Villkorlig frigivning, m.m.

Betänkande 1992/93:JuU11

Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU11

Villkorlig frigivning, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Bilaga
• Innehållsförteckning

1992/93
JuU11

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet bl.a. ett
regeringsförslag om en ny ordning för villkorlig frigivning från
fängelsestraff. Genom den nya lagstiftningen, som föreslås träda
i kraft den 1 juli 1993, avskaffas den obligatoriska
halvtidsfrigivningen och i stället införs en huvudregel som
innebär att fakultativ villkorlig frigivning kan ske efter
avtjänandet av två tredjedelar av strafftiden.

Vid betänkandet har fogats fyra reservationer (s och nyd).

Propositionen

I proposition 1992/93:4 (Justitiedepartementet) har regeringen
föreslagit riksdagen att anta av Lagrådet granskade förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.,

4. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,

5. lag om ändring i passlagen (1978:302),

6. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1992/93:Ju1 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om villkorlig frigivning.

1992/93:Ju2 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att upphäva systemet med villkorlig
frigivning,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att
villkorlig frigivning får komma i fråga först efter det att
minst tre fjärdedelar av strafftiden har avtjänats,

3. att riksdagen beslutar att 26 kap. 6 § brottsbalken ändras
så att villkorlig frigivning inte får ske förrän
verkställigheten pågått minst tre månader,

4. att riksdagen beslutar att villkorlig frigivning av den som
dömts till fängelse i lägst två år endast får komma i fråga om
synnerliga skäl talar för det,

5. att riksdagen beslutar att särbehandling i fråga om
villkorlig frigivning vid dom på fängelse i lägst två år inte
bör gälla för den som dömts för skattebrott och annan liknande
ekonomisk brottslighet som är riktad mot staten.

1992/93:Ju3 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1992/93:4.

1992/93:Ju4 av John Andersson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
brottsbalken,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
rättegångsbalken,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift
att se över straffskalorna enligt vad i motionen anförts om
alternativ till fängelse m.m.

1992/93:Ju5 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1992/93:4,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om villkorlig frigivning.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju819 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förverkande av villkorligt fängelsestraff.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den villkorliga frigivningen.

Utskottet

Inledning

Fram till den 1 juli 1983 gällde ett system för den
villkorliga frigivningen från fängelsestraff som i princip
innebar att frigivning var möjlig efter det att två tredjedelar
av straffet avtjänats. Frågan om frigivning skulle prövas i
varje enskilt fall; det var med andra ord fråga om fakultativ
villkorlig frigivning. År 1983 ändrades reglerna om villkorlig
frigivning på så sätt att obligatorisk halvtidsfrigivning
infördes för den stora majoriteten av de intagna som omfattas av
reglerna. Debatten om det straffrättsliga påföljdssystemet har
sedan dess dominerats av frågan om villkorlig frigivning från
fängelsestraff. Flera utredningar har behandlat frågan eller
anslutande frågor.

Fängelsestraffkommittén föreslog i sitt huvudbetänkande (SOU
1986:13--15) Påföljd för brott en övergång till obligatorisk
frigivning efter två tredjedelar av avtjänad strafftid.
Förslaget kombinerades med förslag om sänkta straffskalor i
syfte att motverka att de ändrade reglerna skulle leda till
generellt längre anstaltstider.

I årets budgetproposition (1991/92:100, bil. 3, s. 46)
uttalade justitieministern att kommitténs förslag inte var
ägnade att läggas till grund för en långsiktig och varaktig
lösning av den villkorliga frigivningen. Det var hennes avsikt
att föreslå regeringen att tillkalla en utredning som bl.a.
skulle ha till uppgift att ta fram underlag för och lämna
förslag till hur frågan om den villkorliga frigivningen skulle
lösas på sikt. Hon uttalade samtidigt att det var hennes
uppfattning att det inte var möjligt att bibehålla de nuvarande
reglerna i avvaktan på utredningens förslag och beredningen av
dessa. Hon avsåg i stället att redan under våren 1992 lägga fram
förslag som i princip innebär en återgång till den reglering som
gällde innan halvtidsreformen genomfördes år 1983.

Under våren 1992 upprättades inom Justitiedepartementet en
promemoria innehållande förslag till en återgång till den
ordning för villkorlig frigivning som gällde före den 1 juli
1983. En hearing i ärendet hölls i mitten av april månad.

Även Påföljdsutredningen (Ju 1990:02) har behandlat vissa
frågor om verkställighet av fängelsestraff i sitt betänkande
(SOU 1991:45) Påföljdsfrågor. Det gäller bl.a. frågan om
frigivningspermission och övervakning efter villkorlig
frigivning. Betänkandet har remissbehandlats.

Regeringen tillsatte under våren 1992 en utredning för översyn
av vissa frågor som rör påföljdssystemet (dir. 1992:47).
Kommittén, som antagit namnet Straffsystemkommittén, skall
enligt sina direktiv lägga fram förslag till vad som i ett
längre perspektiv bör gälla för frigivning från fängelsestraff.
Kommittén skall därvid pröva om systemet med villkorlig
frigivning skall behållas och hur detta i så fall bör vara
utformat. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat
senast den 1 oktober 1993.

Den ovannämnda promemorian och vad som framkom under hearingen
jämte delar av det ovan nämnda utredningsarbetet ligger till
grund för den nu aktuella propositionen.

Under ärendets beredning har utskottet hållit en utfrågning
med företrädare för kriminalvården om anstaltsbeläggningen m.m.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen skall avskaffas. Huvudregeln om tidpunkten
för villkorlig frigivning föreslås bli att minst två tredjedelar
av strafftiden skall ha avtjänats. Villkorlig frigivning
föreslås bli fakultativ, och prövning av frigivningen skall
kunna göras i varje enskilt fall. Vid prövningen av om den
villkorliga frigivningen bör senareläggas skall särskilt beaktas
om förutsättningarna för den intagnes anpassning i samhället
framstår som speciellt ogynnsamma med hänsyn till
frigivningsförhållandena, hans uppförande under
anstaltsvistelsen eller andra särskilda omständigheter.

