Vissa skadeståndsfrågor

Betänkande 1991/92:LU8

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU08

Vissa skadeståndsfrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet åtta motioner med skadeståndsrättslig
anknytning, varav sju väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet
1990/91 och en våren 1991 med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön
m.m. Tre av motionerna gäller frågor om vårdnadshavares skadeståndsansvar (m,
fp resp. c). De fem övriga tar upp frågor om frihet från skadeståndsansvar mot
brottsling (fp, m), skadestånd vid integritetskränkningar (m), värnpliktigs
skadeståndsansvar (m), verkställighet av domar beträffande brottsskadestånd
(fp) resp. regressrätt för arbetsgivare avseende utbetald sjuklön (m).

Beträffande frågan om regressrätt förordar utskottet ett tillkännagivande. I
övrigt avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandena.

Motionerna

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L307 av Bengt Harding Olson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad
exekutionshjälp beträffande brottsskadestånd.

1990/91:L603 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen beslutar förse
värnpliktslagen med följande tillägg:

Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Han är
skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av
oaktsamhet vållar i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt
bruk.

1990/91:L608 av Bengt Harding Olson och Allan Ekström (fp, m) vari hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen
(1982:207) om frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling i enlighet med
vad som anförts i motionen.

1990/91:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med hänvisning till vad som
anförts i motion 1990/91:Ju821 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om ett utvidgat skadeståndsansvar
för föräldrar.

1990/91:L616 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari -- med hänvisning till vad som
anförts i motion 1990/91:Ju823 -- hemställs att riksdagen begär att regeringen
utfärdar tilläggsdirektiv till ungdomsbrottskommissionen (Ju 1990:07) rörande
en utvidgad skadeståndsskyldighet för vårdnadshavare avseende barns
skadegörande handlingar.

1990/91:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som
anförts i motion 1990/91:Ju825 -- hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om skyndsam utredning beträffande
rätt till skadestånd för integritetskränkning.

1990/91:L618 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med hänvisning till vad som
anförts i motion 1990/91:Ju827 -- hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag till ökat skadeståndsansvar för föräldrar på sätt som anges i motionen.

Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m.

1990/91:Sf52 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari hemställs

10. att riksdagen beslutar om regressrätt för utgiven sjuklön i enlighet med
vad som anförts i motionen.

Utskottet

1 Vårdnadshavares skadeståndsansvar

1.1 Gällande ordning

Någon uttrycklig regel om föräldrars ansvar för skador som deras barn
åstadkommer finns inte i svensk rätt. Däremot finns i skadeståndslagen
(1972:207) en regel om barnets eget skadeståndsansvar (2 kap. 2 §). Innebörden
av regeln är att ett barn under 18 år är skyldigt att ersätta skador bara i den
mån det är skäligt med hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling,
handlingens beskaffenhet samt om det finns en ansvarsförsäkring för barnet. I
praxis har regeln tillämpats så att mycket små barn endast undantagsvis anses
kunna åläggas eget skadeståndsansvar medan äldre barn anses kunna ådra sig
sådant eget ansvar om än begränsat till beloppen. Om barnet omfattas av en
ansvarsförsäkring utdöms dock oftast fullt skadestånd.

Även om det alltså saknas uttrycklig reglering av föräldrars
skadeståndsansvar anses ändå föräldrar och andra som har en tillsynsskyldighet
över underåriga kunna bli ansvariga för skador som barnet vållar och detta
oavsett om barnet självt är skadeståndsskyldigt. Föräldrars tillsynsplikt
framgår av 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB) vari föreskrivs att ett barns
vårdnadshavare svarar för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till
dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bestämmelsen avser i första
hand vårdnadshavarens skyldigheter mot barnet, men den anger även vilken
uppsiktsskyldighet över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till
utomstående (se prop. 1981/82:168 s. 23 samt rättsfallen NJA 1976 s. 458 och
1977 s. 186). Av lagrummets utformning följer att vårdnadshavarens
tillsynsplikt förändras alltefter barnets ålder och mognad för att helt upphöra
då barnet fyllt 18 år.

Genom 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken har vårdnadshavarens
tillsynsplikt fått en särskild straffsanktion. Enligt lagrummet kan föräldrar
eller uppfostrare eller förmyndare dömas till straff om de underlåter att
hindra den som står under deras vård och lydnad från att begå brott. En
förutsättning är dock att det skall ske utan fara för dem själva eller deras
närmaste och utan anmälan till myndighet.

