Återinträde i sjukförsäkringen
Interpellation 2009/10:437 av Palm, Veronica (s)
Interpellationen är besvarad
- Anmäld:
- 2010-05-21
- Inlämnad:
- 2010-05-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält:
- 2010-06-01
- Sista svarsdatum:
- 2010-06-04
- Besvarad:
- 2010-06-09
Interpellationen
den 21 maj
Interpellation
2009/10:437 Återinträde i sjukförsäkringen
av Veronica Palm (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Jag har under våren vid flera tillfällen besökt Arbetsförmedlingen för att få information om hur introduktionsprogrammet för de som utförsäkrats ur sjukförsäkringen fungerar. Bilden är samstämmig. Eftersom regeringen väntade så länge med att besluta om vad som skulle hända med dem som skulle komma att utförsäkras har det varit mycket svårt för Arbetsförmedlingen att hinna förbereda sig på ett bra sätt. Trots detta har personalen gjort det allra bästa av en mycket svår situation.
Nu har drygt tre månader gått sedan de första ca 15 000 personerna utförsäkrades och det innebär att det finns möjlighet för sjuka människor att återigen ansöka om sjukpenning.
Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta för att säkerställa att de personer som Arbetsförmedlingen bedömt vara så sjuka att de inte kan delta i någon verksamhet hos Arbetsförmedlingen kan komma tillbaka till sjukförsäkringen?
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:437
Webb-tv: Återinträde i sjukförsäkringen
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 92 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Veronica Palm har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att säkerställa att de personer som Arbetsförmedlingen bedömt vara så sjuka att de inte kan delta i någon verksamhet hos Arbetsförmedlingen kan komma tillbaka till sjukförsäkringen.
Låt mig inledningsvis på nytt uttrycka min tillfredsställelse över att vi lämnat den tidigare passiva sjukförsäkringen. Den har ersatts med en aktiv sjukförsäkring där människors möjligheter betonas och där ingen tillåts bli förtidspensionerad mot sin vilja. Därför erbjuds alla som fått sjukpenning i två och ett halvt år eller inte kan få tidsbegränsad sjukersättning längre en arbetslivsintroduktion via Arbetsförmedlingen. Precis som Veronica Palm har jag besökt arbetslivsintroduktionen på ett flertal platser och mött människor som för första gången upplever att de blir sedda och får stöd för att komma tillbaka i arbete.
Många har redan fått hjälp tillbaka till arbete eller kan erbjudas fortsatt arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta är givetvis inte möjligt för alla. En del personer är fortfarande för sjuka för detta och de har då möjlighet att få sjukpenning på nytt. Reglerna för att få sjukpenning är desamma som gällde före arbetslivsintroduktionen. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har kommit överens om rutiner för att säkerställa återinträde i sjukförsäkringen i de fall detta blir aktuellt. Människor ska inte tillåtas falla mellan stolarna på grund av bristande samverkan mellan myndigheter.
Anf. 93 Veronica Palm (S)
Fru talman! Jag vill säga följande för tydlighetens skull så att det inte råder någon tvekan. Grundkonflikten här ligger i huruvida man ska utförsäkra människor eller inte. Jag tycker att den som är sjuk och inte kan arbeta ska ha rätt att finnas i sjukförsäkringen och ska ha rätt till sjukpenning under den tid det tar att komma tillbaka till arbete.
När jag talar om den tid det tar att komma tillbaka till arbete vet jag hur viktigt det är att den tiden är så kort som möjligt, att man så tidigt som möjligt, i rätt tid, får rätt stöd för att inte tappa ytterligare arbetsförmåga.
Därför blir denna parentes eller utförsäkring, dessa tre månader, en paradox för de människor som är så pass sjuka att de inte kan vara på Arbetsförmedlingen över huvud taget. De ska vänta så länge innan de får träffa en människa som bryr sig om dem och som sätter i gång ett rehabiliteringsarbete, en arbetslivsinriktad rehabilitering. Det är den stora konflikten.
Jag tycker att man gör bra saker på Arbetsförmedlingen. Jag är imponerad av de förmedlare som jag har träffat som verkligen lägger ned ett otroligt arbete på detta. Men varför ska man utförsäkras innan man får komma dit? Det är för mig helt obegripligt - eller moderat.
En stor undersökning har gjorts av Statstjänstemannaförbundet bland många medarbetare på Arbetsförmedlingen. Enligt denna undersökning säger 61 procent av de anställda på Arbetsförmedlingen som jobbar med de utförsäkrade att det främst behövs medicinsk rehabilitering och vård, inte arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta är människor som står långt från arbetsmarknaden.
Att låta människor gå passivt sjukskrivna tills de utförsäkras och då ge arbetslivsinriktad rehabilitering i stället för att ge det till dem som är nyinsjuknade är för mig obegripligt.
Regeringen trodde att det var 10 procent. Det visade sig att de som var i sjukförsäkringen var sjuka. Det kanske förvånade en del.
