äldres rätt att välja boende
Interpellation 2004/05:410 av Lundström, Nina (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-02-21
- Anmäld
- 2005-02-25
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-03-08
- Sista svarsdatum
- 2005-03-14
- Besvarad
- 2005-04-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 21 februari
Interpellation 2004/05:410
av Nina Lundström (fp) till samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin om äldres rätt att välja boendeDet finns flera exempel på att rätten för vuxna människor att välja sin bostad inte gäller för äldre som behöver byta boendeform och där även omsorgsbehov måste beaktas. Placeringssynsättet råder och kommuner placerar ut äldre på de boenden som de finner lämpligt. Hänsyn saknas till önskemål från den äldre och de anhöriga.
Äldreboende är inte enbart en fråga om vård och omsorg. Det är minst lika mycket en fråga om boende, då den äldre i vissa fall kommer att tillbringa resten av livet där. Det borde vara lika självklart att äldre kan påverka valet av boende, precis såsom övriga vuxna kan påverka sitt.
Särskilda boendeformer för äldre har på många håll varit ett lokalt monopol. Även äldres möjligheter att själva @ eller genom ombud @ kunna välja boende, service och vård kan och bör ökas. Det behövs alltså en förbättrad valfrihet.
Det finns alldeles för mycket av den gamla handfasta metoden att den som tiger, samtycker och är nöjd med det som erbjuds flyttas ned i kön. En sådan förbättring blir möjlig om valfrihetsprincipen skrivs in i socialtjänstlagen, för både boende och hemtjänst.
I det särskilda boendet för äldre ska det finnas valfrihet. När kommunen fastslagit att en person har behov av särskilt boende bör den äldre och dennes anhöriga kunna välja även en annan hyresvärd för det särskilda boendet, och det även utanför hemkommunen.
I särskilt boende för äldre ska eget rum vara en rättighet för den som vill det, och ingen ska tvingas att dela bostad med personer som inte är släktingar och som det inte finns önskemål om att få bo tillsammans med. Det måste vara möjligt att flytta, för att till exempel komma närmare anhöriga.
Valfrihet handlar om människors egenmakt. Äldre människor är vuxna nog att bestämma själva. Vi människor blir inte mer lika varandra för att vi blir äldre, snarare tvärtom. Under livets gång skapar vi vanor och livsmönster som vi ska ha rätt att behålla. Valfriheten är också viktig för den som har sina rötter i en annan kultur än den svenska.
Med anledning av detta vill jag fråga vad statsrådet Mona Sahlin avser att göra för att möjliggöra äldres rätt till valfrihet i boendet.
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:410
Webb-tv: äldres rätt att välja boende
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:105 Torsdagen den 14 aprilProtokoll 2004/05:105 6 § Svar på interpellation 2004/05:410 om äldres rätt att välja boende
Protokoll från debatten
Anf. 123 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Nina Lundström har frågat samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin vad hon avser att göra för att möjliggöra äldres rätt till valfrihet i boendet. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande.
Äldrepolitiken har som mål att äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag, kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende, bemötas med respekt samt ha tillgång till god vård och omsorg. Målen ger stöd för högt ställda förväntningar på hur samhällets insatser ska utformas.
Möjligheterna att bo kvar har alltsedan ädelreformens tillkomst förbättrats kontinuerligt. Det har blivit allt vanligare att också personer med omfattande behov av vård och omsorg kan bo kvar. Tillgången till lämpliga bostäder för äldre har förbättrats. Bidragen för anpassning av bostäder är också betydelsefulla liksom omfattningen och kvaliteten i de insatser som vården och omsorgen erbjuder. Utvecklingen kan beskrivas som positiv i väldigt många avseenden.