Alla som döms till tidsbestämt fängelse i minst en månad
föreslås kunna friges villkorligt. Undantag görs för fängelse
som utgör förvandlingsstraff för böter och för fängelse som har
ådömts tillsammans med skyddstillsyn.

För långtidsdömda föreslås särskilda regler. Har någon dömts
till fängelse i två år eller mer för särskilt allvarlig
brottslighet, får han inte friges förrän två tredjedelar av
tiden avtjänats, om det finns en påtaglig risk att han kommer
att återfalla i sådan brottslighet. I övriga fall med utdömda
straff på två år eller mer kan frigivning få ske tidigare, dock
inte förrän halva tiden har avtjänats. För fängelsestraff på
mellan ett och två år föreslås en särskild reglering så att
tröskeleffekter undviks.

Prövning av frågan om villkorlig frigivning skall göras av
Kriminalvårdsnämnden. För den som avtjänar fängelse på kortare
tid än två år fordras dock att Kriminalvårdsstyrelsen eller
annan, som styrelsen bestämmer, särskilt påkallar att nämnden
skall pröva frågan.

Möjlighet till frigivningspermission öppnas för alla som
avtjänar fängelse från och med den dag då villkorlig frigivning
tidigast kan komma i fråga.

Övervakning efter villkorlig frigivning skall kunna ske av dem
som friges från straff på minst två månader.

Överföring av verkställighet till annat land av brottmålsdom
föreslås kunna prövas av regeringen om särskilda skäl föranleder
det.

De lagändringar som berör villkorlig frigivning föreslås träda
i kraft den 1 juli 1993 och övriga den 1 januari 1993.

Villkorlig frigivning

Historik

Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt år 1906 (prop.
1906:49, LU33, rskr. 71). Från början begränsades tillämpningen
till sådana fall där två tredjedelar av verkställighetstiden och
minst två år hade avtjänats. Den aktuella bestämmelsen var
fakultativ. En mängd faktorer, bl.a. sannolikheten av att den
dömde på fri fot skulle förhålla sig väl samt dennes tidigare
vandel och uppförande under fängelsetiden, inverkade på frågan
om villkorlig frigivning.

År 1918 utsträcktes möjligheten till villkorlig frigivning
avsevärt genom att den minsta strafftid som måste ha avtjänats
sänktes till ett år (prop. 1918:375, LU 74, rskr. 390).

År 1943 antogs en ny lag om villkorlig frigivning (prop.
1943:252, 1LU 49, rskr. 352). I lagen skildes mellan
obligatorisk och fakultativ villkorlig frigivning. Obligatorisk
frigivning skulle för den som undergick tidsbestämt
frihetsstraff på minst sex månader ske efter fem sjättedelar av
strafftiden. Kvotdelen för fakultativ villkorlig frigivning
skulle fortfarande vara två tredjedelar. Den minsta strafftid
som den dömde skulle ha avtjänat sänktes dock från ett år till
åtta månader. Förutsättningen för fakultativ frigivning var att
den skulle kunna antas främja den dömdes anpassning i samhället.
Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning skulle särskilt
beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och
sinnesinriktning vid den tid då frigivning ifrågasattes, hans
beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada samt de
förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter
frigivningen.

År 1961 sänktes den minsta tid som den dömde skulle ha
avtjänat för att få fakultativ villkorlig frigivning till fyra
månader (prop. 1961:125, 1LU 32, rskr. 230).

Reglerna om villkorlig frigivning i 1943 års lag överfördes i
allt väsentligt till brottsbalken (BrB).

Kort tid efter BrB:s ikraftträdande år 1965 ändrades reglerna
om villkorlig frigivning (prop. 1965:159, 1LU 37, rksr. 378).
Obligatorisk villkorlig frigivning avskaffades. Den fakultativa
villkorliga frigivningen ändrades på det sättet att möjlighet
öppnades till villkorlig frigivning efter halva tiden. Som
förutsättning för halvtidsfrigivning uppställdes att särskilda
skäl skulle föreligga. Den tidigare gällande förutsättningen för
villkorlig frigivning att den skulle kunna antas främja den
dömdes anpassning i samhället slopades.

År 1974 gjordes en ändring i fråga om de omständigheter som
skall särskilt beaktas vid prövningen av fråga om villkorlig
frigivning (prop. 1974:20, JuU2, rskr. 99). Sådana
omständigheter blev efter ändringen verkningarna av fortsatt
frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans
anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter frigivningen. Ändringen
innebar allså bl.a. att den dömdes uppförande under
anstaltstiden inte längre nämns bland de omständigheter som
skall beaktas särskilt vid prövningen.

I samband med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades med
verkan fr.o.m. år 1980 genomfördes också vissa ändringar av
institutet villkorlig frigivning. Bl.a. sänktes den tid som den
dömde minst skulle ha avtjänat för att få villkorlig frigivning
från fyra till tre månader (prop. 1978/79:212, JuU38, rskr.
408).

Vidare gjordes i samband med att interneringspåföljden
avskaffades år 1981 viss ändring när det gäller
förutsättningarna för att bevilja villkorlig frigivning.
Ändringen innebar att vid prövning av fråga om villkorlig
frigivning av den som avtjänar fängelsestraff för särskilt
allvarlig brottslighet, som har riktat sig mot eller medfört
fara för liv eller hälsa, större vikt än annars skulle tillmätas
frågan om det fanns påtaglig risk för att den dömde efter
frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag
(prop. 1980/81:76, JuU25, rskr. 211).

År 1982 sänktes den minsta tid som den dömde måste ha avtjänat
för att få villkorlig frigivning från tre till två månader
(prop. 1981/82:153, JuU51, rksr. 279).

