Utvisning på grund av brott

Betänkande 1993/94:SfU17

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1993/94:SFU17

Utvisning på grund av brott

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Bilaga 1

1993/94

SfU17

Sammanfattning

Socialförsäkringsutskottet behandlar i detta betänkande
proposition 1993/94:159 om Utvisning på grund av brott samt tre
motioner som väckts med anledning av motionerna. Dessutom
behandlas en motion från den allmänna motionstiden 1993/94 om
utvisning vid olovlig vistelse här i landet.

Enligt gällande bestämmelser kan en utlänning utvisas ur
Sverige om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i
mer än ett år. Dessutom måste det föreligga risk för fortsatt
brottslig verksamhet eller att brottet är av särskilt allvarlig
art.

I propositionen föreslås att det för utvisning skall vara
tillräckligt att brottet kan leda till fängelse. Vid mindre
allvarliga brott skall utvisning endast kunna komma i fråga om
brottsligheten är systematisk eller upprepad. Som ytterligare
förutsättning för utvisning föreslås i propositionen att en
utlänning får utvisas endast om han döms till svårare straff än
böter och det kan antas föreligga risk för återfall i brottslig
verksamhet i allmänhet. Utvisning med hänsyn till brottets
allvar, oberoende av återfallsrisk, föreslås kunna komma i fråga
vid brott av något lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt
nuvarande ordning.

Domstolen skall även fortsättningsvis väga in utlänningens
anknytning till Sverige vid prövningen av utvisningsfrågan. I
propositionen föreslås dock att den tid för vistelse i Sverige,
som krävs för att utvisning skall få tillgripas endast vid
synnerliga skäl, förlängs. Domstolarna föreslås också att, vid
bedömningen av om en flykting skall kunna utvisas, i mycket
begränsade fall få bortse från en flyktingförklaring.

I propositionen föreslås också att, för att säkerställa
verkställighet av utvisningsbeslut, häktning skall kunna
tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning.

Utskottet tillstyrker propositionen i dess helhet och
avstyrker bifall till samtliga motioner.

Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Propositionen

Regeringen (Kulturdepartementet) har i proposition
1993/94:159, Utvisning på grund av brott, föreslagit riksdagen
att anta de inom Kulturdepartementet upprättade förslagen till

1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529),

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

1993/94:Sf35 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas

1. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att utvisning inte bör kunna komma i fråga även vid
brott av lägre svårighetsgrad än vad som krävs enligt nuvarande
ordning,

2. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att tidigare åtalsunderlåtelser och strafföreläggande
bör beaktas med restriktivitet vid bedömning av återfallsrisken,

3. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att återhållsamhet bör iakttas då det gäller att
presumera att en utlänning kommer att fortsätta med annan
brottslig verksamhet än den han eller hon är dömd för,

4. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar införa lagregel som innebär att domstolens rätt att
pröva frågan om utvisning begränsas till fall då särskilt
yrkande framställts av åklagare.

1993/94:Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1993/94:159,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en fördjupad utredning av de
frågor som tas upp i propositionen.

1993/94:Sf37 av Lars Moquist (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, såvitt nu
är i fråga, antar följande lydelse av 4 kap. 7 §
utlänningslagen:

En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för
ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol
undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen
har dömts till.

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag, såvitt nu
är i fråga, antar följande lydelse av 4 kap. 10 §
utlänningslagen:

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 7
§, skall den ta hänsyn till utlänningens levnads- och
familjeförhållanden samt till hur länge han har vistats i
Sverige.

Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får
utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och
det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och
säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om
han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att
anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

1993/94:Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av utlänningslagen.

Utskottet

Gällande bestämmelser om utvisning på grund av brott

En utlänning kan utvisas ur Sverige på grund av brott av viss
svårighetsgrad. Bestämmelser härom återfinns i 4 kap. 7--10 §§
utlänningslagen (UtlL). Utvisning enligt dessa bestämmelser
utgör ett instrument för den individuella utlänningskontrollen.

För utvisning på grund av brott krävs i princip att
utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer
än ett år, vilket innebär ett brott vars straffskala innehåller
fängelse i mer än ett år. Med ådömande av straff för brott som
kan leda till fängelse i mer än ett år jämställs det fallet att
en domstol till följd av ny brottslighet undanröjer en
villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts
till för sådant brott. Således krävs inte att det brott som
föranleder undanröjandet är så allvarligt att det kan medföra
utvisning.

För brott mot UtlL eller annan författning som utfärdats med
stöd av UtlL får utvisning ske, om det på brottet kan följa
fängelse. Som ytterligare förutsättning gäller i dessa fall att
omständigheterna är försvårande eller att utlänningen under de
två senaste åren före brottet har begått samma slags brott. I
proposition 1954:41 anges som skäl till att ett lägre
straffmaximum godtas i dessa fall att brott mot bestämmelserna i
UtlL har ett mera direkt samband med förutsättningarna för
utlänningens vistelse i Sverige.

För att utvisning skall få ske krävs vidare att det föreligger
risk för återfall i brott. I praxis har antagits att risken
skall avse fortsatt liknande brottslig verksamhet, i vart fall
när det gäller förmögenhetsbrott. Utvisning kan i vissa fall
tillgripas även om återfallsrisk inte föreligger. Detta gäller
vid allvarliga vålds- och sexualbrott, narkotikabrott samt annan
allvarlig brottslighet.

När en domstol överväger utvisning skall den ta hänsyn till
utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur
länge han vistats i Sverige. En utlänning som vistats i Sverige
med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet
väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år,
får utvisas endast om synnerliga skäl för en utvisning
föreligger. Detsamma gäller för en medborgare i ett annat
nordiskt land som vid den angivna tidpunkten varit bosatt här
sedan minst två år. Vid bedömningen av om synnerliga skäl
föreligger skall beaktas å ena sidan arten och omfattningen av
den brottslighet som ligger utlänningen till last och å andra
sidan hans levnads- och familjeförhållanden samt längden av den
tid han vistats i Sverige och över huvud taget den anknytning
till Sverige som han har. Den som kom till Sverige innan han
fyllde 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här i minst 5
år får över huvud taget inte utvisas.

