ha en utveckling i samhället där de som tjänar över 66 000 kronor i månaden får flera tusenlappar mer i plånboken och barnfamiljer med små inkomster får sänkta bostadsbidrag. När tryggheten för dem som har det tuffast har blivit svagare, inte starkare, är det för mig ingen arbetslinje, utan det är en omvänd omfördelning som bara gynnar dem som redan har det bra.
När det gäller arbetslinjen glömmer regeringen en tydlig sak: att barnens uppväxt inte väntar. Ett barn som lever i fattigdom i dag får inte tillbaka sin barndom om fem år, när arbetsmarknadskurvorna kanske pekar uppåt eller när de här situationerna har löst sig själva. Det är uppenbart att det är det som regeringen väntar på, eftersom de inte klär den här arbetslinjen i några särskilda reformer.
Det är alltså inte tillräckligt. För de barnfamiljer som har en förälder eller flera föräldrar som arbetar men som ändå lever på marginalen måste politiken säkerställa att inkomsterna är värda någonting och att samhällets stöd fungerar. Det är det som felar. Hur det ska lösas får vi inga som helst besked om.
(Applåder)
Anf. 32 Agneta Nilsson (S)
Fru talman! Tack än en gång för svaret, ministern!
I dag finns det 700 miljardärer i Sverige samtidigt som andelen som lever i fattigdom ökar. Bara i Skåne kan skillnaden i fråga om barnfattigdom vara från 3,1 procent i de rikaste kommunerna upp till 30 procent i andra kommuner. Det är samma region men helt olika världar.
Jämlikheten minskar, och ojämlikheten blir större. Det känns som när en dragkedja går sönder. Den är först hel och håller samman, men när den delar sig blir gapet större och större. Sammanhållningen går förlorad.
I H.C. Andersens saga Den lilla flickan med svavelstickorna står en fattig flicka barfota ute i kylan och tittar in i husen där människor med pengar har det varmt och skönt. Den sagan handlar om fattigdom och utsatthet, om att ingen bryr sig om dem som har det svårt och att samhället försummar de mest sårbara. Sagan är lika aktuell i dag.
Fru talman! Jag läste häromveckan boken om ansökningarna till Majblomman från barnfamiljer i fattigdom. Den gavs ut 2025. Jag ska läsa upp några utdrag ur den:
Mitt barn behöver kläder för vintern, jacka och skor.
Behov av vinterkläder nu när det blivit kallare.
De behöver vinterkläder, varma jackor, tröjor, mössa, vantar, regnkläder och termobyxor, för pojkarna växer.
Det är bara tre utdrag från 121 sidor med ansökningar. Alla har likvärdiga behov. Varje sida visar hur det ser ut med barnfattigdomen i Sverige. Det vittnas också om en önskan att få vara som alla andra.
Enligt Majblomman har pressen ökat på barnfamiljer med låga inkomster. Majblomman delar ut mer pengar än någonsin till barns behov eftersom det, som Majblomman skriver, är tungt att vara fattig.
I slutordet i Majblommans bok står det bland annat: Civilsamhället har kommit att ta över mer av välfärdssamhällets åtaganden. Viktiga samhälleliga pusselbitar som barnbidraget har tappat kompensatorisk förmåga. Vi är bekymrade över samhällsutvecklingen och efterlyser välfärdsreformer som verkligen hjälper barn i ekonomiskt utsatta situationer.
Orden kunde inte vara mer träffande om Sverige i dag, 2025. Vi behöver verkligen komma till rätta med barnfattigdomen i vårt land, så att den sjunker igen och inte ökar, vilket nu är fallet.
Jag vill ställa en fråga till ministern. Majblomman skriver att barnbidraget har tappat i förmåga. Vi socialdemokrater har länge föreslagit att barnbidraget ska höjas, så som man har gjort i våra grannländer. Varför vill inte SD och regeringen detta?
Jag önskar också få svar på min första fråga, om barnkonventionen som lag.