De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning infördes
genom den s.k. halvtidsreformen år 1983 (prop. 1982/83:85,
JuU26, rskr. 241). Den ordning som gällde dessförinnan kan
sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt. Den som undergick
fängelse på viss tid fick friges villkorligt när två tredjedelar
eller, om särskilda skäl förelåg, halva tiden avtjänats.
Verkställigheten måste dock alltid ha pågått minst två månader
innan villkorlig frigivning fick ske. Om flera fängelsestraff
verkställdes samtidigt, bildade den sammanlagda fängelsetiden
utgångspunkt för tidsberäkningen. Vid prövning av fråga om
villkorlig frigivning skulle särskilt beaktas verkningarna av
fortsatt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för
hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i
vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen.
Avtjänade den dömde fängelsestraff för särskilt allvarlig
brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller
hälsa skulle frågan om det fanns påtaglig risk för att han efter
frigivningen skulle fortsätta med brottslighet av samma slag ges
större vikt vid prövningen än annars. Fråga om villkorlig
frigivning prövades av övervakningsnämnd om strafftiden inte
översteg ett år och i annat fall av Kriminalvårdsnämnden.

Den praxis som utbildades beträffande tidpunkter för
villkorlig frigivning är återgiven i Fängelsestraffkommitténs
delbetänkande
(SOU 1981:92) Villkorlig frigivning (s. 73 f). Kort kan den
sammanfattas enligt följande. De som dömdes till fängelse i
kortare tid än ett år frigavs i allmänhet inte förrän två
tredjedelar av straffet avtjänats. För dem som dömdes till långa
straff medgavs däremot i allmänhet halvtidsfrigivning. Som långa
straff räknades i dessa sammanhang tider på två år och sex
månader eller mera. För det unga klientelet -- till vilket
räknades dem som ännu inte fyllt 23 år vid tiden för brottets
begående -- ansåg Kriminalvårdsnämnden en strafftid på ett år
och sex månader eller mera som en lång tid. Samma principer
tillämpades för det äldsta klientelet. Någon fast åldersgräns
för detta fanns inte. Principen tillämpades ibland redan från
50-årsåldern. För att förebygga orättvisa tröskeleffekter togs
särskild hänsyn till dem som dömts till fängelsestraff under den
gräns som normalt tillämpades för halvtidsfrigivning. Det
faktiska frihetsberövandet jämfördes därvid med den tid en
intagen med strafftid på två år och sex månader resp. ett år och
sex månader skulle avtjäna om han frigavs på halvtidsdagen.
Undantag från den praxis som nu har redovisats gällde för dem
som dömts för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa och för vilka det
bedömdes finnas en påtaglig risk för återfall i brottslighet av
samma slag.

Gällande ordning

Huvudregeln om villkorlig frigivning är enligt 26 kap. 6 § BrB
att den som avtjänar ett tidsbestämt fängelsestraff skall friges
villkorligt när halva tiden har avtjänats. Den villkorliga
frigivningen är i huvudsak obligatorisk. Från fängelsestraff på
två månader eller kortare tid får villkorlig frigivning inte
ske. För längre straff gäller att minst två månader måste ha
avtjänats. Undantag från huvudregeln om villkorlig frigivning
gäller enligt den nämnda bestämmelsen dels för fängelsestraff
som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn och för
förvandlingsstraff på böter, dels under vissa omständigheter för
det fall att den dömde själv vill avtjäna längre tid av
straffet.

Den som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt
allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara
för liv eller hälsa får, enligt 26 kap. 7 § BrB, inte friges
villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats
om det bedöms föreligga en påtaglig risk för att han efter
frigivningen fortsätter brottslig verksamhet av samma slag. Ett
beslut om villkorlig frigivning från straff på två år eller mer
fattas av Kriminalvårdsnämnden. Vid prövning av frågan om
villkorlig frigivning skall ske senare än vid tvåtredjedelstid
skall, förutom återfallsrisken, beaktas verkningarna av fortsatt
frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans
anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter frigivningen. I praktiken
brukar frigivning ske på tvåtredjedelsdagen.

Förslaget

Allmänna utgångspunkter

Regeringsförslaget innebär att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen avskaffas genom en huvudsaklig återgång
till de regler som gällde före den 1 juli 1983. Den nuvarande
rätten till villkorlig frigivning ersätts med en möjlighet till
frigivning som i princip förutsätter en prövning i det enskilda
fallet. Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den
utmätta strafftiden behålls således tills vidare.

I motion Ju2 begärs att ordningen med villkorlig frigivning
skall avskaffas och att hela straffet skall avtjänas.

Som framgått ovan skall Straffsystemkommittén enligt sina
direktiv lägga fram förslag till vad som i ett längre perspektiv
bör gälla för frigivning från fängelsestraff. Kommittén skall
därvid pröva om systemet med villkorlig frigivning skall
behållas och hur detta i så fall bör vara utformat.

Utskottet vill i denna del framhålla vad som anförs i
propositionen (s. 20), nämligen att ordningen med villkorlig
frigivning från fängelsestraff är en central del i det
straffrättsliga reaktionssystemet och att den har ett nära
samband med påföljdssystemets utformning i övrigt. En mer
långsiktig och varaktig lösning kräver överväganden som inte
endast tar sikte på den villkorliga frigivningen som sådan. Den
villkorliga frigivningen måste ses i sitt samband med
reaktionssystemet i övrigt. Härvid är det bl.a. viktigt att
försäkra sig om att rättsväsendets resurser används på ett
kriminalpolitiskt så ändamålsenligt och effektivt sätt som
möjligt och att eventuella nya resurser verkligen satsas på de
områden där de har störst möjlighet att göra nytta. Utskottet är
inte berett att i nuvarande beredningsläge ta ställning till
frågan om den villkorliga frigivningen på sikt skall behållas
eller inte. I denna del bör Straffsystemkommitténs arbete och
beredningen av det avvaktas. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till nu berört yrkande i motion Ju2.

I motionerna Ju3, Ju4 och Ju5 begärs, som det får förstås,
avslag på propositionen såvitt gäller förslagen om den
villkorliga frigivningen. I motion Ju5 kritiseras ordningen med
att nu införa ett provisorium i avvaktan på en mera genomarbetad
lösning, och det begärs uttryckligen att
Straffsystemkommitténs förslag i frågan och beredningen av det
bör avvaktas innan en ändring av den gällande ordningen
genomförs. I motionerna Ju3, Ju5 och Ju833 krävs ett system med
obligatorisk villkorlig frigivning och motionärerna förespråkar
en ökad användning dels av andra påföljder än fängelse, t.ex.
samhällstjänst och kontraktsvård, dels av frigivningspermission.