För flyktingar gäller ytterligare begränsningar. Enligt 3 kap.
2 § UtlL avses med en flykting en utlänning som befinner sig
utanför det land som han är medborgare i därför att han känner
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller på
grund av sin religiösa eller politiska uppfattning och som inte
kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta
lands skydd. Som flykting avses även den som är statslös och som
av samma skäl befinner sig utanför det land där han tidigare
haft sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av
sin fruktan inte vill återvända dit. Med flyktingförklaring
avses att Statens invandrarverk (SIV) anger att någon är
flykting. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars
uppenbart är att anse som flykting och har behov av fristad i
Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen
grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän
ordning och säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får
också ske om utlänningen i Sverige eller utomlands har bedrivit
verksamhet som har inneburit fara för rikets säkerhet och det
finns anledning att anta att han skulle fortsätta sådan
verksamhet här.

Ett beslut om utvisning på grund av brott är föremål för
domstolens officialprövning, vilket innebär att åklagaren inte
behöver framställa särskilt yrkande härom. Vid straffmätningen
och påföljdsvalet skall domstolen i skälig omfattning beakta om
den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet
utvisas ur riket. Bestämmelserna härom tillämpas i allmänhet så
att ett fängelsestraff sätts ner i förhållande till vad som
skulle ha blivit följden om utlänningen inte utvisats. Vid
mindre allvarliga brott kan utlänningen dömas till en inte
frihetsberövande påföljd i kombination med utvisning i stället
för ett kortare fängelsestraff. Domstolen skall även beakta om
utlänningen på grund av bestämmelserna i 4 kap. 1--4 §§ UtlL om
särskilda verkställighetshinder inte kan sändas till visst land
eller om det annars finns särskilda hinder mot utvisning. Sådana
särskilda hinder är bl.a. risk för dödsstraff, kroppsstraff
eller tortyr eller risk för förföljelse. Även andra hinder av
exempelvis humanitär art skall beaktas. Om domstolen har
anledning att anta att hinder mot verkställighet föreligger
skall yttrande från SIV inhämtas. Regeringen kan, om den finner
att en dom eller ett beslut om utvisning på grund av brott inte
kan verkställas eller om det annars finns särskilda skäl för att
beslutet inte längre skall gälla, upphäva avgörandet helt eller
delvis. Denna möjlighet kan i praktiken innebära att utlänningen
i sådant fall får ett lindrigare straff eftersom det enligt
gällande rätt inte finns någon möjlighet att i efterhand skärpa
påföljden.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framhålls att de flesta utlänningar i Sverige
lever skötsamt och har anpassat sig väl till svenska
förhållanden. Det är dock känt att utlänningar är
överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är därför enligt
propositionen viktigt att klart markera att kriminellt beteende
hos dem som vill bosätta sig här i landet inte accepteras och
att det därför bör ske en skärpning av hållningen gentemot dem
som inte accepterar grundläggande normer och värderingar i det
svenska samhället. En annan ståndpunkt kan enligt propositionen
innebära ett försvårande av möjligheterna för utlänningar att
etablera sig i det svenska samhället. En skärpning av
bestämmelserna kan också få den effekten att risken för
främlingsfientlighet minskar.

I propositionen föreslås att den grundläggande förutsättningen
för utvisning skall vara att utlänningen döms för ett brott som
kan leda till fängelse. Enligt propositionen kan det i vissa
fall även vid mindre allvarlig brottslig verksamhet vara befogat
med utvisning. En förutsättning skall dock vara att utlänningen
i det enskilda fallet döms till ett svårare straff än böter i
det mål där utvisning kan komma i fråga.

Som ytterligare förutsättningar för att utvisning skall kunna
komma i fråga föreslås i propositionen, att det kan antas att
utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslig
verksamhet här i landet eller att brottet med hänsyn till den
skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda
eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte
bör få stanna kvar. Vid bedömningen av om det föreligger risk
för fortsatt brottslig verksamhet bör det enligt propositionen
inte fordras att risken avser likartad brottslighet, utan vara
tillräckligt att omständigheterna tyder på en brottsbenägenhet i
allmänhet. Vidare framhålls i propositionen att det även
fortsättningsvis oberoende av risk för fortsatt brottslig
verksamhet bör vara möjligt att utvisa en utlänning vid vissa
allvarliga brott.
Beträffande begränsningarna för utvisning på grund av brott
bör det enligt propositionen även fortsättningsvis gälla att
domstolarna i de enskilda fallen skall göra en bedömning av om
utvisning skall underlåtas med hänvisning till utlänningens
personliga förhållanden. I propositionen föreslås dock att
tidsgränserna i 4 kap. 10 § UtlL förlängs så att de anpassas
till den tidpunkt då en utlänning uppfyller kriterierna för
naturalisation enligt lagen om svenskt medborgarskap.

I propositionen anges att begränsningen av möjligheten att
utvisa en flykting skall behållas. Domstolarna föreslås dock få
möjlighet att i vissa mycket begränsade fall bortse från en
flyktingförklaring.

För att säkerställa verkställandet av ett beslut om utvisning
är det enligt propositionen rimligt att häktning skall kunna
tillgripas i samtliga fall när domstolen beslutar om utvisning.
Detta innebär en utvidgning av möjligheten att tillgripa
häktning och bör enligt vad som uppges i propositionen regleras
genom ett tillägg i 24 kap. 21 § rättegångsbalken, vari de
nuvarande möjligheterna för häktning
i samband med fällande dom regleras.

I övrigt framhålls i propositionen att den nuvarande ordningen
vid domstolarnas behandling av frågan om utvisning bör behållas.
Detsamma skall gälla beträffande regeringens möjlighet att
upphäva eller mildra en domstols beslut om utvisning på grund av
brott. När det gäller domstolarnas möjlighet att vid
straffmätning och påföljdsval beakta det men som ett beslut om
utvisning innebär uppges i propositionen att några förslag i
denna fråga inte bör läggas fram förrän Straffsystemkommittén,
som har i uppdrag att bl.a. se över det straffrättsliga
påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad, lämnat sina förslag.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

Motioner

I en motion föreslås avslag på propositionen.

