Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning

Betänkande 1995/96:LU3

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU03

Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning

---

Innehåll

• Utskottet
• Hemställan

1995/96
LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:229 om
vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning. Propositionen innehåller
förslag till vissa ändringar av reglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen
(1972:207) om förmåner som skall avräknas när man bestämmer skade-
stånd för inkomstförlust med anledning av personskada.

Enligt förslaget skall avräkning göras för ersättning för inkomstförlust
från vissa personförsäkringar. I fortsättningen skall det inte ha någon bety-
delse om det är en individuellt tecknad försäkring, en gruppförsäkring eller
en kollektivavtalsgrundad försäkring. Det avgörande skall enligt förslaget i
stället vara om försäkringen är en anställningsförmån för den som har
tillfogats skadan. Så är det i de fall där premierna för försäkringen betalas
av arbetsgivaren. Samma regel föreslås gälla för olycksfalls- och sjukför-
säkringar som för pensionsförsäkringar.

I propositionen behandlas också frågan om avräkning för sjuklön som
arbetsgivaren betalar på grund av bestämmelserna i lagen (1991:1047) om
sjuklön.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

Propositionen, som inte föranlett någon motion, tillstyrks av utskottet.

Propositionen

I proposition 1994/95:229 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -
efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar regeringens förslag till lag
om ändring i skadeståndslagen (1972:207).

Lagförslaget har intagits som bilaga till betänkandet.

Utskottet

Allmän bakgrund

Regler om bestämmande av skadestånd finns i 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207), SkL. Skadestånd vid personskada skall enligt 5 kap. 1 § om-
fatta ersättning för dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels in-
komstförlust, dels ock sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men
samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Av 5 kap. 2 § SkL följer att
ersättning också utgår för bl.a. förlust av underhåll i de fall personskadan
lett till döden.

Vid bestämmandet av skadeståndet för inkomstförlust eller förlust av
underhåll skall enligt 5 kap. 3 § SkL avräknas vissa förmåner som den
skadelidande med anledning av förlusten har rätt till. Sålunda skall avräk-
nas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, eller annan likartad förmån (punkt 1). Vidare skall
avräknas sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av
anställningsavtal (punkt 2). Avräkning skall också göras för pension som
utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring (punkt 3) samt för
periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukför-
säkring som har meddelats på grund av kollektivavtal (punkt 4). En er-
sättning som inte faller inom ramen för dessa bestämmelser skall inte
avräknas. Detta innebär att det inte görs någon avräkning för pension som
utgår på grund av en individuell tjänstepensionsförsäkring. Inte heller när
det gäller individuellt tecknade olycksfalls- och sjukförsäkringar görs
någon avräkning. Innebörden av att försäkringen skall ha "meddelats på
grund av kollektivavtal" torde vara att avräkning skall göras enbart för
periodisk ersättning från kollektivavtalsgrundad försäkring, dvs. sådan
försäkring som tecknas av arbetsgivare för att ge försäkringsskydd åt an-
ställda och som meddelas enligt villkor som följer ett i villkoren angivet
kollektivavtal.

De nuvarande bestämmelserna om avräkning bygger på principen att
skadeståndet skall täcka den verkliga förlusten. Varken under- eller över-
kompensation skall uppstå. Bestämmelserna bygger vidare på grundsatsen
att avräkningen skall ske enligt en nettometod. Denna innebär att skade-
ståndsbeloppet skall bestämmas så att det motsvarar endast den del av
förlusten som avräkningsförmånerna inte täcker. För sådan ersättning som
skall avräknas föreligger över huvud taget inte skadeståndsskyldighet.
Detta medför att någon regressrätt inte föreligger beträffande avräknings-
förmånerna. Den som utgett en avräkningsförmån kan därför inte av ska-
devållaren återkräva vad som utgetts.

En annan metod för avräkning är den s.k. bruttometoden. Skadeståndet
bestäms då till ett belopp som motsvarar hela skadan. När förmåner som är
förenade med regressrätt betalas ut till den skadelidande före skade-

ståndsersättningen minskar hans skadeståndsfordring i motsvarande mån.
Om den skadelidande blir ersatt genom skadestånd har han därefter inte
rätt att uppbära en förmån för motsvarande förlust, om förmånen är för-
enad med regressrätt. Det innebär t.ex. att försäkringsgivarens ansvar för
förlusten vid skadereglering minskar, om försäkringstagaren väljer att
kräva skadestånd i stället för att begära försäkringsersättning och den
skadeståndsskyldige betalar ut skadeståndet.

