Vissa fastighetsrättsliga frågor

Betänkande 2000/01:BoU4

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Avslutat, Genomförd

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC

Vissa fastighetsrättsliga frågor(doc, 125 KB)

PDF

Bilaga: bet_200001_bou_4(pdf, 344 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2000/01:4 Vissa fastighetsrättsliga frågor

Beslut

Motioner om fastighetsrättsliga frågor (BoU4)

Riksdagen avslog motioner från allmänna motionstiden 2000 om bl.a. fastighetsförvärv, expropriation, kommunala förköp och tomträtt.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på samtliga motioner
Riksdagens beslut: Bifall till utskottets hemställan

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 10

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2000-11-23
Justering: 2000-12-14
Trycklov: 2001-10-11

Betänkande 2000/01:BoU4

Alla beredningar i utskottet

2000-11-23

Motioner om fastighetsrättsliga frågor (BoU4)

Bostadsutskottet föreslår att riksdagen avslår motioner från allmänna motionstiden 2000 om bl.a. fastighetsförvärv, expropriation, kommunala förköp och tomträtt.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2001-01-24

Debatt om förslag 2000/01:BoU4

Webb-tv: Vissa fastighetsrättsliga frågor

Dokument från debatten

2001-01-24Protokoll 2000/01:55

Protokoll från debatten

STEN ANDERSSON (M)

Anf. 158 STEN ANDERSSON (M)

Fru talman! Vi ska nu behandla bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU4 om vissa fastighetsrättsli- ga frågor. Vid betänkandet finns fem moderata reser- vationer. Vi står bakom alla dessa reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation nr 2. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan. Carl-Erik Skårman kommer att tala lite mer de- taljerat om tomträttsinstitutet och kommer även att föra fram några kommentarer och synpunkter i frågan om ortnamnsskydd, som också behandlas i detta be- tänkandet. M-reservationerna handlar om avskaffande av la- gen om förvärv av hyresfastighet, om avskaffande av tomträttsinstitutet, om avskaffandet av den kommu- nala förköpsrätten, expropriationsändamålen och expropriationsersättningen. Jag ska göra några kom- mentarer till dessa reservationer i den ordning som jag har räknat upp dem. Vi menar att man borde avskaffa nuvarande lag om förvärv av hyresfastigheter. Det har visat sig att den inte sällan drabbar seriösa fastighetsägare och att den skapar långsamhet, fördröjning och onödig byrå- krati. Vi har lagt fram ett förslag som vi reserverar oss till förmån för. Om man hade haft den lagstiftning som föreslås i betänkandet Förvalta bostäder, SOU 1994:23, skulle man ha haft bättre kontroll över läget. Framför allt hade man fått ett effektivare instrument att använda mot oseriösa personer inom fastighets- ägarbranschen och mot att personer som tidigare har bedrivit oseriös verksamhet inom branschen skulle få tillträde till denna. Vi har också en reservation om avskaffande av tomträttsinstitutet. Vi menar att detta institut är otids- enligt och att det inte längre finns behov av det. Tomträttsinstitutet har i stället skapat ett slags för- säljningsargument, vilket från början inte alls var avsikten. Låga arrenden är ett försäljningsargument som gör att priserna blir höga. Höga arrenden gör att försäljningspriserna blir lägre. Jag kan inte tänka mig att de som införde detta institut hade den tanken att låga arrenden skulle utgöra ett slags försäljningsar- gument. Det kan absolut inte ha varit meningen. Det uppstår också problem när en lång arrendetid löper ut och arrendesummans storlek omförhandlas. Det har då ofta blivit chockartade höjningar. Man kan t.ex. under 40 år ha haft en arrendesumma om kanske 100 kr om året. Efter omförhandlingen får man kan- ske en arrendesumma om 12 000-15 000 kr om året. Arrendatorn blir då irriterad över denna hastiga ök- ning av boendekostnaderna men har under arrendeti- den levt rätt gott och kunnat ta ut rätt bra betalt, om han har velat sälja sitt hus med den tidigare mycket låga arrendesumman. Vi framhåller i en reservation att vi vill avskaffa den kommunala förköpsrätten. Vi anser att den inte behövs. Man kan faktiskt diskutera det rimliga i att kommunerna ska ägna sig åt markspekulation, fram- för allt i lägen där de har för små resurser till kärn- verksamheterna, vilket många talar om. Det är då kanske bättre att de satsar på dem än på markspeku- lation. Vi tycker att möjligheten till expropriation kan behållas men att den inte får användas godtyckligt. Fel använd blir den faktiskt en kränkning av ägande- rätten. Den får användas bara när det handlar om ytterst viktiga samhällsändamål. Det finns exempel på att det varit tveksamt om det kriteriet har uppfyllts. Fru talman! Vi har avslutningsvis en reservation om expropriationsersättningen. Vi menar att reglerna borde ändras så att den som tvingas avstå från sin egendom skulle få tillgodoräkna sig del av den vinst som köparen gör på expropriationen. Låt mig ge ett konkret exempel. Om jag tvingas sälja en bil till någon och jag vet att köparen kommer att använda bilen i sammanhang där han tjänar myck- et pengar, tycker jag att det är fullt rimligt att jag ska få en viss del av köparens vinst.

