Verksamheten i Europeiska unionen 2004

Anf. 1 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Vår tidigare kollega Birger Möller, liberal riksdagsman från Göteborg, har i dagarna givit ut boken Vad är EU . och vad kan det bli? I den här intressanta och läsvärda boken återger han inledningsvis ett uttalande av den italienska politikern Aldo Moro i ett samtal med Olof Palme någon gång i början av 70-talet där han liknar dåvarande EG vid den katolska kyrkan. Han säger: Du måste stiga in i den utan reservationer, men när du väl är där kan du synda och få förlåtelse. På annat sätt brukar det ibland uttryckas som att om man går med i en klubb får man lov att acceptera klubbens regler och inte krångla så mycket. Fru talman! Jag tycker att detta i grunden är en felaktig syn på den europeiska unionen. EU är en union av demokratiska stater i Europa. Det säger sig självt att den då måste fungera demokratiskt, det vill säga reglerna kan ändras. Romfördraget är inte evangelium som alla måste följa. Det man kan lära sig av Italien är naturligtvis att det går att synda. Det har Italien utnyttjat i stor utsträckning, och vi kunde vara lite mindre av den duktigaste eleven i klassen, kan man tycka ibland. Men det grundläggande är ju att reglerna går att ändra, även om det är en krånglig procedur. Reglerna har också ändrats. Romfördraget har efterträtts av Maastricht, Amsterdam, Nice, och nu har vi ett förslag till en ny konstitution eller grundlag för EU. Ibland säger man att Sverige är så litet att vi inte kan åstadkomma några ändringar. Vi är bara ett par tre procent av EU. Det är klart att i en demokrati måste man ha bundsförvanter så att man får ett flertal. De som ligger närmast oss är naturligtvis de andra nordiska medlemmarna. Vi kan ofta komma överens genom att vi har väldigt mycket gemensam politisk kultur och naturligtvis också historia och geografi. Men det finns också andra som är naturliga bundsförvanter för oss. Det är de baltiska staterna, ibland Benelux. De små staterna kan över huvud taget ha både gemensamma intressen och gemensamma idéer. Men det finns också andra konstellationer. I dagens betänkande kan vi läsa om hur statssekreterare Lars Danielsson talar om att det är de sex stora nettobetalarna som agerar gemensamt. Det kan vara ganska naturligt, och på det sättet kan vi alltså hitta olika bundsförvanter. Ibland är det fråga om en mycket långsiktig opinionsbildning för att ändra någonting. Då handlar det om att vi måste hitta bundsförvanter ute i EU:s medlemsstater. Det får inte bara bli en klubb för regeringschefer, ministrar och ett särskilt EU-parlament utan vi måste helt enkelt finna bundsförvanter i ländernas förvaltningar, bland deras företag och i det så kallade civila samhället eller bland frivilligorganisationerna. Ibland har vi i Sverige haft, och det finns kanske fortfarande, en ganska steril diskussion om man är för eller emot EU. Jag får säga att jag tycker synd om Miljöpartiets ledning som inte lyckades flytta sin partikongress en millimeter bort från denna ganska dogmatiska uppfattning. Att problemen är delvis självförvållade brukar inte göra dem roligare. Men även vi som är för ett svenskt medlemskap lockas ibland in i samma ofruktbara diskussion. En onyanserad kritik mot EU får oss att försvara det mesta som har gjorts i stället för att ge besked om hur vi vill utveckla EU. Att vara för eller emot är ungefär lika smart som om skåningar skulle säga att de var för eller emot Sverige. Vi är en del av Europa, och den viktiga debatten handlar om hur vi vill utveckla Europa. Att man är för att vi är med i Europa betyder inte att man är för allt som beslutas, lika lite som man kan tro att skåningar är för allt som beslutas här i Sveriges riksdag. Den statsman som jag tidigare hänvisade till sade: Politik är att vilja. Ja, men det gäller också att veta vad man vill. Om jag i en mening skulle uttrycka vad jag hoppas av EU är det att det ska bli mindre renodlat marknadsliberalt och mer socialliberalt. När man umgås med de så kallade eurokraterna, om man vill fortsätta den religiöst färgade liknelsen från Aldo Moro, kan man säga att de är den fria marknadens prästerskap nere i Bryssel. Man får ibland känslan av att de har glömt det grundläggande motivet för marknadsekonomi, nämligen att det är ett sätt att skapa välstånd för konsumenterna. Det verkar ibland som om man tycker att det är viktigare att skapa rättvisa mellan producenter och mellan olika försäljare av varor. De har svängdörrar på kontoren nere i Bryssel, medan de som representerar konsumenter och ideella organisationer har svårare att ta sig in. Den värsta synden enligt det här prästerskapet är ju snedvridning av handeln därför att det sägs leda till sämre effektivitet i produktionen, sämre allokering av resurserna på fint språk. Men jag ser ju, och jag hoppas att de flesta gör det, marknadsekonomin som ett viktigt medel för ökat välstånd, inte en överordnad religion som ska tillämpas i alla sammanhang. När man har andra mål än ökad produktion och låga priser duger inte marknadsekonomin. Som möjligen någon förstår tycker jag att alkoholpolitiken är ett bra exempel på den här situationen. Det säger jag inte därför att det råkar vara ett område som jag känner till utan därför att det är det mest tydliga exemplet på att vi har haft nackdelar av att vara med i EU därför att man har tillämpat marknadsekonomiska principer alltför dogmatiskt. Det finns naturligtvis fler exempel. Tjänstedirektivet är ett. Vi liberaler är för ökad konkurrens på tjänsteområdet. Det är i högsta grad av svenskt intresse dessutom. Men konkurrensen ska inte ske hursomhelst. Den får till exempel inte hota vår alkoholpolitik. Att undanta alkohol vore enligt min uppfattning den allra bästa lösningen på det problemet. Men det får inte heller leda till så kallad lönedumpning. Enligt vår uppfattning bör arbete i Sverige ersättas med löner på svensk nivå. Därmed är det inte sagt att alla företag måste tvingas att ansluta sig till svenska kollektivavtal för att få verka i Sverige. Det är inte så som statsministern brukar uttrycka det, nämligen att svenska arbetare ska tvingas ned till lettiska lönenivåer utan snarare ska vi unna lettiska arbetare svenska lönenivåer. Det är naturligtvis lätt att säga att subsidiaritetsprincipen innebär att vissa saker ska lösas på EU-nivå, till exempel handelspolitik, och andra saker bör lösas på nationell nivå, till exempel socialpolitik. Det svåra uppträder när det blir en konflikt mellan handelspolitik och socialpolitik. Då kan man fråga sig om handelspolitiken i alla avseenden ska ha företräde. Lite grann så har det varit. Jag tycker att det finns ljuspunkter i till exempel förslaget till nytt fördrag - ny grundlag för EU. Där framhålls de sociala hänsynen på ett bättre sätt än tidigare. Det är ett av skälen till att jag hoppas att det förslaget kommer att antas. Erfarenheten visar att vi svenskar kan påverka EU till större öppenhet, till exempel hänsyn till folkhälsa i det nya grundlagsförslaget och ökat stöd för en restriktiv narkotikapolitik. Det här betänkandet är i hög grad enigt. Det är därför jag framför dessa allmänna reflexioner. Nu finns det också en viss tonvikt i betänkandet på EU:s samarbete österut. Där finns en reservation från Folkpartiets ledamöter, nr 4, som jag yrkar bifall till. Stödet till det civila samhället i Vitryssland är viktigt. Här tycks ha uppstått ett dödläge där EU:s heliga principer att inte betala till något som är momsbelagt står mot Vitrysslands vägran att ge momsfrihet till frivilliga organisationer. Enligt vår uppfattning får man inte fastna i detta utan EU måste se till att man kan stödja det civila samhället, som är så viktigt för demokratins utveckling i Vitryssland. Med detta ber jag att få yrka bifall till reservationen 4.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 2 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation nr 6. Anledningen är att regeringen måste ge högsta prioritet åt arbetet mot allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det gäller nutida slavhandel av kvinnor och barn för sexuell exploatering. Denna människohandel måste bekämpas på alla fronter. Och i dag är det EU som ska stå i fokus i den här debatten. Den svenska regeringen måste agera! Det som pågår är värre än gamla tiders slavhandel från Afrika till västvärlden. EU måste sätta stopp för detta. Den svenska regeringen, en av de 25 medlemsländerna, måste ta initiativ till handling. I en rapport från FN och OSSE riktas skarp kritik mot bristerna i kampen mot människohandel på Balkan. Kortsiktiga metoder prioriteras framför att motarbeta de bakomliggande orsakerna till människohandeln. Enligt rapporten är fattigdom, diskriminering, brist på utbildning och arbetslöshet de viktigaste grundfaktorerna. Det förebyggande arbetet handlar mest om informationskampanjer, som enligt FN-rapporten genomförs ineffektivt och utan samordning och utvärdering. Fru talman! Kristdemokraterna vill se en djupare ekonomisk integration för att bekämpa fattigdomen. EU:s nya grannländer måste därför ges möjlighet att delta i den europeiska inre marknaden för att förbättra sin situation. Kristdemokraterna vidhåller att den svenska regeringen måste fokusera sina biståndsinsatser för utveckling av demokrati, mänskliga rättigheter, rättssamhällets principer och dess praktiska genomförande. Det är fråga om att sätta stopp för illegal invandring till EU. Kristdemokraterna anser att EU i sitt arbete med de nya medlemsländerna ska prioritera ett fungerande yttre gränsskydd och korruptionsbekämpning. Vi ska vidta alla till buds stående medel att stoppa människosmuggling via de nya medlemsländerna. Sverige kräver att EU genom sitt utvecklingssamarbete på Balkan stöder kompletteringsutbildning av polisen och andra myndigheter just för att sätta stopp för denna illegala och inhumana slavhandel. Fru talman! Regeringen och EU gör alldeles för lite för att bekämpa vår tids största skandal, att människor säljs på en illegal marknad.

Anf. 3 Agne Hansson (C)

Fru talman! Rubriken på den här debatten är "Verksamheten i Europeiska unionen 2004". Det är en redogörelse över vad som har hänt under det gångna året och mindre om att diskutera framtiden. Det kan te sig inte särskilt spännande att göra detta, men inte desto mindre är det utomordentligt viktigt att vi diskuterar både vad som har hänt och vad som ska hända framåt. Bland alla de händelser som har inträffat i EU är det väl inte de som riksdagen i första hand ska ägna sig åt att diskutera nu. I stället avser ett sådant här betänkande att vara mer en kontrollvakt mot regeringen. Riksdagen och regeringen samråder i EU-nämnden, men eftersom det är regeringen som har ansvaret för utrikespolitiken är det oftast också regeringens linje som dominerar i det här sammanhanget. EU-politiken förknippas då med regeringen och regeringens politik. Från Centerpartiets sida hade vi velat se en kraftigare ansträngning från regeringen för att förankra EU-politiken bland svenska medborgare. Det har naturligtvis att göra med hur man agerar i EU-sammanhang, det vill säga med fasthet och konsekvens och att visa på fördelarna med ett EU-samarbete. Där hade jag önskat en kraftfullare insats. Vi har naturligtvis alla ett ansvar, men som jag sade är det den som dominerar som sätter skalan i det sammanhanget. Vi ska ta till vara de marginella fördelar med EU som finns, visa på att strukturfonderna och regionalpolitiken utvecklas och ta tillbaka alla de fördelarna till landet. Det gäller också jordbruksstödet. Det här kommer igen i diskussionerna om det finansiella perspektivet. Från Centerpartiets sida stöder vi linjen med en budgetökning på 1 %. Det finns ingen anledning att diskutera medlemsavgifter utöver det. Men det finns en risk att regeringen hamnar med svartepetter om alliansländerna - medlemsstaterna - börjar att tänka på sitt och Sverige inte gör det. Då riskerar vi att den mernytta av EU-samarbetet som vi har kommer att bli mindre. Den andra punkten jag vill peka på är hanteringen av Lissabonstrategin. Lissabonstrategin innebär att Europa ska bli den främsta tillväxtregionen i framtiden, och ganska snart. Där har vi långt att gå, därför att vi är långtifrån den bästa tillväxtregionen i världen just nu. Där handlar det mer om att rekommendera de andra medlemsstaterna att göra vad de kan inom länderna för att öka sin tillväxt. Det gäller också att ta hem de möjligheterna i Sverige, att satsa på företagande och tillväxt genom stimulanser och framför allt genom skattesystemet. Där hade vi också önskat en kraftfullare linje. Det här är två av de fyra frågor som jag har varit med om att peka på i ett särskilt yttrande där vi har tittat på utvecklingen bakåt. Nu befinner vi oss i ett tioårigt medlemskap, och man kan sträcka ut den recensionen något i tiden. Vi har också i det särskilda yttrandet pekat på samordningen och prioriteringen av biståndsresurserna. Det har Holger Gustafsson varit inne på, så jag ska inte ytterligare ägna mig åt det. Den fjärde punkten vi har pekat på är resurser och insatser för att hantera kriminaliteten inom EU. Det här betänkandet handlar också lite grann om framtiden. Här finns en rad motioner från flera riksdagsår och motioner som ingetts med anledning av skrivelsen. De berör framtiden, och jag tänkte peka på ett par av de motionskrav som vi från Centerpartiet har och som har behandlats i det här sammanhanget. Centerpartiet vill se ett EU som talar med en röst i utrikespolitiken. Det vill vi därför att vi vill se en slagkraftighet, vi vill se en tyngd i politiken och vi vill se att EU kan påverka och bli en faktor tillsammans med men också för att matcha den andra storheten i utrikespolitiska sammanhang, nämligen USA. Vi har under de senaste åren sett erfarenheter av misslyckanden inom EU på det här området. Det tydligaste misslyckandet är väl Irak, där vi fick se en allians mellan England och USA å ena sidan och Frankrike och Tyskland å andra sidan. Där fanns även Sverige med, och jag tycker att det var riktigt att Sverige ställde upp på den linjen. Det här ledde till en handlingsförlamning inom EU där vi inte kunde göra den insats som vi borde ha kunnat göra i det sammanhanget. Det förlamade FN, och det innebar att USA tillsammans med England sedan tog saken i egna händer och ockuperade Irak. Men det är inte bara det att detta har hänt i denna fråga, att vi inte lyckades i Irak så kraftfullt som vi borde ha gjort, utan den här oenigheten har också tagit kraft - inte minst under det senaste året i EU - genom att tid och kraft måste ägnas åt att återigen ena EU:s medlemsstater i utrikespolitiken. Det är tid och kraft som vi kunde ha använt mycket mer progressivt framåt, genom att arbeta aktivt för att hindra våld och andra ting som är viktiga ur ett utrikespolitiskt perspektiv. Det andra exemplet är forna Jugoslavien, främst Kosovo, där EU misslyckades med att förhindra våld, mord och förstörelse. Även där fick USA rycka in och rädda liv när EU misslyckades. Det här är misslyckanden som inte behöver upprepas, och ska inte upprepas. Europa kan inte och ska inte behöva förlita sig på USA, utan vi bör kunna klara de här sakerna på egen hand. Då måste EU tala med en röst i utrikespolitiken och ge tyngd åt den. Ett steg i rätt riktning har tagits när EU nu har fått en utrikesminister. Med det blir utrikespolitiken tydligare. Men det är inte tillräckligt. För att den ska bli tydligare måste, enligt Centerpartiets uppfattning, vetorätten i utrikespolitiken avskaffas. Ett eller två länder kan inte få tillåtas blockera arbetet och ansträngningarna för att förhindra våld inom EU eller någon annanstans i världen där det finns anledning att EU anstränger sig för att förhindra det. Det ställer naturligtvis högre krav på alla medlemsstater att samarbeta dem emellan och att ta ansvar, men det här är bra för Europapolitiken totalt sett. Vi behöver det för att bli effektivare i samarbetet. I vår motion som behandlas i detta betänkande föreslår vi att regeringen ska arbeta för en sådan ordning att vetorätten avskaffas och därmed enhälligheten i beslut inom utrikespolitiken. Vi är ensamma om den uppfattningen, vilket förvånar mig. Vår uppfattning har följts upp i reservation nr 1, och jag yrkar bifall till den. Den andra reservationen som jag har till detta betänkande berör den europeiska grannskapspolitiken, där vi menar att EU, och även Sverige, bör agera på ett mer resolut sätt i södra Kaukasien. Fru talman! Vi vill se mer av förankring av EU-politiken. Vi vill se mer av att aktivt ta till vara mervärdet av samarbetet inom EU. Sverige bör arbeta för att EU talar med en röst högt och ljudligt i utrikespolitiken och att man gör det effektivare genom att avskaffa vetorätten i utrikespolitiska beslut. Vi vill se ett ökat fokus riktat mot södra Kaukasien och ett resolutare handlande gentemot Ryssland. Vi står bakom dessa två reservationer från Centerpartiet och det särskilda yttrandet, men för att spara tid upprepar jag bara mitt yrkande om bifall till reservation 1.

