Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Barnfattigdom

Interpellation 2009/10:185 av Lundh, Fredrik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2010-01-15
Anmäld
2010-01-18
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2010-01-22
Sista svarsdatum
2010-02-01
Besvarad
2010-02-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 15 januari

Interpellation

2009/10:185 Barnfattigdom

av Fredrik Lundh (s)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Alla barn har rätt till en skälig levnadsstandard, enligt FN:s konvention om barnets rättigheter.

Omkring en kvarts miljon barn i Sverige beräknas växa upp i fattiga familjer där brist på pengar är ett ständigt problem. Det handlar om familjer som kämpar för att få tillvaron att gå ihop utan några marginaler utöver det allra nödvändigaste.

En ny undersökning som Majblomman har låtit genomföra visar att ca 80 000 barn mellan 7 år och 15 år har föräldrar som minst en gång det senaste året inte haft råd med ett mål varm mat.

Andelen barn i hushåll med ekonomiskt bistånd har ökat mellan 2008 och 2009.

Barnfattigdom förekommer i hem där föräldrarna är arbetslösa, deltidsarbetande eller lågavlönade.

Ur ett barnperspektiv är det allvarligt att andelen barnhushåll med låg ekonomisk standard ökar eftersom det innebär risk för både sociala och ekonomiska problem.

För att bekämpa barnfattigdom krävs en kombination av åtgärder: jobb som ger föräldrarna möjlighet att integreras och utvecklas i arbetslivet, tillräckligt och genomtänkt inkomststöd och nödvändiga tjänster för barnen och deras familjer.

Vad avser statsrådet att göra för att komma till rätta med den ökade barnfattigdomen?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:185, Barnfattigdom