Som justitieministern anför i propositionen har
halvtidsreformen efter sitt genomförande utsatts för en
omfattande och berättigad kritik, och det finns nu en bred
politisk enighet om att systemet i princip bör avskaffas.
Kritiken har bl.a. gått ut på att den stora skillnaden mellan
utmätt straff och faktisk anstaltstid som gäller vid
halvtidsfrigivning kan framstå som obegriplig för allmänheten
och därmed rubba förtroendet för rättsväsendet (jfr Lagrådets
yttrande i prop. 1982/83:85 s. 143 f).

Mot den här angivna bakgrunden kan det, enligt utskottets
uppfattning, inte anses försvarligt att låta nuvarande system
fortsätta att gälla i avvaktan på Straffsystemkommitténs förslag
och beredningen av detta, utan det är klart angeläget att
snarast möjligt avskaffa den obligatoriska halvtidsfrigivningen.
Med hänsyn till att beredningsunderlag för närvarande saknas för
en mer förutsättningslös prövning av vad som bör gälla på längre
sikt är den åtgärd som i det korta perspektivet är möjlig enligt
utskottets mening en återgång till i huvudsak den ordning som
gällde före halvtidsreformen år 1983. Utskottet vill särskilt
peka på att den ordningen tillämpades under en relativt lång
period utan att tillnärmelsevis utsättas för den kritik som
riktats mot halvtidsfrigivningen. En återgång till den ordningen
tillgodoser också i betydande utsträckning den strävan efter en
större enhetlighet inom de nordiska länderna som låg bakom
lagstiftningen dessförinnan. Erfarenheterna av det gamla
systemet talar för att det bör finnas goda förutsättningar för
att det nu föreslagna likartade systemet skall fungera
tillfredsställande även under tiden fram till dess att en helt
genomarbetad lösning av hur den villkorliga frigivningen bör
vara utformad kan träda i kraft.

När det gäller frågan om obligatorisk eller fakultativ
villkorlig frigivning anser utskottet, i likhet med
justitieministern, att den villkorliga frigivningen inte bör
styras genom helt obligatoriska regler. Det bör finnas en
möjlighet att beakta individuella förutsättningar vid prövningen
av om villkorlig frigivning skall beviljas. Även med ett system
med fakultativa regler finns det emellertid anledning av
överväga om villkorlig frigivning bör medges tämligen
regelmässigt eller om särskilda skäl skall krävas. Mer påtagliga
förändringar av möjliga tidpunkter och villkor för villkorlig
frigivning förutsätter i sin tur att en lång rad andra frågor
tas upp till en mer förutsättningslös prövning. En sådan
prövning av institutet villkorlig frigivning skall ske av
Straffsystemkommittén, som enligt sina direktiv bl.a. skall
pröva om villkorlig frigivning skall ha olika obligatoriska
inslag. Kommittén skall också se över frågan om ett framtida
system med villkorlig frigivning skall kombineras med t.ex.
frigivningspermission. Enligt direktiven skall kommittén också
se över hur olika alternativ till fängelse såsom kontraktsvård
och samhällstjänst lämpligen kan utformas och inordnas i vårt
påföljdssystem. Enligt direktiven bör inriktningen här vara att
öka utrymmet för alternativ till fängelse genom att öppna
möjligheter till andra icke frihetsberövande påföljder än de som
nu finns och att ytterligare utveckla redan tillgängliga
påföljder.

Utskottet anser således att det nuvarande systemet med i
princip obligatorisk halvtidsfrigivning bör överges nu, och
utskottet ställer sig således bakom förslaget i propositionen.
När det gäller övriga här behandlade motionsönskemål hänvisar
utskottet till Straffsystemkommitténs arbete som inte bör
föregripas. I det sammanhanget vill utskottet erinra om att
riksdagen under förra riksmötet antog lagförslag om en
utvidgning till hela landet av påföljdsformen samhällstjänst
(1991/92:JuU24). Utskottet avstyrker bifall till nu aktuella
delar av motionerna Ju3, Ju4, Ju5 och Ju833.

Tidpunkten för villkorlig frigivning

Enligt regeringsförslaget skall huvudregeln vara att alla som
har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff i minst en månad
skall kunna friges villkorligt tidigast efter två tredjedelar av
strafftiden. Villkorlig frigivning skall dock inte heller i
fortsättningen kunna ske från förvandlingsstraff för böter eller
från fängelse som ådömts i samband med dom på skyddstillsyn. För
att eliminera tröskeleffekter föreslås en särskild regel för de
som avtjänar fängelsedomar på mellan ett och två års strafftid.
Dessa skall avtjäna minst åtta månader samt en tredjedel av den
resterande strafftiden som överstiger ett år.

Villkorlig frigivning från fängelsestraff på lägst två år
föreslås även i fortsättningen kunna ske efter avtjänandet av
halva strafftiden. Undantag skall dock, liksom för närvarande,
gälla vid särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns
en påtaglig risk för återfall. Denna särreglering omfattar
enligt gällande rätt endast brottslighet som riktat sig mot
eller medfört fara för liv eller hälsa. I propositionen föreslås
att särregleringen utökas med brott som ingått som ett led i en
yrkesmässig eller organiserad brottslighet. I dessa fall får
villkorlig frigivning inte meddelas förrän två tredjedelar av
den i domen bestämda strafftiden har avtjänats, om det
föreligger en påtaglig risk att den dömde efter frigivningen
återfaller i brottslighet av sådant allvarligt slag.

Den villkorliga frigivningen skall kunna senareläggas efter
den tidigaste tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid den
bedömningen skall särskilt beaktas om förutsättningarna för den
intagnes anpassning i samhället framstår som speciellt
ogynnsamma med hänsyn till frigivningsförhållandena, hans
uppförande under anstaltsvistelsen eller andra särskilda
omständigheter. Kriminalvårdsnämnden skall alltid pröva frågan
om villkorlig frigivning beträffande dem som dömts till fängelse
i minst två år. I övriga fall skall nämnden pröva frågan om
detta påkallas av kriminalvården.