Det är för dem med behov av särskilt stöd som kommunerna har en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer. Jag oroas av rapporter om att kommuner inte klarar att verkställa sina egna beslut om särskilt boende inom rimlig tid eller meddelar avslagsbeslut trots att man konstaterat att behov finns. I betänkandet
Beviljats men inte fått
från utredningen om verkställighet av vissa gynnande kommunala beslut lämnas flera förslag till lagändringar som för närvarande bereds inom Regeringskansliet.
De särskilda boendeformerna genomgår på många håll en kraftig omstrukturering där gammalt byggs om eller ersätts med nytt och modernt. Fortfarande finns det fler än 3 000 personer som delar rum i särskilt boende med någon annan än make eller maka. De bostäder som avvecklats som särskilda boendeformer har till stor del utgjorts av flerbäddsrum i äldre före detta institutioner som nu byggts om eller lagts ned helt och hållet. Många servicehus som inte längre bedöms motsvara kraven för den omfattande omvårdnad som många äldre behöver har avvecklats som särskilda boenden. Socialstyrelsen redovisar i
Vård och omsorg om äldre
, lägesrapport 2004 att minskningen av antalet personer i särskilt boende vägs upp av en lika stor ökning av antalet personer med hemtjänst. Sammantaget finns det tecken på att minskningen av antalet bostäder i särskilda boendeformer går för fort. Jag följer noga hur läget kring de särskilda boendeformerna utvecklas.
Hur verksamheten ska organiseras och styras är frågor som hanteras i respektive kommun. Privata entreprenörer ger i dag hjälp till 9 % av äldre med hemtjänst. Av de äldre i särskilt boende är det 13 % som bor i en bostad där verksamheten utförs av en entreprenör. I 15 kommuner finns det ett kundvalssystem inom hemtjänsten, och i 7 kommuner finns det ett kundvalssystem inom de särskilda boendeformerna. Ytterligare några kommuner planerar att införa kundval.
Ökade valmöjligheter är tilltalande men inte helt okomplicerade att åstadkomma inom särskilt boende. När ett behov av särskilt boende har konstaterats ska ett gynnande beslut fattas och beslutet verkställas omedelbart. Lagstiftningen öppnar således inte för någon egentlig möjlighet att ställa sig i kö till bostad på något visst ställe. Om det finns plats ledig utgår jag dock från att kommunerna gärna tillmötesgår den enskildes önskemål.
Rätten att flytta finns inskriven i socialtjänstlagen. Den som vill flytta och behöver särskilt boende ansöker om bistånd i den kommun man vill flytta till och blir prövad på samma sätt som den som redan bor där.
Jag håller med Nina Lundström om att det är viktigt att äldre personer måste få sina vanor och livsmönster respekterade. Alla har sin unika livshistoria. Det är viktigt att personal i hemtjänst och särskilt boende ges stöd för att öka sina kunskaper om bemötande av äldre som individer med behov av stöd som också är anpassat till livsstil och kultur. Med ökad kompetens kan äldres känsla av trygghet stärkas både i den egna bostaden och i särskilda boendeformer. Regeringens fleråriga satsning på Kompetensstegen syftar till att genom kompetensutveckling nå ökad kvalitet inom vård och omsorg. Med insatser via Kompetensstegen kan utvecklingen drivas framåt i exempelvis frågor om bemötande av och inflytande för enskilda äldre personer.
Anf. 124 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret.
I svaret säger statsrådet: "Äldrepolitiken har som mål att äldre ska kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande i samhället och över sin vardag, kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende, bemötas med respekt samt ha tillgång till god vård och omsorg." Jag delar självfallet den uppfattningen. Det här är ett oerhört viktigt mål inom äldrepolitiken.
Som bostadspolitiker och förtroendevald kommer man ibland till en punkt där man verkligen måste sätta sig ned och fundera över hur det fungerar i verkligheten. Personligen har jag blivit väldigt djupt berörd av några exempel där människor har kontaktat mig och berättat om sina anhöriga, deras livsöden och deras sista resa i livet. Det är också ett av skälen till att jag har interpellerat om detta.
