Arbetsmiljö
Interpellation 2006/07:57 av Lindgren, Sylvia (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-11-09
- Inlämnad
- 2006-11-09
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2006-11-15
- Sista svarsdatum
- 2006-11-23
- Besvarad
- 2006-11-30
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 9 november
Interpellation
2006/07:57 Arbetsmiljö
av Sylvia Lindgren (s)
till statsrådet Sven Otto Littorin (m)
Stora farhågor har väckts för att ohälsan i arbetslivet kommer att öka om kunskap och tillsyn av risker i arbetslivet nedmonteras.
De reformer som den nya regeringen föreslår kan inte tydas på något annat sätt än att de leder till en försämring av arbetsmiljö och arbetarskydd. Detta i en tid då det borde vara naturligt att utveckla en instans som på såväl ett nationellt som internationellt plan svarar för forskning och kunskap om arbetsmiljö och hälsa.
Arbetslivsinstitutet (ALI) bedriver forskning, utbildning och spridning av information för praktisk tillämpning i arbetslivet. Ofta är ALI:s projekt flervetenskapliga. Det torde inte finnas någon som helst tvekan om att ALI fyller en viktig funktion i svenskt arbetsliv.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga ansvarigt statsråd följande:
- Hur avser statsrådet, efter en nedläggning av ALI, att se till att den svenska arbetsmiljöforskningen kan bevara sin starka nationella och internationella ställning, eller avser statsrådet att nedrusta forskningen?
- Vad avser statsrådet att göra med den nationella kunskapsbank som i dag finns inom ALI?
- Har statsrådet någon plan för hur utbildning och information om arbetsmiljö och arbetslivets villkor ska bedrivas i fortsättningen?
Debatt
(19 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:57
Webb-tv: Arbetsmiljö
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:30 Torsdagen den 30 novemberProtokoll 2006/07:30 6 § Svar på interpellation 2006/07:57 om arbetsmiljö
Protokoll från debatten
Anf. 19 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Sylvia Lindgren har frågat mig följande:
Hur avser jag att efter en nedläggning av Arbetslivsinstitutet se till att den svenska arbetsmiljöforskningen kan bevara sin starka nationella och internationella ställning? Eller avser jag att nedrusta forskningen?
Vad avser jag att göra med den nationella kunskapsbank som i dag finns inom Arbetslivsinstitutet?
Har jag någon plan för hur utbildning och information om arbetsmiljö och arbetslivets villkor ska bedrivas i fortsättningen?
När det först gäller den svenska arbetsmiljöforskningens framtid vill jag säga följande.
Arbetslivsinstitutets avveckling bygger på en grundläggande uppfattning om att forskning utvecklas bäst i konkurrens. Genom att medel får sökas och forskningen bedömas på sedvanligt sätt ges bäst förutsättningar för att säkerställa en god kvalitet på forskningen. Min bedömning är att Arbetslivsinstitutets forskare bedriver forskning med hög kvalitet och att forskningen där i huvudsak kommer att fortleva även i konkurrens.
Jag vill dock understryka att det också bedrivs viktig arbetslivsforskning i starka forskningsmiljöer inom universitet och högskolor. Att forskning bedrivs vid universitet och högskolor tycker jag är den rätta ordningen.
När det sedan gäller Sylvia Lindgrens andra två frågor vill jag säga följande.
Det är riktigt att Arbetslivsinstitutet också bedriver annan verksamhet än forskning. Biblioteket och övrig utbildnings- och informationsverksamhet är exempel på detta. Regeringen bereder för närvarande frågan huruvida vissa uppgifter på Arbetslivsinstitutet ska föras över till annan myndighet. Detta arbete bedriver vi skyndsamt.
Sammanfattningsvis vill jag betona att nedläggningen av Arbetslivsinstitutet inte sker utifrån någon uppfattning om att arbetslivsforskningen är mindre viktig än annan forskning. En stark forskning behövs inom detta område likaväl som inom andra områden. Jag utgår från att svensk arbetslivsforskning kan bevara sin starka ställning på samma villkor som all annan svensk forskning.
För att vara tydlig: Jag har inga planer på att nedrusta arbetsmiljöforskningen!
Anf. 20 Sylvia Lindgren (S)
Herr talman! Jag vill först tacka för svaret. Arbetsmarknadsministern säger i interpellationssvaret: "Arbetslivsinstitutets avveckling bygger på en grundläggande uppfattning om att forskning utvecklas bäst i konkurrens."
Jag ställer mig frågan: Har ministern inte tagit del av den verksamhet som ALI bedriver? Den forskning som bedrivs på Arbetslivsinstitutet och den forskningsmiljö som där finns saknar enligt mången expert, många uttalanden, många fackföreningsmedlemmar, skyddsombud, regionala skyddsombud, hälsovård, läkare med flera motstycke i Sverige.
Den är också unik ur ett europeiskt och internationellt perspektiv. Arbetslivsinstitutets internationella publiceringar, vilka också är viktiga som indikatorer på forskningens kvalitet, ligger på en väldigt hög nivå. Man ligger till exempel 10 % bättre än genomsnittet i världen. Samarbetet med andra länder är också mycket omfattande.
Det tyder väl ändå på att forskningen har utvecklats mycket bra och framgångsrikt i denna form? Varför då slå sönder den? Det framkommer ingenstans att regeringen har för avsikt att säkra att svensk arbetsmiljöforskning efter en nedläggning bevarar sin starka nationella och internationella ställning och i förlängningen förebygger ohälsa i samhället och återför arbetsskadade till arbetslivet.
Vem ska betala verksamheten framöver? FAS finns det inga medel till ytterligare. Finns det någon annan myndighet som verksamheten ska in på? I så fall måste det till betydligt mer pengar för att det ska kunna komma arbetslivsforskningen till del. Att lägga ned Arbetslivsinstitutet utan att flytta över forskningsmiljöerna i sammanhållet skick till universiteten kommer också att innebära att kunskapsmiljöerna i ett nafs kommer att försvinna. Inte är det väl så man tar till vara och utvecklar framgångsrik forskning med internationell konkurrenskraft?
