Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Arbetet med en svensk kulturkanon

Interpellation 2024/25:171 av Lawen Redar (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2024-10-29
Överlämnad
2024-10-30
Anmäld
2024-11-05
Svarsdatum
2024-11-15
Besvarad
2024-11-15
Sista svarsdatum
2024-11-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Arbetet med en svensk kulturkanon(pdf, 89 KB)

Interpellationen

till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

 

Tidöpartiernas kulturpolitiska initiativ att införa en kulturkanon för Sverige har minst sagt väckt reaktioner. I Tidöavtalet står att regeringen ska lägga fram förslag som ställer högre krav på ”kunskaper om Sveriges samhälle och kultur för att komma i fråga för svenskt medborgarskap”. Inom den formuleringen ryms även en kulturkanon, enligt Sverigedemokraternas tidigare kulturpolitiska talesperson Aron Emilsson. (https://www.svt.se/kultur/kulturministern-om-kulturkanon-ska-ena-ett-splittrat-sverige)

Projektet har kritiserats bland annat av Svenska Akademien, som menar att en nationell kanon sätter ideologi före litteraturens egen kraft. (https://www.dn.se/kultur/mats-malm-svenska-akademien-har-inte-till-uppdrag-att-renodla-svenskheten/) I dagarna har detta bekräftats när det visat sig att företrädare för de nationella minoritetsorganisationerna avvisats i utredningens arbete.

Annette Kohkoinen, vice ordförande i Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, hänvisar till lagparagrafen om att nationella minoriteter ska ha möjlighet till inflytande i frågor som berör dem. Helen Kantokoski Kviby, verksamhetschef vid Sverigefinländarnas arkiv, menar också att utredningen inte följer lagen. (https://www.svt.se/kultur/hard-kritik-mot-kulturkanon-fortsatt-fortryck) Detta samtidigt som en framtagandet av en svensk kulturkanon borde ge uttryck för Sveriges breda historia utifrån de kunskaper vi känner till i dag om både majoritetssamhällets och minoriteters perspektiv. 

Under gårdagen har grundaren och verksamhetschefen på Läsfrämjarinstitutet, Marlen Eskander, meddelat att hon lämnar kommittén En kulturkanon för Sverige, enligt ett mejl till Regeringskansliet. Orsaken beskrivs vara ”... svårigheter som uppstår när direktivet från regeringen har frångåtts, och tolkningen av uppdraget har blivit alltför subjektiv”. En sekreterare ska också enligt uppgifter ha valt att lämna arbetet. 

Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande frågor till kulturminister Parisa Liljestrand:

 

1. Vilket är syftet med att införa en svensk kulturkanon?

2. Kommer de svenska nationella minoritetsperspektiven att finnas med i processen kring framtagandet av en svensk kanon?

3. Hur ser ministern på avhoppen samt uttalanden om att direktiven från regeringen frångåtts i utredningsarbetet, och avser ministern att vidta några åtgärder utifrån sin ståndpunkt?

4. Hur ska ministern säkerställa att ideologi inte sätts före kulturens egenkraft i arbetet? 

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2024/25:171, Arbetet med en svensk kulturkanon

Interpellationsdebatt 2024/25:171

Webb-tv: Arbetet med en svensk kulturkanon

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Parisa Liljestrand (M)
Anf. 15 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Fru talman! har frågat mig vilket syftet är med att införa en svensk kulturkanon. Hon har också ställt frågan om de svenska nationella minoritetsperspektiven kommer att finnas med i processen kring framtagandet av en svensk kanon. Vidare har Lawen Redar frågat hur jag ser på avhoppen samt uttalandet om att direktiven från regeringen frångåtts i utredningsarbetet och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min ståndpunkt. Avslutningsvis har jag fått frågan hur jag ska säkerställa att ideologi inte sätts före kulturens egenkraft i arbetet.

En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Kommittén som har i uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon bedriver sitt arbete självständigt, utifrån de direktiv som regeringen har beslutat. I direktiven ingår att skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon.

Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår från att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat.

De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att också diskutera frågan på de samråd jag har med minoriteterna nu under hösten.

