åtgärder mot förföljelsesyndrom och psykiskt sjuka brottslingar

Interpellation 2004/05:82 av Pehrson, Johan (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2004-10-28
Inlämnad: 2004-10-28
Besvarad: 2004-11-11
Sista svarsdatum: 2004-11-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 28 oktober
Interpellation 2004/05:82
av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om åtgärder mot förföljelsesyndrom och psykiskt sjuka brottslingar

Alltfler människor förföljs systematiskt av någon de känner eller av en helt främmande person. Den som förföljs bryts ned bit för bit, livet präglas av ständig oro och maktlöshet. Många av de som förföljer en annan person lider av psykiska störningar. Förföljelsesyndrom, så kallad stalking, kan ske genom övervakning, trakasserier och hot. Det kan pågå under några veckor, månader och år. Förföljelsen kan resultera i våldshandlingar av olika slag, eller ske genom ett flertal, upprepade "mindre allvarliga handlingar" som telefonsamtal, e-post och brev med obehagligt innehåll, eller att personen bara visar sig i närheten @ något som kan vara mycket påfrestande och hotfullt för den som drabbas. Gärningarna kan utgöra till exempel olaga hot, ofredande eller hemfridskränkning @ brott med lågt straffvärde. Men ofta hamnar förföljelsesyndrom fortfarande i en juridisk gråzon.

Det finns sedan 1998 två brottsrubriceringar som träffar liknande gärningar som begås mot en närstående eller tidigare närstående person och där var och en av gärningarna har varit ett led i en upprepad kränkning av integriteten. Det handlar om brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Flera "mindre allvarliga" brott kan där bedömas tillsammans och ses som ett allvarligare brott. Dessa brottsrubriceringar används dock inte vid "stalking", bland annat eftersom de förutsätter en nära relation mellan brottsoffer och förövare.

I en del länder som till exempel USA, Kanada, Storbritannien och Australien, är "stalking" straffbart i särskild lag. Det är hög tid att även Sverige inför en brottsrubricering som täcker in förföljelsesyndrom, något som vi i Folkpartiet liberalerna nyligen har föreslagit i en motion. Men det behövs också bättre, snabba och effektiva åtgärder mot denna typ av beteende.

Polisen måste på ett tidigt stadium kunna arbeta med att förhindra fortsatta förföljelser. Skyddet för den som utsätts måste stärkas och systematiska riskbedömningar behöver göras inom rättsväsendet och psykiatrin. Polisens samarbete med psykiatrin genom kartläggning och uppföljning av personer med förföljelsesyndrom och psykiska störda personer som begår brott måste skärpas. I dag finns det också brister i sekretessreglerna som skyddar den dömde i stället för brottsoffret. Justitieministern hänvisar ofta till ett antal utredningar som pågår eller betänkanden som bereds men konkreta åtgärder lyser med sin frånvaro.

Det är trots allt bara en del av alla impulsiva, aggressiva och oberäkneliga människor som begår grova brott. Detsamma gäller naturligtvis psykiskt sjuka personer.

Instrument för att förutsäga farlighet är dock av stor vikt och de finns i dag, men de är inte allmänt accepterade eller konsekvent använda. Att olika rättspsykiatriska kliniker i dag tillämpar en variation av riskbedömning med eller utan systematik utgör ett betydande rättssäkerhetsproblem även för den som är underkastad vården. Det medför också en slumpmässighet i samhällsskyddet. Trots svårigheterna att ta fram fungerande farlighetsbedömningar är detta en uppgift som måste lösas. Det kan också vara nödvändigt att upprätta ett mer omfattande bedömningsregister under noggrann tillsyn.

Frågorna om farlighetsbedömningar ställer svåra sekretessfrågor på sin spets när det gäller att överföra information mellan olika ansvariga myndigheter. Exempelvis har säkerhetspolisen i dag svårt att få ut en rättspsykiatrisk undersökning om en psykiskt sjuk person som hotat en offentlig person. Denna sekretess försämrar säpos möjligheter att göra korrekta farlighetsbedömningar och trygga säkerheten för personer med skyddsbehov.