Som skäl för nettometoden har anförts att den underlättar skaderegle-
ringar och att parterna redan från början med säkerhet kan beräkna skade-
ståndets storlek. I förarbetena har vidare framhållits att en regressrätt be-
träffande de förmåner som skall avräknas oftast har ringa ekonomisk bety-
delse för den som betalar ut förmånen (prop. 1975:12 s. 128). Dessutom
har det varit en strävan att utforma bestämmelserna så att man ökar bety-
delsen av sådana generella förmåner som utgår oberoende av den tillfälliga
omständigheten om rätt till skadestånd föreligger. Att skadeståndsrättens
betydelse på personskadeområdet minskas har ansetts vara en fördel (prop.
1975:12 s. 125).

En följd av den nuvarande samordningen är, som framgått ovan, att re-
gressrätten är begränsad. Skadevållaren behöver därför i regel bara betala
en mindre del av skadan. Denna effekt har varit föremål för diskussion.
Hösten 1991 behandlade utskottet (bet. 1991/92:LU28) en motion som
gällde frågan om regressrätt för utbetald sjuklön enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön, som trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen innebär att en
arbetstagare ges rätt att under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall
(sjuklöneperiod) behålla en viss andel av den lön och andra anställnings-
förmåner som han annars skulle ha gått miste om till följd av sjukdomen.
Rätten till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring gäller inte under
sjuklöneperioden. Lagen om sjuklön är tvingande till arbetstagarens för-
mån. I den då aktuella motionen anfördes att arbetsgivaren bör ha regress-
rätt i fall då han tvingas betala ut sjuklön till en arbetstagare på grund av
att denne blivit rånad eller nedslagen på sin fritid och blir sjukskriven.

Utskottet konstaterade att den lagstadgade rätt till sjuklön för arbetstaga-
re i allmänhet som skulle införas fr.o.m. den 1 januari 1992 var en nyhet i
svensk lagstiftning. Någon ändring av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL
hade inte skett i samband med att den nya lagstiftningen om sjuklön ge-
nomfördes. Vad som kommer att gälla i fråga om arbetsgivarens regress-
rätt beträffande utbetald sjuklön blir därför, anförde utskottet, att bedöma
med ledning av nuvarande bestämmelser i SkL. Ett ställningstagande till
motionärernas förslag om sådan regressrätt kräver därför ett klarläggande
av huruvida den lagstadgade sjuklönen utgör en sådan förmån som enligt 5
kap. 3 § skall avräknas vid bestämmandet av skadestånd. Sammanfatt-
ningsvis ansåg utskottet att det inte är helt klart om bestämmelserna i 5
kap. 3 § SkL omfattar sjuklön som utgår enligt den nya lagen. Därmed är
det också osäkert vad som gäller i fråga om arbetsgivares möjligheter att
utöva regressrätt för sjuklönen. Enligt utskottet var det angeläget att ett

klarläggande snarast möjligt sker lagstiftningsvägen. Utskottet var emel-
lertid för sin del inte berett att då framlägga ett förslag till lagändring som
löser problemet. Det borde i stället ankomma på regeringen att i hela dess
vidd överväga den principiella frågan om avräkning för sjuklön och ar-
betsgivares regressrätt samt framlägga förslag till de lagstiftningsåtgärder
som erfordras. Vad utskottet anfört borde, med anledning av motionen i
fråga, ges regeringen till känna. Riksdagen biföll utskottets hemställan
(rskr. 1991/92:45).

I början av år 1994 förordnade Justitiedepartementet en särskild utredare
med uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna i 5 kap. 3 § SkL.
Uppdraget redovisades i maj 1994 i promemorian (Ds 1994:73) Vissa
avräkningsfrågor vid personskadeersättning. Förutom frågan om avräkning
och regressrätt för sjuklön behandlas i promemorian ett spörsmål som
Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag tog upp i en skrivelse till Justi-
tiedepartementet år 1982. I skrivelsen föreslogs att också pension som
betalas på grund av individuell tjänstepensionsförsäkring i forsättningen
skall avräknas när skadestånd bestäms. Promemorian, som remissbehand-
lats, ligger till grund för förslagen i förevarande proposition.

