Handikappolitiken

Motion 1998/99:So376 av Chatrine Pålsson (kd)

Inledning

De senaste årens utveckling har brutit trenden för de
funktionshindrade. De omfattande förbättringar som följde
efter handikappreformen har inte följts upp eller
vidareutvecklats. Stimulansbidragen till kommuner och
landsting har nu upphört och kvarstående behov är idag
svårare att lösa än tidigare. Kristdemokraterna anser att det
fortsatt är angeläget att följa upp hur beslut verkställts och
vilka förändringar det i realiteten blivit för den enskilde.

Verklighet och vision
sammanfaller inte

Även om det finns en bred politisk samstämmighet om att
alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter till
delaktighet, så vet vi att verkligheten inte ser ut sådan. Till
exempel så har handikappade barn precis lika stora behov att
få komma in i en leksaksaffär, pizzeria eller biograf som alla
andra barn. Men så ser inte möjligheterna ut idag.

Handikappombudsmannen gjorde en undersökning hösten 1996 som visar
att mer än hälften av kommunerna saknade anpassning för rullstolsburna i
bussar som går i ordinarie linjetrafik. Sextiofem procent av landets
kommuner rådfrågar sällan eller aldrig ett handikappråd eller en handikapp-
organisation i ett tidigt skede innan ett beslut tas som rör funktionshindrade.
Mer än hälften av kommunerna saknar också handikappolitiskt program.
Drygt en tredjedel av dessa avser inte heller att utarbeta något program med
stöd av FN:s standardregler.

Undersökningen visar också att nästan var fjärde lokal där kommun-
fullmäktige håller sina sammanträden inte uppfyller minimala krav på
tillgänglighet för rörelsehindrade. Detta innebär i praktiken att många
funktionshindrade stängs ute från en central del av den svenska demokratin. I
mindre än var tionde kommun är det möjligt för en person med
hörselnedsättning att kommunicera direkt med hjälp av texttelefon med
kommunens växel. Endast trettiofem procent av kommunerna har genomfört
en minimal anpassning för rörelsehindrade av sina allmänna bibliotek.
Femtiofyra procent av grundskolorna i landet saknar en minimal anpassning
för rörelsehindrade. Nästan var tionde särskoleelev får sin undervisning
utanför ordinarie skollokaler. Möjligheten för synskadade att ta del av SvT:s
utbud är fortfarande eftersatt (detta utvecklar vi närmare i vår kulturmotion).

FN:s standardregler lägger tonvikten på att personer med funktions-
nedsättning skall ha samma rättigheter som alla andra. Dessa standardregler
antogs 1993.

Sedan Handikappombudsmannens undersökning gjordes har det gått ca två
år. Den tiden kan vad gäller handikappolitiken generellt sammanfattas med
"neddragningar, avgiftsbeläggningar respektive väntetider". Försiktigt ut-
tryckt kan man säga att kommunsektorns utveckling sedan 1996 inte har
gjort det lättare att vara handikappad.

Bemötandeutredningen som kom med sitt betänkande nyligen visar att de
enskilda handikappade upplever sin situation som otillfredsställande på
många punkter. Många upplever att de inte har det inflytande över sitt liv på
det sätt som lagen ger dem rätt till. Ibland handlar det om attityder från
myndigheter, ibland om bristande kunskap och ibland om en kombination av
dessa.

En aktuell utredning från RBU visar att hälften av föräldrarna med ett
handikappat barn har överklagat ett eller flera myndighetsbeslut. Över-
klagandena gäller i första hand vårdbidrag, assistans i förskola/skola och
personlig assistans. 60 % av föräldrarna fick helt eller delvis rätt vid sina
överklaganden. Dessa siffror antyder att situationen är mycket bekymmersam
för många handikappade, trots många bra lagar och målsättningar.