För att komplicera behovet av struktur ytterligare måste man nämna att det finns farliga personer som ännu inte är dömda. Allmänpsykiatrin har inte tillgång till belastningsregister. Oavsett om vi finner systematik och underlag för den rättspsykiatriska vården med dagens framtagna modeller riskerar vi att missa andra farliga personer. Pedofiler, sexualbrottslingar och pyromaner brukar enligt Socialstyrelsen bland annat felaktigt rankas lågt i farlighetsbedömningar, med de modeller för riskbedömningar som finns i dag.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:

1. Kommer ministern att verka för ett lagförslag som innebär en särskild brottsrubricering mot förföljelsesyndrom, och när får vi se ett sådant förslag?

2. Vilka åtgärder vidtar ministern för att polisens och psykiatrins samarbete ska utökas samt att de ges bättre förutsättningar att göra systematiska farlighets- och riskbedömningar?

3. Vilka åtgärder vidtar ministern för att berörda myndigheter ska kunna få bättre tillgång till viktig registerinformation?

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:82

Webb-tv: åtgärder mot förföljelsesyndrom och psykiskt sjuka brottslingar

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:27 Torsdagen den 11 novemberProtokoll 2004/05:27 11 § Svar på interpellation 2004/05:82 om åtgärder mot förföljelsesyndrom och psykiskt sjuka brottslingar

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 117 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Johan Pehrson har frågat mig om jag kommer att verka för ett lagförslag som innebär en särskild brottsrubricering mot förföljelsesyndrom, när vi får se ett sådant förslag, och vilka åtgärder jag vidtar för att polisens och psykiatrins samarbete ska utökas samt att de ges bättre förutsättningar att göra systematiska farlighets- och riskbedömningar. Johan Pehrson har även frågat vilka åtgärder jag vidtar för att berörda myndigheter ska kunna få bättre tillgång till viktig registerinformation. Frågorna är ställda mot bakgrund av fenomenet att en person systematiskt förföljer och trakasserar en annan person på olika sätt, så kallat förföljelsesyndrom eller stalking . I många fall är de enskilda gärningarna straffbelagda, som till exempel ofredande, olaga hot eller misshandel. Att brottslighet bedrivits i stor omfattning utgör dessutom redan i dag en försvårande omständighet som ska beaktas när domstolen bestämmer ett straff. Olika åtgärder och metoder måste användas för att bekämpa stalking . Rikspolisstyrelsen har på regeringens uppdrag, i samråd med Riksåklagaren, utarbetat rutiner och riktlinjer för polisens arbete med ärenden om besöksförbud. Vidare har regeringen gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att genomföra en ytterligare utvärdering av tillämpningen av besöksförbudslagstiftningen. Rikspolisstyrelsen har också beslutat genomföra ett metodutvecklingsarbete med särskild inriktning på brott där stalking förekommer, i syfte att höja kvaliteten på polisens insatser i dessa fall. Jag har denna vecka mottagit betänkandet Personskyddet för den centrala statsledningen , som innehåller förslag till hur personskyddet kan förbättras ytterligare. Utredaren understryker bland annat vikten av tillgång till relevant information för korrekta hotbildsbedömningar. Därför föreslås bland annat att Säkerhetspolisen i vissa fall ska kunna få del av rättspsykiatriska undersökningar samt uppgifter från hälso- och sjukvården och kriminalvården. Bedömningar av psykiskt sjuka personers farlighet för egen och annans hälsa är givetvis en uppmärksammad fråga inom psykiatrin. Socialstyrelsen kommer inom kort att presentera en kunskapsöversikt över risk- och farlighetsbedömningar och avser att ge ut riktlinjer för riskbedömningar. Den av regeringen utsedda nationella psykiatrisamordnaren arbetar också med dessa frågor. Regeringen har dessutom tillkallat en parlamentarisk kommitté med uppdrag att föreslå åtgärder för att motverka och förebygga hot och våld mot förtroendevalda i stat, kommun och landsting. I uppdraget ingår bland annat att överväga om det i något avseende finns behov av förändring av det straffrättsliga skyddet för förtroendevalda. Inom Justitiedepartementet bereds vidare olika lagförslag som ska ge ökat skydd av personer som utsätts för hot och våld. Det gäller bland annat utvidgad sekretess för dem som kan komma att utsättas för hot, våld eller annat allvarligt men, och en utvidgning av regeln om sekretessgenombrott inom sjukvård och socialtjänst, där det starka intresset av sekretess föreslås till viss del få stå tillbaka för intresset av en effektiv brottsbekämpning. Att bli utsatt för förföljelse på det här sättet är mycket skrämmande och hotfullt. Som framgått pågår ett omfattande arbete för att förhindra brott av detta slag. Jag följer utvecklingen noggrant och är beredd att vidta ytterligare åtgärder om detta skulle visa sig nödvändigt.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 118 Johan Pehrson (Fp)