(Applåder)
Anf. 33 Caroline Högström (M)
Fru talman! Vi har nu från flera debattörer fått höra exempel från Göteborg. I tidigare debatter med liknande tema har vi hört exempel från Stockholm. Jag håller helt med om att det är hjärtskärande historier.
De socialdemokratiska ledamöterna glömmer dock att berätta att det är socialdemokratiskt styrda kommuner. Och inte nog med det, fru talman. Det är nämligen också kommuner som metodiskt har höjt skatten. Jag läste i Göteborgsposten att man för ett eller två år sedan gjorde den största höjningen på nio år. Det är ett väldigt pricksäkert sätt att slå mot låginkomsttagares ekonomi. Det är ett hårt slag mot de kvinnor som bär vår välfärd. De betalar nämligen framför allt kommunalskatt.
När Socialdemokraterna styr höjer de metodiskt skatten. Sedan vänder de sig till statsrådet här och utkräver ansvar för den egna politiken de för på hemmaplan.
Jag vill passa på att lyfta upp frågan om siffror. Vi har nu hört flera ledamöter lyfta fram statistiken. Till slut tycker jag att de socialdemokratiska ledamöterna också måste lyssna på svaren de får. Av statsrådets svar framgår det tydligt hur statistiken ser ut.
Precis som jag sa och som ledamoten från Sverigedemokraterna lyfte upp finns det vissa problem med det relativa fattigdomsbegreppet. Det vägrar man att se. I stället vill man utkräva ansvar. Man vägrar att lyssna på svaret. Man vill inte ens höra svaret. Det är inte att ta ansvar.
För att bryta utanförskapet och göra så att ensamstående mammor får behålla mer av sin lön ska vi göra det som regeringen gör. Vi sänker skatten, vi inför ett fritidskort och vi ser till att det blir hållbart för hårt arbetande människor, så att de får behålla mer av sin lön. Det är att göra hållbar och långsiktig skillnad.
(Applåder)
Anf. 34 Dzenan Cisija (S)
Fru talman! Jag vill gärna börja med att svara på ledamoten Caroline Högströms uttalande om att man har höjt kommunalskatten i Göteborg. Det är absolut inte sant.
Jag vill fortsätta med de rapporter som regeringen avfärdar men som entydigt pekar på vad som egentligen behövs. Regeringen bör höja barnbidraget. Regeringen bör även höja bostadsbidraget permanent och reparera riksnormen för försörjningsstödet, så att den motsvarar barns verkliga levnadskostnader.
Dessutom bör regeringen arbeta för att bryta boende- och skolsegregationen genom riktade statliga investeringar i socioekonomiskt eftersatta områden och genom att stärka den ekonomiska tryggheten för ensamstående föräldrar och nyanlända familjer.
Jag funderade över om jag skulle säga detta eller inte, men jag hörde flera gånger från högerpolitikerna att hungriga vargar jagar bäst. Barn är inga vargar.
Jag frågar ministern: Varför vill regeringen inte åtminstone höja barnbidraget och studiebidraget?
Anf. 35 Daniel Persson (SD)
Fru talman! Det här är mitt sista inlägg. Jag vill därför passa på att tacka äldre- och socialförsäkringsministern och övriga som har deltagit i den här debatten.
Det är en lögn att det är 100 000 fler barn som är i ekonomisk utsatthet. Olika modeller pekar på olika resultat. Det gamla måttet pekar på en minskning mellan 2019 och 2023. Det reviderade måttet visar också på en minskning om man tittar på åren 2020–2023.
Vi vet att Socialdemokraterna vill höja barnbidraget med 200 kronor för att bekämpa barnfattigdomen, till en kostnad av 4,5 miljarder. Höjningen träffar alla, även barn till höginkomsttagare. Jag skulle få 400 kronor mer i månaden. Det är en dyr reform som inte kommer att bidra till att bekämpa barnfattigdomen. Bidrag kommer inte att bekämpa barnfattigdom långsiktigt.