Föräldrar som underlåtit att följa en straffsanktionerad plikt att handla kan
bli skadeståndsskyldiga på samma sätt som i allmänhet gäller vid brottsliga
gärningar. Har föräldrarna brustit i sin allmänna plikt att utöva tillsyn över
barnet kan skadeståndsansvar för barnets handlande uppkomma om deras
underlåtenhet varit vårdslös eller uppsåtlig. I rättspraxis har i åtskilliga
fall förutsättningarna för föräldrars skadeståndsansvar vid bristande tillsyn
ansetts uppfyllda när det gällt mindre barn. I de fall skador orsakats av äldre
barn har däremot föräldrarna bedömts inte ha brustit i sin tillsyn (se t.ex.
rättsfallen NJA 1957 s. 254 och 1970 s. 68 och 463). Det skadeståndsansvar som
föräldrarna har för sitt barns handlande är självständigt och förutsätter inte
att barnet självt kan åläggas ersättningsskyldighet, något som är av särskild
betydelse när barnet av olika skäl inte kan förpliktas utge skadestånd.

1.2 Utredningsarbete

Våren 1990 överlämnade brottsförebyggande rådet (BRÅ) en rapport (BRÅ-PM
1990-1) till regeringen vari föreslås att det i 2 kap. 2 § SkL införs en regel
som utvidgar föräldrars skadeståndsansvar. Förslaget innebär att föräldrar
eller andra som har vårdnaden om underårig skall svara för skador som den
underårige vållar. Ansvaret skall dock vara begränsat till högst en femtedels
basbelopp och gälla vid sidan av den underåriges eget skadeståndsansvar. Den
föreslagna regeln innebär således att en förälder kan få betala en skada som
hans eller hennes barn vållar med för närvarande högst 6 440 kr. Beloppet skall
enligt förslaget inte kunna täckas av ansvarsförsäkring. En förutsättning för
förslagets genomförande är därför att försäkringsbolagen utvidgar självrisken i
motsvarande mån för dessa fall eller på annat sätt gör undantag i försäkringen.
Förutom en utvidgad skadeståndsskyldighet föreslår arbetsgruppen olika åtgärder
i syfte att förbättra föräldrarnas möjligheter att ta ansvar för de unga.

Rapporten har varit föremål för remissbehandling. Remisstiden utgick under
våren 1991, och rapporten övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

I slutet av år 1989 tillkallade regeringen en utredning, den s.k.
våldskommissionen, med uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till
brottsoffren. I kommissionens uppdrag låg bl.a. att utvärdera de hittills
vidtagna åtgärderna och inventera vad som ytterligare kan göras. I sitt
slutbetänkande, (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer, förklarar sig kommissionen
biträda förslaget i BRÅ-rapporten om en utvidgning av föräldrarnas
ersättningsansvar för sina barns skadegörande handlingar. Kommissionen
konstaterar vidare att ungdomsbrottsligheten ökat kraftigt från 1900-talets
början fram till 1970-talet, då ökningen avtog, men att ungdomsbrottsligheten
fortfarande ligger på en oroväckande hög nivå. Det är därför enligt
kommissionen väsentligt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och
betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen. Kommissionen
anför också att gällande lagstiftning utgår från att barn har behov av och rätt
till att deras föräldrar ställer upp vid deras sida vid motgångar och
svårigheter. Enligt våldskommissionen bör detta också komma till uttryck i FB,
och kommissionen föreslår ett tillägg i 6 kap. 2 § med innehåll att
vårdnadshavare svarar för att barnet får det skydd och stöd barnet behöver, om
det riskerar att utvecklas ogynnsamt.

Också våldskommissionens betänkande har varit föremål för remissbehandling,
och förslagen övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

1.3 Motionsmotiveringar

Motiveringen till motion 1990/91:L614 av Olof Johansson m.fl. (c) återfinns i
motion 1990/91:Ju821 om åtgärder mot brott, vari begärs tillkännagivande om ett
utvidgat skadeståndsansvar för föräldrar. Enligt motionärernas mening måste
föräldrars ansvar för de skador deras barns brott leder till skärpas.

Britta Bjelle m.fl. (fp) anser i motion 1990/91:L616 att frågan om
vårdnadshavares skadeståndsskyldighet bör bli föremål för utredning.
Motiveringen till motionen återfinns i motion 1990/91:Ju823, vari motionärerna
hänvisar till amerikanska studier som visar att föräldrars direkta ansvar för
sina barns skadegörande handlingar har en gynnsam effekt på
ungdomsbrottsligheten.

I motion 1990/91:L618 anför Rolf Dahlberg m.fl. (m) att föräldrar skall ha
ansvar för skador som deras barn förorsakar. Motionärerna menar att man bör
välja en modell för skadeståndsansvarets omfattning så att
ersättningsskyldigheten görs avhängig av föräldrarnas inkomst och
försörjningsbörda. I motionen begärs förslag till ökat skadeståndsansvar för
föräldrar i enlighet med det anförda.