Skolans roll

Det är viktigt att skolan arbetar för att öka medvetandet om
funktionsnedsättningar. Den kristna människosynen där alla
människors lika och unika värde är centrala begrepp ska vara
ledstjärnan. Skolverket bör i sitt utvärderingsarbete följa upp
skolans förhållningssätt och verksamhet för att motverka
diskriminering av elever och personal med
funktionsnedsättning. I utvärderingen bör det också ingå en
analys av hur kommunernas schablonersättning till skolorna
har påverkat möjligheterna för handikappade att på samma
villkor som andra elever kunna välja skola.

Utbildning

I all utbildning är det viktigt att lyfta fram handikappfrågor.
Det gäller såväl i undervisningen som i utformandet av
lokaler. Det gäller alltifrån arkitekt- och
byggnadsingenjörsutbildning, för att få tillgänglighet i
byggnader, till medicinsk vård och behandling. Forskningen
måste intensifieras för att utröna skillnader i rehabiliteringen
mellan män och kvinnor. All läkar- och vårdpersonal måste
ha tillräcklig utbildning och tillgång till aktuella
behandlingsmetoder för att kunna ge adekvat medicinsk
vård. Utbildningen av tolkar måste prioriteras.

Osynliga
funktionsnedsättningar

Funktionsnedsättningar kan vara både fysiska och psykiska.
Det är viktigt att personer inte kommer i kläm mellan olika
huvudmän på grund av oklarheter i ansvarsfördelningen.
Begreppet klinikfärdig måste avskaffas. De psykiskt sjuka är
idag den grupp som hamnat allra sämst till i samhället både
vad gäller bostad, utbildning och lön.

Bättre samarbete måste ske mellan ansvariga huvudmän för att t ex ge barn
och föräldrar bättre tillgång till stöd, utredning och expertkunskap genom
samarbetsformer som stöder tvärfacklig samverkan mellan hälso- och sjuk-
vården samt skola/förskola. Det finns idag behov av en nationell
handlingsplan för att öka stödet till barn med dolda funktionsnedsättningar
såsom DAMP, dyslexi och näraliggande diagnoser. Socialstyrelsens
slutrapport om stimulansbidragens användning och effekter visar bland annat
stora kvarstående behov för dessa grupper.

De dövas situation

Möjligheten att kommunicera genom språket är inte
medfödd utan utvecklas genom att vi använder det i
kontakten med våra medmänniskor. De som under sin
uppväxt lever i en språkligt torftig miljö får sin förmåga att
använda språket eftersatt. För döva är teckenspråket mycket
betydelsefullt för möjligheten till delaktighet i samhället.

Det räcker inte att lärarna i dövskolorna kan teckenspråket. Eleverna
behöver för sin utveckling även ha språklig kontakt med annan personal. Det
gäller exempelvis vaktmästare, skolsköterska, bespisningspersonal samt
elevvårdspersonal.

På många dövskolor behärskar inte personalen teckenspråket. Det är
negativt för alla inblandade. Målet bör vara att all personal som arbetar på
dövskolor ska kunna teckenspråket.

Döva barn har precis lika stort behov av att ha en rik fritid som alla andra
barn. Ett bättre helhetsgrepp måste tas om döva barns möjligheter att få
utvecklas på sin fritid, t ex i samband med kolonivistelser.

Många funktionshindrade tvingas till förtidspension och långa sjuk-
skrivningsperioder för att situationen i arbetslivet blivit ohållbar. Under-
sökningar om hörselskadade visar att många har en besvärlig situation i
arbetslivet och att hörselskadade trots lång anställningstid inte fått möjlig-
heter till kompetensutveckling. Hörselskadade är också överrepresenterade
bland dem som har förtidspension. Var femte förtidspensionerad man är,
enligt SCB:s välfärdsrapport, hörselskadad.

