Arbetsgivarens medfinansiering av sjukpenningkostnaderna och ansvaret för rehabiliteringsutredning
Interpellation 2006/07:109 av Arleklo, Ann (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-11-30
- Inlämnad
- 2006-11-30
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2006-12-05
- Sista svarsdatum
- 2006-12-14
- Besvarad
- 2007-01-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 30 november
Interpellation
2006/07:109 Arbetsgivarens medfinansiering av sjukpenningkostnaderna och ansvaret för rehabiliteringsutredning
av Ann Arleklo (s)
till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
I regeringens budgetproposition föreslås att arbetsgivarens medfinansiering av sjukpenningkostnaden avskaffas från och med den 1 januari 2007. Vidare avskaffas också arbetsgivarnas ansvar att göra en rehabiliteringsutredning. Sammantaget innebär det att arbetsgivarnas drivkrafter att hjälpa sjuka medarbetare tillbaka till arbetslivet riskerar att kraftigt minska.
I samband med att medfinansieringen infördes sänktes arbetsgivaravgiften så att reformen är kostnadsneutral för arbetsgivarkollektivet. De arbetsgivare som har många sjukskrivna får högre kostnader jämfört med arbetsgivare som har färre sjukskrivna och arbetar aktivt med rehabiliteringsfrågorna och snabb återgång i arbete på minst deltid. Att det finns drivkrafter som gör att alla parter vill delta och ta ansvar för att förebygga och minska ohälsa är viktigt.
Min fråga till statsrådet är därför om statsrådet planerar att ersätta borttagandet av arbetsgivarens medfinansiering samt ansvar för rehabiliteringsutredning med andra insatser som kan säkra att arbetsgivarna även fortsättningsvis är med och bidrar i arbetet med att minska ohälsan.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:109
Webb-tv: Arbetsgivarens medfinansiering av sjukpenningkostnaderna och ansvaret för rehabiliteringsutredning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:50 Torsdagen den 18 januariProtokoll 2006/07:50 8 § Svar på interpellation 2006/07:109 om arbetsgivarens medfinansiering av sjukpenningkostnaderna och ansvaret för rehabiliteringsutredning
Protokoll från debatten
Anf. 111 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Låt mig bara till slut ta upp just den tråden. Jag tycker att bojkott är ett något felaktigt uttryck. Det som har inträffat är trots allt att det samlade stödet, både från svensk sida och från Europeiska unionens sida har ökat. Det är mer pengar som går till olika typer av humanitärt stöd och ekonomiskt stöd i de palestinska områdena nu än tidigare.
Formerna har förändrats, och det har att göra med att det är en terroriststämplad organisation. Vi kan inte bortse från det. Vi måste ha ett tydligt avståndstagande från terrorism, icke minst för att tvinga denna organisation att ompröva sin inställning.
Har detta lyckats än så länge? Nja, men det finns vissa tecken som man inte ska bortse från. Jag vill inte säga att politiken har varit lyckad i denna del, men jag vill inte kalla den bojkott. Jag vill kalla den ett försök att påverka situationen, kanske inte framgångsrikt i varje del, men det är i alla fall det som har varit ambitionen. Och jag vill säga att vi nu måste försöka få till stånd en enighetsregering på den palestinska sidan som vi kan gå vidare med på ett mer konkret sätt i en fredsprocess, och då öppnas alla dessa frågor.
Murar kan rivas. Det har vi lärt oss i vår egen del av världen. Det är inte alldeles lätt, men det är fullt möjligt. En dag kommer också denna mur att på ett eller annat sätt rivas.
Jag har en viss förståelse för, när man har träffat offren för terrorismen i Israel, att det var nödvändigt att vidta säkerhetsåtgärder i det konkreta läge som rådde. Sedan har terrorismen reducerats högst avsevärt, mindre genom denna mur eller denna barriär men dock.
Sedan har de dragit den på ett sätt som har varit kontroversiellt också inom Israel och som får oacceptabla konsekvenser som strider mot folkrätten. Men förr eller senare, och det är det som måste vara vår position, ska en fred vara möjlig. Med fred kan man etablera demokrati och då kan man också riva murar. Det är den visionen vi gemensamt ska arbeta för.
