Vissa trafikfrågor m.m.

Betänkande 1998/99:TU13

Trafikutskottets betänkande 1998/99:TU13

Vissa trafikfrågor m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

TU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition
1998/99:91 Vissa trafikfrågor m.m., två motioner som
väckts med anledning av propositionen samt åtta
motioner om handikappolitiken inom transportområdet
som väcktes under den allmänna motionstiden i
september förra året.

Utskottet ställer sig bakom regeringens samtliga
förslag. Det innebär att ett permanent system där
parkeringsvakter kan tas i anspråk för att bevaka
långa, tunga och breda transporter införs.
Parkeringsvakterna skall i sådana fall kunna ge
anvisningar för trafiken. Parkeringsvakter skall
också kunna tas i anspråk för att biträda polismän
när de fullgör trafikövervakningsuppgifter
exempelvis i samband med hastighets-, förar- eller
fordonskontroller. Förslagen medför att polisiära
resurser kan frigöras för andra uppgifter.

En ändring i övergångsbestämmelserna beträffande
färdtjänst och riksfärdtjänst genomförs. Det innebär
att tillstånd för färdtjänst och riksfärdtjänst som
har meddelats före den 1 januari 1998 skall
fortsätta att gälla men att fr.o.m. den 1 januari
2000 nya bestämmelser om under vilka förutsättningar
tillstånd kan återkallas eller föreskrifter ändras
blir tillämpliga även på dessa äldre tillstånd.

Utskottet anser att det är viktigt att
kollektivtrafiken bättre anpassas till de
funktionshindrades behov och att färdtjänsten och
riksfärdtjänsten fungerar väl. Med hänvisning till
det omfattande utvärderingsarbete av
handikappolitiken inom transportområdet som
regeringen har initierat avstyrker dock utskottet de
motioner som tar upp dessa frågor.

Till betänkandet har fogats två
reservationer.

Propositionen

Regeringen (Näringsdepartementet) föreslår i
proposition 1998/99:91 att riksdagen antar
regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1975:88) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer,

2. lag om ändring i lagen (1987:24) om kommunal
parkeringsövervakning,

3. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

4. lag om ändring i lagen (1997:735) om
riksfärdtjänst,

5. lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter,

6. lag om ändring i polislagen (1984:387).

Lagförslagen är fogade som bilaga till betänkandet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring i lagen
(1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om trafik, transporter och kommunikationer som
möjliggör för regeringen att meddela föreskrifter om
avgifter för trafikövervakningstjänster. I
anslutning härtill föreslås en ändring i lagen
(1987:24) om kommunal parkeringsövervakning som
innebär att den myndighet som regeringen bestämmer
får förordna parkeringsvakter att utföra
trafikövervakningstjänster och ge anvisningar för
trafiken.

Vidare föreslås en ändring i den sistnämnda lagen
som innebär att parkeringsvakter, efter kommunalt
beslut som föregås av samråd med polismyndigheten,
skall kunna tas i anspråk för att lämna biträde åt
polismän när de fullgör trafikövervakningsuppgifter.
Därutöver föreslås att beslut som en polismyndighet
eller Rikspolisstyrelsen har meddelat i ärenden
enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter skall få
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol samt vissa
lagtekniska justeringar i lagen om ordningsvakter
och i polislagen (1984:387).

Slutligen föreslås en ändring i
övergångsbestämmelserna beträffande färdtjänst och
riksfärdtjänst med innebörd att lagen (1997:736) om
färdtjänst och lagen (1997:735) om riksfärdtjänst
fr.o.m. den 1 januari 2000 skall tillämpas även
beträffande tillstånd till färdtjänst och
riksfärdtjänst som har meddelats före den 1 januari
1998.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
1999.

Motionerna

Motioner med anledning av propositionen

1998/99:T18 av Sture Arnesson m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om parkeringsvakters
befogenheter.

1998/99:T19 av Johnny Gylling (kd) och Tuve
Skånberg (kd) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om parkeringsvakternas
möjlighet att på prov få till uppgift att
rapportera iakttagna överträdelser av
trafikföreskrifter och andra
lagöverträdelser till polisen.

