barnomsorgen
Interpellation 2003/04:388 av Oscarsson, Mikael (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-03-26
- Anmäld
- 2004-03-30
- Besvarad
- 2004-04-13
- Sista svarsdatum
- 2004-04-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 26 mars
Interpellation 2003/04:388
av Mikael Oscarsson (kd) till statsrådet Lena Hallengren om barnomsorgen"Sverige var ett var de första länder som ratificerade konventionen om barnets rättigheter. Därmed har vi åtagit oss att garantera dessa rättigheter för alla barn och ungdomar i vårt eget land." Så skriver Lena Hjelm-Wallén i förordet till UD:s trycksak Konventionen om barnets rättigheter i juni 1996 (UD informerar 1996:2).
I inledningen av FN:s barnkonvention fastslås att Sverige @ som en av konventionsstaterna @ är övertygat om att "familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället". Vidare erkänner Sverige att "barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse".
Men kommer denna övertygelse och detta erkännande @ detta bindande åtagande @ till praktisk tillämpning i dagens svenska familjepolitik?
Svensk lag och rättstillämpning diskriminerar i dag barnfamiljer där en förälder är hemma och på så vis sköter omsorgen av sina barn själva. För att få del av den ekonomiska hjälpen, såsom pensionspoäng, sjukpenning, bostadsbidrag och annat från den allmänna samhällsservicen, tvingas föräldrarna lämna sina små i den offentliga barnomsorgen och att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Svensk lag och rättstillämpning tar dessutom ingen hänsyn till hur bundet barnet är till sina föräldrar. Detta politiskt konstruerade system strider mot vad de flesta av oss kallar anständighet, solidaritet och grundläggande mänsklig frihet. Det går inte heller att blunda för att det strider mot FN:s barnkonvention.
Begreppet "familj" är borttaget ur svensk lagstiftning och tillämpning. Detta medför att det skydd, bistånd eller erkännande som FN:s barnkonvention garanterar familjen, alls inte kan erhållas från svensk lagstiftning. I stället motverkas familjerna av den svenska familjepolitiken. I sammanhanget kan vi notera att Sverige ligger i världstoppen vad gäller skilsmässor, tillfälliga samboförhållanden och ensamstående föräldrar.
Även om det är väsentligt med stöd till ensamstående föräldrar utifrån de särskilda behov de har, måste lag och rättstillämpning också följa det åtagande Sverige bundit sig till: att skydda och bistå familjen.
Den ovan citerade konventionstexten har sin utgångspunkt i ett barnperspektiv och nämner endast i förbigående det ansvar föräldrarna har gentemot sina barn, men den svenska föräldrabalken (1949:381) beskriver det mer utförligt. Där framgår att detta ansvar omfattar skyldigheten att ge barnen "en god omvårdnad, trygghet och fostran" samt att "hålla barnet under uppsikt". Men den svenska familjepolitiken leder @ högst avsiktligen @ till att föräldrarna i stället överlämnar sina små till utomstående för dessa uppgifter. Det vill säga, till personer eller institutioner som @ enligt svensk lag @ inte har ansvaret.
Av det ovan sagda kan man dra slutsatsen att svensk familjepolitik har mål och konsekvenser som kraftigt avviker från vad Sverige förbundit sig till, genom att ratificera FN:s barnkonvention med dess skrivelser enligt ovan. Det avviker även mot själva grundintentionen i hela konventionen som ofta sammanfattas med att "vid alla åtgärder som rör barnet @ skall barnets bästa komma i främsta rummet".
Regeringens familjepolitik har inte som primärt mål barnens bästa. Barnens situation får kommer i andra hand, samhällsekonomiska faktorer i första hand. För att dölja detta faktum används argumentet att det endast är inom den offentliga barnomsorgen som våra små kan få den sociala och pedagogiska stimulans de behöver. Den underförstådda innebörden är alltså att föräldrarna inte är tillräckligt kompetenta att ta hand om sina egna barn.
Vi kan dock konstatera att Sverige genom att ratificera barnkonventionen redan har tagit ställning för att föräldrarna är tillräckligt kompetenta och att familjen är den bästa miljön för våra små.
Att barnens situation i Sverige är anmärkningsvärt dålig i många avseenden, trots våra goda förutsättningar torde vara uppenbart. En analytisk komplikation är att problemen ofta börjar visa sig senare, inte sällan i samband med puberteten. Då visar det sig att vi i Sverige återigen ligger i världstoppen, denna gång i så föga smickrande avseenden som antal ungdomar som drabbas av depressioner, försöker ta livet av sig och lyckas med det, eller ordineras antidepressiva medel.
Den barnpsykiatriska expertisen förefaller vara överens om att ett grundläggande problem för barnen är frånvaron av goda vuxenkontakter. Den bristen är en oundviklig konsekvens av en familjepolitik som har kvinnans frigörelse som mål, samt familjernas sönderfall och storskalig kollektiv barnomsorg som väl kända och medvetet accepterade konsekvenser. Av det ovan sagda drar vi slutsatsen att svensk familjepolitik har mål och konsekvenser som kraftigt avviker från vad FN:s barnkonvention föreskriver i Artikel 3 och 4:
Artikel 3, pkt 1:
Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet.