1.4 Utskottets överväganden

Utskottet erinrar om att motioner med yrkanden om ett vidgat
skadeståndsansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare har behandlats av
riksdagen vid ett flertal tillfällen (se senast 1989/90:LU25). Utskottet har
därvid framhållit bl.a. att det under senare år blivit allt vanligare att
underåriga gör sig skyldiga till skadegörelse och andra brott som drabbar både
enskilda personer och det allmänna. För utskottet har det därför framstått som
angeläget att olika vägar prövas i syfte att motverka denna utveckling, och
utskottet har påpekat att en lösning kan vara att vårdnadshavare stimuleras att
ta ett större ansvar för sina barns handlande.

Då frågan om föräldrars skadeståndsansvar nu åter aktualiserats motionsvägen
vill utskottet ånyo stryka under vikten av att ungdomsbrottsligheten motverkas
genom olika åtgärder som bl.a. är ägnade att hos vårdnadshavare inskärpa det
ansvar de har för barns handlande. Förslag med denna inriktning har också som
ovan redovisats framlagts av BRÅ och våldskommissionen. Enligt utskottets
mening bör regeringens ställningstaganden till förslagen inte föregripas genom
några uttalanden från riksdagen i frågan om skadeståndsansvaret för föräldrar
och andra vårdnadshavare. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
L614, L616 och L618.

2 Frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling

2.1 Gällande ordning

Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar i 2 kap. 1 § SkL innebär att
var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada
skall ersätta skadan. Enligt 6 kap. 1 § SkL gäller att skadestånd med anledning
av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av sakskada
eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida
har medverkat till skadan. För samtliga skadetyper gäller att jämkning skall
ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor
och omständigheterna i övrigt.

SkL innehåller inga särskilda bestämmelser om skadestånd till den som har
skadats vid utövande av brottslig eller annan otillåten handling. I sådana fall
tillämpas vanliga skadeståndsrättsliga grundsatser. En utförlig redovisning för
rättsläget har lämnats i utskottets betänkande 1989/90:LU25 vartill hänvisas.

2.2 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L608 av Bengt Harding Olson (fp) och Allan Ekström (m)
hävdas att det i SkL bör införas en bestämmelse med innebörd att frihet från
skadeståndsansvar skall föreligga i förhållande till den brottsling som skadats
i samband med utövande av brottslig handling, som på ett icke ringa sätt kränkt
någon annan person eller dennes rätt. Genom införande av en sådan
lagbestämmelse ("säkerhetsventil") skulle rättsläget bli klarare och
lagstiftningen bringas i samklang med det allmänna rättsmedvetandet.
Motionärerna anser att det bör ankomma på regeringen att förelägga riksdagen
förslag till en sådan lagändring.

2.3 Utskottets överväganden

Som utskottet framhållit då liknande motionsyrkanden tidigare behandlats i
riksdagen (se senast bet. 1989/90:LU25) får det anses följa av allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser att den skadelidande inte har rätt till
skadestånd i sådana situationer som motionen tar sikte på (se Bertil Bengtsson,
Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 205 ff., och Jan Hellner, Skadeståndsrätt,
1985, s. 105 f.). Den som är ansvarig för säkerheten i en fastighet är inte
skadeståndsskyldig i förhållande till tjuvar och andra kvalificerade obehöriga
besökare, om skadan inträffar till följd av brister i t.ex. skyddsanordningar.
Annorlunda torde det dock förhålla sig, om en inbrottstjuv skadas i en fälla
som fastighetsägaren har gillrat. Lindriga former av hemfridsbrott och olaga
intrång torde inte utesluta att inkräktaren har rätt till skadestånd (jfr
rättsfallet NJA 1973 s. 141).

I enlighet med denna uppfattning om rättsläget har utskottet tidigare tagit
avstånd från tanken på en särskild reglering av frågan i SkL. Några nya
omständigheter som bör föranleda ett ändrat ställningstagande har inte
framkommit. Med anledning av vad som anförts i motionen rörande ansvaret för
skador som orsakas av polis- och vakthundar vill utskottet tillägga att --
enligt vad utskottet inhämtat -- regeringen avser att under våren 1992
framlägga ett förslag till ändring i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar
och katter. Utskottet avstyrker med det sagda bifall till motion L608.