Motioner från den allmänna motionstiden
hösten 1998

1998/99:T207 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att anpassa
kollektivtrafiken till resenärer med
funktionshinder.

1998/99:T208 av Ingrid Burman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i 8 § lagen om färdtjänst så att det
tydligt framgår att ledsagare och personlig
assistent skall omfattas av tillståndet att resa,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i 6 § lagen om riksfärdtjänst så att
det tydligt framgår att ledsagare och personlig
assistent omfattas av tillståndet att resa.

1998/99:T223 av Johnny Gylling m.fl. (kd) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om precisering och
tillämpning av mått för funktionsnedsattas
tillgänglighet av färdmedel,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
utvärderingsbar åtgärdsplan för att öka
tillgängligheten för funktionsnedsatta framför allt
på kollektiva färdmedel.

1998/99:T907 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
kollektivtrafiken görs tillgänglig för alla,
inklusive funktionshindrade,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att insatser med
anledning av det särskilda statsbidraget för att
förbättra kollektivtrafikens tillgänglighet aktivt
följs upp.

1998/99:So376 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om färdtjänst.

1998/99:So387 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om färdtjänst.

1998/99:So456 av Ulf Kristersson m.fl. (m) vari
yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om färdtjänsten.

1998/99:So465 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om utökad
tillgänglighet i kollektivtrafiken,

12. att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flexiblare
färdtjänst.

Utskottet

1 Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition 1998/99:91 Vissa trafikfrågor m.m. samt
två motioner som väckts med anledning av
propositionen. Vidare behandlar utskottet åtta
motioner om handikappolitiken inom transportområdet
som väcktes under den allmänna motionstiden i
september 1998.

2 Vissa trafikfrågor m.m.

2.1 Propositionen

2.1.1 Möjligheter för kommunerna att ta ut avgift
för vissa trafikövervakningstjänster m.m.

Enligt vägtrafikkungörelsen får kommun eller
Vägverkets region meddela undantag i enskilda fall
från de generella bestämmelserna om fordons och
lasters största bredd samt högsta längd och vikt.
Vissa av dessa undantag förenas med villkor om att
viss bevakning skall ske av transporten. Denna
bevakning utförs normalt av polisen.
Polismyndigheten får ta ut en avgift vid sådan
bevakning. Avgiften är för närvarande 225 kr per
påbörjad timme för var och en av de polismän som
behövs för bevakningen samt 3 kr för varje påbörjad
kilometer för varje bil eller motorcykel som används
vid bevakningen.

Den 1 juli 1993 inleddes inom Stockholms stad en
försöksverksamhet varigenom parkeringsvakter efter
utbildning och uppdrag från polisen har utfört
bevakningen av tunga, långa och breda transporter
för vilka föreskrivits bevakning. Eftersom lagstöd
saknas för kommunen att ta ut avgift för bevakningen
har kommunen till viss del erhållit ersättning för
uppdragen från polisen.

Försöksverksamheten har huvudsakligen slagit väl ut
och polisiära resurser har frigjorts. Regeringen
anser därför att det finns skäl att permanenta ett
system där parkeringsvakter kan tas i anspråk för
att bevaka långa, tunga och breda transporter och
att det finns skäl att utvidga möjligheten till hela
landet.

För att bevakningen av tunga, långa och breda
transporter skall erbjuda de garantier för
trafiksäkerheten som behövs, bör den personal som
ombesörjer bevakningen ha befogenhet att meddela
anvisningar för trafiken. Regeringen föreslår därför
att det i lagen (1987:24) om kommunal
parkeringsövervakning införs en möjlighet för den
myndighet som regeringen bestämmer att förordna
parkeringsvakt som skall utföra
trafikövervakningstjänster att ge anvisningar för
trafiken.

Regeringen anser vidare att om försöksverksamheten
skall permanentas bör kommunerna kunna ta ut
ersättning på samma grunder som polismyndigheten.
Föreskrifter härom måste meddelas genom lag.
Regeringen föreslår att ett sådant bemyndigande tas
in i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och
kommunikationer. Den ersättning som kommunen bör
kunna ta ut bör beloppsmässigt motsvara vad
polismyndigheten kan ta ut.