Alla ledamöter i kommittén är utsedda på grundval av sina olika erfarenheter och kompetenser. Det är därför ett tråkigt besked att Marlen Eskander väljer att lämna sin plats i kommittén. Marlen Eskander har redan tillfört mycket till kommitténs arbete, och jag vill tacka för hennes insatser i arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon.

Vid framtagandet av en kulturkanon har det varit centralt för regeringen att arbetet genomförs på ett sätt som garanterar armlängds avstånd från politiken. Därför kommer arbetet med att välja ut de verk som ska ingå i en svensk kulturkanon att bedrivas inom fristående expertgrupper, vars deltagare ska utses utifrån sakkompetens inom de konst- och kulturområden som kommittén pekar ut. Detta framgår av regeringens direktiv, som kommittén har att följa.

Lawen Redar (S)
Anf. 16 Lawen Redar (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tidöpartiernas kulturpolitiska initiativ att införa en kulturkanon för Sverige har minst sagt väckt reaktioner.

På presskonferensen för något år sedan tyckte kulturministern att det var märkligt att tonläget mot en kulturkanon var så högt. Anledningen, fru talman, till att kulturkanonprojekt vanligen kritiseras är att de riskerar att bli för snäva och exkludera en mängd röster och erfarenheter, särskilt från minoritetsgrupper och underrepresenterade grupper.

Att renodla svenskheten som ett projekt framtaget av makten, politiken, medför naturligen oro och osäkerhet om vad den ska innehålla och hur den ska fungera, inte minst om den sedan speglar de grupper som traditionellt sett har haft makt och inflytande och därmed frambringar en ensidig bild av ett lands breda kulturhistoria.

Kritiken är inte heller helt obefogad när initiativet bland annat kommer från ett i grunden etnonationalistiskt parti.

För att hejda all kritik och oro utlovade kulturministern inte bara armlängds avstånd utan dubbla armlängders avstånd. Ändock har Kulturdepartementet i dagarna, som kulturministern här i dag uttrycker, behövt ta kontakt med den statliga offentliga utredaren, hålla ett möte för att säkerställa att kommittén fortsatt arbetar efter de direktiv som regeringen har satt upp och klargöra att det någonstans ska råda samsyn kring vad direktiven innebär. På vilken grund? Jo, för att utredaren har uttryckt att det inte är aktuellt med en dialog med Sveriges nationella minoriteter och att de inte ska få inflytande i processen eller få plats i utredningens expertgrupper.

Mot bakgrund av detta är min första fråga om kulturministern egentligen förstår alla kritikers farhåga avseende exkludering i framtagandet av en nationell kanon.

Fru talman! Minoritetslagen anger med all tydlighet att de nationella minoriteterna ska ha möjlighet till inflytande i frågor som berör dem. En svensk kulturkanon har givetvis påverkan på alla de fem nationella minoriteterna. Beskrivningen av de nationella minoriteternas språk- och kulturhistoria som en del av Sveriges historia, men inte bara det utan även dess nutid och framtid, är helt avgörande för berättelsen om och det fortsatta engagemanget för kulturen i vårt land.

Men den nationella utredaren är inte intresserad. Han anser att minoritetspolitiken "borde avskaffas" och att alltihop ska läggas ned. Detta framgår i en intervju i Dagens Nyheter. Nationella minoriteter ska enligt utredaren inte ha någon tillerkänd nationell status.

Därför undrar jag hur kulturministern ser på den nationella offentliga utredarens uppfattning i frågan. Det är bra att man här i dag redogör för att den inte överensstämmer med regeringens. Men trots alla farhågor är det ändå där vi har hamnat.

Slutligen undrar jag om kulturministern anser att hon har levt upp till den dubbla armlängds avstånd som hon utlovade under presskonferensen, när departementet har krävt möte med utredaren om utredningsarbetets innehåll och politiska uppfattning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att allt detta har blivit en soppa.