Som statsrådet säger är det viktigt med målen. Men jag kan konstatera att det är en bra bit kvar innan våra äldre får uppleva att de med bibehållet oberoende kan åldras i trygghet och ha makt över sin vardag.
De livsöden som jag har följt - och speciellt en äldre herres livssituation - visar hur viktigt det är att sätta den enskildes önskemål i fokus.
Statsrådet svarar: "Om det finns plats ledig utgår jag dock ifrån att kommunerna gärna tillmötesgår den enskildes önskemål." Jag kan tyvärr konstatera att så inte alltid är fallet, och också i de fall där de ekonomiska argumenten inte är aktuella, när önskemålet inte var dyrare. Även om det inte fanns platsbrist - att det skulle finnas en köproblematik - eller att det fanns många lediga platser i hemkommunen kan jag konstatera verkligheten ibland inte ter sig så som man skulle önska.
Därför har jag ställt frågan: Vad ser statsrådet för möjligheter att öka de äldres valfrihet? Jag tycker att detta är en oerhört väsentlig fråga, och det handlar inte bara om den äldre personen i sig, utan också om de anhöriga som upplever att de får stånga pannan blodig och kämpa. Ändå når de inte ända fram i olika avseenden. Frågan är alltså: Hur kan man öka de äldres valfrihet?
Jag menar att man ska vara uppmärksam också på den problematik som finns. Jag är väl införstådd med att kommunernas ekonomi, deras kostnadsansvar och detta med hur valfriheten förhåller sig till ekonomin är en viktig och väsentlig fråga. Men när man upptäcker att det inte finns ett sådant argument i botten måste man ändå fundera över hur man kan stärka de äldres rättigheter.
Det är min första fråga. Jag kommer i mitt nästa inlägg att ställa en annan fråga, och den handlar om de äldre som talar ett helt annat språk och som på grund av demens med mera inte klarar av att bo i det som erbjuds.
Men jag skulle vilja höra statsrådets uppfattning i grundfrågan utifrån den interpellation som är ställd: Hur stärker man den äldres valfrihet?
Anf. 125 Dan Kihlström (Kd)
Fru talman! Det här är en mycket viktig och aktuell interpellation. Jag håller med Nina Lundström om att det är en bra bit kvar tills de här frågorna blir lösta.
Det handlar egentligen om flera saker, inte minst om trygghet och respekt. Precis som Nina Lundström nämner i sin interpellation har de äldre minst lika stor rätt som vi andra att bestämma hur man själv vill bo och välja den service och den vård man önskar.
Många vill bo kvar i sin lägenhet eller sitt hus, och då måste vi skapa förutsättningar för att det ska vara möjligt. Samtidigt är det väldigt många som inte vill bo kvar av olika anledningar, och då ska de äldre ha rätt till det boende som krävs i den situationen. Valfrihet måste vara en ledande princip för äldres boende.
Vi kristdemokrater ser det som en social rättighet att människor ska kunna bo kvar i sina bostäder om de vill det. Men för att det ska vara möjligt krävs det också lämpliga bostäder, och det kan bara åstadkommas om hänsynen till de äldres behov tas in i planeringen i ett så tidigt stadium som möjligt.
När det gäller bostadsplanering tror jag att det är viktigt att de äldre kan bo kvar i sin invanda miljö. För äldre som har avslutat sitt yrkesverksamma liv är bostaden utgångspunkten för i stort sett alla aktiviteter. Eller jag skulle vilja uttrycka det så här: Den egna bostaden blir inte mindre viktig ju äldre man blir. Precis som nämnts finns det alltför många exempel på att äldre flyttas eller inte flyttas mot sin vilja. Här kommer respekten in igen.
Som jag sade tillbringar de äldre en större del av sin tid i hemmet och i närmiljön. Det ställer stora krav på serviceutbud, trafikmiljö, tillgång till uteplatser, närhet till vänner, dagcentrum och olika verksamheter - allt för att upprätta känslan av oberoende, att man klarar sig själv. För att kvarboendet ska vara realistiskt och i en sådan omfattning som kan förväntas efterfrågas krävs det att mängden lägenheter som är anpassade till äldres behov ökar.