2.1.2 Utökade uppgifter för parkeringsvakter

Om det för parkeringsövervakningen i en kommun
behövs parkeringsvakter får kommunen enligt lagen
(1987:24) om kommunal parkeringsövervakning besluta
att kommunen själv skall svara för övervakningen.
Denna fullgörs då av parkeringsvakter som skall ha
genomgått lämplig utbildning. Parkeringsvakterna
fullgör i sin yrkesutövning endast en uppgift,
nämligen att övervaka efterlevnaden av föreskrifter
om parkering eller stannande av fordon.

Samhällets samlade resurser skulle enligt
regeringen kunna tas till vara bättre om det
skapades en möjlighet att utnyttja parkeringsvakter
för andra uppgifter än parkeringsövervakning.
Härigenom kan polisen avlastas från vissa uppgifter.
En uppgift som synes väl lämpad att låta
parkeringsvakter utföra är att lämna biträde åt
polismän som fullgör trafikövervakningsuppgifter,
t.ex. vid i förväg beordrade trafikkontroller.
Parkeringsvakterna skulle enligt regeringen kunna
utföra enklare göromål under polismans ledning i
samband med exempelvis hastighets-, förar- eller
fordonskontroller. En förutsättning för att
parkeringsvakterna skall få tas i anspråk för
utvidgade uppgifter bör vara att kommunen beslutat
att så får ske.

Regeringen föreslår att det i lagen om kommunal
parkeringsövervakning tas in en ny bestämmelse
enligt vilken kommunen efter samråd med
polismyndigheten kan besluta att parkeringsvakter
får tas i anspråk för att, utöver
parkeringsövervakning, biträda polismän vid
fullgörande av trafikövervakningsuppgifter. Det är
enligt propositionen lämpligt att eventuell
ersättning bestäms genom en överenskommelse mellan
polismyndigheten och kommunen.

2.1.3 Övergångsbestämmelser beträffande färdtjänst
och riksfärdtjänst

Den 1 januari 1998 trädde lagen (1997:736) om
färdtjänst i kraft. Denna lag ersatte
socialtjänstlagens (1980:620) regler om färdtjänst.
I övergångsbestämmelserna angavs att i fråga om
beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser. Tillstånd som har givits enligt
de äldre reglerna fortsätter således att gälla
enligt sina lydelser.

Enligt regeringen har avsikten med
övergångsbestämmelserna inte varit att för en längre
tid behålla det äldre regelverket för
färdtjänsttillstånd parallellt med det nya. Efter
att ha hört berörda myndigheter, organisationer och
trafikföretag föreslår regeringen att i stället för
att sätta ett slutdatum för giltighetstiden för de
äldre tillstånden, vilket har föreslagits, bör det
anges att fr.o.m. ett visst datum skall de nya
lagarna tillämpas på dessa tillstånd. Det innebär
att tillstånden fortsätter att gälla, men att
färdtjänstlagens och riksfärdtjänstlagens
bestämmelser bl.a. om under vilka förutsättningar
tillstånden kan återkallas eller föreskrifter ändras
blir tillämpliga även på dessa tillstånd.

Regeringens förslag betyder att i
övergångsbestämmelserna till lagarna (1997:313) och
(1997:739) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
och till lagen (1997:735) om riksfärdtjänst anges
att lagen (1997:736) om färdtjänst respektive den
nya lagen om riksfärdtjänst fr.o.m. den 1 januari
2000 skall tillämpas på tillstånd till färdtjänst
och riksfärdtjänst som har meddelats före den 1
januari 1998.

2.1.4 Överklagande av beslut om ordningsvakter m.m.