Ungefär 3 procent av de utförsäkrade har kommit tillbaka till arbete. En del finns kvar på Arbetsförmedlingen, inte för att de har arbetsförmåga - nej, här är reglerna ännu hårdare - utan för att de har förmåga att vara på Arbetsförmedlingen. Det räcker för att de inte ska få komma tillbaka till försäkringen.
En stor grupp har sökt sig tillbaka till sjukförsäkringen. Jag blir orolig när jag får signaler. Ansvarigt statsråd har stått i denna kammare år ut och år in och lovat att sjukförsäkringen ska fungera och att ingen ska falla mellan stolarna. Vi ser att det inte fungerar i verkligheten. Människor faller mellan stolarna, människor blir utförsäkrade, människor får inte rätt till rehabilitering och människor blir fattiga och inte friskare.
Men jag träffar människor ute i verkligheten. Jag träffade bland andra en arbetsförmedlare som berättade om ett fall där han skulle ha ett samtal med en person som skulle tillbaka in i sjukförsäkringen. Han hade skrivit ned en berättelse och hade gjort allt det som man förväntas göra och lämnat den till Försäkringskassan. Försäkringskassan skriver: Avslag. Han sade då att det inte kan bli ett avslag eftersom denna människa är så sjuk att hon inte kan infinna sig på Arbetsförmedlingen ens för samtal någon gång i veckan. Men det är avslag.
Han frågar varför det blir avslag. Han får då till svar att det beror på att Arbetsförmedlingen inte har låtit denna kvinna gå på en aktivitet.
Arbetsförmedlaren talar då om att kvinnan ligger på sjukhus. Hon har utförsäkrats. De har haft samtal på sjukhuset och via telefon under tre månader. När de sedan skriver ett program för att få henne tillbaka till sjukförsäkringen blir det ett avslag från Försäkringskassan.
Det är inte rimligt, men det är så det fungerar i verkligheten. Då blir jag orolig. Då vill jag ställa en fråga. Det räcker inte med ett löfte eftersom löftena har varit tomma tidigare. Hur ska statsrådet säkerställa att ingen faller mellan stolarna?
Anf. 94 Gunnar Axén (M)
Fru talman! Jag har tidigare beskrivit hur positivt Bo-Göran, Gill och Pia tyckte att det var att bli omförsäkrade och få stöd från Arbetsförmedlingen och komma tillbaka till arbetslivet.
Låt mig ta några citat till från några omförsäkrade personer.
Pia Hackzell var en av dem som Socialdemokraterna lyckades skrämma upp ordentligt under hösten. Hon sade i
Rapport
efter att hon hade blivit omförsäkrad: "Det var mycket bättre än jag hade väntat mig."
En 52-årig kvinna sade i Göteborgs-Posten: "Tänk om jag skulle kunna få något att göra som jag orkar med! Det vore fantastiskt."
Annika Karlsson-Mukka sade i Norrländska Socialdemokraten: "Jag siktar på att komma upp i heltid."
Ulla Johansson från Munkedal sade i P4 Radio Väst: "I och med att jag inte är sjukskriven längre känns det som en del lagar släpper som gör det möjligt för mig att pröva på, sedan får vi ser hur det går."
Två av tre av dem som har omförsäkrats hittar nu vägar tillbaka till arbetslivet. De hittar vägar från utanförskap till arbetsgemenskap. Detta betyder att av dem som omförsäkrats i år kommer 30 000 människor att bryta en lång sjukskrivning och hitta en väg tillbaka till arbetslivet.
Vad är det De rödgröna erbjuder för alternativ? Det är att människor ska vara kvar i en sjukförsäkring där man göms och där man glöms. Och kanske blir det, precis som tidigare, en förtidspension och permanent utanförskap.
Det finns givetvis personer som har varit på Arbetsförmedlingen som har utrett om det går att hjälpa dem eller inte och som behöver gå tillbaka till sjukförsäkringen.
Jag har haft en del mejlkorrespondens med Tomas som har varit upprörd över hur Socialdemokraterna har behandlat honom tidigare. Under deras styre blev han utförsäkrad och fick ingen rehabilitering. Han har nu varit omförsäkrad och varit på Arbetsförmedlingen. Han skrev ett mejl till mig i morse:
Visst är det tråkigt att behöva gå tillbaka. Men jag har ändå kontakt med Arbetsförmedlingen, och de ska kontakta mig om de hittar någon lämpligt praktikplats att arbetsträna på, och det kanske kan bli lönebidrag på sikt. Jag undrar hur de skulle ha gått med De rödgröna.
Jag vet nu med facit i hand att efter 87 dagars bortovaro kan jag ansöka om sjukpeng om jag inte klarar rehabiliteringsinsatser på den reguljära arbetsmarknaden.
Veronica Palm fortsätter tjata om utförsäkring på sin blogg. Varför nämner hon aldrig aktivitetsstöd på sjukpenninggrundande inkomstnivå?
Han är väldigt irriterad på Socialdemokraterna och Veronica Palm för att de har skrämt så många människor med den retorik som de använder sig av.
Han avslutar sitt mejl med att skriva:
Mona Sahlin har sagt att sjuka ska jobba minst en timme eller en dag i veckan. Men ingen konfronterar dem med vad de menar med detta eller vad de menar med att man ska pröva arbetsförmågan mot en bredare arbetsmarknad.
