Vissa parkerings- och yrkestrafikfrågor

Betänkande 1993/94:TU3

Trafikutskottets betänkande 1993/94:TU03

Vissa parkerings- och yrkestrafikfrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1993/94

TU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sex motioner som väcktes
under den allmänna motionstiden vid 1992/93 års riksmöte. Fem av
motionerna gäller parkeringsfrågor, medan den sjätte avser en
yrkestrafikfråga -- bilarbetstid. Beträffande parkeringsfrågorna
hänvisar utskottet främst till pågående beredning inom
regeringskansliet och avstyrker samtliga motionsyrkanden. Vad
gäller bilarbetstid erinrar utskottet om att regeringen, med
stöd av ett riksdagsbemyndigande, beslutat om en EG-anpassning
av de svenska reglerna. Motionen avstyrks med hänvisning
därtill.

Nyd-ledamoten reserverar sig till förmån för bifall till en
nyd-motion med rubriken Kvarterspoliser för
parkeringsövervakningen.

Motionerna

1992/93:T412 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändringar i parkeringslagstiftningen.

1992/93:T414 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en översyn/utredning av parkeringslagstiftningen.

1992/93:T415 av Sten Söderberg (-) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att systemet med kommunala
parkeringsvakter bör upphöra,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den verksamhet som bedrivs av
kommunala parkeringsvakter i stället bör handhas av
polismyndighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att felparkeringsavgifter bör sättas
ned väsentligt,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
huruvida ansvaret för bristande parkeringsutrymme ligger hos
kommunen eller hos medborgaren.

1992/93:T416 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upphäva behörigheten för kommunala
parkeringsvakter enligt felparkeringslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kvarterspoliser anförtros den
offentligrättsliga parkeringsövervakningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar för polis
att sköta parkeringsövervakningen på tomtmark och annan mark som
ägs av stat eller kommun,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för polis
att sköta parkeringsövervakning åt andra rättssubjekt än stat
och kommun,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det allmänna måste följa
självkostnadsprincipen för parkeringsövervakningen.

1992/93:T424 av Per-Richard Molén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändring av reglerna för parkeringstillstånd till
handikappade.

1992/93:T913 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetstidsbegreppets betydelse för de
svenska yrkeschaufförerna.