Även om arbetslinjen ligger som grund för de olika arbetsmarknads-
politiska insatserna och att tidiga insatser i allmänhet ses som viktiga för att
förhindra utslagning från arbetslivet har hörselskadade begränsade
möjligheter att få vägledningsstöd. I realiteten har hörselskadades
möjligheter till egna initiativ till förändring och utveckling i arbetslivet
försämrats sedan arbetsgivaren ålades ansvar för anpassning och rehabili-
tering. Idag kan anställda hörselskadade inte få vägledningsstöd, råd eller
stöd vid något av arbetsmarknadsinstituten som har särskilda resurser för
hörselskadade om inte arbetsgivaren eller försäkringskassan står för väg-
ledningskostnaden.

Vägledningsstödet bör ses som en tidig insats som hörselskadade behöver
för att kunna stärka sin ställning på arbetsmarknaden och därmed öka
möjligheterna till att stanna kvar i arbetslivet. Genom vägledning, råd och
stöd kan hörselskadades möjligheter att ta initiativ till att förändra en dåligt
fungerande arbetssituation, byta arbete, finna lämpliga utbildnings- och
fortbildningsvägar öka.

Tillgänglighet till utbildning

Skola och utbildning skall ge samma möjligheter till
personer med funktionsnedsättning som till andra. Ett
område som särskilt måste poängteras är målet om
handikappvänliga högskolor och universitet. Det kan gälla
såväl lokaler och kringservice som tillgång till tolktjänst för
att kunna fullgöra en utbildning. Det är ett krav att ungdomar
med funktionshinder inte diskrimineras vid val av olika
studier. Den enskildes intresse och kompetens ska styra valet
av utbildning inte lokalernas standard.

Rätt till arbete - lönebidrag

Det är mycket viktigt att det finns olika stöd för att personer
med funktionsnedsättning skall kunna få meningsfulla
arbeten. Ett sådant viktigt instrument är lönebidragen.

Kunskapen om olika funktionshinder är särskilt viktig hos försäkrings-
kassans personal. Ett bättre samarbete måste byggas upp med handikapp-
organisationerna för att också ta tillvara deras kunskaper och erfarenheter.
Det gäller för såväl yrkesutbildning som omskolning, anpassning och
rehabilitering. Bemötandet av de anhöriga är en annan viktig del.

Diskrimineringslag

Sverige har idag ingen lag som förbjuder diskriminering av
personer med funktionsnedsättning. I grundlagen förbjuds
diskriminering av människor på grund av till exempel kön
och religion. I allt kärvare tider med risk för att olika grupper
hamnar i ett utsatt läge är det nödvändigt att införa lagar mot
diskriminering av personer med funktionshinder. Ett förslag
är på väg vad gäller lagstiftning mot förbud av
diskriminering i arbetslivet. Även om det naturligtvis är ett
steg framåt så saknar vi fortfarande helhetsgreppet. Vi
upprepar vårt krav på en generell lagstiftning mot
diskriminering.

Assistansersättningen

När handikappreformen kom så var det många handikappade
som fick ett stort lyft i sin livskvalitet. Kristdemokraterna
vill slå vakt om denna reform och skapa förutsättningar för
att den ska utvecklas på olika sätt. För att öka
förutsättningarna för att intentionerna bakom
handikappreformen ska förverkligas avsätter vi 300 miljoner
kronor utöver regeringens förslag i årets budgetmotion till
anslaget för assistansersättning.

Schabloniseringen

Svårt funktionshindrade har drabbats hårt av regeringens
schablonisering av assistansersättningen. Med en schablon
får vissa grupper för mycket ersättning, medan svårt
funktionshindrade inte längre klarar att anställa en personlig
assistent. Den försämring som schablonisering innebär leder
till en fyrkantig hantering av unika människors behov och
leder inte till ett effektivt utnyttjande av begränsade resurser.

Kristdemokraterna anser i likhet med Intressegruppen för assistans-
berättigade att en förenklad återredovisningsmodell kan användas, där den
assistansberättigade redovisar kostnaderna för sin assistans. I samband med
årsredovisning sker återbetalning av eventuellt överskott. Med en sådan
modell tillförsäkras varje assistansberättigad kostnadstäckning för sin
personliga assistans utan integritetskränkande ansökningar.