RIGMOR STENMARK (C)

Anf. 159 RIGMOR STENMARK (C)

Fru talman! Jordförvärvslagen har stötts och blötts och diskuterats vid åtskilliga tillfällen. Fram till halvårsskiftet 1991 gällde som huvudre- gel att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan tillstånd. Förvärvsprövningen slopades därefter i stor utsträckning, men det ansågs att den inte helt kunde avvaras. Fysiska personers förvärv prövas nu endast inom glesbygd eller omarronderingsområde. För juridiska personer krävs alltid tillstånd. Jordbruksverket har genomfört en utvärdering av jordförvärvslagen. Man anser att lagen fortfarande hävdar angelägna samhällsintressen. Verket anser dock att effekter för sysselsättning och bosättning har varit alltför små i förhållande till de resurser som tillämpningen kräver. Jordbruksverkets slutsats blev att lagen bör förändras. En särskild utredare ska nu utvärdera lagen. I uppdraget ingår även att utvärdera behovet av förtyd- ligande i lagstiftningen avseende förvärv och byten mellan juridiska personer. Det är bra att det pågår en utredning. Men det skulle vara ännu bättre om vi visste när den skulle vara klar. Det kanske jag kan få svar på här i dag. Det gäller nu att stärka sambandet mellan ägande, brukande och boende. Det allra bästa är naturligtvis om det alltid ges sådana förutsättningar att människor kan leva, bo och verka på vår svenska landsbygd, på våra bondgårdar. Men jag är tveksam till att vara alltför kategorisk och absolut inte tillåta en försälj- ning till någon som inte har möjlighet att leva enbart på det lantbruk som han eller hon köper utan även har sin utkomst och t.o.m. sitt boende på en annan ort. Här vill jag sätta upp ett varningens finger. I reservation 1, som även jag står bakom, påpekar vi att uppköp och exploatering med endast kortvariga vinstintressen effektivt måste motverkas. Främst gäller det att ge möjligheter till människor som verk- ligen har förutsättningar att både bruka och bo på sin fastighet. Jag ser fram emot att få ta del av den utredning som nu arbetar. Den har initierats av miljö- och jord- bruksutskottet och ska behandla förvärv av både skogsfastigheter och övriga lantbruksegendomar. Vi i Centerpartiet var kritiska till att man förut bara skulle se över skogsfastigheterna. Landsbygden måste hållas levande. För att det ska vara möjligt måste det finnas människor som är be- redda att jobba med lantbruket och dess verksamhe- ter. De måste också ha lön för mödan. De måste få förutsättningar för det så att hela vårt land utvecklas, till gagn för oss allihop. Fru talman! I reservation 3 tar jag upp betydelsen av att skydda våra ortnamn. I dag finns inget skydd i den lagstiftning som reglerar fastighetsbildning och fastighetsregistrering. En del av vår kulturhistoria riskerar att försvinna genom att många fastigheter helt enkelt upphör att existera genom fastighetsreglering. Namnen försvin- ner på gårdar på orter, och nu diskuteras även föränd- ringar vad gäller sockennamn. Det är en viktig bit i vår kulturhistoria att skydda våra ortnamn. De är en viktig del i en människas identitet - var man är född, var man har bott en tid i sitt liv eller var man bor nu. Innan en alltför byråkra- tisk klåfingrighet har utraderat såväl ortnamn som sockennamn måste vi som är dagens beslutsfattare ta vårt ansvar och säga ifrån, för kommande generatio- ners skull. Jag är förvånad över att inte fler partier uppmärk- sammar detta. Det är kulturvärden som försvinner. Vi i riksdagen brukar vara eniga om att vara aktsamma om kulturvärden. Ortnamn och sockennamn har allt- sedan medeltiden varit namn för de lokala gemenska- perna i vårt samhälle. De har stått för samarbete och identitet. Man hör hemma någonstans. Det gäller både i stad och på landsbygden. Var bor du? Tänk till själv hur det skulle vara om du inte kunde ange var du bor, var du hör hemma någonstans. Den finmaskiga indel- ningen håller på att försvinna. Vi vet att just lokal förankring blir allt viktigare för människor i vår tid, med snabb globalisering och strukturomvandling. Det ligger ingen motsättning i det. Människor som av olika skäl har kontakter med hela världen vill också känna tryggheten i sin lokal- miljö. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 un- der punkt 1 samt reservation 3 under punkt 4. Jag kan glädja talmannen med att jag dock inte kommer att begära votering när det gäller den sistnämnda.