Anf. 4 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Så här års är det av tradition årsbokslutens och bolagsstämmornas tid. Då summeras och diskuteras vad som varit under det gångna året. Regeringens skrivelse, årsboken om EU, är på sätt och vis en av alla dessa verksamhetsberättelser som läses och begrundas. Årsboken om EU ger en överskådlig bild av vad som hänt inom EU under det gångna året och Sveriges agerande inom EU. För den som vill veta mer om EU kan årsboken rekommenderas till läsning. Agne Hansson sade tidigare att det kanske inte ter sig som det mest spännande att diskutera vad som varit, och det kan jag i och för sig hålla med om. Det är inte nödvändigtvis så att man ska läsa årsboken från pärm till pärm, utan man kan lika väl använda den som en folkbildande uppslagsbok, även om jag kan hålla med om att den som läsning kanske inte är det allra piggaste man kan ha på nattduksbordet. Här behandlas den övergripande utvecklingen inom EU, förbindelserna med omvärlden, arbetet med den kommande långtidsbudgeten, konsumentfrågor, åtgärder mot fusk, konkurrenskraftsfrågor, arbetet med ett nytt kemikaliedirektiv, miljöfrågor och, självklart, jordbruksfrågor - ett område som jag tycker att EU ägnar för mycket tid och framför allt för mycket pengar. År 2004 var mycket betydelsefullt för Europeiska unionen. Tio nya stater blev den 1 maj medlemmar i unionen - en historisk utvidgning. Förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien avslutades, och beslut togs om att inleda förhandlingar med Turkiet och Kroatien. EU kommer alltså av allt att döma att fortsätta att växa, från dagens nivå på 25 medlemsstater till 27 år 2007 och sedan i framtiden ännu fler. Ett nytt fördrag har undertecknats, ibland kallat förslag till ny grundlag. En ny kommission utsågs under året, och ett nytt Europaparlament valdes av befolkningen i medlemsstaterna. I det arbete som gjorts i utrikesutskottet med det betänkande om regeringens skrivelse som vi nu debatterar har fokus lagts på frågor som rör EU:s nya grannländer i öster - det är alltså en följd av utvidgningen. Det är mycket viktigt för oss att inom EU, genom den europeiska grannskapspolitiken, undvika alltför skarpa politiska, ekonomiska och sociala skiljelinjer i Europa i kölvattnet av 2004 års utvidgning. Det får inte bli så att murar flyttas. Det måste bli så att murar rivs ned. Att det tämligen brokiga regelverk som hittills har reglerat det gränsöverskridande samarbetet med länderna öster om oss nu möjligtvis kan bli lite enhetligare är lovvärt. Såväl politiken för det utökade Europa - Wider Europe , som vi ibland kallar det - som den nya grannskapspolitiken har haft och har som uttalat mål att erbjuda ett alternativ till medlemskap i unionen snarare än att utgöra en väg till anslutning. Hela utrikesutskottet anser, i kontrast till den linjen, att EU:s politik i förhållande till grannländerna Moldavien, Ukraina och Vitryssland bör innehålla ett medlemskapsperspektiv. Vi stöder det på att enligt unionsfördragets artikel 49 får varje europeisk stat som respekterar de grundläggande principer som anges i fördragets artikel 6.1 ansöka om att bli medlem i unionen. Denna princip måste också gälla för EU:s östliga grannstater. För Sveriges del - för att återvända hem - kan vi konstatera att det kanske enskilt största beslutet och den enskilt största händelsen under 2004 var beslutet om lokaliseringen av vad vi skulle kunna kalla för den europeiska smittskyddsmyndigheten, alltså det nya europeiska centret för förebyggande och kontroll av sjukdomar. Det kommer att lokaliseras, beslutade man, till Sverige och i praktiken till Karolinska Institutet i Solna. Det är ett beslut som togs i EU under våren 2004 och som kommer att få lång påverkan för både Sverige och EU. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande UU10 i sin helhet och yrka avslag på samtliga reservationer som det har yrkats bifall till eller kommer att yrkas bifall till.

Anf. 5 Agne Hansson (C)

Fru talman! Jag kan hålla med Kenneth G Forslund om väldigt mycket av vad han sade, men inte det sista när han yrkade avslag på de reservationer som jag har lagt till betänkandet. Detta föranledde mig till att ta en replik och undra lite över det här. Men låt mig börja med ett par saker i Kenneth Forslunds anförande där han berörde EU:s jordbrukspolitik. Han tyckte att EU ägnade för mycket tid åt jordbruksfrågorna och att de också tog för mycket av pengarna. Ska det uppfattas som att det är regeringens och majoritetens uppfattning att man skulle ha minskat på den delen? På vilket sätt skulle man då hävda svenska intressen i de sammanhangen? Ska man ta hem de satsningarna i inrikespolitiken i stället? Sedan pekade Kenneth G Forslund på Smittskyddsinstitutet som ett exempel på en effekt av vårt arbete, och det är viktigt. Vi menar att vi hade behövt ta hem väldigt mycket mer än just det till Sverige för att få en ökad förståelse för EU-politiken. Låt mig sedan också säga att det finns mycket i betänkandet om enighet när det gäller södra Kaukasus och grannskapspolitiken. Men varför avstyrker man min reservation och min motion om att uppmana Ryssland och övriga aktörer att samarbeta med OSSE? Slutligen är det något jag inte förstår. Står inte regeringen och regeringspartiet bakom en effektivare utrikespolitik i EU? Och varför säger man nej till att bli effektivare genom att avskaffa vetorätten? Det är vi ju gemensamt ense om inom FN.

Anf. 6 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Agne Hansson! När det gäller jordbrukspolitiken har ju en av de synpunkter som har framförts från Sverige i diskussionerna om EU:s ekonomi varit att vi kanske blir tvungna att åternationalisera den här verksamheten. Vi är inte nöjda med jordbrukspolitiken så som den är utformad i dag. Och jag tror att det är en uppfattning som är ganska vitt spridd i den här riksdagen bland många olika partier att vi faktiskt lämnade ett väldigt reglerat system eller i alla fall var på väg att lämna ett väldigt reglerat system innan Sverige gick med i EU och att vi sedan i princip fick återreglera vårt system. När det gäller en effektivare utrikespolitik noterade jag att Agne Hansson sade i sitt anförande att han var förvånad över att Centerpartiet var det enda partiet som hade uppfattningen att man ska avskaffa vetorätten i utrikespolitiken. Jag är också förvånad, men jag är förvånad över att Centern tycker detta. Jag har lite svårt att förstå tanken. Ambitionen om en effektivare utrikespolitik delar vi, men jag tror inte att vägen till en effektivare utrikespolitik går via att man säger: Nej, vi behöver inte nödvändigtvis bli eniga i de här frågorna, utan någon form av majoritetsbeslut skulle kunna fattas. Jag tror att det skulle vara en svaghet för utrikespolitiken om den inte är gemensam till hundra procent. Däremot delar jag Agne Hanssons och Centerpartiets frustration över bristen på enighet och oförmågan att uppnå gemensamma ståndpunkter, exempelvis när det gäller Irakkriget. Samtidigt kan jag bara konstatera att varje misslyckande på det här området med att uppnå enighet leder oss närmare den dag vi faktiskt verkligen lyckas.

Anf. 7 Agne Hansson (C)

Fru talman! Vi är inte heller nöjda med jordbrukspolitiken inom EU och det sätt på vilket regeringen hanterar den. Vi menar till exempel att regeringen inte har tagit hem alla de fördelar som den borgerliga regeringen förhandlade fram i EU, nämligen genom att också satsa lika mycket nationellt gentemot de stöd vi kan ta hem från EU. Så på den punkten är vi så att säga oense om vad vi är ense om när det gäller att inte jordbrukspolitiken är bra, om jag uttrycker mig så. Sedan gäller det utrikespolitiken. Uppfattningen om oförmågan och splittringen delar vi. Men vad vill vi göra åt detta för att bli effektivare, för att undvika att stå handlingsförlamade i situationer som när det gäller forna Jugoslavien eller Irak nästa gång det skulle inträffa och EU behöver göra insatser? Vad är det för skillnad, Kenneth Forslund, på att undanröja handlingsförlamning i FN genom att driva just att vetorätten i säkerhetsrådet ska avskaffas och att driva kravet på att vetorätten ska avskaffas i EU för att handlingsförlamningen ska minska och man ska bli mer effektiv? Jag ser ingen skillnad på det. Vad är det för argument som majoriteten och Socialdemokraterna och regeringen ser när man hanterar FN:s effektivitet med vetorätten å ena sidan och EU:s effektivitet i utrikespolitiken och vetorätten å den andra sidan på två olika sätt?

Anf. 8 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Vetorätten i FN:s säkerhetsråd och vetorätten i EU:s utrikespolitik är inte så analoga med varandra. Det handlar faktiskt om något olika situationer. Vetorätten i FN:s säkerhetsråd ligger hos de permanenta medlemmarna. Det är inte varje medlem som har vetorätten. Det är en väsentlig skillnad mot situationen i EU där varje medlemsstat ända ned till Maltas storlek faktiskt har vetorätt. Så jag tycker inte riktigt att man kan sätta det stora, snabba och enkla likhetstecknet mellan de här två diskussionerna om vetorätt i de här två olika organisationerna, som Agne Hansson försöker göra. Jag tror också att med den konstruktion med den gemensamma utrikespolitiken som vi har i EU som förutsätter att samtliga i dag 25 länder ställer upp på det skapar ett tryck på medlemsländerna att verkligen anstränga sig att försöka hitta gemensamma uppfattningar. Även om jag inser att det finns en betydande risk att den gemensamma uppfattningen landar på nivån av det land som vill minst tror jag ändå att för att få en styrka i kedjan av medlemsländer är vi beroende av att hela kedjan hänger ihop, att det inte finns några brustna länkar. Då kommer vi på det här området att spelas ut mot varandra. Vi kan se i olika sammanhang hur andra stater och andra organisationer försöker att splittra upp EU och spela ut medlemsstaterna mot varandra när det gäller vårt förhållande till andra länder och vår gemensamma utrikespolitik. Jag tror att det är viktigt att vi anstränger oss och försöker hitta de här gemensamma linjerna, även om jag många gånger inser att det är mödosamt och att vi ibland kommer att få ta förödande nederlag såsom det inför Irakkonflikten.

Anf. 9 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Jag kan instämma i mycket av det som Kenneth Forslund sade, men jag lyssnade uppmärksamt och skulle ha önskat mig en något mer intensiv bekännelse till att vi ska arbeta för ett mer socialt ansvarsfullt EU. Det kanske jag kan få i en replik. Om vi är överens om att EU bör bli mer socialliberalt och mindre renodlat marknadsliberalt så leder det naturligtvis också till praktiska slutsatser när det gäller hur Sverige agerar i EU. Det som jag framför allt, precis som Agne Hansson, ville ta upp är det som finns i vår reservation om Vitryssland. Det sägs en del i utskottets förslag också om att det är viktigt att stödja de demokratiska krafterna i Vitryssland även om det är svårt. Men då är det lite svårt att förstå varför man inte kan säga klart ut att EU måste vara berett att tumma på sina principer lite grann när det gäller att man inte kan ge stöd till organisationer som inte är momsbefriade. Vi är i stort sett överens om att Sverige bör verka för att stärka demokratin i Vitryssland. Inte minst utskottets ordförande brukar vilja hålla en hög profil i de här frågorna. Varför kan man då inte tala klarspråk på den här punkten?

Anf. 10 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! När det gäller Vitryssland handlar det om en teknikalitet. Det är de vitryska myndigheternas önskan att momsbelägga de verksamheter som vi på olika sätt vill stödja för att utveckla demokrati och förutsättningarna i Vitryssland. Det blir i så fall att EU indirekt ger ett ekonomiskt stöd till den vitryska regimen som vi egentligen har stor skepsis emot. Dessutom är det så att om vi skulle acceptera det i det här fallet kan det få konsekvenser för relationerna i andra länder där vi på olika sätt riktar stöd. Det handlar om att försöka hitta en hållbar linje som vi kan tillämpa över hela vårt arbete med att stödja demokratiutveckling i olika länder. Jag tror i och för sig att nyckeln till detta, att jobba med stödet till demokratirörelsen i Vitryssland, är att fundera över hur vi använder vårt regelverk och hur vi försöker föra in pengar, resurser och utbyte på olika sätt. Det handlar om att försöka hitta vägar som går förbi att vi blir tvungna att bekosta den regim som vi har stor skepsis mot. På frågan om socialt ansvarsfullt EU kan jag glädja Gabriel Romanus och säga att det är en av mina absolut viktigaste punkter för varför Sverige skulle gå med i EU. En av kärnorna i EU-samarbetet är ju syftet att bidra till en social och ekonomisk utveckling av hela Europa och att utjämna olika sociala skillnader i Europa. Det tycker jag är oerhört centralt. Men när Gabriel Romanus säger att han vill ha ett mindre marknadsliberalt och mer socialliberalt EU undrar jag hur diskussionerna går inom Folkpartiet. Jag uppfattar många gånger Folkpartiet som att det är ett rop på mer marknadsliberalism i EU.

Anf. 11 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Det är klart att på vissa områden är konkurrens och privat vinstintresse dynamiska krafter som driver fram ökat välstånd. Där ska man inte vara rädd för att utnyttja dem och släppa dem mer fria. Det kan till exempel gälla konkurrens på tjänsteområdet, serviceområdet. Samtidigt måste vi se till att när det blir en motsättning mellan de handelspolitiska och näringspolitiska intressena och de sociala intressena vi då inte automatiskt ger handelspolitiken företräde utan att vi ser till att vi inte skapar större problem än vi löser. Jag nämnde tidigare alkoholfrågan som ett exempel på det. Det är trots allt vårt största sociala och medicinska problem som har förvärrats sedan vi kom med i EU, tyvärr delvis med regeringens åtgärder. När det gäller stöd till Vitryssland och de demokratiska krafterna tycker jag också att det är bra om man kan undvika att betala stöd som delvis hamnar i regimens fickor. Men om slutsatsen blir att vi inte kan ge något stöd alls tycker jag inte att det är bra. Då blir det ett alltför stelt principrytteri. Det är det som den här reservationen av Folkpartiets ledamöter i utrikesutskottet vänder sig emot. Det får inte vara så att det bästa, det ideala, blir det godas fiende så att man på det sättet indirekt lämnar de demokratiska krafterna i Vitryssland i sticket.

Anf. 12 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Jag anser att vi måste hitta vägar förbi teknikaliteten om momsen på pengar som vi vill ge till demokratirörelsen i Vitryssland. Jag tror att det ska gå att hitta lösningar på det. Jag är inte beredd att så lätt acceptera att EU skulle vika ned sig och acceptera att betala de här momspengarna. När det gäller frågan om ett socialt ansvarsfullt EU noterar jag att Gabriel Romanus tar väldigt tydlig ställning för ett mindre marknadsliberalt och ett mer socialliberalt Europa, vilket jag tycker är vällovligt utifrån mina värderingar. Gabriel Romanus pekade i sitt inledningsanförande på att tjänstedirektivet inte får leda till lönedumpning. Det tycker jag också är mycket lovvärt. Men jag måste samtidigt säga att det inte alltid är så att jag uppfattar alla Folkpartiets företrädare som lika vällovligt klara på den här punkten. Vi får väl se här om en liten stund i debatten när Carl B Hamilton äntrar talarstolen. Det är ju en folkpartistisk företrädare som jag emellanåt upplever har ett något annat budskap. Men vem vet. Jag kanske kan få bli inbjuden till någon folkpartistisk debattafton och höra den mer interna diskussionen mellan marknadsliberaler och socialliberaler.