Barn och LSS

Under året har det seglat upp ett stort orosmoln när det gäller
rätten för barn att få personlig assistans och
assistansersättning. I de allmänna råd om personlig assistans
som Riksförsäkringsverket utfärdat i höst (1998:6) lämnar
verket den rekommendationen till försäkringskassorna att
personlig assistans till barn endast skall medges om barnets
omvårdnadsbehov är minst 12 timmar per dygn. Dessutom
framförs att det föreligger ett krav att barnet skall ha flera
funktionshinder samtidigt. Denna rekommendation innebär
att verket vill ställa strängare krav på omvårdnadsbehovet då
det gäller personlig assistans till barn än till vuxna.

När försäkringskassorna börjar tillämpa denna rekommendation kommer
det att innebära att endast ett fåtal barn kommer att beviljas assistans-
ersättning.

Verket hänvisar till vad regeringen anförde i prop. 1992/93:159 med
förslag till lagarna (1993:387) om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS) och (1983:389) om assistansersättning (LASS).

Vidare svarade dåvarande socialministern i ett svar den 28 september 1998
på fråga 1997/98:1089 från Chatrine Pålsson att formuleringen "omfattande
omvårdnadsbehov" är oklar, att det för närvarande inte finns någon
vägledande regeringsrättsdom i denna fråga och att rekommendationen är ett
led i verkets uppgift att driva fram rättspraxis.

År 1996, då ändringar i dessa lagar beslutades, diskuterades ingående i
förarbetena - prop. 1995/96:146 och bet. SoU15 - personlig assistans och
assistansersättning till barn. Det konstaterades att rättspraxis behandlade barn
och vuxna lika i detta avseende. Möjligheten till att inskränka personkretsen
då det gäller barn nämndes.

Någon sådan begränsning ingår dock inte i tilläggen till lagarna. När det
gäller att tolka reglerna om assistans till barn är det dessa nya förarbeten som
gäller i de fall man kan utläsa någon olikhet i förhållande till de ursprungliga
förarbetena.

I rättsfallet som beskrivs i Regeringsrättens årsbok 1997 ref 23 II angående
assistansersättning till Maria A anförde Riksförsäkringsverket som stöd för
sitt yrkande att assistansersättning skulle vägras: "Regelsystemet är mer
begränsande för barn med funktionshinder än för vuxna."

Regeringsrätten anförde i sin dom uppenbarligen som svar på detta: "I
målet är ostridigt att Maria har sådana funktionshinder att hon omfattas av 1
§ LSS. Av 3 § LASS följer därmed att hon har rätt att för sin dagliga
livsföring få assistansersättning förutsatt att hon har behov av personlig
assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar
i veckan." Regeringsrätten ställde således inte något högre krav på
omvårdnadsbehov därför att målet rörde ett barn.

Detta prejudikat bekräftar vad som sades om rättspraxis i förarbetena till
1996 års lagändringar. Vid den tidpunkten fanns endast avgöranden från
länsrätterna och kammarrätterna. Att Maria A inte ansågs berättigad till
assistansersättning av Regeringsrätten i motsats till kammarrätten berodde på
olika tolkning av § 7 LSS ("om deras behov inte tillgodoses på annat sätt") i
kombination med § 4 LASS (särskilda skäl för assistansersättning för tid då
den funktionshindrade deltar i kommunal verksamhet).

Dessutom kan framhållas att det är opraktiskt att på detta sätt genom en
rekommendation förorsaka ett mycket stort antal överklagningar. Istället
borde Riksförsäkringsverket (alldeles särskilt då det finns avgöranden från
kammarrätterna som går emot verkets uppfattning) då verket anser praxis
tveksam, välja ut ett pilotfall som med förtur kan drivas genom domstols-
instanserna.

Riksdagens beslut 1996 har således inte trängt igenom på fältet. Det tar vid
en prövning i domstol flera år innan det föreligger en lagakraftvunnen dom.
Det är därför nödvändigt att genom ett tillägg i LSS förtydliga lagstiftarens
avsikt.