Som jag sade inledningsvis är det lika viktigt att skapa förutsättningar för äldre att kunna byta till seniorboende eller särskild boendeform när den äldre så önskar. Steget från den egna bostaden direkt till särskild boendeform innebär ofta en alltför stor förändring för den enskilde. Därför bör alternativa idéer för äldres boende stimuleras.
Det är väsentligt att seniorlägenheter som är speciellt utformade med tanke på framtida sämre rörlighet byggs såväl med bostadsrätt som med hyresrätt, så att inte personer utan möjlighet till egen kapitalinsats exkluderas från boende särskilt riktat till äldre.
Jag vill till slut göra en liten jämförelse. Regeringen har ju tillsatt en ungdomsbostadssamordnare. Men vad jag förstår saknas en instans som tar sig an framtidens kanske svåraste bostadspolitiska fråga, nämligen äldreboendet. Som ett led i arbetet med att stärka kunskaperna kring äldres boende föreslår vi kristdemokrater i en omfattande äldreboendemotion att ett forum för äldres boende ska inrättas. Forumet ska bidra till att ge större uppmärksamhet på äldres boendesituation och att man ska hitta nya lösningar.
Det skulle vara intressant att höra statsrådets synpunkter på det förslaget när det gäller äldres boende.
Anf. 126 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag delar helt Nina Lundströms bedömning att det här är en mycket svår och allvarlig fråga för de inte så få personer som inte får sina önskemål tillgodosedda. Det kan vara betydande problem för den äldre person med stora vårdbehov som inte får plats i ett särskilt boende.
Vi har problem när det gäller valfriheten, men vi har också problem med de i dag nästan 4 000 äldre människor som har fått beslut om plats i ett särskilt boende men som ändå inte har fått någon plats, eller i de fall där kommunen har konstaterat att det finns behov av särskilt boende men ändå inte har beslutat om det. Det här är ett väldigt allvarligt problem. Regeringen bad en särskild utredare att utreda frågan, och vi har fått förslag från utredaren om att införa kraftiga viten och en del andra förslag för att komma till rätta med problemen. Förslagen har nyligen remissbehandlats, och inom kort kommer regeringen att ta ställning till dem. Vi bereder dem just nu inom Regeringskansliet.
Det kanske mest grava uttrycket för att inte kunna välja är att inte ens få det man har laglig rätt att få. Men det finns andra upprörande exempel där man kan tycka att vanligt sunt förnuft skulle fungera på ett annat sätt. Det finns exempel där den ena av äldre makar får plats i ett särskilt boende men inte den andra, att man sent i livet skiljs åt i sin vardag med allt vad det kan innebära av risk för att försvåra demensproblematik till exempel.
Det finns mycket att göra i den här frågan, och det är viktigt att uppmärksamma den. En av de saker som regeringen har gjort är att vi har förstärkt länsstyrelsernas tillsyn när det gäller äldreomsorgen. Det är en kraftig förstärkning. Genom äldreskyddsombuden som i dag finns på alla länsstyrelser har den aktiva tid som används till tillsyn inom äldreomsorgen nästan femdubblats. Det börjar också synas i att alltfler ärenden uppmärksammas. Det är
ett
sätt att uppmärksamma de fall där man uppenbart inte har följt det som är lagens intentioner.
När det sedan gäller beslut om särskilda boenden och frågan om seniorbostäder tar Dan Kihlström upp behovet och vikten av att det finns seniorbostäder, och jag delar den uppfattningen. Men det är lite olika behov av seniorbostäder och särskilda boendeformer. De särskilda boendeformerna är ju någonting man får efter ett biståndsbeslut i kommunen. Valfriheten ser annorlunda ut i det ärendet än när det gäller att kommunen måste tillhandahålla olika boendeformer.