3 Skadestånd vid integritetskränkningar

3.1 Gällande ordning

Regler om bestämmande av ersättning vid personskada finns i 5 kap. SkL.
Bestämmelserna bygger liksom övriga regler i SkL på principen att en
skadelidande skall få full ersättning för sina skador. De är tillämpliga såväl
då en skada orsakats genom brottsligt förfarande som då skadeståndsskyldighet
eljest föreligger. Enligt 5 kap. 1 § SkL kan den som har tillfogats personskada
få ersättning både för ekonomisk skada och för s.k. ideell skada. Ideell skada
gottgörs i form av ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men. Sveda och värk avser skadeföljder under den akuta
sjukdomstiden, medan lyte och men omfattar bestående lidande eller obehag. Till
ideell skada hänförs även vissa olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Rätten till ersättning för ideell skada knyter således an till att det
uppkommit en personskada. I vissa fall kan emellertid ideell skada ersättas
även om någon direkt personskada inte föreligger. Närmare bestämmelser härom
finns i 1 kap. 3 § SkL. Detta lagrum anses ge rätt till ersättning för obehag
och lidande som kan uppkomma vid hemfridsbrott. Huruvida rätt till ersättning
föreligger för sådant psykiskt lidande som kan drabba en person i samband med
att hans bostad blir skövlad och förstörd vid ett inbrott är däremot oklart.

3.2 Utredningsarbete

Med anledning av en begäran från riksdagen år 1986 (se bet. LU 1986/87:3)
tillkallade regeringen i december 1988 en kommitté för att se över reglerna om
ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Enligt direktiven
(dir. 1988:76) skall kommitténs huvuduppgifter vara att överväga dels om den
nuvarande ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör
tillämpas och dels hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. I
samband med de spörsmål rörande ersättningsprinciperna som kommittén skall
behandla anges i direktiven att utredningen också bör överväga om ersättning
enligt 1 kap. 3 § SkL skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan
upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en
omfattande skadegörelse.

Kommitténs arbete beräknas vara avslutat vid årsskiftet 1992-1993.

3.3 Motionsmotivering

Motiveringen till motion 1990/91:L617 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) återfinns i
motion 1990/91:Ju825 om stöd till brottsoffer, vari framhålls att många som
drabbas av inbrott i sin bostad upplever brottet som en grov kränkning och
känner oro för att händelsen skall upprepas. Motionärerna påpekar att det i dag
inte finns någon rätt till ersättning för lidande av denna art och hävdar att
integritetskränkningen bör ersättas som ideell skada. Skadestånd bör också
kunna utgå för exempelvis förlust av egendom med särskilt affektionsvärde.
Enligt motionärernas mening är en lagändring på detta område mycket angelägen,
och den av regeringen tillsatta utredningen om ideellt skadestånd bör därför
bedriva sitt arbete med skyndsamhet.

3.4 Utskottets överväganden

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen ankommer det på utredningen om
ideell skada att överväga det i motionen upptagna spörsmålet om ersättning för
den kränkning ett bostadsinbrott kan innebära. I linje med vad utskottet
framhållit då liknande motionsyrkanden tidigare behandlats (se senast bet.
1989/90:LU25) förutsätter utskottet att också frågan om ersättning för förlust
av egendom med affektionsvärde kommer att aktualiseras under utredningsarbetet.
Utskottet utgår vidare från att utredningen bedriver sitt arbete skyndsamt.
Något särskilt tillkännagivande med anledning av motionen kan med hänsyn till
det sagda inte anses erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till motion
L617.

4 Värnpliktigs skadeståndsansvar

4.1 Gällande ordning

I skadeståndshänseende likställs värnpliktiga med arbetstagare (6 kap. 4§ 1
SkL). Genom införandet av SkL blev arbetstagares skadeståndsansvar kraftigt
begränsat. Före lagens ikraftträdande hade arbetstagare i allmänhet fullt
skadeståndsansvar när han genom fel eller försummelse i sin tjänst vållat
arbetsgivare eller tredje man skada. Enligt 4 kap. 1 § SkL är arbetstagare
numera ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten
endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga
omständigheter.

4.2 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L603 av Allan Ekström (m) kritiseras det förhållandet att
värnpliktiga inte har fullt skadeståndsansvar, vilket enligt motionären är
oförenligt med den allmänna civilrättsliga grundsatsen att den som omhänderhar
annans egendom är skyldig att vårda saken och att vara aktsam om den med risk
för att behöva utge skadestånd. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta om
ett tillägg till värnpliktslagen (1941:967) med innehåll att värnpliktig skall
vara skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av
oaktsamhet vållar i fråga om materiel som utlämnats till honom för personligt
bruk.