Ministern säger att verksamheten är bra, och han vet att den har fått ett gott omdöme internationellt. Då verkar det närmast som att vi pratar om en princip. Eller är det prestige som gör att man bara skakar av sig alla de här farhågorna, den oro som presenteras och uttalas från olika håll? Man lyssnar inte på det.
Det är en rad forskningsprojekt som är på gång och som kommer att avbrytas vid en avveckling av verksamheten. Ofta är det fleråriga projekt och program som det inte kommer att finnas medel till, vilket är ett slöseri med resurser och kompetens. Om man nu från regeringens sida säger sig värna om verksamheten undrar jag: Kommer man att ge medel till andra verksamheter, ge extra anslag, så att projekten kommer att slutföras på högskola eller universitet? Finns det över huvud taget någon miljö att söka pengar ifrån?
Anf. 21 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Hela den här historien om nedläggningen av Arbetslivsinstitutet förbryllar. Särskilt förbryllande är arbetsmarknadsministerns motivering för denna nedläggning.
I budgetpropositionen anför regeringen och arbetsmarknadsministern att Arbetslivsinstitutet ska läggas ned därför att man vill minska byråkratin, det vill säga att det är en byråkratisk verksamhet som ska läggas ned. När det då blir allt klarare för arbetsmarknadsministern att det inte handlar så mycket om byråkrati utan om forskning och utbildning byter man motiv. Och som svar på en fråga förra torsdagen sade arbetsmarknadsministern följande:
"Jag vill återigen poängtera att det inte är en bedömning av forskningens innehåll detta handlar om utan det handlar om formen, var denna forskning ska bedrivas. Där menar vi att det är fel att bedriva den inom ramen för en statlig myndighet."
Sedan dess måste någon på departementet eller kanske till och med utbildningsministern, som är en kollega till arbetsmarknadsministern, ha upplyst Sven Otto Littorin om att vi har ca 100 högskolor och universitet i det här landet som bedrivs i form av statliga myndigheter och där regeringen sitter och skriver regleringsbrev. Jag skulle inte bli förvånad om man sitter på Utbildningsdepartementet just nu och skriver sådana regleringsbrev.
Med det motiv som statsrådet då lämnade skulle man ju behöva antingen lägga ned dessa högskolor och universitet, eftersom de är statliga myndigheter och det där bedrivs forskning, eller privatisera dessa. Det tror jag faktiskt inte att arbetsmarknadsministern och inte heller någon annan vill.
I denna interpellationsdebatt lämnas ytterligare ett motiv. Arbetsmarknadsministern har kommit till den slutsatsen att det här är en viktig verksamhet, en viktig forskning, och den håller hög kvalitet. Han menar att den borde kunna bedrivas också i fortsättningen men i konkurrens. Man bör, som det har hetat tidigare, hitta andra famnar. Min fråga till arbetsmarknadsministern är: Var någonstans? Med vilka pengar?
Allmänt välvilliga ord räcker ju inte, arbetsmarknadsministern. Var någonstans ska dessa medel hittas så att denna verksamhet kan fortleva? Verksamheten är viktig. Det är glädjande att arbetsmarknadsministern nu också har kommit till den insikten efter många om och men. Men det ska inte bara vara vackra ord. De som är beroende av den här forskningen, den här utbildningen, för att förbättra arbetsplatserna men också de många som jobbar på Arbetslivsinstitutet och som nu har fått besked om att de kommer att bli uppsagda och arbetslösa från och med nästa år förtjänar ett svar. Jag vet till exempel att det i min egen hemstad, Umeå, nu sitter ett antal och tittar på den här debatten. De förtjänar att få höra ett svar. Var någonstans ska resurserna hittas för att bedriva denna viktiga verksamhet vidare? Eller är arbetsmarknadsministerns julklapp till dessa människor: Ni blir arbetslösa, och som lök på laxen får ni också en kraftigt försämrad a-kassa efter nyår? Är det det som är budskapet, eller finns det någon lite mjukare julklapp att lämna, arbetsmarknadsministern?
Anf. 22 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Det här med arbetsliv och arbetsmiljö är en otroligt viktig fråga. Vi kan ju se att många av de sjukskrivningar som har tillkommit under senare år, även förtidspensioneringar, har ett intimt samband med arbetsmiljön där man har arbetat. Därför borde man satsa ännu mer på dem som arbetar med att förebygga ohälsa kopplad till arbetet och dålig arbetsmiljö.
Här har Arbetslivsinstitutet intagit en central roll. Man har tagit fram modeller för den bästa tänkbara arbetsmiljön och forskat kring just hur man kan förebygga och bekämpa ohälsa kopplad till dålig arbetsmiljö. Att i detta läge lägga ned Arbetslivsinstitutet rimmar väldigt illa med ambitionen att bekämpa sjukskrivningar och utanförskap.
Det är inte bara vi som tycker det här, utan protesterna strömmar nu in från hela världen. När man går in på Arbetslivsinstitutets hemsida ser man att det är sida upp och sida ned med protester mot denna nedläggning. Det är väldigt ansedda institutioner och universitet över hela världen som är djupt bedrövade. Det är nämligen inte bara svensk forskning kring det här som nu är i fara utan även den internationella forskningen. Det finns många samarbetsprojekt där Arbetslivsinstitutet har haft en nyckelroll.
Jag tänkte bara nämna några omdömen om det här från världen. Från Tyskland säger man att Arbetslivsinstitutet har varit juvelen i den svenska akademiska kronan. Man talar om att det är den mest kända och beryktade institutionen i hela världen. Institutet har utgjort standard i Europa och övriga världen. Det är
best
practice
-exempel, säger man från Harvard. Man säger även att EU-projekt nu är i fara, samarbeten där Arbetslivsinstitutet har haft en central roll.