Länsstyrelsen har under lång tid haft ansvaret för
polisverksamheten i länen och bl.a. haft till
uppgift att fatta beslut i fråga om ordningsvakter i
vissa fall. Länsstyrelsens ansvar för
polisverksamheten har emellertid upphört och
länsstyrelsen skall inte längre fatta beslut i fråga
om förordnande av ordningsvakter. Till följd härav
bör enligt regeringen beslut som polismyndigheten
fattar i dessa frågor inte längre kunna överklagas
hos länsstyrelsen. Regeringen föreslår därför att
polismyndighetens beslut, liksom Rikspolisstyrelsens
beslut i dessa ärenden, skall överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

I 2 § lagen om ordningsvakter hänvisas till 37 §
lagen (1977:293) om handel med drycker. Genom
lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1995
har dock lagen om handel med drycker upphävts och
ersatts av alkohollagen (1994:1738). Hänvisningen i
2 § lagen om ordningsvakter bör därför ändras i
enlighet härmed.

Vid en tidigare ändring av polislagen (1984:387)
har av förbiseende styckeindelningen i 10 §
polislagen kommit att bli felaktig. (prop. 1996/97:
175). Regeringen föreslår nu att detta rättas till.

2.2 Motionsyrkanden

2.2.1 Biträde vid trafikövervakning

Sture Arnesson m.fl. (v) framhåller i motion T18 att
man måste vara mycket försiktig när det gäller att
ge olika grupper polisbefogenheter. Polisens
myndighetsansvar och befogenheter måste vara klart
definierade gentemot allmänheten. Därför bör inte,
enligt motionen, parkeringsvakter biträda polisen
vid övervakning av den rörliga trafiken, t.ex. vid
hastighets-, förar- eller fordonskontroller. I
sådana situationer blir det svårt för allmänheten
att skilja mellan polis och andra grupper.
Parkeringsvakterna bör dock kunna biträda polisen
och allmänheten med viss trafikreglering eller svara
för viss trafikinformation. Det är också av vikt att
parkeringsvakters kompetens och ansvarsområden
utvidgas.

2.2.2 Rapportering av trafikbrott m.m.

Johnny Gylling och Tuve Skånberg (båda kd)
framhåller i motion T19 att parkeringsvakter på prov
bör få möjlighet att rapportera iakttagna
överträdelser av trafikföreskrifter till polisen. De
anser att en sådan provverksamhet även bör innefatta
möjligheter för parkeringsvakter att rapportera om
iakttagna överträdelser när det gäller skadegörelse,
bråk och förargelseväckande beteende.

2.3 Utskottets ställningstagande

2.3.1 Biträde vid trafikövervakning

Utskottet delar regeringens uppfattning att det bör
vara möjligt att låta parkeringsvakter lämna biträde
åt polismän som fullgör trafikövervakningsuppgifter,
t.ex. vid i förväg beordrade trafikkontroller.
Parkeringsvakterna bör kunna utföra enklare göromål
under polismans ledning i samband med exempelvis
hastighets-, förar- eller fordonskontroller. En
förutsättning för att parkeringsvakterna skall få
tas i anspråk för utvidgade uppgifter bör vara att
kommunen beslutat att så får ske.

Utskottet menar att samhällets samlade reurser
bättre kan tas till vara om möjligheten öppnas att
utnyttja parkeringsvakter på det sätt som föreslås i
propositionen. Härigenom kan polisen avlastas vissa
uppgifter.

I motion T18 av Sture Arnesson m.fl. (v) motsätter
man sig att parkeringsvakterna skall kunna biträda
polisen vid trafikövervakning. Motionärerna anser
att det i sådana situationer blir svårt för
allmänheten att skilja mellan polis och andra
grupper.

Utskottet menar att de begränsningar av
parkeringsvakternas vidgade arbetsuppgifter som
föreslås i propositionen skapar garantier för att
sådana problem som tas upp i motionen inte kommer
att uppstå.

Utskottet ställer sig sålunda bakom regeringens
förslag att det i lagen (1987:24) om kommunal
parkeringsövervakning tas in en ny bestämmelse
enligt vilken kommunen efter samråd med
polismyndigheten kan besluta att parkeringsvakter
får tas i anspråk för att, utöver
parkeringsövervakning, biträda polismän vid
fullgörande av trafikövervakningsuppgifter. Motion
T18 (v) avstyrks följaktligen.