4.3 Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden med samma syfte som det nu aktuella prövades i riksdagen år
1986 i samband med behandlingen av proposition 1985/86:9 om disciplinförseelser
av krigsmän m.m. Efter begäran av justitieutskottet yttrade sig lagutskottet i
ärendet. På hemställan av justitieutskottet i betänkandet JuU 1985/86:24
avslogs motionerna. Beträffande de närmare skälen för ställningstagandet
hänvisas till lagutskottets yttrande LU 1985/86:1y.

4.4 Utskottets överväganden

Som framhålls i den nu aktuella motionen kan det synas mindre väl förenligt
med allmänna civilrättsliga principer att värnpliktiga inte bär det fulla
skadeståndsansvaret för utrustning som utlämnas till dem för personligt bruk
under tjänstgöring vid försvarsmakten. Samma synsätt gör sig givetvis gällande
också i fråga om ansvaret för utrustning som utlämnas till fast anställd
personal. Utskottet konstaterar emellertid att det inte finns anledning att
överväga någon särskild skadeståndsrättslig reglering för de fast anställda
inom försvarsmakten som avviker från vad som gäller för arbetstagare i
allmänhet. Inte heller kan en skärpning anses motiverad när det gäller
värnpliktigas och andra personalkategoriers ansvar för personskador och för
skador på egendom som brukas gemensamt under tjänstgöringen. I motionen har
inte heller begärts någon sådan ändring av gällande regler. Med hänsyn härtill
ställer sig utskottet tvekande till den av motionären föreslagna ordningen. Som
utskottet påpekade år 1986 kan det i och för sig hävdas att en skärpning av de
värnpliktigas skadeståndsansvar för personlig utrustning är ägnad att nedbringa
kostnaderna för materielförluster inom försvaret. En särlagstiftning om
värnpliktigas ansvar i enlighet med motionärens önskemål är emellertid förenad
med såväl praktiska som principiella nackdelar. Det kan sålunda framstå som
mindre lämpligt att skilda regler skall gälla för värnpliktiga och fast
anställda, inte minst mot bakgrund av att en värnpliktig inte har någon
möjlighet att själv avgöra vilken utrustning han skall ta emot och att hans
ekonomiska förhållandena skiljer sig från en anställds. Enligt utskottets
mening kan det också upplevas som orättvist att en värnpliktig men inte en
anställd blir ersättningsskyldig då utrustning förlorats under likartade
former. Vidare kan det te sig omotiverat för de värnpliktiga att ansvaret för
personlig utrustning skulle vara strängare än för den -- oftast betydligt
värdefullare -- egendom som utlämnats för gemensamt bruk. Detta kan på sikt
medföra att de värnpliktiga blir mindre benägna att vara aktsamma om den
gemensamma materielen. Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för
och emot motionsförslaget anser utskottet att nackdelarna med förslaget är så
beaktansvärda att någon ändring inte bör komma till stånd.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L603.

5 Verkställighet av domar i skadeståndsmål

5.1 Gällande ordning

Den som genom ett domstolsavgörande blivit tillerkänd skadestånd och som
misslyckas att på frivillighetens väg få ut tillerkänd ersättning kan sedan
domen vunnit laga kraft ansöka om verkställighet hos kronofogdemyndigheten och
på det sättet få ut skadeståndsbeloppet. Verkställigheten sker i form av
utmätning hos den skadeståndsskyldige. Närmare regler härom finns i
utsökningsbalken (UB).

I utsökningsärenden skall enligt UB statens kostnader för förfarandet hos
kronofogdemyndigheten ersättas. Ersättningsskyldigheten vilar på sökanden, men
kronofogdemyndigheten skall utan särskild begäran härom ta ut
förrättningskostnaderna från gäldenären.

I vissa fall då brottsoffer inte kan få skadan ersatt genom att den som
begått brottet betalar skadestånd eller genom försäkringsersättning kan
ersättning utgå av statsmedel enligt bestämmelser i brottsskadelagen
(1978:413). Utgår brottsskadeersättning inträder staten intill det utgivna
beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd till den del detta inte har
avräknats vid bestämmande av ersättningen.

5.2 Utredningsarbete

År 1985 uppdrog regeringen åt BRÅ att kartlägga i vilka hänseenden det finns
behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt den som drabbas av brott och i
vilka former dessa behov lämpligen kan tillgodoses. Sedan BRÅ år 1986 avlämnat
promemorian (1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer -- En probleminventering,
fick BRÅ samma år i uppdrag av regeringen att göra en fördjupad undersökning av
vissa frågor som tagits upp i promemorian. Resultatet av detta arbete
redovisades i rapporten (1988:1) Brottsoffer. I rapporten föreslås bl.a. att
samhället bör underlätta för brottsoffer att så snabbt som möjligt få ut
skadestånd som tilldömts dem av domstolarna. Om brottsoffret inte kan förmå den
skyldige att betala skadeståndet bör staten medverka till att detta utbetalas
eller till att brottsoffret på annat sätt får ekonomisk kompensation. Vidare
bör enligt rapporten en förutsättningslös utredning om behovet av en förbättrad
förmånsrätt för skadestånd övervägas.