Interpellationsdebatt 2009/10:185

Webb-tv: Barnfattigdom

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)
Anf. 57 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Fredrik Lundh har frågat mig vad jag avser att göra för att komma till rätta med den ökande barnfattigdomen. Barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen. Vi strävar efter att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. Vi har i Sverige ett väl utvecklat stöd till barnfamiljer. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. De behovsprövade stöden, som till exempel bostadsbidraget, är direkt riktade till de hushåll som har de lägsta inkomsterna. Även barnbidraget verkar inkomstutjämnande. Detta är en del av den politik som kommer familjer i ekonomiskt utsatta hushåll till del. Till detta kommer även rätten till ekonomiskt bistånd som garanterar barnfamiljer en skälig levnadsnivå. Att mäta ekonomisk standard är svårt. Ett vanligt sätt är att mäta ekonomisk standard relativt sett. Under de senaste åren har det blivit mer lönsamt att arbeta, och många familjer med förvärvsinkomst har fått det bättre. Det faktum att de ekonomiska familjestöden är fasta belopp eller följer prisutvecklingen snarare än inkomstutvecklingen gör att den disponibla inkomsten för ensamstående med barn - vars inkomster i högre grad utgörs av ekonomiska familjestöd - halkar efter i tider av reallöneutveckling. En konsekvens av detta blir att hushåll som i hög grad är beroende av stöden inte får samma utveckling av sin disponibla inkomst jämfört med hushåll vars inkomster i större utsträckning består av löneinkomster. Det innebär dock inte att den absoluta standarden har minskat för hushåll med låg ekonomisk standard. Ytterligare en effekt är att barn som bor växelvis hos båda föräldrarna i statistiken räknas som barn till ensamstående. Dessa barn, 120 000 år 2006, får ta del av båda föräldrarnas inkomst, vilket för de allra flesta borde ge en bättre ekonomi än vad statistiken visar. Men faktum kvarstår, barnfamiljernas viktigaste inkomstkälla är förvärvsarbete, vilket innebär att åtgärder som skapar bättre förutsättningar till arbete är den viktigaste åtgärden för att möjliggöra en god ekonomisk standard. Långsiktigt måste målsättningen vara att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva. Ingen ska behöva vara beroende av ekonomiskt stöd. Där är drivkrafter för arbete en viktig del, och regeringens satsningar inom skatteområdet är av stor vikt för att göra det mer lönsamt att arbeta. Samtidigt har satsningarna inom såväl arbetsmarknads- som utbildningspolitikens område förstärkts för att möta effekterna av den ekonomiska nedgången. Genom exempelvis förstärkningar av nystartsjobben, fler platser inom yrkeshögskolan och yrkesinriktad gymnasial vuxenutbildning samt stöd till arbetslösa genom coachning och fler praktikplatser ges ökade möjligheter till kompetensutveckling och utbildning för arbetslösa. Det är viktigt att förhindra en långvarig frånvaro från arbetsmarknaden, men under tiden med arbetslöshet finns de sociala trygghetssystemen där som stöd.
Fredrik Lundh (S)
Anf. 58 Fredrik Lundh (S)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret även om jag hade hoppats på ett svar med mer fokus på åtgärder och mindre på hur man räknar fram hur många barn som i dag lever under fattiga förhållanden i vårt land. Arbetslösheten fortsätter att öka, och allt fler får svårt att försörja sig. Den borgerliga regeringen och minister Hägglund räknar själva med att kostnaderna för socialbidragen kommer att öka kraftigt under kommande år. Från år 2007 till år 2012 rör det sig om en ökning med hela 50 procent. Det drabbar alla, men allra hårdast drabbar det barnen. Andelen barn i fattiga familjer i Sverige är i dag större än på mycket länge. Samtidigt har vi inte sett vidden av hur den ekonomiska krisen kommer att slå mot barnen, men det finns ingenting som tyder på att utvecklingen kommer att avta. I år väntas 13,7 procent hamna under fattigdomsgränsen. Det är nästan vart sjunde barn i vårt svenska samhälle. Herr talman! Värst är utvecklingen för barn till ensamstående. År 2001 var det 9,5 procent av de barnen som levde i familjer under den relativa fattigdomsgränsen. År 2010, i år, beräknas det vara hela 23,4 procent. Det alltså nästan vart fjärde barn till ensamstående som kommer att leva i ekonomisk utsatthet detta år. Eftersom SCB tidigare konstaterat att de ekonomiska klyftorna nu är de största sedan man började mäta 1975 är det ingen vågad slutsats att barnfattigdomen i dag förmodligen är den största i modern tid. Visst finns det olika sätt att definiera ekonomisk utsatthet eller fattigdom på, som ministern sade. Fattigdom i Sverige är naturligtvis inte detsamma som fattigdom i tredje världen. Sverige