Herr talman! Svara aldrig på förföljarens brev och e-post. Det förstärker beteendet. Det allra bästa är att vara både neutral och likgiltig. Läs ingenting men dokumentera allt för att kunna ge en helhetsbild av förföljelsen. Så säger Martin Grann som är verksam vid Centrum för våldsprevention vid KI här i Stockholm. Han har jobbat mycket med det faktum att väldigt många människor - upp till 5 % av befolkningen - någon gång under sitt liv får uppleva att vara förföljda. Det är således ganska vanligt att människor blir förföljda på olika sätt. Det handlar om personer som är mer eller mindre störda och har mycket svårt med relationer och att förstå sociala konventioner. Det kan gälla politiska företrädare, TV-kommentatorer eller kändisar, men det gäller också en mängd vanliga människor som på olika sätt har haft en nära relation till en person som, när den som blir utsatt vill bryta relationen, vägrar släppa. Då går det över till förföljelsemani, eller stalking som det heter på engelska. Jag vill tacka för justitieministerns svar. Det är visserligen till stora delar en uppräkning av gällande men otillräcklig lagstiftning. Det handlar om utredningar som pekar på kanske tio år av tillkortakommanden när det gäller bland annat hotbildsbedömningar och personskydd, vilket vi har pratat väldigt mycket om det senaste året, inte minst efter det tragiska mordet på en tidigare utrikesminister. Det handlar också om det faktum att Sverige år 2004 inte arbetar strukturerat med farlighetsbedömningar när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Det är mycket konstigt. Det är ett väldigt stort godtycke i dag, vågar jag påstå, på våra rättspsykiatriska kliniker när det gäller vilken person som kan betraktas som lämplig för längre frigång eller som färdigbehandlad och klar att släppas ut och återanpassas till samhället. Det som oroar mig är att justitieministern inte säger ja till att titta närmare på detta med stalking eller förföljelsesyndrom. Jag kan dock säga att justitieutskottet i dagarna skickar ut detta på bred remiss i hela det svenska rättsväsendet. Vi i justitieutskottet tycker nämligen att detta är så allvarligt att vi kanske måste trycka på justitieministern något. Jag tycker att det är viktigt. Detta berör så många människor som får sina liv förstörda. Det handlar om situationer som inte når upp till olaga hot, inte till ofredande och inte till grov fridskränkning. Besöksförbud är otillräckligt. Ändå får man sitt liv förstört därför att det springer omkring en människa och trakasserar och förföljer en, och detta kan pågå mycket länge. Vi vet att med effektiva åtgärder direkt, om man följer de råd Martin Grann ger, kan säkert 90 % av detta upphöra. Det är viktigt. Men det är 10 % som inte ger sig, och då måste vi välja: Står vi på den utsattas sida, eller står vi på gärningsmannens sida? För mig och Folkpartiet är det självklart att vi måste stå på den utsattas sida, den som får sitt och sin familjs liv slaget i spillror. Man vågar inte gå ut mer än längs en i förväg bestämd väg. Man har polisbeskydd, man har larmpaket och man är ständigt hotad. Det viktiga här är att vi går framåt och förbereder oss för en förändring i straffrätten där vi väger in detta för att stå på den utsattas sida när vi måste välja - för konflikten är ofrånkomlig.