Artikel 4
Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska konventionsstaterna vidta sådana åtgärder med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete.
Sverige saknar inte resurser, men vilja hos den politiska majoriteten att göra något åt saken.
Till sist vill jag också ta upp det folkliga uppror som vuxit fram ute i kommunerna under de senaste åren, när det gäller bristen på valfrihet i barnomsorgen. Det är medborgare som upprörs över orättvisan i att inte barnomsorgspengarna fördelas till alla barn. De sitter inte tysta längre, utan tar initiativ till namninsamlingar med krav på folkomröstning för eller emot att ekonomiska resurser ska ges även till de föräldrar som inte utnyttjar den kommunala barnomsorgen.
Nu är det 53 kommuner som frågan aktualiserats i på ett eller annat sätt. I de kommuner där folkomröstningar redan har genomförts, har det blivit tydliga bifall till att kommunerna ska kunna fördela pengarna mer rättvist. Flera kommuner har därför skrivit till regeringen och begärt att få bli försökskommuner i väntan på den lagändring som krävs för att de ska kunna följa den demokratiskt uttalade folkviljan.
Min frågor till statsrådet Hallengren är:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att uppfylla barnkonventionens intentioner att ge familjen nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att ge föräldrarna större möjlighet att själva ta hand om sina barn?
3. Kan statsrådet tänka sig att öppna för försöksverksamhet, som innebär att kommuner får möjligheten att följa den demokratiskt fastställda folkviljan om mer valfrihet i barnomsorgen exempelvis genom att kommunerna inför någon form av kommunalt vårdnadsbidrag?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:388
Webb-tv: barnomsorgen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2003/04:94 Tisdagen den 13 aprilProtokoll 2003/04:94 19 § Svar på interpellation 2003/04:388 om barnomsorgen
Protokoll från debatten
Anf. 107 Berit Andnor (S)
Herr talman! Mikael Oscarsson har frågat statsrådet Lena Hallengren vilka åtgärder hon avser att vidta för att uppfylla barnkonventionens intentioner att ge familjen nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället, vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att ge föräldrarna större möjlighet att själva ta hand om sina barn samt om statsrådet kan tänka sig att öppna för försöksverksamhet och mer valfrihet i barnomsorgen exempelvis genom att kommunerna inför någon form av kommunalt vårdnadsbidrag. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
En av barnkonventionens grundläggande principer är att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Denna princip kommer också till uttryck i föräldrabalken. Regeringens övergripande ambition är att beakta barnkonventionen i allt arbete som rör barn. Till grund för regeringens politik ligger den strategi för att förverkliga barnkonventionen som godkändes av en enhällig riksdag i mars 1999.
Stödet till barnfamiljerna ges i dag både i form av ekonomiskt stöd och genom tillhandahållande av förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Det ekonomiska stödet utgörs av bland annat generella barnbidrag och föräldraförsäkring. Alla barn har rätt att få del av den pedagogiska verksamheten och på det sättet få goda förutsättningar för det livslånga lärandet. Barnomsorgen bidrar till att ge barnen goda uppväxtvillkor. Förutom att stödja familjerna ekonomiskt ger dessa stöd föräldrarna möjlighet att också förena förvärvsarbete med föräldraskap.
Föräldraförsäkring, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg av god kvalitet samt barnbidrag till alla barn har varit och är hörnstenar i regeringens familjepolitik. Utgångspunkten för familjepolitiken är barnets bästa och jämställdhet mellan kvinnor och män samt att utjämna ekonomiska villkor mellan dem som har och dem som inte har barn inom ramen för den generella välfärden.
Regeringen har under de senaste åren lagt en rad förslag som stärker barnfamiljerna ekonomiskt. Bland annat har barnbidraget höjts i flera steg och föräldraförsäkringen förlängts med en månad. Föräldraförsäkringen gör det möjligt för båda föräldrarna att kombinera arbete med familj och underlättar för såväl kvinnor som män att ta ansvar för sina barn. Försäkringen utgår från att barnet både behöver och har rätt till båda sina föräldrar. Försäkringens konstruktion med ersättning för inkomstbortfall och med att reservera tid för båda föräldrarna är viktig i regeringens arbete för jämställdhet.
I Sverige kan kvinnor och män kombinera förvärvsarbete med familj, vilket utgör basen för familjepolitiken. Nästan alla småbarnsföräldrar arbetar i dag utanför hemmet. Med den höga kvinnliga förvärvsfrekvensen följer också höga födelsetal.
Jag vill framhålla att jämställdheten måste vidareutvecklas. Sverige är i dag ett av världens mest jämställda länder. Både mammor och pappor kan kombinera föräldraskap med förvärvsarbete. Sverige har EU:s högsta sysselsättningsgrad bland kvinnor. Ett bidrag för att vårda sitt barn i hemmet under en längre tid skulle innebära ett bakslag för sådana strävanden. De som väljer att på heltid arbeta med att vårda sitt barn blir beroende av andra för sin försörjning. En längre tids uppehåll från förvärvsdeltagande kan också göra det svårare att återgå till arbetsmarknaden och ökar risken för en sämre karriär- och löneutveckling än för dem utan sådant uppehåll.