Det här minskar också Sveriges inflytande i de internationella sammanhangen. Sverige har varit drivande för att få även andra länder att satsa på arbetsmiljöarbetet. Även detta är nu i fara. Det är alltså inte vi själva som säger det, utan det är protester från hela världen. Sveriges rykte är till och med i fara på grund av den här nedläggningen, som ter sig obegriplig för hela världen med tanke på att man har sett detta som något av det bästa som vi har att komma med i Sverige.
Det är alltså mycket som står på spel. Inte minst handlar det om alla dem som arbetar på Arbetslivsinstitutet, som nu riskerar att bli arbetslösa. Och all den enorma kompetens som har byggts upp riskerar att gå förlorad.
Jag förstår faktiskt inte varför man ska överföra den här forskningen till andra instanser när vi nu har ett fantastiskt bra institut som klarar de här uppgifterna. Min fråga är: Hur ska vi kompensera det bortfall som det här innebär för svenskt arbetsmiljöarbete, forskning, vårt internationella arbete och vårt internationella rykte? Jag kan inte se att man med någon lätt mirakelmetod kan kompensera detta, utan det är ett väldigt stort ingrepp. Det är också pinsamt att vi blir det enda landet i EU, tillsammans med Portugal, som saknar ett sådant här arbetslivsinstitut.
Anf. 23 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Den borgerliga regeringen har med beslutet om att snabbavveckla ALI visat på okunnighet och inkompetens. Jag menar, precis som många andra här, att beslutet om nedläggning är taget trots dålig kunskap om vad ALI bedriver för forskning och med en överdriven tilltro till att den fria konkurrensen inom forskningen kommer att rädda arbetslivsforskningen. Littorin har dessutom underskattat svårigheterna i den snabba avveckling som han nu kräver av ALI.
Det ligger nära till hands att misstänka att arbetsmarknadsminister Littorin inte hade någon aning om vilken verksamhet som bedrevs i ALI när beslutet fattades i regeringen. Och han har, precis som andra har sagt, försökt rädda regeringens anseende därefter.
I debatten den 17 november här i kammaren sade Littorin: Vi har till exempel biblioteket, som är ett av Europas och kanske världens främsta. Det ska naturligtvis leva kvar.
Också företagshälsovårdsutbildningarna som ALI bedriver skulle finnas kvar. Hur blir det med forskarna och doktoranderna som finns inom ALI? Det lyder ju under högskoleförordningen. Var finns resurserna för allt det här som ska leva kvar? Vem tar kostnaden för forskarna och doktoranderna?
Herr talman! När man ser på takten och brutaliteten i avvecklingen ligger det nära till hands att misstänka att ALI-avvecklingen är medveten och ideologisk. ALI sysslar nämligen med forskning som är obekväm för den borgerliga regeringen. Den borgerliga regeringen är i färd med att ställa om svensk arbetsmarknad. Littorin vill skapa en låglönearbetsmarknad där otrygga anställningar kommer att vara regel och där heltid inte kommer att vara en rättighet. Littorin håller på att skapa en arbetsmarknad med ökad press, stress och osäkerhet för löntagarna. Detta kommer att få konsekvenser, mer arbetsskador, mer utslagning och flera sjukskrivningar, men detta vill man inte att forskningen ska titta på. Littorin vill inte synliggöra effekterna av det låglönesamhälle den nya regeringen vill skapa.
Precis som Ibrahim Baylan hänvisade till har regeringen bytt fot flera gånger i den här debatten. Det handlade om byråkratin och regleringen och den politiska styrningen där sannolikt regeringen upptäckt att högskolor och universitet också regleras med regleringsbrev. Vi har också en massa andra myndigheter som sysslar med forskning. Det ligger nära till hands att fråga: Vilka andra ytterligare myndigheter som sysslar med forskning ska den borgerliga regeringen lägga ned? Är det Totalförsvarets forskningsinstitut, Ekonomiska rådet, Brottsförebyggande rådet eller Folkhälsoinstitutet? Alla de bedriver forskning.
Jag vill avslutningsvis fråga ministern: Vilken kunskap hade ministern om den forskning och övrig verksamhet som bedrevs av ALI innan nedläggningsbeslutet? Och vilket underlag hade regeringen när avvecklingsbeslutet togs?
Anf. 24 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Det är en mycket intressant debatt. Det låter som om det är helvetets portar som den borgerliga regeringen har öppnat i och med beslutet att lägga ned Arbetslivsinstitutet. Jag har följt debatten på avstånd och inte gett mig in i den själv. Men jag har intresserat kunnat notera att de som har varit mest aktiva i debatten har varit forskarna själva, som är arbetstagare på platsen, och deras forskarkolleger i andra länder.
Jag har inte känt något massivt medborgartryck på att Arbetslivsinstitutet ska finnas kvar. De mejl jag har fått har i princip uteslutande kommit från de egna forskarna, och de har dessutom kommit från forskarkolleger i andra länder. Det handlar ganska mycket om egenintresse, vad jag kan tolka ut av detta. Självklart är det socialdemokratiska företrädare här i kammaren och förordar ett forskningsinstitut som har kommit att bli ett ideologiproducerande verk och inte en fri forskning. Det stämmer ju ganska väl överens med socialdemokratisk ideologi och retorik och hur man har hanterat många andra myndigheter som alltmer kommit att ägna sig åt opinionsbildning och inte åt sina kärnverksamheter. Arbetslivsinstitutet, som agerar som myndighet, har också en betydligt tuffare situation än många av sina europeiska kolleger som har kunnat verka i stiftelseform och därmed har kunnat vara mycket friare.
Jag har en ganska enkel fråga till statsrådet: Finns det länder på denna planet som inte har ett arbetslivsinstitut, och innebär det att de länderna har en oerhört tragisk situation för arbetstagarna? Eller kan det månne vara så att det faktiskt finns ett fungerande arbetsliv för arbetstagare också där, för att forskningen kan ske i en annan form än den som vi har sett i Arbetslivsinstitutet?