är ett av världens rikaste industriländer, och vi har mycket bättre förutsättningar att hålla befolkningens välstånd på en god nivå. Vi har betydligt bättre möjligheter än de flesta andra länder. Men frågan är emellertid hur vi klarar av att fördela det välståndet och om det görs på ett acceptabelt sätt. Är ministern nöjd med hur välståndet fördelas i Sverige i dag? Enligt Rädda Barnen lever i dag upp emot 250 000 barn i fattigdom. Andelen barn som växer upp i fattiga familjer har ökat med 50 procent de senaste tre åren. Någonting håller på att gå riktigt snett i vårt land. Sveriges barn och ungdomar håller på att bli jobbkrisens stora förlorare. Det kan aldrig vara en framtidsinriktad politik. Standarden för barn i Sverige måste höjas, och ingen vuxen kan vara nöjd innan det är gjort. Nu behövs en politik som gör att barnen inte får betala krisen för lång tid framöver. Svaret på frågan om barnfattigdomsbekämpningen är inte så enkelt att man bara kan säga att vi satsar på sänkta skatter, dessutom nu på lånade pengar. Det krävs en betydligt bredare syn och ett bredare angreppssätt när det handlar om att bekämpa barnfattigdomen. Jag skulle vilja veta om ministern har några konkreta åtgärder som han tänkte vidta för att bekämpa barnfattigdomen. Vad har regeringen för mål när det handlar om barnfattigdom?
Monica Green (S)
Anf. 59 Monica Green (S)
Herr talman! Vi fortsätter nu den debatt som vi började med tidigare i eftermiddag då vi pratade om krisen. Vi är alla medvetna om att den har drabbat världen, men den har förvärrats av den borgerliga regeringen här i Sverige eftersom man har valt att sänka skatterna mest för dem som har det allra bäst. Göran Hägglund har tidigare hävdat att många barn har det bra. Jag kan hålla med om att det finns många barn i Sverige som har det bra i dag, men det räcker inte. Att 200 000 barn lever under fattigdomsstrecket och att över 500 barn blir vräkta tillsammans med sina familjer är inte värdigt Sverige. Ökade klyftor har lett till fattiga barn. Klyftorna har ökat under de senaste åren, och vissa av oss har blivit rikare. Vissa av oss har råd att köpa glasögon. Vissa barn har inte råd att skaffa glasögon när de ser dåligt. Vissa barn påverkas alltså på det sättet att de missar undervisning för att de inte har råd att skaffa glasögon. Vi vill ha en avgiftsfri skola i hela Sverige, en skola som ser alla barn, en skola som tar hand om alla barn och som finns där om föräldrarna har det svårt. Nu när så många fler har blivit fattiga räcker det inte, Göran Hägglund, med att svara: Vi har gett mer pengar till kommunerna. Ja, det har ni gjort i år, under valåret. Det var det enda löfte som ni kunde ge. Det enda varaktiga löfte som ni kan ge är de sänkta skatterna, mest till dem som har det allra bäst. Nu är det nya grupper som tvingas söka försörjningsstöd. Vi hörde Fredrik Lundh tidigare beskriva hur försörjningsstöden och socialbidragen ökar i kommunerna mer och mer. Detta drabbar inte bara verksamheterna i kommunerna - man får mindre pengar till att ha en bra kvalitet - utan det drabbar också de enskilda individerna, de små, verkliga barnen där ute i verkligheten som är av kött och blod och som nu lider för att deras föräldrar inte har ett arbete eller för att deras föräldrar inte har fått den utbildning som de skulle behöva för att vara anställningsbara. Så här kan vi inte ha det i Sverige i dag. Vi måste göra mer för att barnen ska bli så lite drabbade som möjligt av den här krisen och för att barnen ska få det bättre. Vi vill inte ha en ökad barnfattigdom i Sverige i dag. Att dra isär ett samhälle, att öka klyftorna mellan grupperna, gör att grupp ställs mot grupp och att det plötsligt blir orättvisa. Man känner sig utanför, och de som känner sig utanför kan också ta till andra grepp om de inte blir accepterade av samhället. Oroligheterna ökar. Bråken kan öka. I vissa länder bygger man staket runt sina samhällen för att slippa ha de fattiga omkring sig. Så ska vi inte ha det i Sverige. Vi ska ha ett samhälle där alla känner sig välkomna. Tyvärr finns det nu tendenser som visar på att vi har slitit isär samhället så att fattiga barn får det sämre och där man till och med accepterar att det finns kackerlackor i lägenheter utan att någonting görs åt det. Det finns områden i Sverige där barn är extra utsatta. De behöver hjälp. De behöver socialministerns hjälp i dag.