De flesta föräldrar ser det som en självklarhet att det ska finnas plats i förskoleverksamhet till deras barn när de börjar arbeta efter föräldraledigheten. Barnomsorgen är utformad på sådant sätt att kommunerna är skyldiga att tillhandahålla barnomsorg till barn i åldrarna ett-tolv år om det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete, föräldraledighet, arbetslöshet eller studier eller till barnets eget behov.
Flera kommuner har ansökt hos regeringen om att få bli försökskommun för kommunalt vårdnadsbidrag. Regeringen har avslagit ansökningarna. Enligt kommunallagens bestämmelser får en kommun inte lämna understöd till enskilda utan särskilt lagstöd. Detta har slagits fast av Regeringsrätten i flera domar. Det krävs alltså en uttrycklig författningsbestämmelse för att kommunen ska kunna införa kommunala vårdnadsbidrag. I dag finns inte en sådan bestämmelse. Regeringen har inte funnit några skäl att föreslå en sådan lagändring.
Det är viktigt att den generella familjepolitiken utvecklas så att möjligheterna ökar för båda föräldrarna att vara hemma med sina barn. Det är bra för både barn och föräldrar. Båda föräldrarna ska ha möjlighet att kombinera föräldraskap med arbete. Detta är en familjepolitik som vi vill utveckla och som har ett brett stöd bland Sveriges småbarnsföräldrar.
Anf. 108 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Den här debatten handlar i grunden om intressekonflikter, om olika intressen som ställs mot varandra. Det är säkert som statsrådet Berit Andnor säger, nämligen att regeringens "övergripande ambition" är att beakta barnkonventionen i allt arbete som rör barn och att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Ändå är det ganska uppenbart att regeringen har misslyckats med denna ambition.
I det beslut som regeringen har fattat rörande den fråga som vi nu debatterar är det något annat som i stället prioriteras och som nu framhålls av statsrådet. Det gäller då jämställdhet och strävan efter högsta möjliga sysselsättningsgrad även om man har mycket små barn. Att införa en större valfrihet för föräldrar till små barn är självklart i barnets intresse, men detta får stå tillbaka för andra prioriteringar.
I den praktiska utformningen av politiken kommer barnets bästa först på andra eller tredje plats eller ännu längre ned. Av Andnors svar framgår att tyngden läggs vid jämställdhet och statsekonomiska intressen. Det är kanske inte något fel med det, men då ska man inte lägga ut dimridåer om att det är barnets intressen som alltid kommer i främsta rummet.
Den här frågan handlar alltså om valfrihet. När ditt och mitt intresse kolliderar, när statens och mitt intresse kolliderar, ska jag då få välja att utforma mitt liv så som jag själv vill, eller ska jag gå i ekonomiskt styrkoppel i förhållande till regeringens uppställda intressen? Just i föräldrars valfrihet och möjlighet att utforma sitt liv så som de uppfattar vara bäst för sig, för sina barn och för sin familj tycks det ligga något skrämmande för regeringen.
Så sent som i mitten av mars svarade statsrådet Lena Hallengren på en fråga från Ann-Kristine Johansson när det gäller familjedaghem - tidigare kallat för dagmammor: Så länge som föräldrar efterfrågar familjedaghem menar jag att de har en given och viktig plats i barnomsorgen. Så svarade statsrådet. Här är det alltså föräldrarnas efterfrågan som är helt central. Om föräldrarna som efterfrågar att själva få ta hand om sina barn säger Berit Andnor i stället att om kommunerna skulle ges möjlighet att ge dessa föräldrar ekonomisk ersättning för detta skulle det innebära att bakslag för jämställdhetssträvandena. Återigen hänvisar alltså Andnor inte till barnets bästa utan till andra prioriteringar.
Enligt Skolverket kostar en dagisplats på heltid 126 300 kr. Dessa siffror gällde för 2002. Stödet efter föräldraavgifter uppgick till i genomsnitt 114 933 kr. Men detta barnomsorgsstöd tillfaller endast de föräldrar som utnyttjar kommunal barnomsorg. För dem som stannar och tar hand om sina barn blir stödet noll. Här kan man snacka om klyfta och orättvisor.
Varför värderar regeringen föräldrars önskemål om barnomsorg bara så länge de väljer det som regeringen accepterar? Varför ska dessa föräldrar inte få fatta de beslut som ligger i barnets intresse? Vad är det som är så skrämmande i att ge föräldrar en rimlig valmöjlighet att själva få ta hand om sina barn genom att ett kommunalt vårdnadsbidrag?
Anf. 109 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! En dag som denna borde vi vara glada. Det har varit en stor mottagning i Jönköping i kväll. Men den fråga som vi debatterar tycker jag är lite mer bekymmersam.