2.3.2 Rapportering av trafikbrott m.m.

Förslaget i motion T19 (kd) att parkeringsvakterna
också bör kunna få till uppgift att rapportera
iakttagna överträdelser av trafikföreskrifter till
polisen kommenteras relativt utförligt i
propositionen. Regeringen menar att en bestämmelse
om att parkeringsvakter i tjänst skall vara skyldiga
att anmäla trafikförseelser skulle leda till att ett
stort antal anmälningar om trafikbrott där
bevisläget är ytterst oklart skulle komma till
polis, åklagare och domstol. Med hänsyn till att det
är angeläget att inte belasta rättsväsendet med
ärenden som riskerar att inte kunna föras till
fällande dom och med beaktande av att varje individ
har rätt att anmäla brottslighet till polisen,
finner regeringen inte skäl att föreslå att
parkeringsvakterna skall kunna åläggas att
rapportera trafikförseelser till polisen.

Utskottet gör för sin del samma bedömning som
regeringen. Härav följer att motionen avstyrks.

2.3.3 Övriga förslag i propositionen

Utskottet anser att riksdagen bör bifalla även
övriga förslag i propositionen.

Det finns, som framhålls i propositionen, skäl att
permanenta ett system som innebär att
parkeringsvakter skall kunna tas i anspråk för att
bevaka tunga och breda transporter. För att erbjuda
de garantier som behövs bör den personal som
ombesörjer bevakningen ha befogenhet att meddela
anvisningar för trafiken. En sådan möjlighet bör
införas för den myndighet som regeringen bestämmer i
lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning.
Vidare bör regeringen, i lagen (1975:88) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer, bemyndigas att
meddela föreskrifter om rätt för kommunerna att ta
ut ersättning för trafikövervakningstjänster.

Beslut som en polismyndighet eller
Rikspolisstyrelsen har meddelat i ärenden enligt
lagen (1980:578) om ordningsvakter bör få överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Vissa lagtekniska
justeringar bör göras i lagen om ordningsvakter och
i polislagen (1984:387).

Slutligen bör en ändring göras i
övergångsbestämmelserna beträffande färdtjänst och
riksfärdtjänst med innebörd att lagen (1997:736) om
färdtjänst och lagen (1997:735) om riksfärdtjänst
från och med den 1 januari 2000 skall tillämpas även
beträffande tillstånd till färdtjänst och
riksfärdtjänst som har meddelats före den 1 januari
1998.

3 Handikappolitiken inom transportområdet

3.1 Motionsyrkanden

I motion T207 av Karin Falkmer (m) framhålls att 20
år efter 1979 års lagstiftning om handikappanpassad
kollektivtrafik är tillgängligheten för
funktionshindrade bristfällig. Regeringen bör
snarast vidta de åtgärder som fordras så att
kollektivtrafiken kan bli möjlig att använda för
personer med funktionshinder.

Johnny Gylling m.fl. (kd) anför i motion T223 att
det måste preciseras mått om hur funktionshindrade
använder kollektivtrafiken för att det skall bli
möjligt att ta fram en utvärderingsbar åtgärdsplan i
syfte att öka tillgängligheten för funktionshindrade
till framför allt kollektiva färdmedel.

Margareta Viklund (kd) framhåller i motion T907 att
endast begränsade förbättringar har uppnåtts när det
gäller funktionshindrades tillgång till
kollektivtrafiken. Hon menar att den måste göras
tillgänglig för alla inklusive funktionshindrade.
Hon yrkar vidare att insatser med anledning av det
särskilda statsbidraget på 1,5 miljarder kronor för
att förbättra kollektivtrafikens tillgänglighet
aktivt följs upp.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller i motion So465
att när upphandling av trafiktjänster genomförs
måste handikappanpassningen vara en viktig faktor.
En förutsättning för att människor med
funktionshinder skall kunna använda
kollektivtrafiken är att den omgivande miljön så
långt möjligt är handikapp-anpassad. Detta ställer
krav på kommunerna att se till att gatumiljön är
tillgänglig för personer med funktionshinder.