Leif Björnlod (Mp)

Anf. 119 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Min frågeställning berör detta. Den handlar om de människor som på olika sätt begår brott på grund av att de har ett handikapp eller en svag psykisk konstitution. Det jag närmast tänker på är de utvecklingsstörda människor som sedan specialsjukhusen stängdes behandlas som vanliga brottslingar och kan dömas till fängelsestraff. Dessa människor har också hamnat i kriminalvården. De har hamnat på fångvårdsanstalter där de har fått en mycket speciell ställning. De är synnerligen svagbegåvade. De har inte mental kraft att hävda sin rätt. De utsätts för mobbning och utnyttjas av andra, smartare interner till att begå brott. De luras till att begå brott. Det finns ingen klar bild av hur det ser ut i våra fängelser när det gäller dessa människor. Psykansvarskommittén har sagt att när det gäller de här människorna skulle ett slutet gruppboende kunna vara en betydligt bättre form av påföljd för deras misstag att begå brott. Ofta handlar det nämligen inte om medvetna brott. Man har alltså inte ens insikten om att det är ett brott man har begått. Den här frågeställningen tycker jag känns väldigt viktig. Till skillnad från Johan Pehrson som vill ha ett hårdare och mer straffande samhälle vill jag mer värna om de människor som har blivit utsatta på ett annat stadium så att de har hamnat i den situation där de är. Jag efterlyser det gamla Folkpartiets och det liberala partiets människosyn där man faktiskt såg till de svagaste och ville hjälpa och stödja dem. Jag håller naturligtvis med om att människor inte ska behöva vara rädda för brott i samhället. Men vi får inte heller glömma bort de människor som av olika skäl har hamnat på den banan. Vår uppgift måste vara att ta hand om dem. Då vill jag fråga justitieministern: När vi nu pratar om att förändra kriminalvården och funderar på ett ökat antal platser, vore det då inte lämpligt att också bedöma möjligheten till ett slutet gruppboende för just den grupp av människor som i övrigt inte skulle kunna klara en anstalt och som inte ens skulle kunna begripa att de sitter i ett fängelse?

Thomas Bodström (S)

Anf. 120 Thomas Bodström (S)

Jag vill gärna säga att jag under Leif Björnlods anförande har varit tveksam till huruvida det rör interpellationen. Nu tyckte jag att det lät som om Leif Björnlod kom in i den frågeställning som interpellationen gäller, men jag anser att varken justitieministern eller interpellanten behöver ta upp detta vidare. Leif Björnlod kan få ett ytterligare inlägg, men jag vill vädja om att detta då ligger inom det som interpellationen handlar om.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 122 Johan Pehrson (Fp)