Utskottet

1 Parkeringslagstiftningen

Den författningsmässiga regleringen av parkering av fordon
avser dels s.k. gatumarksparkering, som huvudsakligen
omfattar parkering på vägar, gator och torg, dels s.k.
tomtmarksparkering. Gatumarksparkering brukar också
betecknas som offentligrättslig parkering och tomtmarksparkering
som privaträttslig parkering.
Gatumarksparkering och annan offentligrättslig parkering
regleras i ett flertal författningar. Vägtrafikkungörelsen
(1972:603, VTK) innehåller bestämmelser om rätten att stanna och
ställa upp fordon på bl.a. väg, gata, torg och annan led eller
plats som allmänt används för trafik med motorfordon. Enligt
2 § VTK räknas som parkering uppställning av fordon med eller
utan förare. Som parkering räknas dock inte uppställning under
kortare tid för på- och avstigning eller på- och avlastning av
gods. Enligt den allmänna bestämmelsen i 70 § VTK är det
förbjudet att stanna eller parkera fordon på sådan plats eller
på sådant sätt att fara uppstår eller trafiken onödigtvis
hindras eller störs. I 69 § första stycket och i 71--74 §§ VTK
föreskrivs vissa ytterligare inskränkningar i rätten att stanna
eller parkera fordon. Bestämmelser om stannande och parkering
finns också i 142 och 144 §§ VTK. Enligt 147 § och 148 §
andra stycket får kommunerna meddela vissa lokala
trafikföreskrifter med bl.a. förbud att stanna och parkera
fordon eller med villkor för parkering. Enligt 57 § andra
stycket terrängtrafikkungörelsen (1972:594, TTK) får
kommunerna meddela lokala trafikföreskrifter om bl.a. förbud att
stanna eller parkera fordon utanför väg.
Enligt lagen (1957:229) om rätt för kommun att uttaga
avgift för vissa upplåtelser på allmän plats, m.m. får en
kommun, i den omfattning som behövs för att ordna trafiken, ta
ut avgift för rätten att parkera på sådana allmänna platser som
kommunen har upplåtit för parkering.
Enligt lagen (1987:24) om kommunal parkeringsövervakning
får en kommun, om det för parkeringsövervakningen i kommunen
behövs parkeringsvakter, besluta att den själv skall svara för
övervakningen. Denna skall fullgöras av personal som har
genomgått lämplig utbildning för uppgiften. Till
parkeringsvakter får förordnas arbetstagare hos kommunen, hos
andra kommuner, hos kommunala parkeringsaktiebolag eller hos
vissa bevakningsföretag. Merparten av de föreskrifter om
stannande eller parkering av fordon som gäller enligt VTK
eller enligt lokala trafikföreskrifter, som meddelats med stöd
av VTK eller TTK, är numera inte förenade med någon
straffsanktion. Straff, i form av penningböter, kan komma i
fråga endast för sådana regelöverträdelser som är särskilt
trafikfarliga, t.ex. stannande och parkering på motorväg eller
motortrafikled eller där sikten är skymd. Övriga föreskrifter
avseende offentligrättslig parkering sanktioneras genom
felparkeringsavgifter.
Lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
(felparkeringslagen) tillämpas i fråga om de bestämmelser om
parkering i VTK som inte är förenade med straffsanktion och i
fråga om vissa lokala trafikföreskrifter som meddelats med stöd
av VTK och TTK. Den som överträder en föreskrift som lagen
gäller är skyldig att betala felparkeringsavgift. Kommuner som
själva svarar för parkeringsövervakning får fastställa
felparkeringsavgiftens belopp inom vissa ramar som fastställs av
regeringen. För närvarande gäller för alla kommuner utom
Stockholm och Göteborg att felparkeringsavgiften får fastställas
till lägst 75 och högst 500 kronor. I Stockholms och Göteborgs
kommuner får felparkeringsavgiften fastställas till högst 700
kronor för överträdelser av föreskrifter om förbud att stanna,
förbud att parkera på markerad busshållplats och om rätt att
parkera på parkeringsplatser avsedda för rörelsehindrade.
Fordonets ägare ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas.
Detta gäller dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att
fordonet frånhänts ägaren genom brott.
Parkeringsanmärkning får meddelas av en polisman eller en
särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats
eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är
tillämplig på. En sådan anmärkning skall innehålla en uppmaning
att inom en viss tid betala den fastställda avgiften.
Anmärkningen överlämnas till fordonets förare eller ägare eller
fästs på fordonet. Om en felparkeringsavgift inte betalas inom
föreskriven tid, skall fordonets ägare erinras om
betalningsansvaret och uppmanas att inom viss tid betala
avgiften. Om avgiften inte betalas efter uppmaningen, skall ett
åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom viss tid betala
en förhöjd avgift. Följs inte åläggandet, skall avgiften
indrivas. Även då höjs avgiften. Avgiften skall betalas inom
föreskriven tid, även om talan förs om undanröjande av
betalningsskyldigheten.
Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare
eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse
hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen
meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten
betalningsansvaret. Ägare av fordon, i fråga om vilket
parkeringsanmärkning har meddelats, kan också hos
polismyndigheten, i det polisdistrikt där parkeringsanmärkningen
meddelades, skriftligen anmäla att han bestrider
betalningsansvar. Polismyndigheten har då att verkställa den
utredning som behövs och att besluta i ärendet. Om beslutet
innebär att betalningsansvaret inte undanröjs, kan
fordonsägaren överklaga beslutet hos den tingsrätt inom vars
domkrets överträdelsen har ägt rum. Talan mot tingsrättens
beslut förs genom besvär i hovrätten. Talan får inte prövas av
hovrätten om inte denna meddelat parten prövningstillstånd. I
tingsrätt och hovrätt för allmän åklagare det allmännas talan.
En olovlig parkering på enskilt område, t.ex. kommunal
eller privat tomtmark eller i ett parkeringshus, kan leda till
åtal för egenmäktigt förfarande eller också -- vanligen -- till
skyldighet att betala en kontrollavgift. Då tillämpas lagen
(1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering
(kontrollavgiftslagen), som innebär en på civilrättslig grund
vilande reglering av den s.k. tomtmarksparkeringen. Enligt
lagen får en markägare som upplåter ett område för parkering ta
ut en avgift (kontrollavgift) om ett fordon har parkerats inom
området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat
(olovlig parkering). Avgiften får inte överstiga den
felparkeringsavgift som fastställts inom kommunen enligt
felparkeringslagen. Fordonets förare och ägare ansvarar
solidariskt för att kontrollavgiften betalas. Ägaren ansvarar
dock inte om omständigheterna gör det sannolikt att fordonet har
frånhänts honom genom brott. Om markägaren vill ta ut
kontrollavgift, skall han utställa en betalningsuppmaning som
skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller som
fästs på fordonet. Om kontrollavgiften inte betalas inom den tid
som angetts, skall markägaren påminna fordonets förare eller
ägare om betalningsansvaret innan han vidtar åtgärder för
inkassering av avgiften enligt inkassolagen (1974:182). Talan om
att få ut kontrollavgiften skall väckas vid tingsrätten i den
ort där den olovliga parkeringen ägde rum. En sådan talan
föregås regelmässigt av att markägaren ansökt om
betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige.
Kontrollavgift får inte tas ut om det med hänsyn till
omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle
framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften.
Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor
utsträckning av kommunala eller privata parkeringsaktiebolag.
Lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall är
tillämplig på såväl gatumarks- som tomtmarksparkering. Lagen gör
det möjligt att flytta fordon i särskilt angivna fall, när det
behövs för ordningen och säkerheten i trafiken eller av
naturvårdsskäl. Har ett fordon under minst sju dygn i följd
varit parkerat i strid mot förbud eller villkor, som avses i
kontrollavgiftslagen, får flyttning ske även om det inte behövs
av ordnings-, säkerhets- eller naturvårdsskäl. Beslut om att
flytta fordon får meddelas och verkställas av en polismyndighet.
I kommuner som själva svarar för parkeringsövervakning får
sådana beslut i flertalet fall meddelas och verkställas även av
kommunala myndigheter.
En kommun får enligt 159 § VTK medge undantag från
parkeringsbestämmelser i VTK eller i lokala trafikföreskrifter.
I 159 a § VTK regleras frågor om undantag för
rörelsehindrade från sådana bestämmelser. Undantag kan bl.a.
ges generellt för en rörelsehindrad person eller avse ett visst
ändamål, såsom särskilda parkeringsplatser för rörelsehindrade.
Av lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor framgår
att avgift inte får tas ut av dem som söker parkeringstillstånd
för rörelsehindrade.

