Äldre med psykossjukdom
Interpellation 2006/07:610 av Linna, Elina (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2007-05-29
- Inlämnad
- 2007-05-29
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-06-05
- Sista svarsdatum
- 2007-06-13
- Besvarad
- 2007-06-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 29 maj
Interpellation
2006/07:610 Äldre med psykossjukdom
av Elina Linna (v)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
I dagens debatt om psykiatrin har fokus fästs på våld, psykiskt sjuka lagöverträdare och unga människor med psykisk ohälsa. Det är viktiga målgrupper vars behov under lång tid varit eftersatta. Men det är viktigt att vi inte får ett alltför enögt perspektiv så att utsatta grupper ställs mot andra utsatta grupper då det riskerar att förskjuta problemet på ett olyckligt sätt.
Äldre personer med psykisk ohälsa, i synnerhet de med psykossjukdom, är en i de flesta avseenden osynliggjord och marginaliserad grupp. Äldreomsorgen upplever ofta att man saknar tillräcklig kompetens, och psykiatrin har inte sällan släppt gruppen efter att de fyllt 65 år. I denna grupp finns det personer som under många år har fått en tung medicinering och har eftersatt fysisk hälsa.
En av det fåtal studier som gjorts visar att det finns en förtida dödlighet. Bland äldre med en psykossjukdom återfinns också de som under 1940–1970-talet genomgått lobotomi, insulinbehandlingar och andra i dag, förhoppningsvis, utrangerade behandlingar. Det är behandlingar som kan ha fått stora konsekvenser för hälsan. Vi vet väldigt lite om hur denna grupps livssituation ser ut.
Vänsterpartiet har under många år motionerat om att regeringen borde tillsätta en utredning för att undersöka hur personer som genomgått lobotomi lever samt om möjligheten att utbetala ersättning motsvarande den ersättning som utbetalats till offer för tvångssterilisering. Tyvärr kan vi konstatera att trots många enskilda riksdagsledamöters engagemang, även i den borgerliga alliansen, har detta inte hörsammats.
Att psykisk ohälsa hos äldre inte är en liten andel av psykiatrin visar kartläggningar gjorda både i USA, England och Sverige. Det finns studier som visat att ca 15 procent av alla äldre över 65 år någon gång drabbas av depression och att 4,7 procent av 85-åringar boende i Göteborg uppvisade psykotiska symtom.
Det ställer krav på både primärvården, akutsjukvården, geriatriken och äldreomsorgen eftersom symtomatologin hos äldre skiljer sig från yngres. Därutöver visar studier att det är fler äldre som begår självmord men att yngre har en högre andel självmordsförsök. Äldres hälsotillstånd är också mer komplext genom ökad samsjuklighet vilket kräver att både kropp och själ kan behandlas samtidigt.
Trots dessa höga siffror om andelen äldre med psykisk ohälsa saknas det i dag både forskning och resurser för att möta dessa behov. I hög utsträckning är det personal inom hemtjänsten som får försöka tillgodose behoven utan att de själva får det stöd eller den kompetensutveckling som är nödvändig för att adekvat möta de äldres behov.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om äldre med psykisk ohälsa, särskilt dem med psykossjukdom?
2. Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om de lobotomerades livssituation och behov i dag?
3. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att utreda förutsättningar för en ersättning till dem som drabbats av skador på grund av lobotomering?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:610
Webb-tv: Äldre med psykossjukdom
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:127 Fredagen den 15 juniProtokoll 2006/07:127 12 § Svar på interpellation 2006/07:610 om äldre med psykossjukdom
Protokoll från debatten
Anf. 90 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Elina Linna har frågat mig dels om jag avser att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om äldre med psykisk ohälsa, särskilt dem med psykossjukdom, dels om jag avser att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om de lobotomerades livssituation och behov i dag samt om jag avser att vidta några åtgärder för att utreda förutsättningar för en ersättning till dem som drabbats av skador på grund av lobotomering.
