Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2013

Betänkande 2013/14:FiU34

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 11 juni 2014

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF

Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2013(pdf, 427 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2013/14:34 Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2013

Beslut

Goda resultat för kommuner och landsting 2013 (FiU34)

Regeringen har lämnat sin årliga skrivelse till riksdagen om utvecklingen av ekonomin och verksamheterna i kommunerna och landstingen.

Finansutskottet har gått igenom skrivelsen och kan konstatera att resultaten för sektorn som helhet har varit bra under flera år trots den långa lågkonjunkturen. Enligt utskottet tyder det på att möjligheterna att driva en effektiv verksamhet med hög kvalitet har varit goda.

Både antalet arbetade timmar och antalet sysselsatta 2013 är tillbaka på ungefär samma nivåer som innan finanskrisen inleddes 2008. Det skapar förutsättningar för ett ökat kommunalt skatteunderlag, vilket ytterligare kan förstärka ekonomin och ge bättre förutsättningar att upprätthålla välfärden.

Regeringen har i sin skrivelse utökat resultatredovisningen av specialriktade statsbidrag till kommuner och landsting. Utskottet välkomnar detta men vill att regeringen utvärderar och redovisar ännu fler bidrag.

Riksdagen lade på utskottets förslag skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Utskottets förslag till beslut: Skrivelsen läggs till handlingarna. Avlslag på motion.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 2

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2014-05-08
Trycklov: 2014-06-03
Justering: 2014-06-03
Justering: 2014-06-03
Trycklov: 2014-06-03
Trycklov till Gotab och webb: 2014-06-04
Trycklov: 2014-06-04

Reservationer: 1
Betänkande 2013/14:FiU34

Alla beredningar i utskottet

2014-05-08

Goda resultat för kommuner och landsting 2013 (FiU34)

Regeringen har lämnat sin årliga skrivelse till riksdagen om utvecklingen av ekonomin och verksamheterna i kommunerna och landstingen.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutar ärendet.

Förslagspunkter

1. Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Utskottets förslag:

2. Det ekonomiska läget i den kommunala sektorn

Utskottets förslag:

Reservation 1 (S)

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2014-06-10
Debatt i kammaren: 2014-06-11
Debatt i kammaren: 2014-06-11

Debatt om förslag 2013/14:FiU34

Webb-tv: Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2013

Dokument från debatten

2014-06-11Protokoll 2013/14:123

Protokoll från debatten

Pia Nilsson (S)

Anf. 19 Pia Nilsson (S)