Anf. 112 Ann Arleklo (S)
Fru talman! Ann Arleklo har frågat mig om jag planerar att ersätta borttagandet av arbetsgivarens medfinansiering samt ansvar för rehabiliteringsutredning med andra insatser som kan säkra att arbetsgivarna också fortsättningsvis är med och bidrar i arbetet med att minska ohälsan.
Låt mig inledningsvis konstatera att den svenska sjukskrivningsprocessen fungerar dåligt. Ett flertal rapporter de senaste åren har visat att lite görs för att sjukskrivna ska komma tillbaka i arbete och det som görs görs ofta försent.
Vare sig arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringsutredning eller medfinansieringsansvaret har bidragit till att flera människor kommit tillbaka till arbete. Ett alltför stort arbetsgivaransvar och främst då ekonomiskt ansvar för sjukfrånvaron leder i stället till att många arbetsgivare avstår från att anställa människor med tidigare sjukhistoria.
Rehabiliteringsutredningen - som lämnade sitt betänkande i december 2006 - fann att de nuvarande reglerna om att arbetsgivaren ska göra en rehabiliteringsutredning och att Försäkringskassan ska kalla till avstämningsmöte eller upprätta en rehabiliteringsplan endast genomförts inom föreskriven tid i mindre än 1 % av sjukfallen.
Det är min uppfattning att vi måste skapa en ny sjukskrivningsprocess. Försäkringskassan och Socialstyrelsen har nyligen kommit med förslag i den riktningen.
Det är Försäkringskassans uppgift att i samråd med den försäkrade snarast klarlägga dennes behov av rehabilitering. Även om arbetsgivaren framöver inte skickar en rehabiliteringsutredning till Försäkringskassan är det viktigt att arbetsgivaren ändå bistår i utredningen av vad som kan göras för att den försäkrade ska kunna komma tillbaka till arbete. Avstämningsmötet med alla berörda är ofta ett bra forum för att komma överens om lämpliga åtgärder.
Jag vill också framhålla att regeringen inte avser att föreslå någon förändring av arbetsgivarens ansvar att svara för de åtgärder inom sin verksamhet som behövs för en effektiv rehabilitering. Det är viktigt att arbetsgivaren så snart det är möjligt genomför sådana åtgärder som kan behövas på arbetsplatsen. Företagshälsovården skulle kunna spela en ännu viktigare roll än den gör som stöd både för arbetsgivare och för arbetstagare. Regeringen avser att återkomma i frågan hur företagshälsovården kan utvecklas.
Sammanfattningsvis vill jag betona att sjukskrivningsprocessen måste utvecklas. Arbetsgivarna kommer även i fortsättningen att ha en betydelsefull roll, men den ska handla om det som arbetsgivaren är bäst på.
Jag hoppas att man på läktaren, där man teckentolkar, också har möjlighet att följa med i detta.
Anf. 113 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Fru socialförsäkringsminister! Jag tackar så mycket för svaret på min interpellation. Men jag anser inte att jag har fått svar på min fråga, om regeringen planerar att ersätta borttagandet av arbetsgivarnas medfinansiering samt ansvar för rehabiliteringsutredning med andra insatser som kan säkra att arbetsgivarna även fortsättningsvis bidrar i arbetet med att minska ohälsan.
Regeringens budgetproposition föreslår att arbetsgivarnas medfinansiering av sjukpenningskostnaden avskaffas. Vidare avskaffas arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. Sammantaget innebär det att arbetsgivarnas drivkrafter att hjälpa sjuka medarbetare tillbaka till arbetslivet riskerar att kraftigt minska.
I samband med att medfinansieringen infördes sänktes arbetsgivaravgiften så att reformen är kostnadsneutral för arbetsgivarkollektivet. De arbetsgivare som har många sjukskrivna får högre kostnader jämfört med arbetsgivare som har färre sjukskrivna och arbetar aktivt med rehabiliteringsfrågorna och snabb återgång i arbete på minst deltid.