Fru talman! Som jag nämnde i mitt förra anförande är andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet sex gånger större bland barn med utländsk bakgrund jämfört med bland inrikes födda barn. Tittar man också på arbetslösheten under 2024 ser man att siffran bland inrikes födda är 5,7 procent. Bland utrikes födda är siffran 16,2 procent. Ska vi tackla barnfattigdomen är den långsiktiga lösningen att fler utrikes födda kommer i arbete. Det löser inte hela problematiken, men det kommer att få stor effekt på helheten.
Tidöpartierna lägger nu fram en bidragsreform som innefattar ett bidragstak, aktivitetskrav och en tidsbegränsad jobbpremie för att göra det mer lönsamt att ta ett jobb. Vi ökar incitamenten att gå från bidrag till arbete. Det är viktiga steg som vi nu tar för att fler ska komma i egen försörjning. Det är motsatsen till socialisternas bidragslinje.
(Applåder)
Anf. 36 Ida Ekeroth Clausson (S)
Herr talman! Ministern och jag är överens om att arbete är det bästa för egen försörjning. Men att göra försämringar i trygghetssystemet, som man nu har gjort, när arbetslösheten ökar låter för mig som ett väldigt moderat sätt att skydda barn från låg ekonomisk standard eller, med ett annat ord, fattigdom.
Ett tydligt kvitto på regeringens misslyckade ekonomiska politik är den höga arbetslösheten. Regeringen påstår ofta att de ärvde en hög arbetslöshet, men det de faktiskt ärvde var en arbetslöshet som var på väg ned. Under SD-regeringens styre har trenden tyvärr vänt. I dag är över en halv miljon människor arbetslösa, en ökning med 100 000 personer.
Arbetslösheten drabbar också grupper som traditionellt haft ett starkt fäste på arbetsmarknaden. Bland arbetslösa har gruppen med eftergymnasial utbildning vuxit snabbast. Därtill är ungdomsarbetslösheten på mycket höga nivåer. Med regeringens politik tvingas alltså många börja sitt liv i långtidsarbetslöshet, och detta riskerar i längden att bli väldigt dyrt för Sverige.
Under SD-regeringens mandatperiod har även antalet bidragsberoende ökat. Resultatet av regeringens politik är alltså färre företag, fler arbetslösa och fler som går på bidrag, som Moderaterna gärna beskriver det.
Vi socialdemokrater vill ge våra barn och unga hopp om framtiden. Sverige ska vara ett land där alla har råd med en bra bostad, kan ta ansvar för sin familj och kan unna sig den där semestern. Det vore beklagligt om inte regeringen delade denna bild.
(Applåder)
Anf. 37 Sanne Lennström (S)
Herr talman! Jag hade också tänkt läsa upp slutordet från boken, men en annan ledamot hann före. I stället väljer jag att bemöta ledamoten Högströms inlägg tidigare. Det är nämligen väldigt viktigt att det framkommer i den här kammaren att problemet inte är att socialdemokrater vägrar se statistik, utan problemet är att regeringen vägrar se de ensamstående – anledningen till att mina kollegor här har kallat till debatten i dag.
Vi har ett kvitto på detta. Ni i regeringspartierna vägrade träffa de ensamstående föräldrarna, Makalösa Föräldrar, när de stod här utanför. När vi pratade med dem och frågade om några företrädare för regeringspartier hade varit ute och träffat dem sa de att ingen hade kommit. Är det verkligen sannolikt att ingen i denna kammare hade möjlighet att gå och träffa dem? Jag såg massor av centerpartister, sossar, vänsterpartister och miljöpartister. Jag tror att vi var 30 stycken medan jag stod där. Det är ett kvitto på att den familjeekonomiska politiken är för dålig – att de behövde vara där och bjuda på gröt och berätta om hur de dricker te i stället för att äta mat för att de inte har råd med mat till sig själva.