Jag såg en gång på en konstutställning en jämlikhetsmaskin. Det var en stor maskin där människorna gick in, väldigt olika - korta, tjocka, långa, smala, runda. Så kom de ut på andra sidan och var alla likadana - samma näsa, samma kroppsstorlek, samma kroppsform - en jämlikhetsmaskin. Sådan tror jag ibland att Socialdemokraternas verklighetsbild ser ut. Alla ska var likadana, och alla ska göra likadant. Åtminstone präglar det familjepolitikens område till väldigt stor del.
Jag har varit ute under hösten och fört en massa lyssnarsamtal. Jag har träffat mängder med föräldrar och frågat dem hur de vill ha sin barnomsorg för att den ska fungera så bra som möjligt för just den enskilda familjen. Jag har fått många olika svar av många olika föräldrar som har olika barn och framför allt olika önskemål. En del skulle vilja börja jobba redan efter en månad. De tycker att det fungerar bra. En del är nöjda med dagens situation. Men jag har träffat väldigt många föräldrar som räknar och räknar på föräldraförsäkringen för att få den att räcka så länge som möjligt. De är matematikprofessorer nästan hela bunten. De är inte nöjda med dagens villkor. Väldigt många uttrycker att de skulle vilja tillbringa mer tid tillsammans med sina egna barn. Det är inte möjligt. Ska man göra det i Socialdemokraternas Sverige måste man vara väldigt rik. Det valet har det inte. Är man mindre bemedlad, vilket de flesta är i det här landet, kan man inte få göra det i dagens socialdemokratiska Sverige. Det tycker man är väldigt orättvist.
I sitt svar åberopar Berit Andnor barnets bästa som skäl. Föräldrarna är då alltså enligt Berit Andnors sätt att se sämre än utbildad personal på att ge barn omsorg, kärlek och uppfostran. De är sämre på att lära barn konflikthantering, sämre på att uppmuntra, sämre på att stärka deras självförtroende. Varför underkänns föräldrarna annars som lämpliga vårdnadshavare till sina egna barn? Varför ska den omsorg som föräldrar ger inte vara något värt alls? Varför törs inte familjeministern tillåta den allra minsta lilla försöksverksamhet som man begär i så många kommuner?
Jag har två frågor till Berit Andnor. Den ena är: Vad är Berit Andnor så rädd för? Är det för att barnen inte får god omsorg? Är det för att kvinnorna ska släpa efter på arbetsmarknaden? För det andra: Hur många kommuner ska behöva starta uppror innan regeringen är beredd att lyssna? Det har kommit in åtskilliga skrivelser redan. Är det 50 kommuner som behövs för att regeringen ska lyssna? Är det 140, eller är det så att man är beredd att köra över folkopinionen i 280 kommuner? Jag ser fram emot svaret.
Anf. 110 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Interpellanten Mikael Oscarsson har ställt några frågor, och svaren på frågorna är den vanliga uppräkningen av vad som finns i Sverige av barnomsorg, skolbarnsomsorg, föräldraförsäkring, barnbidrag med mera och den vanliga redovisningen av den i och för sig gemensamma synen på att de allra flesta på något sätt vill kombinera arbetsliv utanför hemmet, omsorgen om det egna barnet i egen regi och möjligheten att vara hemma så mycket som möjligt. Man vill det på väldigt många olika vis, men det är ändå en gemensam syn som jag tror att vi alla delar.
Jag kan inte säga annat än att det inte är så förträffligt ens i Sverige som man kan tro om man bara läser statsrådets svar. Barnläkare har larmat om den stress som även blöjbarn utsätts för genom för stora barngrupper och för lång vistelsetid i dessa för stora barngrupper i den kommunala barnomsorgen. Därmed blir det för lite tid med familjen i de lugna enklare förhållandena med färre vuxna omkring en. Man larmar om att landets familjedagmammor är på väg att utrotas. Ur medicinsk synpunkt varnar barnläkarna för risken för infektioner. Den är mycket högre på daghem än hos dagmamma.
Det här betyder inte att vare sig barnläkare eller någon annan, till exempel kristdemokrater, tycker att dagis är fel. Men det blir fel om dagis alltid är det enda alternativet för alla barn oavsett vistelsetid, oavsett åldern på barnet, oavsett vilken familj det är fråga om. Barnombudsmannens årsrapport för 2004, som avhandlar 2003, berättar mycket om den stress som många barn upplever och om att de får uppleva för lite tid med sina föräldrar.
Dessutom svarar enligt min mening statsrådet från en helt felaktig utgångspunkt. Det är riksdagen som lägger fast vilken politik som ska gälla, inte regeringen. För ett år sedan bestämde sig en riksdagsmajoritet för ett bifall till reservation 2 i utbildningsutskottets betänkande 2002/03:UbU9. Där anser vi "att det är viktigt med mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Det som passar den ena familjen passar inte den andra. Därför skall föräldrar ha rätt att fritt välja barnomsorg. Barnomsorgen måste vara väl utbyggd, med olika alternativ. Vi är positiva till olika sorters barnomsorg med olika inriktning, i såväl kommunal som privat eller kooperativ regi. Valfrihet innebär också en möjlighet för dem som vill att i större utsträckning vara hemma med sina barn."