Tanken med reformen har alltså hela tiden varit att minska de långvariga sjukfallen och att ge arbetsgivaren ett tydligt incitament att bidra i det arbetet. Men samtidigt ska inte arbetsgivaren kunna drabbas av orimligt höga kostnader. Därför innehåller medfinansieringen ett högkostnadsskydd som innebär att de första 12 000 kronorna i medfinansieringsavgift är ett fribelopp som inte behöver betalas. Medfinansieringen innehåller också ett kostnadstak som innebär att ingen arbetsgivare behöver betala mer än 4 % av lönesumman i medfinansieringsavgift. Detta tak och golv utgör högkostnadsskyddet.
Dessutom införde den tidigare socialdemokratiska regeringen målet att antalet sjukdagar skulle halveras fram till 2008, ett mål som den borgerliga regeringen valt att inte ställa sig bakom.
Jag befarar att arbetsgivarnas incitament för att aktivt delta i rehabiliteringsarbetet kraftigt kommer att minska när medfinansieringsansvaret nu slopas och likaså ansvaret för att göra en rehabiliteringsutredning. Åtgärder får inte reduceras till införande av ekonomiska drivkrafter riktade mot försäkringstagarna med lägre ersättning till sjuka och äldre samtidigt som arbetsgivarna eller andra som deltar i rehabiliteringsarbetet fråntas sitt ansvar.
Fru talman! Vi liksom regeringen uppmärksammade inte minst under valrörelsedebatten att det finns människor i vårt samhälle som lever i ett utanförskap. Men om vi nu är överens om utanförskapets baksidor, varför ska då inte alla grupper vara med och ta ansvar för att alla kommer med? Min fråga till statsrådet kvarstår, för jag kan inte tänka mig att statsrådet tror eller tycker att Försäkringskassan har bättre kännedom om hur det är på arbetet än arbetsgivaren och de fackliga representanterna.
Anf. 114 Ann Arleklo (S)
Fru talman! Om det hade varit en lyckad reform som Socialdemokraterna drivit igenom för att minska ohälsan och få människor tillbaka till arbete hade jag inte haft någonting emot det. Men det är precis det att det har havererat.
Låt mig citera vad Anna Hedborg, före detta socialförsäkringsminister och mycket aktiv inom de här områdena, skriver med tanke på den situation som människor i utanförskap befinner sig i. Hon skriver i betänkandet som kom i november 2006: "Att studera hur sjukskrivningar i praktiken har hanterats i Sverige blir i stor utsträckning en studie i misslyckanden." Hon skriver vidare att vi har "ett sjuktal i världstoppen som följer arbetsmarknadsläget snarare än sjukligheten och en i över trettio år stadigt stigande permanent utslagning". Det sista citatet lyder: "En storskalig utslagning av unga via sjukförsäkringen är ett skrämmande och nytt fenomen."
Detta står att läsa i Anna Hedborgs utredningsbetänkande som handlar om utanförskap och ohälsa i Sverige.
Det är faktiskt Socialdemokraterna som har haft ansvar för de tolv senaste åren av ohälsa och utslagning. Då kan jag konstatera att det väl inte är så konstigt att när en ny regering kommer på plats försöker man komma åt dessa misslyckanden som vi ser och ett ohälsotal som är i världstopp.
Vi har tittat bland annat på hela sjukskrivningsprocessen. Där instämmer jag också med Anna Hedborg, som säger att man i dag gör en sak i taget i Sverige i stället för att göra många smarta insatser samtidigt. Vi har haft långa vårdköer i många år i Sveriges land. Innan man får vård, kommer till doktorn, får behandling och rehabilitering har det gått tre månader eller sex månader. Med socialdemokratisk ohälsopolitik blir man efter ett års sjukskrivning automatiskt förtidspensionerad. Tidningarna har varit fulla med artiklar om unga människor som ber: Låt mig inte få förtidspension! Dessutom innebär det inte bara en utslagning från arbetslivet och från social gemenskap utan också en klart försämrad ekonomisk situation för de personerna.
Vi försöker naturligtvis göra det här. Jag kommer i mina andra inlägg tillbaka till frågorna om medfinansiering och rehabiliteringsutredning.
Jag kan bara säga att när det gäller sjukskrivningsprocessen har det nu kommit en rapport från Försäkringskassan, Socialstyrelsen och Läkarförbundet där man säger så här: Nu ska vi försöka snabba upp sjukskrivningsprocessen. Det har jag och regeringen tagit fasta på. Man ska försöka agera på olika sätt, i tid, kraftfullt, med många åtgärder och med rehabilitering - vi kommer med en proposition under våren. Det ska bli möjligt att agera i tid för att människor inte ska bli utslagna.