Göteborgs universitet gjorde för ett par år sedan bedömningen att det fanns 10 000-13 000 seniorbostäder i landet. I dag pågår det i mer än 40 kommuner utredningar, eller så är man redan i gång med en långt framskriden planering för nya seniorbostäder, så jag är ganska hoppfull om att utvecklingen när det gäller seniorbostäder blir allt bättre. Men mer behöver göras, och det här är en viktig fråga.
Jag tror att samråd kring äldres boende är ett viktigt medel. Jag skulle framför allt vilja peka på behovet av pensionärsråd i alla kommuner där man kan samråda i de här frågorna.
Anf. 127 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag vill återkomma till valfrihetsfrågorna. Precis som statsrådet säger finns det väldigt mycket att göra för att se till att det över huvud taget finns möjligheter att byta boende utifrån den enskilda människans faktiska behov och därtill ha möjlighet att själv påverka, att inte bli placerad. Det finns en placeringsmentalitet som är obegriplig i ett avseende. Varför ska det vara avhängigt av ålder? Det gör att man till slut mister sina möjligheter att påverka sin livssituation.
Statsrådet har tagit upp ett antal exempel, att makar hamnar i olika boenden därför att man blir placerad. Anhörigas kamp för sina äldre anhöriga är ibland nästintill omöjlig. Det blir en heltidssysselsättning att försöka åstadkomma en förbättring. När man följer en kamp på nära håll blir man väldigt tagen därför att man tycker att det inte borde behöva vara på det här sättet.
Det finns naturligtvis många andra problem, bara en sådan sak som att det till och med kan bli kö till biståndsbedömningen. En biståndsbedömning kanske inte sker tillräckligt snabbt, så man får köa även för det.
Det handlar också om att få ett rimligt skydd mot att ofrivilligt bli kringflyttad. Den enskildes önskemål står inte ens där i fokus. Eget rum i särskilt boende skulle kunna slås fast som en rättighet. Jag känner till en person som var medlem i en förening i 40 år där det fanns ett stiftelsedrivet äldreboende och som nekades eget rum. Det fanns inga ekonomiska eller andra skäl, men det var stört omöjligt. Och det är klart att man blir extra tagen av människors egen kamp.
Jag menar att det också finns andra delar som man kan titta på. Det gäller vistelsebegreppet i socialtjänstlagen och över huvud taget hur man stärker den enskildes möjligheter.
Men det som jag inte hörde från statsrådet gällde valfrihetsfrågan. På vilka sätt ser statsrådet möjligheter att öka valfriheten? Jag blev osäker på vad statsrådet menar i svaret. I svaret från statsrådet står det:
"Ökade valmöjligheter är tilltalande men inte helt okomplicerade att åstadkomma inom särskilt boende."
Då vill jag veta: Står statsrådet upp för den uppfattning som i alla fall jag har, att även äldres valfrihet behöver stå i fokus? För att sätta den i fokus behöver man fundera över vilka medel som finns. Jag tycker att det är en viktig ledstjärna. Att vara vuxen och kunna ha makt över sitt eget liv hänger också ihop med att man har en myndighetsutövning och ett system för hur man tar till vara den enskildes önskemål.
För mig är valfriheten en oerhört viktig ledstjärna plus insatser utifrån de behov som finns.
Jag vill avslutningsvis ställa min sista fråga, som gäller hur man ska ta vara på och se till att de äldre som kommer från andra kulturer och från andra språkgrupper också ska få sin omsorg och sina behov tillgodosedda. Där är också frågan om valmöjligheter oerhört viktig. Och många anhöriga vittnar om hur oerhört frustrerande det är när en äldre person återgår till sitt gamla språk och inte längre kan kommunicera i sitt boende. Det borde finnas möjligheter att också här visa hänsyn och faktiskt beakta de önskemål som finns.
Vad tänker statsrådet göra för att öka de äldres valfrihet och deras anhörigas valfrihet?