Herr talman! Varje dag går över en miljon kommun- och landstingsanställda till jobbet. Vi hittar dem på Edvins förskola Krumeluren eller som hemtjänst åt Elsa. De undervisar i matematik i Idas klassrum på Åkraskolan, de lagar tänder på Folktandvården eller gipsar benbrott på lasaretten. Efter alla mina praktikdagar på förskolor, skolor, i hemtjänsten och i sjukvården har jag sett vilket fantastiskt jobb och vilka heroiska insatser våra välfärdshjältar utför - insatser som är mycket mer än bara siffror i bokslutstabeller och kurvor i diagram. Jag är mäkta stolt och innerligt tacksam: Utan er stannar Sverige! Men vi har en förmåga att ta vår välfärd för given, och vi förväntar oss att den alltid ska vara på topp och leverera, oavsett vilka politiska beslut som fattas, oavsett medborgarnas behov eller mängden tilldelade skattemedel. Välfärd är inget av Gud givet, utan kräver, för att den ska fungera, politiska val och avvägda beslut på såväl lokal nivå som riksnivå. Staten och kommunsektorn måste ta ett gemensamt ansvar för vår välfärd. Herr talman! Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, slår nu larm om att många kommuner och landsting befinner sig i en ansträngd ekonomi samtidigt som behoven av välfärdstjänster ökar. Och bokslutet för 2013 ger en tydlig signal om att kommunsektorn inte mår lika bra längre. Överskottet blev betydligt lägre än året innan och landade på 13,9 miljarder. Men det är stora variationer mellan storstäderna, som står för det högsta resultatet, och glesbygdskommunerna, som har det lägsta. Landstingens resultat är det mest alarmerande. Bara 4 av 20 landsting klarar av att nå målet om god ekonomisk hushållning. Resten gör det inte. Det blev ett minus för de allra flesta. Illavarslande, herr talman, är också att närmare hälften av landets kommuner de senaste fem åren inte heller lyckats nå målet om god ekonomisk hushållning. Det är framför allt kommuner i glesbygd som har det extra besvärligt - detta i tider när investeringar måste göras för att man ska kunna hantera växande barnkullar och en åldrande befolkning. Bristerna börjar märkas alltmer. Därför är det oroande att regeringen i sin skrivelse trots detta faktum anser att läget är gott. SKL:s prognoser för de kommande åren visar att kommunsektorn inte ensam kan klara av att hantera de resurskrävande utmaningarna eftersom överskotten inte kommer att räcka till. Herr talman! Staten kan inte fortsätta med denna skattesänkarpolitik samtidigt som kommunerna tvingas höja sina skatter för att klara de åtaganden de har att sköta. Det är lika orimligt som ohållbart. Den kommunala skattesatsen har ökat de senaste fem åren, och höjda kommunalskatter har blivit den enda livlinan för många kommuner för att de över huvud taget ska kunna överleva. Därför är det kommunala skatteutjämningssystemet så viktigt - för många kommuner är det helt avgörande - för att man ska kunna leverera välfärd till sina invånare. Mot den bakgrunden, herr talman, är det en gåta att Alliansens samtliga fyra partier utan skrupler har valt att dela ut en extramiljard till landets rikaste kommuner samtidigt som en mängd andra kommuner knappt klarar av att hålla näsan ovanför vattenytan. Herr talman! Regeringen uttrycker i sin skrivelse en viss glädje över att antalet årsarbetare i landstingen har ökat med en enda procent de senaste fem åren. Vad man däremot inte nämner är att befolkningen under samma tidsperiod ökade med 3,2 procent. Dessutom är det administrationen - hör och häpna - som står för den största personalökningen. Och kategorin undersköterskor står för den största minskningen. Vi har alltså fått fler administratörer och färre undersköterskor i sjukvården de senaste fem åren. Det är någonting som rimmar mycket dåligt med de behov som inte minst den allt äldre befolkningen kommer att ha framöver. Man lyfter också i skrivelsen fram att antalet årsarbetare ökade i 60 procent av kommunerna, men vid en närmare blick visar det sig vara antalet timanställda som står för den största ökningen, inte månadsanställda. Det är en högst oroväckande utveckling, inte minst för alla kvinnor som utgör majoriteten av de anställda. Men regeringen gillar läget och hävdar att det är gott. Herr talman! Äldreomsorgen var den största kommunala utgiften 2013, men procentuellt ökade kostnaden för det ekonomiska biståndet, det vill säga socialbidraget, mest. Närmare 11 miljarder betalade kommunerna ut i socialbidrag förra året - 11 miljarder! Nästan hälften av mottagarna sökte bidraget på grund av arbetslöshet. De här miljarderna får kommunerna hantera ur egen ficka. Någon kompensation från regeringen får de inte trots att arbetsmarknadspolitiken är ett statligt åtagande. I takt med att långtidsarbetslösheten ökar blir allt fler långtidsberoende av socialbidrag, och merparten är ensamstående kvinnor med barn. Ansvaret för regeringens misslyckade jobbpolitik landar i kommunernas knä. Men det högsta priset får ensamstående mödrar betala, som i större utsträckning än andra grupper utestängs från arbetsmarknaden och tvingas leva på socialbidrag månad efter månad, som till slut blir till år. Herr talman! Detta är helt oacceptabelt. Utöver de 11 miljarderna lägger kommunerna dessutom 3 miljarder varje år på åtgärder för att få arbetslösa invånare i jobb. Kommunerna tvingas göra det regeringen inte klarar av, nämligen att ta ansvar för jobben. Samtidigt som kommunerna lägger ut 3 miljarder på arbetsmarknadspolitiska åtgärder har Arbetsförmedlingen lämnat tillbaka minst lika mycket till staten de senaste åren på grund av ett stelbent regelverk. Arbetsförmedlarna får inte använda pengarna till vilka åtgärder som helst, trots att vi har över 400 000 människor arbetslösa i vårt land. Men regeringen anser att läget är gott och att det har förts en politik för full sysselsättning som skapat förutsättningar för kommuner och landsting att bedriva en effektiv verksamhet med hög kvalitet. Herr talman! När verkligheten visar att kommunernas nota för socialbidrag landar på 11 miljarder - till största delen är det orsakat av regeringens misslyckade jobbpolitik - kallar regeringen läget för gott. När verkligheten visar att ensamstående mödrar tvingas söka socialbidrag månad efter månad, som till slut blir till år, kallar regeringen läget för gott. När verkligheten visar att allt fler elever lämnar grundskolan utan att nå målen och att var fjärde gymnasieelev inte får fullständiga betyg kallar regeringen läget för gott. Regeringen stoppar huvudet i sanden och låtsas att läget är gott, alldeles oavsett. Det är ett bekvämt förhållningssätt. Man väljer att inte se. Man väljer att inte ta ansvar för de brister som blir alltmer synliga i välfärden, trots att dessa brister har uppkommit på grund av den förda regeringspolitiken. Är det inte snarare så, herr talman, att verkligheten är denna regerings största fiende? Med en arbetslöshet på 8 procent är det svårt att ta regeringens ord på allvar om att det förs en politik för full sysselsättning och att den politiken skulle ha bidragit till goda förutsättningar för kommunsektorn att bedriva en effektiv verksamhet med hög kvalitet och, dessutom, att läget är gott. Vi socialdemokrater ser hur bristerna blir allt större, och vi vill göra någonting åt dem. Vi har bland annat föreslagit bristyrkesutbildningar, kunskapslyft och förstärkt a-kassa för att fler ska få jobb och för att behovet av socialbidrag ska minska. Vi har föreslagit resurser till mindre klasser för att ge eleverna bättre möjligheter att nå kunskapsmålen. Och vi har föreslagit 2 miljarder till sjukvården, så att våra äldre kan få en bättre vård. Men regeringen har konsekvent sagt nej till alla våra förslag med motiveringen att läget är gott. Herr talman! Skolan, vården och omsorgen har fått betala priset för regeringens misslyckade jobbpolitik. Skolan, vården och omsorgen har fått betala för den skattesänkarpolitik som har präglat Sverige i snart åtta år. Över en miljon kommun- och landstingsanställda vill inget hellre än att göra ett bra jobb. Men när penningpåsen krymper och behoven ökar skapas inte de bästa förutsättningarna för våra anställda att göra ett fullgott jobb. Läget kan bli betydligt bättre. Men då, herr talman, krävs ett gemensamt ansvar mellan staten och kommunsektorn. Då krävs en annan politisk inriktning: en inriktning för full sysselsättning - på riktigt! Jag yrkar bifall till reservationen. (Applåder)

Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

Anf. 20 Jonas Jacobsson Gjörtler (M)