Riksdagen och regeringen har tidigare vid ett flertal tillfällen tagit ställning till frågor rörande de lobotomerades situation. Socialutskottet har i samband med motioner om ersättning till lobotomerade anfört att lobotomi på 1940- och 1950-talen skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet varför skäl för en generell ersättning inte förelåg (1997/98:SoU2). Socialstyrelsen har också förklarat att lobotomi under den aktuella tidsperioden skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet.
Även om jag djupt beklagar de negativa effekter som lobotomin har medfört för de patienter som behandlades med denna metod anser jag inte att det har framkommit sådan information som föranleder mig att göra någon annan bedömning än vad riksdagen och den förra regeringen redan har gjort.
Beträffande frågorna om personalens kompetens avseende äldre psykiskt sjuka samt lobotomerades situation vill jag understryka att det är landstingets ansvar att erbjuda den enskilde en god hälso- och sjukvård, i form av bland annat behandling och rehabilitering, oavsett ålder hos personen i fråga. Landstingets ansvar för att erbjuda bland annat rehabilitering påverkas inte av pensionens inträde utan gäller oavsett ålder. Ansvaret gäller också oavsett om det i det enskilda fallet handlar om en psykisk eller en somatisk sjukdom. Utöver detta har kommunen ansvaret för hälso- och sjukvård, inklusive rehabilitering, i särskilt boende och i vissa fall i ordinärt boende.
År 2003 tillkallades en nationell psykiatrisamordnare med uppdrag att formulera strategier för kvalitetsutveckling samt att samordna och stärka utvecklingsarbetet för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. Psykiatrisamordnarens uppdrag har inte varit begränsat till eller inriktat mot någon särskild åldersgrupp. Problematiken kring äldres psykiska ohälsa uppmärksammas och det bedöms att behoven av insatser vid psykisk ohälsa hos äldre kommer att öka. Psykiatrisamordnaren lämnade sitt slutbetänkande
Ambition och ansvar
(SOU 2000:100) till regeringen i november 2006. Förslaget har varit ute på remiss och bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Det är en viktig fråga för regeringen att förbättra livsvillkoren för personer med psykisk sjukdom eller psykiska funktionshinder. Regeringen har vidtagit flera åtgärder av betydelse generellt för hela målgruppen. Mot bakgrund av psykiatrisamordnarens förslag har regeringen genom psykiatrisatsningen avsatt 500 miljoner kronor för vardera åren 2007 och 2008 för riktade satsningar på bland annat vård av personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. En del av denna satsning kommer att avse personalens kompetensutveckling inom både landstingens och kommunernas psykiatriska verksamheter.
Regeringen har också sammantaget avsatt drygt 2 miljarder kronor för år 2007 för att förstärka resurserna till kommuner och landsting för att utveckla vården och omsorgen om äldre kvinnor och män. Regeringen avser även att se över kompetensfrågorna för personal inom äldreomsorgen.
Jag tror att ovanstående satsningar inom psykiatrin och äldrevården kommer att ha stor betydelse för äldres livsvillkor, trygghet och fysiska och psykiska hälsa under de kommande åren. Jag vill avvakta beredningen av psykiatrisamordnarens förslag innan jag tar ställning till vilka eventuella ytterligare åtgärder som, inom ramen för de medel som avsatts, behöver vidtas för att förbättra situationen för äldre med psykisk ohälsa.
Anf. 91 Elina Linna (V)
Fru talman! Tack, socialministern för svaret! Jag vill börja med att bemöta statsrådets avfärdande av mina frågor om att öka kunskapen om de lobotomerades livssituation och om behovet av en utredning om ersättning till dem som drabbades av skador på grund av lobotomering.
Statsrådet gör det lite för enkelt för sig, tycker jag, när han låter bli att besvara mina frågor med hänvisning till ett avslag från socialutskottet för nästan tio år sedan. Och alla de motioner som Vänsterpartiet har lämnat till socialutskottet har under de senaste åren avfärdats med hänvisning till svaret från våren 1998.