2 Bilarbetstidslagstiftningen

De nu gällande svenska bestämmelserna om arbetstid och vilotid
i trafiken finns i två författningar. Kungörelsen (1972:602) om
arbetstid vid vägtransport m.m. (ATK) gäller sådana transporter
på väg av personer eller gods som i förvärvsverksamhet utförs
inom landet eller utom landet med fordon som är registrerat i
Sverige. I fråga om vissa internationella vägtransporter gäller
förordningen (1975:883) om arbetsförhållanden vid vissa
internationella vägtransporter, vilken grundar sig på en
europeisk överenskommelse, AETR, om arbetsförhållanden för
fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter. ATK och
AETR är uppbyggda utifrån skilda principer. Den förra utgår från
förarens arbetstid och den senare från förarens körtid. Det
innebär att olika regler för närvarande gäller för nationella
och internationella vägtransporter samt i förhållande till
stater som är anslutna till AETR och stater som inte är det.
Riksdagen beslutade i maj 1992 (prop. 1991/92:131, bet.
TU17, rskr. 264) om en ändring i lagen (1975:88) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och
kommunikationer.
Ändringen innebär bl.a. att regeringen bemyndigas att meddela
föreskrifter om kör- och vilotider vid vägtransporter.
Bemyndigandet skall ses mot bakgrund av EES-avtalet, som ju
innebär att Sverige åtar sig att införliva relevanta delar av
EG:s existerande regelverk med svensk rätt. Inom EG tillämpas
körtidsprincipen. Regeringen har med stöd av bemyndigandet
utfärdat förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt
färdskrivare vid vägtransporter, förordningen (1993:185) om
arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter och
förordningen (1993:186) om ändring i kungörelsen (1972:602) om
arbetstid vid vägtransport. Dessa förordningar, som ännu inte
trätt i kraft, innebär bl.a. att körtidsprincipen med vissa
undantag -- avseende t.ex. fordon som används för icke
yrkesmässig transport av gods för personligt bruk -- skall gälla
för såväl nationella som internationella vägtransporter.
Avsikten är att förordningarna skall sättas i kraft samtidigt
som EES-avtalet träder i kraft.