I motion T208 framhåller Ingrid Burman m.fl. (v) att
det i 8 § lagen om färdtjänst sägs att när den
resande behöver ledsagare under resorna skall
tillståndet även omfatta ledsagaren. Detta har på
många håll kommit att tolkas som behov av ledsagare
under själva färden. Det innebär att
färdtjänstresenären t.ex. inte kan företa en resa
tillsammans med någon annan om det inte behövs
ledsagare under själva färden. Enligt motionen bör
lagen ges sådan innebörd att den
färdtjänstberättigade utan kostnad får rätt att ta
med sig ledsagare och personlig assistent vars
service behövs under bortovaron från hemmet. Samma
problem finns också i lagen om riksfärdtjänst.
Riksdagen bör hemställa hos regeringen om förslag om
ändringar i lagarna så att de beskrivna bristerna
kan elimineras.

Även Chatrine Pålsson m.fl. (kd) anför i motion
So376 att rätten att ha med ledsagare på
färdtjänstresor har inskränkts i stor utsträckning
Ett annat problem är att studerande som inte skriver
sig på studieorten inte kan anlita färdtjänst.

Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller i motion So387
att en fungerande färdtjänst är mycket
betydelsefull. Under senare år har neddragningarna i
färdtjänsten gått mycket långt, vilket ställer till
stora problem för många äldre. Det finns en
smärtgräns då friheten för äldre och andra med behov
av färdtjänst inskränks för mycket. Det är enligt
motionen också viktigt att slå fast att taxiföretag
som åtagit sig att köra färdtjänst inte får behandla
färdtjänstkunderna sämre än normalkunder.

I motion So465 framhåller Lars Leijonborg m.fl. (fp)
att för att färdtjänsten skall bli ett bra
komplement för dem som behöver den krävs att
ansvaret ligger hos en huvudman, samma huvudman som
för kollektivtrafiken. På sina håll i landet har
färdtjänsten ställt upp orimliga villkor som starkt
begränsar friheten för människor med
funktionshinder. Motionärerna anser att reglerna
därför behöver ses över så att färdtjänsten ökar,
inte begränsar, den enskildes frihet.

I motion So456 anför Ulf Kristersson m.fl. (m) att
en grundläggande förutsättning för att
funktionshindrade skall ges verklig möjlighet att
leva ett så normalt liv som möjligt är en fungerande
färdtjänst. Färdtjänsten skall betraktas som en
transportform och inte som en form av bistånd.

3.2 Utskottets ställningstagande

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
viktigt att kollektivtrafiken bättre anpassas till
funktionshindrade personers behov. Det
transportpolitiska målet om ett tillgängligt
transportsystem förutsätter också att så sker.
Bättre tillgång till kollektivtrafiken kan leda till
ökad självkänsla hos många funktionshindrade
samtidigt som kostnaderna för kommuner och landsting
kan minska.

Våren 1997 lade riksdagen fast riktlinjer för
inriktningen av trafikens infrastruktur för perioden
1998-2007 (prop. 1996/97:53, bet. 1996/97:TU7, rskr.
1996/97:174). Enligt riksdagsbeslutet bör särskilda
medel avsättas för att anpassa kollektivtrafiken och
den fysiska miljön till de funktionshindrades
förutsättningar. Utskottet uttalade därvid att en
ekonomisk ram på 1,5 miljarder kronor för
femårsperioden 1998-2002 avspeglar en rimlig
ambitionsnivå. Statsbidraget är inte begränsat till
fordon utan kan även ges för att anpassa terminaler,
hållplatsanläggningar och andra anläggningar som
förbättrar tillgängligheten för funktionshindrade.

Riksdagen fattade hösten 1997 beslut om en mer
tillgänglig kollektivtrafik. Enligt beslutet skall
färdtjänsten betraktas som en del av
kollektivtrafiken och inte som ett bidrag för att
uppnå skälig levnadsnivå. Riksdagen antog vid detta
tillfälle lagen (1997:736) om färdtjänst och lagen
(1997:735) om riksfärdtjänst. Enligt dessa lagar
ansvarar varje kommun för att färdtjänst och
riksfärdtjänst anordnas. Kommunernas uppgifter får
dock överlåtas till trafikhuvudmannen. Genom att
samma organ då svarar för såväl färdtjänst och
riksfärdtjänst som för ordinarie kollektivtrafik
skapas ett ekonomiskt incitament för bättre
handikappanpassning av kollektivtrafiken. Därigenom
kan också kostnaderna för färdtjänst och
riksfärdtjänst minskas genom att fler resor överförs
till kollektivtrafiken och genom en ökad samordning
mellan olika slag av offentligt betalda resor.