Det har hänt rätt mycket efter det. Vi vet mer i dag. Vi borde kunna diskutera lobotomi mer förutsättningslöst i stället för att enbart hänvisa till Socialstyrelsens förklaring att "lobotomi under den aktuella tidsperioden skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet".
Vi vet att metoden var ifrågasatt redan under tiden den tillämpades. Enligt en avhandling som presenterades helt nyligen vid Umeå universitet fanns det stora skillnader i antalet utförda lobotomier mellan sjukhusen. Två sjukhus, Umedalen och Sidsjön, stod för 28 procent av alla lobotomier i Sverige.
Hur kommer det sig att det såg ut så? Hur kommer det sig att 61 procent av de lobotomerade var kvinnor? Hur kommer det sig att också barn lobotomerades? Hur kommer det sig att kirurger som tjänstgjorde på mentalsjukhusen fick förtroendet att utföra hjärnoperationer?
Jag förväntar mig inte att statsrådet besvarar de frågorna, utan de är mitt försök att bredda den här diskussionen.
Handlar det endast om vetenskap och beprövad erfarenhet? Handlar det inte också om den syn på de psykiskt sjuka människorna som då rådde?
Vi vet att ingreppet diskuterades väldigt mycket redan då. Det var ifrågasatt. Det var inte konstigt om man ifrågasatte lobotomi redan då, för runt 20 procent av dem som lobotomerades dog antingen under operationen eller som en följd av operationen.
Åren går, och det blir färre och färre kvar av de tusentals människor som lobotomerades. Men än så länge finns det många kvar som känner att deras liv hade kunnat bli annorlunda om de inte hade utsatts för operationen. Det finns också familjemedlemmar som känner att de skulle ha haft en mer positiv relation till sin anhörig om de hade haft möjlighet att ha en annan kontakt med personen, om personen inte hade blivit utsatt för det här ingreppet.
Jag tycker inte att vi kan avfärda frågan genom att hänvisa till ett utskottssvar från 1997/98.
Anf. 92 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag håller med om väldigt mycket av det som Elina Linna beskriver.
Det här är naturligtvis en tragisk del av svensk historia. Det handlar inte bara om felaktigt utförd eller genomförd sjukvård så där i största allmänhet, utan det handlar om ett slags övergrepp mot människor som leder till rejäla personlighetsförändringar och till att man förlorar en del av sitt jag. Det som gjordes i Sverige under den här tiden är naturligtvis någonting som vi har all anledning att ta avstånd ifrån och beklaga.
Likafullt tror jag att de som utförde det här inte gjorde det för att de ville människor illa. Man gjorde nog bedömningen att detta var det bästa man kunde göra, även om vi i efterhand nu kan inse att detta var rejäla övergrepp och naturligtvis någonting som aldrig borde ha skett.
Kan vi göra något nu? Ja, jag tror naturligtvis att vi kan lära av historien och bättre pröva metoder och se till att uttrycket "vetenskap och beprövad erfarenhet" får ett verkligt innehåll. Men samtidigt ligger det i alla de här sammanhangen att man använder den kunskap som man har tillgänglig just då. Det kan ju vara så när det gäller någon av de metoder som används i dag inom svensk hälso- och sjukvård att det om 10 eller 20 år visar sig att vi borde ha begripit bättre. Vi använder den kunskap som vi har tillgång till just nu på det bästa sättet vi kan.
Elina Linna har ställt tre frågor i sin interpellation. Den första gäller om jag avser att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om äldre med psykisk ohälsa, särskilt de med psykossjukdom. Svaret på den frågan är förstås ja.
Så sent som i dag på förmiddagen kunde vi presentera hur vi avser att genomföra förbättringar inom psykiatrin under innevarande år, i väntan på det större grepp som ska tas över psykiatrin i samband med att vi genomför det som den nationella psykiatrisamordnaren kom med förslag om i december förra året.