I motion Sf36 av Birgitta Dahl m.fl. (s) framhålls att
personer som begår grova brott skall kunna utvisas ur landet.
Motionärerna kan dock inte ställa sig bakom regler som innebär
att det blir möjligt att utvisa utlänningar som fällts för
exempelvis olovlig körning, rattfylleri och snatteri, vilket
enligt motionärerna kan bli resultatet av de föreslagna
ändringarna i UtlL. Enligt motionärerna innebär förslagen inte
rimliga proportioner mellan brott och de rättsverkningar som
brottet kan få för den enskilde. En straffrättslagstiftning och
den särskilda rättsverkan som kan bli följden av ett brott
måste, framhålls det i motionen, vara tydlig och förutsebar för
den enskilde. Motionärerna anför att propositionen inte präglas
av dessa principer när det gäller hur olika typer av
brottslighet skall bedömas. Motionärerna motsätter sig också den
föreslagna ändringen i rättegångsbalken avseende häktning i de
fall domstolen förordnat om utvisning och det finns risk att den
dömde undandrar sig utvisning. Enligt motionärerna innebär den
föreslagna regleringen ett gränsfall till obligatorisk häktning.
Motionärerna anser att det behövs en fördjupad utredning av hur
de nuvarande reglerna tillämpats och i vilken mån de lämnar
utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning. Först
därefter blir det enligt motionärerna möjligt att ta ställning
till vilka åtgärder som behöver genomföras. I yrkande 1
hemställer motionärerna om avslag på propositionen, och i
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om behovet av en fördjupad
utredning av de frågor som tas upp i motionen.

Utskottets bedömning

Socialförsäkringsutskottet har inhämtat justitieutskottets
yttrande över regeringens förslag jämte motionerna.

Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande att utskottet
delar regeringens bedömning om vikten av en markering från
statsmakternas sida att ett kriminellt beteende inte accepteras
hos dem som vill bosätta sig i Sverige samt att hållningen
gentemot dem som inte godtar att följa viktiga och grundläggande
normer i vårt samhälle bör skärpas. Utskottet instämmer även i
regeringens bedömning att ett skärpt förhållningssätt från
statsmakternas sida gentemot de misskötsamma utlänningarna är
ägnat att bidra till att göra förhållandena lättare för det
stora flertalet skötsamma utlänningar som lever i Sverige.
Utskottet understryker också vikten av att de nya reglerna
präglas av grundläggande humanitära krav och
rättssäkerhetsgarantier för den enskilde och anser att
regeringen i propositionen bemästrat uppkommande problem i dessa
hänseenden. Utskottet anser mot bakgrund av att de aktuella
frågorna nyligen utretts att det inte finns anledning att
föreslå någon ny utredning.

Socialförsäkringsutskottet delar justitieutskottets
uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf36 yrkandena 1
och 2.

Förutsättningar för utvisning på grund av brott

Propositionen

De hittillsvarande reglerna om krav på att påföljden för
brottet skall kunna leda till fängelse i mer än ett år för att
utvisning skall kunna komma i fråga innebär enligt propositionen
att utvisning inte har kunnat ske under några förhållanden vid
brott som snatteri, skadegörelse, egenmäktigt förfarande,
bedrägligt beteende och grov olovlig körning. Avsikten med den
föreslagna ändringen är dock, enligt propositionen, inte att
utvisning normalt skall kunna ske vid sådan mindre allvarlig
brottslig verksamhet. Den föreslagna ändringen öppnar dock en
möjlighet att vid sidan av påföljd kunna besluta om utvisning
när sådan brottslighet är upprepad och systematisk.

Såsom nuvarande praxis uppfattas kan enligt propositionen den
situationen uppstå att en utlänning döms t.ex. en gång för
förmögenhetsbrott, en gång för våldsbrott och en gång för
narkotikabrott utan att domstolen därför kan komma fram till att
det föreligger risk för fortsatt brottslig verksamhet. Ett
sådant förhållande är enligt propositionen inte
tillfredsställande. De aktuella bestämmelserna föreslås därför
ändrade så att en utlännings allmänna brottsbenägenhet mera kan
beaktas vid bedömningen av om det föreligger risk för fortsatt
brottslig verksamhet. I propositionen framhålls vidare att det
vid bedömningen av risk för fortsatt brottslig verksamhet i
normalfallet måste krävas att det av registerutdrag eller på
annat sätt framgår att utlänningen dömts för brott eller godkänt
ett strafföreläggande eller fått åtalsunderlåtelse vid minst ett
tidigare tillfälle för att en domstol skall kunna göra ett
antagande om risk för fortsatt brottslig verksamhet.

I propositionen anges att i överensstämmelse med vad som
gäller för närvarande bör utvisning oberoende av risk för
fortsatt brottslig verksamhet kunna ske vid allvarliga vålds-
och sexualbrott, narkotikabrott samt annan svårare brottslig
verksamhet. Enligt propositionen ställer nuvarande ordning
mycket stora krav på brottets grovhet. För att närmare klargöra
vilka brott som avses bör därför, enligt vad som anförs i
propositionen, möjligheten att utvisa relateras till brottets
straffvärde. I propositionen anges att brottet normalt bör ha
ett straffvärde om minst ett år. En sådan avvägning innebär,
uppges det i propositionen, att utvisningsmöjligheterna
förbehålls sådana gärningar som är så allvarliga att det inte
framstår som oskäligt med utvisning även om det inte föreligger
risk för fortsatt brottslig verksamhet. Straffvärdegränsen skall
dock ses som en allmän riktlinje och kan, betonas det i
propositionen, inte sägas vara absolut. En faktor som bör
tillmätas extra stor betydelse är enligt propositionen brott som
innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa
personer, t.ex. barn. I övrigt bör det enligt propositionen
överlämnas till rättstillämpningen att närmare precisera
gränserna för utvisning vid olika former av brottslig
verksamhet.

Motioner

Hans Göran Franck (s) begär i motion Sf35 yrkande 1 beslut om
att utvisning inte bör kunna komma i fråga vid brott av lägre
svårhetsgrad än vad som gäller för närvarande. I yrkande 2
begärs att tidigare åtalsunderlåtelser och strafförelägganden
beaktas med restriktivitet vid bedömningen av återfallsrisken.
Vidare framhåller motionären att stor återhållsamhet skall
iakttas då det gäller att bedöma om en utlänning kommer att
fortsätta med annan brottslig verksamhet än den han eller hon är
dömd för. Motionären begär i yrkande 3 ett beslut härom.

I motion Sf37 av Lars Moquist (nyd) begärs i yrkande 1 i
förhållande till regeringens förslag en skärpning av
förutsättningarna för att kunna utvisa en utlänning på grund av
brott. Enligt motionären bör en utlänning kunna utvisas om han
döms för ett brott som kan leda till fängelse eller om en
domstol undanröjer tidigare ådömd villkorlig dom eller
skyddstillsyn.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet har i sitt yttrande anfört att utskottet
delar regeringens uppfattning att det bör bli något lättare att
utvisa en utlänning som begått brott. De skärpningar varom här
är i fråga ligger väl i linje med justitieutskottets
uppfattning, och utskottet tillstyrker de föreslagna
ändringarna. Utskottet utgår från att domstolarna iakttar
sedvanlig försiktighet vid bedömningar av återfallsrisk m.m.