Regeringen överlämnade i slutet av år 1989 BRÅ-rapporten till
våldskommissionen. Våldskommissionen slutförde sitt arbete år 1990 genom
avlämnande av betänkandet (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I betänkandet
redovisar kommissionen bl.a. vilka åtgärder som redan vidtagits för att hjälpa
brottsoffer och pekar ut vad som kan göras i framtiden. I det sammanhanget
nämns BRÅs förslag beträffande utfående av skadestånd och förmånsrätten.
Våldskommissionens betänkande övervägs för närvarande inom regeringskansliet.

5.3 Motionsmotivering

I motion 1990/91:L307 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att nuvarande
ordning när det gäller verkställighet av domar bör ändras i syfte att
underlätta för brottsskadelidande att få ut skadestånd av den
skadeståndsskyldige. Enligt motionären bör sålunda domar, vari någon
förpliktats utge skadestånd på grund av brott, sedan de vunnit laga kraft
omedelbart översändas från domstolen direkt till kronofogdemyndigheten. Hos
kronofogdemyndigheten bör sedan verkställighet ske med förtur och utan
kostnader för den skadeståndsberättigade. Dessutom anser motionären att denna
typ av skadestånd bör tillerkännas bästa förmånsrätt vid konkurrens med den
brottslige gäldenärens andra skulder. Enligt motionären är den föreslagna
exekutiva hjälpen nödvändig om man vill göra allvar av satsningen på att
förbättra den brottsskadelidandes rättsliga ställning. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts.

5.4 Utskottets överväganden

I linje med vad utskottet uttalade år 1988 vid behandlingen av ett likartat
motionsyrkande (bet. 1988/89:LU4) kan utskottet helt ansluta sig till
motionärens uppfattning om vikten av att brottsoffrens ställning stärks och att
deras möjligheter att få ut skadestånd förbättras i olika avseenden. Av den
ovan lämnade redogörelsen framgår att spörsmålet om indrivning av
brottsskadestånd redan aktualiserats inom regeringskansliet med anledning av
BRÅ-rapporten och våldskommissionens betänkande. Regeringens ställningstagande
i saken bör inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L307.

6 Regressrätt för utbetald sjuklön

6.1 Gällande ordning, m.m.

Före år 1975 fanns inga enhetliga regler om samordning mellan å ena sidan
skadestånd samt å andra sidan olika sociala förmåner och andra ersättningar som
kan utgå vid en personskada. När det gällde vissa former av ersättning framgick
det av annan lagstiftning än den rent skadeståndsrättsliga att ersättningen
skulle beaktas vid bestämmande av skadestånd. I andra hänseenden hade i
lagstiftningen lämnats helt öppet vad som gällde vid sammanträffande mellan
skadestånd och andra förmåner. I viss omfattning styrdes samordningen av vad
som gällde beträffande regressrätten, dvs. rätten för den som utgivit
ersättning att från skadevållaren återkräva vad som utbetalats. Förelåg
regressrätt för den som hade utgett en förmån avräknades denna på skadeståndet.
Annars skulle den skadeståndsskyldige få riskera att betala dubbelt.
Beträffande sjuklön till arbetstagare gällde före år 1975 att en arbetsgivare
som hade betalat ut sådan lön eller motsvarande ersättning kunde utöva
regressrätt för beloppet mot den som var skadeståndsskyldig (se t.ex.
rättsfallet NJA 1955 s. 676 och prop. 1975:12 s. 44).

Genom en reform år 1975 (prop. 1975:12, bet. LU 16) ändrades reglerna om
skadestånd vid personskada. De nuvarande bestämmelserna bygger på principen att
skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten så att varken under- eller
överkompensation uppstår samt att det därför skall ske en samordning mellan
skadeståndet och olika förmåner som kan utgå vid en personskada på så sätt att
förmånerna avräknas på skadeståndsbeloppet. Någon regressrätt skall inte
föreligga beträffande de avräknade förmånerna. Bestämmelserna bygger vidare på
grundsatsen att avräkningen skall ske enligt en nettometod, dvs. att
skadeståndets belopp skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av
förlusten som de s.k. samordningsförmånerna inte täcker. Det sistnämnda innebär
att skadeståndsskyldighet över huvud taget inte föreligger för belopp som skall
avräknas.