Herr talman! I de här sammanhangen, när vi debatterar kommunala frågor, brukar jag passa på att påminna om den ansvarsfördelning vi har mellan de politiska nivåerna i Sverige, och det tänkte jag göra även i dag. För i den här typen av debatt finns det all anledning att påminna om och understryka att vi i grundlagen har reglerat ett tydligt kommunalt självstyre. Det innebär att det är politiker i lokala och regionala valda församlingar som har både frihet och ansvar att utforma verksamheterna på det sätt man finner bäst utifrån de behov och förutsättningar som gäller på varje plats. Det innebär också att det finns en begränsning när det gäller vilka beslut som kan fattas av oss här i riksdagen när det gäller det som är kommunernas och landstingens ansvar. Debatterna om mer detaljerade och konkreta delar av verksamheterna bör med fördel föras på den lokala nivån, medan vi här i riksdagen får hålla oss på en lite mer övergripande nivå. Kommuner och landsting har huvudansvaret för att finansiera och tillhandahålla de offentliga välfärdstjänsterna, antingen själva eller via andra utförare. Men skattepengarna, och den välfärd som kan finansieras med skattepengarna, uppstår inte ur tomma intet. Ekonomisk tillväxt som skapar välstånd för oss alla skapas genom att goda förutsättningar ges, och där har staten sin kanske allra viktigaste roll. Staten kan bidra till att resurserna till vår gemensamma offentligfinansierade välfärd ökar genom att se till att drivkrafterna för jobb och tillväxt är goda. I Sverige har alliansregeringens politik lett till fler jobb. Sverige har i dag högst sysselsättningsgrad och störst arbetskraftsdeltagande i hela EU. Jämfört med 2006 har över 250 000 fler människor i dag ett jobb att gå till. Det betyder också att 250 000 fler personer i dag kan bidra till att skapa resurser till välfärden, i stället för att exempelvis ta resurser i anspråk i andra delar av de offentliga systemen. Det säger sig självt att detta är viktigt och faktiskt det enda sättet att långsiktigt säkerställa tillräckligt med resurser i välfärden. Resurserna till välfärden har sedan 2006 ökat kraftigt, och detta trots den globala finanskris och lågkonjunktur som vi har gått igenom. "Mer resurser än någonsin går till vård, skola och omsorg." Det kunde vi läsa i en artikel i Dagens Samhälle tidigare i år, som jag har nämnt i tidigare debatter, under rubriken "Rekordintäkter till välfärden". Skatteintäkterna har ökat med en tredjedel mellan 2006 och 2013, från 450 till 600 miljarder. Det är långt mer än inflationen under samma period. I den här artikeln kan vi också läsa att resurserna till den kommunala välfärden sedan 1990 har ökat mer än dubbelt så snabbt som demografins tryck. Med en politik för jobb och tillväxt ökar resurserna även för de gemensamma åtagandena. Herr talman! Vi kan konstatera att resultaten för kommunsektorn som helhet har varit goda under flera år, även om det förstås varierar mellan enskilda kommuner och landsting. För 2013 redovisade kommunsektorn ett resultat på 14 miljarder kronor. Resultatet påverkades bland annat av återbetalningar av premier som betalats in till Afa Försäkring tidigare, om än i mindre omfattning än under tidigare år. De här återbetalningarna är ett resultat av den minskade sjukfrånvaron och frigör alltså resurser som direkt kan satsas på välfärdens kärna. Sedan 2006 har Alliansen arbetat aktivt för att stärka välfärden och säkerställa hög kvalitet och god tillgänglighet. Genom en ansvarsfull ekonomisk politik har vi trots krisen kunnat öka resurserna till den svenska välfärden. Sedan 2006 har kommunsektorn dessutom tillförts resurser från staten, utöver de egna skatteintäkterna. Det har skett dels i form av permanenta höjningar av statsbidragen, dels genom 20 miljarder kronor i tillfälliga konjunkturstöd under krisen. Trots att Sverige sannolikt har haft den svåraste ekonomiska krisen sedan 1930-talet har kommunsektorn kunnat redovisa positiva resultat. Det tyder på att kommunerna och landstingen har haft goda möjligheter att bedriva en effektiv verksamhet med hög kvalitet. Sedan förra året finns också möjlighet för kommuner och landsting att själva utjämna intäkter över tid genom kommunala utjämningsreserver. Det ger möjlighet för kommunerna att spara pengar under goda år för att använda i kristider. Herr talman! Verksamheten i kommuner och landsting är högt prioriterad av alliansregeringen eftersom dessa ansvarar för den offentligt finansierade välfärd vi alla vill värna om. Utöver det som är statens huvudsakliga uppgift, att säkerställa goda förutsättningar för jobb och tillväxt, vilket ger resurser till välfärden, har alliansregeringen genom en lång rad insatser bidragit till förbättringar i välfärdssektorn både på kort och på lång sikt. Jag ska bara nämna några få exempel. Inom sjukvården finns en särskild kömiljard som används för att korta köerna och göra sjukvården mer tillgänglig. Detta har fungerat. Samtliga landsting fick ta del av kömiljarden 2013. Inom primärvården ser vi att antalet vårdcentraler stadigt har ökat samtidigt som öppettiderna har blivit mer generösa. Mellan 2011 och 2014 satsas 4,3 miljarder på att få vård och omsorg om de mest sjuka äldre att fungera bättre. För att stärka kompetensen och utvecklingsmöjligheterna för dem som arbetar i äldreomsorgen har Omsorgslyftet och en nationell satsning på enhetschefer införts. Inom skolan är de omfattande satsningarna på karriärtjänster för lärare ett av många viktiga steg i att stärka lärarens roll och öka fokus på kunskap. Syftet är glasklart - de bästa lärarna ska kunna fortsätta undervisa. Man ska inte behöva byta roll och bli skolledare eller något annat för att kunna göra karriär i skolan. För oss i Alliansen är det prioriterat att säkerställa att välfärdsverksamheterna får goda förutsättningar att fungera på bästa sätt, även i tuffa tider. Jag har redan nämnt att regeringen under finanskrisen kraftigt ökade statsbidragen till kommunsektorn för att säkerställa fortsatt god kvalitet även under svåra omständigheter. Vi ser nu förbättrad tillgänglighet och minskade väntetider i vården. Andelen läkarbesök genomförda inom sju dagar i primärvården har ökat från 88 procent 2007 till 93 procent 2013. Även inom specialistvården har tillgängligheten blivit bättre. Sveriges Kommuner och Landsting genomför årligen patientenkäter för att mäta den patientupplevda kvaliteten. I enkäten 2013 svarade 90 procent att de blev bemötta med respekt och att förtroendet är stort. En majoritet svarade att de skulle rekommendera den aktuella mottagningen till andra. Det här sätter fingret på det som är viktigt för oss. Det viktiga är just att säkerställa kvaliteten. I den debatt som återkommande förs om välfärden och möjligheter att driva företag i den här sektorn är det väldigt många som fokuserar på form, närmare bestämt ägandeform, snarare än på innehållet i verksamheten. För oss är det en underordnad fråga. För oss är det kvaliteten som är i fokus. En viktig faktor för att öka den upplevda kvaliteten i välfärden är att ge människor möjlighet att välja och att välja bort. Den gamla tidens välfärdsmodell svarar dåligt på de behov människor har i dag. Det finns inte en skolform som passar alla. Det finns inte en barnomsorgsform som passar alla. Föräldrar och elever, anhöriga och äldre vill själva välja den skola eller den omsorg som passar deras behov bäst. Människor är olika och måste få välja skola och omsorg efter sina egna personliga behov och önskemål. En undersökning från Vårdföretagarna häromåret visade också att sju av tio svenskar tycker att det är viktigt, eller mycket till och med mycket viktigt, med valfrihet inom vård och omsorg. Samtidigt är det självklart viktigt att kraven är tydliga på den som vill driva företag i välfärdssektorerna. Vi vill ställa tydliga krav på alla aktörer. Vi accepterar inte att kvaliteten åsidosätts, oavsett om det beror på dålig professionell ledning, om det beror på att någon väljer att plocka ut pengar ur verksamheten eller om det beror på dålig styrning från exempelvis kommunpolitiker. Dålig kvalitet kan aldrig accepteras! Flera steg har tagits för att bland annat åstadkomma skärpt tillsyn, tydligare kvalitetskrav, bättre medarbetarutveckling, stärkt upphandlingskompetens och ökad valfrihet. En ny inspektion för vård och omsorg har inrättats, och en utredning jobbar för tillfället med att se över kraven på ägande av företag i välfärdssektorn. Syftet är att säkerställa att ledningar och ägare har långsiktighet och tillräcklig kompetens för sitt viktiga uppdrag. Vårt fokus är tydligt. Vi ska fortsätta stärka möjligheterna för jobb och tillväxt, för då ökar också resurserna till allt det som är vårt gemensamma ansvar, samtidigt som vi ska fokusera på kvalitet och ställa tuffa krav på alla som vill bedriva verksamhet i välfärdssektorn. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag, det vill säga att skrivelsen ska läggas till handlingarna.