Många ska kanske med ert alternativ inte jobba alls för det kanske finns också människor som inte klarar att jobba ens en timme i veckan. De ska känna sig trygga med att de kan få sin sjukpenning och att de ska få sin sjukersättning om de inte kan vara med i arbetslivet.
Men Tomas har noterat att ni socialdemokrater har sagt att alla utan undantag kan jobba minst en timme i veckan. Han undrar vad ni menar med det.
Anf. 95 Solveig Zander (C)
Fru talman! Denna debatt handlar om de personer som är inskrivna i Arbetsförmedlingen i den så kallade arbetslivsintroduktionen. Men det förefaller som om man inte förstår varför man kommer till Arbetsförmedlingen. Det är av det skälet att man har varit sjukskriven och att det bedöms att man har en arbetsförmåga och därför ska överföras till Arbetsförmedlingen efter dessa olika tidsgränser.
Vi har en rehabiliteringskedja. Den kedjan innebär att det vid olika tidpunkter prövas för att se om någonting gjorts för att få en person tillbaka till arbetslivet. När det prövas på detta sätt är det naturligtvis ett läkarintyg som visar om en person har arbetsförmåga eller inte. Om man inte har arbetsförmåga utan man är sjuk får man fortsatt uppbära sjukpenning och vara kvar i rehabiliteringen. Detta är det viktigt att slå fast.
Alla som kommer till Arbetsförmedlingen och introduktionen är personer för vilka en läkare intygat att arbetsförmåga finns. Återigen får man då möjlighet att en gång för alla pröva om personen kan återgå till arbete. Vad händer - som Veronica Palm frågat - med dem som inte får vara kvar i Arbetsförmedlingens introduktion utan som är så dåliga att de ska föras tillbaka till Försäkringskassan? Ja, om det bedöms att personen har arbetsförmåga ska vederbörande naturligtvis vara kvar hos Arbetsförmedlingen. Men är man så sjuk att man inte har någon arbetsförmåga ska givetvis möjligheten till prövning finnas, till exempel för förtidspension.
Veronica Palm säger en stor grupp kommer att föras tillbaka till sjukförsäkringen och Försäkringskassan. Hur många är "en stor grupp"? För mig är det fler än de som finns kvar hos Arbetsförmedlingen och som har möjlighet att få hjälp därifrån. Men så är det uppenbarligen inte i Veronica Palms värld. Om det är ungefär 25-30 procent, en tredjedel, som inte kan vara kvar hos Arbetsförmedlingen utan som ska tillbaka till Försäkringskassan är självfallet två tredjedelar betydligt fler. Jag tror att det var Gunnar Axén som sade att det är ungefär 30 000 personer som i år har möjlighet att fortsätta hos Arbetsförmedlingen för att komma tillbaka till arbetslivet. Det är för mig en
stor
grupp. Den andra gruppen är betydligt mindre.
Frågan är hur man för retoriken. Jag är stolt och glad över att vi för de allra flesta gör det möjligt att igen få ett liv i arbete i stället för att behöva leva på en sjukpenning när arbetsförmåga finns. Det viktiga är ju att vi människor ska få en chans att själva försörja oss och att bestämma över våra liv.
Anf. 96 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! Veronica Palm skriver i sin interpellation att hon har besökt ett antal arbetsförmedlingar för att se hur arbetet med arbetsintroduktionen pågår. Jag tycker att det är väldigt bra vi gör det.
Vi i Folkpartiet har bestämt att hela vår riksdagsgrupp under en månad skulle göra så många besök på arbetsförmedlingar och försäkringskassor som hanns med. Drygt 50 besök lyckades vi göra. Det är inte så dåligt med tanke på att vi är bara 28 personer i riksdagsgruppen. Det var väldigt intressanta besök. Framför allt från dem som arbetar med den nya försäkringen och med arbetsintroduktionen ville vi få en bild av hur det är.
Från väldigt många av dem som jobbar på Arbetsförmedlingen fick vi en bild av engagemang och glädje - en glädje över att äntligen aktivt få göra något för människor som tidigare lämnats åt sitt öde. Många anställda på Arbetsförmedlingen berättade att de i början, precis efter årsskiftet, givetvis var oroliga för hur det skulle gå.
En person sade: Första dagarna efter nyår kom ett antal människor med spänd kroppshållning och ängsligt utseende. Efter en månad hade de flesta av samma människor fått en ny självsäkerhet och nya förhoppningar om framtiden.
Många av dem som jobbar med arbetsintroduktionen menar att de för första gången fått känna att de verkligen inte bara förmedlat arbete utan också hjälpt människor som länge varit borta från arbetet till att successivt hitta vägar till arbete eller arbetsträning. Det nya som också förverkligades var ett helt nytt och ett välutvecklat samarbete med Försäkringskassan.
Våra subjektiva upplevelser förstärks av den rapport som kommit från Riksrevisionen. Det visar sig att en stor majoritet, 60-70 procent, inte söker sig tillbaka till sjukförsäkringen, utan antingen får man jobb eller också är man aktiv i en arbetsrelaterad aktivitet. Då kan någon säga: Oj, 30-35 procent går tillbaka till sjukförsäkringen. Detta är ett misslyckande.