Men jag vill ändå återknyta till det slutord som lästes upp, för det är väldigt viktigt. Jag nämnde tidigare att vi har träffat Svenska kyrkan, Majblomman och andra. Den naturliga frågan till statsrådet blir: Är det verkligen meningen att civilsamhället ska dra ett allt tyngre lass i kampen mot barnfattigdomen, eller kan statsrådet erkänna att det behövs mer satsningar inom den ekonomiska familjepolitiken och att regeringen de facto har gjort alldeles för lite?
(Applåder)
Anf. 38 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att vi i debatten precis fick höra att det saknas incitament för att komma i arbete. Men det är något jag oftast bara hör i den här kammaren. Finanspolitiska rådet har med all tydlighet slagit fast att det absolut inte saknas incitament; det saknas arbeten att gå till. Detta borde regeringen fokusera på. Det finns de som söker jobb varje dag, månad ut och månad in, utan att komma i arbete men som inte vill något annat än att ha ett arbete. Då väljer den här regeringen att prata om arbetslinjen och bidragsreformer för att skapa incitament, trots att erkända rapporter och institut visar på att det absolut inte är det som behövs.
Det kanske behövs en tillväxtpolitik, herr talman. Det kanske behöver skapas en konsumtion i det här landet som driver upp tillväxten och skapar arbeten. Det vore angenämt om vi kunde få höra något om det från den här regeringen i stället för att ännu en gång behöva konstatera att 100 000 fler är arbetslösa med den här regeringen. På vilket sätt bekämpar man barnfattigdom genom att göra föräldrar arbetslösa? Det är min fråga.
Sedan skulle jag väldigt gärna vilja ha svar på frågan om den kommande bidragsreformen kommer att leda till ökad barnfattigdom eller inte. Det får statsrådet gärna svara på.
(Applåder)
Anf. 39 Jonathan Svensson (S)
Herr talman! Ofta när vi står här i riksdagskammaren pratar högerpolitikerna om att arbetslinjen ska gälla, och vi är överens om att alla som kan arbeta ska arbeta. Men vad fyller då högerpolitikerna den här arbetslinjen med? Det som just nu känns som flaggskeppsreformen från regeringens sida är den så kallade bidragsreformen med ett bidragstak. Att det skulle vara flaggskeppet i hela arbetslinjepolitiken gör mig ganska oroad. Jag ser ju att detta berör en ytterst liten grupp i vårt samhälle, och jag ser inte riktigt hur det skulle få de stora effekter som jag tror att regeringen hoppas på.
Utöver det ser vi i praktiken nedskärningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Det är mig veterligen inte belagt på något sätt att detta skulle kunna bidra till ökad sysselsättning i landet.
Statsrådet nämner att regeringen har lagt fram en väldigt expansiv budget. Det stämmer – det är en väldigt stor budget regeringen har lagt på riksdagens bord. Problemet är att man inte fyller den med politik som faktiskt leder till att fler människor kommer i arbete och får en bättre ekonomisk standard.
Det absolut största i den budgeten är skattesänkningar, och den absolut största skattesänkningen går till dem som tjänar allra mest. Den går inte till dem som tjänar minst och har det tajt i slutet av månaden. Det tycker jag ändå att vi ska komma ihåg.
Hade vi socialdemokrater fått styra hade prioriteringen sett annorlunda ut. Vi hade gjort en mer rättvis skattesänkning. Vi hade höjt barn- och studiebidragen. Vi hade sett till att det fanns billigare mediciner för folk i det här landet. Vi hade sett till att vi hade gratis kollektivtrafik för många unga runt om i landet. Så jag vill ändå ta chansen och fråga statsrådet: När kommer det något annat än bidragstak och nedskärningar på arbetsmarknads- och utbildningspolitik?
(Applåder)
Anf. 40 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Att leva i ekonomisk utsatthet och i utanförskap är fruktansvärt. Det är just därför vi är så besjälade av att bryta det utanförskap som har vuxit sig brett, starkt och stort men framför allt djupt i Sverige de senaste åren – inte minst under de åtta år då Socialdemokraterna hade styret och tog emot över 300 000 asylsökande utan någon som helst plan för hur de skulle kunna bli en del av vårt samhälle.