Parisa Liljestrand (M)
Anf. 17 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Fru talman! Jag kan konstatera att det hos oppositionen tycks finnas ett levande intresse för hur själva arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon organiseras. Det bekräftas också av den här interpellationen. Jag välkomnar det intresset. Det har från första början varit högt prioriterat att skapa en process som garanterar inte bara enkelt utan dubbelt armlängds avstånd från politiken. Det är därför vi har den modell vi har, med en kommitté som är fristående och ska arbeta utifrån regeringens direktiv men där det sedan är kommittén som själv i sin tur utser expertgrupperna som ska arbeta med vilka verk som ska ingå i en kanon - alltså dubbelt armlängds avstånd från politiken.

Vad jag däremot kan sakna är kanske ett lite större intresse just för tanken bakom en kanon: att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En kulturkanon, fru talman, är inte hela svaret på hur vi ska komma till rätta med barns bristande läsning. Den kommer inte heller att lösa den integrationsskuld som har byggts upp under många år. En kanon kan inte trolla fram gemenskap i ett samhälle som har tillåtits bli segregerat. Men den kan vara ett steg på vägen, ett av flera verktyg man kan använda för att bygga gemenskap, bildning och inkludering.

Därför, fru talman, tycker jag att det är relevant för politiken att försöka - att ha modet att ändå våga testa. Det kan vara en nyckel i att bygga samhällsgemenskap. Däremot har jag sedan första början varit väldigt tydlig med att detta alltså inte är någonting där politiken ska vara inne och styra innehållet. Precis som i kulturpolitiken i övrigt kan politiken och regeringen sätta ramverket, men innehållet ska skötas av professionella människor som har med sig goda kvaliteter och erfarenheter och kan göra det arbete som krävs för att ta fram en kanon.

Det är också därför arbetet med att välja ut de verk som ska ingå ska bedrivas i just fristående expertgrupper, och det är expertgrupperna som självständigt ska avgöra vilka verk som ska ingå. Även allmänheten har möjlighet att inkomma med förslag. Det handlar alltså om öppenhet och inkludering och att se till att detta blir något som möjliggör för kultur för fler.

Vad gäller ledamotens fråga om ordföranden och den kritik som framkommit i mötena med minoritetsorganisationerna kan jag bara konstatera att det är olyckligt att minoriteterna inte kände sig omhändertagna och att synpunkterna och insikterna man hade inte kom till sin rätt på mötet. När minoriteterna uppfattade det på det viset är det alldeles uppenbart att ordföranden har uttalat sig olämpligt. Det kan jag bara beklaga.

När en ledamot väljer att kliva av och riktar kritik mot utredningen för att den inte sköter arbetet enligt direktiven är det också alldeles rimligt och lämpligt att regeringen tar en kontakt. Det har min statssekreterare gjort, för att se till att utredningen också fortsatt arbetar efter direktiven. Den bild jag nu har är att det finns en samsyn med utredningen om att göra det.

Lawen Redar (S)
Anf. 18 Lawen Redar (S)

Fru talman! Tack för den redogörelsen, kulturministern! Det är precis så här det står till, och det är oerhört viktigt att minoriteternas perspektiv kommer att beaktas i detta arbete.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kulturministern frågade om och var nyfiken på intresset för en kulturkanon ur ett socialdemokratiskt perspektiv, som kanske inte har yttrats tidigare. Det är helt riktigt. Vi ställer oss inte bakom framtagandet av en kulturkanon. Men vi tycker att kulturpolitiken ska främja bildning och självförståelse och har inga synpunkter på att man arbetar för att stärka de kulturella referensramarna i Sverige.

Jag tror att problemet ligger hos regeringsunderlaget. Man vet inte riktigt själv vad man vill med denna kanon. På presskonferensen var det ganska uppenbart att Sverigedemokraterna vill se en exkluderande kanon som överensstämmer med den spirituella syn på nationen som partiet torgför, en form av blod och jord som ska skapa tillhörighet till en nation. Liberalerna har länge drivit den här frågan. Men då har det handlat om att lista en massa läslistor. Det som de verkar vara intresserade av är verkshöjd.