Socialförsäkringsutskottet delar justitieutskottets
uppfattning och avstyrker bifall till motionerna Sf35 yrkandena
1--3 och Sf37 yrkande 1.

Begränsningar för utvisning på grund av brott

Propositionen

I propositionen anförs att möjligheten att utvisa en utlänning
även fortsättningsvis skall begränsas av hans eller hennes
anknytning till Sverige. Bedömningen av anknytningen till
Sverige bör enligt propositionen präglas av humanitet och göras
utifrån en sammanvägning av vad som är känt om utlänningens
personliga förhållanden, såsom levnadsomständigheter,
familjeförhållanden, vistelsetid och eventuella kvarvarande band
till hemlandet. I förhållande till gällande rätt föreslås dock i
propositionen den ändringen att tidsgränsen förlängs så att en
utlänning som dömts för brott och vid tiden för åtalets väckande
vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst
fyra år eller som då varit bosatt här sedan minst fem år får
utvisas endast om det föreligger synnerliga skäl. Någon ändring
av den betydelse som synnerliga skäl fått i rättspraxis är
enligt propositionen inte avsedd. En utlänning som kom till
Sverige innan han fyllde 15 år och vid tiden för åtals väckande
hade vistats i Sverige i minst fem år får även fortsättningsvis
över huvud taget inte utvisas.

Som framgått ovan skall det starka skydd mot utvisning som
finns för den som har en flyktingförklaring eller
flyktingliknande status i princip bibehållas. En domstol skall
dock i mycket begränsade fall kunna bortse från en
flyktingförklaring.

Motioner

Lars Moquist (nyd) begär i motion Sf37 yrkande 2 dels att
vistelsetiderna liksom kravet på synnerliga skäl för utvisning
skall utmönstras ur lagstiftningen, dels att det skall vara
möjligt att utvisa den som kom till Sverige innan han fyllt 15
år och som när åtal väcks har vistats här sedan minst 5 år. De
nu gällande bestämmelserna i 4 kap. 10 § första stycket UtlL, om
att en domstol när den överväger utvisning skall ta hänsyn till
utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till hur
länge han vistats i Sverige, skall enligt motionären behållas
oförändrade. Vidare begärs i motionen att den i propositionen
föreslagna förändringen rörande möjligheterna att utvisa
utlänningar med flyktingförklaring skall avslås.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet har i sitt yttrande anfört att utskottet
delar regeringens bedömning i fråga om de begränsningar för
utvisning på grund av brott som bör gälla och avstyrker bifall
till motion Sf37 yrkande 2.

Socialförsäkringsutskottet delar även här justitieutskottets
uppfattning och vill understryka vikten av att tillämpningen
även fortsättningsvis kommer att präglas av humanitet och en
balanserad avvägning mellan utlänningens anknytning till Sverige
och den brottslighet varom kan vara i fråga. Utskottet avstyrker
bifall till motion Sf37 yrkande 2.

Domstolarnas behandling av frågan om utvisning

Propositionen

Enligt gällande rätt beslutar den domstol som handlägger
brottmålet om utvisning på grund av brott. Frågan är föremål för
domstolens officialprövning varför åklagaren inte behöver
framställa något yrkande om utvisning. I propositionen framhålls
att frågan ändå vanligtvis initieras av åklagaren. Om
tingsrätten inte har beslutat om utvisning och endast den
tilltalade överklagar domen eller åklagaren överklagar till den
tilltalades förmån, får hovrätten inte besluta om utvisning. Om
den dömde överklagar ett utvisningsbeslut, kan påföljden skärpas
om utvisningen upphävs. I propositionen föreslås inte någon
ändring av nuvarande ordning. I propositionen framhålls att det
är av vikt att frågan om utvisning uppmärksammas så tidigt som
möjligt i processen. Härigenom kan förutsättningarna för
utvisning och eventuella hinder för verkställighet utredas
grundligare.

Motioner

Hans Göran Franck (s) begär i motion Sf35 yrkande 4 att en
bestämmelse införs som innebär att domstolarnas möjlighet att
pröva frågan om utvisning begränsas till de fall åklagaren
framställt särskilt yrkande härom.

Utskottets bedömning

Justitieutskottet anför i sitt yttrande att det är av vikt att
utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt i
processen. Härigenom behöver ett eventuellt yttrande inte
onödigtvis fördröja målets handläggning. Åklagaren bör därför
senast i stämningsansökan ange sin inställning i frågan.
Justitieutskottet framhåller att denna ordning enligt
Riksåklagarens cirkulär C:81 redan tillämpas.
Socialförsäkringsutskottet anser, med beaktande av att
åklagarna redan nu enligt sina tillämpningsföreskrifter har att
senast i stämningsansökan uppge sin inställning i
utvisningsfrågan, att det saknas anledning till ytterligare
reglering i detta hänseende. På grund av det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion Sf35 yrkande 4.

Olovlig vistelse i Sverige som grund för utvisning

I motion Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m)
begärs ett tillkännagivande om att det bör införas en möjlighet
att förlänga tiden för ett beslut om utvisning i de fall en
utvisad utan tillstånd återvänder till Sverige och således
vistas här olovligen.

En dom eller ett beslut om utvisning skall innehålla förbud
för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller
utan tidsbegränsning. Den utlänning som uppehåller sig i Sverige
fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning inte har
haft rätt att återvända hit döms enligt gällande bestämmelser
till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till
böter.

Justitieutskottet anför i sitt yttrande att, med hänsyn tagen
till att frågan om utvisning är avgjord i en lagakraftägande
dom, det inte finns någon möjlighet att förlänga
utvisningstiden. Enligt justitieutskottet är en sådan möjlighet
inte heller önskvärd.

Socialförsäkringsutskottet avstyrker på av justitieutskottet
anförda skäl bifall till motion Sf611.