Utifrån denna bakgrund är det därför nödvändigt att det i § 7 LSS införs ett
tillägg av följande lydelse: Samma bedömning av omvårdnadsbehovet skall
göras då det gäller en ansökan från ett barn som från en vuxen person.

Psykiskt funktionshindrade och LSS

Ett annat problem som måste hanteras är att idag hamnar de
psykiskt funktionshindrade till stora delar utanför LSS. I
prop. 1995/96:146 lades förslag fram till ändringar i LSS och
LASS. Bl.a. föreslogs det tillägget till LSS att personlig
assistans endast skulle omfatta praktisk hjälp. Denna
inskränkning skulle drabba i första hand psykiskt
funktionshindrade. Riksdagen godtog emellertid inte
förslaget i denna del, se betänkandet 1995/96:SoU15.

Propositionens uttalanden om praktisk hjälp har dock på flera håll påverkat
handläggningen. Riksdagens uttalanden har således inte slagit igenom så som
man kunnat förvänta sig. Rättspraxis är också oklar. Det kan understrykas att
personlig assistans under alla omständigheter avser endast ett kvalificerat
personligt stöd av någon som har ingående kunskaper om den funktions-
hindrade. För att riksdagens intentioner vid behandlingen av lagändringen
1996 skall uppmärksammas i tillämpningen bör "hjälp med aktivering och
motivation" införas i § 9 a, första stycket, LSS bland nämnda exempel på
grundläggande behov.

Äldre och LSS

Reformen om assistansersättning måste byggas ut till att
också gälla dem som fyllt 65 år. Det är en ur
människovärdessynvinkel märklig gränsdragning att ta bort
berättigandet till personlig assistans vid en födelsedag.
Sådana gränser skall inte finnas. Det är oacceptabelt att dra
en gräns som säger att ett behov finns innan man nått en viss
ålder men inte efter. För kontinuitet och god omvårdnad
menar vi att rätten till assistans skall gälla även efter 65-
årsdagen.

IT är en möjlighet för
funktionshindrade

IT-utvecklingen är särskilt angelägen för personer med
funktionshinder. Den tekniska utvecklingen har lett till att
det finns hjälpmedel som ger högre livskvalitet för personer
med handikapp. Såväl avstånd mellan olika
handikappgrupper som nedsatt rörelseförmåga kan
överbryggas med hjälp av den moderna tekniken. Den nya
IT-sektorn kan dessutom med fördel ge nya arbetstillfällen
för personer med funktionshinder. Till exempel kan det
nämnas att autistiska personer ofta har hög kompetens att
hantera IT. En möjlig väg vid sidan av lönebidrag är
inskolning med hjälp av särskilda mentorer.

Byggnationer

En del problem har uppstått för funktionshindrade vid
nybyggnation. Byggherren är ytterst kvalitetsansvarig. Det är
inte alltid som kontrollplaner upprättas. Det finns inte längre
några riktlinjer för byggherren om olika handikappåtgärder.
Tidigare fanns olika utarbetade checklistor. Nya plan- och
bygglagen har försämrat möjligheterna för handikappråd att
fungera som remissinstans vid byggnation.

Kravet på tillgänglighet finns kvar i lagstiftningen, men nu åligger ansvaret
för kontrollen byggherren själv med krav på att uppvisa intyg från sakkunnig
på att bestämmelserna är uppfyllda. Men det finns inga regler som säger vem
denne sakkunnige ska vara. Byggnadsnämnden (eller motsvarande) har idag
ingen skyldighet att granska efterlevnaden av tillgänglighetskraven i
samband med bygglovs givande. Efter att ha sett flera exempel på
nybyggnationer där tillgängligheten bevisligen har kommit på undantag är
det vår uppfattning att det bör ställas krav på tillgänglighet i samband med att
bygglov ges.