H HILLAR ROSENQVIST (Mp)

Anf. 160 H HILLAR ROSENQVIST (Mp)

Fru talman! Jag tänkte att det skulle vara intres- sant om vi kunde hinna votera även detta betänkande klockan fem i dag. För att göra processen kort yrkar jag bifall till utskottets hemställan utom på en punkt. Det gäller det som Rigmor Stenmark just har redo- gjort för, nämligen jordförvärvslagen. Tillsammans med Kristdemokraterna och Centerpartiet står vi bakom reservation 1. Vi har hört bakgrunden till det. I Miljöpartiets partimotion om regionalpolitiken framför vi att det är viktigt att uppmärksamma mar- klagstiftningens syfte att öka sysselsättningen och bosättningen i glesbygden. Vi ser hur den motverkas av uppköp som görs med kortsiktiga spekulativa intressen. Den översyn som pågår, som Rigmor Stenmark frågade efter, tycker vi är lite väl begränsad. Den bör ha en klarare inriktning mot att stärka sambandet mellan ägande, brukande och boende. Målsättningen är att ägandet inte ska lämna bygden. Det är den reservation vi har. Jag yrkar bifall till den och i övrigt till utskottets hemställan.

BENGT-OLA RYTTAR (S)

Anf. 161 BENGT-OLA RYTTAR (S)

Fru talman! Dagens betänkande från bostadsut- skottet behandlar vissa fastighetsrättsliga frågor. Bakom rubriken döljer sig behandling av motioner om fastighetsförvärv, fastighetsbildning, tomträtt, kommunala förköp, expropriation och fjällböndernas fastigheter. Detta har lett till nio reservationer som jag härmed yrkar avslag på. De nu gällande reglerna för jordförvärv innebär en långtgående avreglering av fastighetsförvärven. Den återstående regleringen vilar huvudsakligen på regio- nalpolitiska motiv. Lagen anses ha varit effektiv när det gäller juridiska personers förvärv, förvärv i gles- bygd och förvärv i särskilt ägosplittrade områden. I dessa fall har vi behållit regleringen. Fysiska personers förvärv prövas endast inom glesbygd eller omarronderingsområde. Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte förvärvaren varit bosatt i glesbygd inom den aktuella kommunen minst ett halvår före förvärvet eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen. I sådana fall ska i stället en anmälan om förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen behövs för att främja sys- selsättningen eller bosättningen på orten. Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd. Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det svårare att genomföra en rationalisering av ägostruk- turen. För juridiska personers förvärv krävs alltid till- stånd. Kristdemokraterna och Centern har reserverat sig, eftersom de anser att nuvarande regler inte är tillfyl- lest. De vill utreda det som redan utreds. Nästa reservation är moderat och vänder sig emot att samhället vill hålla skurkarna borta som hyresvär- dar. I stället vill man ta till storsläggan i efterhand utan att precisera hur det ska gå till och utan hänsyn till att det är ett mycket dyrare förfarande som ger onödiga olägenheter för hyresgästerna. Centern återkommer med sin reservation om ort- namnsskyddet trots att utskottet skrivningar klart visar på att ortnamnsskyddet fungerar mycket bra i dag och många myndigheter ägnar sig att slå vakt om de gamla ortnamnen. I reservation 4 vill Moderaterna avskaffa tomt- rättsinstitutet. Man är som vanligt angelägen om att ge spekulanterna största möjliga utrymme. Den här gången är det inte alls viktigt viktig att slå vakt om det kommunala självstyrelse. De krokodiltårar som man har gråtit i andra sammanhang över den kommu- nala självstyrelsen visar sig vara taktiskt betingade och ingenting annat. Reservationerna 6, 7 och 8 behandlar möjligheter- na att expropriera och ersättningsfrågorna vid expro- priation. Moderaterna vill ta av kommunerna ett vik- tigt verktyg för att klara samhällsplanering och ut- veckling samtidigt som man i andra sammanhang ondgör sig över svårigheten att hantera utvecklingen i t.ex. Stockholmregionen. Utskottsmajoriteten anser att exproprieringslagstiftningen är väl avvägd, möj- liggör kommunal utveckling och en rimlig rättssäker- het för medborgarna. Den sista reservationen tar upp statens fastighets- förvärv från fjällbönderna. Det är förvisso en kom- plex fråga, men en bred majoritet i utskottet anser inte att det nu finns någon anledning att utreda den. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem- ställan i betänkandet och avslag på samtliga reserva- tioner.