Lagförslagen

Socialförsäkringsutskottet har uppmärksammat att i regeringens
förslag till ändring av 24 kap. 21 § rättegångsbalken (RB) har
första stycket fått en felaktig lydelse. Den nu gällande
lydelsen av bestämmelsen återfinns i SFS 1993:1408, och
utskottet föreslår att förslaget anpassas i enlighet härmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf36,
res. 1 (s)
2. beträffande förutsättningar för utvisning på grund av
brott
att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med
avslag på motionerna 1993/94:Sf35 yrkandena 1--3 och
1993/94:Sf37 yrkande 1 antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
såvitt avser 4 kap. 7 §,
res. 2 delvis (nyd)

3. beträffande begränsning av möjligheterna till utvisning
att riksdagen med bifall till regeringens förslag samt med
avslag på motion 1993/94:Sf37 yrkande 2 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529) såvitt avser 4 kap. 10 §,
res. 3 (nyd)

4. beträffande domstols behandling av utvisningsfrågan
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf35 yrkande 4,

5. beträffande olovlig vistelse
att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf611,

6. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) till den del
det inte berörts i momenten 2 och 3,
2. lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att
till 24 kap. 21 § första stycket skall fogas ytterligare en
mening av följande lydelse: I fråga om restriktioner gäller
bestämmelserna i 24 kap. 5 a §.

Stockholm den 5 maj 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Margit
Gennser (m), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Nils-Olof
Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Arne
Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s) Gustaf von Essen (m) och
Bengt Lindqvist (s), Anita Johansson (s), Rune Backlund (c), Bo
Finnkvist (s), Märtha Gårdestig (kds).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Börje Nilsson, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson,
Maud Björnemalm, Bengt Lindqvist, Anita Johansson och Bo
Finnkvist (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Socialförsäkringsutskottet har" och på s. 7 slutar med "och
2". bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning att utländska medborgare
som begår grova brott i Sverige skall kunna utvisas. De
förändringar som föreslås i propositionen är enligt utskottets
uppfattning i vissa fall alltför långtgående och den analys som
gjorts av behovet och konsekvenserna av de föreslagna
förändringarna är inte tillräcklig. Hela frågan bör därför bli
föremål för en fördjupad utredning av hur reglerna hittills har
tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och
olikformig rättskipning. Enligt utskottets uppfattning blir det
möjligt att ta ställning till vilka åtgärder som behöver
genomföras först när en sådan utredning genomförts. Utskottet
anser att regeringen bör få i uppdrag att göra en sådan
utredning i enlighet med det anförda.

Utskottet avstyrker bifall till propositionen och tillstyrker
bifall till motion Sf36 yrkandena 1 och 2.

dels att mom. 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf36 samt med
avslag på regeringens förslag som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Förutsättningar för utvisning på grund av brott (mom. 2)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Justitieutskottet har" och slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning måste det klart markeras att
kriminellt beteende hos dem som vill bosätta sig i Sverige inte
accepteras. Den av regeringen föreslagna ändringen innebär att
vid mindre allvarliga brott skall en utlänning endast kunna
utvisas om brottsligheten är systematisk eller upprepad och
under förutsättning att utlänningen döms till ett svårare straff
än böter. Utskottet anser att denna skärpning i förhållande till
gällande rätt inte är tillräcklig och ändringen också kan leda
till svårigheter i tillämpningen. Enligt utskottets mening bör
en utlänning kunna utvisas ur Sverige om han döms för brott som
kan leda till fängelse eller om en domstol undanröjer tidigare
ådömd villkorlig dom eller skyddstillsyn. Utskottet lägger fram
förslag till ny lydelse av 4 kap. 7 § UtlL i enlighet härmed.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

2. beträffande förutsättningar för utvisning på grund av
brott
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf37 yrkande 1
samt med avslag på motion 1993/94:Sf35 yrkandena 1--3 antar
regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) såvitt avser 4 kap. 7 § med den ändringen att
lagrummet erhåller följande som Reservantens förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

4 kap.
7 §

En utlänning får utvisas ur Sverige om utlänningen döms för
ett brott som kan leda till fängelse eller om en domstol
undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen
har dömts till.

Utlänningen får dock
utvisas endast om han döms
till svårare straff än
böter och

1. det på grund av
gärningens beskaffenhet och
övriga omständigheter
kan antas att han kommer att
göra sig skyldig till
fortsatt brottslighet här i
landet, eller

2. brottet med hänsyn till
den skada, fara eller
kränkning som det har
inneburit för enskilda
eller allmänna intressen
är så allvarligt att han
inte bör få stanna kvar.

3. Begränsning av möjligheterna till utvisning (mom. 3)

Arne Jansson (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Justitieutskottet har" och slutar med "yrkande 2." bort ha
följande lydelse:

I propositionen framhålls att domstolarna även
fortsättningsvis skall göra en bedömning av om utvisning skall
underlåtas med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden
och att utgångspunkten vid denna bedömning skall vara
utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till
förhållandena i Sverige. Vidare framhålls
att anknytningen givetvis har ett samband med den tid som
utlänningen vistats här. Utskottet delar denna uppfattning. Mot
denna bakgrund saknas enligt utskottets uppfattning anledning
att ändra den nu gällande bestämmelsen i 4 kap. 10 § första
stycket UtlL. De nuvarande reglerna om begränsningar av
möjligheterna att utvisa utlänningar som begått brott ger enligt
utskottets uppfattning inte domstolarna tillräckliga
möjligheter att beakta omständigheter i de enskilda fallen.
Utskottet anser det därför befogat att de absoluta tidsgränserna
i 4 kap. 10 § andra stycket UtlL tas bort, och detta bör även
gälla den som kom hit innan han fyllde 15 år. Utskottet anser
vidare i enlighet med vad som föreslås i propositionen att
begränsningen av möjligheten att utvisa en flykting skall
behållas. Utskottet anser dock att skyddet för den som är
flykting mot att utvisas för annat än synnerligen grova brott
skall avse endast den som är att anse som flykting och har behov
av fristad i Sverige. På detta sätt utmönstras enligt utskottets
uppfattning den bundenhet som en flyktingförklaring innebär för
domstolens bedömning och domstolen får i stället möjlighet att
på grundval av allt relevant material avgöra om utlänningen är
flykting. Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 4
kap. 10 § UtlL i enlighet härmed.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

3. beträffande begränsning av möjligheterna till utvisning
att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf37 yrkande 2
antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen
(1989:529) såvitt avser 4 kap. 10 § med den ändringen att
lagrummet erhåller följande som Reservantens förslag
betecknade lydelse:

Regeringens förslag Reservantens förslag

4 kap.
10 §

När en domstol När en domstol
överväger om en överväger om en
utlänning bör utvisas utlänning bör utvisas
enligt 7 §, skall den ta enligt 7 §, skall den ta
hänsyn till utlänningens hänsyn till utlänningens
anknytning till det svenska levnads- och
samhället. Därvid skall familjeförhållanden samt
domstolen särskilt beakta till hur länge han har
utlänningens vistats i Sverige.
levnadsomständigheter och
familjeförhållanden samt
hur länge utlänningen
har vistats i Sverige.