Anf. 128 Dan Kihlström (Kd)
Fru talman! Jag ska ta upp frågan om respekten och värdigheten hos varje människa, inte minst hos seniorer och äldre. Om man har detta perspektiv kan man också samarbeta för att lösa de aktuella, svåra och viktiga frågor som vi talar om just nu.
Statsrådet talar också om de äldreskyddsombud som har tillsatts på länsstyrelsenivå. Jag motsätter mig inte det. Jag tror att det är viktigt att det finns en kontroll. Men man kanske skulle använda lite mer av morot i stället så att man tillsammans tar vara på förslag, idéer och tankar, inte minst från seniorerna själva. Därför ställde jag en fråga till statsrådet om hur hon ser på möjligheten att tillskapa en typ av forum för äldres boende på nationell nivå för att ta till vara de goda exempel som finns.
Vi vet att andelen vård och omsorg i hemmet nu är omfattande, och den kommer att öka. Kommunerna måste också ha långsiktiga planer för att utbudet av särskilt boende ska vara tillräckligt, precis som jag har talat om.
För att de äldre ska få det särskilda boende som de behöver krävs det ett entydigt ansvar för vården och omsorgen av äldre. Alltför ofta hamnar äldre som behöver ett vårdbaserat boende mellan två stolar. Jag tänker då på kommuner och landsting.
Till slut skulle jag vilja ha en ytterligare kommentar. I statsrådets svar kan vi läsa att statsrådet oroas över rapporter om att kommuner inte klarar av att verkställa sina beslut när det gäller särskilt boende. Jag efterlyser mer konkreta åtgärder från statsrådet när det gäller denna fråga.
Anf. 129 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Låt mig börja med de sista frågorna. Som jag sade i mitt tidigare inlägg har vi fått en utredning med mycket skarpa förslag. Vi har nyligen avslutat remissbehandlingen, och vi bereder just nu förslagen. Det finns många skarpa förslag om åtgärder just när det gäller de fall som jag tycker är mycket upprörande och som gäller människor som har fått beslut om att deras önskemål har blivit beviljade men där besluten inte har blivit verkställda.
Här har vi alltså en arsenal av skarpa förslag som vi just nu bereder. Jag är inte beredd att nu ta ställning till vilka som vi kommer att gå vidare med och komma till riksdagen med. Men vi ligger långt framme i arbetet.
Nina Lundström tar upp frågan om valfriheten i boendet. Det är naturligtvis en väldigt viktig fråga. Och självklart har äldre samma rätt till valfrihet som alla andra. Det får inte vara så att man blir lägre värderad eller fråntagen sina rättigheter eller sina möjligheter till inflytande över sitt eget liv bara därför att man blir äldre och kanske har behov av en del extra insatser. Självklart är det så.
Men man måste också skilja på två olika delar av boendet. Det ena är valfriheten i boendet, där kommunen har ansvar att genom bostadspolitiken se till att det finns ett utbud av flera olika boendeformer. Och jag tror att vi kommer att behöva se väsentligt mycket mer av seniorbostäder och gruppbostäder, inte minst på grund av att vi får en alltmer åldrande befolkning.
När det gäller det biståndsbedömda boendet i särskilda boendeformer är det i dag så att det är nästan enbart den som har mycket stora vårdbehov som får plats i särskilda boenden. Det är självklart också i det läget viktigt med valfrihet. Men först på min dagordning står de flagranta problemen med dem som har mycket stora vårdbehov och där man har konstaterat detta och som trots det inte får plats i ett särskilt boende där man kan tillhandahålla denna vård och omsorg som dessa människor enligt lag och beslut har rätt till. Det är de mest flagranta övergreppen, och dem måste vi till att börja med komma till rätta med.
Självklart ska anhöriga inte vara tvungna att stånga sin panna blodig för att man ska få ett vettigt boende. Boendet är ju en väldigt viktig förutsättning för på vilket sätt man kan åldras i trygghet och ha makt över sin vardag och bibehålla sin värdighet. Boendet är alltså en väldigt viktig del, och det ska inte vara beroende av hur pass stridsvilliga anhöriga man kan uppbåda för detta.
