Anf. 64 Emma Henriksson (Kd)
Fru talman! Mycket har redan lyfts fram i debatten. Kommunerna och landstingen har under 2007 klarat sig bra. Skatteintäkterna har ökat, och det är tack vare regeringens politik.
Vi har också hört att den kommunala skattebasen, som den nya fastighetsskatten eller fastighetsavgiften innebär, är någonting mycket positivt för kommunerna som nu inte blir beroende av enbart inkomstskatten. Men det är också viktigt att se resultatet i plånböckerna hos alla de kommunalanställda, inte minst kvinnorna. Den nuvarande regeringens skattepolitik gynnar dem också direkt där.
Jag skulle ändå vilja lyfta fram några saker i den här skrivelsen som visar på brister, brister som visar att det finns mer att göra. Då skulle jag vilja börja med barnen.
Trots att vård, skola, omsorg har varit ett mantra för ledande politiker i åratal kan vi konstatera att var tionde elev fortfarande går ut grundskolan utan att ha fullständiga betyg. Det var mer än var tionde elev förra året, och här står vi i år igen och konstaterar samma sak.
De barn som gick ut skolan förra året var de barn som föddes när Göran Persson var skolminister. Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Ingegerd Wärnersson hade chansen att se till att göra skolan bra för de eleverna, men de lyckades inte. De lyckades inte göra skolan till den spetsverksamhet som varje barn förtjänar.
Nu har vi äntligen en regering som tar tag i flumskolan, som ser till att det kommer att bli bättre ordning och reda och att alla barn får den undervisning de har rätt till. Det är glädjande.
Tyvärr är jag rädd för att effekterna av den skola som har varit kommer att synas under många år framöver, eftersom barnen, som gick ut skolan förra veckan och som går ut skolan under de kommande åren, faktiskt har haft den största delen av sin skolgång i en skola som inte har givit dem de möjligheter de har rätt till.
Jag hoppas verkligen att jag har fel på den punkten, att skolorna ska ha möjligheter att ta igen det som har brustit. Framför allt hoppas jag det därför att vi kan konstatera att det gäller de barn som har de största behoven. Enligt Skolverkets utbildningsinspektion är det barnen med särskilda behov som inte får den hjälp de behöver och som de har rätt till.
Innan jag går vidare till de äldre skulle jag vilja lyfta fram skolbarnsomsorgen. Vi kan nämligen i år igen se att grupperna ökar och personaltätheten minskar.
33,5 barn i genomsnitt - jag tror inte att det är någon skolbarnsomsorg som har halva barn - finns det i varje grupp. Och för varje personal finns det 19,5 barn.
Som förälder med barn i sådan här verksamhet känner jag att det är oacceptabelt. För alla landets kommunpolitiker borde det också vara oacceptabelt.
Så till omsorgen och vården om de äldre med de stora vårdbehoven.
Alla vi som har varit i kontakt med den här verksamheten någon gång, oavsett om det är som politiker eller som anställd eller som anhörig, vet att det är en väldigt komplex verksamhet. Därför är det väldigt glädjande att vi, enligt Socialstyrelsen, kan konstatera att förutsättningarna för att utveckla vården och omsorgen för äldre kvinnor och män har förbättrats både i snabb takt och i positiv riktning.
Stimulansmedlen på 1,3 miljarder, som regeringen sköt till för 2007, har kommit till sin rätt. Vi kan också se att investeringsstödet för byggandet av särskilda boenden har fått effekt. Det infördes den 1 juni 2007, och från det och fram till årsskiftet har det kommit in ansökningar om 3 100 lägenheter. Det tycker jag är glädjande för alla som hoppas på ett tryggt boende på ålderns höst.
Något annat som är glädjande är regeringens politik för att få fler i arbete. Det har gett effekt i den kommunala ekonomin, förutom för den enskilda. Oppositionen har i ganska hårda ordalag beskrivit farhågorna, men vi kan se att det inte är så att utgifterna för ekonomiskt bistånd har ökat.
Tommy Ternemar sade förra året: Nu kommer signalerna från kommunföreträdarna om att den positiva kurvan bryts och att fler får bistånd.
Men det blev inte så. Utfallet för 2007 är att biståndet är på samma nivå.
Men orosmolnen finns ändå där, och det gäller, som tidigare nämndes, åldersgruppen 20-24 år. Var tionde person i den åldersgruppen är någon gång under året beroende av ekonomiskt bistånd. Det är oroväckande, framför allt eftersom det här sker samtidigt som arbetslösheten i den gruppen har minskat med 35 ½ procent. Arbetslösheten har minskat med 10 000 personer, och fortfarande behöver var tionde någon gång under året ekonomiskt bistånd.
Det är någonting som vi alla gemensamt behöver ta tag i för att kunna klara utmaningen med demografin, att vi blir alltfler äldre, att kostnaderna inom sjukvården ökar, för att vi alla ska ha möjlighet att få en trygg och tillgänglig vård när vi blir äldre och för att vi ska kunna ha en skola och en barnomsorg av världsklass.
Då måste vi vända trenden med ett allt senare inträde på arbetsmarknaden.
Slutligen, herr talman, vill jag poängtera att mycket bra görs i våra kommuner och landsting, inte minst tack vare den kompetenta personal som verksamheten hålls upp av. Men utvecklingspotentialen är ändå tydlig, och jag är glad över att vår alliansregering med kraft och engagemang åtagit sig den uppgiften.