Vi vet, herr talman, att den bästa vägen ut ur fattigdom och utanförskap helt enkelt är att gå från bidrag till arbete. Att föräldrarna i familjen arbetar är helt klart den bästa försäkringen mot att barnen hamnar i fattigdom. Detta återspeglas också i statistiken. I SCB:s statistik, som är den statistik jag utgår från, är det endast 2 procent av de barn som har två föräldrar som är sammanboende och arbetar som lever i ekonomisk utsatthet.
Just därför är arbetslinjen så viktig. Jag uppehåller mig ofta och länge vid detta, för det är viktigt. Det är nämligen svaret på väldigt många av Sveriges problem. Det är vägen till tillväxt. Det är vägen till egenmakt. Det är vägen till arbetsgemenskap, och det är vägen till integration för dem som har kommit hit till Sverige lite senare i livet. Det är också vägen ur fattigdom.
Tillsammans med utbildning och språkkunskaper är det nyckeln till klassresor. I vårt Sverige ska det spela mindre roll var du kommer ifrån. Det viktigaste ska vara vart du är på väg. Ska detta bli verklighet på riktigt måste vi bryta utanförskapet och göra det möjligt för barn att växa upp i familjer där de ser sina föräldrar gå till jobbet och där de framför allt slipper ärva det utanförskap och det djupa bidragsberoende som har vuxit sig så starkt i Sverige. Då är arbetslinjen svaret.
Svaret är att vi behöver ställa ökade krav men också ge mer möjligheter till familjer och föräldrar som lever i utanförskap och i dag kan arbeta men av olika skäl inte gör det.
Jag tolkar det som ett besked från Socialdemokraterna här i dag att den bidragslinje som vi nu har lagt fram när det gäller heltidsaktivering i försörjningsstödet med ett bidragstak och dessutom en kvalificering till socialförsäkringen är något som Socialdemokraterna säger nej till. Det kan jag bara beklaga.
Herr talman! Att stötta barnfamiljerna i svåra tider är helt enkelt rätt. Det har den här regeringen gjort. Det har jag också redogjort för. Det är viktigt att bryta utanförskapet och långsiktigt föra människor ut ur fattigdom. Då hjälper inga bidrag i världen. Då är svaret att få människor i arbete – arbete som dessutom lönar sig. Det lönar sig att anstränga sig och ställa klockan varje morgon, och att man då också i större utsträckning får behålla frukterna av sitt hårda slit är både rätt och rättvist. Därför är det rätt och rättvist att sänka skatten.
Socialdemokraterna framstår som ganska goda kålsupare när man tittar på hur de styr i kommuner och regioner. Men vi kanske inte bara ska titta på 2024, utan låt oss gå längre tillbaka i tiden, så får vi facit.
(Applåder)
Anf. 41 Arber Gashi (S)
Herr talman! Vi har snart avslutat den här debatten. Nu är vi på våra sista anföranden.
Vi har skrivit interpellationer och velat debattera barnfattigdom. Vi har mötts av svar som mer eller mindre har konstaterat eller försökt förminska problematiken.
Man vill gärna ge sken av att barnfattigdomen inte är ett reellt problem. Man har inte kunnat bemöta en enda fråga av dem som har ställts här i talarstolen, exempelvis frågan huruvida alla bidragsreformerna kommer att leda till att barnfattigdomen kommer att öka. Man säger inte ett enda ord om det.
I stället har man ägnat tid i talarstolen åt att försöka definiera barnfattigdom, titta på vilka olika siffror som gäller eller recensera andras anföranden om huruvida statsrådet ska ta upp satsningar i budgeten eller inte.
Men till syvende och sist handlar det om att ett barns barndom ska vara fylld av lek, trygghet och framtidstro – inte oro för ekonomi. Vi vet att politik kan göra skillnad. Det är inte ödesbestämt att ett av åtta barn ska leva i ekonomisk utsatthet, utan det är någonting som Tidöregeringen har bestämt.