I motion Ju2 hemställs om en ordning som innebär att
fakultativ villkorlig frigivning blir aktuell först efter det
att tre fjärdedelar av straffet, dock minst tre månader, har
avtjänats. I motionen framförs också åsikten att de som dömts
till fängelse lägst två år skall kunna erhålla villkorlig
frigivning endast om synnerliga skäl föreligger. Den regeln
skall dock inte gälla för intagna som gjort sig skyldiga till
ekonomisk brottslighet eller annan brottslighet som riktat sig
mot staten; dessa skall kunna villkorligt friges efter
trefjärdedels tid.

I motion Ju1 riktas kritik mot att halvtidsfrigivning kan
komma i fråga för långtidsdömda. Denna ordning bör, enligt
motionärerna, på sikt utmönstras ur lagstiftningen då systemet
ger felaktiga signaler.

Som redan framgått delar utskottet justitieministerns
uppfattning om att en återgång till i princip den gamla
ordningen nu bör genomföras med en huvudregel som innebär att
minst två tredjedelar av det utdömda straffet skall avtjänas
innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Utskottet godtar
också den föreslagna särskilda beräkningsgrunden för villkorlig
frigivning från fängelsestraff på mellan ett och två år. Denna
ordning gör att olämpliga tröskeleffekter undviks i förhållande
till att de som döms till fängelse lägst två år tills vidare
skall kunna erhålla halvtidsfrigivning, en ordning som utskottet
inte har någon erinran mot i nuläget. Häri ligger att utskottet
inte kan ställa sig bakom kravet i motion Ju2 om att villkorlig
frigivning skall kunna ske tidigast efter avtjänandet av tre
fjärdedelar av strafftiden. Här vill utskottet dock anmärka att
det nu förordade systemet ger möjlighet till senareläggning av
den villkorliga frigivningen efter den tidpunkt då den enligt
förslaget tidigast kan komma i fråga. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju2 i nu behandlad del och tillstyrker bifall till
propositionen i motsvarande del.

Inte heller är utskottet berett att tillstyrka förslaget i
motion Ju2 om att en minimitid på fängelse tre månader måste
avtjänas innan villkorlig frigivning kan äga rum. I denna del
vill utskottet anföra följande. Före halvtidsreformen föreskrevs
liksom nu att villkorlig frigivning inte kan ske innan två
månader har avtjänats. Detta har kritiserats främst med avseende
på de tröskeleffekter som det medfört. Utdömda straff på två
resp. fyra månader medför nu samma tid i anstalt. Utskottet
anser liksom justitieministern att kritiken är befogad.
Tröskeleffekten minskar visserligen genom en övergång till
tvåtredjedelsfrigivning, men det bör ändå vara så att skillnader
i strafftid -- som hänger samman med hur allvarligt domstolen
bedömt brottsligheten -- så långt som är rimligt också
återspeglas när det gäller den faktiska anstaltstiden.
Villkorlig frigivning bör därför, som föreslås i propositionen,
komma i fråga även för korta straff. Vid strafftider under en
månad uppstår dock, som framförs i propositionen, påtagliga
problem att hantera frågan om villkorlig frigivning. Sådana
strafftider förekommer relativt sällan, och straffet bestäms i
dessa fall i allmänhet till minimistraffet fjorton dagar. Några
oacceptabla tröskeleffekter i förhållande till enmånadsstraff
uppkommer inte i dessa fall även om villkorlig frigivning inte
kommer i fråga. Villkorlig frigivning bör därför inte kunna ske
vid strafftider som är kortare än en månad. Vad utskottet nu
anfört hindrar emellertid inte att frågan, som också är föremål
för Straffsystemkommitténs överväganden, på sikt kan få en annan
lösning. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i nu
behandlad del och tillstyrker motsvarande del av propositionen.

Som framgått ovan anser utskottet i likhet med
justitieministern att de som dömts till fängelse lägst två år
tills vidare skall ges möjlighet till villkorlig frigivning
efter halva strafftiden. Även med den nya ordningen bör dock,
som föreslås i propositionen, undantag gälla vid vissa typer av
särskilt allvarlig brottslighet i de fall då det finns en
påtaglig risk för återfall. Utskottet kan här ställa sig bakom
förslaget i propositionen om att utöka den grupp av brott som
omfattas av särregleringen, och utskottet vill påpeka att den
föreslagna ordningen i detta avseende innebär en betydande
skärpning i förhållande till gällande ordning genom att
särregleringen kommer att gälla även brott som ingått som ett
led i en yrkesmässig eller organiserad brottslighet. Här vill
utskottet anmärka att förslaget i motsats till vad som nu gäller
innebär att den som dömts för ett våldsbrott inte kommer att
kunna friges innan två tredjedelar har avtjänats, även om det
inte finns någon påtaglig risk för återfall i sådan brottslighet
men väl i en grövre organiserad egendomsbrottslighet. Av det
anförda framgår att utskottet inte kan ställa sig bakom yrkandet
i motion Ju2 av innebörd att villkorlig frigivning för
långtidsdömda skall kunna ske endast om synnerliga skäl
föreligger.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju2 i här behandlad del
och tillstyrker bifall till propositionen i motsvarande del.

I motion Ju1 framförs, som nyss framgått, uppfattningen att
möjligheten till halvtidsfrigivning för långtidsdömda på sikt
bör utmönstras ur lagstiftningen. Utskottet instämmer i att det
kan ifrågasättas om halvtidsfrigivning i sådana fall är en
lämplig ordning. Utskottet utgår från att Straffsystemkommittén
överväger denna fråga. Kommitténs arbete bör inte föregripas,
och utskottet avstyrker bifall till motionen.

Övriga motionsspörsmål

Under detta avsnitt tar utskottet upp några motionsyrkanden
som inte direkt tar sikte på förslagen i propositionen.

I motion Ju819 hemställs att möjligheterna att förverka
villkorligt medgiven frihet utökas.