En utlänning som hade Reservantens förslag
vistats i Sverige med
permanent
uppehållstillstånd sedan
minst fyra år när
åtal väcktes eller som
då var bosatt i Sverige
sedan minst fem år, får
utvisas endast om det finns
synnerliga skäl. Detsamma
gäller för en medborgare
i ett annat nordiskt land som
vid den angivna tidpunkten
hade varit bosatt här sedan
minst två år.

Regeringens förslag
Den som är flykting och har behov av fristad i Sverige får
utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och
det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och
säkerhet att låta honom stanna här. Utvisning får också ske om
han i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att
anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här.

Om en utlänning har en
flyktingförklaring skall
han anses som flykting med
behov av fristad i Sverige, om
det inte är uppenbart att
han inte längre är
flykting med ett sådant
behov.

En utlänning som kom till
Sverige innan han fyllde
femton år och som när
åtal väcktes hade
vistats här sedan minst fem
år får inte utvisas.

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Justitieutskottets yttrande
1993/94:JuU5y

Bilaga 2

Utvisning på grund av brott

Till socialförsäkringsutskottet

Inledning

I proposition 1993/94:159 om utvisning på grund av brott har
regeringen (Kulturdepartementet) föreslagit riksdagen att anta
av Lagrådet granskade förslag till dels lag om ändring i
utlänningslagen (1989:529, UtlL), dels lag om ändring i
rättegångsbalken (RB).

Propositionen har hänvisats till socialförsäkringsutskottet
som den 12 april 1994 (prot. 1993/94:22) har beslutat att
inhämta justitieutskottets yttrande över propositionen jämte
motionerna 1993/94:Sf35 av Hans Göran Franck (s), 1993/94:Sf36
av Birgitta Dahl m.fl. (s) och 1993/94:Sf37 av Lars Moquist
(nyd), vilka väckts med anledning av propositionen, samt motion
1993/94:Sf611 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (båda m) om
brott mot utlänningslagen som väckts under den allmänna
motionstiden i år.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Bakgrund

Det stora flertalet utländska medborgare som lever i Sverige
är skötsamma och bidrar i stor utsträckning till uppbyggnaden
och utvecklingen av landet. Det är emellertid samtidigt känt att
utländska medborgare är överrepresenterade vad gäller viss
brottslighet i Sverige. För att bekämpa brottsligheten och --
inte minst -- för att skapa trovärdighet åt en på humanitetens
grund vilande flykting- och invandringspolitik är det viktigt
att på alla plan vidta åtgärder för att hindra att personer som
inte iakttar grundläggande normer i det svenska samhället
inrättar sig för ett liv här.

Enligt gällande rätt får en utlänning som döms för brott under
vissa förutsättningar utvisas från Sverige som en särskild
rättsverkan i brottmålet. En förutsättning härför är att brottet
kan leda till fängelse i mer än ett år. Dessutom måste det
antingen föreligga risk för att utlänningen fortsätter med
brottslig verksamhet i Sverige eller brottet vara särskilt
kvalificerat.

Den grundläggande förutsättningen för utvisning enligt
förslaget är att utlänningen döms för ett brott som kan leda
till fängelse. För att utvisning skall komma i fråga krävs,
förutom att brottet kan leda till fängelse, att det kan antas
att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslighet här i landet eller att brottet med hänsyn till den
skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda
eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte
bör få stanna kvar här. Risken för fortsatt brottslighet behöver
inte avse likartad brottslighet. Utvisning med hänvisning enbart
till brottets allvarlighet, dvs. oavsett återfallsrisken, bör
kunna komma i fråga även vid brott av något lägre svårhet än vad
som krävs enligt nuvarande ordning.

I likhet med vad som gäller för närvarande skall domstolen
väga in utlänningens anknytning till Sverige vid prövningen av
utvisningsfrågan. Förslaget innebär dock en förlängning av den
tid för vistelse i Sverige som krävs för att utvisning skall få
tillgripas endast vid synnerliga skäl.

Frågan om utvisning skall enligt förslaget fortsättningsvis
prövas av domstolen oberoende av yrkande. Åklagaren bör dock så
snart det är möjligt och senast i stämningsansökan ange sin
inställning i utvisningsfrågan.

Likaså skall domstolen vid straffmätning och påföljdsval även
i fortsättningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade
förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur
riket.

I propositionen föreslås vidare att en ny häktningsbestämmelse
införs som tar sikte på samtliga fall där domstolen förordnat om
utvisning och där det finns risk för att den misstänkte
undandrar sig utvisning.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.

De frågor som aktualiseras i ärendet och som ligger inom
justitieutskottets beredningsområde gäller i första hand
straffrättsliga och processrättsliga spörsmål. Utskottet
begränsar sitt yttrande i första hand till sådana frågor.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motion Sf36 (s) yrkas avslag på propositionen. Därjämte
yrkas att aktuella frågor blir föremål för en fördjupad
utredning.

Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en
positiv grundinställning till regeringsförslagen, och utskottet
delar regeringens bedömning om vikten av en markering från
statsmakternas sida att ett kriminellt beteende inte accepteras
hos dem som vill bosätta sig i Sverige samt att hållningen
gentemot dem som inte godtar att följa viktiga och grundläggande
normer i vårt samhälle bör skärpas. Utskottet instämmer också i
att ett skärpt förhållningssätt från statsmakternas sida
gentemot de misskötsamma utlänningarna är ägnat att bidra till
att göra förhållandena lättare för det stora flertalet skötsamma
utlänningar som lever i Sverige.

Utskottet vill också understryka vikten av att de nya reglerna
också präglas av grundläggande humanitära krav och
rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Utskottet anser att
regeringen i propositionen bemästrat uppkommande problem i dessa
hänseenden.

I propositionen aktuella frågor har nyligen utretts av
Utvisningsutredningen (SOU 1993:54). Utskottet finner inte
anledning att föreslå någon ny utredning.

Utskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker
bifall till motion Sf36.

Till enskilda frågor i propositionen återkommer utskottet i
det följande.