Kulturministern uttrycker också här i dag och sa även på presskonferensen att det här ska vara en bidragande faktor till integrationen. Hon sa också uttryckligen att den kan ligga till grund för ett medborgarskap. Det är en annan syn på hur man kan använda kulturen och bildningen, kanske inte för att stärka de kulturella referensramarna utan för att ge någon form av syn på själva medborgarskapet.

För att stärka de gemensamma referensramarna och göra svensk kultur tillgänglig för fler krävs det dock någon form av insikt om vad som leder till sådan självförståelse och sammanhållning. Jag tror inte att allmänna listor leder utvecklingen framåt, inte när det samtidigt sker ett arbete för att med kraft minska kulturens resurser.

En bred och oberoende public service kan utgöra någon form av informativ gemensam referensram eller lägereld för svenska folket. Ett tillgängligt kulturarv kan man sänka trösklarna till, exempelvis genom fri entré till statliga museer. Det skulle kunna vara statsbidrag för att stärka folkbiblioteken eller kulturskolans uppsökande arbete för att nå fler barn och unga.

Det skulle kunna vara särskilda insatser för att åtgärda bristen på mötesplatser. Det skulle kunna vara att renovera anläggningar för idrott eller att stärka folkbildningen, som många gånger utgör den enda mötesplatsen i vissa kommuner och samhällen. Det skulle kunna vara att stötta studieförbunden och det civila samhällets möjlighet att organisera människor och därmed låta folk samlas och mötas.

Utan utvecklingsbidrag och verksamhetsbidrag och en aktiv kulturpolitik blir en kanon enbart en billig symbolisk fråga. Ska man göra verklighet av att skapa sammanhållning handlar det om mer än vad som står på papper. Det måste ske någonting i verkligheten.

Menar kulturministern att det primärt är listade estetiska verk som ska vara våra gemensamma referensramar? Eller krävs det ett kulturpolitiskt arbete för att nå fler och samla befolkningen?

Parisa Liljestrand (M)
Anf. 19 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Fru talman! Jag har ingenting emot att få möjlighet att debattera om denna kanon. Jag står stabilt i min tro på att kulturen behöver bli tillgänglig för fler och att en kanon skulle kunna vara ett verktyg i en sådan process.

Men det är svårt att debattera när det är så otydligt vad interpellanten och Socialdemokraterna egentligen tycker. Å ena sidan kritiserar Lawen Redar utredningen för att man, enligt henne, inte omhändertar minoriteternas breda historia. Å andra sidan kritiserar ledamoten regeringen för att vi styr innehållet i utredningens arbete, eftersom min statssekreterare har haft ett möte med ordföranden för att följa upp att direktiven följs. Det handlar alltså om de direktiv där regeringen tydliggjort såväl ambitionen med att skapa en kanon som inriktningen vad gäller minoriteternas rätt till dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är alltså överens om vikten av våra nationella minoriteters möjlighet att ha en dialog. Vi är överens om behovet av något som kan knyta samhället samman och att kulturen kan vara en del i det. Vi är också överens om att armlängds avstånd ska råda och att det just därför är viktigt att regeringens enda styrmedel är direktiven.

Fru talman! Jag tycker att det är ansvarsfullt att följa upp om direktiven följs. Men det här är också ett tydligt exempel på varför Socialdemokraterna inte fick någonting gjort i regeringsställning under de förra mandatperioderna. Man kan helt enkelt aldrig bestämma sig för vad man tycker och vill. Det är lättare att bara vara problemorienterad och kritisera allt. Då behöver man inte ta ansvar. Men så jobbar inte jag och den här regeringen.

Jag tror att det krävs mod för att fler ska få tillgång till och känna ägandeskap över vårt gemensamma kultur- och bildningsarv. Om en kanon kan vara ett sätt att få fler att känna att de har den tillgången tycker jag att det är värt att vara optimistisk och våga prova, i stället för att bara vara problemorienterad och faktiskt aldrig ha några egna idéer om hur. Om Socialdemokraterna hade det skulle väl S-regeringen ändå ha gjort det under de åtta år man trots allt innehade regeringsmakten.