Anf. 25 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Luciano Astudillo tog upp frågan om ideologi. Är det någon som skulle lägga ned Arbetslivsinstitutet utifrån renodlat ideologiska utgångspunkter vore det Tage Erlander, om han hade levt. Han hade nämligen en mycket bestämd uppfattning om att på högskoleområdet ska man ha så få fristående institut som möjligt och så mycket av forskningen som möjligt ska bedrivas inom universitetens ram. Tyvärr har det inte riktigt lyckats upprätthållas, herr talman - gammal utbildningspolitiker.
Det finns en erfarenhet, nämligen att fristående forskningsinstitut har väldigt svårt att upprätthålla en hög kvalitet över längre tid. Det går bra när man nyrekryterar, när man är tämligen färsk, men på sikt blir det problem. Därför ska frågan, som någon reste, om man ska lägga ned flera institut som är fristående naturligtvis besvaras: Det är klart att man ska göra, om inte kvaliteten är bra. För det kan ju inte vara de anställdas anställning som står i fokus, utan det är själva ämnet.
Därför blir jag lite förvånad när alla riksdagsledamöter som här har uttalat sig, bortsett från Fredrick Federley, utgår från att svensk arbetslivsforskning, svenskt arbetsliv och svenska arbetslösa nödvändigtvis skulle missgynnas av den här nedläggningen. Kopplingen är att om man har ett institut så blir det bättre arbetsmiljö och mindre arbetslöshet i Sverige. Om man tar bort det blir det motsatsen.
Det är också förvånande, tycker jag, att Hillevi Larsson och andra här med sådan bristande motvilja har låtit sig kidnappas av de anställda och skriver under, genom att referera i debatten här, på att det är en så hög och jämn kvalitet i forskningen - juvelen i den svenska kronan. Det är bara struntprat.
I själva verket tycker jag att den fråga som man ska ställa sig är var den forskning som bedrivs där, när vi ser på själva ämnet och inriktningen, arbetsrätt till exempel, fortsättningsvis kommer att bedrivas under en bättre kvalitetskontroll än den som hittills har varit. För den har inte varit bra. Många produkter har varit av undermålig kvalitet. Det är mycket bättre att man då har det i en universitetsmiljö, under Utbildningsdepartementet i stället för under Arbetsmarknadsdepartementet, där man har mekanismer för hur man ska upprätthålla kvaliteten, kvalitetskontroll, hur man utlyser tjänster och tillsätter tjänster, sakkunnigförfarande etcetera. Det gynnar forskningens kvalitet. Det gynnar arbetslivsforskningen i Sverige. Det gynnar i sista hand också de arbetslösa, om det är de som ska vara de primära mottagarna av den här forskningen eller de som ska gynnas av den.
Min fråga till arbetsmarknadsministern är alltså: Kommer den här forskningen i fortsättningen att bedrivas under Utbildningsdepartementets egid? Jag säger inte detta för att den ministern är folkpartist, utan för att det är den traditionella metoden för kvalitetskontroll.
Anf. 26 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag tror att det var Ibrahim Baylan som tyckte att det här var ett förbryllande beslut. Jag tror inte att man ska se det som särskilt förbryllande i och med att vi var emot grundandet från allra första början. Vi hade också med i den gemensamma ekonomisk-politiska motionen i våras att vi ville lägga ned ALI. Den centrala frågan handlar om, och det har vi debatterat här några stycken av oss flera gånger i kammaren, huruvida vi ska ha en myndighet som bedriver forskning, eller om vi ska ha det på något annat sätt utmed de linjer som Carl B Hamilton redogjorde för. Jag är av den grundläggande uppfattningen, och delar den uppfattning som Carl B Hamilton har, att man bör bedriva forskning på universitet och högskolor, fristående från statliga myndigheter. Då ställs frågan om inte universitet är myndigheter. Det är klart att de är myndigheter på ett sätt, men det finns två väsentliga skillnader. Vi vill göra allt vi kan för att minska det politiska inflytandet över universiteten, i strid med Socialdemokraterna. Samtidigt har vi, när det gäller finansieringen av den forskning som bedrivs, flera steg mellan den statliga budgeten och, som Carl B Hamilton var inne på, de avvägningar som görs när man prioriterar i forskningsområdena. Det tycker jag är en avsevärd skillnad.
När det gäller forskningen totalt sett - helvetets portar öppnar sig, om man lyssnar på somliga av kammarens ledamöter - ska man komma ihåg att fyra femtedelar av forskningen på det här området redan i dag sker på universitet och högskolor. Det är inte så att Arbetslivsinstitutet är det enda ställe som har forskning på detta område. Vi måste ha lite sans i debatten också. Det går också att söka forskningsfinansiering fram till den 1 februari genom FAS. Det är fullt möjligt att göra detta redan i dag.
Det finns inga öronmärkta medel för att överföra forskning, men jag vill påpeka att regeringen i sin budget har lagt ytterligare 1 miljard över tre år just på högre forskning och utbildning. Det är väl klart att det också kan komma det här forskningsområdet till del.
Vi har nu sett en lång rad internationella aktörer skriva brev, och det är naturligtvis i huvudsak de som redan är inblandade i forskningsprojekt som är finansierade via ALI. Det är ju inte så konstigt. Men om nu forskningen är så bra och världsledande som de hävdar - något som jag inte är kapabel att bedöma - torde det väl också finnas ett visst intresse av att vara med och finansiera den.
Fredrick Federley ställer vidare frågan hur det ser ut i andra länder. Det finns olika lösningar i de europeiska länderna. Jag har försökt gå igenom hur det ser ut, och i några länder fungerar det ungefär som i Sverige. Det gäller Holland, Italien, Danmark och ytterligare några EU-länder. Men i de flesta europeiska länder bedrivs ofta just den samhällsvetenskapliga och den beteendevetenskapliga arbetslivsforskningen vid universitet snarare än vid särskilda sektorsinstitut, oavsett om de är finansierade via statliga medel eller inte. Det kan man konstatera.