Nej, så är det inte, för de här personerna har utifrån sina förutsättningar och i lugn takt fått försöka. Det är en stor framgång att 60-70 procent lyckas bli kvar i aktivt arbete och arbetssökande.
När det gäller återgång för de människor för vilka en sådan ändå gäller är det inte så som Veronica Palms fråga implicerar. Det handlar inte om att kasta ut människor, utan de människor som inte har en försäkring har enligt reglerna naturligtvis rätt dels till permanent sjukersättning, dels till fortsatt sjukskrivning och arbete med rehabilitering och sjukvård.
I det avseendet har vi nu för första gången sett ett väldigt framgångsrikt samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen - ett samarbete som verkligen bådar gott när det gäller hur återinträdet ska ske för de människor som trots allt måste gå tillbaka. Det här är ett samarbete som vi inte sett tidigare och som är på väg att utvecklas mer och mer för varje månad.
Processen med ett samarbete mellan försäkringskassa och a-kassa skulle, tycker jag, ha satts i gång för länge sedan, men det är väldigt bra att alliansregeringen nu har satt i gång den här processen.
Anf. 97 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Veronica Palms fråga lyder: Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta för att säkerställa att de personer som Arbetsförmedlingen bedömt vara så sjuka att de inte kan delta i någon verksamhet hos Arbetsförmedlingen kan komma tillbaka till sjukförsäkringen?
Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har rutiner för hur detta arbete ska ske. När en person lämnar sjukförsäkringen blir det ett personligt avstämningsmöte med den enskilde, då tillsammans med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. För detta finns det bra rutiner.
När man sedan är med hos Arbetsförmedlingen och när man under den tiden ska lämna arbetsintroduktionen - detta även om det bara är 100 personer av 12 000 personer - eller efter de tre månaderna då kanske 35 procent ska gå tillbaka till sjukförsäkringen blir det ett nytt överlämnings- eller avstämningsmöte där man tillsammans diskuterar situationen.
Arbetsförmedlingen har då tillsammans med den enskilde kunnat göra en bedömning av läget, av arbetsförmågan. Den bedömningen utgör naturligtvis en stark grund för Försäkringskassans vidare handläggning och för bedömningen av om det är möjligt med fortsatt sjukpenning eller kanske till och med en sjukersättning, en förtidspension.
Det är viktigt att vi har de här rutinerna och att detta utvecklas. Jag tycker att Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens personal har gjort och gör ett fantastiskt arbete. Jag vet också att arbetet hela tiden utvecklas beroende på erfarenheterna från den första tiden, vilket är ganska självklart; så brukar det vara i ett arbete. Man lär sig att på ett bättre och säkrare sätt göra bedömningar.
Arbetslivsintroduktionen har man många gånger trott vara någonting annat än vad den är.
Som jag sade tidigare är det inte någon söka-jobb-kurs eller kurs i att lära sig skriva cv utan en möjlighet att utifrån varje persons unika situation prövas. I början har det till och med kunnat handla om endast ett par samtal i veckan. Huvudsaken är att vi börjar.
Det jag också lärt mig på alla mina resor och besök är att med sjukskrivningar som varat i åratal har man inte bara brutit ned personen genom isolering och avsaknad av lön, utan självförtroendet har dessutom raserats fullständigt. En kvinna tog häromdagen fram en blomsterkruka och visade hur hon kände sig efter många års sjukskrivning. Hon sade: Jag är som en växt som vuxit i en för trång kruka. Sedan tog hon bort ytterkrukan och visade att rötterna inte längre fick plats. Jag får ingen luft, jag får ingen energi, jag håller på att vissna, sade hon. Och hon fortsatte: Med rehabilitering och den satsning som regering gör på kvinnor och rehabilitering - inte minst tillsammans med Samordningsförbundet - ser man nu till att frilägga mina rötter, ger mig ljus och kraft och planterar om mig. Jag känner att jag kan börja andas igen.
Alla klarar inte av att gå vidare. En del mår inte bra. De är sjuka. Ytterst få avbryter introduktionen, men de som gör det kommer tillbaka. Bland dem finns säkert de som kanske till och med skulle haft sjukersättning sedan lång till tillbaka. Nu har de fått en chans. Återigen: Alla ska inte gå över till arbetsintroduktionen - inte om man ligger på sjukhus - som Veronica Palm sade. Det är helt fel. Det finns undantag från reglerna som beslutats av riksdagen. Om man ligger på sjukhus, behöver daglig vård och behandling, har en psykisk sjukdom så att man inte kan tillgodogöra sig introduktionen eller ens hälsotillstånd riskerar att allvarligt försämras då tillhör man de undantag som, trots att de gått sjukskriva i två och ett halvt år, inte ska gå över till arbetsintroduktionen.