Anf. 13 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Vi ska nu diskutera verksamheten i Europeiska unionen 2004. I utskottet har vi haft ett mycket gott samarbete i betänkandearbetet. Vi har framför allt lagt fokus på vårt närområde. Jag tycker att vi har fått fram skrivningar som i vissa delar är mer tydliga också än regeringens. Därför finns det inga moderata reservationer. Förra året hände mycket i den europeiska unionen, inte minst med den utvidgning som skedde och som gav EU nya grannar. Minns 2004, allt vad detta år innebar, med förändringar och hopp, också en del förtvivlan och rädsla att det inte skulle gå så bra som det gick. Rosenrevolutionen i Georgien och den orangea revolutionen i Ukraina visar på frihetens och demokrativiljans inneboende kraft som gör att mycket utvecklades i rätt riktning. Jag tror att längtan och möjligheten att kunna anslutas till det europeiska samarbetet utgör en väldigt stor kraft för de enskilda människorna i dessa länder. Glöm inte de kvarvarande utmaningarna. Den stenhårda diktaturen under Lukasjenko i Vitryssland finns fortfarande kvar. Det lilla fattiga Moldavien är också ett europeiskt land som förtjänar medlemskapsperspektiv under förutsättning att man uppfyller de uppställda villkoren för att bli medlem i EU. I allt detta finns det en kraft, möjlighet och förmåga. Jag har tagit några exempel. Ett mer konkret framsteg som gjordes 2004 i den europeiska unionen i syfte att visa på förmåga och vilja att leva upp till de grundläggande krav som EU ställer på sig själv, nämligen att vara öppet för omvärlden, är att man beslutat att Turkiet ska få påbörja medlemskapsförhandlingarna efter sommaren. Det är för mig bevis på EU:s dragningskraft och EU:s öppenhet och möjlighet att förändra. Inte trodde väl jag, när jag för tio år sedan kandiderade till Europaparlamentet i Sveriges första Europaval, att vi så snart skulle kunna välkomna tio nya medlemsstater i unionen. Men det gjorde vi. Under 2004 manifesterades utvidgningen. Tio nya öst- och centraleuropeiska länder kom med i samarbetet. När vi i dagarna firade 60-årsminnet av andra världskrigets slut, som för andra också innebar en tvångsanslutning under sovjetimperiets kommunism och planekonomi, kunde man också se vilken roll EU har spelat. Några länder kunde gå vidare efter nazismens farsot och skapa ett fredligt demokratiskt samarbete som för 15 år sedan kunde få en mur att falla, som kunde återge länderna i det tidigare sovjetimperiet sin frihet och självständighet och som kunde öppna vägen både för Nato- och EU-medlemskap. För Sverige innebar murfallet att vi kunde lämna tassandet mellan två poler bakom oss och bli medlemmar i det europeiska samarbetet. Där har vi alltid, tycker jag, haft vårt naturliga hemvist. För tio år sedan blev vi också medlemmar av det europeiska samarbetet. Under alla dessa tio år har vi haft en socialdemokratisk regering. Det digitala ja- och nej-sägandet i vårt land har bitit sig fast. Vi har inte kommit så långt på de här tio åren att vi har kunnat börja diskutera vad EU ska göra och inte. Vi har en regering som har lämnat walk over i många EU-frågor och inte vill visa sitt ledarskap. Ett exempel som visar på detta är att medborgarna också till slut vänder unionen och samarbetet ryggen. Minns valdeltagandet i Europavalet 2004 och Socialdemokraternas katastrofval, och minns året innan då nej-sidan vann i euroomröstningen där man åter kunde se att framför allt socialdemokratin hade bekymmer med sina väljare. Jag tror att det är rätt naturligt. När man inte kan visa ett politiskt ledarskap, när man inte kan åskådliggöra varför vi behöver det europeiska samarbetet och vilken roll EU spelar i vår vardag är det rätt naturligt att människor undrar vad man ska med det till. Det blir också tydligt att man inte på ett bra sätt kan företräda de svenska värderingarna i Europasamarbetet. Under 2004 har vi sett beslut som jag uppfattar som tokiga. Det gäller demokratibeslut kring hur vi ska hantera Kuba. Det gäller Kina och vapenembargot och EU:s bristande förmåga att göra insatser i till exempel Darfur i Afrika. Allt detta är exempel på en regering som har lämnat walk over i samarbetet i EU. Man vågar inte stå upp för värderingar och driva på och ibland åka på en smäll eftersom man antagligen är så rädd för opinionen hemma i Sverige. Då blir det ingen aktivitet över huvud taget. I stället beskrivs EU ibland som ett hot. Kommer ni ihåg förra året vid den här tiden när vi skulle fira EU:s utvidgning med tio nya medlemsstater? Vår statsminister som har så svårt att upptäcka bidragsfusk här hemma i Sverige började då tala om social turism när det gällde de vänner som vi äntligen skulle kunna återförena i vårt samarbete. Detta visar på en förmåga att bygga nya barriärer och motsättningar i ett mer öppet, starkare och bättre fungerande EU. Det får faktiskt betydelse för, inte bara hur vi i Sverige uppfattar EU, utan också för hur man i Europa uppfattar Sverige. Det är klart att det blir så när man har ett regeringsunderlag som vilar på två nej-partier - Miljöpartiet och Vänstern - som inte vill att Sverige ska vara med i EU. Med dessa partier samarbetar man nu - när Sverige står inför stora utmaningar - inte ens när det gäller försvarspolitiken. Vi ville ha en stor och bred borgerlig socialdemokratisk överenskommelse som skulle visa att vi tillsammans tar ansvar för säkerhetspolitiken för att vi, tillsammans med några andra europeiska länder, ska kunna åstadkomma en slagkraftig och bra stridsgrupp som är färdig till 2007-2008. Man valde att inte skapa en bred enighet i svensk politik kring denna stora utmaning i försvarspolitiken. Man valde i stället två partier som inte vill vara med i EU och som inte accepterar Socialdemokraternas säkerhetspolitiska inriktning. Under 2005 står Europasamarbetet inför stora utmaningar. Den första utmaningen är att se till att vi får ett konkurrenskraftigt och ekonomiskt fungerande Europa. Massarbetslösheten biter sig fast. Vi har massfrånvaron i Sverige. Vi har ett Europa där de nya jobben inte växer fram och fler människor inte kan försörja sig själva utan blir beroende av bidrag. Företag flyttar ut, och vi får ingen bra konkurrenskraft. Denna stagnation i jämförelse med andra områden i världen gör att EU-kraften behöver ses över för att vi ska kunna vara en stark och fungerande ekonomisk enhet. Här är Europasamarbetet en väldigt viktig kraft. Man kan tillsammans fatta beslut, till exempel om en bättre kemikaliestrategi med Reachdirektivet och en bättre fungerande tjänstemarknad med tjänstedirektiv. Till syvende och sist handlar dessa lagstiftningsbeslut om hur man använder dem på hemmaplan. Vi kan inte skylla på EU när det inte går bra för Sverige, men vi kan använda EU för att det ska gå bättre för vårt land och för att vi långsiktigt ska kunna klara den sociala tryggheten här i Sverige. Den andra stora utmaningen för EU är att fortsätta arbetet för frihet, demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Jag nämnde tidigare Ukraina och behovet av att få stabilitet i det området, men också närmandet till EU. Det finns stora utmaningar där EU skulle kunna agera ännu bättre, där EU redan finns men där det ställs förväntningar. Västra Balkan, Afrika, relationerna till Ryssland och vilken roll EU ska spela i Mellanöstern är några exempel som vi måste lösa gemensamt inom EU, men där Sverige har ansvar och delaktighet. Den tredje utmaningen är att de hot som vi i dag upplever bara kan mötas gemensamt för att vi ska kunna skapa trygghet för våra medborgare. Jag tänker på den internationella terrorismen, spridningen av massförstörelsevapen och den gränsöverskridande brottsligheten. Det konstitutionella fördraget innebär att EU ska kunna agera med bättre kraft och fatta beslut mer demokratiskt. Det är en typisk fråga där medborgarna inser att vi måste göra mer på Europanivå och att vi också måste kunna stifta lagar som garanterar rättssäkerheten och en god effektivitet. Jag tror att det bristande engagemang som man ibland kan uppleva när man tittar på Sverige utifrån och läser eurobarometrar om att Sverige säger nej och strävar bakåt har sin förklaring just i att vi har en minoritetsregering, ledd av Socialdemokraterna, som har tappat initiativet när det gäller förmågan att företräda Sverige i Europa och ta hem fattade beslut. Det gör att medborgarna inte känner så stor delaktighet. Jag tror att många människor i dag vill ha besked om vad Europasamarbetet kan göra för att underlätta deras vardag och vilken betydelse det har. Jag är helt övertygad om att en borgerlig regering skulle ha helt annan kraft och engagemang för att förverkliga detta. På samma sätt som vi fattar beslut på kommunal nivå och här i vår riksdag har vi i dag också demokratiskt beslutsfattande på europeisk nivå. Det vill vi stärka, men vi vill också se till att EU gör rätt saker. Fru talman! EU är här och nu. Vilket resultat vi får av samarbetet beror på vad 25 medlemsstater gör. EU är också varje dag en del av vår politik. Regeringen väljer att vara passiv. Även här i kammaren hanterar vi det på ett sätt som att EU är lite främmande och högtidligt och får vara med då och då när vi tar fram flaggan och diskuterar EU-frågorna. Så kan vi inte fortsätta att göra.

Anf. 14 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Gunilla Carlsson säger att regeringen lämnar walk over i EU-frågorna. Det kan naturligtvis inte få stå utan bemötande. Gunilla pekar på det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet och säger att nejet i folkomröstningen om EMU skulle ha berott på att Socialdemokraterna var särskilt dåliga på att mobilisera sina sympatisörer för ett ja till EMU. Statsministerns tal om social turism tas också som ett exempel på regeringens undfallande EU-politik. För att ta det sista först: Det statsministern pekade på var risken för social turism i en situation där alla andra medlemsländer som redan var med började använda möjligheterna till övergångsregler och vi blev enda land kvar som inte införde övergångsregler. Det var i det sammanhanget som risken för social turism utpekades. När det gäller det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet är även jag bekymrad. Jag tror dock inte att det är så enkelt som att det skulle vara regeringens fel. Även om jag hävdar att vi har en bra och kompetent regering som påverkar mycket både i Sverige och i omvärlden tror jag inte att den svenska regeringen påverkar valdeltagandet i de 24 andra EU-staterna så särdeles mycket. Detta är ju förskräckande lågt i de allra flesta medlemsstaterna - tyvärr. Det är beklagligt, och det måste vi arbeta med. Sedan var det EMU-nejet. Tittar man på valundersökningarna ser man att om valet förloras någonstans är det faktiskt bland de borgerliga sympatisörerna. Dessa röstade i lägre grad för EMU än vad de röstade för EU-medlemskapet.

Anf. 15 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Jag hävdar ändå, Kenneth G Forslund, att finns en passivitet och att regeringen har lämnat walk over i EU-samarbetet. Vi såg ju under 2001 att det gick bra, och det har funnits ett engagemang. Men nämn i dag tre prioriterade frågor som den svenska regeringen driver i EU-samarbetet! Jag har frågat runt. Jag har frågat i kammaren förut och också diskuterat detta med vänner runtomkring, på departement, i Sverige och ute i Europa. Det är väldigt få som kan svara på den frågan. När det gäller risken för social turism tycker jag ändå att det är viktigt att ta upp detta. Vi har nu haft ett år på oss och sett att det inte blev så. Ändå fortsätter statsministern och Hans Karlsson, arbetslivsministern, att diskutera att vi eventuellt ändå behöver införa dessa så kallade skyddsregler. Jag bara tar det som ett exempel på hur man i stället för att bejaka öppenheten och visa att vi bygger framtiden tillsammans med andra, vi som slogs för att inte minst de baltiska staterna skulle kunna få vara med både i Nato och i EU, vänder upp handen mot dem när det väl är dags. Det är just så Sverige inte kan agera. Jag vill ha en tydlighet och en långsiktighet. Här tycker jag tyvärr att regeringen har svikit, både i relationerna till dessa stater och människorna i dem och på hemmaplan när det gäller att diskutera och ta hem de beslut som fattas i Bryssel. Det är ett tassande och tövande i dessa frågor. Därför säger jag att man har lämnat walk over . Jag säger också varför man har gjort det.

Anf. 16 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Gunilla Carlsson efterfrågar tre exempel på frågor som den svenska regeringen prioriterar. Jag kan till och med ge fyra. En är Lissabonstrategin. Hur ska Europa bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, och hur ska denna ekonomi bli miljömässigt hållbar? Arbetet med EU:s långtidsbudget är en annan prioriterad fråga där vi tillsammans med fem andra länder driver att medlemsavgiftens nivå inte får höjas jämfört med i dag. En tredje fråga är utvecklingen av de nya medlemsländerna och de länder som förhoppningsvis kommer att ansluta framgent. En fjärde fråga är det arbete som pågår just nu med tjänstedirektivet. Det är oerhört viktigt hur detta tjänstedirektiv utformas och att vi är säkra på vad utformningen verkligen innebär så att vi inte hamnar i en situation där det blir en rättslig tolkning som i slutändan får avgöra vad tjänstedirektivet innebär. När det gäller diskussionen om varför det blev nej till EMU tror jag att Gunilla Carlsson gör sig själv och mig en otjänst när hon gör EMU-nejet till ett uttryck för en skepsis mot EU och det svenska EU-medlemskapet. Det är ju samma stämning som de som kräver ett svenskt utträde ur EU försöker sprida. Jag tror inte att det är så. Jag tror att det finns många olika skäl till varför man röstade nej till EMU. Jag tror inte att moderata sympatisörer som röstade nej gjorde det därför att de vill att Sverige ska gå ur EU. Däremot ser jag - och detta undrar jag lite över hur Gunilla Carlsson ska hantera, som är stor vän av EU - den Europaanpassning av Moderaterna som sker vad gäller synen på EU. Ni går alltmer i en riktning som i och för sig stämmer överens med den inriktning ni har hemma i Sverige, att det ska vara mindre politik och mer marknad. Hur ska Gunilla Carlsson hantera den förändringen i sitt parti?

Anf. 17 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Jag vill inte rota vidare i euronejet och det öppna sår som detta fortfarande är för Socialdemokraterna. Det är inom det partiet man nu har en inre revolt där man vill ha en folkomröstning om det konstitutionella fördraget. Det är där den stora ledarskapsbristen ligger. Det stämmer att Moderaterna, som tidigare hade ungefär 80 % av sina väljare bakom sig i jaet till EU 1994, hade ungefär 75 % bakom sig när det gällde ja till euron. Det är alltså en viss nedgång. Men Socialdemokraterna fick knappt hälften. SOM-institutet i Göteborg visar också att den stora ledarskapsmissen gjordes just av Göran Persson. Det är detta jag vill komma fram till: Statsministern har i dag inte den drivkraft som krävs av en modern ledare för att företräda Sverige i Europa och också se till att EU blir en del av den politiska vardagen i Sverige. De tre prioriteringarna, som blev fyra, är ju rätt allmänna. Lissabonstrategin handlar om att EU ska kunna få konkurrenskraft. I vårt land flyttar jobben ut. I vårt land har massfrånvaron gjort att vi fått väldigt många människor som står utanför arbete. Vi har inte heller sett konkret vad Sverige vill göra i denna Lissabonstrategi. Det andra var budgeten. Visst, man samarbetar med fem andra gamla EU-länder som vill försvara de nuvarande strukturerna och har lämnat många av de nya medlemsstaterna därhän. Nu ser det också ut som om den här enprocentsklubben kommer att spricka. Det visar dels att man kanske valde fel partner, dels att man inte kunde ro detta i land. Vad gäller den fortsatta utvidgningen kan jag bara konstatera att det råder olika uppfattningar i regeringen. Göran Persson vill inte ge medlemskapsperspektiv till Ukraina medan utrikesminister Laila Freivalds, heder åt henne, vill göra det. Här finns en dubbelsidighet i den svenska regeringen. Hur kan man då ha kraft i Europasamarbetet? Vad gäller tjänstedirektivet kan jag bara konstatera att där slåss Frankrike, monopolstaten framför andra, tillsammans med Sverige för att begränsa så mycket som möjligt. Här finns en ny allians. Frågan är om det är just detta en framväxande och viktig tjänstesektor behöver i Europa och Sverige i dag.