Trafikutskottet uttalade i sitt betänkande att
handikappolitiken i sin helhet bör bli föremål för
en allsidig och noggrann utvärdering som bör
redovisas för riksdagen. Regeringen uppdrog mot
denna bakgrund den 19 november 1998 åt Vägverket,
Statens järnvägar, Banverket,
Kommunikationsforskningsberedningen, Sjöfartsverket
och Luftfartsverket att genomföra en utvärdering av
handikappolitiken inom transportområdet, bl.a. med
avseende på hur tillgänglighet, samordning och
kostnader har utvecklats.

I utvärderingen skall analyseras hur väl
statsbidraget för att anpassa kollektivtrafiken och
den fysiska miljön till de funktionshindrades behov
har fungerat. De nya lagarna om färdtjänst och
riksfärdtjänst ger kommuner och landsting möjlighet
att genom trafikhuvudmannen hantera såväl färdtjänst
som riksfärdtjänst som ordinarie kollektivtrafik. I
utvärderingen skall redovisas i vilken utsträckning
så har skett.

Tillståndsgivningen till färdtjänst får inte
påverkas av t.ex. den sökandes ekonomi eller
närståendes tillgång till bil. I utvärderingen skall
analyseras omfattning och effekter av de villkor som
förenas med tillstånd för färdtjänst samt om det
finns behov av en tillsynsmyndighet för
färdtjänsten.

Många funktionshindrade som utnyttjar färdtjänst
och riksfärdtjänst är beroende av ledsagare. I
motionerna riktas kritik mot att rätten att ta med
ledsagare i stor utsträckning har inskränkts.
Utskottet förutsätter för sin del att regeringen ser
till att det i samband med utvärderingen särskilt
undersöks om reglerna för ledsagare har fått en
tillfredsställande utformning.

Om det vid utvärderingen skall vara möjligt att
analysera kollektivtrafikens tillgänglighet för
funktionshindrade och behovet av åtgärder är det
nödvändigt att, som framhålls i motion T223 (kd),
mått tas fram som preciserar hur funktionshindrade
använder kollektivtrafiken.

Då trafik- och affärsverk har ansvar för
handikappanpassningen inom sina respektive
verksamhetsområden har regeringen funnit det
lämpligt att komplettera deras uppdrag med en
oberoende och transportslagsövergripande
utvärdering. Regeringen beslutade den 25 mars 1999
att ge Statskontoret ett sådant uppdrag.

Utskottet vill vidare erinra om att regeringen
beslutat att en nationell handlingsplan för
handikappområdet skall utarbetas. Den 25 mars 1999
fick Vägverket, Banverket,
Kommunikationsforskningsberedningen, Sjöfartsverket
och Luftfartsverket i uppdrag att ta fram ett samlat
underlag till ett avsnitt om transportsektorn i den
nationella handlingsplanen. Vägverket skall samordna
detta arbete.

Regeringen har sålunda, i enlighet med vad
utskottet tidigare förutsatt, inlett ett omfattande
arbete med att utvärdera handikappolitiken inom
transportområdet. Såvitt utskottet kan finna kommer
samtliga de frågor som tas upp i motionerna att
omfattas av detta arbete. Något initiativ från
riksdagens sida är nu inte erforderligt. Utskottet
avstyrker därför samtliga nu behandlade
motionsyrkanden om handikappolitiken inom
transportområdet. Syftet med dem blir dock
tillgodosett.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande biträde vid
trafikövervakning

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:T18 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1987:24) om kommunal
parkeringsövervakning såvitt avser 7 §,

res. 1 (v)

2. beträffande rapportering av trafikbrott
m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:T19,

res. 2 (kd)