3 Motionsförslag

I de motioner om parkeringsfrågor som utskottet nu har att
behandla aktualiseras främst betalningsansvaret för
felparkerings- resp. kontrollavgiften, parkeringsbolagens
verksamhet, det kommunala ansvaret för parkeringsövervakningen
samt parkering för rörelsehindrade.

I motion T412 (m) framhålls att reglerna i felparkeringslagen
och i kontrollavgiftslagen om fordonsägarens ansvar för att
betala avgifterna i fråga medför orimliga konsekvenser för
biluthyrningsföretagen. Reglerna innebär -- säger motionären --
att staten ålägger en företagare ett ekonomiskt ansvar för
förseelser, som denne saknar möjlighet att kontrollera eller
förebygga. Den som hyr fordonet saknar motivation att följa
parkeringsbestämmelserna, eftersom han inte är
betalningsansvarig för avgifterna. Reglerna skulle enligt
motionären kunna ändras så att den som, enligt hyresavtal med en
av länsstyrelsen godkänd biluthyrare, förfogar över fordonet vid
tiden för den olovliga parkeringen skall ansvara för avgifterna
på samma sätt som den i bilregistret vid långtidsuthyrning
(leasing) antecknade personen.

I motion T414 (m) framhålls att tillämpningen av
kontrollavgiftslagen kännetecknas av en rad i motionen närmare
angivna felaktigheter och brister. Motionären vill mot den
bakgrunden att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
parkeringslagstiftningen.

I motion T416 (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna att behörigheten för kommunala
parkeringsvakter enligt felparkeringslagen bör upphöra (yrkande
1), att kvarterspoliser bör anförtros den offentligrättsliga
parkeringsövervakningen (yrkande 2), att förutsättningar bör
skapas för polisen att sköta parkeringsövervakningen på
tomtmark och annan mark som ägs av stat eller kommun (yrkande
3), att förutsättningarna för polisen att sköta
parkeringsövervakning åt andra rättssubjekt än stat och kommun
bör utredas (yrkande 4) samt att självkostnadsprincipen bör
gälla för all trafikövervakning som handhas av det allmänna
(yrkande 5).
Även i motion T415 (-) framhålls att systemet med kommunala
parkeringsvakter bör upphöra (yrkande 1) och att den verksamhet
som bedrivs av dessa i stället bör handhas av polisen (yrkande
2). I motionen framhålls också att felparkeringsavgifterna bör
sättas ned väsentligt (yrkande 3). Vidare begärs att riksdagen
hos regeringen begär en utredning om huruvida ansvaret för
bristande parkeringsutrymme ligger hos kommunen eller hos
medborgaren (yrkande 4).
I motion T424 (m) framhålls att parkeringsmöjligheterna för
rörelsehindrade varierar från kommun till kommun. Några kommuner
har brist på parkeringsplatser för rörelsehindrade, andra
tillämpar parkeringsavgifter, och en del har en mycket generös
inställning till de rörelsehindrade som innebär att de ges rätt
att parkera sina fordon i stort sett överallt där det inte av
trafiksäkerhetsskäl är förbjudet. Motionären framhåller att
rörelsehindrade bör få rätt till fri parkering överallt där
deras fordon kan stå utan att det medför stocknings- eller
trafiksäkerhetsmässiga problem.

I motionen om bilarbetstid, T913 (s), framhålls att den
EG-förordning om bilarbetstid som Sverige avser att tillämpa när
EES-avtalet träder i kraft, gör det möjligt för avtalsparterna
att avvika från körtidsprincipen i fråga om nationella
vägtransporter. Motionären vill att Sverige skall göra sådana
avvikelser och att sålunda arbetstidsprincipen skall gälla för
inrikes vägtransporter även efter EES-avtalets ikraftträdande.