Enligt min världsuppfattning om riksdagen har regeringen, även om den inte uppskattar beslutet, att verkställa beslutet och röra sig i åtminstone någon riktning på ett års tid eller under mandatperioden eller i en interpellationsdebatt, som vid detta tillfälle, ange att regeringen på det och det sättet ska tillmötesgå riksdagsmajoritetens beslut. Men ingenting av detta syns.
Laghinder förs som trassel för att vi inte skulle kunna förändra någonting. Men då har väl regeringen åtminstone en uppgift att leverera en utredning som undersöker förutsättningarna att undanröja de lagliga hindren. Det finns risk för sämre position för kvinnor på arbetsmarknaden om man skulle tillmötesgå riksdagsmajoriteten, säger man. Så har man försökt att lägga kompenserade förslag för det.
Det avgörande är dock att en riksdagsmajoritet har vägt de här riskerna och utifrån olika utgångspunkter - det kan vara barnkonventioner och internationell rätt - bestämt att balanspunkten måste förflyttas så att mer möjligheter ges för barnfamiljerna. Varför beaktas inte riksdagsmajoritetens beslut?
Anf. 111 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! Runtom i vårt land växer upproret mot centralstyrningen av familjerna. Det är en gräsrötternas reaktion. Fler och fler föräldrar vill hitta egna lösningar, inte bara hänvisas till dem som den politiska överheten kokat ihop vid sina sammanträdesbord. I en rad kommuner har folkomröstningar om kommunal vårdlön redan genomförts. I samtliga har det blivit bifall till idén att låta föräldrarna bestämma mer över sina barns omsorg. Det är en signal som politiker borde bara lyhörda inför, ta till sig och inte lättvindigt avfärda bara för att de ideologiska skygglapparna inget annat medger.
I mina grannkommuner Surahammar och Västerås har insamlingar av namnunderskrifter gjorts för att visa på behovet av en mer rättvis barnomsorgspolitik som utgår från barnens bästa, och inte från det systemtänkande där alla barn oavsett vilka de är ska underordnas. I Surahammar var det de lagstadgade 5 procenten som ville ha en folkomröstning om en annan barnomsorgslösning. Socialdemokratin, som styr kommunen, sade reflexmässigt och utan vidare motivering bara nej. Det visar hur ideologiskt laddat något så självklart som att barn ska få den omsorg som är bra för dem har blivit.
Barn är olika och unika individer. En del mår bäst av förskolan. Då ska det vara hög kvalitet där. Andra mår bra av familjedaghem, som Socialdemokraterna har bekämpat. En del barn mår bra av att vara hemma längre. Varför ska det vara så kontroversiellt? Varför ska inte föräldrar själva få avgöra vad som är bra för deras barn? Det är inget litet ansvar som socialdemokratin tar på sig när man pekar med hela handen och säger: Alla barn ditåt! Socialdemokraterna fortsätter att lägga hinder i vägen för att vanliga människor, småfolket, ska få det som är självklart för de redan rika - valfrihet.
För Socialdemokraterna verkar det till och med vara okej att i strid med grundlagens principer öppet trotsa de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om det beslut som riksdagen fattade tidigt förra året, och som vi tidigare har hört om i debatten, och om den översyn av lagen om kommunala folkomröstningar som riksdagen efterfrågade den 4 april 2002. Demokratiminister Sahlin lovade i en debatt med mig här i riksdagen den 4 februari 2003 att det skulle effektueras.
Herr talman! Ännu finns en hel del att göra för att förverkliga barns rättigheter. Fortfarande ser alldeles för många vuxna barns rättigheter som något de ska få - inte något de redan har. Kanske är det förklaringen till att så många regeringar, också den svenska, runtom i vår värld gladeligen trotsar den barnkonvention som de själva har ratificerat och gett åtminstone läpparnas bekännelse.
I stället borde vi forma ett samhälle där det är barnets möjligheter att utvecklas som en egen unik person med unika gåvor och färdigheter som får stå i centrum. Det är en bit kvar för att förverkliga det. Socialdemokraterna drar sig heller inte för att av politiska skäl stryka misshagliga ord, till exempel "familjen", när de talar om barnkonventionen och barns rättigheter. Är det månne arvet från Alva Myrdal som spökar rejält?
Herr talman! Det vore intressant att få klara besked från Berit Andnor som socialdemokrat och barn- och familjeminister. Varför ser Socialdemokraterna så oerhört negativt på vanliga människors berättigade önskemål om att få fatta de beslut som de vill fatta om det som är det viktigaste för dem själva, nämligen deras barn?
Anf. 112 Berit Andnor (S)
Herr talman! Låt mig börja med barnkonventionen, som vi har ratificerat och som vi även har lagt som grund för den barnstrategi som vi har antagit gemensamt här i riksdagen. Barnkonventionen leder oss också i vårt arbete, och är en utgångspunkt i den lagstiftning som vi har.