CARL-ERIK SKÅRMAN (M)

Anf. 162 CARL-ERIK SKÅRMAN (M)

Fru talman! Det är två frågor i detta betänkande som har väckt mitt intresse, tomträttsinstitutet och namn på fastigheter. Tomträttsinstitutet hade sociala och goda syften när det inrättades för snart 100 år sedan. Det skulle medverka till att inflyttade arbetarfamiljer med knap- pa resurser skulle kunna bli fastighetsägare och äga sitt eget hem. Bättre syfte kan man knappt tänka sig än att en självständig familj ska kunna äga sitt eget hem. Det nya sättet man införde att ställa mark till för- fogande krävde dock att den nya upplåtelseformen fick mycket långa giltighetstider med oförändrade villkor. Däri kom upplåtelseformens stora svaghet att ligga. De upplåtelser på 60 år som omfattade tomt- rätterna gjorde att den som fått en sådan upplåtelse mer eller mindre uppfattade tomten som ägd, efter- som upplåtelsen gällde 60 år framåt. Detta var vid tiden för första världskriget. Vid den avgäldsreglering som 60 år senare - när inflationen oförtrutet arbetat vidare - skulle göras omkring 1970 blev det för den tredje eller fjärde tomträttshavaren av tomträtten en gigantisk avgälds- höjning. Genom ändringar i lagstiftningen hade det också blivit in princip omöjligt för någon av parterna att säga upp tomträttsavtalet. Det går uppenbarligen heller inte att finna en be- stående sätt att bestämma avgäldens storlek trots att flera försök gjorts från Högsta domstolens sida. Det har i stället lett till långa och för alla parter kostsam- ma processer. Det kanske ingen kan bli förvånad över. Det gäller för den som äger tomtmarken att komma överens med den som äger huset som står på marken om vad marken ska vara värd. Utan marken är huset värdelöst, och markägaren kan inte bli av med huset och sälja marken. Det är ett omöjligt tvångsäktenskap. Kommunens agerande mot tomträttshavare har också blivit att regelmässig instämma tomträttshavare till domstol om de inte accepterar de av kommunerna ensidigt bestämda avgälderna och efter domstolsbehandling, ofta i flera instanser, få ett domstolsutslag på vad som är möjligt att få ut. Tomträttshavarens ställning är mycket svag. Vad gäller villatomter har tomträttshavaren inte skuggan av en chans att bekosta ett juridiskt ombud som driver hans fall. Till detta kommer dessutom, paradoxalt nog, att de flesta kommuner inte anser att de har möj- lighet att få ut tomträttsavgälder som ger en vettig avkastning på det kapital som är låst i marken. Läget är faktiskt låst som vore det gjutet i armerad betong. Kommunen har inte någon möjlighet att dis- ponera marken lättare än om det rörde sig om enskild ägt mark. Från början var tanken att kommunen skulle kunna återta marken efter att den första bebyg- gelsen hade tjänat ut efter sisådär 60 år. Byggkvalitet och lagstiftningens förändringar har förändrat detta. Kommunen har inte möjlighet att återta marken annat än genom köp och expropriation. Fru talman! Mot denna bakgrund är det mycket svårt att förstå Socialdemokraternas och även Väns- terpartiets vaktslående kring tomträtten. Därför vore det bäst om riksdagen drog samma slutsats om de flesta kommuner gjort, nämligen att avveckla tomt- rätten. Kommunerna låter innehavarna av tomträtter friköpa sin mark och riksdagen skulle kunna göra fastighetsmarknaden den rationella tjänsten att slopa möjligheten att upplåta nya tomträtter. En annan fråga i detta betänkande som jag något skulle vilja kommentera är frågan om namnskydd. Bevarande av namn är viktigt. De innehåller ofta mycket mer historia än vad man i vardagssamman- hang tänker på. Ingen tycker väl annat än att det vore en oerhörd skada om exempelvis våra gamla socken- namn försvann. Det är naturligtvis rimligt att en gång använda namn sparas i arkivariska handlingar även om det efter en sammanslagning inte blir gällande beteckning på en fastighet. Det är viktigt för det historiska sam- bandet bakåt i tiden. Det är viktigt att historieforsk- ningen kan tillgodoses på detta sätt. Men det är inte rimligt att namnfrågorna blir hinder för en rationell fastighetssammanslagning. Det är bra att möjlighet ges att välja det namn som har störst kulturhistorisk anknytning vid en samman- slagning av två fastigheter oavsett vilken fastighet som är det mottagande. Det är också mycket positivt att en handbok i ortnamnsfrågor är under utarbetande i dessa sammanhang. Både lantmätare och vi andra behöver stöd i att utveckla en god ortnamnskultur. Vi måste försöka stärka livskraften i de namn som fortfarande lever. Det är de som har den största möj- ligheten att föra de kulturhistoriska kunskaperna vidare till nya generationer. Fru talman! Det yrkanden som vi från vår sida vill ställa har Sten Andersson ställt. Jag slutar därför nu.

