Vissa grundlagsfrågor m.m.

Betänkande 1991/92:KU10

Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU10

Vissa grundlagsfrågor m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
KU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas motioner från allmän motionstid
1990 och 1991 i vissa frågor som gäller grundlagsskydd för fri-
och rättigheter m.m. Motionsyrkandena avstyrks.

Motionerna

1989/90:K258 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen omedelbart beslutar att grundlagsskydda de fyra
outbyggda älvarna samt nationalparkerna.

1990/91:K231 av Lars Hedfors m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ett grundlagsskydd för
allemansrätten i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:K241 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att grundlagsskydda de fyra
outbyggda älvarna,
3. att riksdagen beslutar att grundlagsskydda samtliga
nationalparker.

1990/91:K252 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen, om motion 1990/91:U530 inte bifalles, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda
och lägga fram förslag till hur konsumenternas ställning och
makt skall stärkas,
2. att riksdagen, om motion 1990/91:U530 inte bifalles, som
sin mening ger regeringen till känna att konsumenternas
ställning och makt bör grundlagsskyddas liksom medborgarens
demokratiska rättigheter skyddas i dag.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U530.

Utskottet

1. Allemansrätten

Motionen

I motion K231 av Lars Hedfors m.fl. (s) begärs ett förslag om
grundlagsskydd för allemansrätten. Motionärerna erinrar om att
den svenska allemansrätten är en omistlig tillgång, men att det
ökade trycket på naturen genom slitage och nedsmutsning också
har negativa konsekvenser. Denna utveckling måste motverkas,
bl.a. genom förbättrad information. Allemansrätten får
emellertid inte inskränkas, eftersom särskilt de sämst ställda
grupperna i samhället har små möjligheter att köpa sig
naturupplevelser och rekreation på annat sätt. En bestämmelse i
regeringsformen om att naturen är tillgänglig för alla skulle
stärka allemansrätten.

Bakgrund

I 1 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) anges att
naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas
samt att den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.
Stadgandet fick denna lydelse med verkan från 1975. Därvid
noterades att det på flera punkter rådde oklarheter om vad
allemansrätten innebär. I stort brukar man med allemansrätten
avse friheten för envar att färdas till fots över och att under
en kortare tid uppehålla sig på annans mark, om det inte är
fråga om tomt eller plantering eller över huvud om mark som kan
skadas av beträdandet, samt att där plocka blommor, bär och
svamp. Departementschefen fann att en lagstiftning om denna
rätts innehåll skulle kunna leda till många svårbedömda tvister
i skälighetsfrågor där olägenheterna inte ansågs vara större än
att de kunde övervinnas med upplysning och uppmaning till
hänsyn. Han ansåg det emellertid värdefullt att markera
allemansrättens betydelse i naturvårdslagens inledande
bestämmelse och därför gjordes tillägget varigenom -- utan någon
precisering av allemansrättens innebörd -- slås fast att naturen
är tillgänglig för alla i enlighet med allemansrätten (prop.
1974:166, s.92). Riksdagen följde utskottet (JoU 1974:52,
rskr. 405).

Utskottets bedömning

Allemansrätten har vid något tidigare tillfälle tagits upp i
riksdagen som en fri- och rättighetsfråga utan att yrkandet om
grundlagsreglering vunnit gehör (motion 1973:1885, KU 1973:26,
rskr. 265). Utskottets majoritet avstyrkte vidare en motsvarande
motion i betänkandet 1990/91:KU13.

Allemansrätten är svår att definiera och den avser i första
hand förhållandet mellan enskilda; det skydd som bereds genom
regeringsformens kapitel om fri- och rättigheter gäller i
huvudsak gentemot det allmänna (jfr prop. 1975/76:209, s. 85
f.). Utskottsmajoriteten avstyrkte vid 1989/90 års riksmöte
motioner på ett angränsande område, nämligen om grundlagsskydd
för vissa outbyggda älvar samt för nationalparkerna.

Utskottet anser inte heller nu att riksdagen bör ta något
initiativ med anledning av yrkandet om grundlagsskydd för
allemansrätten. Motion 1990/91:K231 avstyrks.

2. Outbyggda älvar och nationalparker

Motionerna

I motion 1989/90:K258 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen ger de fyra outbyggda älvarna samt nationalparkerna
grundlagsskydd. Hans Leghammar m.fl. (mp) har samma förslag i
motion 1990/91:K241, yrkandena 1 och 3. De anser att skyddet för
Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven samt för
nationalparkerna är otillräckligt, det bör inte vara beroende av
tillfälliga majoriteter.

Bakgrund

De fyra nämnda älvarna omfattas av en bestämmelse i 3 kap. 6 §
naturresurslagen (1987:12) som innebär ett principiellt förbud
mot vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning
för kraftändamål.

Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat
yrkanden om ytterligare skydd för de outbyggda älvarna, senast i
betänkandet 1990/91:BoU18, s. 21 f. Yrkanden om att de outbyggda
älvarna förklaras som nationalälvar avstyrktes (res. fp, c och
mp), och riksdagen följde utskottet (rskr. 342).

Nationalparkernas ställning regleras i naturvårdslagen
(1964:822). I 4 § föreskrivs att -- i syfte att bevara större
sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga
tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick -- staten
tillhörig mark kan avsättas till nationalpark. Ett sådant beslut
fattas av regeringen på förslag av naturvårdsverket och sedan
riksdagen lämnat sitt medgivande. Det finns för närvarande ett
tjugotal nationalparker.