När det gäller de lobotomerades situation tänker jag inte göra något mer, utifrån det riksdagsbeslut som har fattats. Elina Linna har naturligtvis all möjlighet att fortsatt driva den här frågan i parlamentet. Men hittills har riksdagens uppfattning varit den att man har behandlat frågan och gjort avslut på den 1998.
Det är nog, hur beklagligt det än är, svårt att i efterhand ställa till rätta det som genomfördes på 40- och 50-talet.
Anf. 93 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag såg lite av inledningen av presskonferensen. Det fastnade i mitt huvud att socialministern tog upp kvaliteten inom psykiatrin. Och jag skrev upp något som sades som jag ska läsa upp här: Utmönstra metoder som faktiskt inte fungerar.
Det tycker jag är väldigt bra. Men det är också väldigt viktigt, när det gäller psykiatrin, att försöka införa metoder som fungerar och i bästa fall också botar.
Vi kan titta tillbaka på psykiatrin. Då kan vi inte jämföra med de andra framstegen som har gjorts inom hälso- och sjukvården. Den svenska psykiatrins historia och till och med psykiatrins historia globalt är en mörk historia, om vi jämför med annan hälso- och sjukvård.
Det finns fortfarande otroligt många människor som drabbas av psykisk ohälsa och som inte får behandling som fungerar. Den kanske inte ens lindrar symtomen.
Det handlar om att forska mer och satsa mer pengar. Fortfarande finns det attityder i samhället. När man drabbas av psykisk ohälsa får man inte alls samma resurser som man får om man drabbas av somatisk ohälsa. Det är olyckligt att det är så.
Socialministern säger att han inte är beredd att göra någonting. Han hänvisar fortfarande till beslutet här i kammaren 1998. Det beklagar jag verkligen å de lobotomerades vägnar. Detta är nämligen personer som inte kommer att kräva något offentligt. De skriver inte artiklar. Många av dem skulle säkert ha förmågan att skriva, men det finns så mycket skam och skuld i att man har blivit lobotomerad en gång i världen att man inte vill offentliggöra den erfarenheten. Jag tycker att vi samhällsrepresentanter har en skuld till de här personerna, och det går att komma till rätta med den.
I Norge gjorde man på 90-talet en stor undersökning där man kunde kartlägga hur många personer som hade drabbats av lobotomi och vilka bieffekter som de människorna hade lidit av. Man beslutade också att ersätta de personerna.
Åren går. Det är färre och färre i Sverige som lever kvar. Men jag hoppas verkligen att socialministern inte låter prestigen råda när det gäller att tidigare regeringar inte heller har gjort det. Nu har socialministern möjlighet att rätta till det övergrepp som de här människorna utsattes för. Vi har Statens beredning för medicinsk utvärdering. Vi har Socialstyrelsen som skulle kunna göra en utredning. Det handlar inte om stora summor, men för de personerna skulle det vara otroligt viktigt att få en ersättning för det här.
Anf. 94 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det saknas verkligen inte arbetsuppgifter för den som vill vara med och förbättra psykiatrin, för det är en sektor som har varit satt på undantag under en lång följd av år. Säkert handlar en hel del om människosyn, föreställningen att det är några andra som drabbas av det här eller att det ska beläggas med skuld och skam på något sätt. Men sanningen är ju den - och det vet vi båda här i kammaren - att vem som helst av oss kan drabbas av psykisk ohälsa. Det om inte annat borde göra att vi verkar för att alla människor har tillgång till en väl fungerande vård.
Elina Linna citerade vad jag sade på presskonferensen om att utmönstra metoder som inte fungerar. Psykiatrin har på något sätt, till skillnad från hälso- och sjukvården i övrigt, fått leva sitt eget liv. Det gör att det används en mängd olika metoder runt om i landet som inte är kartlagda eller där det finns någon samlad bild av vad som utförs eller vilka effekter det ger. Det gör att vi inte kan säga att vi har en hög kvalitet på den psykiatriska vården över landet eller att vi har en någorlunda jämn nivå på den psykiatriska vården över landet.