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 60 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Det känns som att det här riskerar att bli en upprepning av de två debatter som vi hade omedelbart innan uppehållet för gruppmötena, men det är frågor som förtjänar att diskuteras. Har det funnits problem i Sverige tidigare? Fanns det problem tidigare när Socialdemokraterna fanns vid makten? Ja, det gjorde det otvetydigt. Problemen har funnits under lång tid. Det hindrar inte att de ska lösas, men man får lätt intrycket här i debatten att det bara är att knäppa med fingrarna och sedan löser vi problemen. Så är inte fallet, herr talman. Hade det funnits några problem om de röd-röd-gröna hade styrt Sverige? Ja, herr talman, det hade funnits problem också då, och problemen är angelägna att ta itu med. Den enskilt viktigaste frågan när det handlar om att möta barnfattigdomen är att göra det möjligt för fler människor att ha ett arbete och att skapa ett utrymme i familjernas ekonomi för att kunna möta det oväntade och kunna hantera vardagslivet. Då är det ett faktum att med mina motdebattörers ekonomiska politik skulle hushållen ha mindre pengar att röra sig med, och därmed skulle barnfattigdomen vara större, herr talman. Vi ska också komma ihåg att när man säger att regeringen har förvärrat den ekonomiska krisen blir det nästan lite patetiskt med tanke på de förslag som oppositionen har lagt fram under lång tid och som skulle ha lett till att Sverige i dag hade varit i en helt annan ekonomisk situation och, som jag misstänker, varit i ett nedskärningsskede i stället för att vara i det uppbyggnadsskede som vi befinner oss i i dag. För den politik som har handlat om att spendera gränslöst med pengar i stället för att ta ansvar hade gjort att Sverige skulle ha befunnit sig i en väldigt svår situation. Vad behöver vi göra? Det viktiga är fortsatt koncentration på det som handlar om jobbskapande, att skapa goda villkor för företagsamhet i Sverige så att fler vill starta och driva företag och utveckla företag så att fler får jobb. Annat viktigt är förstås att satsa på utbildningssystemet så att vi har en skola som fungerar väl och som gör att fler av våra barn och unga får en bra utbildning och kan stå sig väl på arbetsmarknaden framöver. Det handlar om att jobba intensivt med integrationsåtgärder som gör att människor som kommer till vårt land och som har en annan etnisk bakgrund så snabbt som möjligt kommer in i samhället genom att tillägna sig det svenska språket och kan få möjlighet att försörja sig själva. Det är inom de områdena som jag tror att det allra viktigaste ligger. Regeringen har också tillsatt en utredning för att titta på den ekonomiska situationen för föräldrar som lever åtskilda för att se hur barnens ekonomiska situation ser ut. Där finns sannolikt underlag så småningom för att kunna vidta ytterligare åtgärder för att förbättra, men det är bra att ha en bild innan man gör saker där man inte kan begrunda effekterna riktigt klokt innan man genomför dem. Min sammanfattning är att regeringen gör det som är klokt att göra. Regeringen har mycket kvar att göra när det gäller att arbeta aktivt med att framför allt säkerställa att fler människor kan försörja sig själva. Att skapa trygga skyddsnät för de barn som behöver särskild hjälp och stöd till exempel genom en bättre fungerande psykiatri och genom en skolhälsovård som fungerar väl är viktigt. Och självklart ska vi fortsätta arbetet för att öka det ekonomiska utrymmet i hushållens ekonomi.
Fredrik Lundh (S)
Anf. 61 Fredrik Lundh (S)
Herr talman! 90-talskrisen var tuff, inte minst för barnen. Barnfattigdomen ökade fram till 1997, men från 1997 och framåt pressades den ned och tillbaka. Men nu vänder det igen. Nu skenar barnfattigdomen. Orsakerna är arbetslöshet och ekonomisk kris, men det är inte bara det. Det handlar också om politiska beslut. Arbetslöshetsförsäkringen har ni trasat sönder. Tusentals utförsäkras ur sjukförsäkringen. Genom skattesänkningar har de rikaste blivit rikare, och de fattigare har blivit fler. Det här duger inte, Hägglund! Vi har ett tufft år bakom oss med ekonomisk kris. Det är vi alla medvetna om. Men barnen blir dessutom utsatta från två håll, och då kräver det att vi från politiken tar vårt ansvar. Föräldrar blir arbetslösa med allt vad det innebär av oro och ekonomisk utsatthet. Samtidigt, i kölvattnet av den ekonomiska krisen, får nu kommuner stora problem med ekonomin. Det drabbar redan nu skola, barnomsorg och fritidsverksamhet. Ingenting gör mig så upprörd som när barn får betala priset för dåliga politiska beslut. Jag vill se en regering som tar ansvar och levererar riktade åtgärder för att barn inte ska växa upp i fattigdom. Förra veckan fick jag ett mejl från en 16-årig kille. Han skriver så här om sin situation som student på en annan ort än den där föräldrahemmet finns: Jag har legat och tänkt på detta i många nätter nu, och denna tanke plågar mig så otroligt mycket så jag tvingas mejla detta till er för att få det ur vägen. Båda mina föräldrar lider av svåra sjukdomar som Sjögrens syndrom, KOL och hjärtsjukdomar, så båda två har sjukpenning, tror jag att det