Utskottets bedömning

Riksdagen har beslutat om skydd för de outbyggda älvarna.
Detta skydd kan inte brytas på annat sätt än genom
riksdagsbeslut. Även för att ändra ett områdes status som
nationalpark krävs beslut av riksdagen.

Utskottet finner inte skäl att i grundlagen införa
bestämmelser på nu ifrågavarande område. Motionerna 1989/90:K258
samt 1990/91:K241 yrkandena 1 och 3 avstyrks.

3. Konsumentfrågor

Motionen

Motion K252 av Inger Schörling m.fl. (mp) gäller under
förutsättning att motion 1990/91:U530 -- om att anpassningen
till EGs inre marknad skall upphöra och att principbeslutet om
att ansöka om EG-medlemskap upphävs -- inte vinner gehör. Inom
EG lyfts all väsentlig makt över samhällsutvecklingen bort från
de folkvalda nationella parlamenten och placeras i inte
folkvalda, överstatliga organ vilka fungerar i intim samverkan
med marknadens ledande företag. Det blir då nödvändigt att
kraftigt förstärka medborgarnas ställning och makt i deras
egenskap av konsumenter. Motionärerna begär dels en
parlamentarisk kommitté med detta uppdrag (yrkande 1), dels att
konsumenternas ställning och makt grundlagsskyddas (yrkande 2).

Bakgrund

Utrikesutskottet kommer denna höst att behandla motion U530.
Den syftar till att anpassningen till EGs inre marknad skall
upphöra (yrkande 1) samt att Sverige inte skall ansöka om
medlemskap i EG (yrkande 2).

Sverige har som bekant sommaren 1991 ansökt om medlemskap i
den europeiska gemenskapen.

EGs regelverk på konsumentområdet avser generellt sett en
minimistandard som medlemsländerna skall uppfylla. Det står då
de enskilda länderna fritt att gå utöver minimikraven.
Regeringen (utrikeshandelsdepartementet) har i maj 1991
presenterat en s.k. grönbok -- Konsekvenser av ett svenskt
EG-medlemskap -- i syfte att dels beskriva förutsättningarna för
ett medlemskap i EG, dels analysera konsekvenserna av medlemskap
inom olika ämnesområden, däribland konsumentpolitik och
konsumenträtt. I grönboken beskrivs förhållandena såväl inom EG
som i Sverige (s.89 ff.). Vidare konstateras att ett
EG-medlemskap på konsumentområdet inte leder till stora
förändringar i relation till vad som uppnås genom ett EES-avtal
samt att möjligheterna att påverka EGs konsumentpolitiska arbete
torde öka, bl.a. genom fullt deltagande i kommittéer och beslut.
Det noteras också att EG för närvarande bereder flera viktiga
direktiv på konsumentområdet, bl.a. om produktsäkerhet och
oskäliga avtalsvillkor.

Utskottets bedömning

En mp-motion om stärkt konsumentmakt med anledning av
harmonisering till EGs inre marknad avstyrktes av
utrikesutskottets majoritet hösten 1990. Därvid uttalades bl.a.
att något generellt hinder för Sverige att behålla sitt starka
konsumentskydd vid ett närmare samarbete med EG inte föreligger
(1990/91:UU8). Mot denna bakgrund samt då skäl inte heller i
övrigt föreligger att riksdagen tar något initiativ med
anledning av motion 1990/91:K252 yrkandena 1 och 2 avstyrks
dessa.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allemansrätten

att riksdagen avslår motion 1990/91:K231,
men. (v)

2. beträffande outbyggda älvar och nationalparker

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K258 samt 1990/91:K241
yrkandena 1 och 3,

3. beträffande konsumentfrågor

att riksdagen avslår motion 1990/91:K252 yrkandena 1 och 2.

Stockholm den 19 november 1991

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil
Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Hans Nyhage (m), Catarina
Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Sören Lekberg (s), Torgny
Larsson (s), Ingvar Svensson (kds), Harriet Colliander (nyd),
Ulla Pettersson (s), Inger René (m), Lisbeth Staaf-Igelström
(s), Henrik S Järrel (m) och Elvy Söderström (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Johan Lönnroth (v) anför:

Enligt vänsterpartiets mening har den urgamla allemansrätten
avgörande betydelse för att människor skall få möjlighet till
friluftsliv och rekreation i naturen. Den bidrar också till att
öka förståelsen för människan som en del av naturen och
därigenom bl.a. till en god naturvård. Någon motsvarighet till
allemansrätten finns i regel inte i andra länder.

Samhällsutvecklingen, förändringar i markanvändningen samt den
ökande konkurrensen om mark och naturtillgångar gör emellertid
att allemansrätten inte heller i vårt land längre alltid kan
betraktas som självklar. Den befogenhet som finns att på
allemansrättslig grund vistas i naturen är enligt utskottets
mening av så grundläggande betydelse att den nu bör skyddas i
regeringsformens fri- och rättighetskapitel. Utskottet hade
därför bort tillstyrka motion 1990/91:K231.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1 borde ha hemställt:

1. beträffande allemansrätten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K231 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan har anförts.