(Applåder)
Anf. 98 Veronica Palm (S)
Fru talman! Skälet till att jag ställer interpellationen är att jag fått oroväckande signaler från handläggare framför allt på Arbetsförmedlingen. De gör ett fantastiskt jobb och har en bra relation med Försäkringskassan, men de säger att det inte fungerar. De är oroliga för att människor helt enkelt faller mellan stolarna. Personalen vill men strukturerna finns inte. De har inte heller den kompetens som behövs. 76 procent av arbetsförmedlare och försäkringskasseanställda vill ha mer rehabilitering för just den här gruppen. De har inte kompetensen.
Jag har i det längsta försökt undvika att bemöta Gunnar Axéns sluggerretorik. Jag tänker inte göra det nu heller. Jag förstår behovet av att prata i kammaren. Det är en dålig politik som Gunnar Axén företräder, och den kan behöva förklaras. Jag tror dock inte att det blir bättre för det.
Jag vill emellertid ta upp två saker. För det första är det inte jag som gör att sjuka människor mår dåligt. Det är den politik som den nuvarande regeringen har fört. Det är nästan förmätet att anklaga mig för att vara den som gjort att sjuka människor mår dåligt. Det vore bra om man själv tog på sig det ansvaret.
Det är emellertid så verkligheten ser ut. Människor far illa. Människor är oroliga. Jag möter många som har det bra, har jobb och är friska. TCO och Saco gjorde en undersökning bland sina medlemmar, och den visar att en stor del av medlemmarna känner oro för att sjukförsäkringen inte finns där när man behöver den, att man inte får tillräckligt med rehabilitering, att man inte får tillräckligt med ekonomiskt stöd för att klara en långtidssjukfrånvaro. Man litar helt enkelt inte på att försäkringen finns. Man litar inte på att man får tillräcklig rehabilitering. Friska, arbetande människor känner den oron. Det är inte mitt fel.
För det andra trodde jag att Gunnar Axén visste hur det socialdemokratiska och det rödgröna alternativet ser ut. Jag vet att Gunnar Axén har läst det, och jag tänker därför inte be honom läsa det. Däremot tänkte jag be alla andra som är intresserade av hur det skulle kunna se ut i Sverige om man valde en annan regering att läsa den rödgröna överenskommelsen om en ny sjukförsäkring, för den finns.
Sedan måste jag kommentera det som Solveig Zander tar upp. Solveig Zander säger att alla som kommer till Arbetsförmedlingen har av en läkare fått en arbetsförmågebedömning. Håller Cristina Husmark Pehrsson med om det påståendet? Det står nämligen i strid med lagtexten. Oavsett om man kallar det utförsäkring eller stupstock, eller säger att dagarna tar slut, är det fråga om samma sak, nämligen att det inte är en bedömning. Man gör bedömning vid 30, 90, 180 dagar och så vidare, och sedan har man en sista dag då det inte är fråga om någon bedömning, då man enbart på grund av att man uppnått en administrativ datumgräns, satt av en högermajoritet i denna kammare, lämnar sjukförsäkringen. Det sker oberoende av hur ens arbetsförmåga ser ut. Därefter kommer man in i arbetslivsintroduktionen, och då görs en bedömning.
Konflikten är att jag inte tycker att man ska kasta ut sjuka människor ur sjukförsäkringen. Så enkelt är det. Det är det som är konflikten. Det som nu händer är att man vid ett visst bestämt datum kastar ut människor och ser vilka som kan simma. De som inte kan simma fiskar man upp tre månader senare. Det är inte rimligt i ett välfärdssamhälle som Sverige. Ungefär 3 procent har gått till jobb, 35 söker sig tillbaka och resten finns på Arbetsförmedlingen - med en hårdare bedömning. De bedöms inte kunna ta arbete. De bedöms kunna gå till Arbetsförmedlingen men inte stå till arbetsmarknadens förfogande.
Jag fortsätter att ställa frågan till socialförsäkringsministern: Kan du garantera att det här inte kommer att innebära att människor faller mellan stolarna?
Anf. 99 Gunnar Axén (M)
Fru talman! Låt mig instämma när Veronica Palm uppmanar människor att läsa De rödgrönas budgetalternativ från i våras. Om man läser det ser man att de rödgröna partiernas stora satsning på sjukförsäkringsområdet är lite drygt 4 miljarder kronor årligen för att höja ersättningarna till dem som har de högsta inkomsterna. Det är den stora satsning som De rödgröna har på sjukförsäkringsområdet - höj ersättningarna till dem som har de högsta inkomsterna. Det kostar 4 miljarder kronor per år, och det finansierar man till stora delar genom att dra in pengar från landets kommuner och landsting.
Veronica Palm säger att de inte har kompetensen vid Arbetsförmedlingen att ge de människor som omförsäkras rehabilitering. Precis som Folkpartiets Ulf Nilsson och många andra har jag besökt arbetsförmedlingar och träffat dem som arbetar med de omförsäkrade. Jag har tidigare beskrivit hur de upplever omförsäkringen och stödet till de enskilda. Jag har inte hört det som Veronica Palm säger. Tvärtom pekar de på att de har alla de ekonomiska resurser som behövs. De har tillgång till socialkonsulenter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, beteendevetare och kan sätta ihop team för att stödja den enskilde under arbetslivsintroduktionen och stötta honom eller henne för att hitta en bra plan och en väg tillbaka till arbetslivet.