Luciano Astudillo passar på att ge oss en allmän känga när det gäller a-kassan och det stora systemskiftet. Den diskussionen har vi haft många gånger tidigare. Jag konstaterar att problemet när vi har ett läge där var femte svensk står utanför arbetsmarknaden, med effekten att folk mår dåligt precis som Luciano Astudillo påpekar, är ett resultat av tolv års fullkomligt misslyckad politik för att få flera människor i arbete. Den politiken får vi nu städa upp efter.
Anf. 27 Sylvia Lindgren (S)
Herr talman! Med tanke på de inlägg som har varit här tycker jag ändå att jag hör från Sven Otto Littorin att det är en hög kvalitet på forskningen i ALI:s verksamhet. Det står även i interpellationssvaret. Det får väl också vara ett svar till Carl B Hamilton: Den här forskningen har ett mycket gott renommé och det inte enbart bland doktorander och forskarstuderande och dylikt som jobbar i verksamheten. Den här verksamheten är också oerhört viktig för dem som finns ute på arbetsplatserna, de lokala och regionala skyddsombuden och för arbetstagarna. Den är även viktig för utvecklingen av ett gott och säkert arbetsliv här i Sverige. Detta har i sin tur resulterat i goda internationella kontakter, erfarenheter, spridningseffekter och kunskapsöverföring. I detta har institutet varit viktigt och delaktigt.
I samtliga EU-länder bedrivs forskning inom arbetsmiljöområdet och i arbetslivet i någorlunda samlad form. Institutionsmodellen finns i flera länder, och finansieringen sker på ett eller annat sätt med offentliga medel. Forskningen är viktig för att stödja att politiska beslut fattas i en bra riktning och att dessa beslut är verkningsfulla för framtiden. Därför är det också oerhört viktigt att verksamheten är långsiktig. Det går att skapa större möjligheter och att få bredare analyser av problemen eftersom man har kompetens från skilda discipliner.
Det är inte svårt att argumentera för verksamheten inom ALI: för den utbildning som bedrivs och för vidareutbildning av arbetsledare och skyddsombud. Där finns också vetenskapliga tidskrifter och expertgrupper med mera. Tanken slår en dock, och jag måste få uttala den: Är det ändå så att den borgerliga alliansen med arbetsmarknadsministern i spetsen inte gillar ALI:s kamp för den goda arbetsmiljön, individens rehabiliteringsbehov och de partsmedel som också finns för kvalificerade vidareutbildningar av främst skyddsombud?
Denna tanke slår en självklart när man tycker sig kunna skönja ett mönster. Arbetslivsinstitutet avvecklas, Arbetsmiljöverket får kraftigt neddragna resurser och Invandrarinstitutet läggs ned. Hur verksamheten ska drivas vidare finns det inga som helst besked om, bara att detta ska bort.
Verksamheten är ju bra, men hur ska den vidareutvecklas? Vad säger vi till dem som jobbar inom verksamheten? Hur kan vi vidareutveckla den? Det finns det inga som helst svar på. Det tycker jag är en oansvarig politik för denna oerhört viktiga verksamhet.
Vi får ofta höra att fyra femtedelar av forskningen i dag äger rum ute på universitet och högskolor. Det är klart att här finns ett samarbete i mångt och mycket. Det jobbar vi med i annan institutsverksamhet, inte minst när det gäller industriforskningsinstituten. Vi måste hitta verktyg för att klara av att utveckla detta samarbete mellan näringsliv och universitet och högskolor. Därför behövs institutssektorn på speciella områden.
För mig och för oss socialdemokrater är verksamheten när det gäller arbetsmiljö, hälsa och utveckling oerhört viktig. Därför kan vi inte skrota och avveckla en sådan viktig verksamhet.
Anf. 28 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Nej, arbetsmarknadsministern, det är inte nedläggningen som förbryllar mig. Det är sant att Moderaterna under lång tid har velat lägga ned denna verksamhet. Det är motivet för densamma som har varierat. Först var det byråkratin. Sedan upptäckte man att det höll ju inte. Därefter var det att man inte skulle bedriva forskning vid statliga myndigheter, som arbetsmarknadsministern sade vid frågestunden förra torsdagen. Sedan måste någon ha informerat arbetsmarknadsministern om att vi har ungefär hundra högskolor och universitet i landet och att lejonparten av dessa lärosäten är statliga myndigheter. Det finns ett fåtal som inte är det, men lejonparten är det. Då måste man byta fot igen.
Nu heter det att "Arbetslivsinstitutets forskare bedriver forskning med hög kvalitet och att forskningen där i huvudsak kommer att överleva även i konkurrens" - någonting som helt och hållet döms ut av Carl B Hamilton i den här debatten. Att säga att detta är forskning av hög kvalitet kallar han för struntprat. Det kan väl inte vara så att Carl B Hamilton menar att hans egen arbetsmarknadsminister i den borgerliga regeringen pratar strunt? Så illa kan det väl ändå inte vara.
Nej, det här beslutet liksom dess motiv blir bara logiskt i skenet av just den ideologiska hållningen. Det finns två logiska skäl till att detta ska läggas ned. Det ena är att hitta pengar för att finansiera de massiva skattesänkningar som den borgerliga regeringen vidtar, skattesänkningar som naturligtvis mest kommer höginkomsttagarna i landet till del. Det andra skälet är ideologiskt. Det är inte viktigt för Moderaterna och den borgerliga regeringen att vi har trygga och goda arbetsplatser och en långsiktigt hållbar arbetsmiljö som gör att människor också efter arbetsdagens slut orkar leva ett liv och mår bra.