Domstolstrots

Det finns många signaler från handikapprörelsen som talar
ett tydligt språk: Alltför ofta råkar man ut för svårigheter att
få fattade beslut verkställda. Vid flera tillfällen har domstolar
konstaterat att en icke verkställd dom utgör tjänstefel. Detta
är att betrakta som domstolstrots om ingen bättring sker. När
det gäller icke verkställd insats saknas det emellertid
sanktionsmöjligheter. I flera utredningar har Socialstyrelsen
konstaterat att lagar inte följs av kommunerna. Det finns idag
inte tillräckliga förutsättningar för att kontrollera efterföljden
av lagar och domslut inom det sociala området. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag om hur ett
sanktionssystem kan utformas.

Försämringar i samband
med den nya
socialtjänstlagen

De funktionshindrade berövades vissa rättigheter enligt de
ändringar i socialtjänstlagen (SoL) som trädde i kraft den 1
januari 1998. De nya reglerna innebär mycket stora
förändringar i reglerna för stöd till funktionshindrade och
deras familjer. Särskilt oroande är att rätten till avlösning och
annat personligt stöd tagits bort.

Genom att successivt tillskapa olika former av väl fungerande personligt
stöd har man gjort det möjligt för funktionshindrade barn och ungdomar att
bo kvar i sina föräldrahem även om deras föräldrar förvärvsarbetar.

Mycket av vad som byggts upp under de senaste 20-25 åren håller nu på
att raseras. Flera kommuner planerar att lägga ner eller avgiftsbelägga sin
verksamhet för personligt stöd till dem som inte omfattas av LSS. Just nu
pågår budgetarbetet i kommunerna. Det kan då förväntas att man på vissa
håll ibland inte ger anslag till insatser som numera är frivilliga.

Rätten till ekonomiskt bistånd har ersatts av rätt till försörjningsstöd. Den
enskilde har inte rätt till försörjningsstöd för höga merkostnader som
funktionshindret kan medföra, till exempel för bostad, bil och ledarhund.
Socialtjänstkommittén (SOU 1994:139) föreslog att personligt stöd, där
bland annat avlösning ingick, skulle vara kvar som en rättighet. Vi
kristdemokrater instämmer i detta förslag och föreslår att till § 6f social-
tjänstlagen lägga "personligt stöd".

Inte heller skulle det lagtekniskt medföra några svårigheter att föreskriva
att det i funktionshindrades skäliga levnadsnivå ingår även höga mer-
kostnader på grund av funktionshindret.

Vi anser att det är dags att göra en översyn av bostadsanpassningen. Idag
så står det i § 8 lag (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag: Vid
nybyggnad samt vid köp eller byte av bostad lämnas bostadsanpassnings-
bidrag endast om det finns särskilda skäl för att välja en bostad som kräver
anpassningsåtgärd.

Denna paragraf bör kompletteras enligt följande: Särskilt skäl kan vara att
den funktionshindrade lagt ned rimligt arbete på att finna en för honom och
hans familj lämplig bostad och kommunen inte inom en för den funktions-
hindrade rimlig tid kan anvisa en bostad som den funktionshindrade skäligen
bör godta.

Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgift att göra en översyn
av vissa frågor rörande SoL. Bland annat analyseras för- och nackdelar med
blandningen av rättigheter för den enskilde och skyldigheter för kommunen.
Denna utredning fortskrider mycket långsamt, och vi vill understryka vikten
av att den får ett tempo som bättre motsvarar dess betydelse för många
enskilda människor.

Bilstöd

Idag kan bilstöd ges till en person med funktionshinder eller
till en förälder till ett barn med funktionshinder. Vi vet att
efterfrågan på detta bilstöd är större än de resurser som för
tillfället kan ställas till förfogande, men utan att förändra
ramen på anslaget vill vi komma med ett förslag till ändring
av hur bilstödet kan ges.

Idag står det i § 10 förordningen (1988:890) om bilstöd: Om en person har
fått grundbidrag eller anskaffningsbidrag får nytt sådant bidrag lämnas
endast om minst sju år förflutit sedan beslut fattades om att medge rätt till
bidrag. Om det finns skäl från trafiksäkerhetssynpunkt eller medicinsk
synpunkt, får dock bidrag lämnas tidigare.