Per Bolund (MP)

Anf. 21 Per Bolund (MP)

Herr talman! Skrivelsen som vi nu diskuterar handlar om verksamheten i kommuner och landsting. Som jag tror att många känner till och är medvetna om är det en oerhört viktig verksamhet som bedrivs i alla våra kommuner och landsting runt om i vårt land. Mycket av det som vi kallar välfärd är uppgifter som utförs av våra kommuner och landsting varje dag, varje timme, varje minut. Det handlar om att vi alla ska kunna lita på att skolan fungerar, att våra elever mår bra och att de får den kunskap de behöver för att klara sig i arbetslivet och resten av livet. Det handlar om att vi ska ha en vård som fungerar och som gör att vi kan hålla oss friska. När vi blir sjuka ska vi kunna lita på att vi får den bästa omvårdnaden, den bästa vården, som gör att vi snabbt kan komma tillbaka till ett friskt och hälsosamt liv. Det handlar om att vi ska ha en omsorg som ser till att våra dagisbarn har det bra på dagarna och att våra äldre tas om hand på våra äldreboenden när de inte klarar att ta hand om sig själva helt och hållet på egen hand. Det handlar också om att vi måste ha kollektivtrafik runt om i landet men kanske framför allt i våra tätorter som fungerar och gör att människor kan ta sig till sina jobb. De ska kunna lita på att de kan komma till jobbet i tid och att de kan göra det på ett miljövänligt och effektivt sätt. Om kommunerna och landstingen inte har bra resurser för att kunna genomföra de här verksamheterna drabbas vi alla som medborgare runt om i vårt land allvarligt av att verksamheter inte fungerar, att Sverige helt enkelt inte fungerar. Lyssnar man på föregående talare får man intrycket att allting är frid och fröjd, att allting går åt rätt håll och att det inte finns några problem över huvud taget inom kommun- och landstingssektorn. Jag tror inte att den uppfattningen delas av särskilt många som har följt nyhetsrapporteringen eller som själva på egen hand har prövat välfärdstjänster. Uppfattningen delas inte heller av Sveriges Kommuner och Landsting. När finansutskottet var på plats hos Sveriges Kommuner och Landsting och diskuterade detta med styrelsen fick vi ganska skarp kritik för att statsanslagen inte följer med i prisutvecklingen och att man därmed fortsätter att inte ha ett tillräckligt bra stöd från statlig nivå för att kunna upprätthålla och till och med förbättra välfärdsarbetet inom Sveriges kommuner och landsting. Vi ser också i den skrivelse som vi nu diskuterar att kommuner och landsting i Sverige är satta under ganska hård ekonomisk press. Även om vi nu ser att de flesta kommuner och landsting eller åtminstone kommuner har nollresultat eller positivt resultat i budgeten är det tydligt i skrivelsen att det till stor beror på återbetalningar från pensionssystemet Afa Försäkring. Det står tydligt här: "Resultatet förklaras främst av tillfälliga intäkter" - inte långsiktiga intäkter utan tillfälliga intäkter - "i form av en återbetalning avseende premier som betalats in till AFA Försäkring 2005 och 2006." Jag tycker inte att det är rimligt att våra välfärdstjänster och kommunernas ekonomi ska hänga på tillfälliga återbetalningar. I begreppet "tillfälliga" ligger ju att det inte är någonting som man kan förvänta sig kommer att vara under lång tid. Risken är att återbetalningarna inte kommer att finnas kvar under kommande år. Då kommer man att tvingas skära ned verksamheten radikalt, vilket kommer att gå ut över allas vår välfärd och över kommunernas och landstingens verksamheter. Det är inte en utveckling som vi tycker är rimlig. Vi ser också att bara 4 av 21 landsting i dag redovisar ett överskott i budgeten. Det om något måste väl ses som en tydlig varningssignal. Man tvingas driva verksamheten med underskott för att kunna bedriva en vård och en omsorg som är i rimlig paritet med de krav vi ställer som medborgare. Jag tror att det är många människor som är upprörda över att kommunerna nu tvingas ta ett större och större ansvar för att vi ska ha en gemensam trygghet i Sverige. När trygghetssystemen stegvis har monterats ned av den sittande alliansregeringen har kommunerna tvingats gå in och ta ett större och större ansvar. Människor som tidigare omfattades av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring tvingas nu vända sig till kommunerna för att få försörjningsstöd. Det handlar om många miljarder som skulle kunna gå till att förstärka till exempel skolarbetet, omsorgen om våra äldre eller kollektivtrafiken men som kommunerna nu tvingas betala eftersom regeringen har gjort så stora nedskärningar i trygghetssystemen. Det är någonting som även jag upprörs över. Jag tror att vi är många som har känt av in på bara