Anf. 29 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Det här börjar mer och mer påminna om det berömda talesättet surt sa räven om rönnbären. Moderaterna var ju emot att Arbetslivsinstitutet en gång skulle bildas. Därmed vill de inte heller erkänna att det var ett mycket bra beslut att bilda Arbetslivsinstitutet, som har varit väldigt bra för arbetslivet, arbetsmiljön och forskningen i Sverige och satt oss på kartan i den internationella forsknings- och universitetsvärlden.
Egentligen är det också sensationellt att en del av de tidigare talarna så fullständigt dömer ut protesterna från den samlade universitets- och forskningsvärlden. Jag har listan här. Det är sida upp och sida ned. Framför allt är det ett hundratal väldigt ansedda universitet från hela världen som dömer ut den här nedläggningen.
Man har viftat bort de här protesterna med ett: Ja, ja, det är sådana som själva är forskare. Det är en otroligt grov anklagelse när det gäller opartiskheten hos de här människorna. Skulle ansedda universitet som lägger sig vinn om att ha en oberoende forskning på något sätt vara köpta av Arbetslivsinstitutet? Nej, det känns faktiskt skrämmande när man samtidigt talar om en ambition att vi i Sverige ska bli världsledande när det gäller forskning, utveckling, tillväxt och på att skapa flera arbetstillfällen. Då kan man inte döma ut den samlade internationella forsknings- och universitetsvärlden.
Jag måste vidhålla att det inte finns grund för det här nedläggningsbeslutet. Det kommer att skada Sverige när det gäller vår nationella politik för att utvärdera våra arbetsmiljöer och komma på redskap för att förbättra arbetsmiljön och minska ohälsan. Det skadar vårt anseende i den internationella forskningen, när det gäller inflytandet i världen liksom i kampen för arbetsliv och arbetsmiljö i hela världen. Det här är ett hårt slag.
Jag vill överlämna den här protestlistan och hoppas att arbetsmarknadsministern inte dömer ut den samlade forsknings- och universitetsvärlden. Jag hoppas att han vill ta del av det här.
Anf. 30 Luciano Astudillo (S)
Herr talman! Littorin svarade inte på min fråga om vilket underlag regeringen hade på sitt bord när den beslutade om det här. Jag kan svara på frågan. Det fanns inget. Jag har i min hand regeringens beslut från den 2 november. I det återkallar man det uppdrag från Statskontoret som de fått den 8 september 2005 att utvärdera Arbetslivsinstitutet. Uppdraget skulle redovisas den 15 januari 2007.
Jag läser ur beslutet: Uppdraget till Statskontoret återkallas. Uppdraget ska inte redovisas. På regeringens vägnar Sven Otto Littorin.
Det är en märklig ordning. Först beslutar man att ALI ska läggas ned per den 1 juli 2007. Sedan återkallar man ett uppdrag som snart ska redovisas. Dessutom, vilket är ännu mer anmärkningsvärt, meddelar Littorin att han av Statskontoret inte vill veta vad som har kommit fram i den här utvärderingen. Varför inte avvakta Statskontorets utvärdering av ALI före nedläggningsbeslutet? Varför vill man inte veta vad Statskontoret har kommit fram till?
Det talar för att avvecklingen i själva verket är ideologisk och politisk. Det handlar om det här systemskiftet på arbetsmarknaden som Littorin och den nya regeringen är på väg att genomföra som kommer att leda till ett hårdare samhälle, till hårdare press och till ett hårdare arbetsliv.
Det är ändå märkligt. Jag besökte ALI:s kontor i Malmö, och jag ska läsa upp en del av de projekt som är hotade: strukturella hinder och incitament för personer med funktionshinder att arbeta, en nationell studie kring socialpolitiska styrmedel, dolda funktionshinder och strokedrabbade personers återgång till arbetslivet, övergång från utbildning till arbete för unga synskadade, livskompetens 50-plus, arbetsplatser i förändring, tilläggsfrågor till SCB:s AKU-undersökning rörande åldersdiskriminering.
Allt detta handlar om att upprätthålla arbetslinjen. Det var ju borgarnas huvudnummer. Varför avveckla den forskning som kan ge borgarna många svar när det gäller deras egen politik?
Anf. 31 Fredrick Federley (C)
Herr talman! Alla de som läser Bibeln brukar göra det på olika sätt, kan man väl säga. Det här beslutet tolkar vi nog mycket olika också, att döma av den diskussion som har varit.
Det framkommer argument här, bland annat sade Hillevi att alla andra länder har det så här och då ska vi också ha det så. Tänk om vi återigen skulle få uppleva 1900-talets mörka historia, och man började återinföra rasbiologiska institut i land efter land. Skulle ni stå i kammaren - det kan jag aldrig tänka mig - och säga att alla andra har detta så därför ska vi också ha det. Det kan inte vara ett argument som ska styra den svenska politiken. Sverige måste väl få forma sin egen forskningspolitik som inte ska grunda sig på hur alla andra kan tänkas uppfatta den.
Det är inte heller planetens samlade forskarkollektiv som har gått till storms. Jag har googlat flera av de här namnen och sett att det finns samhörighetsprojekt. De är en del av den verksamhet som Arbetslivsinstitutet bedriver. Då är det väl ingen grov anklagelse att säga att jag faktiskt tror att de här personerna talar i egen sak. Det handlar om den forskning de bedriver, och de är rädda om sina anslag.
Till Ibrahim Baylan vill jag säga att du har helt fel i dina två analyser av varför regeringen gör så här. Det ena är att du säger att man vill göra massiva skattesänkningar. Jag önskar att man gjorde massiva skattesänkningar. Men det gör inte regeringen. Där har du fel på punkt nr 1.
På punkt nr 2, att det handlar om en djupliberal ideologisk linje, tror jag också att du har fel. Jag önskar att det vore så. Men tyvärr präglas den här regeringen ibland av för mycket pragmatism och för lite av ideologi och skattesänkarvilja.
Därför vill jag i detta ärende ge statsrådet full rätt att jobba vidare, för du gör ett strålande jobb på den här punkten.