4 Utredningsförslag om ändringar i parkeringslagstiftningen

Regeringen tillsatte år 1990 Åklagarutredningen -90 med
uppdrag att göra en översyn av åklagarverksamheten och
förundersökningsreglerna. I direktiven (dir. 1990:27) erinrades
om att det stora flertalet parkeringsförseelser hade
avkriminaliserats i och med att felparkeringslagen trädde i
kraft den 1 april 1977. Polis, åklagare och domstolar tar dock
fortfarande -- framhölls det -- befattning med en del fall som
gäller felparkeringsavgift. Detta stämde dåligt med resonemangen
i direktiven att åklagarna -- och för den delen också polisen --
borde avlastas uppgifter som inte berör straffbelagda
handlingar. Utredningen skulle därför undersöka om dessa
uppgifter kunde avlastas åklagarna och anförtros något annat
organ.
Åklagarutredningen -90 redovisade sommaren 1992 sitt uppdrag
med betänkandet Ett reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61).
Enligt betänkandet utfärdades under år 1990 ca 1 800 000
parkeringsanmärkningar med stöd av felparkeringslagen. Drygt
125 000 gick till polismyndighet för utredning. Under år 1990
inkom till åklagarmyndigheterna 1 104 ärenden angående
felparkeringsavgift för handläggning. Under samma år utfärdades
ca 1 miljon kontrollavgifter. Av de omkring 250 000 avgifter
som utfärdades av de kommunala parkeringsbolagen i Stockholm,
Göteborg och Malmö gick ungefär 7 500 till
betalningsföreläggande, och ett par hundra prövades av
tingsrätt.
Utredningen konstaterar att inte oväsentliga resurser inom
åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av
ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som
praktiska skäl talar enligt utredningen starkt för att
åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med
hanteringen av ärendena angående felparkeringsavgifter. Också
polisens befattning med dessa ärenden bör upphöra. I det
resursläge som föreligger i dag är det inte rimligt att
sammanlagt 75 årsarbetskrafter tas i anspråk för utredning av
parkeringsärenden enligt felparkeringslagen.
Dagens sanktionsregler är svårförståeliga för allmänheten,
framhålls det vidare i betänkandet. Distinktionen mellan
gatumark och tomtmark framstår inte alltid som klar, och motivet
för skilda sanktionsformer är säkert obegripligt för de flesta
som drabbas av avgifterna. Vidare förekommer inte sällan
gränsdragningsproblem mellan de olika sanktionsformerna. Om ett
gemensamt sanktionssystem gällde skulle sådana problem upphöra,
parkeringspersonalen kunna utnyttjas mer rationellt och
gemensamma rutiner kunna skapas.
Övervägande skäl talar enligt utredningen för att kommunerna
fortsättningsvis får ta över handläggningen av dessa ärenden.
Det vore då en fördel om reglerna angående handläggningen av
ärenden om felparkeringsavgifter så långt möjligt utformades på
ett sätt som överensstämmer med de regler som gäller ärenden
angående kontrollavgifter, vilka kommunerna redan i dag
handlägger självständigt. Sanktionssystemet bör därför göras
gemensamt för gatumarks- och tomtmarksparkering, med
kontrollavgiftssystemet som förebild. Det innebär -- säger
utredningen -- att sanktioner även för överträdelser av regler
om det som i dag benämns offentligrättslig parkering kommer att
vila på civilrättslig grund. Åklagarna och polismyndigheterna
skulle därmed befrias från uppgiften att utreda och besluta om
bestridda parkeringsanmärkningar. Kommunerna skulle således vara
hänvisade till att driva in avgifterna med hjälp av
betalningsföreläggande i de fall betalning inte sker på
frivillig väg.
Utredningen föreslår att felparkeringslagen,
kontrollavgiftslagen och lagen om kommunal parkeringsövervakning
upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.