skinnet hur allvarligt det är när välfärden inte fungerar som vi vill. Alla de gravida mammor och medföljande pappor som har tvingats vända på vägen till BB för att det inte har funnits platser känner av hur det är när en verksamhet inte fungerar tillräckligt bra. Alla vi som har suttit med sjuka barn och väntat i timmar på överfulla akutmottagningar vet hur allvarligt det är när det inte finns tillräckligt mycket resurser för att vården ska fungera. Vi är också väldigt många föräldrar med elever i skolan som oroas över hur skolan ska kunna motverka den trend som vi nu ser med sjunkande kunskapsresultat. Vi ser hur klyftan mellan olika elever och olika skolor ökar i Sverige. Det här är allvarliga utvecklingar som vi faktiskt måste se till att avsätta resurser för att kunna möta. Ska vi förbättra kvaliteten i omsorg, välfärd, kollektivtrafik och sjukvård krävs det resurser. Det är också därför vi i Miljöpartiet gör tydliga prioriteringar i vår budget. Över de kommande åren som budgeten omfattar ger Miljöpartiet över 20 miljarder kronor mer i stöd till kommun- och landstingssektorn än det som regeringen har avsatt. Det handlar om att avsätta pengar till äldreomsorgen för att vi ska kunna ge rimligare arbetsvillkor till alla de framför allt kvinnor som sliter varje dag för att kunna ge bra omsorg till våra äldre men som i dag inte ges förutsättningar att göra det på ett tillräckligt bra sätt. De tvingas att antingen erbjuda dålig omsorg eller att slita ut sig själva. Det är också ett resultat vi ser - att fler och fler kvinnor blir sjukskrivna i dagens Sverige. Det är en trend som vi måste möta. Därför har vi föreslagit att man ska kunna sänka arbetstiden, riktat just mot anställda inom äldreomsorgen för att de ska få en rimligare arbetsmiljö. Vi har också avsatt pengar för att kunna anställa fler inom äldreomsorgen så att alla de som kämpar för att ge bra omsorg ska kunna få fler kolleger som kan hjälpa dem med det arbetet. Anledningen till att vi gör den prioriteringen är att vi har tröttnat på alla de larm om skandaler och vanvård som har kommit under de senaste åren. Det är dags att bryta den utvecklingen. Även när det gäller skolan är det uppenbart att det behövs mer resurser och satsningar om vi ska kunna vända den utveckling vi nu ser med sjunkande kunskapsresultat och med allt fler unga som inte mår bra i skolan och som får psykiska eller fysiska besvär på grund av hur skolmiljön i dag ser ut. Miljöpartiets budget innebär att vi kan anställa 10 000 fler vuxna i skolan som kan avlasta lärarna och göra att lärarna faktiskt får tid och möjlighet att möta varje elev, att se varje elev och att hjälpa varje elev med de utmaningar som just den eleven har. Vi avsätter också pengar i vår budget för att kunna höja lärarnas löner. Vi vet ju att om vi inte ger lärarna rimliga arbetsvillkor och rimliga löner kommer färre och färre att söka sig till lärarutbildningen. Vi kommer inte att få de bästa att välja att bli lärare för att kunna hjälpa våra barn att få den kunskap de behöver. Vi avsätter stora resurser för att få kollektivtrafiken runt om i vårt land att fungera bättre. Den här typen av satsningar behövs för att vi ska kunna lyfta kommunernas och landstingens verksamheter framöver. Om inte staten gör sin insats kommer vi i stället att få se en motsatt utveckling. Det blir en fortsatt neddragning, är jag rädd för. Vi har en regering som har berömt sig av att ha sänkt skatterna. Då handlar det om att sänka inkomstskatterna på statlig nivå. Men för dem som tittar på kommunerna runt om i Sverige blir det uppenbart att det man egentligen har genomfört är en skatteväxling. Man har sänkt inkomstskatterna, men genom att man inte har bidragit tillräckligt mycket till kommun- och landstingssektorn har kommunerna och landstingen i stället tvingats höja sina kommunalskatter och landstingsskatter. Det är en skatteväxling som gör att det framför allt är de med höga inkomster som gynnas. Det är ju de som betalar skatlig skatt, medan alla betalar kommunalskatt på lika villkor. Det är en skatteväxling som jag tycker leder åt fel håll och som inte svarar på de utmaningar vi står inför. Miljöpartiets vision är vi ska kunna göra de satsningar som behövs för att alla ska kunna lita på skolan, på vården och på omsorgen i Sverige och för att vi ska ha en kollektivtrafik som ger människor ett miljövänligt och effektivt sätt att ta sig till arbetet varje dag. Därför har vi helt andra prioriteringar. Eftersom det här är en skrivelse har vi valt att inte reservera oss, utan vi har ett särskilt yttrande som redovisar vår politik. Jag hänvisar intresserade åhörare till att läsa vidare i vårt särskilda yttrande.