Anf. 18 Alice Åström (V)

Fru talman! I det här betänkandet, som är en verksamhetsberättelse och en beskrivning av vad som hände inom EU-politiken under 2004, har Vänsterpartiet valt att inte lägga fram några reservationer. Anledningen är att detta är beslut som redan är fattade och där vi på väldigt många punkter som beskrivs haft en annan uppfattning än majoriteten och i det läget haft reservationer och framfört en annan ståndpunkt. Att i det här läget återupprepa alla gamla ståndpunkter i en verksamhetsberättelse anser vi vara orimligt. Verksamhetsberättelser ska med rätta innehålla det majoriteten har beslutat. Detta innebär dock inte, fru talman, att vi inte har åsikter kring EU-politiken. För den som suttit och lyssnat på debatten är det ganska slående att det bara lite i förbigående sades: Samtidigt undertecknade man fördraget, det som kallas för konstitutionen. Det var en liten undermening i ett av inläggen här. Konstitutionen, denna stora och viktiga fråga som det nu ska fattas beslut om i länderna runtomkring men som faktiskt undertecknades förra året av regeringarna, innebär väldigt stora förändringar. Vi kan debattera hur stora förändringarna är, vilken väg man ska ta och om man ska anta detta eller inte. Men det som är den stora bristen i Sverige och i Sveriges riksdag är att vi saknar en debatt kring den här frågan. Den berörs knappt över huvud taget i dag. Man kan titta på skillnaden jämfört med Frankrike. I Frankrike och Holland har man intensiva debatter kring frågan om den nya konstitutionen. Anledningen till att man har det är ju att man ska ha en folkomröstning. Det anordnas tv-debatter och möten över hela landet. I Frankrike räknar man faktiskt med att det har genomförts ungefär 10 000 möten och debatter inför folkomröstningen som ska vara nu i slutet av maj. Det är en enorm folkbildning, och det är ett engagemang för konstitutionen eller emot konstitutionen. Men folkomröstning får avgöra, majoriteten av folket får avgöra. Här i Sverige säger majoriteten att undertecknandet av konstitutionen förra året, eller fördraget, är något som det senare ska fattas beslut om i Sveriges riksdag. Vi i Sverige ska inte ha en folkomröstning utan det är den folkvalda riksdagen som ska fatta beslutet. Folket får inte säga sitt. Vi kan ha olika åsikter om varför folket inte får säga sitt, och det finns olika tolkningar. För Vänsterpartiet är det ganska tydligt att man faktiskt är rädd för att få ett nej i en folkomröstning. Det visar också på en svaghet, tycker jag, bland de partier som är för den nya konstitutionen, som vill utveckla EU i ytterligare steg mot överstatlighet och är beredda att lämna över mer makt. Man litar inte ens på sin egen argumentation. Därför tar man inte debatten, och därför vill man inte ha en folkomröstning. Men ett krav som jag tycker att befolkningen har rätt att ställa är att vi här i riksdagen åtminstone debatterar konstitutionen och vad den innebär för Sverige djupare och mer påtagligt. Den debatten, fru talman, undviker man i alltför stor utsträckning. Det är ett av problemen med Europapolitiken, och där måste jag faktiskt instämma i vad Gunilla Carlsson från Moderaterna säger. Det är en alldeles för vek EU-politik. Moderaterna vill dra det åt ett håll. Socialdemokraterna säger att egentligen förändras ingenting här i världen, utan vi står kvar och vi står fast. Ett tydligt exempel var ett beslut som fattades förra året. Det var den solidaritetsdeklaration som Sverige ställde sig bakom efter attentatet i Madrid. Den här solidaritetsdeklarationen innebär att man är beredd vid terrordåd och naturkatastrofer. Går man till konstitutionen, det förslag som ligger framme, är det ytterligare utvidgat så att Sverige är berett att solidariskt ställa sig bakom om ett annat land blir angripet - även med militära medel. Det innebär stora avsteg från, och är egentligen ett lämnande av, den svenska allianspolitiken. Den här debatten hade vi när vi diskuterade den svenska säkerhetspolitiken, där solidaritetsdeklarationen och solidaritetsklausulen i det nya fördraget var uppe. Också där säger man från socialdemokratiskt håll att det här inte innebär någon förändring alls. Vi fattar fortfarande besluten själva. Vi fattar besluten i enhällighet och vi har full kontroll över det här. Men det är egentligen ungefär samma principer som man har inom Nato. Även Natoanslutna länder har rätt att vid enskilda operationer inte medverka och att ställa sig utanför. Det är ungefär samma princip som det blir i det nya fördraget och som man redan har ställt sig bakom när det gäller solidaritetsdeklarationen. Man må tycka att det är bra eller dåligt. För Vänsterpartiet är det ett väldigt tydligt ställningstagande för att den militarisering som vi ser av EU, där stegen tydligt går mot ett gemensamt försvar, är en utveckling vi inte vill ha. Moderaterna bejakar den utvecklingen, men Socialdemokraterna säger att ingenting har hänt. Det gör att det inte går att föra en debatt kring de här mycket viktiga frågorna. Det innebär också att man för folk bakom ljuset. Det är en av anledningarna, tror jag, till bland annat det låga valdeltagandet och ointresset för EU-politiken. Det är, tror jag, att man inte får de tydliga valen att ta ställning till. I stället väljer man att säga att Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som är nejsägare, ni vill ju ändå lämna EU. Det ni säger har egentligen ingen betydelse. Det är inte alls på det sättet. Ni smiter undan från hela debatten och diskussionen med era egna medlemmar och era egna väljare. I de andra EU-länderna är det i dag en intensiv debatt om konstitutionen, om att man på ytterligare minst 45 områden i den nya konstitutionen överlåter makt. Man avskaffar vetorätten och överlåter makt. Man går mot en ökad militarisering. Konstitutionen ställer också krav på ökad militär kapacitet och på att länderna ska förbinda sig att öka de militära resurserna. Det är frågor som Socialdemokraterna talar tyst om, och det är ett stort problem. Vänsterpartiet kommer att fortsätta lyfta fram de här frågorna och få den debatten ute bland folk. Men vi uppmanar också Socialdemokraterna och övriga partier att vara ute i debatter, att möta människor, att våga slåss för sina ståndpunkter. Sedan får folket avgöra. Fru talman! Jag ska lyfta fram ytterligare ett litet område som det har varit stora förändringar på under 2004 och som det också kommer att bli förändringar på framöver. Det är det rättsliga samarbetet. Det är ett samarbete som är otroligt viktigt, där vi måste kunna samarbeta mellan länder och över gränser för att brottsligheten går över gränserna. Vi ser trafficking som en av de stora farsoter som avslöjas mer och mer dag för dag. Där är det viktigt att man har ett samarbete. Men det är också viktigt att man håller rättssäkerhetsprinciperna högt. Det är viktigt att man lyfter fram integritetsfrågorna. Hur ska vi kunna skydda medborgare när vi får fler register, när vi får större områden där uppgifter figurerar? När ska uppgifterna rensas ut? Hur länge står man kvar i registren? Det finns en mängd frågor som är viktiga att lyfta fram i det här sammanhanget. Också där saknas tyvärr debatten i stor utsträckning. Jag tror att det är viktigt att vi lyfter fram de här frågorna, för det är ett samarbetsområde som vi alla behöver. Men vi får inte heller förlora viktiga rättssäkerhetsprinciper. Där måste jag återigen kritisera Socialdemokraterna och be Socialdemokraterna att vara tydligare i sina ställningstaganden. Å ena sidan bygger det rättsliga samarbetet på fullständig tilltro och acceptans för varandras rättssystem, det ömsesidiga erkännandet av varandras rättssystem. Det är det som är grunden. Å andra sidan säger regeringen när det dyker upp problem och när man pekar på rättssäkerhetsbrister att Sverige är det enda land som driver rättssäkerhetsfrågor. Det är oerhört svårt att få med sig andra länder i de här frågorna. Här i Sverige är vi aktiva. Vi får kämpa, och vi driver det. Hur är det: Har vi ömsesidigt förtroende för varandras rättsväsende eller är det så att de andra länderna inte bryr sig om rättssäkerhetsprinciper, att Sverige där står ganska ensamt och slåss? Jag tror att vi måste kunna prata om samarbetet, både de positiva sidorna och de problem som finns, och hitta en väg att tackla dem i stället för att smita från debatten. Sedan, fru talman, när det gäller våra östliga grannländer, instämmer jag i det som tidigare talare har sagt. Det är oerhört viktigt att EU håller öppet för alla länder i Europa, för att de ska ha en möjlighet att kunna ansöka om medlemskap när man uppfyller de kriterier som finns. För det är givetvis varje lands eget folks val vilken väg man vill välja, om man vill ingå i EU eller inte. Men att EU ska vara öppet för alla länder är en oerhört viktig princip, och där står vi eniga i utrikesutskottet.

Anf. 19 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Alice Åström säger att vi inte vill ha debatt. Jag vill verkligen ha debatt om Europasamarbetet, och jag tänker ta upp den handsken. Vi tycker nog båda att vi diskuterar EU-frågorna alldeles för lite. Vi står från Moderaternas sida naturligtvis bakom det konstitutionella fördraget. Vi ser att en del saker kunde ha gjorts bättre. Men framför allt välkomnar vi att det nu blir tydligare spelregler i en union som har gått från att från början ha haft bara sex medlemsstater till att nu ha 25, och det kanske blir fler. Man behöver datera upp dessa spelregler. Och när man gör det gör man det samtidigt tydligare vad EU ska syssla med och inte, och man förstärker de nationella parlamentens möjligheter att säga ifrån. Man gör det tydligare var makten ska ligga. Och det handlar inte om ökad överstatlighet och militarisering, som det ibland sägs i vulgärpropagandan. Som jag ser det handlar det om att göra det lättare för medborgarna att utkräva ansvar. Vad gäller beslutsfattande på många centrala områden, som Alice Åström är djupt engagerad i, till exempel rättsliga och inrikes frågor, handlar det om att vi får ett mer demokratiskt beslutsfattande i dessa frågor när vi nu får ett konstitutionellt fördrag. För vår del är det inga bekymmer vad gäller väljarförankringen. Vi har jobbat mycket med Europafrågorna och förankrat också det konstitutionella fördraget inom Moderaterna. Men jag förstår att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill föra denna fråga till en folkomröstning igen eftersom de vill diskutera den här frågan digitalt som om det handlade om ja eller nej till EU. Frankrike lyftes fram som ett exempel, och jag har precis varit där. Där sägs det att Chirac för att bättra på sin image och vinna något val och för att visa att Frankrike är centralt i EU ville ha en folkomröstning med ett tydligt ja. Nu diskuterar man i stora delar faktiskt ett nej till Raffarin och Chirac och att stoppa Turkiet. Det har blivit resultatet av en folkomröstningskampanj. Jag hade förmånen att vara i Frankrike nyligen, och jag träffade monsieur Herzog, en gammal kollega till mig inom yttersta vänstern i Europaparlamentet på den tiden. Han kom från det kommunistiska partiet i Frankrike - en ny fristående fransk socialist. Han skulle bli förvånad, Alice Åström, om han hörde dina resonemang om solidaritetsdeklarationen.

Anf. 20 Alice Åström (V)

Fru talman! Det är lite underligt att när man kommer till debatten om folkomröstning, eller när folkomröstningar i andra länder tenderar att resultera i ett nej, så säger alltid de som är positiva att folk inte tar ställning till sakfrågan, till konstitutionen, utan att folk röstar om någonting annat. Jag tror inte att människor inte har en förmåga att ta ställning i sakfrågan. Och jag är övertygad om att det var precis det som hände i folkomröstningen om EMU, som debatterades här tidigare. Man diskuterade varför det blev ett nej, vems felet var, och om det var dåligt ledarskap. Jag tror att nejet till EMU handlade om att svenska folket faktiskt inte ville lämna över en stor del av kontrollen över ekonomin. Jag tror att det var ett medvetet val, och jag tror faktiskt att människor tar ställning till dessa frågor. Sedan måste jag ge Gunilla Carlsson rätt i att Moderaterna faktiskt är ganska tydliga i EU-politiken. De jobbar med en förankring och vad de står för. Det är kanske det som är grunden till att socialdemokratin inte vågar göra det. Jag förstår att Moderaterna är positiva till mycket i EU. Jag förstår att de är positiva till konstitutionen eftersom det där handlar om tydliga krav på avregleringar, avreglering av marknaderna, ökad privatisering, utförsäljning av statliga företag, ökad konkurrensutsättning och att man också ska avreglera när det gäller vård och omsorg. Det är en ekonomisk politik som i mångt och mycket i stora delar påminner om den borgerliga alliansens förslag inför valet. Jag förstår därför att Moderaterna är väldigt positiva till konstitutionen och att de slåss för att man ska säga ja till den. Det skulle jag ha gjort om jag vore moderat. Men det är lite mer oförklarligt att socialdemokratin inte tar den här debatten. Men det får jag väl återkomma till i ett annat replikskifte.

Anf. 21 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Alice Åström vet ju att Moderaterna vill slå vakt om Sveriges representativa demokrati och att det är därför som vi tycker att den här frågan i debatten i hela dess bredd faktiskt förtjänar att avgöras här i riksdagen. Vi har diskuterat frågan under tiden som konventet pågick. Vi har diskuterat den under tiden som det var regeringskonferens. Och vi ska diskutera den nu inför beslutet som fattas i höst. Detta med konkurrenspolitik och annat som finns i EU:s fördrag stämmer. Men det finns ju redan. Om Miljöpartiet och Vänstern säger nej till det konstitutionella fördraget blir man ju så att säga kvar med Nicefördraget, och där finns det lika mycket konkurrenskraft. Det är väl snarare så att med det nya fördraget har en hel del sociala aspekter faktiskt blivit mer tydliga. Men låt mig bara få återkomma till solidaritetsdeklarationen eftersom det är en sak som jag gärna skulle vilja ha besked om. Det stämmer att man inom EU har bestämt sig för att solidariskt hjälpa varandra om man skulle bli utsatt. Och jag tror ärligt talat att jag bara räknar med att bröder ska träda till min hjälp om jag blir hotad. Om det skulle hända någonting i vårt land räknar jag med att våra grannländer och våra gemensamma vänner faktiskt ska erbjuda sitt stöd, men de blir inte tvingade till det. Solidaritetsdeklarationen handlar just om terrordåd och naturkatastrofer. Tänk er översvämningarna i Tyskland förra året. Det vore väl rimligt att om man i Tyskland ville ha hjälp av svensk räddningstjänst och om vi hade resurser att vi ställde upp? Vad är det för konstigt med det? Tänk er ett större oljeutsläpp i Östersjön som hotar våra kuster och vår natur. Är det då inte rimligt att vi får hjälp av andra och att vi kan be om det? Och de andra länderna bestämmer själva om de vill vara med eller inte. Jag tycker att det är en väldigt märklig inställning som Alice Åström har att vi ska frånsäga oss den här rätten och att vi inte nu, när vi är mer sammanlänkade och när vi försvarar gemensamma värden, också deklarerar tydligt och starkt att vi har en solidaritet oss emellan. Det var just det som min socialistiske vän i Frankrike lyfte fram för mig som en av fördelarna. Och jag skulle vilja ge ett gott råd till Vänsterpartiet: Gör inte EU-frågan till en vänster-höger-fråga. Gör EU-frågan till en demokratifråga, och säg ja till det konstitutionella fördraget.

Anf. 22 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag ska börja med frågan om solidaritetsdeklarationen. När det gäller mycket av den civila krishanteringen - räddningstjänst, miljökatastrofer och så vidare - har vi stått bakom den och står även bakom den i försvarspropositionen. Det som jag pekar på är den bisats som finns i solidaritetsdeklarationen, men som följs upp tydligare i konstitutionen, och där det talas om att det kan vara fråga om även med militära medel. För mig är det en konflikt mellan att säga att vi fortfarande är alliansfria och samtidigt ingå solidaritetsklausuler där det även handlar om att ingripa med militära medel. Det är nästa steg i konstitutionen, men det finns även som en bisats i solidaritetsdeklarationen. Och jag ser det som problematiskt när det gäller den ökade militariseringen och de steg som tas mot ett gemensamt försvar. Fru talman! Jag skulle också vilja uppehålla mig något vid detta med att försvara den representativa demokratin. Det är ett argument som jag mycket väl kan förstå. Och det är också viktigt att de folkvalda vågar fatta beslut. Men gång på gång vägrar man att se problematiken. Om man tittar på vad folket tycker i EU-frågorna så är riksdagen faktiskt inte representativ. Då kan man välja att säga att vi rent formellt försvarar den representativa demokratin, att vi är valda och att vi ska fatta beslut. Men om man inte ser att detta skadar EU-frågan lika mycket när det skiljer sig så mycket från vad man tycker i riksdagen jämfört med vad människor utanför riksdagen tycker, då ser jag det som problematiskt. Vi anser att folk kan ta ställning i allmänna val. Och då ska man ta ställning till alla politiska frågor. Då har man möjlighet att välja ett parti. Att man då inte skulle kunna avge sin röst i sådana här viktiga frågor tycker jag är en brist på demokrati.