Där står det mycket tydligt att det i varje barns grundläggande rättigheter ingår att få omvårdnad, att få växa upp under goda och trygga förhållanden och att få utvecklas i sin egen takt utifrån sina egna förutsättningar. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets uppväxt och även tar ansvar för barnet.
Barnkonventionen anger inte specifikt hur bistånd och stöd till föräldrarna ska utformas i respektive stat. Det står varje stat fritt att utforma familjepolitiken som man tycker. FN:s kommitté för barnets rättigheter har heller aldrig kritiserat utformningen av svensk barnomsorg, utom i ett fall. Det gällde diskriminering av barn till arbetslösa föräldrar och deras rätt till barnomsorg. Det hade man en synpunkt på, och det har vi rättat till.
Resonemanget av Torsten Lindström om att vi skulle ha utmönstrat begreppet familj saknar totalt underlag. Det finns inte och har icke funnits på det sätt som Torsten Lindström påstår i svensk lagstiftning.
Först och främst finns det ingen definition i barnkonventionen av begreppet familj, och inte heller i svensk lagstiftning. Vi har aldrig utgått från begreppet familj i vår lagstiftning. Den familjerättsliga lagstiftningen och annan relevant lagstiftning utgår i stället från begrepp som föräldrar, vårdnadshavare och förmyndare. Det är vad som finns i svensk lagstiftning, och det har så varit.
Vi ser olika på hur familjepolitiken ska utformas. Föräldraförsäkringen, barnomsorgen och barnbidraget är tre delar i en familjepolitik som är modern och anpassad till de önskemål som de allra flesta föräldrar har i dag. Den är utformad utifrån barnets bästa, och den har också som sin utgångspunkt att den ska bidra till jämställdhet mellan kvinnor och män. Den ska även utjämna ekonomiska villkor mellan dem som inte har barn och dem som har barn.
Den här politiken har fått stöd av svenska folket i allmänna val. Den har stöd av småbarnsföräldrar i dag i Sverige. De allra, allra flesta vill ha en möjlighet att kombinera arbete med familj. Man vill ha en barnomsorg och en föräldraförsäkring som är möjlig att utnyttja utifrån de specifika förhållanden som man har i varje familj. Den svenska föräldraförsäkringen är unik i sin längd och sin omfattning. Det finns inget land som betalar föräldrarna så mycket så länge för att vara hemma med sina barn. Den är flexibel, och den gör det möjligt för föräldrarna att kombinera arbete med familj. Det är en fantastisk möjlighet som vi ger våra barnfamiljer. Vi har genomfört reformer under senare år när det gäller maxtaxan, och vi har höjt barnbidraget. Allt detta är reformer som har efterfrågats av de svenska småbarnsföräldrarna.
Vårdnadsbidrag ska betalas. Låt mig bara säga att de pengarna ska tas någonstans. Det skulle innebära betydande nedskärningar i den kommunala barnomsorgen, men också i den privat organiserade.
Anf. 113 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Låt mig först säga till statsrådet Andnor att jag understryker att jag och Kristdemokraterna inte på något sätt är emot dagis. Vi tycker att vi ska ha bra och väl fungerande dagis med inte för stora barngrupper. Det som jag efterfrågar och framför här är alternativen, valfriheten och att myndigförklara föräldrarna. Det är det som driver mig.
Jag råkar själv vara småbarnsförälder, så jag känner mycket för den här frågan. Jag vet hur oerhört många småbarnsföräldrar som våndas över detta och som skulle vilja vara hemma mer än vad man kan i dag. Jag tycker att det är en självklarhet för Sverige att vi bör stödja de föräldrar som vill vara hemma.
Herr talman! Så sent som i onsdags beslutade regeringen om en översyn av föräldraförsäkringen. I de riktlinjer som har dragits upp för utredaren nämns bara inledningsvis och bara med en mening att föräldraförsäkringen ska göras utifrån tanken om barnets bästa och jämställdhet mellan könen. Därefter talas det om jämställdhet i förståelsen av att ett så jämnt uttag mellan mamman och pappan som möjligt ska vara målsättningen.
Herr talman! Medan det finns lagar som stadgar hur länge en arbetstagare får arbeta finns det inga begränsningar för hur många timmar ett barn får vistas inom den offentliga barnomsorgen. I dag förekommer det att små barn är i både nio, tio och upp till elva timmar på dagis. Regeringen borde först och främst tillsätta en utredning för att klarlägga detta. Jag tänker på tre saker, nämligen en reglering om hur länge ett barn får vara på dagis, vilken rätt barn har till föräldrars tid och till sist vilken rätt till semester på sommaren barn som vistas på förskolan har. Jag har fått signaler från människor som är verksamma inom förskolan och på dagis att det finns diskussioner om hur lång tid som barn har rättighet att få vara borta från dagis på sommaren.
Statsrådet Andnor påstår också att detta är en familjepolitik som har ett brett stöd bland Sveriges småbarnsföräldrar. Låt mig påminna om ett fullskaleförsök bland småbarnsföräldrar i Sverige från hösten 1994. Det var drygt sex av tio familjer som valde att ta hand om sina barn på hel- eller deltid med hjälp av vårdnadsbidraget.