5 Utskottets ställningstagande

Åklagarutredningen -90 föreslår i likhet med motionärerna
avsevärda förändringar av nu gällande parkeringslagstiftning.
Enligt vad utskottet erfarit har remissyttrandena över
utredningsförslaget givit vid handen att ytterligare
överväganden krävs för att regeringen skall vara beredd att
förelägga riksdagen förslag om ändringar i
parkeringslagstiftningen. I remissyttrandena har sålunda
framhållits att den lättnad i polisens arbetsbörda som
utredningsförslaget bl.a. syftar till får som effekt att
kronofogdemyndigheternas arbetsbelastning ökar i motsvarande
mån. Ytterligare överväganden pågår därför för närvarande inom
regeringskansliet.
Svenska kommunförbundet är enligt vad utskottet erfarit
mycket positivt inställt till att genomföra en sådan förändring
av parkeringslagstiftningen som Åklagarutredningen föreslår. I
samband därmed är förbundet angeläget att söka undanröja
missförhållanden av det slag som påtalas i motion T414 (m) om
vissa privata parkeringsbolags verksamhet.
Frågan om biluthyrningsföretagens ansvar för betalning av
hyresmännens felparkerings- eller kontrollavgifter, som
aktualiseras i motion T412 (m), har flera gånger behandlats av
utskottet. Så skedde senast i det av riksdagen godkända
betänkandet 1990/91:TU5. Utskottet avstyrkte då, liksom i
tidigare betänkanden, förslag om att ändra de regler i
felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen som innebär att
bilägaren har ett strikt betalningsansvar för felparkerings-
resp. kontrollavgiften. Det fick ankomma på
biluthyrningsbranschen själv -- framhöll utskottet -- att lösa
de problem som ägaransvaret otvivelaktigt medför när det gäller
korttidsuthyrning.
Med det sagda och i avvaktan på regeringens förslag med
anledning av ifrågavarande utredningsbetänkande avstyrker
utskottet motionerna T412 (m) och T414 (m).

Med anledning av kraven i motionerna T415 (-) och T416 (nyd)
på att polisen skall överta kommunernas nuvarande roll i
parkeringsövervakningen vill utskottet erinra om riksdagens
ställningstagande hösten 1990 till proposition 1989/90:155 om
förnyelse inom polisen (bet. 1989/90:JuU1, rskr. 1989/90:1). I
beslutet framhölls att polisens uppgifter bör renodlas och att
detta innebar att en viss uppgift bör lösas av polisen endast om
den kan sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör
det emellertid enligt beslutet vara möjligt att anförtro polisen
också andra uppgifter, men förutsättningen måste då vara att
detta är föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan
lösning skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller
från servicesynpunkt. Dessa principer bör -- framhölls det --
vara vägledande också vid överväganden om att föra bort
uppgifter från polisen.
Med hänvisning till det anförda och i avvaktan på
regeringens förslag med anledning av Åklagarutredningens
betänkande avstyrker utskottet motionerna T415 (-) och T416
(nyd).

Enligt vad utskottet erfarit gäller de parkeringstillstånd för
rörelsehindrade som kommunerna avgiftsfritt meddelar inte bara i
den rörelsehindrades hemkommun utan i Sveriges samtliga
kommuner, ja även utomlands i betydande utsträckning enligt en
informell överenskommelse mellan berörda
kommunikationsministrar. Tillståndet ger den rörelsehindrade
rätt att parkera i minst tre timmar överallt i Sverige på
platser där parkeringsförbud råder. Förbud att stanna eller att
parkera i kollektivfil, t.ex., gäller dock överallt även för
rörelsehindrade. I cirka tio kommuner gäller att rörelsehindrade
måste betala för sin parkering, om denna sker på avgiftsbelagd
plats. I övriga kommuner kan rörelsehindrade parkera utan
avgift. Tillgången på särskilda parkeringsplatser för
rörelsehindrade varierar självfallet från kommun till kommun.
Kommunerna bemödar sig att anlägga sådana parkeringsplatser i
bekväm närhet till t.ex. postkontor och andra av allmänheten
flitigt frekventerade service- eller försäljningslokaler.
Utskottet har förståelse för att rörelsehindrade, trots de
kommunala bemödandena, kan uppleva en besvärande brist på
lämpliga parkeringsplatser. Mot den bakgrunden förutsätter
utskottet att regeringen i samband med den fortsatta beredningen
av Åklagarutredningens betänkande och vid överläggningar med
Svenska kommunförbundet undersöker möjligheterna att öka
tillgången på reserverade parkeringsplatser för rörelsehindrade
på kommunal mark. Vidare utgår utskottet från att regeringen vid
sådana överläggningar verkar för så långt möjligt enhetliga
bestämmelser för rörelsehindrades parkering i Sveriges samtliga
kommuner. Något sådant riksdagsuttalande som begärs i motion
T424 (m) synes mot bakgrund av det anförda inte erforderligt.
Yrkandet härom avstyrks följaktligen.