Förutsättningar för utvisning på grund av brott

I dag är den grundläggande förutsättningen för att någon skall
kunna utvisas på grund av brott att brottet kan leda till
fängelse i mer än ett år (4 kap. 7 § första stycket UtlL). I
propositionen (s. 9) anförs att kravet på mer än ett års
fängelse i straffskalan har kritiserats på senare år på den
grunden att det är otillfredsställande att möjligheten till
utvisning inte står till buds i exempelvis sådana fall där
brottsligheten är systematisk eller upprepad, men där varje
brott i sig inte kan hänföras under en strängare straffskala än
fängelse i högst ett år. Som exempel anförs att återfall i
snatteri aldrig kan föranleda utvisning hur stötande återfall i
brottsligheten än kan te sig.

I propositionen anförs vidare att det är viktigt att
utvisningsfrågan bedöms på ett nyanserat sätt, och att det
självfallet måste finnas proportion mellan brottet och de
rättsverkningar det får för den enskilde. När det gäller t.ex.
en utlänning som bott en längre tid i Sverige och anpassat sig
här kan det framstå som rimligt att utvisning kommer i fråga
först om han eller hon begått ett tämligen allvarligt brott. För
sådana fall finns det inte någon anledning att ifrågasätta den
nuvarande gränsen för det utvisningsgrundande brottets svårhet.
Annorlunda ter det sig emellertid, anför regeringen, i fråga om
en utlänning som kort tid efter ankomsten hit ger sig in i
brottslig verksamhet och visar oförmåga eller bristande vilja
att foga sig i gällande regler. Även om brottsligheten är av
mindre allvarligt slag kan det i sådana fall vara motiverat att
kunna utvisa utlänningen. Regeringen föreslår därför att en
sådan möjlighet öppnas och att gränsen därvid sätts vid brott
där fängelse ingår i straffskalan. Den grundläggande
förutsättningen för utvisning på grund av brott föreslås alltså
bli att utlänningen döms för ett brott som kan leda till
fängelse. Utvisning bör dock även i framtiden vara utesluten vid
bagatellartade brott. Därför krävs för utvisning att påföljden i
det konkreta fallet bestäms till ett svårare straff än böter.

För att utvisning skall kunna komma i fråga fordras i dag,
förutom att utlänningen döms för ett brott som kan leda till
fängelse i mer än ett år, att det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter kan antas att han kommer
att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller att
brottet är sådant att utlänningen inte bör få stanna kvar
(4 kap. 7 § andra stycket UtlL).

Bestämmelsens första led anses i allmänhet, i vart fall när
det gäller förmögenhetsbrott, innebära krav på risk för fortsatt
liknande brottslighet. Såsom nu gällande praxis uppfattas kan
den situationen uppkomma att en utlänning dömts t.ex. en gång
för förmögenhetsbrott, en gång för våldsbrott och en gång för
narkotikabrott utan att domstolen därför kan komma fram till att
det finns risk för fortsatt brottslighet i den mening
bestämmelsen anses ha i utlänningslagen eftersom utlänningen
gjort sig skyldig till brott av olika slag vid de olika
lagföringstillfällena. Regeringsförslaget i denna del går ut på
en ändring som möjliggör en rättstillämpning där utlänningens
allmänna brottsbenägenhet får relevans vid bedömningen. I
propositionen anförs också att domstolen vid bedömningen av
risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till
fortsatt brottslighet självfallet skall kunna beakta inte bara
tidigare domar utan även åtalsunderlåtelser och godkända
strafförelägganden.

I vissa fall kan utvisning ske även om det inte föreligger
någon risk för fortsatt brottslighet. Detta gäller huvudsakligen
i fråga om grova vålds- och sexualbrott samt narkotikabrott. I
propositionen anförs att nuvarande ordning ställer mycket stora
krav på brottets grovhet. I propositionen föreslås därför att
möjligheterna till utvisning utvidgas så att dels något mindre
allvarliga brott, dels ytterligare några brottskategorier kommer
att omfattas. För att närmare klargöra vilka brott som avses
föreslås att möjligheten att utvisa oberoende av återfallsrisk
relateras till brottets straffvärde. Som en allmän riktlinje
anges att brottet normalt bör ha ett straffvärde om minst ett
års fängelse för att kunna föranleda utvisning på denna grund.
Med en sådan avgränsning garanteras att utvisningsmöjligheten
endast kommer att avse den typ av gärningar som är så allvarliga
att det inte framstår som oskäligt att de föranleder utvisning
även om det inte finns någon risk för att utlänningen kan komma
att återfalla i brott. En faktor som enligt propositionen bör
tillmätas extra stor betydelse är vidare huruvida brottet
innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa
personer, t.ex. barn. I lagtexten har viss precisering skett av
de omständigheter som skall beaktas vid prövningen.

I motion Sf35 (s) yrkas att gränsen för det
utvisningsgrundande brottets svårhet inte ändras i förhållande
till gällande ordning. I motionen framhålls också att stor
restriktivitet bör anläggas när tidigare åtalsunderlåtelser och
strafförelägganden skall beaktas vid bedömning av
återfallsrisken. Vidare förespråkas att stor återhållsamhet
iakttas då det gäller att presumera att en utlänning kommer att
fortsätta med annan brottslig verksamhet än den för vilken han
dömts.

I motion Sf37 (nyd) yrkas skärpningar utöver de som föreslås i
propositionen. I motionen begärs att utvisning skall kunna ske i
alla fall då en utlänning döms för ett brott som kan leda till
fängelse även om påföljden i det enskilda fallet skulle stanna
vid böter.

Som ovan framgått delar utskottet regeringens uppfattning att
det bör bli något lättare att utvisa en utlänning som begått
brott. De skärpningar som här behandlats ligger väl i linje med
utskottets uppfattning, och utskottet tillstyrker
regeringsförslaget i denna del. Utskottet, som utgår från att
domstolarna iakttar sedvanlig försiktighet vid bedömningar av
återfallsrisk m.m., föreslår att socialförsäkringsutskottet
avstyrker bifall till motionerna Sf35 och Sf37 i nu behandlade
delar.