För den som friges villkorligt gäller enligt 26 kap. 10 § BrB
en prövotid på ett år eller, om han undergår fängelse på två år
eller mera, en prövotid på lägst ett och högst tre år. Vid
återfall i brott kan den villkorligt medgivna friheten
förverkas. Bestämmelser härom finns i 34 kap. BrB.
Bestämmelserna innebär att den som återfaller i brott under
prövotiden kan få den villkorligt medgivna friheten helt eller
delvis förverkad. Vid bedömande av om förverkande bör beslutas
och i så fall av hur stor del av den villkorligt medgivna
friheten som skall förklaras förverkad skall beaktas, om den
tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om
brottsligheten i båda fallen är allvarlig samt om den nya
brottsligheten är svårare eller lindrigare än den tidigare.
Vidare skall beaktas den tid som förflutit mellan brotten.

Regleringen fick sin nuvarande utformning genom de nya
bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som antogs av
riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr. 404).

Straffsystemkommittén skall enligt sina direktiv bl.a.
behandla regleringen av återfall i brottslighet och i det
sammanhanget se över reglerna om förverkande av villkorligt
medgiven frihet. Detta arbete bör inte föregripas. Motion Ju819
avstyrks i nu behandlad del.

I motion Ju4 hemställs om en översyn av straffskalorna för
att anpassa dem bättre till gärningars straffvärde i dagens
samhälle.

BrB:s regelsystem har tämligen nyligen varit föremål för en
genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén, som avgett
bl.a. betänkandena (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott. Här har
straffskalorna både i BrB och inom vissa delar av
specialstraffrätten setts över. Förslagen har ännu inte lett
till lagstiftning, och frågorna om straffskalornas utformning är
alltjämt under övervägande i Justitiedepartementet. En remiss
har dock nyligen överlämnats till Lagrådet. Här kan också nämnas
att Straffsystemkommittén enligt sina direktiv är oförhindrad
att föreslå förändringar när det gäller straffskalorna.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för
riksdagen att nu uttala sig för ytterligare en
straffskaleöversyn. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju4 i
nu behandlad del.

Ikraftträdande m.m.

I propositionen föreslås några språkliga justeringar i
rättegångsbalken som avstyrks i motion Ju4. Utskottet finner för
sin del inte anledning till erinran mot förslaget och
tillstyrker, med avslag på motion Ju4 i den delen, bifall till
det.

I propositionen föreslås vidare att lagändringarna i
lagförslag nr 1 och 6 skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen samt
utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna föreslår
utskottet att dessa nya regler träder i kraft den 1 februari
1993.

I övrigt föranleder propositionen och motionerna inget
uttalande från utskottets sida.

Hemställan

1. beträffande avskaffande av villkorlig frigivning
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju2 yrkande 1,

2. beträffande avslag på propositionen m.m. såvitt avser
villkorlig frigivning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju833 yrkande 12,
1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt 1992/93:Ju5,
res. 1 (s)

3. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 antar
det genom proposition 1992/93:4 framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken såvitt avser 26 kap. 6 § andra, tredje
och fjärde styckena,
res. 2 (nyd)

4. beträffande minimitid för villkorlig frigivning
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkande 3 antar
det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 §
första stycket,
res. 3 (nyd)

5. beträffande särreglering för långtidsdömda
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och
5 antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 26 kap.
6 a §,
res. 4 (nyd)

6. beträffande villkorlig frigivning på sikt för
långtidsdömda
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju1,

7. beträffande förverkande av villkorligt medgiven frihet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju819 yrkande 8,

8. beträffande översyn av straffskalorna
att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju4 yrkande 5,

9. beträffande förslaget till lag om ändring i brottsbalken
i övrigt
att riksdagen antar det i moment 3 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående,

10. beträffande förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken
att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju4 yrkande 2 antar
det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken, dock med den ändringen att ikraftträdandet
bestäms till den 1 februari 1993,

11. beträffande överförande för verkställighet utomlands
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till
lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom, dock med den ändringen
att ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1993,

12. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar i propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.,
b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
c) lag om ändring i passlagen (1978:302).

Stockholm den 26 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Kent Carlsson (s),
Christel Anderberg (m),
Liselotte Wågö (m),
Karl-Göran Biörsmark (fp),
Kjell Eldensjö (kds) och Lars Petersson (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig
frigivning (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla
s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 som
börjar med "Mot den" och på s. 9 slutar med "och Ju833" bort ha
följande lydelse:

Som nyss framgått råder enighet om att halvtidsfrigivningen
bör avskaffas. Frågan är då i vilken ordning och vid vilken
tidpunkt detta bör ske.

Straffsystemkommittén arbetar som ovan redovisats med frågan
hur systemet med villkorlig frigivning skall vara utformat på
sikt. I denna del skall kommitténs arbete vara avslutat redan
den 1 oktober 1993. Utskottet anser i likhet med vad som
framförs i motion Ju5 att det i rådande beredningsläge finns
anledning att ifrågasätta om det är lämpligt att, som föreslås i
propositionen, nu ändra reglerna och införa ett provisorium som
skulle gälla till dess att Straffsystemkommitténs genomgripande
översyn och beredningen därav har genomförts. Utskottet känner
stor tveksamhet inför en sådan lösning från såväl rättspolitiska
som samhällsekonomiska synpunkter. Svårigheter kan förutses vid
tillämpningen innan praxis av det nya förslaget har hunnit
stabiliseras. Med hänsyn till att det på kort tid skall
genomföras ytterligare ändringar i systemet finns också en risk
för att viss rättsosäkerhet kan uppstå. Härtill kommer de
svårigheter som kan bli en följd av att flera olika regelsystem
i övergångsskedena skall tillämpas samtidigt. I detta sammanhang
vill utskottet i likhet med vad som framförs i motion Ju5
understryka att strafflagstiftning inte passar för tillfälliga
ad-hoc-lösningar. Det kan vidare starkt ifrågasättas om det i
dagens ansträngda ekonomiska läge är rimligt att satsa ökade
resurser på att förlänga tiden i anstalt. En övergång till
frigivning vid två tredjedelstid borde sålunda enligt utskottets
mening förenas med åtgärder för att åstadkomma en ökad
användning av andra påföljder än fängelse. Till denna fråga
återkommer utskottet i det följande.