Enligt 5 kap. 1 § SkL skall skadestånd vid personskada omfatta ersättning för
dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels ock sveda
och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till
följd av skadan. Av 5 kap. 2 § SkL följer att ersättning också utgår för bl.a.
förlust av underhåll i de fall personskadan lett till döden. Reglerna om
avräkning av samordningsförmåner finns i 5 kap. 3 § SkL. De tar sikte på
bestämmandet av skadestånd för inkomstförlust eller förlust av underhåll, när
den skadelidande är berättigad också till annan ersättning för förlusten. De
förmåner som skall avräknas är för det första ersättning som utgår på grund av
obligatorisk försäkring enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)
eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) eller annan
likartad förmån (3 § 1). Vidare skall avräknas sjuklön eller pension som utges
av arbetsgivare på grund av anställningsavtal (3 § 2). Avräkning skall också
göras för pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring
samt för periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal (3 § 3 och 4). En
ersättning som faller utanför ramen för bestämmelserna i 5 kap. 3§ SkL skall
inte avräknas vid bestämmandet av skadestånd. En annan sak är att en sådan
ersättning på grund av allmänna skadeståndsrättsliga principer ändock kan komma
att tas i beaktande då skadeståndsbeloppet fastställs. Men den som utgivit
ersättningen har då i allmänhet rätt att från skadevållaren återkräva vad som
utbetalats.

Som framgår av det sagda är sjukpenning ur den obligatoriska sjukförsäkringen
en sådan förmån som skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd. För många
anställda gäller att de utöver sjukpenningen har rätt till särskild ersättning
vid sjukdom på grund av avtal med arbetsgivaren. För bl.a. statligt anställda
gäller s.k. arbetsgivarinträde, vilket innebär att arbetsgivaren betalar ut
sjuklön till den anställde och i gengäld erhåller den sjukpenning som
tillkommer arbetstagaren. Även sådan sjuklön skall avräknas i
skadeståndshänseende.

Våren 1991 beslutade riksdagen om införandet av en lagreglerad sjuklön (prop.
1990/91:181, bet. SfU18). Lagen (1991:1047) om sjuklön träder i kraft den 1
januari 1992.

Den nya lagen innebär i huvudsak att en arbetstagare ges rätt att under de
första 14 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperiod) behålla viss andel av
den lön och andra anställningsförmåner som han annars skulle ha gått miste om
till följd av sjukdomen. Andelen är normalt 75 % under de tre första dagarna
med sjuklön och 90 % under de återstående dagarna. Rätten till sjukpenning
enligt AFL gäller inte under sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är tvingande
till arbetstagarens förmån.

Företag med få anställda skall kunna teckna en frivillig försäkring hos
försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över en viss nivå som företaget kan
komma att drabbas av. Försäkringsmöjligheten skall stå öppen för arbetsgivare
vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår -- efter avdrag för sociala
avgifter o.d. -- beräknas inte överstiga summan av 60 basbelopp. De närmare
villkoren för försäkringen avses bli fastställda av regeringen.

6.2 Motionsmotivering

I motion 1990/91:Sf52, som väckts av Gullan Lindblad m.fl. (m) med anledning
av proposition 1990/91:181 om sjuklön m.m., påpekas att sjuklön kommer att utgå
i de fall när en person skadats av en annan person så att sjukdom eller skada
uppstått. Denna situation har enligt motionärerna inte uppmärksammats i
förslaget till lag om sjuklön. Motionärerna anser att arbetsgivaren bör ha
regressrätt i sådana fall som t.ex. när han tvingas betala ut sjuklön till en
arbetstagare därför att denne blivit rånad och nedslagen på sin fritid och blir
sjukskriven.

6.3 Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att den lagstadgade rätt till sjuklön för arbetstagare
i allmänhet som införs fr.o.m. den 1 januari 1992 är en nyhet i svensk
lagstiftning. Någon ändring av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL skedde inte i
samband med att den nya lagstiftningen om sjuklön genomfördes. Vad som kommer
att gälla i fråga om arbetsgivarens regressrätt beträffande utbetald sjuklön
blir därför att bedöma med ledning av nuvarande bestämmelser i SkL. Som framgår
av redogörelsen ovan är regressrätten för en utgiven ersättning beroende av om
ersättningen är att betrakta som en samordningsförmån eller som någon annan
form av förmån. Om ersättningen faller utanför tillämpningsområdet för reglerna
i 5 kap. 3 § SkL föreligger i princip inte några lagliga hinder för
arbetsgivaren att kräva skadevållaren på det belopp som utgivits i sjuklön. Är
det däremot fråga om en samordningsförmån är regressrätt utesluten. Ett
ställningstagande till motionärernas förslag kräver därför ett klarläggande av
huruvida den lagstadgade sjuklönen utgör en sådan förmån som enligt 5 kap. 3 §
skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd.