Lawen Redar (S)
Anf. 20 Lawen Redar (S)

Fru talman! Min roll i opposition handlar både om att synliggöra det kulturministern gör och om att utmana de tankar och den politik som framförs. En fundering handlar givetvis om vilka utredningar som tillsätts och hur det arbetet går. Min roll är att synliggöra alla delar av kulturministerns arbete, oavsett om jag håller med om inriktningen eller inte. Det gäller också utredningsformerna, hur man följer upp dem och vilka löften man ger svenska folket.

Det är det jag står här och gör. Därför beskrev jag också att det till att börja med är mycket märkligt att tillsätta en utredning om en kanon och inte förvänta sig att det finns kritik. När arbetet med en kanon innebär exkludering av minoriteter, som utredaren själv innebär, har man lovat att man ska tillförsäkra svenska folket dubbla armlängders avstånd; det kunde inte hållas. Det är ett märkligt sätt att bedriva politik på. Det är det jag synliggör i den här debatten.

Men kulturministern är mycket angelägen om att lyfta fram vad Socialdemokraterna gjorde under vår tid i regeringsställning. Det är ytterst märkligt att man har glömt bort hur de åtta åren såg ut. Under åtta år lyckades vi förstärka den svenska kulturpolitikens budget strukturellt och långsiktigt.

Under två år kämpade vi i den här kammaren för att rädda hela kultursektorn under en pandemi, genom insatser till kulturella och kreativa näringar, till enskilda konst- och kulturskapare, till studieförbund och till mötesplatser. Vi jobbade stenhårt här inne för att hålla bland annat alla de verksamheter som kulturministern styr över i dag över vattenytan. Det är jag stolt över att vi gjorde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därefter tillsatte vi en statlig offentlig utredning om en återstart, som signalerade att det krävs nästan fem sex år av budgetarbete för att främja och utveckla det kulturpolitiska arbetet i Sverige. Ett år med återstartsbudget fick vi. Sedan dess har det bara varit nedskärningar i kulturbudgeten.

Om man vill veta vad vi socialdemokrater vill kan man läsa vår skuggbudget. Vi levererar 1,7 miljarder bättre än kulturministern, som har valt skattesänkningar i sin budget. Jag kan alltså definitivt erbjuda svenska folket ett kulturpolitiskt alternativ.

(Applåder)

Parisa Liljestrand (M)
Anf. 21 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)

Fru talman! Som kulturminister och moderat anser jag att bildning ska vara en allemansrätt. Jag noterar att de som kritiserar kanonen och säger att den inte behövs påfallande ofta själva kommer från bildade och belästa miljöer. De har redan grundplattan, språket och nycklarna. Men jag vill att fler ska ha det - detta är syftet med en svensk kulturkanon.

Det finns, fru talman, värden som är värda att erövra. Bildning är ett sådant värde, liksom kunskap och språket. Att äga bildning, kunskap och språk ger dig möjligheter och makt. Detta visste den tidiga arbetarrörelsen. Och låt det inte råda någon som helst tvekan om att de barn och ungdomar som i dag växer upp utan att erövra dessa värden också vet om det, smärtsamt nog. Detta tror jag att vi skulle behöva prata mer om, inte bara när vi pratar om kanon.

"I mina mest osköna dagar kan jag använda min kunskap till att trycka ner dem som trycker ner mig. I mina bästa dagar delar jag med mig av min kärlek till Torgny Lindgren och hans Hummelhonung till alla som är villiga att lyssna." Detta är inte mina ord även om jag kan skriva under på vartenda ett av dem. De kommer från en artikel om kulturkanon som publicerats på Aftonbladets kultursida. Skribenten Segen Meles skriver: "Kanon finns redan för de som är medvetna om den. Och i Sverige innebär det att man måste ha rätt förutsättningar för att få tillgång till den." Segen beskriver sin bildningsresa i Tensta. Jag har själv gjort samma resa, fast i Vallentuna. Hon avslutar med dessa ord: "Det har med andra ord handlat om tur, eller ödet om man så vill. Och ska bildning bero på tur tror i alla fall jag att vi är illa ute."

Jag håller med henne. Det är därför detta arbete är viktigt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.