ANNELIE ENOCHSON (Kd)

Anf. 163 ANNELIE ENOCHSON (Kd)

Fru talman! Intresset för att kunna leva, bo och verka på landsbygden är stort, inte minst hos unga människor. Många anser att landsbygden är den bästa uppväxtmiljön för barnen. Det är däremot inte alltid så lätt att förverkliga sina drömmar om ett liv på landet, och hindren kan vara många. Att klara för- sörjningen är ett av dem. Att då kunna kombinera olika försörjningskällor blir en nödvändighet. Möjligheten att kunna skaffa en gård med tillhö- rande gård och skog är viktiga faktorer som påverkar den enskildes intresse och möjligheter till ett boende på landsbygden. Det är därför viktigt att ställningen för dem som avser att bo permanent stärks gentemot dem som är utboägande så att inte landsbygden totalt utarmas. Jordförvärvslagen tidiga syfte vad att medverka till att jordbruket rationaliserade och effektiviserades. Huvudregeln var att lantbruksegendom inte kunde förvärvas utan tillstånd. Från halvårsskiftet 1991 ändrades lagen så att fy- siska personer prövas endast inom glesbygd och i omarronderingsområdena främst i Dalarna. För juri- diska personer krävs alltid tillstånd. Dessa tillstånd är förenade med vissa villkor som det dock kan göras avsteg ifrån. Lagändringen innebär en långtgående avreglering. Detta motiverades med regionalpolitiska skäl. Jordbruksverket har genomfört en utvärdering av jordförvärvslagen där man kommer fram till att lagen bör skärpas eftersom dess syfte som regionalpolitiskt instrument inte uppfylls. Vi kristdemokrater har lyft fram detta i en motion och visar där på vikten av att ha en levande landsbygd och att detta kräver att vi skärper bestämmelserna om förvärvstillstånd i jordförvärvslagen. Fru talman! Exproprieringslagen bygger på tanken att en expropriering ska kosta samhället så lite som möjligt. Lagen kom till för snart 30 år sedan och var säkert rätt tänkt för den tiden och för att klara ut- byggnaden av infrastrukturen i Sverige. Det var då främst tänkt att staten eller kommunen skulle vara den som exproprierar. Resultatet av exproprieringen skulle komma alla till godo. I dag har vi en annorlunda situation. Jag tänker främst på den bredbandsutbyggnad som håller på att ske i hela Sverige. Denna utbyggnad sker i huvudsak på två sätt. Enligt det ena sättet grävs kablar ned i mark som är ianspråktagen med ledningsrätt. Det är mark som i de flesta fall ägs av Sveriges bönder. Det andra sättet innebär att kablarna för bredband hängs upp i befintliga kraftledningsstolpar som också står på lantbrukarens marker. Detta sker med stöd av upplåtelseavtal mellan ägarna till kraftledningarna och bredbandsoperatörerna. I bägge de redovisade fallen utgår ingen ersättning till markägarna trots att det är på deras mark som intrången görs. Däremot kommer bredbandsaktörer- nas verksamhet, som sker genom dessa kablar, att generera stora ekonomiska vinster. Exproprieringslagens ersättningsregler är föråld- rade och inte anpassade till dagens tvångsförvärv som i många fall sker för att tillgodose starka privateko- nomiska intressen. En översyn behövs, så att även markägarna kan få del av vinsten. Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr 8.

Avslutat, Genomförd

Ärendet är avslutat

Protokoll med beslut

2001-01-24Protokoll 2000/01:55

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.