Utskottet har också andra synpunkter på regeringsförslaget.

Regeringen förordar en ordning med fakultativ villkorlig
frigivning där frigivningen görs beroende av den dömdes
uppförande under anstaltstiden eller andra omständigheter
hänförliga till den dömdes situation, t.ex. risken för återfall.
Fängelsestraffkommittén förordade, som framgått ovan, en
obligatorisk villkorlig frigivning där frigivningen i princip
sker automatiskt vid en viss tidpunkt. Utskottet delar för sin
del Fängelsestraffkommitténs uppfattning. Kritiken mot en
fakultativ ordning har nämligen fog för sig. Utskottet vill här
särskilt peka på att det finns risk för godtycke vid
tillämpningen av en fakultativ ordning. Det finns dessutom stor
risk för att reglerna främjar social orättvisa. En intagen med
en i övrigt välordnad social situation skulle premieras med
kortare verkställighetstid. Härtill kommer bl.a. också risken
för dubbelbestraffning vid misskötsamhet under anstaltstiden;
regeringsförslaget öppnar nämligen i sådana situationer för att
bestraffning i disciplinär ordning förenas med senareläggning av
den villkorliga frigivningen. Ett fakultativt system kan också
allvarligt försämra klimatet i fängelserna, och det blir också
krångligare och dyrare att administrera. Till sist vill
utskottet i detta sammanhang också peka på svårigheten att göra
konkreta prognoser avseende återfallsbenägenheten.
Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget enligt utskottets
mening en återgång till en ordning som präglas av möjligheter
till godtycke och social orättvisa. Detta kan utskottet inte
tillstyrka.

Regeringsförslaget ger vidare sken av att innebära att de
intagna skall avtjäna en större del av det utdömda straffet än
vad som är fallet i dag. Nedanstående tabell visar emellertid
att detta långt ifrån alltid är fallet.

Som framgår behålls halvtidsfrigivning för en stor grupp.
Vidare kommer frigivningen att tidigareläggas för en annan till
antalet mycket stor grupp, dvs. personer som dömts till fängelse
en eller två månader och som i dag avtjänar hela straffet. Det
handlar främst om personer som dömts för rattfylleri och
misshandel.

Utskottet är sålunda starkt kritiskt mot regeringsförslaget
och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju3,
Ju4 och Ju5, inte berett att tillstyrka förslagen i
propositionen om en ändring av reglerna om villkorlig
frigivning.

Frågan om den villkorliga frigivningens framtida utformning
bör, enligt utskottets mening, ses i ett större sammanhang.
Arbete härmed pågår inom Straffsystemkommittén. Utskottet anser
att kommitténs arbete, i linje med vad som framförs i motion
Ju5, bör präglas av ambitionen att också framgent försöka minska
användningen av de för den enskilde nedbrytande och för
samhället kostsamma frihetsstraffen. Arbetet bör också vara
inriktat på att den framtida villkorliga frigivningen skall vara
obligatorisk. Ett införande av ett nytt system med en
obligatorisk villkorlig frigivning måste således kombineras med
en ökad användning av alternativa påföljder som t.ex.
samhällstjänst och kontraktsvård. Frågan om någon form av
frigivningspermission bör också prövas. Det får ankomma på
regeringen att genom tilläggsdirektiv till straffsystemkommittén
förorda en ny inriktning av utredningsarbetet med det innehåll
som utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu med anledning av
motionerna Ju833, Ju3 och Ju5 uttalat om den framtida
villkorliga frigivningen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande avslag på propositionen m.m. såvitt avser
villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju833
yrkande 12, 1992/93:Ju3, 1992/93:Ju4 yrkandena 1, 3 och 4 samt
1992/93:Ju5 dels avslår propositionen utom såvitt avser
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken och förslaget
till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, dels som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Tidpunkten för villkorlig frigivning (mom. 3)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Som redan" och slutar med "motsvarande del" bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar justitieministerns uppfattning att det är
angeläget att snarast möjligt avskaffa den obligatoriska
halvtidsfrigivningen och ersätta den med en fakultativ ordning.
Den nuvarande stora skillnaden mellan utmätt fängelsestraff och
faktisk anstaltstid måste te sig obegriplig för allmänheten, och
den rubbar förtroendet för rättsväsendet. Utskottet anser att en
större del av straffet än för närvarande bör avtjänas innan
villkorlig frigivning kan komma i fråga. När det gäller frågan
om vilka kvotdelar som då bör gälla för den villkorliga
frigivningen har utskottet stannat för den åsikt som framförs i
motion Ju2, nämligen att villkorlig frigivning skall kunna komma
i fråga tidigast efter tre fjärdedelar av den utmätta
strafftiden. Denna ordning bör gälla oavsett strafftidens längd.
Utskottet föredrar således motionsförslaget framför
regeringsförslaget. Nu berörda frågor kräver dock ytterligare
överväganden som lämpligen kan ske inom Straffsystemkommittén,
och regeringen bör snarast upprätta tilläggsdirektiv med den
innebörden. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju2 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

I avvaktan på ett nytt förslag är utskottet berett att anta
regeringsförslaget i denna del, eftersom detta i större
utsträckning än den nuvarande ordningen tillgodoser utskottets
uppfattning.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande tidpunkten för villkorlig frigivning
att riksdagen dels antar det genom proposition 1992/93:4
framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken såvitt
avser 26 kap. 6 § andra, tredje och fjärde styckena, dels
med anledning av motion 1992/93:Ju2 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 4)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med " Inte heller" och på s. 11 slutar med "av
propositionen" bort ha följande lydelse:

I spörsmålet om en viss minimitid måste avtjänas innan
villkorlig frigivning kan ske har utskottet uppfattningen att
denna ordning inte bör avskaffas utan anser i likhet med vad som
framförs i motion Ju2 att en sådan minimitid alltjämt bör gälla.
Regeringsförslaget innebär här inte någon skärpning utan tvärtom
en reducering av den tid som skall avtjänas, eftersom de som
dömts till två månaders fängelse eller lägre enligt gällande
ordning avtjänar hela straffet och inte kan erhålla villkorlig
frigivning. En konsekvens av förslaget blir ju t.ex. att den som
dömts för rattfylleri till fängelse en månad kan bli villkorligt
frigiven redan efter 20 dagar i stället för att som nu avtjäna
hela straffet. Här har utskottet också noterat att flera
remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, uttalat sig för ett
behållande av minimitiden i sitt yttrande över
Fängelsestraffkommitténs förslag till nya regler för villkorlig
frigivning.