Jag tror inte att Ann Arleklo tycker att det har varit en bra situation. Därför försöker vi göra någonting åt den.
När det gäller riktlinjer handlar det alltså om att vi ska snabba upp. Det gäller alla aktörer som på olika sätt är involverade i sjukskrivningstider, från arbetsgivaren som får möjlighet att ge tidiga signaler till sjukvården som gör snabba insatser när det gäller Försäkringskassan. I 2 % av sjukfallen har det hållits ett avstämningsmöte inom 90 dagar. Min uppfattning är att om vi har passerat tre månaders sjukskrivning ringer den första signalen om utanförskap. Efter sex månader ringer den andra signalen, och då är risken uppenbar att man kommer in i långtidssjukskrivning och vidare i förtidspension.
Anf. 115 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Jag delar mycket av statsrådets synpunkter. Vi har precis i dag haft Anna Hedborg i socialförsäkringsutskottet som har dragit sitt förslag. Men vad jag vill koncentrera mig på är att man nu river upp den reform som bara har några år på nacken.
Fru talman! Som jag ser det är det detta att arbetsgivaren finns med i ett tidigt skede som är den stora poängen med arbetsgivarnas medfinanisering och ansvar för rehabiliteringsutredningen. Att som arbetsgivare redan efter några veckor kunna sätta sig ned tillsammans med den enskilde medarbetaren, samtala, och gå igenom den uppkomna situationen och sedan skriva en rehabiliteringsutredning är ett mycket verksamt instrument.
Jag vet det. Till för bara några månader sedan arbetade jag som avdelningschef inom sjukvården i Helsingborg, och jag hade just den här uppgiften.
Många har ett tufft jobb. Personalen blir inte yngre, och ohälsan drabbar många av oss i takt med att vi blir äldre. Det kan handla om kroniska sjukdomar, förslitningsskador, depressioner eller utbrändhet.
Ibland kom vi mycket snabbt överens om åtgärder. Det kunde vara att vi bestämde att vi snabbt behövde se till att företagshälsovården kommer in, och så tog vi de kontakterna. Eller också såg vi att vi behövde samla en gemensam träff med alla inblandande, och det kunde vara ansvarig läkare, försäkringskassa, företagshälsovård, arbetsgivarrepresentanter och fackliga företrädare, eller vilka som nu var involverade. För att vara helt ärlig kan jag säga att de gånger som det drog ut på tiden var när Försäkringskassan inte kunde hitta tider för träff. Annars kunde det gå väldigt fort. Så var det i alla fall i Helsingborg.
Ibland behövdes det bara små åtgärder, som att testa med en ny arbetsstol eller en bättre dataskärm, att göra en schemaändring så att man slapp börja tidiga morgnar eller jobba sena kvällar. Men ibland behövdes det naturligtvis mer genomgripande förändringar.
Min poäng är att som arbetsgivaransvarig känner jag mina medarbetare, och jag kan på ett tidigt stadium ta samtalet om hur vi kan underlätta arbetet för att successivt återgå till arbetet. Detta tillfälle för det naturliga samtalet försvinner nu och läggs utanför arbetsplatsen, den plats som jag anser är den självklara, naturliga arenan för detta viktiga arbete.
Jag ser en risk i att regeringens politik för sjukförsäkringar kommer att innebära att ohälsan ökar ännu mer genom att arbetsgivarnas medfinansiering avskaffas och genom att regeringen också avskaffar arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Sammantaget innebär det att arbetsgivarnas drivkrafter att hjälpa sjuka medarbetare tillbaka till arbetslivet kommer att minska. Det kommer framför allt att drabba kvinnor, eftersom kvinnors ohälsa är betydligt större än mäns.
Anf. 116 Ann Arleklo (S)
Fru talman! Rehabiliteringsutredningen kom, som säkert är bekant, med sitt betänkande i december 2006. Där står det bland annat att arbetsgivarna inte gör rehabiliteringsutredning inom den lagstiftade tiden. Knappt 10 % får en sådan utredning.