Anf. 23 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Alice Åström säger att folk naturligtvis tar ställning till sakfrågan om de röstar i en folkomröstning. Problemet är att om man skulle rösta för eller mot detta förslag så är det inte en sakfråga, utan det är minst hundra sakfrågor. Och det är det som är problemet med tolkningen av ett utfall om man har en omröstning där man med en röst ska ta ställning till hundra sakfrågor. Vad betyder det då om man skulle säga nej? Betyder det att Nicefördraget är bättre än det nya fördraget? Betyder det att man säger nej till och är emot att man mer betonar skyddet av folkhälsa och sociala rättigheter i det nya fördraget, eller betyder det att man gjorde för lite av den saken? Vi har dåliga erfarenheter i Sverige av folkomröstningar där resultatet har varit svårt att tolka. Jag behöver bara nämna kärnkraftsomröstningen. Och de som är historiskt initierade kanske kommer ihåg pensionsomröstningen. Röstningen om EMU var ett exempel på en sakfråga. Där var frågan om vi skulle införa euron eller om vi skulle ha kvar kronan. Det var lätt att tolka utslaget. Tyvärr blev det inte det utslag som jag hade velat ha. Men det var lätt att tolka. Men om vi skulle rösta om den här grundlagen, då blir det omöjligt att tolka utfallet om det blir ett nej. Därför ställer sig även den som är anhängare av folkomröstningar som princip, vilket jag är, avvisande därför att det inte är omröstning om en sakfråga. Jag försökte lyssna uppmärksamt, men jag uppfattade inte om Alice Åström pläderade för ett utträde ur EU om en omröstning skulle leda till ett nej. Det är väl fortfarande så att Vänsterpartiet är för ett utträde. I så fall verkar det lite konstigt om man samtidigt säger att det är så viktigt att släppa in andra länder.

Anf. 24 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag börjar med det sistnämnda. Ja, Vänsterpartiet har fortfarande i sitt partiprogram och i sitt kongressbeslut med att vi vill ha ett utträde ur EU. Men det finns därmed ingen motsättning till att säga att andra länders folk måste få göra sina egna val och till att man politiskt kan driva en fråga i sitt eget land. Jag förstår inte riktigt att man här ser en konflikt. Att vi inte vill vara med i EU betyder inte att vi tycker att inte någon annan heller ska vara med i EU, utan där måste var och en kunna få välja. Därför tycker jag att det är viktigt med de östliga grannländerna, att EU håller öppet och inte stänger dörren för ländernas egna val. Sedan har vi frågan om folkomröstning och detta med hundra sakfrågor, inte bara en. Ja, det är hundra sakfrågor. Men vad är det man tar ställning till när man på valdagen går och röstar i de vanliga valen, i valen till riksdagen? Handlar det när man väljer ett parti om hundra sakfrågor eller om en fråga? Handlar det inte både om sociala och ekonomiska frågor och om demokratifrågor liksom om att människorna, väljarna, faktiskt har möjlighet att välja ett parti utifrån hundra sakfrågor? Jag tror att man kan värdera konstitutionen och de hundra sakfrågorna och att man kan ta ställning. Och vad är tolkningen om det skulle bli ett nej? Ja, tolkningen är uppenbart att man inte är nöjd med utvecklingen. Som politiker måste man väl ändå kunna ha förmåga att försöka lyssna in. Vad är det människor säger? Vilka är argumenten? Det är precis som i andra val. Varför förlorade vi så många procent i det här valet? Eller varför ökade vi så mycket? Liksom man frågar sig det lyssnar man in vad det var som gjorde att det blev som det blev - alltså ett vanligt politiskt analysarbete. Det skulle man också få göra efter det här. För mig handlar det om att det finns en möjlighet att skapa ett annat Europa än det som i dag växer fram.

Anf. 25 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Det som skiljer ett riksdagsval från en folkomröstning är just att man i ett riksdagsval tar ställning inte bara till en fråga utan också till vilka personer, partier, som ska förvalta det ansvar som ligger i att bli vald till folkets representanter. Naturligtvis kan man ibland tycka att det är svårt att välja ett parti trots att det finns sju partier i Sveriges riksdag. Vad man gör är ju att man också ger vissa personer förtroendet att ta ställning i nya, uppkommande, frågor. Det är den representativa demokratin. I en folkomröstning däremot handlar det om att säga ja eller nej till en viss, specifik, fråga. Jag vill bara hänvisa till att vi har dåliga erfarenheter av folkomröstningar där utfallet är svårt att tolka. Här skulle det bli svårt att tolka. Jag kan gissa att många personer, och även partier, skulle lansera sin egen tolkning om det blev ett nej. En del - kanske Vänsterpartiet - skulle säga: Ett nej betyder att svenska folket har sagt att vi ska gå ur EU. Andra skulle säga att Nicefördraget var bättre. Några skulle säga att för mycket om social hänsyn lades in och andra att för lite om social hänsyn lades in i det nya förslaget. Sanningen är att det skulle vara omöjligt att enas om en tolkning av ett sådant utfall. Därför är det olämpligt att folkomrösta om den här frågan. Jag noterar att Alice Åström säger: Det är viktigt för Sverige att gå ur, men det är också viktigt för andra länder att gå in i EU. Jag tycker att det är en något svårförklarlig ståndpunkt och kan bara säga: Lycka till!

Anf. 26 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag har inte sagt att det är väsentligt för andra länder att gå in i EU när vi säger att vi vill lämna det, utan jag säger att det är väsentligt att alla länder och folk får en möjlighet att själva avgöra. Det tycker jag är en viktig grundläggande princip. Jag måste ändå säga att jag blir bekymrad över frågan om hur ett nej ska tolkas och över att, som man säger, jag och andra partier säkert kommer att lansera en egen tolkning av fördraget - om det var si eller så. Det stora problemet när folket inte får säga sitt i en så viktig fråga som den om konstitutionen är att man, till skillnad från hur det är i ett riksdagsval har möjlighet att lägga sin röst på ett annat parti. Där kan man ju rösta bort, om man känner att man röstade fel i föregående val, dem man röstade på därför att de inte alls företräder vad de sade eller om man känner att det inte blev den utveckling man ville ha. Men om man inte ens har möjlighet att säga sitt kan man inte rösta bort konstitutionen vid nästa val. Därför är det så oerhört viktigt att folk får en möjlighet att säga sitt.

Anf. 27 Agne Hansson (C)

Fru talman! Alice Åström säger att ingen lyssnar på Vänsterpartiet och att vad Vänsterpartiet säger har ingen betydelse. Jo, visst har det betydelse. Ni är ju ett statsbärande parti. Regeringen fäster alltför stor vikt vid er betydelse. Det är därför som vi har den här veliga EU-politiken. Jag tillhör inte dem som inte lyssnar på vad Vänsterpartiet säger, utan jag har lyssnat - därav den här repliken. Men vad ni säger i den här frågan hänger inte ihop. Först och främst är det inte så att vi inte debatterar den här frågan i Sveriges riksdag och i Sverige över huvud taget. Det var ju en stor partiledardebatt om den här frågan i riksdagen förrförra fredagen. Var var Alice Åström då? Själv var jag tyvärr inte här då, för jag var i Estland tillsammans med Gabriel Romanus och flera andra i Nordiska rådet för att diskutera just det här samarbetet med våra närmaste grannar. Men efteråt har jag läst in mig på den debatt som var. Vi i Centerpartiet är för att den här konstitutionen kommer till stånd och ser inte att det är så stora förändringar att de motiverar en folkomröstning. Vi vill se ett smalare men vassare EU. Det EU ska syssla med ska man göra effektivt. Men man ska strunta i sådant som man inte behöver samarbeta om. Nu säger Alice Åström att Vänsterpartiet vill samarbeta när det gäller kriminalitet och brottslighet. Det vill också jag, men jag vill ha regler för hur vi då samarbetar. Hur ska vi samarbeta? Och ska vi inte ha regler för hur vi ska samarbeta?

Anf. 28 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag tror inte att jag sade att ingen lyssnar på Vänsterpartiet och att ingen bryr sig om vad Vänsterpartiet tycker, utan jag upplever nog att det finns väldigt många utanför som lyssnar och som faktiskt bryr sig om vad Vänsterpartiet säger. Problemet är kanske att de som är rädda för att förlora debatten inte vill ta den. Sedan har vi det rättsliga. Ja, det är jätteviktigt att det finns regler om det rättsliga samarbetet, om hur man ska samarbeta. Men sådana finns det redan i dag. Vi har medverkat i samband med flera rambeslut som handlar om trafficking och som handlar om att kunna beslagta egendomar eller sådant som den organiserade brottsligheten tillskansat sig. På flera områden har vi haft ett samarbete och stått bakom det här. Vad jag menar är att det när det gäller ett sådant område som det rättsliga området är oerhört viktigt att också hålla fast vid möjligheten att ha den parlamentariska kontrollen och insynen. Det finns en rad problem på det här området också, som jag tidigare sagt - registerfrågor, rensningsfrågor och så vidare. Men för Vänsterpartiet är det ganska självklart att vi kan ha ett mycket nära samarbete i många frågor. Det kan gälla både miljöfrågor och rättsliga frågor. Men det innebär inte att allting måste göras till överstatlighet.

Anf. 29 Agne Hansson (C)

Fru talman! Jag är inte rädd för att ta debatten, och det är inte Centerpartiet heller. Vi har redan i dag regler, säger Alice Åstrom, Jo, det har vi. Men de är inte tillräckliga, och mycket har ändrats i EU sedan de här reglerna beslutades. Vi har blivit betydligt fler medlemmar. För att kunna samarbeta effektivt måste vi också ha regler som är anpassade till hur många vi är, så att vi blir effektivare. Vi vill ha mer insyn och kontroll, säger Alice Åström. Ja, det är precis det som står i det nya fördraget. Det blir betydligt mer av insyn, och det blir större möjligheter till kontroll. Det blir till och med så att vi i Sveriges riksdag genom subsidiaritetskontrollen kan lägga in ett veto mot det som händer. I fördraget finns det också ett första embryo till en kompetenskatalog, där man kan se vad man ska samarbeta om och vad man inte ska samarbeta om, bland annat att göra EU smalare och vassare, och det tycker vi är bra. Vi tycker att det är bra att det finns en utträdesparagraf och att man reglerar det. Vi tycker att det är bra att det finns regler om att samarbeta om ökade insatser för krishantering som garanterar att det inte blir ett militärt försvar. Det finns inget i fördraget som säger det. Jag tycker att Vänsterpartiet och Alice Åström målar upp väldigt stora monster på väggen, monster som inte finns. Vill ni samarbeta? Ska vi ha effektivare regler? Eller vill ni inte samarbeta och ha några regler? Var står egentligen Vänsterpartiet i denna fråga?

Anf. 30 Alice Åström (V)

Fru talman! Var vi står är ganska klart och tydligt. Vi vill gärna ha ett samarbete. Vi är för ett internationellt samarbete. Det vi diskuterar är under vilka former. Vi kan mycket väl tänka oss ett mellanstatligt samarbete, och det har vi haft i väldigt många år på flera olika områden. Men det handlar också om respekten för demokrati. Att samarbeta mer effektivt och ha regler för det betyder - enligt de förändringar som föreslås - möjligheten att köra över länder som inte kan acceptera förändringar. Det är att med majoritetsbeslut tvinga länder att acceptera en politik som varken folket i det aktuella landet eller ens majoriteten i parlamentet eller regeringar är beredda att ställa sig bakom. Det ska man kunna tvinga igenom med majoritetsbeslut. Det är att samarbeta effektivt, säger man. För mig är det brist på respekt för demokrati. Det är att flytta makt från folket, från parlament och ibland också från regeringar. Jag tror inte på den typen av samarbete. Där har jag som vänsterpartist lärt mig av historien när jag sett hur Sovjetunionen byggdes upp och hur man tvingade länder under ett styre och tvingade människor att leva med en politik som de inte ville ha. Vi såg vart det ledde. Jag tänker inte bygga upp någonting där man med effektivitet menar att köra över folks demokratiska val.

Anf. 31 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Alice Åström sade tidigare att det saknas debatt om konstitutionsförslaget. Jag delar den uppfattningen. Ute i det svenska samhället saknas det debatt om det. Här i riksdagen har vi under lång tid gjort ett antal olika ansträngningar för att försöka lyfta fram frågan. Det har varit utfrågningar, sammansatta utskott, ett intensivt arbete i EU-nämnden och olika informationsspridningsinsatser. Tyvärr kan jag bara konstatera att vi inte har svårt att få stolarna att räcka till på de öppna utfrågningar och annat som vi anordnar. Intresset är inte på något sätt stormande ute i det svenska samhället. Därför tycker jag att det är lite tråkigt när Alice Åström, som vanligt, i alla fall inleder med att debattera debatten och bristen på folkomröstning. Kan vi inte börja diskutera sakfrågorna? Jag tycker att det skulle vara mycket mer befrämjande att faktiskt därigenom sprida kunskap om vad förslaget till ett nytt EU-fördrag, det konstitutionella fördraget eller vad vi nu kallar det innebär. Jag tycker inte att skillnaderna är så stora mot det som gäller i dag att det motiverar en folkomröstning. Det har varit en remissomgång, och nu sammanställs remissvaren. De kommer att publiceras i slutet av månaden, såvitt jag förstår. Det kommer att göras en lagrådsremiss, och den blir ganska vägledande för bedömningen av huruvida förändringarna är stora eller små i sammanhanget. Planen är ännu så länge i alla fall att vi ska ha en riksdagsbehandling av det. Jag tycker att det är en rimlig ordning. Låt oss diskutera innehållet. Jag tycker inte att det är så mycket nytt i fördraget att det motiverar folkomröstning, men jag tycker att det är viktigt att vi får en bred diskussion ute i det svenska samhället. Erfarenheten av folkomröstningar är att de tyvärr många gånger inte handlar om det som frågan egentligen är ställd kring.

Anf. 32 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag får ändå säga att det är väldigt glädjande med en debatt - nu är det den tredje som debatterar med mig. Jag tackar hemskt mycket för att man gärna vill ta en debatt. Jag kommer personligen att skicka inbjudan till en debatt utanför Riksdagshuset och möta människor ute i föreningslivet runtom i landet. Jag håller med om att riksdagen har försökt, och har haft en ganska hög ambition, att ha en debatt om de här frågorna. Vi har behandlat konstitutionsförslaget, det första utkastet, och vi har haft en väldig mängd möten. Men jag tror framför allt att det är debatten ute bland människor som behövs. Jag kommer att skicka en personlig inbjudan till de debattörer som sagt att de gärna vill debattera sakfrågan, för den är verkligen värd att debattera. Beträffande frågan om vad folkomröstningar kan handla om är det argument som förs fram ett argument som jag inte tycker är hållbart. Människor måste kunna fatta avgörandet om vilken fråga de tycker är den allra viktigaste i konstitutionsförslaget. Om någon säger att den viktigaste frågan är att öppna upp för mer privatisering av vård och omsorg, skulle jag kunna säga: Ja, men den är ju bara en liten del i den stora helheten, och så vidare. Men människorna måste få en möjlighet att avgöra hur de värderar de olika bitarna, precis som i ett vanligt riksdagsval. Jag tror att man gör ett misstag om man inte har en folkomröstning, framför allt när det är så uppenbart att riksdagsmajoritetens ståndpunkter står så väldigt långt ifrån folkets ståndpunkter. Jag tror inte att demokratin vinner på att man kör över.

Anf. 33 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Jag undrar lite: Vad gör egentligen Alice Åström för att få i gång sakdebatten? Nu skulle det komma personliga debattinbjudningar, och det är vällovligt. Men vad har Alice Åström gjort för att faktiskt sprida kunskap utanför riksdagen om vad detta innebär, mer än bara säga att det här är så viktigt att det måste man folkomrösta om? Vad är Vänsterpartiets alternativ till EU, om vi nu ska träda ut? Alice Åström säger att de tänka sig att samarbeta på flera områden. Är alternativet att vi ska stapla olika samarbeten på varandra inom olika sakområden? Hur översiktligt, hur demokratiskt, hur öppet har medborgarna ute i Europa möjligheter att utöva kontroll över en sådan ganska diffus uppställning av olika samarbeten? Jag tycker ändå att det finns en fördel med EU. Vi vet ungefär var man befinner sig och vilken organisation det är som vi har att ställa till ansvar när det är saker som vi inte är nöjda med. Jag får det inte att gå ihop att alla länder ska få gå med, men Sverige ska gå ur. Sluta med att säga att det är upp till varje medlemsstat att själv avgöra. Ja, det är det självfallet; det är ingen som har ifrågasatt det. Men låt oss säga att de kommer från Ukraina till dig, Alice Åström, och säger: Vi funderar på att gå med, vad är ditt råd till oss? Tycker du att vi ska göra det? Vad ser du för för- och nackdelar? Vad säger du då, Alice Åström? Säger du bara: Det får ni själva avgöra?