heter, och har redan nu en svårt pressad ekonomi på grund av lån de tog medan de var friska och glada. Som jag har förstått det har mina föräldrar också fått mycket mindre pengar nu sedan det senaste valet, och min pappa som har både kärlkramp, lungsjukdomen KOL och många fel i hjärtat - han har fått explodera någon sak i hjärtat många gånger - får ständigt vara i strid med Försäkringskassan som verkar vara på honom hela tiden, känns det som. Det känns besvärligt att se mina föräldrar få brev från kronofogden på grund av gamla lån som de tog när de var friska. Jag törs knappt be om pengar då jag vet att mina föräldrar då kommer att få leva under mycket pressade förhållanden månaden framöver. Han avslutar sitt mejl med följande: I värsta fall kommer jag nog att få hoppa av gymnasiet. Jag vill inte se mina föräldrar plågas, samtidigt som jag plågas med min situation. Vad skulle ni i riksdagen göra i min situation? Försök se det med mina ögon. Snälla. Min fundering är givetvis vad socialminister Hägglund har att säga till den killen och till alla de andra som lever under fattiga förhållanden. Är ministern beredd att ta fram en strategi mot barnfattigdomen? Det här är en utveckling vi ser i Sverige i dag, 2010. Det är här vi avgör hur morgondagen, framtiden, ska se ut, vilken uppväxt dessa barn ska ha under de kommande åren. Då räcker det inte med att lyfta fram de skattesänkningar man genomfört. De träffar inte dessa barn i den omfattning som skulle behövas.
Monica Green (S)
Anf. 62 Monica Green (S)
Herr talman! Jag noterar att Göran Hägglund insinuerar att vi socialdemokrater på något sätt skulle ha en budget som inte går ihop. Han insinuerar att vi skulle ha varit i en annan situation. Ja, det skulle vi, för vi hade fördelat budgeten på ett annat sätt. Det är inte så att vi gör av med mer pengar än den borgerliga regeringen. Vi har ett bättre saldo än den borgerliga regeringen. Alla våra förslag är finansierade fullt ut. Vår budget är i balans, och vi har ett bättre saldo än regeringen. Det kan Göran Hägglund känna sig helt lugn med. Det är beklagligt att han insinuerar att det skulle vara ett annat läge. Till och med Anders Borg berömmer oss socialdemokrater för att vi åtminstone alltid har ordning och reda i ekonomin. Nu under valåret försöker han visserligen slänga ut att vi säkert är lite slarviga, men han har hela tiden hållit fast vid att Göran Persson och Socialdemokraterna är kända för att ha ordning och reda i ekonomin. Det har vi nu också. Alla våra förslag är finansierade fullt ut. Jag vill ha det sagt för protokollets skull. Var det inte dåligt på Socialdemokraternas tid? Jo, 2004-2005 såg vi en trend att barnfattigdomen ökade. Det var därför vi införde den så kallade barnmiljarden, alltså för att förbättra för de mest utsatta. Vi höjde underhållsstödet, förbättrade bostadsbidraget och såg till att studerande med barn fick ett bättre läge. Vi gjorde saker för att barnen inte skulle behöva drabbas och fler barn bli fattiga. Det som i dag behövs är att kommunerna får långsiktiga besked så att de kan bygga upp verksamheterna. Det behövs en förskola med barnomsorg på obekväm arbetstid, och fler människor behöver komma i arbete. Kom inte och säg att människor har valt arbetslösheten. Det är vad Göran Hägglund insinuerar när han säger att incitamenten måste öka.
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 63 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag har varken sagt det ena eller det andra som påstås i slutet av det senaste inlägget. Målet för regeringens politik är förstås att fler människor, alla som kan och har förmåga att komma i arbete, ska arbeta. De som till exempel är sjuka eller behöver förtidspensioneras ska inte arbeta. Det ska finnas trygghetssystem som fångar upp och hanterar deras situation. Vi behöver stärka situationen för barnen i Sverige på många sätt. Vi talade i en tidigare debatt i dag om ett antal åtgärder. En av dem handlar förstås om ekonomiska förbättringar för barnfamiljerna. En förbättring som vi föreslagit gäller skattesänkningar. Där har Socialdemokraterna vid varje enskilt tillfälle sagt: Nej, det ska vi inte göra. Ja, vi ser kanske att det skulle förbättra ekonomin för hushållen, för undersköterskan och metallarbetaren, men vi vill ändå inte acceptera det. I efterhand har de dock köpt förslaget. Om skattesänkningar nu är så förfärliga undrar jag varför de då inte föreslår att vi går tillbaka och lägger oss på 2006 års nivå. Varför gör man inte det om man tror att skattesänkningar är det som föröder landets ekonomi? Vi har gjort skattesänkningar för att förstärka och förbättra medborgarnas ekonomi, skapa ett större ekonomiskt utrymme för hushållen och därmed möjliggöra för fler att leva på sin lön. Ska kommunerna få