Jag har träffat många engagerade och kompetenta arbetsförmedlare som arbetar med de omförsäkrade, och jag är djupt imponerad av det arbete de gör och det som de lyckas åstadkomma. 30 000 människor går i år från utanförskap till arbetsgemenskap tack vare Arbetsförmedlingens fantastiska insatser.
Anf. 100 Solveig Zander (C)
Fru talman! Jag börjar med att bemöta Veronica Palm när hon säger att det inte prövas om man är tillräckligt sjuk eller kan överföras till Arbetsförmedlingen. Vid varje tidsgräns prövas om personen i fråga kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller inte. Hur ska man annars kunna bedöma om någon är för sjuk för att gå vidare till det steg som innebär att man prövas på arbetsmarknaden? Självklart prövas det. Om man till exempel ligger på sjukhus är man för sjuk, man saknar arbetsförmåga och ska inte prövas på Arbetsförmedlingen.
Att Arbetsförmedlingen på grund av ny lagstiftning har svårt att tolka hur saker ska bedömas har jag full förståelse för. Jag besökte Arbetsförmedlingen på en ort i Västsverige. Där sade de att för att någon ska få förtidspension ska den personen aldrig mer kunna arbeta.
Det hävdades att man när man har sjukdomen fibromyalgi kan må bättre ju äldre man blir när man är över 65 och därmed kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Vi kunde inte i det läget införa ett tillägg i lagstiftningen som förtydligade att arbetsförmågan bedöms tills man är 65. Men det här är ett bevis för att man måste fundera två gånger över hur man tolkar och hanterar en ny lagstiftning. Vi vet att handläggarna på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har blivit mycket bättre på det området.
Anf. 101 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! Just den här interpellationen handlar om återinträde i sjukförsäkringen. Men när interpellanten Veronica Palm får ett bra svar på hur samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen fungerar numera väljer hon i stället att kraftigt ifrågasätta olika typer av tidsgränser för uppföljning och avstämning.
Den senaste rapport som kom från Riksrevisionen säger precis det motsatta om det nya systemet. "Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv efter regeländringarna", skriver Riksrevisionen. "Insatser görs tidigare i dag, vilket är i linje med riksdagens syfte. - - - Det handlar om rehabiliteringskedjan, ettårsgränsen för rätten till sjukpenning samt ändrade regler i sjukersättningen." Man säger att företag, sjukvård och försäkringskassa har blivit aktivare.
Jag ser att jag har fått fyra minuters talartid, men det ska jag nog inte ha andra gången. Jag har inte så mycket mer att säga i alla fall. Jag är nöjd, fru talman, med att kunna konstatera att interpellanten redan har fått själva svaret på frågan, nämligen att samarbetet utvecklas hela tiden mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och att allt talar för att avstämningstider och uppföljningstider gjort att processen blivit bättre för den som drabbas av sjukdom.
Anf. 102 Siw Wittgren-Ahl (S)
Fru talman! Jag begärde ordet när Solveig Zander sade att man ska passa sig när man inför ny lagstiftning. Lagstiftningen måste vara så ordnad att de som ska tolka den kan läsa den. Det stod i Riksrevisionens berättelse till oss. Ändå tar du upp denna fråga utan att hänvisa till den. Vi har kontrollinstanser som har sagt att regeringen egentligen gjorde ett hafsverk när man förändrade lagstiftningen när det gäller sjukfrånvaron, som också vi har sagt. Det är viktigt att man får rätt information från myndigheterna, både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Ni står här och berömmer dem för att de gjort ett bra jobb. Riksrevisionen sade att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen med de förutsättningar som de haft har gjort ett hyggligt jobb. Det var ni som gav dem dessa "icke-förutsättningar". Anklaga inte myndigheterna för den dåliga lagstiftning som ni har hafsat fram! Det som är viktigast för individen är att komma i arbete.
Sedan står ni här och säger att det är ungefär 30-35 procent. Det är det inte alls! Det är väldigt många som inte får arbete. De siffror jag har sett när jag har varit och besökt verkligheten, som ni nu har gjort, är att 65 procent inte får något arbete.
Jag vill rikta Cristina Husmark Pehrssons och Alliansens uppmärksamhet mot att det är viktigt att man inte skapar förväntningar hos människor som man inte kan leva upp till, för då blir fallet ännu större för de medborgarna. Det är därför vi vill ha en debatt med er. Hur tänker ni göra i fortsättningen? Ni svarar: Vi ska ha en socialförsäkringsutredning nu. Min kritik mot detta har hela tiden varit: Hur vore det om man utvärderade det som var fel och försökte skapa en utredning efter det? Nej, ni slänger ur barnet med badbaljan - sedan kan vi rädda dem som inte kan simma. Men om inte alla kan simma, vad händer då? Det verkar inte som att ni bryr er om det, utan ni hänvisar bara till hur bra detta har varit.