Anf. 34 Alice Åström (V)

Fru talman! Vad har jag gjort för att föra den här debatten? Ja, jag har försökt vara ute på gator och torg, på möten och besökt olika organisationer för att tala om detta. Jag är beredd att göra ännu mer. Det tror jag att vi alla kan göra lite till mans. Men jag tror inte heller att hela debatten hänger på hur många gånger jag är ute, utan det handlar om vilka beslut de stora politiska partierna fattar, hur man prioriterar frågan när det gäller material, vilka kampanjer man för i de olika partierna. Jag tror inte att vi kan göra det till en fråga om vad vi som enskilda individer exakt har gjort för att föra frågan vidare. Men jag är beredd att ta min del av det. Sedan ställdes frågan om vilket samarbete vi vill ha. Ja, mellanstatliga samarbetsavtal ser vi som en möjlig väg. Det blir många samarbetsavtal, det blir staplat, och det blir svårt att kontrollera. Det går att skapa en transparens och insyn. Jag håller med om att detta kan vara mindre effektivt och delvis något krångligare, men det har den stora fördelen att det vilar på en demokratisk grund. Det ger varje riksdag efter varje val möjlighet att förlänga eller säga upp samarbetsavtal och att gå in och påverka i detaljfrågor. Demokrati är inte lätt. Den kan vara krånglig, svår och ibland innebära kompromisser. Den tar tid. Men jag tror att demokratin är värd det. Den är värd att det får ta den tiden och medföra de problem som den för med sig. Jag ser de stora bristerna med det EU-samarbete som finns i dag där man sätter effektivitet före demokratiska möjligheter.

Anf. 35 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Den här debatten har lite av den karaktär som den brukar ha. Det är ett gäng som är för svenskt medlemskap i EU och det är ett gäng som är emot det och som vill att Sverige ska lämna den europeiska unionen. Frågan är alltid: Vad är det som vi ska lämna Europeiska unionen för? Den frågan har också varit uppe nu, och det är samma grötiga, oklara svar som alltid. När man destillerar det hela går det ut på att vi ska ha samma relation till Europeiska unionen som Schweiz, Australien eller Kanada. Kenneth G Forslund ställde ju detta på sin spets när han tidigare ställde frågan till nej-partierna: Vad säger ni till Ukraina när de frågar: Tycker ni att det är bra att vi ska gå med? Vad svarar ni då? Den frågan fick Kenneth naturligtvis inget svar på. Låt mig också ta upp en annan fråga som har varit uppe här. Vi får ju inte tillfälle att diskutera konstitutionens innehåll så mycket. Jag ska göra det strax, men låt mig först kommentera påståendet: Folket får inte säga sitt. Alice Åström sade: Vi kan inte rösta bort konstitutionen vid nästa val. Det är ju inte sant. Det är oriktigt. Om det efter nästa riksdagsval blir en majoritet i denna kammare för Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Junilistan kommer dessa tre partiers plikt att vara att riva upp det riksdagsbeslut som tidigare har fattats. Före den 1 november 2006 får man då anmäla till Europeiska unionen att Sverige inte ratificerar fördraget. Det är fullt möjligt. Då kan man säga: Ja, men det är osannolikt. Visst, och varför är det osannolikt, mina vänner? Jo, därför att det är ingen som tror att väljarna i riksdagsvalet 2006 kommer att lägga en så stor vikt vid just det konstitutionella fördraget att de kommer att låta sin valhandling i stor utsträckning styras av detta. Det finns naturligtvis en liten grupp som säger: Det här är för mig den allra viktigaste frågan i riksdagsvalet. Men det är inte sannolikt att det gäller för den stora majoriteten. Man kommer att låta sig vägledas av frågorna om jobb och sysselsättning, ersättningsnivåer, vård, skola, omsorg och så vidare. Det är ju helt riktigt. Man måste fatta beslut om politiken i en helhet. Det är alltså lögn och förbannad dikt när man säger att folket inte kommer att få säga sitt inför beslutet om konstitutionen. Vi i Sverige kan rösta bort konstitutionen efter nästa riksdagsval, om de partier som är emot konstitutionen efter det riksdagsvalet vinner en majoritet i denna kammare. Det är osannolikt, men det är fullt möjligt enligt våra demokratiska spelregler. Blanda inte bort korten i denna fråga! Europeiska unionen, ställd inför kriser, agerar och reagerar. Vad är det för kriser som man ser historiskt? Jo, det är Sovjetunionens sammanbrott. Det ledde naturligtvis inte till en kris, utan till en befrielse, men det var en kris i den här meningen: Hur skulle de nya länderna hantera situationen? Europeiska unionen utvidgas. Det har varit en otrolig kraftansträngning. Det har genomförts, och nu är det åtta gamla Sovjetstyrda republiker och dessutom Cypern och Malta som har blivit medlemmar i Europeiska unionen. Konstitutionen är ju en anpassning till detta. Den har ju arbetats fram för att östutvidgningen ska fungera. Det var det ena. Det andra som har hänt under senare år är 11 september och Madridbombningarna. Usama bin Ladin har ju varit betydligt effektivare att driva på det europeiska samarbetet än Giscard d'Estaing och den här konstitutionen. Det är ju sanningen. Det rättsliga samarbetet är en reaktion på de utmaningar och de hot mot medborgarna i de europeiska länderna som de har utsatts för. Då får man höra här: Madrid är bara så att säga ett hot mot Sverige, därför att det har fattats beslut om överstatligt rättsligt samarbete. Ja, men om vi inte har ett sådant samarbete, vem är det som tjänar på det? Jo, det är ju de som hotar Europas medborgare med fortsatt terrorism eller - som Holger Gustafsson var inne på tidigare - kvinnohandel och narkotikasmuggling. Ni som är emot det rättsliga samarbetet använder er av tjusiga motiveringar om Sveriges alliansfrihet. I själva verket står ni ju på samma sida som narkotikasmugglare och de som smugglar kvinnor och barn. Det rättsliga samarbetet har drivits fram av dessa problem, men ni är inte beredda att vidta några kraftfulla åtgärder mot detta, utan ni står i talarstolen och mer eller mindre ber böner. Det är väl bättre att göra någonting åt saken, att vidta bindande åtgärder inom den europeiska unionen för att komma till rätta med dessa problem. Sedan kan man inte stå och prata om att vi ska ha ett mellanstatligt samarbete på alternativa grunder. Jag tycker att det är uruselt, fru talman - om det redan inte har framgått av det som jag har sagt. När vi har konkreta problem är det ynkligt att inte våga gå in i ett överstatligt samarbete på dessa områden för att genomföra det som är nödvändigt för att skydda Europas medborgare. Själva grunden för Europeiska unionens tillblivelse och framväxt är ju fred, frihet och mänskliga rättigheter. Det är det som förverkligas genom östutvidgningen och det som också i mindre skala förverkligas när man nu fördjupar det rättsliga samarbetet. Sedan ska jag gärna också tala om en del problem som har varit uppe och som nu är brännande i den svenska debatten. Man kan säga att de av oss som för ett år sedan diskuterade att det skulle komma hit bidragstagare hade fel. Det har inte visat sig vara något problem. Frågan har i stället ställts på sin spets när det gäller arbetstagare. Vi har då haft Vaxholmsdiskussionen om arbetskraft som kommer hit. Men vi har också en annan diskussion som annars inte brukar kopplas in i EU-sammanhang, och det är frågan om utflyttning av jobb och outsourcing som också gäller de nya medlemsländerna. Problemet är egentligen inte utflyttningen av jobb utan att vi har en stagnerad arbetsmarknad där det inte kommer fram några nya jobb. Det är ju inga problem om vissa jobb flyttar från Sverige om det ständigt sker en påfyllnad med nya jobb. Men det är ju det som är regeringens stora politiska misslyckande att det inte kommer fram några nya jobb. Sedan ska jag gärna senare återkomma till Vaxholmsfrågan, om det finns intresse för det.

Anf. 36 Alice Åström (V)

Fru talman! Jag hade först inte tänkt begära replik när det blev så fruktansvärt osakligt, men jag kunde inte låta bli. När det gäller det rättsliga samarbetet finns det en mängd beslut och en mängd åtgärder har vidtagits inom det här området, där jag personligen har jobbat mycket aktivt för att driva på utvecklingen för att förbättra det rättsliga samarbetet. Att påstå att vi inte skulle vilja någonting på det här området och att vi egentligen släpper narkotikahajarna och människosmugglarna fria är en överdrift som är så osannolik att jag inte kunde låta bli att begära replik. Jag måste ändå ställa frågan: Varför är vi inte beredda att ha överstatlighet på alla de här områdena? Ja, det finns en mängd problem. Jag är inte helt övertygad om att det är den svenska synen som är den som skulle råda vid en överstatlighet. När det gäller trafficking och att skydda medborgarna ser vi hur det ser ut i många EU-länder där prostitution är tillåten, där väldigt många kvinnor från de forna öststatsländerna i dag arbetar som prostituerade. Att skydda medborgarna - är det att ha överstatlighet på det här området? Kan det bli så att vi för att underlätta överstatlighet låter prostitutionen vara laglig? Om vi skapar statliga bordeller och låter kvinnorna resa fritt, så behöver inte smugglarna hålla på. Är det en lösning som vi vill ha? Nej, absolut inte. Ser man inte de problemen med överstatlighet när man pratar om narkotikasmugglare och narkotikapolitiken? Titta på många EU-länders narkotikapolitik. Det är snarare en risk att vi kommer att få en narkotikapolitik som urholkas i Sverige om vi får överstatliga, bindande beslut på det här området. Man kan inte säga att om vi bara skulle ha överstatlighet på det rättsliga området skulle det innebära att vi bekämpar all narkotikasmuggling, all människohandel och trafficking och skyddar medborgarna. Jag vill se större framsteg i många EU-länder och i en helt annan riktning än i dag för att jag skulle säga att överstatliga beslut skulle innebära framsteg på dessa områden.

Anf. 37 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Har man en ståndpunkt som är svår att försvara då flyr man till annat. Alice Åström sade tidigare att hon tyckte att det var för lite debatt om konstitutionen. Nu debatterar jag konstitutionen och då började Alice Åström i stället, därför att hon har ett dåligt fall i detta sammanhang, diskutera enskilda medlemsländers narkotikapolitik. Visst, jag är helt emot den holländska politiken. Det är välkänt att liberalerna i Sverige är det. Men frågan är: Om man överlåter makt på det rättsliga området, som var det som Alice Åström var emot, vem tar man då makt ifrån i dag? Jo, man tar makt från dem som använder det gränslösa samarbetet till att smuggla narkotika och handla med kvinnor och barn. Vi vill ta makt ifrån dem. Men Alice Åström kommer ju att lämna mer makt åt dem och deras hantering. Om de skulle rösta om konstitutionen skulle narkotikasmugglarna och kvinnohandlarna rösta nej till den nya konstitutionen, därför att konstitutionen skärper det rättsliga samarbetet och gör det möjligare för den europeiska unionen att ingripa mot dessa personer och denna trafik. Alice Åström står ju, ogenomtänkt måhända, på samma linje. Det blir lättare att smuggla narkotika, kvinnor och barn från länder utanför EU, in i EU och mellan olika EU-länder. Det är konsekvensen av Alice Åströms ställningstagande.

Anf. 38 Alice Åström (V)

Fru talman! Det är en så absurd ståndpunkt. De beslut som har fattats när det gäller människosmuggling, trafficking och narkotikafrågan har fattats redan utan den nya konstitutionen och i ett mellanstatligt samarbete, så att säga att vi inte skulle vilja göra någonting åt det är ju fullständigt absurt. När man säger att man vill göra det här överstatligt kan man inte bortse från att det också finns en politik inom många EU-länder, som också är starka EU-länder och som faktiskt också medverkar till kvinnosmugglingen, att vi har prostitution och att kvinnor utnyttjas. Man måste se att det finns en narkotikapolitik i vissa länder som medverkar till att narkotika både odlas och tas fram och att det finns möjligheter att sälja den och att de delarna också medverkar i den här processen. Att då säga att överstatlighet är det som endast skulle lösa problemet är fullständigt absurt. Att säga att vi står på narkotikahandlares och människosmugglares sida om vi inte är beredda att överlåta fullständig beslutandemakt på dessa områden är absurt.

Anf. 39 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag sade inte att det ska vara fullständig beslutandemakt utan mer makt. Misstolka mig inte. Jag ser också att det är problem med narkotikafrågor i olika EU-länder, att de har en felaktig politik enligt mening. Men ditt recept är att Sverige ska lämna Europeiska unionen och på det sättet kapa alla möjligheter att påverka andra länders narkotikapolitik. Sverige driver inom Europeiska unionen tillsammans med en del andra länderna en mer restriktiv narkotikapolitik. Om Sverige lämnade Europeiska unionen skulle kraften för en mer strikt hållning försvinna. Det är inte nog med att din politik försämrar det gränsöverskridande samarbetet inom Europa beträffande narkotikahandel, narkotikasmuggling och trafficking . Dessutom skulle Sverige försvinna som en kraft att påverka politiken inom olika länder. Du tycker att det är absurt, Alice Åström, men det är din egen ståndpunkt som är absurd i många dimensioner, men inte minst i denna. Jag bara pekar på konsekvensen av din egen politik.