Av EG-förordningen (EEG) nr 3820/85 om harmonisering av viss
social lagstiftning om vägtransporter, vilken såsom bilaga är
fogad till förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt
färdskrivare vid vägtransporter, framgår att varje medlemsstat
får tillämpa högre minimigränser i fråga om vilotid och lägre
maximigränser i fråga om körtid än vad som stipuleras i
EG-förordningen. Däremot medger denna, som huvudregel, inte
avvikelser från själva körtidsprincipen för vare sig nationella
eller internationella vägtransporter. Regeringen har valt att
utforma den svenska regleringen i nära överensstämmelse med
EG-förordningens minimigränser för vilotid och maximigränser för
körtid. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen
på bilarbetstidsområdet inom EG. Vidare förutsätter utskottet
att regeringen -- mot bakgrund av att EG-förordningen innebär
ett avsteg från de principer som nu gäller för nationella
vägtransporter -- noggrant kommer att följa hur regeländringarna
slår igenom i praktiken.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion T913 (s) inte bör
komma i fråga. Motionen avstyrks följaktligen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande vissa parkeringsfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:T412 och 1992/93:T414,

2. beträffande kommunernas roll i
parkeringsövervakningen
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:T415 och 1992/93:T416,
res. (nyd)

3. beträffande parkering för rörelsehindrade
att riksdagen avslår motion 1992/93:T424,

4. beträffande bilarbetstid
att riksdagen avslår motion 1992/93:T913.

Stockholm den 9 november 1993

På trafikutskottets vägnar

Sven-Gösta Signell

I beslutet har deltagit: Sven-Gösta Signell (s), Håkan
Strömberg (s), Kenth Skårvik (fp), Sten-Ove Sundström (s),
Bo Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Anita Jönsson (s), Lars Svensk
(kds), Kenneth Attefors (nyd), Jarl Lander (s), Lars Björkman
(m), Ines Uusmann (s), Lars Biörck (m), Rune Thorén (c) och Tom
Heyman (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Kommunernas roll i parkeringsövervakningen (mom. 2)

Kenneth Attefors (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Med anledning" och slutar med "och T416 (nyd)" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den i motion T416 (nyd) uttalade
uppfattningen att den offentligrättsliga parkeringsövervakningen
bör föras över från de kommunala parkeringsövervakarna till
kvarterspoliser. En sådan ordning skulle medföra ökad
rättssäkerhet, ge en betydligt rimligare omfattning av antalet
parkeringsanmärkningar, innebära en förbättrad trafiksituation
för bilisterna samt motverka den omfattande s.k. okynneslappning
som uppenbarligen syftar till att ge vinster och inkomster åt
kommunerna. Behörigheten för kommunala parkeringsvakter enligt
felparkeringslagen bör sålunda upphöra.
Det kan vidare finnas anledning -- såsom framhålls i motion
T416 (nyd) -- att överföra beivrandet av felparkeringar på
tomtmark, som upplåts av stat eller kommun, till kvarterspolis.
För sådan polistjänst kan det vara rimligt att markägaren
betalar särskild ersättning. Utskottet vill understryka att
polisverksamhet, som innebär ingripande mot felparkerare o.d.,
eller annan indrivningsverksamhet, som har parkerade bilar till
föremål, inte bör få bedrivas i vidare omfattning än att
verksamheten kan bekostas med de indrivna medlen. Verksamheten
bör sålunda inte få medföra någon kostnad för skattebetalarna
eller vinst för stat, kommun eller annat rättssubjekt. En sådan
självkostnadsprincip bör enligt utskottets mening gälla all
parkeringsövervakning som handhas av det allmänna.
Utskottet anser sålunda att verksamheten med kommunala
parkeringsvakter bör upphöra. Parkeringsövervakningen på
gatumark bör föras över till polismyndigheten.
Förutsättningarna för stat och kommun att köpa tjänsten
parkeringsövervakning av polismyndigheten bör utredas. Det kan
även finnas anledning att utsträcka ett sådant utredningsuppdrag
till att omfatta utbjudande av övervakningstjänsten till privata
fastighets- och markägare, inkl. kommunala bostadsbolag.
Vad utskottet nu anfört -- och som innebär att motion T416
(nyd) tillstyrks samt att syftet med motion T415 (-) torde få
anses tillgodosett -- bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande kommunernas roll i
parkeringsövervakningen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:T416 och med
anledning av motion 1992/93:T415 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,