Avräkning för lagstadgad sjuklön

I promemorian görs sammanfattningsvis den bedömningen att lagtexten
och de tankegångar som ligger bakom samordningsreglerna i 5 kap. 3 §
SkL samt vissa systematiska hänsyn ger stöd för att också sjuklön enligt
1991 års lag skall avräknas från skadeståndet och regressrätt således inte
föreligga. Också regeringen gör den bedömningen att bestämmelsen i 5
kap. 3 § 2 SkL om avräkning för viss sjuklön får anses omfatta sjuklön
enligt 1991 års lag. Detta bör, enligt regeringens mening, gälla även fort-
sättningsvis. Arbetsgivaren bör sålunda inte ha regressrätt mot skadevålla-
ren. Enligt regeringens mening bör frågan bedömas mot bakgrund av hela
det ersättningssystem som skall skydda den skadelidande vid personskada.
Regeringen pekar därvid på att de väsentligaste dragen i 1975 års ersätt-
ningssystem alltjämt kvarstår och det kommer inte i fråga att nu ändra de
grundläggande principerna för ersättningssystemet. Inte heller bör det,
enligt regeringens mening, komma i fråga att särbehandla sjuklön. Detta
skulle vara ett främmande inslag i det nuvarande systemet för samordning
mellan skadestånd och andra förmåner att i fråga om sjuklön frångå netto-
metoden när skadeståndet bestäms. Enligt regeringen kan det dock finnas
anledning att så småningom göra en mer allmän översyn av reglerna om
samordning mellan å ena sidan skadeståndet för personskada och å andra
sidan försäkring och andra förmåner med anledning av skadan.

Vad som sålunda anförts i propositionen föranleder inga erinringar från
utskottets sida.

Avräkning för ersättning från pensionsförsäkring, sjukförsäk-
ring och olycksfallsförsäkring

I propositionen föreslår regeringen att periodisk ersättning för inkomstför-
lust från försäkring skall avräknas från skadestånd för förlusten, om er-
sättningen betalas från en försäkring som är att anse som en anställnings-
förmån. Samma regel skall enligt förslaget gälla för olycksfalls- och sjuk-
försäkring som för pensionsförsäkringar. Efterlevandepension skall också
avräknas, om den betalas från en försäkring som är en anställningsförmån.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996. De nya bestämmel-
serna bör enligt regeringens mening i enlighet med allmänna skadestånds-
rättsliga grundsatser tillämpas på skador som inträffar efter ikraftträdandet.
Några särskilda övergångsbestämmelser anses därför inte erforderliga.

Som framgått av redovisningen ovan är det endast pension som betalas
på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring som skall avräknas när
skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll bestäms (5 kap. 3 §
3 SkL). Vid bestämmelsens tillkomst år 1975 förekom inte individuella
tjänstepensionsförsäkringar i någon större utsträckning. Av propositionen
framgår att det numera är vanligt att en arbetsgivare åtar sig att betala en
pensionsförsäkring för sådana arbetstagare som inte är anslutna till en
kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring. I framtiden är det inte
osannolikt att individuella pensionslösningar inom ramen för anställnings-
förhållanden blir ännu vanligare än i dag. Utvecklingen innebär att frågan
om avräkning för individuella tjänstepensionsförsäkringar har stor betydel-
se. Enligt den bedömning som görs i promemorian som ligger till grund
för propositionen står det klart att de individuella pensionsförsäkringarna
till innehållet inte avviker nämnvärt från de kollektiva försäkringarna. De
skillnader som finns torde ha liten betydelse för frågan om pensionsbelop-
pet bör avräknas från skadestånd eller inte.

Utskottet delar den uppfattning som förts fram i propositionen att de in-
dividuella tjänstepensionsförsäkringarna bör behandlas på samma sätt som
de kollektiva försäkringarna i fråga om avräkning.