Vi vet att det har slagit fel under perioden och att folk har farit illa. Då har ni sprungit in med en ny reform. I Riksrevisionen sade de att det ni hade gjort inte alls var bra. Ni kommer in för sent och skapar en osäkerhet när ni ändrar socialförsäkringen som gör att alla de goda tjänstemännen mår dåligt. Vi är en kontrollerande makt också. Man kan inte bara gömma sig i sanden och säga som Solveig Zander: Vi ska nog passa oss lite.
Vi har sagt att man måste diskutera vad som ska gälla över tid. Man ska inte leka med människor. Det är en bra ambition att alla människor ska få ett arbete. Men man måste också, om man menar allvar, ta i konsekvenserna och inte låtsas som att de inte finns.
Anf. 103 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Om saker och ting inte fungerar på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan hoppas jag att personalen går till sina ledare och chefer eller till generaldirektören och inte bara talar om det vid tillfälliga besök. Jag har tillsammans med Sven Otto Littorin haft gemensamma träffar med generaldirektörerna. Jag hoppas och utgår från - det tror jag att vi kan vara helt överens om - att signaler om att arbetet inte fungerar eller behöver utvecklas kommer oss till del. Det är väl den gängse delen, så att säga. Jag är naturligtvis lyhörd och öppen om jag får signaler om att saker och ting inte fungerar. Jag kan få dessa signaler från medarbetarna, men också naturligtvis från generaldirektörerna.
Vi hade att ta hand om en sjukförsäkring som var i fullständigt fritt fall. 770 000 personer var antingen långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Vad vi har velat göra är att ersätta de långa, passiva sjukskrivningarna med aktiva åtgärder. Folk runt den enskilde ska göra vad de ska och i tid, inte bara hänvisa till varandra och vänta och se. Vi har velat bygga vägar tillbaka - genom rehabilitering, insatser, arbetsträning och arbetspraktik och så småningom, om kanske ett eller ett och ett halvt år, förhoppningsvis till ett arbete och egen lön.
Nu tillsätter vi Socialförsäkringsutredningen. Det hade inte varit humant att göra det för fyra år sedan och sedan sätta sig med armarna i kors, som vi hörde här innan, och bara säga: Jag är ledsen - det är många som behöver hjälp och stöd på vägen, men nu utreder vi.
Men nu gör vi det! Nu ska vi titta efter hur Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans framtida organisation ska se ut. Hur ska sjukskrivningen kunna bli flexiblare? Måste vi ha kvar 50, 75 och 100 procent? Hur ska trygghetssystemen - försörjningsstödet, a-kassan och sjukförsäkringen - på ett bra sätt kunna samverka? Hindrar de varandra? Vi måste se över trygghetssystemen för småföretagare och studenter. Jag ser fram emot att det arbetet påbörjas. Det är ett väldigt stort arbete.
De reformer som vi gjort på sjukförsäkringens område var nödvändiga och efterlängtade. Men självklart är jag också medveten om att det är en stor reform och att det har funnits mycket diskussioner, debatter och undringar när det nu har kommit på plats. Men vi ser också att ju längre tiden går, desto starkare blir de positiva signalerna, när folk får rätt och riktig information och personalen kan bemöta människor på ett bra sätt och ge stöd och hjälp. Det har funnits de som på alla sätt försökt hålla borta de positiva signalerna och tyckt att det varit bra att det fortfarande var en väldigt negativ ton i debatten.
Jag är också klart medveten om att en del inte orkar eller kan gå över till arbetslivsintroduktionen, även om 60-70 procent säger: Vad bra, nu får jag en chans! Jag vill åtminstone försöka, så ska vi se hur länge jag orkar och kan - kanske ett halvår eller ett år.
Det är inte jag som säger att de ska vara kvar. 60-70 procent av dem själva har sagt att de vill försöka ett tag till.
Men vi får inte glömma bort dem som går över till sjukförsäkringen igen. De borde kanske ha fått sjukskrivning och förtidspension för länge sedan. Dem ska vi också på alla sätt kunna ta hand om. De ska inte heller lämnas åt sitt öde. De ska också få rehabilitering och stöd, och kanske kan de på sikt komma tillbaka.
Det är en stor och viktig sjukförsäkring. Jag är medveten om att det tar tid ibland innan saker och ting sätter sig. Men att man går tillbaka till ett moratorium och låter människor gömmas och glömmas bort för att det förs en politik som inte har någon lösning för deras situation hoppas jag att jag aldrig ska behöva se.
(Applåder)
Anf. 104 Veronica Palm (S)
Fru talman! Där är vi överens. Också jag hoppas att jag slipper att få se en politik där man glömmer och gömmer människor. Det vi inte är överens om är hur verkligheten ser ut. Hur ser det ut i dag i Sverige?
Jag är inte den som vill svartmåla. Jag vill verkligen att varje enskild människa får rätten att förverkliga sina drömmar. Det är därför jag är politiker, och det är därför jag är socialdemokrat.
Människor måste få stöd och hjälp om de har det lite tufft. Då måste vi ha ett samhälle som håller ihop där vi har en försäkring som finns där för den som råkar ut för en olycka som ger ersättning för förlorad inkomst, finansieras soldariskt, har en bred riskspridning och har ett aktivt inslag redan från början.