Det är naturligtvis ett väldigt gott skäl för oss att som vi gör nu satsa rejält på utbildning av personal inom Landstings-Sverige men också på att förbättra kommunernas möjligheter att ta hand om personer som inte har ett boende eller som behöver ett särskilt boende för att klara sig i öppenvården. Det handlar om att man får en meningsfull sysselsättning som spelar en stor roll för möjligheten till rehabilitering. Vi sätter nu lite press på landstingen för att vi ska få bättre bidrag till insamlingen av kvalitetsindikatorer för att kunna göra bedömningar av hur psykiatrin fungerar.
Det här ser jag som en av mina absolut viktigaste uppgifter, att på så kort tid som möjligt ta igen det som har förlorats under en lång följd av år. Vi talar om människor som inte har tillgång till de stora megafonerna eller de stora rubrikerna annat än när det inträffar något förfärligt. Det är något som är ytterligt dystert varje gång det inträffar, men de många människor som drabbas av psykisk sjukdom lider i sin ensamhet och i tysthet. De behöver lyftas fram och självfallet få en så god vård och omvårdnad som de någonsin kan få. Det ska vi försöka bidra till.
Anf. 95 Elina Linna (V)
Fru talman! I min interpellation tar jag upp generellt de äldre med psykisk ohälsa och speciellt dem med psykossymtom. Det kan handla om 80-åringar som har haft sjukdomen i 60 år. De har fått bieffekter på grund av sjukdomen eller på grund av behandlingar. Vi ska inte glömma det. Jag tycker att samhället har bidragit till att deras tillstånd har blivit sämre. Då är det de lobotomerade speciellt som jag tycker att staten har en skuld att ersätta.
När det gäller generellt de äldre med psykisk ohälsa glöms den gruppen lätt bort. Det finns studier som visar att 15 procent av alla äldre över 65 år någon gång har drabbats av depression. Det finns en undersökning som har gjorts bland 85-åringar. Där är det 4,7 procent som uppvisar psykotiska syndrom.
Det är lätt att man inom hemtjänsten, inom äldreomsorgen, när en äldre beter sig på ett annorlunda sätt beskriver det som något som tillhör ålderdomen. Jag hoppas att satsningarna också handlar om klinisk forskning och forskning som förbättrar vården av de äldre med psykisk ohälsa.
Anf. 96 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det som Elina Linna tar upp i sitt sista inlägg här är väldigt viktiga frågor. Vi kommer nog att få se fler äldre i framtiden som lider av psykiska sjukdomar av olika slag. Det finns då stora behov av att vi förbereder oss för den situationen, inte minst när det gäller utbildning av personal som arbetar nära de äldre och som kan märka när saker och ting inträffar som gör att man behöver särskild hjälp. Det handlar om att upptäcka och naturligtvis också om att behandla det som inträffar.
Vi behöver en allmän kunskapshöjning inom hälsovården, inom sjukvården och inom åldringsvården i vårt land när det gäller de äldres situation. Det här är en väldigt stor utmaning. Precis som Elina Linna säger handlar det om att vi ligger i framkant när det gäller kunskap. Där spelar forskningen självklart en väldigt stor roll. Sittande regering har bestämt sig för en rejäl satsning på just klinisk forskning, där vi tycker att vi har tappat en del tidigare. Inte minst på äldreområdet finns det mycket ytterligare att göra.
Vi är duktiga i Sverige på väldigt mycket när det gäller äldre, men det finns också brister. Vi har en bra grund att arbeta utifrån för att ligga i framkant när det gäller äldreomsorgen också fortsättningsvis om vi använder våra resurser på ett riktigt klokt sätt. I det sammanhanget finns det säkert all anledning att återkomma till en dialog mellan riksdag och regering framöver.
Tack för frågan, Elina Linna! Vi lär få tillfälle att återkomma.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.