Gunnar Andrén (FP)

Anf. 22 Gunnar Andrén (FP)

Herr talman! Den som gör en resa har ofta något att berätta. Resan kan företas rent geografiskt, men den kan också företas i tid. När Sveriges riksdag natten till den 22 maj 1913 fattade beslut om införandet av allmänna pensioner var medellivslängden i Sverige 52 år. Pensionsåldern sattes till 65 år - det är mindre intressant. I dag är medellivslängden hos oss svenskar omkring 80 år. Det är en otrolig skillnad. Vad som är ännu bättre, herr talman, är att allt fler svenskar efter sin pension lever allt fler år som friska utan att behöva ta del av framför allt sjukvården. Barbro Westerholm, ledamot av denna kammare, har vid något tillfälle sagt att man bör leva hela livet, dock inte sista året, för då är man ofta väldigt vårdkrävande och kostnadskrävande. Och så är det. En sådan här debatt riskerar att bli sifferbemängd, men jag ville ändå ta fram dessa siffror för att förklara och visa att välfärden i Sverige har ökat oerhört mycket. Vi ska vara glada för detta. När man sedan fortsätter resan och lyssnar kan man ofta höra talas om alla dessa brister i välfärden. De är många. De ouppfyllda förväntningarna är från tid till annan, som Tage Erlander en gång sade, oändliga. Vi har inte nått fram, och vi kommer aldrig att nå hela vägen. Vi betalar vår välfärd på tre olika sätt: genom kommunalskatt, genom statsbidrag och genom avgifter. Därutöver finns inga intäkter - möjligen finansiella, men det är en annan sak. Denna välfärd är tämligen god om man jämför med den i många andra länder. Likväl är det i en sådan situation som vi befinner oss i naturligt att titta på vilka brister vi har. Vi måste finansiera detta, och ett par av partierna i denna kammare finansierar nästan alla sina reformer genom att köra sedelpressarna fortare och fortare. Det är någonting som jag tror är förödande för välfärden i längden. Vi måste se till att det finns finansiella resurser och människor som kan arbeta inom den offentliga skattefinansierade vården. Vi kan konstatera att utvecklingen med något litet avbrott 2007 går i riktningen att allt fler människor i vårt land arbetar inom den skattefinansierade sektorn. Man kan beklaga detta, och man kan tycka att det är bra. Förra året var det 1 076 000, vilket är 13 000 fler än det tidigare rekordåret 2012. Av alla anställda i hela landet är ungefär 26 procent numera anställda inom kommuner och landsting. Man ska kunna bo var man vill i Sverige och veta att det finns en social trygghet i detta. För den sakens skull har vi ett kommunalt skatteutjämningssystem som innefattar två delar, dels på inkomstutjämningssidan, dels på kostnadssidan. Dessa system blandas ofta samman. När jag satt i 2009 års utjämningskommitté fick jag lära mig att det finns många siffror i det här landet. Jag kan säga att jag aldrig har sett så många siffror, och de kördes korsvis fram och tillbaka över alla 290 kommuner och 21 landsting. Man kan köra dem på det viset och få otroligt stora packar av siffror vid varje sammanträde. Jag lärde mig också att vi trots allt har ett ganska effektivt utjämningssystem. Jag tillhör dem, herr talman, som gärna står bakom detta. De kommuner, särskilt storstäderna, som har goda skatteintäkter måste vara med och fördela detta till andra kommuner. Annars skulle vi inte kunna hålla landet samman. Skatteutjämningssystemet på inkomstutjämningssidan gör att vi betalar ungefär 11 800 kronor till kommuner i glesbygd medan man själv därifrån får betala 3 800 kronor per invånare. Jag tycker att det är ganska bra, och vi ska slå vakt om detta. Man bör i ett sådant här anförande inte tala alltför länge. Men det finns två saker som har diskuterats här tidigare som jag ändå skulle vilja ta upp. Pia Nilsson tycker att det finns brister i skolan. Det kan man hålla med om. Tyvärr har inte dessa brister uppstått under de senaste åtta åren, som Pia Nilsson tog som tideräkningens början. De har fortgått under åtminstone 25 år. Sedan sade Pia Nilsson någonting som jag tyckte var uppseendeväckande. Jag vill ställa en fråga till henne. Hon sade: Ingenting har gjorts under den här perioden. Vi ska inte ha en lång skoldebatt här, men vi vet att det är otroligt många reformer som har gjorts under de här åtta åren. Annars säger Socialdemokraterna alltid att vi har gjort för många reformer och att det har gått för fort. Nu säger Pia Nilsson att ingenting har gjorts. Detta går inte ihop. Man måste bestämma sig för någon linje. Har det gjorts för lite, eller har det gjorts för mycket? Det är frågan man måste ställa sig. Sedan kommer följdfrågan. Om nu ingenting har gjorts behöver man ju inte ta tillbaka någonting; det förstår jag också. Men om det har gjorts en massa saker - vad är det då som ska tas tillbaka av de långa rader av skolreformer som har kommit under de senaste åren? Det är en intressant valfråga. Exakt vilka reformer är det som ska tas tillbaka? Kanske är det ingenting. Det vore intressant att få besked på den punkten. Allra sist kommer jag till en synpunkt som Per Bolund hade och som är finansiellt intressant, nämligen återbetalningen av Afa-medlen - försäkringsmedlen - från 2007. Jag håller med Per Bolund om att den typen av återbetalningar kan snedvrida den finansiella redovisningen. Men Per Bolund glömde en annan sak: Orsaken till att vi under de senaste två åren har fått väldiga återbetalningar till kommunsektorn på i storleksordningen 10 miljarder under två år, tror jag att det är, är att sjukskrivningsfrekvensen bland kommunanställda har minskat så pass mycket från 2007 fram till nu. Det är det som är själva grundorsaken till att man nu tar ut lägre avgifter. Det är någonting som vi ska glädja oss åt, för vi ska vara angelägna om att de anställda i den skattefinansierade sektorn har god hälsa.

Emil Källström (C)

Anf. 23 Emil Källström (C)