Anf. 32 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag är väldigt förvånad över att man så fullständigt okritiskt ställer upp på beskrivningarna av forskningens kvalitet på det här institutet och det lysande sätt undervisningen bedrivs på liksom dess betydelse på det här området. Det var det jag reagerade mot när Hillevi Larsson talade om juvelen i det svenska forskarsamhället, juvelen i den svenska forskningens krona. Sådana uttalanden är strunt.
Det innebär inte att jag fullständigt dömer ut det här institutet, som någon sade. Det finns säkert en del av detta som är bra, kanske till och med huvuddelen. Men jag återkommer till att det är mycket bättre för alla inblandade att den här forskningen och undervisningen drivs i traditionella universitets- och högskolemiljöer. Då blir det kvalitetskontroll.
Jag tror också att den undervisning som har nämnts här blir bättre för flera människor. Det blir bättre kvalitet på undervisningen och det blir flera som kan ta emot den om den bedrivs inom universitet och högskolor, som vi har väldigt många runtom i hela Sverige.
Man tar inte reda på kvaliteten på en forskningsinstitution genom att samla in brev från olika universitetsinstitutioner runtom i världen. Då gör man ungefär som det vi tog del av här på morgonen, utvärderingen av Riksbanken. Man gör en utvärdering av forskningsinstitutioner genom Vetenskapsrådet och andra.
Men det jag ville understryka var att om en sådan här institution har en sådan fantastisk forskning, då är den oerhört lättfinansierad. Det kommer att strömma till internationella och nationella forskningsfinansiärer som vill hjälpa till att finansiera detta, för det är ur deras synpunkt precis det som de helst vill ha.
Anf. 33 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Jag kan säga att jag inte hade tänkt ge mig in i den här debatten just nu, för jag tycker att de socialdemokratiska ledamöterna har kommit med mycket goda argument och verkligen fört den här debatten på ett bra sätt.
Men när arbetsmarknadsministern uttalade vissa saker och sedan Fredrick Federley i sitt senaste anförande jämförde det rasbiologiska institutet och Arbetslivsinstitutet trodde jag nästan att jag skulle trilla av stolen. Mycket ska man höra innan öronen trillar av.
Men visst var det mycket tydligt ideologiskt det Fredrick Federley uttryckte, en ideologisk ärlighet som jag faktiskt saknar hos Moderaterna. Där försöker man skyla över det man håller på med hela tiden i någon sorts anda av att vara det nya arbetarpartiet. Man försöker genom värderingsförskjutningar undan för undan, steg för steg gå framåt till det mål man har satt upp för sin politik. Målet är inte annorlunda än innan man började kalla sig för det nya arbetarpartiet. Det är bara det att vägen dit är mer dold och att det kanske går lite saktare än man hade tänkt.
Visst är det ideologiskt att just Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket angrips. Om man var ute efter att minska byråkratin skulle man lika gärna ha kunnat ta Konjunkturinstitutet eller Nämnden för offentlig upphandling. Där är också mycket ideologisk propaganda, som man brukar säga från högerhåll, till exempel när det gäller arbetsmiljö.
Arbetsmarknadsministern säger också att han vill minska det politiska inflytandet över universiteten. Då blir följdfrågan om ni ska minska näringslivets inflytande över forskningen. Det är inte så att bara för att politiker är frånvarande fattas inte politiska beslut. Jag kan ta några exempel. När Ericsson drog undan 600 arbetstillfällen i Norrköping var det ett mycket tydligt politiskt beslut fattat i ett slutet styrelserum utan politiker närvarande men där politiker fick ta konsekvenserna.
Svenskt Näringsliv lägger miljoner på miljoner på att stödja den värderingsförskjutning som Centerpartiet och högerregeringen vill ha. Det är också ett politiskt beslut fastän det inte är förtroendevalda som sitter där och fattar besluten.
I den här debatten har det blivit tydligt att högerregeringen är en dålig arbetsgivare. Bland annat gäller det hur man hanterar forskarna som jobbar på Arbetslivsinstitutet och personalen på Arbetsmiljöverket, och självklart på Försäkringskassan. De signaler man skickar ut om forskning om arbetsmiljö på arbetsplatser säger ni inte är så viktiga längre, men det är verksamheten ute på arbetsplatserna som gör Arbetslivsinstitutet så unikt.
Ni säger att ni vill att människor ska komma ifrån ett utanförskap. Samtidigt drar ni undan viktig forskning som skulle underlätta deras väg tillbaka. Det ekar ihåligt.
Såväl Carl B Hamilton som arbetsmarknadsministern säger att om det är så bra finns det finansiering någon annanstans. Jag undrar om ni inte lyssnade på debatten i våras där forskare kraftigt ifrågasatte bristen på forskningsmedel. Nu säger ni att forskarna på Arbetslivsinstitutet också ska vara med och konkurrera om de forskningsmedel som finns.
Jag hoppas verkligen att det kommer en proteststorm mot Fredrick Federleys uttalande om det rasbiologiska institutet och Arbetslivsinstitutet.
Anf. 34 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Herr talman! Jag säger som tidigare talare att jag inte hade tänkt att gå in i debatten.
Sven Otto Littorin gav ett bra svar, herr talman, där han talade om vad han tycker om avvecklingen. Han sade: "Jag har inga planer på att nedrusta arbetsmiljöforskningen!" Det är det som är huvudtanken. Vi ska inte rusta ned arbetsmiljöforskningen.
Jag kan hålla med dem som säger att det går fort. Avvecklingen av Arbetsmiljöinstitutet ska ske på ett halvår. Det är en kort period. Men tanken är inte att all forskning ska försvinna i och med att Arbetslivsinstitutet avvecklas. Det är det som är det viktigaste. Vi tar inga steg för att helt avveckla forskningen. Vi avvecklar institutet, men vi avvecklar inte forskningen.