Du ska redan från början få möjligheter att ta dig vidare ut, kanske tillbaka till samma arbete eller till ett annat arbete. Den som är snickare och har blivit träallergiker ska inte gå passivt sjukskriven hur länge som helst. Han ska beredas någonting annat. Detsamma gäller en pilot som har blivit blind.
Där finns ett tydligt rödgrönt alternativ för hur man kan gå i en annan riktning med solidaritet, ansvar och värdighet och rätten till arbete för varje människa. Mot det står en högerregering som har haft fyra år på sig men som har haft bråttom. Både Cristina Husmark Pehrsson och de andra borgerliga företrädarna har haft bråttom, och kanske lite för bråttom. Det är inte bara en dålig politik. Det är en slarvig politik.
Jag vill tacka statsrådet för den här debatten, som antagligen är den sista vi har i kammaren innan valet. Jag ser fram emot en spännande valdiskussion. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta att ha debatter, och jag hoppas att statsrådet då inte är statsråd. Men det får väljarna avgöra.
(Applåder)
Anf. 105 Siw Wittgren-Ahl (S)
Fru talman! Jag sade alldeles nyss att statsrådet nu två år senare har slagit upp ordet moratorium i uppslagsboken men att man avslog det när vi hade det som förslag i kammaren. Nu står socialförsäkringsministern och säger att vi vill hänvisa människor till ett moratorium. Så var det inte.
Om socialförsäkringsministern läser protokollet kan hon se att julen då liksom nu närmade sig. Vad vi ville var att man skulle skjuta upp detta så att människor inte skulle riskera att utförsäkras under julen. Det var vad vi ville.
Vi ville inte att Britt och hennes två barn skulle leva med ovissheten hur det skulle vara den 1 januari. Skulle hon ha a-kassa, eller skulle hon ha sjunkpenning? Det var vad vi ville. Veronica Palm talade om oron för barnen. Barnfattigdomen har ökat i Sverige, och klasskillnaderna har blivit stora.
Vi var lite oroliga inför julen. Socialförsäkringsministern har väl kanske som jag barn och barnbarn eller känner människor som när julen står inför dörren kanske vet att de inte har råd att köpa julklappar och mat. Det var därför vi lade fram förslaget om moratorium fram till den 1 januari. Vi ville skjuta på det till efter jul.
Cristina Husmark Pehrsson får det till något helt annat. På något sätt borde man vara hederlig i debatten. Det var vad vi gjorde och inte enligt den historiebeskrivning som Statsrådet Cristina Husmark Pehrsson gör. Ta reda på vad förslagen innebär när de läggs fram och googla inte två år senare på vad moratorium står för.
Vi värnar barnen både nu och sedan. Därför vill vi ha trygga socialförsäkringssystem.
Anf. 106 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Veronica Palm har frågat mig vad som händer med de personer som återinträder i sjukförsäkringen. Jag hoppas att jag har kunnat ge ett bra svar på det. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan arbetar intensivt. De har strukturer, arbetssätt och metoder.
När jag träffar dem tillsammans på resor talar man om hur bra man samarbetar och att arbetet hela tiden utvecklas. Det gör man inte bara för samarbetet mellan myndigheterna utan för den enskildes skull. Den personen ska känna sig trygg när den kommer till Försäkringskassan och sedan förs över till Arbetsförmedlingen och likadant om den skulle behöva gå tillbaka igen.
På samma sätt ska Arbetsförmedlingens underlag vad gäller arbetsförmågebedömning ligga till en stark grund för Försäkringskassan när den gör en bedömning om personen kanske ska ha en fortsatt sjukskrivning eller en förtidspension.
Jag kommer att följa detta mycket noga. Jag hoppas också att jag får tydliga signaler och gärna exempel så att vi inte bara talar om saker vi har hört om, har träffat på eller har mött. Ge mig goda exempel, namn och hänvisningar till mig så ska jag ta de kontakterna och diskutera vidare med dem som säger att det är ett problem.
Det handlar inte bara om att de personerna ska få stöd och hjälp att komma vidare i Arbetsförmedlingen och så vidare och komma ut på arbetsmarknaden. Jag vill också se till att de personerna som går över till sjukförsäkringen får ett bra omhändertagande.
Jag skulle hoppas, Veronica Palm, att ni kunde släppa att ni vill avveckla coacherna. Många av dem som nu är ett steg på väg tillbaka ut i arbetslivet säger att coacherna är det viktigaste.
När människor har haft en rehabilitering får det inte bli ett hål, ett dike, på vägen ut. De behöver någon som bygger en bro och hjälper en vidare ut. Deras självkänsla har brutits ned efter väldigt många år i sjukskrivning.
Det är viktigt att vi låter tidsgränserna vara kvar. Det är en rättighet för de sjukskrivna att veta att samtalet de har väntat på kommer att komma. Vi tar inte bort vårdgarantitiderna och inte heller serviceåtagandet.
Jag kommer att fortsätta att debattera nordiska frågor ytterligare någon vecka. För er som inte är här och för socialförsäkringsutskottet vill jag säga: Glad sommar på er!
(Applåder)