Herr talman! Jag börjar med Leif Björnlod och Miljöpartiet som dimper ned som en månlandare i denna debatt med en lite annorlunda utgångspunkt. Vad denna sak gäller är att om det finns människor som är förföljda och människor som inte mår särskilt bra så är naturligtvis lösningen att de som inte mår särskilt bra borde få någon hjälp, men det får de ju inte i det samhälle och det Sverige som Miljöpartiet är med och tar ansvar för. Ni prioriterar tydligen inte det tillräckligt mycket. Den situationen kan då uppstå att helt oskyldiga människor blir utsatta för förföljelse. Det kan drabba vemsomhelst. Det kanske kan drabba Leif Björnlod. Jag hoppas att det inte sker, för det är fruktansvärt; det hör man när man träffar och lyssnar till de människor som är utsatta för detta. I så fall kommer jag dock att stå på Leif Björnlods sida när det gäller rätten att få känna frihet och inte behöva känna sig förföljd, jagad och hotad av en person. Man ska veta att detta i de värsta fallen kan övergå till handgripligheter och våld. Det är det som är så farligt. Därför är detta en viktig fråga. Det här gäller vanliga människor också. Justitieministern tar i sitt svar upp att man överväger att höja straffvärdet när det gäller politiska företrädare som är hotade runtom i kommuner och landsting och i riksdagen, men det gäller ju många vanliga människor också. Och jag pratar inte om straffvärde; det handlar om att de här människorna tillfälligt måste plockas bort. Det måste markeras tydligt. Det hjälper ju inte att tala med dem, som det gör i 90 % av fallen. Det är de andra 10 det handlar om. Det är en verklighet för väldigt många människor som får sina livschanser och sin frihet inskränkta. Jag hoppas att det leder till en lagstiftning. Jag är övertygad om att vi är på väg däråt. Justitieutskottet kommer, hoppas jag, även socialdemokraterna där, att driva frågan framåt. Jag hoppas att Miljöpartiet ändrar sig och inte försöker dra några billiga poänger och säga vem som är hård och vem som är kall. Vi pratar om att skydda mycket utsatta människor som får sina liv förstörda. Var Miljöpartiet ställer sig i denna fråga får framtiden utvisa. Det gäller också delvis frågan om psykiskt störda lagöverträdare och farlighetsbedömningar där. Vi har en lagstiftning i dag, som vi har haft men som inte har fungerat, och en utredning som har funnits i två år. Nyligen har justitieministern kommit fram med en åsikt. Då ska man tala om två saker som är fundamentala och inhumana med dagens lagstiftning. Det är att människor som är otillräkneliga, eller icke tillräkneliga kanske man korrekt ska säga, döms till ansvar för brott. Så är det i dag. Det är mycket tveksamt tycker jag. Det är människor som inte vet vad de har gjort. De vet inte var de är. De döms i svenska domstolar i dag. Det är faktiskt tveksamt och mycket på gränsen till inhumant. Vi vet också att situationen med fängelseförbud för personer med allvarlig psykisk störning gör att de hamnar inom hälso- och sjukvårdslagens ramverk, där de dock genom bland annat den särskilda utskrivningsprövningen tvingas vara kvar fast de är färdigbehandlade. Det är människor som medicinskt är friska, dock inlåsta på hälso- och sjukvårdslagens premisser. Det är också en mycket stor tveksamhet. Det är därför den här reformen är så viktig som presenterades för två år sedan. Nu har justitieministern kommit fram och sagt att han kan tänka sig en liten förändring. Det är ju bra, bättre än ingenting. Så kommer en stor mediedebatt om hur människor med en utvecklingsstörning tas om hand i våra fängelser. Det finns en massa förslag, också i den utredningen, om att detta ska förbättras. Om de döms till fängelse och är tillräkneliga ska de faktiskt hamna i ett särskilt boende. Det finns förslag om det. Då är regeringen för det också. Jag tycker att det är dags att vi genomför hela den här reformen. Det gör saker mindre dåliga. Jag är övertygad om att det inte finns några enkla och bra lösningar. Jag vädjar också här till justitieministern. Jag sträcker ut handen. Vi behöver ha en bred uppgörelse om det här. Det är inte tillräckligt stabilt att du ska vila på Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den här frågan. Jag tycker att du ska bjuda in fler. Det här är allvarliga frågor som vi inte ska ha någon större politisk konflikt om. Det ska gälla under lång tid, och det gäller svåra målkonflikter som måste balanseras.

Thomas Bodström (S)