När det gäller olycksfalls- och sjukförsäkringar innebär nuvarande be-
stämmelse (5 kap. 3 § 3 SkL) att avdrag inte skall göras för periodisk
ersättning från sådana kollektiva försäkringar som arbetsgivaren visserli-
gen betalar men som inte meddelats på grund av kollektivavtal. Enligt
regeringens mening finns det anledning att ifrågasätta denna avgränsning.
Här liksom i fråga om tjänstepensionsförsäkringar bör beaktas att det har
skett en långtgående utveckling på försäkringsmarknaden och att det nu-
mera erbjuds en rad olika försäkringar som tecknas inom ramen för an-
ställningsavtal. Regeringen anser att det är följdriktigt att periodisk ersätt-
ning från olycksfalls- och sjukförsäkring som meddelas på grund av kol-
lektivavtal avräknas eftersom motsvarande förmåner - i första hand sjuk-
lön - skall avräknas, om arbetsgivaren själv betalar ut ersättningarna.
Däremot är det inte enligt regeringens mening motiverat att låta avräk-
ningsfrågan bero på försäkringens koppling till kollektivavtal. På samma

sätt som när det gäller pensionsförsäkringar framstår det som naturligt att
periodiska försäkringsersättningar behandlas lika i fråga om avräkning om
de betalas från en försäkring som arbetsgivaren betalar premien för. För-
säkringen är då en anställningsförmån, och anställningsförmåner bör be-
handlas lika, om inte starka skäl talar för motsatsen. Vid bedömningen av
om en försäkring är en anställningsförmån bör man, anför regeringen
vidare, i princip ta fasta på det lätt konstaterbara förhållandet att premien
för försäkringen betalas av den skadelidandes arbetsgivare.

Utskottet har inte heller i denna del någon annan uppfattning än rege-
ringen.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att förslaget innebär att be-
stämmelserna om avräkning ändras på det sättet att alla försäkringar -
pensionsförsäkringar och andra försäkringar där ersättningen betalas ut
periodiskt - som är att anse som anställningsförmåner i fortsättningen
behandlas på samma sätt. Utskottet anser i likhet med regeringen att en
sådan ändring gör reglerna enklare och mer konsekventa. Förslaget innebär
dessutom att regleringen kan förenklas väsentligt och de nuvarande punk-
terna 2-4 i 5 kap. 3 § SkL sammanföras till en enda punkt. Inte heller råder
längre någon osäkerhet i fråga om vad som gäller beträffande avräkning av
sjuklön. Utskottet har således ingen erinran mot att förslaget genomförs.

Som anförs på flera ställen i propositionen finns det emellertid anled-
ning att göra en mer allmän översyn av reglerna om samordning mellan å
ena sidan skadestånd för personskada och å andra sidan försäkring och
andra förmåner i anledning av skadan. Vid en sådan översyn är naturligtvis
också frågan om regressrätt för utgivna förmåner av central betydelse. En
övergripande utredning av här avsett slag får anses påkallad med hänsyn
till att grundprinciperna på området gällt sedan mycket lång tid och inte
övervägts närmare mot bakgrund av den utveckling som skett på bl.a.
försäkringsområdet. Utskottet utgår från att regeringen i lämpligt samman-
hang tar initiativ till en sådan översyn.

Hemställan

Utskottet hemställer beträffande avräkning vid personskadeersättning

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i skade-
ståndslagen (1972:207).

Stockholm den 26 oktober 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita
Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin
Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg
(v), Sven-Erik Österberg (s), Birgitta Carlsson (c),
Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m).

Propositionens lagförslag

Förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)1 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §2

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av un-
derhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlus-
ten har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på grund av
obligatorisk försäkring enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring eller
på grund av lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring, eller annan
likartad förmån,

2. sjuklön eller pension som utges av
arbetsgivare på grund av anställ-
ningsavtal,

3. pension som utgår på grund
av kollektiv tjänstepensionsför-
säkring,

4. periodisk ersättning som utgår på
grund av sådan olycksfalls- eller
sjukförsäkring som har meddelats på
grund av kollektivavtal.

1. ersättning som betalas på
grund av obligatorisk försäkring
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring eller på grund av lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring eller någon annan likartad
förmån,

2. pension eller annan periodisk
ersättning eller sjuklön, om för-
månen betalas av en arbetsgivare
eller på grund av en försäkring
som är en anställningsförmån.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996.

1 Lagen omtryckt 1975:404.

2 Senaste lydelse 1977:272.

Gotab, Stockholm 1995