Att bryta barnfattigdomen kräver vilja, prioritering och mod. I dag ser vi att barnens möjligheter skiljer sig åt beroende på var de bor, hur familjen ser ut och om föräldrarna har trygg inkomst eller inte. Men jag hade tyckt att det vore på sin plats att regeringen faktiskt, om regeringen menar allvar med att barnfattigdomen ska brytas, tar fram exempelvis en nationell strategi och inte bara en massa plockåtgärder – att man inte bara visar hur man ska slå mot dem som redan har det tufft utan också förklarar hur vi ska få människor i arbete. Det kan man inte svara på.
Jag räknar i alla fall med att vi kan enas om att barns rättigheter inte borde vara föremål för statistiktrixande, utan det borde vara ett grundläggande samhällsuppdrag.
(Applåder)
Anf. 42 Agneta Nilsson (S)
Herr talman! Jag fick inte svar på min fråga om barnbidraget. Därför säger jag nu att en höjning av barnbidraget direkt skulle ha stöttat barnfamiljer med låg inkomst. De hade haft en större möjlighet att köpa kläder till sina barn. Det skulle inte behöva vara som det är nu, när förskoleområden i Sverige måste införa lånekläder eftersom de ser att barnfattigdomen ökar och att barnen inte kan komma till förskolan för att de saknar ytterkläder.
Låt mig återknyta till mitt första inlägg i debatten. Där sa jag: Föräldrar med låg inkomst, som barnskötare, lokalvårdare, vårdbiträden och handelsanställda som tillika arbetar heltid, får inte sin ekonomi att gå ihop.
Herr talman! I ett land som vårt, där det är stora inkomstskillnader, blir barnens olika förutsättningar också tydligare. Skolor ute i landet har fått börja med skolfrukost och lunch på loven för att säkerställa att barnen får mat även utanför skoltid. De fakta som presenteras av Rädda Barnen och Majblomman är ett tydligt bevis på att trenden måste brytas.
Det behövs att SD och regeringen ser allvarligt på att barnfattigdomen är utbredd i vårt samhälle och att de gör något åt barnfattigdomen som verkligen får betydelse. Att följa FN-konventionen om barns rättigheter och att säkerställa jämlikhet i barns levnadsstandard utifrån svensk lag borde vara en självklarhet. Det är denna regerings och SD:s ansvar. Man kan inte skylla det på människor med låg inkomst.
(Applåder)
Anf. 43 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Herr talman! Jag vill givetvis börja med att tacka ledamöterna för debatten och för de många frågor som jag har fått. Jag tror att det har blivit väldigt tydligt för alla som har lyssnat här i dag. Det har varit väldigt informativt att ta del av både regeringens och oppositionens lösningar på att det finns barn som växer upp i utanförskap, alldeles oavsett vilket siffertrixande vi sysselsätter oss med. Jag tror att det ändå behöver vara en gemensam linje.
För oppositionens del är det mer av samma: höjda bidrag och höjda skatter. Det är det mantra som Socialdemokraterna har upprepat under decennier. Det är det som har lett fram till de flesta av de problem som vi ser i dag. Det är ett socialdemokratiskt idealsamhälle där ingen ska få mer bidrag men ingen ska kunna leva på sin egen lön. Så berättar man om den stora socialdemokratiska staten, där systemet blir viktigare än de människor som lever i det.
Alternativet är att ta intryck av regeringens politik med en arbetslinje för och av människor, där det spelar mindre roll varifrån man kommer och samhället i stället lägger all vikt vid vart man är på väg. Det är ett samhälle där klassresor är vardag och långvarigt bidragsberoende är undantaget och där egenmakten och självförsörjningen ersätter passiviseringen och ett beroende av statens välvilja i fråga om att ständigt höja bidragen.
Mot denna bakgrund tackar jag åter ledamöterna. Jag ser fram emot att möta svenska folket under det stundande valåret och den valrörelse som vi nu har framför oss för att stöta och blöta de här frågorna och till syvende och sist se vilka det är som har svenska folkets stöd.
(Applåder)
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.