Vad vi har sett är att det på marginalen har hjälpt den anställde tillbaka. Interpellanten har erfarenhet från det här området. Jag har själv arbetat som företagssköterska i tolv år, i närheten av Helsingborg. Jag tror att vi tillsammans har mycket erfarenhet. I den bästa av världar och om det här hade varit möjligt hade det kanske kunnat hjälpa till men signalerna är entydiga, nämligen att arbetsgivarna inte har kunskap och de har inte förmåga. Det handlar inte om att de inte ska bry sig. Vi kommer att ge arbetsgivarna möjlighet att bland annat stödja upp med sjukintyg från dag 1. Självklart ska de följa alla arbetsmiljölagar som finns. Det fråntas dem inte. Vi kommer tvärtom att kunna stärka kravet på att arbetsgivarna till Försäkringskassan ska leverera allt som Försäkringskassan behöver för en bra bedömningsgrund.
Problemet har varit att arbetsgivarna inte har klarat att göra det. Då har Försäkringskassan inte kunnat ha avstämningsmöten, och så har det hela dragit ut på tiden.
Interpellanten höll delvis med mig om att det system som har varit inte har fungerat när det gäller rehabiliteringsutredningen och så vidare. Vi har enormt långa ohälsoprocesser. Vi måste därför göra något annat. Jag lovar att jobba intensivt för att se till att vi minskar ohälsan och se till att färre människor kommer in i den onda cirkeln av långtidssjukskrivningar och förtidspensioner. Ann Arleklo vet säkert att Riksrevisionen har kommit med en rapport som heter
Förtidspension utan återvändo
. Den visar att 1 % har gått tillbaka till arbetet. Från Socialdemokraternas sida har man inte klarat att erbjuda dem som kommer från utanförskap en plattform i arbetslivet. Vi vill ha ett anpassat arbetsliv kanske i form av fler lönebidrag, mer nystartsjobb som gör det billigare för arbetsgivaren så att man inte blir skrämd för att anställa någon som har varit länge i utanförskap, jobbavdrag med mera. Vi kan inte bara öppna dörren till en förtidspension och säga: Varsågod och gå ut. Man måste gå ut till någonting. Vi ska se till att minska ohälsan, hjälpa människor så att de inte kommer i utanförskap, hjälpa dem tillbaka till arbetslivet och ha insatser så att de kan hitta sina plattformar.
Jag tror inte att arbetsgivarens rehabiliteringsutredning är nyckeln. Det har ju visat sig att den inte är det. Jag tror inte att medfinansieringen heller har varit det. Den har tvärtom skrämt bort många arbetsgivare.
Partikolleger till interpellanten, Lars Isaksson, ordförande i Landstingsförbundet, och Ilmar Reepalu, ordförande i Kommunförbundet, säger att man gläder sig åt att arbetsgivarnas sjuklöneansvar tas bort. De säger: Vi anser att det drabbar kommuner och landsting omotiverat hårt och att det också är negativt för de grupper som redan har en svag förankring på arbetsmarknaden.
Det säger företrädare för Socialdemokraterna i landsting och kommun. Vi vill ta bort hindren för att människor ska kunna komma tillbaka i arbetslivet. Det gör vi med en mångfald insatser. Vi gör det bättre när det gäller utredning och rehabilitering, när det gäller att ta bort medfinansiering och när det gäller att satsa på flera jobb för de människor som har varit länge i utanförskap.
Anf. 117 Cristina Husmark Pehrsso (M)
Fru talman! Vi ledamöter i socialförsäkringsutskottet fick före jul en dragning om Försäkringskassans verksamhet. Jag fick då veta att besparingar och eventuella uppsägningar var i antågande. Det bekräftades ju av generaldirektör Curt Malmborg, som i tisdags i TT sade att Försäkringskassan ska minska antalet anställda med ca 1 400 under 2007.
Jag ser en stor risk för att handläggningstiderna kommer att öka och att avstämningsmötena kommer att försenas. Man kan fråga sig vilken service de sjukskrivna arbetstagarna kommer att få.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka för debatten. Jag kan konstatera att vi har olika syn på vikten av arbetsgivarens roll när det gäller rehabiliteringsansvaret. Min oro för regeringens politik i denna fråga kvarstår. Jag kommer naturligtvis även fortsättningsvis att med stort intresse följa den här frågan.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.