Denna regel är rimlig när bilstöd har beviljats en person med funktions-
hinder och denne önskar byta bil. Men man tänker inte på situationen när en
förälder beviljats bilstöd.

1. Bilstöd har beviljats en förälder för ett barn med funktionshinder.
Föräldern får ytterligare ett barn med funktionshinder. Den först anskaffade
bilen behöver bytas mot en större eller ytterligare en bil behöver anskaffas på
grund av detta barns behov.

2. Om en förälder själv är funktionshindrad och därför fått bilstöd för en
egen bil kan nytt bilstöd inte beviljas - varken för byte eller köp av ny bil -
för ett funktionshindrat barn.

Paragrafen bör kompletteras med följande (det fetstilta är vårt tilläggs-
förslag): "... medicinsk synpunkt eller väsentligt ändrade förhållanden, får
dock ..." Denna komplettering kan för dem som kommer ifråga betyda
väldigt mycket.

En annan fråga som ofta kommer upp är följande: För den som fyllt 18 år
krävs enligt § 5 för att få bilstöd att han kan köra bilen själv (undantag görs
för arbetsresor som ger försörjning, för resor för att genomgå yrkesinriktad
utbildning eller rehabilitering). Det är svårt att motivera varför den som kan
köra själv skall få förmånen att få bilstöd även om det bara gäller
fritidsresor,
under det att den som har hjälp av t.ex. personlig assistent eller annan
hjälpare inte skall få stödet. Detta kan i viss mån förmodas fördyra för
samhället, eftersom färdtjänst måste anlitas eller hjälparen får längre betald
arbetstid. Vid resa med allmänna kommunikationer måste kanske två
hjälpare vara med.

Färdtjänst

Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft sedan den 1
januari i år. Man kan redan märka vissa allvarliga tendenser
och försämringar. Ett exempel är att rätten att ha med
ledsagare på resorna har inskränkts i stor utsträckning. En
sådan restriktiv tolkning ställer till problem för exempelvis
synskadade. Många synskadade men också andra
funktionshindrade är beroende av en ledsagare för att komma
dit man ska sedan man klivit ur taxin. Man bör i detta
sammanhang se till hela reskedjan och inte bara själva
bilresan.

Ett annat problem är att exempelvis studerande som inte skriver sig på
studieorten inte heller kan anlita färdtjänst. Det finns heller inget som
förpliktigar deras hemkommuner att anordna färdtjänst för dem på
studieorten. Eftersom andra studerande kan använda kollektiva transport-
medel är det rimligt att funktionshindrade studerande kan använda färdtjänst
utan att behöva skriva sig på studieorten.

Hjälpmedel - lyft fram
barnens behov

Landstingen skall enligt § 3a hälso- och sjukvårdslagen
erbjuda hjälpmedel för funktionshindrade. Barns och vuxnas
behov av hjälpmedel för att kompensera ett funktionshinder
skiljer sig åt i flera avseenden. Som exempel kan nämnas
hjälpmedel för att stimulera barnets utveckling. Ett barn kan
också behöva hjälpmedel för lek i syfte att träna olika
funktioner eller lämplig anpassning av leksaker för att det
ska kunna leka som andra barn. Barn utvecklas genom leken
och det gäller även barn med funktionshinder.

Barn har andra behov av fritidsverksamhet än vuxna. Barn går i skolan och
kan behöva hjälpmedel både där och på fritiden. Hjälpmedelscentralernas
praxis är mycket olika. Oklara regler gäller ifråga om rollfördelningen och
beslutanderätten mellan å ena sidan habiliteringsläkaren och habiliterings-
organisationen och å den andra hjälpmedelscentralerna.

Hjälpmedel för utveckling beviljas numera inte. Trehjuliga cyklar, som
tidigare hänfördes till "förflyttningsmedel" betecknas nu som "fritids-
hjälpmedel" och beviljas exempelvis inte. Många barn och ungdomar tvingas
därför att använda rullstol fast de skulle kunna cykla. Elever som får ett
hjälpmedel i skolan, t ex en dator, får inte motsvarande för användning i
hemmet, trots att behovet är lika stort där. Digitala läroböcker för
användning i datorbaserade hjälpmedel saknas i stor utsträckning för rörelse-
hindrade elever men finns tillgängliga för synskadade.

Hjälpmedelsutredningen (SOU 1989:39) anförde, sid 228, att "enligt vår
uppfattning ingår i ansvaret för hjälpmedel i det dagliga livet sådana
hjälpmedel som behövs för att ett barn med funktionshinder skall utvecklas
så normalt som möjligt i förhållande till sin ålder". Denna aspekt synes ha
tappats bort i prop 1992/93:159 med förslag till nuvarande lydelse av § 3 a
hälso- och sjukvårdslagen. (Se s. 127-128 och 201 i prop.) Därför behövs en
komplettering att hänsyn skall tas till barn och ungdomars särskilda behov.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Skolverket bör göra en analys av hur kommunernas
schablonsystem har påverkat handikappade barns möjligheter att välja skola,1

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en nationell handlingsplan
för att öka stödet till barn med dolda funktionsnedsättningar såsom DAMP,
dyslexi och näraliggande diagnoser,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om teckenspråkskunnig personal i specialskolorna för döva, 1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ändra reglerna för Ami-s så att vägledningsstöd även kan ges
till hörselskadade som är anställda, 2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handikappanpassning av högskolor och universitet, 1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en bättre samverkan mellan försäkringskassan och
handikapporganisationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en generell lag mot diskriminering av personer med
funktionshinder, 2

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om schablonisering av assistansersättningen,

9. att riksdagen beslutar att göra ett tillägg i 7 § LSS med lydelsen "Samma
bedömning av omvårdnadsbehovet skall göras då det gäller en ansökan från
ett barn som från en vuxen person",

10. att riksdagen beslutar att göra ett tillägg i 9 a § första stycket LSS med
lydelsen "hjälp med aktivering och motivation" bland där nämnda exempel
på grundläggande behov för att säkerställa psykiskt funktionshindrades rätt
till assistans,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att åldersgränsen på 65 år i LSS tas bort,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om IT i tjänst för personer med funktionshinder, 2

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att byggherre skall bevisa tillgänglighet för planerat byggprojekt i
samband med att byggnadsnämnd ger bygglov, 3

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sanktionssystem för domstolstrots,

15. att riksdagen beslutar att till 6 f § socialtjänstlagen lägga orden
"personligt stöd",

16. att riksdagen beslutar att till 8 § lagen (1992:1574) om
bostadsanpassningsbidrag göra följande tillägg: "Särskilt skäl kan vara att
den funktionshindrade lagt ned rimligt arbete på att finna en för honom och
hans familj lämplig bostad och kommunen inte inom en för den
funktionshindrade rimlig tid kan anvisa en bostad som den funktionshindrade
skäligen bör godta",3

17. att riksdagen beslutar att göra en komplettering i 10 § förordningen
(1988:890) om bilstöd så att lydelsen blir följande: "Om det finns skäl från
trafiksäkerhetssynpunkt, medicinsk synpunkt eller väsentligt ändrade
förhållanden, får dock bidrag lämnas tidigare",

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om färdtjänst, 4

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om komplettering av 3 a § hälso- och sjukvårdslagen.

Stockholm den 28 oktober 1998

Chatrine Pålsson (kd)

Inger Davidson (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Helena Höij (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Fanny Rizell (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Maj-Britt Wallhorn (kd)

Erling Wälivaara (kd)

1 Yrkandena 1, 3 och 5 hänvisade till UbU.

2 Yrkandena 4, 7 och 12 hänvisade till AU.

3 Yrkandena 13 och 16 hänvisade till BoU.

4 Yrkande 18 hänvisat till TU.