Flera har sagt att tanken är att arbetsmiljöforskningen ska fortleva fast i annan form. Det vore bra om statsrådet i sina slutanföranden lyfte fram vad man gör på departementet. Vad jag vet har det tillsatts en person som är med i omställningsarbetet kring Arbetslivsinstitutet. Det vore bra om statsrådet talade om för kammarens ledamöter hur avvecklingsarbetet kommer att gå till.
Anf. 35 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig försöka sammanfatta med att säga att det inte finns en ideologisk övermössa i detta beslut, annat än den ideologi som säger att forskning bör bedrivas fri från politisk styrning. Det är det som har varit grunden.
Sylvia Lindgren tar upp en intressant modell, nämligen industriforskningsinstituten. Den står delvis i konflikt med andra talares grundläggande åsikt. Men kanske är det dags att parterna tar ett större ansvar för forskningen. Det kan mycket väl tänkas att det bildas ett institut knutet till ett universitet och finansierat av partsmedel. Det går mycket väl att tänka sig.
Låt mig anknyta till Désirées fråga. Det som nu händer är att regleringsbrevet kommer i december. I regleringsbrevet kommer att finnas en statusrapport över de olika delarna. Därtill tänker jag återkomma i vår till riksdagen med information om hur saker och ting går till. Nu pågår arbetet intensivt, och det finns en bra kontakt och ett bra arbete mellan departementet och ledningen för Arbetslivsinstitutet. Det känns bra. Det kommer att landa snyggt.
Ibrahim Baylan undrade om inte det här är bara för att skära ned eller något annat. Det övergripande mål som en regering måste ha är att göra något slags omprövning i grunden av all statlig verksamhet för att skapa budgetutrymme för förutsättningar för nya jobb. När var femte står utanför måste det vara vår huvuduppgift. Det är också det vi kommer att fortsätta att göra. Systemskiftet i svensk politik stod Socialdemokraterna för när man övergav arbetslinjen och accepterade att var femte svensk står utanför. Vi accepterar inte det, och vi kommer att göra vad som krävs för att få folk i arbete. Det handlar inte om låglönejobb. Det handlar om att se till att folk har en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det sker med hjälp av tre saker, som ni vet: dels att det ska löna sig bättre att arbeta - det vill säga sänkt skatt på arbete med hjälp av jobbavdraget leder till att det blir mer kvar i plånboken och att marginaleffekterna sjunker - dels sänkta kostnader för att anställa och driva företag och dels, slutligen, handlar det om arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken i övrigt. Där ligger denna fråga.
Var någonstans ska Arbetslivsinstitutet bedriva forskning? Ska det bedriva forskning inom ramen för en statlig myndighet, där ni i slutet av mandatperioden kommer att anklaga mig för att ha styrt om forskningen på ett obehagligt sätt, eller ska forskningen bedrivas inom ramen för ett fristående universitets- och högskoleväsende? Ja, valet är enkelt.
Anf. 36 Sylvia Lindgren (S)
Herr talman! Det framkommer under en sådan här debatt många frågor och funderingar och inte minst uttalanden som gör att man sannerligen tar sig för pannan. Jag skulle vilja rekommendera alla att läsa protokollet och inte minst notera Centerns representants uttryck när det gäller rasbiologiska institut och när det gäller synen på arbetsmiljö, förebyggande hälsovård och så vidare.
För mig är det svårförståeligt att regeringen till synes planlöst och på så kort tid vill slå sönder de unika forskningsmiljöerna som finns på Arbetslivsinstitutet. Det har framkommit klart i den här debatten. Arbetsmarknadsministern upprepar ofta att forskningen bör vara fri från de politiska styrmekanismerna, och så hänvisar han till regleringsbreven. Jag har också varit inne på detta i olika sammanhang. Hur ser man till exempel på Vinnovas roll? Vill verkligen arbetsmarknadsministern avhända sig inflytande när det gäller arbetsmiljö och arbetsliv? Här talar man om det nya arbetarpartiet, och sedan går man stenhårt åt de områdena. Det måste ändå vara tanken när han hänvisar de frågorna till de övriga utbildnings- och forskningsfrågorna. De hamnar väl på Utbildningsdepartementet.
Det tar lång tid att bygga upp en bra och riktig forskarmiljö, personalsammansättning, nätverk, kontakter och så vidare. Men allt ska ändå vara till gagn för bättre arbetsförhållanden. Jag hade förväntat mig mer konkreta svar från ministern och en vilja att stödja verksamheten, det vill säga vetskapen om hur man kan utveckla innan man avvecklar. Men tyvärr har de svaren uteblivit.
Anf. 37 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Det kommer att gå fort - jag ska inte förlänga den här diskussionen så mycket ytterligare. Jag tycker att det har varit en bra, intressant och belysande debatt.
Återigen: Det finns ingen ideologisk övermössa placerad på mitt huvud i denna fråga. Det handlar helt enkelt om vilken typ av styrmekanismer vi ska ha för detta. Jag är fullständigt övertygad om att oppositionen efter något år hade anklagat mig för att styra den här verksamheten och forskningen i en annan riktning än den som ni bedömer vara den rimliga och riktiga. Jag är inte rätt person att bedöma forskningens innehåll och kvalitet. Jag är inte heller rätt person att göra den styrningen. Jag tycker inte att någon av oss i den här kammaren är det.
Vi måste ha möjlighet att få den här forskningen prövad på sina egna villkor, som all annan forskning i Sverige, och finansierad därigenom. Jag skulle välkomna om parterna kunde ta ett ökat finansieringsansvar för denna femtedel av forskningen som det nu handlar om, om man gör bedömningen att det är en forskning som man har nytta av och som man skulle vara intresserad av, gärna i institutsform kopplad till något eller flera av universiteten. Jag tycker att det är en trevlig ordning. Det hade varit spännande att se om det hade kunnat komma till stånd.
Jag ber att få tacka för den här debatten. Vi återkommer säkert i ärendet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.