Anf. 40 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Vi ska diskutera vad som hände i EU förra året. Det är inte så lätt för oss att hålla oss till ämnet alla gånger, och det har vi märkt i den här debatten. Gunilla Carlsson sade tidigare att ett argument för att inte ha folkomröstning om den nya EU-konstitutionen är att vi har en så livaktig diskussion här i riksdagen. Jag delar Gunilla Carlssons åsikt när det gäller oss representanter från partierna, därför att vi har mötts här många gånger och debatterat EU. Men var är de andra 300 ledamöterna som vi oftast inte ser i EU-debatterna här i riksdagen? Där är grundproblemet. Det finns en liten klick elit även i den här riksdagen som älskar att debattera EU-frågorna. Jag är en som tillhör den. Carl B Hamilton är en välkänd annan liksom Gunilla Carlsson. Det är där grundproblematiken ligger. Tyvärr väcker inte förra årets verksamhet i EU några gnistrande vibbar när det gäller att få folk till talarlistan. Kenneth G Forslund sade i början här att det nu är dags att göra bokslut över Sveriges agerande i EU 2004. I så fall yrkar jag på icke ansvarsfrihet, för Sveriges agerande i EU är i mångt och mycket väldigt tamt. Vi vågar inte ta några strider. Trots att det har funnits många bra tillfällen där Sverige har haft en given ståndpunkt, har ministrarna senare kommit tillbaka till EU-nämnden och sagt att vi måste acceptera en viss uppfattning, att vi måste acceptera att vi inte fick gehör för den ståndpunkten. Jag återkommer längre fram i talet till några av de ståndpunkterna. En viktig händelse förra året var givetvis utvidgningen av EU. Det var bra, tyckte jag, att EU utvidgades. Jag hade hoppats att denna utvidgning av EU skulle leda till att EU fick mindre att säga till om därför att EU helt enkelt blev större och det borde vara bättre att ha få frågor att arbeta med i stället för hela sjoket, som man har i dag. Tyvärr har vi inte sett den utvecklingen. Tvärtom fick vi en EU-konstitution som innebar än mer makt. Det blev inget slimmare EU. Det blev EU-president, utrikesminister, solidaritetsklausuler, idrottspolitik på EU-nivå, turistpolitik på EU-nivå och ökad makt till de stora länderna i EU och därmed också minskad makt till de små länderna i EU, och Sverige är ett av dem. Det var tyvärr den utveckling som förslaget till EU-konstitution kom att handla om. Jag beklagar den utvecklingen. Jag skulle vilja se ett helt annat EU i den bemärkelsen. Men det är inte bara fråga om vad EU fick mer att säga till om. Det handlar minst lika mycket om vad EU ska fortsätta med. Det ska fortsätta med den gräsliga jordbrukspolitiken som det finns en enighet mot i Sveriges riksdag. Varför tog inte Sverige strid när vi hade chansen att bli av med en del av den vidriga EU-politiken på jordbruksområdet med det nya förslaget till konstitution? Varför tog inte Sverige chansen att driva att vi skulle få bort Euratomfördraget i den nya EU-konstitutionen? Det är ett fördrag från år 1957 som har som främsta syfte att främja kärnkraftens utveckling. Vi skulle ha kunnat ta strid i EU för att få bort detta. Alternativt skulle vi ha kunnat lägga förslag om att EU - nu är det faktiskt år 2000 - skulle främja alternativa energikällor mer än vad man gör, om man nu tycker att EU ska ha en gemensam energipolitik. Inget av detta gjorde Sveriges regering. Det beklagar jag djupt. Man tog också fler steg mot en EU-militarisering. Asyl- och flyktingpolitiken debatterades livligt. England föreslog förra året att man skulle ha flyktingläger för EU utanför EU:s gränser. Tack och lov blev det aldrig verklighet. Det visar ändå på den diskussion som förts i många EU-länder om vilken asyl- och flyktingpolitik som ska regera. Tack och lov har det inte blivit verklighet. En sak kan vi konstatera. Det är att EU:s murar mot omvärlden har vuxit. De har blivit högre. Det är svårare för asylsökande och flyktingar att ta sig över EU:s murar och få en fristad här. Förra året diskuterades också Lissabonstrategin. Vi konstaterade redan i EU-nämnden förra året att det var ett misslyckande. Lissabonstrategin har inte blivit det som många trodde, en injektion för en mer social, mer miljöprogressiv, utveckling av EU. Medlemsländerna fick det stora ansvaret för att försöka genomföra den politiken. Så skedde inte. Vad blev svaret på det? Det gjorde att man i stället för att ha tre grundbultar, som jag har förstått att vi var ganska ense om i riksdagen, fokuserade bara på en av grundbultarna, nämligen ekonomisk tillväxt. Det är nu huvudspåret för EU:s verksamhet de kommande åren. Vart tog allt prat om att vi ska använda EU för att få en bättre miljö vägen? Var det inte vad vi skulle använda Sveriges EU-medlemskap till, att göra miljön bättre? Den är gränsöverskridande. Därför måste vi också agera i miljöpolitiken över gränserna. Nu fick vi chansen. Tog Sverige den? Nej, uppenbarligen inte. Det ställdes åt sidan. Också det beklagar jag. På område efter område kan man fortsätta att gå igenom vad Sverige gjorde i EU förra året på det sättet. Utskottet har lagt stor tyngdpunkt på närområdena. Det är bra att man lyfter fram det. Även om jag och Miljöpartiet i grunden tror att Sverige skulle kunna föra en väsentligt friare och kraftfullare utrikespolitik om inte vi inte var medlemmar i EU är det ändå bra att man försöker att göra det bästa av det. Jag välkomnar den utvecklingen. Jag vill gå tillbaka till EU-nämndens yttrande. Jag är ledamot i EU-nämnden. Man borde titta mer på det yttrandet från utrikesutskottets sida. Det gäller inte minst därför att EU-nämnden lyfter fram väldigt väsentliga saker när det gäller hur Sveriges riksdag ska kunna utöva sin makt gentemot regeringen. Vi måste kräva att handlingar som vi ska ta ställning till finns översatta till svenska. Vi måste kräva att handlingar som vi förväntas godkänna eller avslå finns i god tid för att vi ska kunna förankra dem. Det finns inte i dag. Det repeterar EU-nämnden än en gång. Detta måste regeringen jobba vidare med. EU-nämnden har också i sitt yttrande noterat att vi inte får reda på i vilka frågor Sveriges regering har lagt in ett veto i EU eller hur man har röstat i ministerrådet. Också det skulle vara värdefullt att veta. Hur många gånger tar Sverige strid i EU för en fråga? Det är kanske inte det enda eller bästa sättet att mäta det antal gånger man har röstat nej eller lagt ned rösten i ministerrådet. Men det är ett sätt att titta på detta. Det skulle ge en bra feedback inte minst till oss som sitter i EU-nämnden för att kontrollera hur diskussionerna har varit och hur ministrarna sedan agerat. Det är riksdagens ledamöter som har kontrollmakten över hur regeringen har agerat. Jag tror att man skulle kunna göra mycket mer. Sverige borde ha tagit strid för att begränsa alkoholinförseln över Sveriges gränser. Varför krävde vi inte införselkvoter? Varför krävde vi i EU-nämnden och här i riksdagen inte krafttag mot bedrägerier och oegentligheter i EU? Det handlar fortfarande om mångmiljardbelopp. Sverige skulle kunna göra mer i EU-arbetet för att förbättra EU. Sverige borde ha tagit strid för en aktivare miljöpolitik inte minst inom klimatområdet. Sverige borde vara aktivare och tuffare i arbetet med kemikalielagstiftningen som nu är på gång. Det tycker jag inte för att jag vill förstöra EU. Jag vill att EU:s beslut ska bli så bra som möjligt så länge vi är medlemmar i EU. Vi är medlemmar i EU. Då ska vi minsann göra EU bättre. Där är den stora utmaningen. Vilken utveckling vill man ha av EU? Vi vill ha en annan sorts utveckling så länge vi är medlemmar. Carl B Hamilton och Gunilla Carlsson vill ha en annan utveckling. Där står egentligen den svenska EU-striden. Fru talman! Jag tycker att en svensk folkomröstning om förslaget till EU-konstitution är ett krav för få en större folklig debatt om EU:s framtid. För tids vinning yrkar jag inte bifall till några reservationer utan nöjer mig med det som finns och mitt tal.

Anf. 41 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Ulf Holm beskriver den lilla elit som brukar träffas här och diskutera EU-frågorna. Som alla hörde ingår inte jag i denna elitgrupp. Men jag kan försäkra Ulf Holm att det inte är första gången som har jag anledning att ta upp EU-frågor i Sveriges riksdag. EU-frågorna är nu vardagspolitik i många utskott. Det gäller inte minst i socialutskottet. Naturligtvis vet alla att det område där vi tyvärr har haft nackdel av vårt medlemskap är alkoholpolitikens område. Där har handelspolitiken fått ta över socialpolitiken alldeles för mycket. Det som jag har lite svårt att förstå mot den bakgrunden är att Ulf Holm och Miljöpartiet är så rädda för det nya konstitutionsfördraget. Om jag inte läser det alldeles fel innebär det större möjligheter att driva krav på socialpolitiska hänsyn än Nicefördraget som annars gäller. Både i inledningen och i flera särskilda kapitel talar man om att den sociala tryggheten ska värnas. Man ska gå emot social uteslutning, och folkhälsan ska värnas. Det står faktiskt till och med att en hög nivå av skydd för människors hälsa ska säkerställas vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder. Det är viktiga markeringar som är tydligare, som jag läser det, i det här förslaget än i de tidigare dokumenten. Om man tycker att detta är viktigt, vilket jag tycker, borde man vara för det nya fördraget.

Anf. 42 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Gabriel Romanus har varit med i några EU-debatter; det vet jag. Jag brukar annars säga att de som sitter i EU-nämnden tillhör en liten klick som gillar att prata EU-frågor. Så värst många fler är det inte. Men jag vet att Gabriel flera gånger har varit engagerad i de här frågorna. Vi har en gemensam uppfattning när det gäller alkoholpolitiken. Vi ser båda att EU-medlemskapet inte har lett till det som utlovades i folkomröstningen 1994. Det må så vara; det är tio år sedan nu. Men framför allt kanske Gabriel och jag kan dela uppfattningen att Sveriges regering borde ha agerat kraftigare i EU för att till exempel begränsa införselkvoterna och sänka dem till den nivå som fanns tidigare. Vi driver kravet på höjda minimiskatter på alkohol i EU och så vidare. Det finns mycket att göra. Men när det gäller den övergripande frågan så går trots allt många frågor i fel riktning i Miljöpartiets bemärkelse. Vi har EU-militariseringen. Vi har detta att stora länder ska få mer makt i EU, givetvis på bekostnad av de små länderna. Det innebär att vi får allt svårare att göra vår röst hörd och så vidare. Det är den majoriteten nackdelar som väger över när vi säger nej till den nya EU-konstitutionen. Sedan finns det givetvis också vissa guldklimpar i konstitutionen. Det ska vi inte neka till. Bland annat finns den nya förmånen att lagförslag ska skickas sex veckor - tror jag att det är - i förväg till de nationella parlamenten för påseende. Vi kan givetvis inte stoppa förslagen, men vi får dem för påseende och kan begära att kommissionen ska ompröva dem. Det är ett bra förslag på förbättringar, men de övervägande delarna i konstitutionen är tyvärr negativa.

Anf. 43 Gabriel Romanus (Fp)

Fru talman! Det är inte bara så som jag nyss läste upp - att all politik inom EU ska ta hänsyn till folkhälsan. Det är också utskrivet att länder som vill föra en mer engagerad och ambitiös politik på folkhälsans område har möjlighet att göra det. Det finns utskrivet här nu, och det är ett av skälen till att jag tycker att det här är en bättre lösning. Det är naturligtvis inte korrekt av mig att i ett replikskifte med Ulf Holm angripa regeringen. Vi kan bara konstatera att våra partier var överens om att man inte skulle vika sig för Bolkestein och kommissionens hotelser. Hade man följt våra råd så hade vi inte haft ett riktigt så stort elände som vi har nu på alkoholområdet. Detta replikskifte illustrerar egentligen omöjligheten i att ha en folkomröstning om fördraget. Jag hoppas att vi är ense om att det finns bra delar, där man stärker arbetet för ökad folkhälsa. Ulf Holm anser att det finns nackdelar på andra områden, som jag inte riktigt har upptäckt. Men om man tycker att alkoholpolitiken är det område där vårt medlemskap har lett till de största problemen och de största nackdelarna - egentligen de enda riktigt stora nackdelarna - så skulle man välkomna fördraget och behandla det i Sveriges riksdag och inte i en folkomröstning.

Anf. 44 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag förstår inte den eviga frågan om vad ett nej i en folkomröstning om EU-konstitutionen skulle innebära. Det finns så många tolkningar. Det skulle innebära att vi hade jobbat för lite med den frågan eller att vi skulle kräva mer av det här, har det sagts. Vad betyder ett ja till EU-konstitutionen? Vi är överens om att den innehåller hundratals olika frågor. Vad innebär ett ja? Innebär ett ja att det är fritt fram för den fria rörligheten för varor? Ska man jobba mindre med att ta hänsyn till olika saker? Innebär det att det är fritt fram för att vi ska avveckla den svenska militäralliansen? EU-konstitutionen ger ju öppningar till en utveckling av ett EU-försvar. Jag säger inte att det måste bli så dagen efter, men det finns öppningar för det. Innebär ett ja till konstitutionen klartecken för den utvecklingen? Eller innebär det att vi kan acceptera att det står så här, men att vi inte vill ha ett EU-försvar? Det finns minst lika många frågor om vad ett ja innebär som vad ett nej innebär, anser jag.

Anf. 45 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det som man alltid måste fråga en miljöpartist, särskilt efter Ulf Holms anförande, är: Vad är ert alternativ? Ni tycker att Nicefördraget är bättre än det här konstitutionella fördraget. Ni tycker att utanförskapet är bättre än medlemskapet. Men vad är detta? Vad är det i praktiken? Ni säger nej till att Europaparlamentet får större inflytande. Ni säger nej till att nationella parlament som Sveriges riksdag får mer inflytande. Ni tycker att det är bra med en kraftlös politik på rättssamarbetets område. Kommer ni i Miljöpartiet, om det blir majoritet för Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Junilistan efter valet 2006, att riva upp det riksdagsbeslut som har ratificerat det konstitutionella fördraget? Det är en konkret fråga. Sedan har vi det här med trovärdigheten. Ulf Holm står här och lamenterar över att Sverige inte vågar ta strid och att Sverige inte tar chansen. Det är beklämmande när regeringen kommer tillbaka och säger att vi måste acceptera det ena och det andra, säger han. Men om Sverige inte vore med, vilket ju är ert idealtillstånd, så vore det här precis det som ni eftersträvar - att Sverige inte har något inflytande. Ni får välja spår. Ulf Holm säger att Sverige inte tar en chans i miljöpolitiken. Det är väl så att Miljöpartiet har ett svagt inflytande. Det är klart att ni har dålig trovärdighet när ni samtidigt säger att Sverige ska lämna Europeiska unionen. Göran Persson sade tydligen det på tv i går kväll också. Det är klart att Sveriges miljöpolitik i den europeiska unionen hade vunnit på att ni hade engagerat er i Europasamarbetet. Men det har ni ju inte. Ni kan inte både ha och äta kakan; ni får välja. Ni kan inte klaga över att Sverige är dåligt på miljöpolitiken inom den europeiska unionen när Miljöpartiet vill att Sverige ska lämna den.

Anf. 46 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Det tycks fortfarande, efter tio år, vara svårt för vissa att förstå att om det vore så att Miljöpartiet skulle bygga upp ett Europasamarbete så skulle vi inte bygga upp dagens EU. Vi skulle göra på ett annat sätt. Det är den visionära ideologiska utgångspunkten. Men i dagens samhälle är det inte vår vision som råder. Här har vi haft en folkomröstning om ja eller nej till EU. Sedan har vi haft en folkomröstning om ja eller nej till EMU. Nu ser verkligheten ut som den gör. I den verkligheten måste naturligtvis ett parti som sitter i riksdagen agera. Vi sitter i EU-parlamentet också - inte för att sitta med armarna i kors och säga: Nej Gud, vad jag är sur för det här! Det var inte vad jag ville! Det är inte så vi agerar. När Sverige nu är medlem vill vi naturligtvis vrida utvecklingen mer åt Miljöpartiets hållning. Det innebär en aktiv miljöpolitik. Det innebär att jag hejar på om finansministern skulle åka ned och säga att vi ska börja driva kravet på införselkvoter för alkohol igen. Jag skulle hurra för honom och stödja honom till hundra procent. Men han gör ju inte det. Jag och Carl B Hamilton borde åtminstone kunna bli överens om att vi anser att regeringen borde bli tuffare och våga ta fler strider i EU-arbetet när Sverige nu är medlem.

Anf. 47 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! När det gäller den där visionen som ni har om något annat så är det alltid väldigt oklart vad det är. Ska vi ha samma relation som Australien, Kanada eller Schweiz? Vad är det för föredöme som Miljöpartiet har? På miljöfrågans område har vi nu växthuseffekten. Temperaturen stiger. Vattnet stiger i haven. Vi har ökenutbredningen. Öknarna utvidgar sig. Om kanske 50 eller 100 år är det nordafrikanska ökenlandskapet det som finns i Frankrike. Under tiden gör ni ingenting. Ni använder inte det instrument som finns, nämligen Europeiska unionen. Ni vill ju att Sverige ska lämna Europeiska unionen. Tiden rinner ut, och ni kämpar om en vision som ingen vet vad den innebär - inte ens ni själva.

Anf. 48 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Tiden rinner ut. Det är Carl B Hamilton som står och tjatar om en ideologisk mening som står i vårt program. Jag står för att jag tycker att Sverige borde vara utanför EU, men jag säger det om igen: Eftersom vi är medlemmar nu ska vi driva en aktiv politik i EU så länge vi är medlemmar. Det är den striden jag tar. Jag tycker att det är skamligt att ta fram just miljöpolitiken utifrån vad som hände med Lissabonstrategin. Jag har stött Göran Persson, och det vet Carl B Hamilton, på åtminstone två möten i EU-nämnden och på två utfrågningar här i samband med återrapporterna. Där har jag gett stöd till Göran Persson och sagt att han måste lyfta upp miljöfrågorna mer och inte låta EU bara hålla på med ekonomisk tillväxt. Vilken part har du stött, Carl B Hamilton? Jo, du har sagt att det är bättre att fokusera på en sak, och det är ekonomisk tillväxt som ska vara det övergripande målet. Du har inte agerat för att Sverige i EU ska driva en aktiv, progressiv miljöpolitik med klimatfrågorna i främsta rummet. Du beskyller mig för det. Jag ber dig att gå tillbaka till de stenografiska uppteckningarna och titta på vad som sades här i kammaren. Jag har stött Sveriges regering och varit pådrivande för att den ska våga ta en mer aktiv roll på EU-toppmötena för att driva miljöfrågorna och leda dem framåt. Det är frågor som man måste ha en viss överstatlighet i. Det har jag stött, och det stöder Miljöpartiet. Det står också i vårt partiprogram, Carl B Hamilton.

Anf. 49 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Ulf Holm inledde med att yrka på icke-ansvarsfrihet för det här bokslutet över Sveriges agerande i EU under 2004. Då måste man också fråga sig vad det är som Ulf Holm inte tycker var bra. Det han framhöll som han tyckte var bra - möjligen något överraskande - var ju utvidgningen med tio nya medlemsstater. Därmed har jag bockat av den första av mina frågor. Jag har nämligen inriktat alla mina frågor till Ulf Holm just på det som har varit under 2004. Jag håller med om analysen att de här debatterna tenderar till att skena i väg och handla mer om framtid och visioner och folkomröstningar eller inte än just om vad EU-skrivelsen faktiskt handlar om. Sedan har ju Ulf Holm en pragmatisk inställning. Så länge som vi är med ska vi försöka att göra det bästa möjliga av det och göra EU så miljöpartistiskt som möjligt. Det tycker jag är hedrande för Ulf Holm. Mina frågor är: Är det bra eller dåligt att EU har förhandlat fram anslutningsfördrag för Rumänien och Bulgarien om en anslutning till EU år 2007? Är det bra eller dåligt att EU kommer att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet och Kroatien? Är det bra eller dåligt att EU har arbetat fram ett nytt kemikaliedirektiv, det som kallas för Reach? Är det bra eller dåligt att EU försöker förmå Iran att avstå från att skaffa kärnvapen i utbyte mot bland annat handelsfördelar? Är det bra eller dåligt att EU, genom ett nytt fördrag ibland kallat grundlag, görs tydligare och lättöverskådligare än när det, som i dag, styrs av 15 olika fördrag? Avslutningsvis, Ulf Holm: Tycker du Ulf Holm att det är bra eller dåligt att Sverige är medlem i detta EU?