Låt mig också påpeka att i Norge nyttjar 83 % av alla familjer som har barn under två år vad som där kallas
barnestötte
. Som statsrådet säkert känner till tog den socialdemokratiska regeringen inte bort det norska vårdnadsbidraget när man tillträdde eftersom det var så populärt. Även i Finland och Danmark har man system som liknar vårdnadsbidraget.
Om det nu är som Berit Andnor säger att det inte finns något brett stöd bland Sveriges föräldrar för att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag är det väl ingen fara att införa det. Det skulle ju ändå inte efterfrågas. Men jag tror att det är så att Berit Andnor vet att det är precis tvärtom. Det fullskaliga försök som genomfördes 1994 visar med all tydlighet att en stor del av Sveriges föräldrar vill vara hemma under längre tid och vårda sina barn om de får möjlighet till det.
Anf. 114 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Alla föräldrar är inte nöjda med dagens familjepolitik. Det visar väl alla de uppror som är på gång runtom i landet och alla skrivelser som kommer in till regeringen, och ändå står ministern här och säger att de är nöjda. Läser ni inte breven? Ser ni inte opinionsyttringarna ute landet? Det verkar som om ni har slagit dövörat till.
Jag skulle önska att ministern hade träffat Katarina Dausch som bor i Anderstorp. Hon berättade för mig om sin livssituation. Utifrån att hennes sambo hade förlorat ett barn växte deras insikt om att de ville tillbringa massor med tid tillsammans med sina barn, följa varje utvecklingssteg och vara med om framstegen under några år. Hon tycker att hon blir orättvist behandlad av dagens regering. Hon tycker att Socialdemokraterna borde ha en sådan syn på rättvisa att alla fick del av barnomsorgsstödet. Hon tycker att hon gör ett jättebra jobb. Visst låter det självklart att det skulle vara värt en ersättning? Hon leder nu familjeupproret i Anderstorp. Det är ett av alla dem som pågår runtom i landet.
Det handlar egentligen om att Socialdemokraterna prioriterar arbetslivet före barn och familjeliv. Här går en skiljelinje mellan socialdemokrater och kristdemokrater. Uppenbarligen kommer det att så förbli om jag har förstår ministerns svar rätt här i dag.
Jag har fortfarande inte fått något svar på hur många kommuner som behövs för att kullkasta den syn som regeringen har. Man kan erkänna att man har haft fel.
Vi vill ha en förbättrad föräldraförsäkring som möjliggör ett större uttag för pappor. Vi vill ha barndagar. Men vi vill också ha ett kommunalt vårdnadsbidrag. Jag ska göra vad jag kan för att underblåsa den präriebrand som faktiskt är på gång i Sveriges kommuner där föräldrar känner sig överkörda av Socialdemokraterna som vill styra och ställa. Det kan bli den brand som kullkastar en socialdemokratisk regering. Jag hoppas innerligt att det ska bli så. Ibland är det inte den förväntade som vinner.
Anf. 116 Torsten Lindström (Kd)
Herr talman! Berit Andnor avslöjade sig i sitt inlägg. Bakom mattan av ord kom det. I den socialdemokratiska världen finns inte begreppet familj. I stället talas det om annat. Det är ju just detta som är den ideologiska skillnaden. I den socialdemokratiska världen har socialiseringen gått så långt att den mest naturliga gemenskapen för det lilla barnet har raderats från näthinnan till skillnad från de skrivningar som finns i till exempel FN:s barnkonvention. Där har vi en avgörande skillnad oss emellan. De som betalar priset för den nuvarande politiken i vårt land är, som alltid, ytterst barnen.
När barnfamiljerna omgärdas av morötter och piskor i överflöd som ska få dem att agera på det sätt som den politiska minoritetsregeringen, den politiska överheten, har bestämt sig för är det korrekta, är det inte lätt att agera på det sätt som man själv känner är bäst för de egna barnen. I Berit Andnors värld ska tydligen inte barnfamiljerna få särskilt många möjligheter ens framöver att hitta de lösningar som är bra för de egna barnen.
Herr talman! Det är uppenbart att det behövs en ny politisk inriktning på familjepolitiken med rättvisa för alla familjer där alla barns bästa står i centrum, där barnkonventionen följs och där demokratin respekteras. Än så länge har Socialdemokraterna en bra bit kvar till den politiken. Under tiden betalas priset av barnen. Frågan är om barnen ska behöva vänta på en ny regering.
Anf. 117 Berit Andnor (S)
Herr talman! Jag tycker att Torsten Lindström ska gå hem och studera barnkonventionen och verkligen läsa avsnittet som behandlar det han kallar familjen. Då kommer han att upptäcka att familj definieras mycket vitt i barnkonventionen och kanske inte så som jag tror att Torsten Lindström uppfattar är den enda definition av begreppet familj som finns. Gör det! Studera barnkonventionen!