Herr talman! Aldrig har så mycket pengar gått till välfärd som i år. Oavsett hur man räknar - om man räknar per invånare i Sveriges land eller om man försöker justera för olika former av kostnadsökningar - blir resultatet detsamma. Aldrig har vi satsat så mycket på vård, skola och omsorg och andra välfärdstjänster som just nu. Detta är glädjande, men ännu mer glädjande blir det givet den utveckling vi har haft på vår kontinent, Europa, under de senaste åren. Det här är långt ifrån verkligheten i alla Europas länder. Vi är i Sverige tillbaka på nivåer som vi hade före finanskrisen när det gäller antalet arbetade timmar och antalet anställda i svenska kommuner och landsting. När man ställer frågan till många av våra grannländer och våra europeiska vänner om de har det bättre eller sämre nu än före finanskrisen 2007-2008 blir svaret tyvärr att det har blivit betydligt sämre. En rad välfärdstjänster har upphört att existera eller har försämrats mycket kraftigt på grund av att man helt enkelt inte har haft råd att upprätthålla välfärdstjänsterna. Svaret på varför vi har klarat detta i Sverige är givet: Trots finanskrisen är det ungefär 250 000 fler som arbetar i Sverige i dag än det var när vi tog över makten 2006. Detta är den viktigaste inkomstkällan för kommunerna och landstingen. Vi har tre nivåer i Sverige där vi väljer politiker och ger dem beskattningsrätt. Det är kommun, landsting och vi här på den nationella nivån. Det som sker nu ute i kommunerna och landstingen är just att man tack vare ett större antal arbetade timmar och tack vare att det är fler som går till jobbet och betalar skatt kan upprätthålla välfärdstjänsterna. Detta facit är inget annat än fantastiskt. Jag tänkte fortsätta att tala lite om jobben, om utvecklingen i hela vårt land och att hela landet ska vara med på utvecklingsvågen, och jag tänkte tala lite om nytänkande och innovation. Det är något som den offentliga sektorn är beroende av och behöver. Precis som jag har nämnt arbetar 250 000 fler i Sverige i dag. Sverige har den högsta sysselsättningsgraden i hela Europeiska unionen. Det är grunden till att det går att finansiera skola, vård och omsorg och annat som sker ute i våra kommuner och landsting. Men vi är inte klara här. Alliansen har satt upp ett mål om att skapa åtminstone 350 000 ytterligare jobb, och målet är att fem miljoner svenskar ska gå till jobbet varje dag år 2020. För det krävs fortsatta reformer för mer företagande och fler jobb. Här finns fortfarande mycket kvar att göra. Det behöver bli en bättre matchning på arbetsmarknaden, och Arbetsförmedlingen måste förbättras och förändras i grunden. Det behövs fortfarande reformer och åtgärder för att stärka nyföretagandet och de växande företagen i Sverige - jobbskaparna - som ännu inte är gjorda. Svensk företagsamhet är fortfarande, trots åtta år där det ständigt har blivit lite bättre, överreglerad och överbeskattad. Det finns mycket kvar att göra. När det gäller att få landets alla kommuner på utvecklingståget finns mycket som måste göras, och som görs, från det här huset för att skapa de likvärdiga förutsättningarna. Från och med i år finns ett nytt system för kommunal skatteutjämning på plats. Snart sagt alla landsbygds- och glesbygdskommuner i landet står som nettovinnare i systemet och har betydligt mer pengar att satsa på skola, vård och omsorg. Landets storstadskommuner, som ofta är inflyttningskommuner och är framgångsrika på sina sätt, är alla nettobetalare, det vill säga betalar in mer pengar. De kommuner som vi kan se från det här huset, i Stockholmsområdet, bidrar med betydligt mer pengar i det nya systemet, vilket är helt rätt. Det skapar förutsättningarna för en sammanhållen utveckling. Det finns också mycket annat som ska göras för att skapa förutsättningar för jobben. Det viktigaste för kommunerna, oavsett var de finns, kommer alltid att vara antalet arbetstillfällen och företagandet. Det är därifrån pengarna kommer. Här gäller det att investera smart för att skapa förutsättningarna. De kommande åren gör vi en historiskt stor satsning på bredbandsutbyggnad. Potten för digital infrastruktur i det kommande landsbygdsprogrammet kommer att mer än fördubblas till 3,25 miljarder kronor. Det skapar en robust infrastruktur för folk och företagande i landets alla kommuner. Utöver det öppnar vi för nya sätt att förbättra mobiltäckningen. Också det är ett otroligt viktigt instrument för att locka till inflyttning och företagande både i städer och ute i landet. De kommande åren kommer vi att öppna 700-bandet, som tidigare höll digital-tv, för mobildata så att man kan prata, surfa och göra affärer oberoende av tid och plats. Oavsett hur många som jobbar, oavsett hur bra förutsättningar som finns i form av infrastruktur och så vidare, finns också annat som måste vara på plats de närmaste åren, nämligen nytänkande och innovation inom offentlig sektor. Så pass stora är välfärdsutmaningarna. Befolkningen åldras. Glädjande nog blir det nu troligtvis fler barn i förskola och så vidare. Det innebär att det blir ökade kostnader. Men det blir också ständigt högre och högre förväntningar på välfärdstjänsterna som produceras i kommuner och landsting. Det som var bäst i världen och folk var mer än nöjda med för några år sedan är inte det i dag. Vi förväntar oss, på goda grunder, att skola, vård, omsorg och andra välfärdstjänster ständigt ska leverera lite mer. För att klara av detta utan att det blir en kostnadschock som vi inte klarar av givet de offentliga finanserna krävs mer kvalitet, mer pang för pengarna, mer välfärd per krona. Den viktigaste faktorn för att åstadkomma detta är de valfrihetsreformer som de senaste åren har kommit på plats i Sverige. Jag kan välja skola, vem som kommer hem till mig från hemtjänsten, välja olika utförare och olika innehåll i välfärdstjänsterna utifrån mina behov. Om man kan välja, och också välja bort, innebär det i sig en ständig strävan efter att bli lite duktigare, att prestera lite mer upplevd nytta och upplevt värde för slutanvändaren, för dem som tar del av våra välfärdstjänster. När det gäller valfrihet och olika alternativ är debatten tyvärr extremt Stockholmsfixerad och Stockholmscentrerad. Det stora problemet i Sverige är inte för mycket valfrihet utan för lite. I många kommuner finns inga alternativ till vare sig den kommunala hemtjänsten, skolan, äldreboendet eller vad det kan vara. Det är kommunala monopol som fortfarande gäller - av olika anledningar. När det gäller omsorgen är det många kommuner som med näbbar och klor kämpar för att slippa öppna för och tillåta alternativ. Många kommuner har än i dag inga friskolor. De senaste PISA-mätningarna visar sämst resultat i de kommuner där det inte finns någon valfrihet eller några alternativ över huvud taget. Därför måste det arbetet fortsätta. Valfriheten måste nå fler och får inte stanna vid ett storstadsprivilegium. Herr talman! Jag har talat om jobb, och jag har talat om att få med landsbygden, hela landet, på utvecklingståget. Jag har talat om vikten av innovation och nytänkande i mitt anförande. Det största hotet mot alla de områdena är oppositionspolitiken. När Alliansen lägger fram förslag om en reform, från restaurangmomsens förändring till paket för utveckling av företagande, handlar debatten om hur många jobb som skapas. Olika röster säger olika saker, men debatten handlar alltid om antalet nya jobb. När vi granskar oppositionens alternativ ställer vi oss frågan hur många som försvinner. Det finns olika siffror - några är lägre och några är högre - men det är alltid samma visa. Jobb kommer att försvinna om oppositionens politik får fotfäste och förverkligas. När det gäller jobben i hela landet är de nya skatterna på företagsamhet, som alla oppositionspartier levererar, det stora hotet. När det gäller nytänkande och innovation är det stora hotet att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet numera är emot valfrihet och att det ska finnas ett flertal aktörer. Många skolor, äldreboenden och väl fungerande verksamheter måste i praktiken stänga vid ett maktskifte. Det finns helt enkelt goda anledningar för oss som står för jobb, utveckling av landet och innovation och nytänkande att vara tydliga i den valrörelse vi strax går in i. Så pass viktigt blir valet: Det är ett vägval om det ska bli fler eller färre jobb, om det ska bli utveckling i hela landet eller bara på Södermalm, om vi ska fortsätta att öppna för innovation och nytänkande. De är de viktigaste frågorna för utveckling i den kommunala sektorn, och vi kommer att fortsätta att driva på för det som är rätt och riktigt för att skapa utveckling i dag och i framtiden.

Ulla Andersson (V)