Vid en bedömning av den fråga som sålunda aktualiserats genom motionen måste
det beaktas att reglerna i 5 kap. 3 § SkL innefattar en uttömmande reglering av
vilka typer av ersättningar som skall avräknas. Vid tillkomsten av dessa
bestämmelser fanns som redan nämnts inte någon lagstadgad rätt till sjuklön för
arbetstagare. I de fall sjuklön utgick grundades arbetstagarens rättigheter på
avtal. Under förarbetena till 5 kap. 3 § SkL har det därför inte funnits
anledning att närmare diskutera något annat än den avtalsreglerade sjuklönen.
Rådande förhållanden återspeglar sig också i det i lagrummet (3 § 2) använda
uttrycket "sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av
anställningsavtal". Med utgångspunkt i endast lagtexten kan det synas
tvivelaktigt om sjuklön som utges enligt den nya lagen skall avräknas från
skadestånd på samma sätt som avtalsreglerad sjuklön. Ett arbetsrättsligt
synsätt på tolkningsfrågan kan dock föranleda att de båda sjuklöneformerna
kommer att jämställas. Utskottet anser sig inte med anledning av motionen böra
göra något uttalande om hur regeln i 5 kap. 3 § 2 SkL rätteligen bör tolkas med
avseende på det nya sjuklönesystemet utan kan endast konstatera att -- i
avvaktan på vägledande domstolsavgöranden -- rättsläget får anses vara
svävande. Härtill kommer att särskilda problem kan uppkomma i de fall
ersättning utgår från en sådan försäkring som arbetsgivaren skall ha möjlighet
att teckna hos försäkringskassan. Enligt uttalanden under förarbetena till
5 kap. 3 § SkL (prop. 1975:12 s. 225) skall nämligen sjuklön som utges genom
annan försäkring än den obligatoriska sjukförsäkringen inte avräknas från
skadestånd.

Ytterligare en regel i 5 kap. 3 § SkL bör beröras i förevarande sammanhang.
Som tidigare nämnts skall avräkning även ske för bl.a. förmån som är likartad
med ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt AFL eller
på grund av LAF (3 § 1). Det kan hävdas att under en begränsad sjukdomstid
rätten till sjuklön ersätter den nuvarande ordningen med sjukpenning och att
sjuklönen därför är en med socialförsäkringsförmånerna jämställd ersättning. Å
andra sidan kan det, sett i ett vidare perspektiv, också göras gällande att
rätten till sjuklön är en annan form av ersättning än de förmåner som utgår
enligt AFL eller LAF. Med hänsyn till det sagda och då förarbetena inte heller
i den nu aktuella frågan ger någon direkt vägledning kan det enligt utskottets
mening ifrågasättas huruvida sjuklönen är en sådan med
socialförsäkringsförmånerna likartad ersättning som skall avräknas då
skadeståndet bestäms.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att det för närvarande inte är
helt klart om bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL omfattar sjuklön som utgår enligt
den nya lagen. Därmed är det också osäkert vad som gäller i fråga om
arbetsgivares möjligheter att utöva regressrätt för sjuklönen. Eftersom det rör
sig om en tillämpningsfråga av stor praktisk betydelse är det självfallet
otillfredsställande att rättsläget skall vara svävande. Enligt utskottets
mening är det därför angeläget att ett klarläggande snarast möjligt sker
lagstiftningsvägen. Utskottet är emellertid för sin del inte berett att nu
framlägga ett förslag till lagändring som löser problemet. Det bör i stället
ankomma på regeringen att i hela dess vidd överväga den principiella frågan om
avräkning för sjuklön och arbetsgivares regressrätt samt framlägga förslag till
de lagstiftningsåtgärder som erfordras.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Sf52 yrkande 10 bör ges
regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vårdnadshavares skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L614, 1990/91:L616 och 1990/91:L618,

2. beträffande frihet från skadeståndsansvar gentemot brottsling
att riksdagen avslår motion 1990/91:L608,

3. beträffande skadestånd vid integritetskränkningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:L617,

4. beträffande värnpliktigs skadeståndsansvar
att riksdagen avslår motion 1990/91:L603,

5. beträffande verkställighet av domar i skadeståndsmål
att riksdagen avslår motion 1990/91:L307,

6. beträffande regressrätt för utbetald sjuklön
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf52 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om ett klarläggande av rättsläget.

Stockholm den 21 november 1991

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt
Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd),
Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carl B Hamilton (fp), Inga-Britt Johansson
(s) och Lars Stjernkvist (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.