I fråga om längden på minimitiden finner utskottet nu
anledning att återgå till den tid som gällde före den 1 juli
1982, nämligen tre månaders fängelse. Det får ankomma på
regeringen att upprätta den följdlagstiftning som kan komma i
fråga på grund av den av utskottet nu förordade lösningen.
Eventuella följdändringar bör föreläggas riksdagen snarast och i
så god tid att de kan träda i kraft den 1 juli 1993. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande minimitid för villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1992/93:Ju2 yrkande 3 dels antar 26 kap. 6 § första stycket
i det i moment 3 nämnda lagförslaget med den ändringen att
lagrummet ges följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

6 § första stycket

Den som avtjänar Den som avtjänar
fängelse på viss tid, fängelse på viss tid
minst en månad, får får medges villkorlig
medges villkorlig frigivning. frigivning. Frigivning får
Villkorlig frigivning får dock inte ske förrän
dock inte ske från verkställigheten har
fängelse som har dömts pågått minst tre
ut enligt 28 kap. 3 § eller månader. Inte heller får
från ett villkorlig frigivning ske
förvandlingsstraff för från fängelse som har
böter. dömts ut enligt 28 kap. 3
§ eller från ett
förvandlingsstraff för
böter.

dels som sin mening ger
regeringen till känna vad
utskottet anfört.

4. Särreglering för långtidsdömda (mom. 5)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Som framgått" och slutar med "motsvarande del" bort
ha följande lydelse:

När det gäller frågan om en särreglering i fråga om villkorlig
frigivning för de som dömts till fängelse lägst två år finner
utskottet anledning att instämma i den ordning som föreslås i
motion Ju2. Frågan kräver emellertid ytterligare överväganden
som inte är möjliga att företa inom ramen för det nu aktuella
ärendet. Sådana överväganden bör kunna ske av
Straffsystemkommittén, och regeringen bör snarast upprätta
tilläggsdirektiv med den innebörden. Vad utskottet nu med
anledning av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

I avvaktan på ett nytt förslag är utskottet berett att anta
den genom propositionen föreslagna särregleringen såvitt gäller
långtidsdömdas villkorliga frigivning, eftersom
regeringsförslaget totalt sett i större utsträckning än den
nuvarande ordningen tillgodoser utskottets uppfattning.

dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande särreglering för långtidsdömda
att riksdagen dels antar det i moment 3 nämnda
lagförslaget såvitt avser 26 kap. 6 a §, dels med anledning
av motion 1992/93:Ju2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bilaga

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 26 och 34 a §§ lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §1

Fråga om verkställighet Fråga om verkställighet
i främmande stat av här i främmande stat av här
i landet ådömd eller i landet ådömd eller
ålagd påföljd enligt ålagd påföljd enligt
förordnande som avses i 2 förordnande som avses i 2
§ första eller tredje § första eller tredje
stycket upptages av stycket upptas av
kriminalvårdsstyrelsen Kriminalvårdsstyrelsen
eller, i fråga om eller, i fråga om
verkställighet av verkställighet av
överlämnande till överlämnande till
rättspsykiatrisk vård, rättspsykiatrisk vård,
socialstyrelsen eller, i Socialstyrelsen eller, i
fråga om verkställighet fråga om verkställighet
av böter eller av böter eller
förverkande, annan förverkande, annan
myndighet som regeringen myndighet som regeringen
bestämmer. Framställning bestämmer. Om det
om verkställighet får ej föreligger särskilda
göras, om med motsvarande skäl, får en myndighet
tillämpning av 5 § andra som här avses med eget
stycket 1--8 hinder mot yttrande överlämna ett
verkställighet i den ärende till regeringen
främmande staten kan för avgörande.
antagas föreligga. Framställning om
verkställighet får ej
göras, om med motsvarande
tillämpning av 5 § andra
stycket 1--8 hinder mot
verkställighet i den
främmande staten kan antas
föreligga.

Framställning om verkställighet av frihetsberövande påföljd
får ej göras, om den dömde är svensk medborgare och själv
motsätter sig åtgärden. Uppkommer fråga om verkställighet av
frihetsberövande påföljd som ådömts eller ålagts annan än svensk
medborgare, skall Statens invandrarverk höras, om icke den dömde
samtycker till åtgärden. Avstyrker Invandrarverket att
framställning göres, underställes ärendet regeringen för
avgörande.

Har regeringen enligt 3 § förordnat att verkställighet av
påföljd i visst fall får anförtros myndighet i främmande stat,
ombesörjer Kriminalvårdsstyrelsen eller, i fråga om
verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård,
Socialstyrelsen att framställning om verkställighet görs i den
främmande staten.

1 Senaste lydelse 1991:1144.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 1
Motioner väckta med anledning av propositionen 1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992 2
Utskottet 3
Inledning 3
Propositionens huvudsakliga innehåll 4
Villkorlig frigivning 4
Historik 4
Gällande ordning 7
Förslaget 7
Allmänna utgångspunkter 7
Tidpunkten för villkorlig frigivning 9
Övriga motionsspörsmål 12
Ikraftträdande m.m. 12
Hemställan 13
Reservationer 14
1. Avslag på propositionen m.m. såvitt avser villkorlig
frigivning (mom. 2) 14
2. Tidpunkten för villkorlig frigivning (mom. 3) 17
3. Minimitid för villkorlig frigivning (mom. 4) 17
4. Särreglering för långstidsdömda (mom. 5) 19
Bilaga Lagförslagen 20