Anf. 123 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Nu börjar även Johan Pehrson lämna det ursprungliga ämnet. Låt oss bara säga när det gäller det ursprungliga ämnet att jag tycker att det är oerhört bra att justitieutskottet - det är Folkpartiet, Socialdemokraterna och andra partier också - på olika sätt kommer att arbeta för att få fram de lösningar som behövs. Vi arbetar också på Justitiedepartementet. Så låt oss se det som ett parallellt arbete och se till så att vi får den bästa tekniska lösningen. När det gäller den andra saken har det med Psykansvarskommittén pågått ett intensivt arbete på Justitiedepartementet. Det är antagligen det största och mest komplicerade arbetet någonsin. Det innehåller så oerhört många olika delar. Det tror jag har kommit fram under de senaste dagarna. En sak som dock gör mig tveksam är att fler psykiskt sjuka kommer att komma ut på gator och torg om man genomför hela förslaget. Förslaget bygger på att öppenvården fungerar om man kommer ut från kriminalvården och fortfarande har psykiska problem. Det är där jag känner en stor tveksamhet, inte minst utifrån de brister som har kommit fram under de senaste åren. Därför måste vi lösa den här biten först. Annars vore det oansvarigt, när vi får rapporter och information om att den öppna vården inte fungerar, att genomföra någonting bara för genomförandets skull. Vi arbetar nu parallellt på Justitiedepartementet med de delar som jag presenterade tidigare. Men vi måste avvakta Anders Milton, psyksamordnaren, och hans arbete för att se om vi klarar att genomföra hela projektet. Att nu inte låtsas om som om all den information vi har fått inte skulle kunna vara ett praktiskt hinder och faktiskt utsätta fler personer för större fara än i dag tycker jag vore oansvarigt. Jag tycker att det är en väldigt bra idé att vi fortsätter att samarbeta i det här. Men, som sagt, det finns en del saker som först måste ordnas innan vi kan ta slutlig ställning till hela förslaget. Men vissa delar är definitivt mycket bra, utan tvekan.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 124 Johan Pehrson (Fp)

Herr talman! Jag tackar för det svar och den diskussion vi har haft nu. Jag bedömer det som att regeringen också är beredd att själv sätta i gång. Vi har många duktiga medarbetare i justitieutskottet och många duktiga ledamöter, men vi har något begränsat med resurser jämfört med den armé av duktiga jurister som Thomas Bodström är chef för på Justitiedepartementet. Arbetsfördelningsmässigt skulle det underlätta om justitieministern satte i gång detta arbete för att lösa situationen något bättre när det gäller förföljelsesyndrom eller stalking . Jag hoppas att vi kan jobba brett med detta. Jag ser fram emot ytterligare diskussioner med justitieministern i detta ämne. När det gäller det andra och det breda om psykiskt störda lagöverträdare finns det ju ingen vilja till samarbete annat än att vi kanske ska diskutera det här och har det här samtalet nu. Men jag ser gärna att Folkpartiet är med. Jag har sagt det flera gånger när frågan har varit uppe under de senaste två åren och justitieministern har sagt att man bereder frågan. Nu har justitieministern kommit ut och sagt att han tycker att flera delar är bra. Nu säger han att nästan alla delar är bra. Jag välkomnar det, men det är bara att lyfta luren, skicka ett e-brev, skicka ett vanligt brev, och vi är med och jobbar med detta. Här måste vi ha breda lösningar redan när det kommer en proposition, tycker jag. Det är ju inget konstigt. Vi är vana från Folkpartiet att hjälpa regeringen när samarbetspartierna i koalitionen lämnar justitieministern stående väldigt ensam.

Thomas Bodström (S)

Anf. 125 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Låt mig först säga att vårt samarbete med samarbetspartierna fungerar väldigt bra. Men det är riktigt att det finns frågor där vi också samarbetar väldigt bra. Det är ingen tvekan om det, och det samarbetet uppskattar jag. Många gånger har vi gemensamma intressen, och det är för Sveriges bästa. Det är i och för sig en stor del av det här, den största delen, som bygger på att den öppna vården fungerar. Om man genomför hela förslaget är det faktiskt så att fler psykiskt sjuka och däribland kanske fler farliga psykiskt sjuka kommer ut. Man måste se till så att övergången fungerar. Det är inte så att jag har funderat i två år. Det har varit ett öppet remissförfarande, till och med ett kompletterande remissförfarande. Det har varit ett väldigt intensivt arbete. Jag kommer inte ihåg om det är 60 eller 70 remissinstanser i denna oerhört komplicerade fråga. Arbetet har verkligen bedrivits med hög intensitet. Men vi får inte genomföra någonting bara för genomförandets skull. Vi ska tänka oss för så att konsekvenserna verkligen blir på allra bästa sättet. Om det handlar om hela förslaget eller delar av förslaget har vi inte underlag för i dag. Vi måste se till så att den öppna vården fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det är det allra viktigaste.

Intressenter

Frågeställare

Johan Pehrson

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna