Antagningen till specialskolan för döva elever
Interpellation 2025/26:562 av Jessica Rodén (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-06-15
- Överlämnad:
- 2026-06-16
- Anmäld:
- 2026-06-17
- Svarsdatum:
- 2026-08-11
- Besvarad:
- 2026-08-11
- Sista svarsdatum:
- 2026-08-11
Interpellationen
till Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Alla barn har rätt till en likvärdig utbildning utifrån sina förutsättningar. För döva elever är tillgång till en teckenspråkig miljö en avgörande förutsättning för att kunna tillgodogöra sig undervisningen och nå utbildningens mål.
Samtidigt vittnar föräldrar och organisationer om att döva elever inte alltid får tillgång till den skolform som bäst motsvarar deras behov. Det finns en oro för att elever hinner tappa både kunskaper och möjligheter till språkutveckling innan de får en utbildningsmiljö som är fullt tillgänglig.
Mot denna bakgrund vill jag fråga utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson:
- Hur säkerställer ministern att döva elever får sin rätt till utbildning tillgodosedd när undervisningen i hemskolan inte fullt ut motsvarar elevens behov?
- Avser ministern att vidta några åtgärder för att stärka döva elevers möjligheter att få tillgång till en teckenspråkig utbildningsmiljö när det behövs för att de ska kunna nå utbildningens mål?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:562
Webb-tv: Antagningen till specialskolan för döva elever
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 28 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Herr talman! Jessica Rodén har frågat mig hur jag säkerställer att döva elever får sin rätt till utbildning tillgodosedd när undervisningen i hemskolan inte fullt ut motsvarar elevernas behov. Jessica Rodén har också frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att stärka döva elevers möjligheter att få tillgång till en teckenspråkig utbildningsmiljö när det behövs för att de ska kunna nå utbildningens mål.
Alla barn och elever i samtliga skolformer ska enligt skollagen (2010:800) ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling. Utgångspunkten ska vara deras egna förutsättningar och att de ska utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som till följd av en funktionsnedsättning har svårt att uppfylla de olika betygskriterierna eller kriterierna för bedömning av kunskaper ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser.
Det är huvudmännens ansvar att följa skollagen samt andra författningar och bestämmelser. Den som har ett annat modersmål än svenska eller något av minoritetsspråken, eller som använder teckenspråk, ska ges möjlighet att utveckla och använda detta språk. Det är det allmänna som ansvarar för detta (14–15 §§ språklagen [2009:600]).
Av skollagen framgår bland annat att barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskola eller anpassad grundskola ska tas emot i specialskola om de är döva eller hörselskadade. Ansökan om mottagande i specialskola prövas av ett särskilt beslutsorgan vid Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM. Beslut om mottagande i specialskola ska föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning (7 kap. 6 §). Det är vårdnadshavaren som ansöker till specialskola, och en prövning görs utifrån skollagens bestämmelser.
Jag och regeringen instämmer i att mer behöver göras för att alla elever ska få en likvärdig utbildning. Regeringen har därför gett SPSM i uppgift att erbjuda teckenspråksutbildning för döva eller hörselskadade elever i grundskolan. Regeringen tillför 5 miljoner kronor årligen för denna uppgift från och med år 2026. Regeringen genomför omfattande reformer av skolan, bland annat genom satsningar för att stärka elevhälsan och få tidigare stödinsatser.
Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) avsatt 200 miljoner kronor för personalförstärkningar inom elevhälsan under 2026 och beräknar att avsätta 200 miljoner kronor under 2027 och 2028. Satsningen kan bidra till att elever får förbättrad tillgång till elevhälsans medicinska och psykologiska kompetens och till att fler kan erbjudas hälsofrämjande och förebyggande insatser.
Anf. 29 Jessica Rodén (S)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men när hörde det blev jag faktiskt bekymrad.
Jag tycker att svaret visar att regeringen missar själva kärnan i min fråga. Jag frågade om döva barns rätt till utbildning och till en teckenspråkig utbildningsmiljö. Ministern svarade med skollagens bestämmelser om stöd till elever med funktionsnedsättning. Hon berättade om satsningar på elevhälsan och om undervisning i svenskt teckenspråk.
För ett dövt barn är teckenspråket inte en stödinsats utan ett språk – det är barnets språk och identitet. En teckenspråkig utbildningsmiljö är något helt annat än extra stöd i en skola där nästan all kommunikation sker på talad svenska. Det handlar om att få undervisning direkt på det språk som man fullt ut förstår. Det handlar om att kunna ställa en spontan fråga till läraren, följa diskussionen i klassrummet, förstå vad kompisarna säger vid lunchbordet och hänga med i leken på rasten – sådant som hörande barn kan ta för givet. Det handlar helt enkelt om att kunna vara elev på samma villkor som andra.
Ministern hänvisade till språklagen och rätten att utveckla och använda svenskt teckenspråk. Då måste vi också prata om hur den rätten ser ut i verkligheten.
Hur ska ett dövt barn utveckla och använda sitt teckenspråk i en skola där det kanske inte finns teckenspråkiga lärare eller teckenspråkiga kamrater och där språket inte används naturligt under skoldagen? Regeringens satsning på undervisning i svenskt teckenspråk kan absolut vara bra, men här finns en avgörande skillnad: Det är inte samma sak att få undervisning i teckenspråk som att få undervisning på teckenspråk och vara en del av en teckenspråkig miljö.
Herr talman! Jag har svårt att förstå varför ministern i sitt svar lyfte fram satsningen på elevhälsan. Det kan av många olika skäl vara viktigt att ha fler kuratorer, psykologer och skolsköterskor och fler anställda inom andra professioner, men det skapar inte en teckenspråkig utbildningsmiljö. Detta är inte en medicinsk fråga, utan det handlar om språk, kunskap, delaktighet, identitet och – framför allt – rätten till utbildning.
Min fråga till ministern är enkel: Om ett dövt barn går i en grundskola där det saknas en teckenspråkig pedagogisk och social miljö, anser ministern då att barnets rätt till utbildning är fullt ut tillgodosedd?
Anf. 30 Ewa Pihl Krabbe (S)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag helt instämmer i interpellantens beskrivning av döva barns skolsituation. Denna uppfattning delas också av Sveriges Dövas Riksförbund.
Fram till 1981 var det förbjudet med teckenspråk på dövskolorna – man skulle använda oralt tal och lära sig läppavläsa. Teckenspråket överlevde dock genom att man tecknade i hemmet, i korridorer, på raster och på dövskoleinternat runt om i landet. De döva skapade också mycket starka föreningar där de äldre generationerna lärde ut teckenspråket till yngre.
År 1981 blev dövskolorna tvåspråkiga. Teckenspråket fick användas i undervisningen tack vare att forskare vid Stockholms universitet bevisat att teckenspråk är ett eget språk med egen grammatik. Först då fick döva barn rätt till sitt eget språk.
Att barn ska behöva misslyckas i den vanliga skolan för att få tillgång till sitt eget språk känns inte som 2026. Utbildningen utgör en central del av samhällets ansvar för att säkerställa jämlika levnadsvillkor och möjlighet till delaktighet. För döva barn och elever är detta ansvar nära kopplat till rätten att tala svenskt teckenspråk.
I Ystad bestämde sig kommunen för några veckor sedan för att modersmålsundervisning i svenskt teckenspråk från och med höstterminen ska erbjudas till varenda elev som har behov av det, oavsett hur stor eller liten klassen blir. Tidigare har gränsen varit fem elever. Så ser det tydligen ut i hela landet, vilket man kan tycka är orimligt.
Förutsättningarna för barns språkutveckling ges ju inte enbart inom utbildningssystemet utan grundläggs i stor utsträckning genom de tidiga insatser som sker inom hörselvården. När svenskt teckenspråk inte introduceras mycket tidigt – egentligen så fort som dövhet konstaterats, alltså när barnet är mycket litet – eller när familjer inte får tillräckligt stöd för att utveckla det hörselskadade eller döva barnets språk påverkas barnets möjligheter att tillägna sig ett fullt fungerande språk redan före skolstart.
Det är ganska vanligt att man i förskolemiljö använder sig av TSS, tecken som stöd, eller TAKK, tecken som alternativ och kompletterande kommunikation. Dessa stödformer är inte språk i egen rätt, och de kan inte ersätta tillgången till svenskt teckenspråk.
Utbildningssystemet är i dag i stor utsträckning organiserat utifrån en hörselnorm där talad och skriven svenska utgör utgångspunkt. Svenskt teckenspråk ges därmed inte en garanterad ställning som undervisningsspråk utan förekommer ofta som ett komplement eller en individuell anpassning.
Tillgången till lärare med teckenspråkskompetens och dövkunskap liksom tillgången till läromedel på svenskt teckenspråk påverkar givetvis också kvaliteten på utbildningen och möjligheten att använda språket i olika ämnen. Därför måste staten se till att lärare utbildas med teckenspråkskompetens precis som alla andra lärare utbildas vid universitet och högskolor.
Döva barn har lika rätt till sitt språk som hörande barn, och som interpellanten så klokt sa i sitt inledningsanförande: ”Det är inte samma sak att få undervisning i teckenspråk som att få undervisning på teckenspråk.”
Jag frågar därför: Hur säkerställer statsrådet att döva barn får sina utbildningsbehov tillgodosedda?
Anf. 31 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Herr talman! Inget är viktigare än att ge alla barn det de behöver för att klara skolan, oavsett vilka förutsättningar de har. Det är också därför vi gör stora förändringar av svensk skola i grunden. Det ska inte vara överfulla klassrum, och det ska vara fler speciallärare och tydliga stödinsatser så att inget barn hamnar efter eller glöms bort i klassrummet. Jag och regeringen instämmer alltså i att det behöver göras mer för att alla elever ska få en likvärdig utbildning.
Ledamöterna frågade mig varför inte alla elever som behöver teckenspråksundervisning får det. I grundskolan har alla elever rätt att välja teckenspråk. Det kan läsas antingen som modersmål, om eleven har behov av det eller har förkunskaper i språket, eller inom ramen av språkvalet som modernt språk för hörande eller som skolans val. Enligt skolförordningen är det huvudmännens skyldighet att anordna undervisning i teckenspråk om minst fem elever vill lära sig språket. Bestämmelsen innebär dock inget förbud för huvudmännen att erbjuda denna undervisning, men det är inte säkert att elever som går i grundskolan i en kommun där det finns färre än fem elever som behöver eller vill lära sig svenskt teckenspråk får sådan undervisning.
Just därför har regeringen gett specialmyndigheten SPSM i uppgift att erbjuda teckenspråksutbildning till elever i grundskolan som är döva eller hörselskadade, och vi tillför myndigheten 5 miljoner kronor årligen från 2026 för denna uppgift.
Anf. 32 Jessica Rodén (S)
Herr talman! Jag pratar inte om elever som vill lära sig teckenspråk. Jag pratar om elever vars modersmål är teckenspråk.
Ministern säger i sitt svar att barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskolan eller i den anpassade grundskolan ska tas emot i specialskolan om de är döva eller hörselskadade.
Här tycker jag att vi behöver kan stanna upp lite grann. Vad betyder det egentligen att ett barn ”kan gå” i grundskolan? Ett dövt barn kan naturligtvis gå till en kommunal grundskola varje morgon. Barnet kan sitta i klassrummet och vara där hela skoldagen. Men det betyder inte automatiskt att barnet faktiskt har tillgång till utbildningen. Kan barnet kommunicera direkt med läraren? Kan barnet följa diskussionerna i klassrummet? Kan barnet delta på lika villkor i grupparbetet? Kan barnet prata spontant med sina klasskompisar? Får barnet möjlighet att utveckla sitt teckenspråk tillsammans med andra barn och vuxna som använder språket, så som språklagen säger? Det är skillnad mellan att ”kunna gå” i en skola och att faktiskt ha tillgång till utbildningen.
Herr talman! För mig är detta inte bara en principiell skolpolitisk fråga. Jag har egna erfarenheter som förälder till barn med hörselskada och dövhet, så jag vet hur mycket ansvar som hamnar på föräldrarna när skolan inte fungerar som den borde. Man behöver förklara sådant som man tycker borde vara självklart, hålla koll på att kommunikationen funkar, påminna, fråga och ligga på – allt för att ens barn ska få det som alla andra barn får utan att någon förälder behöver kämpa för det.
Många döva barn växer dessutom upp med hörande föräldrar. För familjen kan dövhet, hörselnedsättning och svenskt teckenspråk vara en helt ny värld. Då kan vi inte ha ett system där föräldrar förväntas förstå exakt vilken språklig och pedagogisk miljö deras barn behöver och att de sedan själva ska behöva strida och driva på tills det går att visa att skolan inte fungerar.
Och medan vuxenvärlden utreder, prövar stödinsatser och väntar på att se hur det går fortsätter barnets skolgång. Barnet har bara en skoltid. Språkutvecklingen sker nu, kunskaperna byggs nu, kompisrelationerna skapas nu. Vi kan inte ge dessa år tillbaka till barnen.
Det är därför jag vänder mig mot ett system där man riskerar att vänta tills barnet har börjat halka efter innan en annan skolmiljö kan bli aktuell. Ett barn ska inte behöva misslyckas för att få rätt utbildning. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning lyfter också fram teckenspråk, dövas språkliga identitet och betydelsen av en utbildningsmiljö som ger möjlighet till största möjliga kunskapsmässiga och sociala utveckling.
Vi behöver kanske ställa en annan fråga än om barnet ”kan gå” i grundskolan. I stället borde vi fråga: Var får just detta barn bäst förutsättningar att lära sig, utveckla sitt språk och vara fullt delaktigt?
Därför frågar jag ministern: Borde inte barnets behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö väga betydligt tyngre när beslut fattas om mottagande i specialskola?