Begränsningar för utvisning på grund av brott

I propositionen föreslås vissa ändringar i 4 kap. 10 § UtlL
som behandlar begränsningar i möjligheterna att i enlighet med
den nyss redovisade huvudregeln utvisa utlänningar som begått
brott. Således föreslås att en utlänning som dömts för brott och
som vid tiden för åtals väckande vistats i Sverige med permanent
uppehållstillstånd sedan minst fyra år eller som då varit bosatt
här sedan minst fem år får utvisas endast om det finns
synnerliga skäl. För närvarande gäller två resp. tre år. För
nordiska medborgare och för den som kommit till Sverige som barn
föreslås inga ändringar. För nordiska medborgare som inte
behöver tillstånd för att vistas här gäller i stället en
bosättningstid på två år. En utlänning som kom till Sverige
innan han fyllt 15 år och som när åtal väcktes hade vistats här
i minst fem år får över huvud taget inte utvisas.

Vidare föreslås att det nuvarande mycket starka skyddet mot
utvisning som personer med flyktingförklaring eller
flyktingliknande status har något minskas. Enligt förslaget
skall en flyktingförklaring som huvudregel ligga till grund för
en persons flyktingstatus, men domstolarna får i uppenbara fall
en möjlighet att bortse från en sådan förklaring.

I motion Sf37 (nyd) yrkas utmönstring dels av kravet på
synnerliga skäl för utvisning av en utlänning som vistats i
Sverige under viss tid, dels av förbudet att utvisa den som
kommit till Sverige innan han fyllt 15 år och som när åtal väcks
har vistats här sedan minst fem år. Vidare begärs att
propositionen såvitt avser den föreslagna förändringen rörande
möjligheterna att utvisa utlänningar med flyktingförklaring
avslås.

Utskottet delar regeringens uppfattning i fråga om de
begränsningar för utvisning på grund av brott som bör gälla och
föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till
motion Sf37 i nu behandlade delar.

Domstolens behandling av frågan om utvisning

I motion Sf35 (s) yrkas införande av en lagregel som innebär
att domstolens rätt att pröva frågan om utvisning begränsas till
de fall då ett särskilt yrkande framställts av åklagaren.

Enligt gällande rätt beslutas utvisning på grund av brott av
den domstol som handlägger brottmålet (4 kap. 8 § UtlL). Frågan
är föremål för tingsrättens officialprövning varför åklagaren
inte behöver framställa något yrkande om utvisning. Om
tingsrätten inte har beslutat om utvisning och endast den
tilltalade överklagar domen eller åklagaren överklagar till den
tilltalades förmån, får hovrätten enligt 51 kap. 25 § andra
stycket RB inte besluta om utvisning. Om den dömde överklagar
och yrkar att ett beslut om utvisning skall upphävas, kan
påföljden skärpas om utvisningen upphävs.

Utskottet anser i likhet med regeringen att det är angeläget
att utvisningsfrågan uppmärksammas så tidigt som möjligt.
Härigenom behöver ett eventuellt inhämtande av yttrande inte
onödigtvis fördröja målets handläggning. Åklagaren bör därför
senast i stämningsansökan ange sin inställning i frågan. Denna
ordning tillämpas redan (se Riksåklagarens cirkulär C:81).
Utskottet föreslår att socialförsäkringsutskottet avstyrker
bifall till motion Sf35 i denna del.

Utvisning på grund av brott mot 10 kap. 4 § UtlL

I motion Sf611 (m) yrkas att det införs möjligheter att
förlänga tiden för ett beslut om utvisning i de fall en utvisad
utlänning utan tillstånd återvänder hit och vistas olovligen i
riket.

Enligt 10 kap. 4 § UtlL döms den utlänning som uppehåller sig
i Sverige fastän han enligt ett verkställt beslut om utvisning
inte haft rätt att återvända hit till fängelse i högst ett år
eller, om brottet är ringa, till böter. Detta gäller dock inte
om utlänningen har flytt hit för att undgå förföljelse.

Med hänsyn till att frågan om utvisning är avgjord i en laga
kraft ägande dom finns ingen möjlighet att förlänga
utvisningstiden. Någon sådan möjlighet är enligt utskottets
uppfattning inte heller önskvärd. Justitieutskottet föreslår att
socialförsäkringsutskottet avstyrker bifall till motion Sf611.

Övriga förslag m.m.

Justitieutskottet vill här fästa socialförsäkringsutskottets
uppmärksamhet på att gällande lydelse av 24 kap. 21 § första
stycket RB finns i SFS 1993:1408.

I övrigt har justitieutskottet inget att anföra med anledning
av propositionen eller motionerna.

Stockholm den 26 april 1994

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Christel Anderberg (m),
Lena Boström (s),
Anders Svärd (c),
Kjell Eldensjö (kds) och
Ulf Eriksson (nyd).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Avvikande mening

Avslag på propositionen

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Göran Magnusson, Alf Eriksson och Lena Boström
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Avslag på propositionen som börjar med "Utskottet vill" och
slutar med "till motion Sf36" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens bedömning att utländska medborgare
som begår grova brott i Sverige skall kunna utvisas. Utskottet
anser emellertid att de förändringar som regeringen föreslagit
på vissa punkter är alltför långtgående och att behovet och
konsekvenserna av dem inte analyserats tillräckligt. Hela frågan
bör därför bli föremål för en fördjupad utredning av hur
reglerna hittills har tillämpats och i vilken mån de lämnar
utrymme för godtycke och olikformig rättskipning. Enligt
utskottets uppfattning blir det möjligt att ta ställning till
vilka åtgärder som behöver genomföras först när en sådan
utredning genomförts. Propositionen bör därför avslås och
regeringen bör få i uppdrag att snarast genomföra en utredning
med den inriktning som utskottet nu skisserat.

Under hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet
att socialförsäkringsutskottet hemställer att riksdagen med
bifall till motion 1993/94:Sf36 dels avslår proposition
1993/94:159, dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet nu anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Domstolens behandling av frågan om utvisning

Enligt min mening skall en tilltalad som riskerar utvisning ha
god tid på sig att förbereda sig inför prövningen av denna
fråga. Det skall inte komma som en överraskning att domstolen
självmant prövar frågan om utvisning utan att åklagaren
framställt något yrkande om detta. För att så inte skall kunna
bli fallet behövs en lagregel som innebär att domstolens rätt
att pröva frågan om utvisning begränsas till de fall då särskilt
yrkande därom framställts av åklagaren.

Mot bakgrund härav anser jag att justitieutskottet borde ha
föreslagit socialförsäkringsutskottet att hemställa att
riksdagen, med bifall till motion 1993/94:Sf35 yrkande 4, i
utlänningslagen inför en ny paragraf med det innehåll som anges
i vad som nu anförts.