3. beträffande handikappolitiken inom
transportområdet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:T207, 1998/99:T208,
1998/99:T223 yrkandena 5 och 6, 1998/99:T907,
1998/99:So376 yrkande 18, 1998/99:So387 yrkande
6, 1998/99:So456 yrkande 8 och 1998/99:So465
yrkandena 11 och 12,

4. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

dels lag om ändring i lagen (1975:88) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer,

dels lag om ändring i lagen (1987:24) om
kommunal parkeringsövervakning, i den mån
lagförslaget inte omfattas av vad utskottet
hemställt ovan,

dels lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620),

dels lag om ändring i lagen (1997:735) om
riksfärdtjänst,

dels lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter,

dels lag om ändring i polislagen (1984:387).

Stockholm den 4 maj 1999

På trafikutskottets vägnar

Monica Öhman

I beslutet har deltagit: Monica
Öhman (s), Sven Bergström (c), Per-
Richard Molén (m), Hans Stenberg
(s), Karin Svensson Smith (v),
Johnny Gylling (kd), Tom Heyman
(m), Lars Björkman (m), Monica
Green (s), Inger Segelström (s),
Stig Eriksson (v), Tuve Skånberg
(kd), Birgitta Wistrand (m), Mikael
Johansson (mp), Kenth Skårvik (fp),
Claes-Göran Brandin (s) och
Christina Axelsson (s).

Reservationer

1. Biträde vid trafikövervakning (mom. 1)

Karin Svensson Smith (v) och Stig Eriksson (v)
anför:

Enligt propositionen skall parkeringsvakter kunna
tas i anspråk för att biträda polismän när de
fullgör trafikövervakningsuppgifter. Vänsterpartiet
anser att man måste vara mycket försiktig när det
gäller att ge olika grupper polisbefogenheter.
Polisens myndighetsansvar måste vara klart
definierat gentemot allmänheten. Parkeringsvakter
bör därför inte kunna biträda polisen vid
övervakning av den rörliga trafiken, t.ex. vid
hastighets-, förar- eller fordonskontroller. I
sådana fall skulle det bli svårt för allmänheten att
skilja mellan polis och andra grupper.
Parkeringsvakterna bör dock kunna biträda polisen
och allmänheten med viss trafikreglering eller svara
för viss trafikinformation. Det är också av vikt att
parkeringsvakternas kompetens och ansvarsområden
utvidgas.

Av det anförda följer att riksdagen bör avslå 7 § i
propositionens förslag till lag om ändring i lagen
(1987:24) om kommunal parkeringsövervakning.

Vi anser att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande biträde vid trafikövervakning

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:T18

dels avslår det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1987:24)
om kommunal parkeringsövervakning såvitt avser 7
§ och rubriken närmast före 7 §,

dels beslutar att 8 § i lagförslaget skall
betecknas 7 §,

2. Rapportering av trafikbrott m.m.
(mom. 2)

Johnny Gylling (kd) och Tuve Skånberg (kd) anför:

Vi anser i likhet med Trygghetsutredningen att
parkeringsvakterna även bör kunna få till uppgift
att rapportera iakttagna överträdelser av
trafikföreskrifter till polisen. Denna möjlighet bör
införas på prov.

Vi anser också att parkeringsvakternas utökade
uppgifter bör kunna gälla att rapportera om
iakttagna överträdelser bl.a. när det gäller
skadegörelse och förargelseväckande beteende. Det
handlar inte om att polisen inte skall vara poliser
eller att parkeringsvakter inte skall vara
parkeringsvakter utan om ett samarbete som skulle
kunna hjälpa till att förebygga mindre
brottsförseelser och därigenom skapa större trygghet
i vårt samhälle.

Vi anser att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande rapportering av trafikbrott
m.m.

att riksdagen med bifall till motion
1998/99:T19 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan
anförs,

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om ändring i lagen (1975:88) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik,
transporter och kommunikationer

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1987:24) om
kommunal parkeringsövervakning

3. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620)

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1997:735) om
riksfärdtjänst

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:578) om
ordningsvakter

6. Förslag till lag om ändring i polislagen
(1984:387)