Det finns också mycket att säga om det som gäller äldre invandrare. Men låt mig komma tillbaka till det i nästa anförande.
Anf. 130 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Ibland får faktiskt äldre och deras anhöriga sina önskemål avslagna. Det handlar inte bara om att man har blivit beviljad en plats i ett särskilt boende och att detta sedan inte effektueras. Det kan också handla om att man har haft ett specifikt önskemål som sedan avslås.
Jag vill ändå ta upp detta med stora vård- och omsorgsbehov kontra valfrihet. Det ena utesluter inte det andra. Att man har stora vård- och omsorgsbehov innebär inte att man kanske inte har synpunkter på var någonstans man vill bo. Jag tycker inte att de ska ställas mot varandra.
I de fall som jag har sett har det handlat om personer som har haft ett mycket stort behov av vård och omsorg men som ändå har haft en väldigt specifik uppfattning om sina önskemål och de anhörigas önskemål, och där konsekvenserna har blivit nästintill absurda. Det har drabbat de enskilda. Jag har i alla fall inte sett några i grunden rationella argument.
Men jag värnar om de äldres valfrihet. Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att en del av dessa särskilda boenden kanske inte kan klaras av inom en kommuns ram. Exempelvis för de olika språkgrupperna kanske det finns vissa som specialiserar sig för att hantera just vissa språkgrupper. Man kanske inte kan erbjuda allt i varje kommun. Då finns det också där en möjlighet att genom valfrihet även tillgodose den typen av önskemål.
Avslutningsvis gläder det mig att vi ändå verkar vara väldigt överens om att äldres valfrihet måste stå i fokus. Vi i Folkpartiet har ett antal olika förslag på hur man ska öka valfriheten. Och jag kommer med spänning att följa statsrådets arbete och ser fram mot kommande förslag på hur de äldre i realiteten faktiskt ska få en ökad valfrihet, likaså på deras anhörigas möjligheter att påverka de äldres livssituation.
Anf. 131 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först säga att det är viktigt med valfrihet, vilket vi har påpekat tidigare. Den restriktion som man måste göra är att vissa boenden erbjuder mycket stora möjligheter till vård- och omsorgsinsatser, och dessa platser bör rimligen förbehållas de personer som har mycket omfattande vård- och omsorgsbehov, så att man får en samstämmighet där.
Jag vill också säga något om våra äldre invandrare, där en ökande grupp är i behov av äldreomsorg och alltmer avancerad vård och omsorg i och med att de blir äldre och gruppen blir allt större.
Det är en viktig fråga att vi kan anpassa äldreomsorgen på ett sådant sätt att vi kan erbjuda den på de äldres hemspråk, det ursprungliga modersmålet, och med de kulturella förutsättningar som de bär med sig från början.
Många personer som kanske har levt väldigt länge i Sverige och varit väl kunniga i svenska språket kanske utvecklar en demenssjukdom när de blir äldre. När demenssjukdomen har kommit in i ett mera allvarligt skede förlorar nästan hundra procent kunskaperna i det svenska språket. Man tappar det man lärt sig i sitt nya hemland. För att då kunna upprätthålla kommunikationen är det oerhört viktigt att vi kan utforma äldreomsorgen så att man har tillgång till personal som kan tala personens eget modersmål och får en chans att kommunicera, för annars blir möjligheterna att bedriva en god vård och omsorg mycket begränsade.
Här gör kommunerna insatser. Men det är min bedömning att man kanske måste överväga stöd och information till kommunerna om hur äldreboenden och äldreomsorgen ska utformas för att på bästa sätt anpassas till de äldre invandrarnas behov. Jag tror inte att detta i första hand är en kostnadsfråga, utan framför allt är det en fråga om kunskaper och information.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.