Anf. 50 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Ja, jag tycker att så länge Sverige är medlem i EU ska Miljöpartiet vara med och aktivt driva på för en så bra politik som möjligt. Som jag sade i svaret till Carl B Hamilton innebär det en aktiv miljöpolitik, och det innebär också att jag kommer att driva på för att maktförhållandena mellan EU-länderna och EU-institutionerna blir sådana att små länder inte ska få mindre makt när de stora EU-länderna får större makt. Det är denna maktförskjutning som finns i det nya konstitutionella fördraget. De stora EU-länderna får mer makt och de små får mindre, och Sverige tillhör de små länderna. Där har Socialdemokraterna och regeringen lagt sig platt i EU-förhandlingarna därför att man inte vågar ta striden. Jag tycker också att man inte ska ge EU mer att bestämma om. Jag tycker att EU ska ha mindre att bestämma om. På de få punkter som EU ska bestämma om måste vi naturligtvis se till att EU gör ett bra jobb. Där ligger till exempel miljöfrågorna. Som jag sade i mitt inledningsanförande tycker jag inte att det är en nackdel att EU får fler länder om man har folkomröstningar i dessa ansökarländer och deras folk tycker att det är en bra idé. Jag rekommenderar kanske inte att de ska bli medlemmar i EU, men det är ju upp till dem att bestämma vad de anser vara bra för deras folk. Det kan inte jag sätta mig över och säga att Rumäniens invånare inte får vara medlemmar i EU. Den rätten har jag absolut inte. Vill de vara medlemmar, ska de vara medlemmar. Det får de själva bestämma. Därför har jag ingenting emot att EU utvidgas, men jag hoppas samtidigt, vilket jag sade i mitt inledningsanförande, att en utvidgning av EU kan leda till att EU får mindre att bestämma över. Annars blir det en byråkratisk jättekoloss med så många länder som ska försöka komma överens. Därför tycker jag att ett bantat EU vore det allra bästa i dagsläget.

Anf. 51 Kenneth G Forslund (S)

Fru talman! Förhoppningsvis kommer Ulf Holm tillbaka till det här bantade EU och vad det är som ska bantas. Är det antalet medlemsländer som ska bantas? I sitt inledningsanförande sade Ulf Holm att det var positivt att EU utvidgades. Men sedan gav det inte de resultat som Ulf Holm ville ha, och då var det kanske inte positivt. Hade de dessutom frågat Ulf Holm hade han inte rekommenderat att de gick med, vilket i för sig är rimligt när man säger att Sverige ska gå ur. Hur förhåller sig Ulf Holm till det förnyade kongressbeslut som Miljöpartiet har om att Sverige ska utträda ur EU? Är det ungefär som det socialdemokratiska partiprogrammets krav på att Sverige ska vara en republik, det vill säga att kungahuset ska avskaffas? Det står där, men vi gör inte särskilt mycket åt det för vi inser att det inte finns något folkligt stöd för det. Är det detta förhållningssätt som Ulf Holm har till sitt eget partis kongressbeslut om utträde ur EU? Sedan har vi återigen de här frågorna: Är det bra eller dåligt att EU har inlett medlemskapsförhandlingar med Turkiet och Kroatien? Är det bra eller dåligt med kemikaliedirektivet? Är det bra eller dåligt att EU försöker påverka Iran att inte skaffa kärnvapen? Är det bra eller dåligt att vi får ett fördrag som är tydligare och lättöverskådligare än det som råder i dag där det finns åtminstone 15 olika fördrag som styr vad EU gör och hur det ska göras?

Anf. 52 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Ett slimmat EU innebär framför allt att jordbrukspolitiken inte ska vara en EU-fråga längre. Därom borde vi vara överens. Jag tycker också att EU ska ha mindre detaljstyrning. Jag tycker att medlemsländerna ska få mer att säga till om på en rad olika områden. Men sedan inser jag också att på vissa områden kräver EU-medlemskapet att vissa beslut fattas på EU-nivå. Det får vi ta, och då vill jag göra det så bra som möjligt. Det är bland annat svaret på frågan om Reach, det vill säga det nya kemikaliedirektivet. Det måste vi göra så bra som möjligt. Jag tror att Miljöpartiet kan vara en stor hjälp till Socialdemokraterna om våra två partier har en gemensam regering som driver de frågorna i EU i stället för att den borgerliga militäralliansen ska åka ned till Bryssel och hylla EU och dessutom säga nej till en aktiv miljöpolitik. Det vore en bättre utveckling för Sverige. Det är också därför som jag hejar på Socialdemokraterna och säger att ni måste våga ta striden för en bättre och aktivare miljöpolitik i EU och inte låta er tystas. Jag hoppas att ni lyssnar på de klara och raka beskeden från vår sida. Jag är fortfarande en övertygad EU-motståndare som tror att det absolut bästa hade varit om Sverige inte var med i EU. Det får jag tillfälle att ta upp på lite då och då här i kammaren, framför allt som svar på frågor från dig och Carl B Hamilton. Det sker inte så ofta genom egen argumentation, men jag står helt klart för det och driver på det. Jag tror också att vi kanske någon gång kommer dit med en aktiv politik. Men den stora frågan nu är ju trots allt om vi ska ha den nya EU-konstitutionen eller inte, och där säger jag nej. Det är fel steg för framtiden.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 53 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! I sitt inledningsanförande gick Ulf Holm till attack mot EU-nämnden där det förekom alldeles för många kompromisser där Sverige inte får som man vill. Om Miljöpartiet fick som det ville hade vi ingen EU-nämnd. Vi kunde låsa dörren och kasta nyckeln i Strömmen. Ulf Holm kunde åka hem och kanske på ett annat sätt företräda sina väljare, men knappast med någon makt, rådgivning till regeringen eller annat. Är det det sättet som vi ska bedriva riksdagspolitik på? Den egentliga anledningen till att jag begärde replik var Ulf Holms svepande kritik av jordbrukspolitiken. Ulf Holm är inte ensam om den. Jag vill ställa frågan: Har du tänkt igenom vad det skulle innebära om man bara är så radikalt kritisk och säger att detta är det sämsta som finns - bort med det! Vad är då nästa steg? Vad skulle det innebära för svenska konsumenter om man drog bort de här skattepengarna, som är så förtretliga? Inser du och Miljöpartiet att priserna på livsmedel direkt skulle stiga för svenska folket och för andra? Det är inga pengar som tas från tomma luften, utan det är ett bidrag för att producera livsmedel till Europa. Tas pengarna inte från skattemedel så får de tas från marknaden, och då stiger priserna. Har ni tänkt igenom vad det skulle innebära, när ni enbart kritiserar och säger att detta är det sämsta som finns inom EU?

Anf. 54 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Nu blir jag lite förbryllad över att Holger Gustafsson och Kristdemokraterna plötsligt börjar försvara EU:s jordbrukspolitik. Det är inte den linje vi brukar höra i EU-nämnden precis. Men visst: Jag trodde att det fanns en enighet i Sveriges riksdag om att EU:s jordbrukspolitik måste avvecklas. Däremot har vi ingenting sagt om tidtabellen. Jag är också mycket väl medveten om att detta inte kan göras från en dag till en annan, men processen borde inledas. Nu tar vi ett litet, litet steg genom den halvtidsöversyn som skett och de beslut som fattades förra året, men jag tycker att man borde ta större steg. Jag tycker inte att det är rätt att subventionera jordbruket på det sätt som sker. Jag tycker inte heller att det är sjyst att ha tullmurar gentemot tredje världen för att EU protektionistiskt ska skydda sina egna varor. Jag tycker att vi ska släppa in u-länderna, så att de kan få exportera till oss på lika villkor, inte genom att vi via EU:s budget subventionerar jordbruksprodukter. Jag och Miljöpartiet tycker att kvaliteten är viktig. Vi måste ha ordentliga, bra regler om kvaliteten för till exempel djuruppfödning, och där tror jag att Sverige har mycket att komma med. Vi måste vara fria från salmonella och så vidare. Det kostar lite, ja, men det måste vi också vara beredda att betala som konsumenter om vi vill ha bra mat. Det är inte bara billigt, billigt, billigt som gäller, utan kvaliteten måste också stå i främsta rummet. Jag tycker att EU-nämnden borde vara vassare genom att granska regeringens agerande i EU. Jag tror det är tre gånger förra året som EU-nämnden har lyckats ändra regeringens inställning i en avgörande fråga. Det gällde bland annat EU-parlamentarikers löner och förmåner, någonting som regeringen inte själv har skrivit i sin skrivelse. Det gällde också vapenembargot, där nämnden körde över regeringen. Jag tror att EU-nämnden borde vässa sina argument och bli tuffare gentemot regeringen så att regeringen vågar bli tuffare i EU.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 55 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! Vi som är engagerade i EU-projektet tycker att EU-nämnden ska vara vassare. Den ska finnas, och den ska agera. Det är vi som är engagerade för EU som har den inställningen. Du vill helst ta bort den, och det förvånar oss ju lite grann. Jag försvarar jordbrukspolitiken på det sättet - det har Kristdemokraterna alltid gjort i EU-nämnden - att vi faktiskt måste tänka igenom vad som skulle komma att hända. Antingen måste vi producera livsmedel till en helt annan kostnad, och då handlar det till stor del om jättestora, enorma jordbruk där man rationaliserar bort kostnader. Då är det inte lönt för Miljöpartiet att komma och önska sprätthöns, för det kostar pengar med sådana. Eller också får vi överlåta produktionen till länder där man har en arbetslön som är helt annorlunda, och då lär inte vi i Sverige ha någon kontroll på livsmedelskvaliteten. De här frågorna tycker jag - svenska bönder kräver det också - att även Miljöpartiet ska ta ställning till. Det gäller oavsett om det är små eller stora steg och i vilken takt det sker. Det kostar att producera, och någonstans ska vi betala det. Vill vi inte göra det med högre priser får man överlåta det till polacker eller indier eller andra som har helt andra priser för produktionen, eller också mastodontjordbruk, som är oerhört rationella. Då har vi en helt annan produktion och ett helt annat landskap än vad vi har i dag. Det rimmar rimligen inte med det Miljöpartiet talar för i andra sammanhang, nämligen småskalighet, ett vackert landskap och annat. Jag förväntar mig logik i sammanhanget. Därför tar jag upp den här frågan.

Anf. 56 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Ja, jag anser att vi borde ta bort EU-nämnden. Det skulle ju drabba mig själv, eftersom jag älskar att debattera EU-frågorna - jag skulle inte få någonting att göra på fredagarna - men det får jag ta i sammanhanget, därför att jag tycker att det är ännu viktigare att riksdagens utskott får ett större ansvar för att debattera EU-frågorna. Tyvärr är ju den bistra verkligheten att man i utskotten har med EU-frågorna. De står på dagordningen och det sker en viss föredragning, men sedan säger man: Nej, nu går vi vidare! Det är ju tyvärr det som är sanningen i många av riksdagens utskott. Man vill inte, orkar inte eller känner sig inte tillräckligt engagerad. Jag vill tvinga utskotten till att debattera EU-frågorna, och jag tycker att statsråden, ministrarna, lika gärna kan gå till arbetsmarknadsutskottet för att förankra sina ställningstaganden inför beslut i EU som att de går till EU-nämnden. Jag tycker att det är fullt rimligt att man driver på den utvecklingen. Fru talman! När det gäller den andra frågan, om jordbrukspolitiken, är det helt riktigt att Miljöpartiets politik går ut på att gynna småskalighet inom jordbruket. Vi tycker inte om de stora jordbruksenheter som finns, och vi tycker framför allt inte om de kemikalier man använder inom jordbruket. Det måste man naturligtvis ta med i det här beräkningsfältet när man i steg efter steg avvecklar EU:s jordbrukspolitik. Men det finns väldigt många delar inom EU:s jordbrukspolitik som jag tror att man kan ta bort ganska enkelt. Däremot är det svårare inom vissa områden. Det finns ju faktiskt vissa projekt inom EU:s jordbrukspolitik som har till syfte att skydda, landsbygdsprogram till exempel. Jag har mycket stor förståelse för att det finns. Det finns också vissa projekt inom EU:s jordbrukspolitik som faktiskt gynnar ekologiskt odlade produkter och så vidare. Det är klart att det är lite svårare för mig att säga att även de ska tas bort. Men det är de steg man får ta. Vi kan inte fortsätta lägga 400 miljarder svenska kronor per år på en ineffektiv jordbrukspolitik som bara gynnar storskaligt jordbruk med kemikalier. Det kan inte vara rätt utveckling, fru talman.

Anf. 57 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Ulf Holm vevar friskt mot de väderkvarnar som han själv understöder. Det är ju hans regeringsrepresentanter som företräder Sverige i EU i alla ministerråd och kommittéer och som har förhandlat fram det konstitutionella fördrag som i Ulf Holms värld är det värsta som kan hända. Men ni i Miljöpartiet sitter ju på departementen, långt inne i beslutsfattandet. Om ni vill tas på allvar i denna fanatiska och envetna EU-kritik och kritik mot Socialdemokraternas agerande så borde ni ta konsekvenserna, överge regeringen och flytta ut. I dag diskuterar vi ett betänkande som vi är i princip eniga om, med fokus på EU:s närområde. Det fick mig att faktiskt titta på lite gamla skrivningar jag har läst av Per Gahrton. Vi var kolleger i Europaparlamentet, och ni ska veta att han spelade en väldigt konstruktiv roll tidigt när det gällde att formulera EU:s politik i Kaukasus. Det ska han ha all heder av! Men samme Gahrton blev vid förra helgens miljöpartikongress nedröstad då han tillsammans med partiledningen ville mjuka upp Miljöpartiets hårdnackade motstånd mot EU. Vi ser i dag ett väldigt splittrat miljöparti. En del förhandlar och vill vara regeringsfähiga, och en del vevar EU-motstånd. Det ska inte vara lätt att bygga ett regeringsunderlag på så bräcklig grund.

Anf. 58 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Miljöpartiet och Vänsterpartiet är ju indirekt regeringsunderlag, men vi får tyvärr inte ta steget in som ministrar eller statsråd. Det beklagar jag - det känner säkert Gunilla Carlsson till. Men då är alternativet för mig som miljöpartist att jag skulle fälla s-regeringen. Vad skulle jag få i stället? Det är den intressanta frågan. Jag skulle få den borgerliga militäralliansen, som skulle driva en än värre politik när det gäller EU. Det är den risken jag ser. Jag kan ha många synpunkter på Socialdemokraternas EU-politik, men den är på något sätt enklare att påverka och jobba med än jag tror att den borgerliga alliansens politik skulle vara. Jag hade ett replikskifte tidigare med Carl B Hamilton om miljöpolitiken i EU. Där hjälpte de borgerliga partierna inte Miljöpartiet att driva på Göran Persson att ta en hårdare strid för att tydligare lyfta fram klimatpolitiken och miljöpolitiken i Lissabonstrategin. Det är den värderingen jag står för, och därför tror jag fortfarande att det är lättare att påverka Socialdemokraterna i EU-politiken än de fyra borgerliga partierna. Men om Gunilla Carlsson kan få mig på andra tankar är hon välkommen att göra det. Hittills har ni inte kunnat det.

Anf. 59 Gunilla Carlsson (M)

Fru talman! Jag vill bara bemöta det som sades om en borgerlig militärallians. Vi i Sveriges riksdag har i stor enighet, där även Miljöpartiets Lars Ångström var med, satt upp en viktig målsättning, nämligen att Sverige tillsammans med en del andra EU-länder bidrar till att skapa en stridsgrupp som ska vara färdig 2007-2008. I Lars Ångström ser jag en konstruktiv miljöpartist som vill samverka, mjuka upp sitt EU-motstånd och vara regeringsfähig. Jag ser Ulf Holm måla upp helt andra bilder och kan bara konstatera att det är ett bräckligt regeringsunderlag som vilar på ett parti som inte längre vet vad det vill i Europafrågorna.