långsiktiga ekonomiska besked, frågades det. Vi har tillskjutit extra pengar till kommunerna just för att motverka den stora svacka som de har gått in i, den svacka som uppkommit när människor förlorat arbetet och skatteintäkterna därmed minskat för kommunerna. Vi har skjutit till pengar för att utjämna. Vi kan inte säga att vi därigenom löser kommunernas alla ekonomiska problem, men vi har velat jämna ut den grop som uppstått ekonomiskt för kommunerna. Självklart tittar vi mycket noggrant på kommunernas ekonomi, och om det behövs kommer vi att göra mer. Om vi upplever att kommunerna i ljuset av allt bättre ekonomiska prognoser får större stabilitet i sina ekonomier ska vi inte ge mer pengar den vägen, utan då ska vi naturligtvis använda pengarna till andra angelägna ändamål. Monica Green säger att Socialdemokraternas budget går ihop. Om man tittar på dokumenten kan man se att det skulle leda till en väsentligt sämre ekonomisk tillväxt än den som åstadkoms med regeringens politik. Se bara på problemet om vi hade blivit sittande med en bilfabrik. Det hade varit ett betydande problem för ett land eller en regering att hantera. Socialdemokraterna löser nästan varje fråga som dyker upp med nya utgifter även om de sedan inte täcker in det budgetmässigt. Nästan varje inlägg i riksdagen handlar om ytterligare medel till områden som de inte har täckning för i sin budget. Jag har respekt för att det i opposition är lätt att dras med. Man vill göra mer. Jag tror samtidigt att det är viktigt att oppositionen har respekt för att regeringsställning kräver ansvarstagande, att plus och minus sammantaget ska gå ihop. I annat fall kommer det att gå riktigt illa för ett land som Sverige.
Fredrik Lundh (S)
Anf. 64 Fredrik Lundh (S)
Herr talman! Om vi ska slippa barnfattigdom krävs en lång rad insatser. Göran Hägglund har i olika debatter lyft fram skattesänkningar som om det skulle lösa situationen för dessa barn. Jobbpolitiken måste förbättras, för det är förstås arbetslösheten som gör inkomsterna små och utsattheten stor. Men det räcker inte, framför allt inte på kort sikt. Den som vill hjälpa dessa barn måste inse att det krävs olika slag av inkomststöd och det måste vara på en tillräcklig nivå. Bostadssituationen måste ses över, insatser i förskola och skola lyftas fram - också för barn till arbetslösa - och vårdnadsbidraget avskaffas eftersom det bidrar till att förstärka grunderna för isolering och utanförskap. Det viktigaste är dock att vi alla inser att vi inte kan behandla våra minsta så olika. Olof Palme uttryckte det väl i samband med vår partikongress 1975: "Man kan inte . hålla på och tala om mina barn och dina, utan det är fråga om våra barn - det gäller varenda tjatting. Därför ska barnen sättas i förgrunden." Visst är detta viktigare än sänkt skatt med ytterligare några tusenlappar för dem som redan har allt. Min fråga kvarstår: Är ministern beredd att ta sitt ansvar och ta fram en strategi för att bekämpa den barnfattigdom som i dag skenar i Sverige?
Göran Hägglund (Kd)
Anf. 65 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Jag vill peka på det som jag sade i mitt första inlägg och som Fredrik Lundh antingen inte fullt ut förstår eller väljer att bortse från, nämligen att det gäller att skilja på relativ fattigdom och absolut fattigdom. När skatten sänks för att fler människor ska komma i arbete leder det till att den relativa fattigdomen ökar, men det betyder inte att den absoluta fattigdomen ökar. Det är viktigt för alla som följer denna debatt att ha det klart för sig. Fredrik Lundh är irriterad över att jag pekar på skattesänkningar som en viktig åtgärd för undersköterskan, metallarbetaren, polisen, läraren, yrkesgrupper som tillhör de vanliga. Han är irriterad över det, och det är förstås besvärande att inse att hans politik innebär att dessa människor varje månad får färre hundralappar till hushållet jämfört med vad de får med regeringens politik. Kommer fattigdomen att öka eller minska om man får mindre pengar kvar i plånboken? Den kommer naturligtvis att öka. När det gäller skola och förskola har regeringen gjort insatser som saknar motstycke i svensk modern ekonomisk politik genom tillskott till kommunsektorn för att hantera den utomordentligt svåra situation som uppkom. Vi följer situationen noga. Vi följer noggrant hur kommunerna klarar av sina uppgifter när det gäller äldreomsorgen, sjukvården, skolan, förskolan och andra viktiga områden. Det blir lite lustigt när en viktig åtgärd för Fredrik Lundh blir att avskaffa valfrihetsreformer på familjeområdet, som om det skulle vara lösningen i detta sammanhang. Detta är ytterligare en möjlighet för familjerna att välja det som de själva anser vara det bästa för sina barn.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.