Anf. 33 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för engagemanget för att skapa likvärdighet i svensk skola. Det finns nog inget som är viktigare än att skapa denna likvärdighet.
En stor del av problemet är att Sverige har 290 kommuner. Ibland kan det finnas utmaningar vad gäller samverkan för att kunna erbjuda utbildning i exempelvis teckenspråk, och kommunerna tar inte heller alltid sitt ansvar för den utbildning barn har rätt till eftersom de använder skolan som ett sätt att spara in.
Det är just därför vi har gjort specifika satsningar på vår specialmyndighet. Vi anser att det bästa sättet att uppnå likvärdighet är att ge specialmyndigheten ytterligare muskler så att man kan ge dessa barn just den utbildning de behöver.
En stor del av skolan handlar också om vilken kultur vi har. Har vi tillräckligt många speciallärare som jobbar direkt med elever? Har vi en skola som sätter in insatser tidigt, eller behöver föräldrar, så som ledamoten beskriver, slå sig blodiga för att få de insatser som krävs? Den förändringen gör vi i lagstiftning just för att man inte ska vänta i veckor, månader och kanske år för att få insatser.
En ännu större förändring som vi gör gäller speciallärare. Det ska inte vara specialpedagoger som är konsulter åt lärarna, utan det ska snarare vara speciallärare som jobbar direkt med eleverna, gärna i mindre grupper eller enskilt. Allt det är förutsättningar för att kunna bygga det som jag uppfattar att jag och ledamoten är överens om: likvärdighet oavsett var man bor och likvärdighet i förutsättningar oavsett vilka ingångsvärden barnen har när de börjar.
Vi har gjort många olika satsningar. Jag vill bland annat nämna vår satsning på TUFF, där vi har gett föräldrar fler utbildningstimmar för att de ska lära sig att kommunicera. Det tror jag är en viktig del. Vi har också sett till att de som har särskilt svårt att nå målen i skolan ska kunna få ytterligare 100 timmar undervisning.
Jag säger inte på något vis att det här är tillräckligt eller att vi är färdiga, men det är en grund att stå på. Särskilt de satsningar vi gör på vår specialmyndighet ger förutsättningar för fler elever att få det stöd och den utbildning som de har rätt till.
Anf. 34 Jessica Rodén (S)
Herr talman! Jag noterar att ministern inte svarade på de frågor som jag ställde i mina tidigare anföranden.
Vi närmar oss slutet av den här mandatperioden. Därför vill jag inte avsluta debatten med ytterligare en beskrivning av hur reglerna ser ut i dag, utan jag vill veta vad ministern tänker göra framåt. Det finns en grundläggande fråga som regeringen behöver förhålla sig till: Är det tillräckligt att ett dövt barn kan gå i grundskolan, eller ska vi kräva att barnet faktiskt får tillgång till utbildningen på lika villkor?
För mig är svaret självklart. Rätten till utbildning måste vara verklig och inte bara finnas på papperet. Ett barn ska inte behöva misslyckas först därför att systemet kräver det. Och teckenspråket ska inte behandlas som en stödinsats som vi sätter in när något redan har gått fel. Vi ska ge alla barn rätt förutsättningar från början.
Därför vill jag veta om ministern, om hon får förnyat förtroende efter valet, är beredd att se över reglerna för mottagandet i specialskolan så att döva barns rätt till svenskt teckenspråk och behov av en teckenspråkig utbildningsmiljö får en starkare ställning.
Tack för debatten!
Anf. 35 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Herr talman! Jag behöver kanske upprepa mig för att kunna svara på frågorna igen. Jag och regeringen instämmer med ledamoten i att mer behöver göras för att alla elever ska få en likvärdig utbildning. Just därför har regeringen gjort en specialsatsning på vår specialmyndighet för att erbjuda teckenspråksutbildning för döva och hörselskadade elever. Det här genomförs efter en grundlig utredning.
Jag vet inte om det är så att ledamoten inte tycker att man ska göra en sådan utredning. Regeringen har tillfört 5 miljoner kronor årligen från och med 2026 för just den uppgiften. Utöver det gör vi omfattande förändringar av svensk skola för att återupprätta kunskapsskolan genom att bland annat satsa på att stärka elevhälsan, ha fler tidiga stödinsatser och se till att vi fokuserar på lärande.
Allt detta är också en del i att hjälpa elever, oavsett funktionsvariation. Det tycker jag inte att man kan glömma bort i den här debatten. Lika viktigt som att göra specialsatsningar är det att också se till att förutsättningarna är rätt för alla elever alldeles oavsett. Då måste vi göra de här kulturförändringarna i svensk skola.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