Kommunala vårdnadsbidrag ska ju betalas. Det finns inga pengar som ramlar ned uppifrån. Det ska betalas, och det ska naturligtvis finansieras genom den barnomsorg som kommunerna har. Detta skulle innebära att man får skära ned i barnomsorgen. Det skulle innebära inskränkningar i den valfrihet som Mikael Oscarsson säger sig värna om.
Det intressanta är ju vad som ligger i begreppet valfrihet. Valfrihet för vem? Är det valfrihet för den ensamstående mamman, valfrihet för de familjer som har ont om pengar eller valfrihet för dem som har väldigt gott om pengar? I Kristdemokraternas familjepolitik är det de som har gott om pengar som har möjlighet att utnyttja det man kallar vårdnadsbidrag. Det är inte en valfrihet för alla utan en valfrihet för ett fåtal. För mig som socialdemokrat handlar det om att ge alla barn goda uppväxtvillkor, att ge alla barn den välfärd som de har rätt att kräva och det stöd som de behöver, och det ska ske utifrån barnens bästa. Det gäller alla barn, inte bara några.
Det är samma sak när det gäller rättvisa. Rättvisa för vem, Mikael Oscarsson? Vem är det Mikael Oscarsson pratar om? De allra flesta barnfamiljer i dag vill ha möjlighet att kombinera arbete med familj. De vill ha den trygghet detta innebär - att ha en barnomsorg som fungerar, en föräldraförsäkring som är unik i sin längd och omfattning, att kunna forma sitt liv utifrån de olika behov och förutsättningar som varje familj har. De vill kunna ha den flexibilitet som denna familjepolitik erbjuder, som gör det möjligt att bygga sitt liv utifrån de olika förutsättningar man har.
Det är vad denna familjepolitik syftar till, att skapa förutsättningar utifrån barnets bästa men också att bidra till jämställdhet mellan män och kvinnor, att skapa goda förutsättningar för barnfamiljerna och att vi får en omfördelning från dem som inte har barn till dem som har barn.
För mig handlar rättvisa, valfrihet och demokrati om ett ansvar för alla barn, inte bara några.
Anf. 118 Mikael Oscarsson (Kd)
Herr talman! Valfrihet för vem? frågar statsrådet. Det är en fråga som har debatterats mycket, och det har gjorts flera opinionsundersökningar bland svenska folket om vad de tycker. Svenska folket har i flera opinionsundersökningar visat att det finns en stark efterfrågan på att kunna få stöd för att vara hemma de första åren.
Låt mig bara ta ett exempel. Det var en opinionsundersökning som Aftonbladet Kvinna gjorde för några år sedan. Den visade att 79 % av de svenska kvinnorna mellan 18 och 40 år önskade vara hemma med sina barn de första fyra åren.
Inför denna opinion verkar regeringen, avsiktligt eller oavsiktligt, vara fullständigt blind och döv. På samma sätt är man döv för de opinionsyttringar som har kommit. På de tre ställen där det har folkomröstats har det blivit ett klart ja. Det är nu ett tiotal kommuner som har skrivit och bett om att bli försökskommuner. Det finns en kraftig majoritet för valfrihet.
Jag tycker att det borde vara en självklarhet, statsrådet Andnor. Det här borde egentligen inte vara en partipolitisk fråga. Det borde vara så självklart att vi lyssnar på dem vi representerar, de människor som finns i Sveriges land, småbarnsföräldrarna som efterfrågar valfrihet. Det är så uppenbart att vi diskriminerar de föräldrar som vill vara hemma och att vi kväver alternativen.
Jag vill instämma i det som sades förut. Hur många ytterligare kommuner måste kräva det här? Nu är det ett tiotal kommuner. Andra har folkomröstat. Räcker det med 20 kommuner eller 50? Eller krävs det 100 kommuner? Var går gränsen? När ska polletten ramla ned? När ska småbarnsföräldrar få valfrihet?
Som jag ser det är det helt klart: Det krävs en ny regering.
Anf. 119 Berit Andnor (S)
Herr talman! Jag lever uppenbarligen i en helt annan verklighet än den Kristdemokraterna i kväll har visat upp. När jag är ute och reser i landet möter jag krav från föräldrarna på en god tillgång på barnomsorg, en barnomsorg som kanske blir ännu bättre, där vi tillför resurser som innebär att vi kan minska barngrupperna. Vi vet att de på många håll tyvärr är alltför stora. Det är det som är alternativet för mig, att förbättra och utveckla. Om vi har de ekonomiska möjligheterna handlar det kanske också om att bygga ut föräldraförsäkringen ytterligare.
Själva grunden för familjepolitiken ligger fast. Den består av föräldraförsäkringen som är unik i sin omfattning och längd. Det handlar om att ha en bra barnomsorg av god kvalitet där det finns olika former av utförande utifrån vad man väljer. Det handlar om barnbidrag och övriga ekonomiska stimulanser till barnfamiljerna. Denna kombination ger det absolut bästa stödet till småbarnsfamiljerna. Bakom det finns i dag en stor uppställning hos småbarnsfamiljerna. Man vill kunna kombinera arbete med familj. Det är den politik och de önskemål som jag som socialdemokrat kommer att arbeta vidare med.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.