Anf. 24 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Emil Källström kunde ha sagt: Heja riskkapitalister! Fortsätt att leka affär i välfärden. Det är ni bäst på. Eller hur? Emil Källström kunde också ha talat om att den gigantiska bredbandssatsningen kostar lika mycket som privat städning - den satsning ni gör på RUT. Jag har blivit fundersam av att lyssna på debatten. Ingen från högern har nämnt välfärdens betydelse för kvinnors levnadsvillkor. Man har inte tagit ordet jämställdhet i sin mun. Jag funderar ofta över hur mycket ojämställdhet ett land tål. Vi talar gärna ofta om hur långt vi har kommit i strävan efter jämställdhet, och vi slår oss gärna för bröstet. Om vi tittar oss omkring kan vi dock se att vi lever ojämställda liv. Sverige halkar efter i rankningarna. Kvinnors livsvillkor synliggörs inte i den ekonomiska politiken, inte heller i den här så centrala debatten om kommunernas ekonomi. Att födas till kvinna betingar ett högt pris. Under ett liv tjänar vi 3,6 miljoner mindre i genomsnitt än en man. Då är inte ens pensionen inräknad. Vår hälsa påverkas av dubbelarbetet, och som tack för det har vi av högern fått en sjukförsäkring som det inte går att lita på. Den ger oss inte ens rätt att vara sjuka när vi är det. Dessutom får vi ofta sluta våra liv som fattigpensionärer. Vi kvinnor är helt enkelt beroende av välfärdssamhället för att våra liv ska fungera. Välfärdstjänsterna som äldreomsorg och barnomsorg är vår medsyster. Vi är beroende av en väl utbyggd offentlig sektor. Och det är vi som betalar priset när den inte fungerar, när resurserna inte räcker till. Vi kvinnor bär välfärden på våra axlar. Alldeles nyligen har vi kunnat ta del av larmrapport efter larmrapport om hur sjukskrivningstalen ökar och hur vård- och omsorgspersonalen slits ut. Så blir det när resurserna inte räcker till. Det är delade turer, det är visstider och det är deltider. Och det är alldeles otillräckligt med resurser. Samtidigt vet vi att vi behöver anställa ytterligare 100 000 för att hålla dagens kvalitet i välfärden de närmaste åren. Dessutom saknas ungefär 50 miljarder för att klara dagens kvalitet i välfärden. Det har högern inte nämnt med ett enda ord. Nu står vi återigen inför en sommar då fackförbunden slår larm om kris. Jag kommer ihåg förra sommaren då sjuk- och förlossningsvården i till exempel Skåne men också här i Stockholm gick på knäna. 260 kvinnor i Malmö som skulle föda fick vända i dörren. Och det moderata manliga regionrådet sade att det inte handlade om brist på resurser utan lite dålig planering. Vårdförbundets representant var i stället tydlig med att man med anorektiska organisationer under ordinarie verksamhetsår inte klarar av semestrar. Det handlade alltså om resurser. Vi får två vitt skilda bilder. Men så blir det väl. Man blundar gärna för verkligheten när man helst av allt sänker skatten och vill inte gärna se konsekvenserna av det valet när det stirrar en blint i ögonen. 27 gånger mer har lagts på skattesänkningar än till vård, skola och omsorg under de senaste åtta åren. Låt mig göra en enkel jämförelse av högerns prioriteringar. Högern lägger tre gånger mer på RUT varje år än på de svårast sjuka äldre, de multisjuka. Det är alltså långt viktigare att lägga skattepengar på privat städning för välbeställda på Lidingö och i Danderyd än att satsa på multisjuka äldre. Mellan 2006 och 2013 ökade den kommunfinansierade sysselsättningen med ungefär 6 000 personer, men samtidigt ökade befolkningen med 400 000. Totalt är antalet anställda per capita därmed lägre i dag än det var 2006. Denna utveckling kan jämföras med den föregående sjuårsperioden, 1999-2006. Då ökade sysselsättningen med 63 000 personer. Antalet äldre som får plats på äldreboende är också färre i dag än 2006. Det är flera tusen färre anställda i äldreomsorgen än 2006 samtidigt som vi har fått fler äldre. Och endast 40 procent av de demenssjuka får plats på ett äldreboende. I sjukvården stänger 15 av 21 landsting vårdplatser på grund av personalbrist. Gruppstorlekarna på fritids blir allt större, och antalet barn per pedagog i förskolan blir allt fler. Ett bra sätt för en förtroendevald att se vad som händer i en verksamhet är att praktisera i den. På det sättet får man höra hur det faktiskt är. Man får höra hur de äldre ser på den vård och omsorg de får, hur de anställda upplever sin situation, vad som efterfrågas och vad som behövs. Jag har praktiserat i många kommuners hemtjänst och äldreboenden, och jag har mött hårt arbetande människor, framför allt kvinnor, som är stolta över det arbete de utför. De sliter för att räcka till. Men de räcker inte till. Jag har sett fantastisk verksamhet och personal som verkligen bryr sig om de äldre. Men jag har också sett en äldreomsorg med alltför lite resurser. Vi har knappt hunnit in förrän det har varit dags att gå igen. Mikrolådan värms, och bestick tas fram. Men när maten står på bordet och ska ätas är vi nästan ute genom dörren. Vi har blivit glatt bemötta av de äldre när vi har kommit, men tiden vi har haft för att möta dem har varit knapp. Många suktar efter sällskap, men vi har fått gå. Man har hållit mig i armen och frågat: Snälla kan ni inte stanna? Men vi får säga nej. De äldre säger: Kan ni inte stanna på kaffe åtminstone eller sitta ned en liten stund? Det gör ont i en att höra sådant. Jag ska inte möta det varje dag, men det ska de anställda i äldreomsorgen göra. Jag har varit i kommuner där all fortbildning är indragen och där delade turer är vardag. Jag har läst budgetar med vikariekostnader bara för sommarhalvåret, utan restider inlagda och med underbudgeterade bensin- och telefonkostnader och så vidare. Jag har mött chefer med ansvar för fler anställda än de kan hantera - 77 anställda per chef. Och vikarier är en ständig bristvara. De äldre som jag har mött har beskrivit hur tacksamma de är över den hjälp de får och hur beroende de är av att det faktiskt fungerar. De berättar att de gärna skulle vilja att personalen inte behövde stressa så mycket och att de tycker synd om personalen. Många tar upp att det kommer många olika personer och att de vill få mer tid. De vill ha sällskap, kunna prata, kunna fika och kunna göra något oväntat. Inte en enda har sagt att de vill välja mellan olika bolag i äldreomsorgen. Kommunerna kommer inte att kunna lösa resursbristen själva, hur mycket de än prioriterar. De måste få ökade statsbidrag. Äldreomsorgen måste få mer resurser. Vänsterpartiet föreslår öronmärkta statsbidrag för att anställa fler i äldreomsorgen. Kommunerna ska få pengar till utbildning av de anställda och för att kunna ta in vikarier under utbildningstiden. Vi avsätter också pengar för att de äldre ska få mer tid som de själva kan bestämma över. Det är verklig valfrihet. Dessutom vill vi att avgifterna sänks till max 100 kronor per timme så att alla som behöver hemtjänst också har råd att anlita den, även arbetarklassens kvinnor. Vi väljer välfärd före skattesänkningar och solidaritet och omtanke före girighet. Herr talman! I dag när man skaffar barn ska man inte enbart planera för att man ska ha jobb och bostad med mera. Man måste också planera om förlossningsvården är tillräckligt bemannad vid den tid barnet kan tänkas komma. Stockholms förlossningsvård har kris, Skånes och Uppsalas likaså. Mammorna i Uppsala får åka till Gävle och mammorna i Gävle till Gävle eller till Falun. I Tierp vet man inte riktigt vart man ska åka, och mammorna i Bollnäs får åka till Falun eller till Gävle eller till vad? Det är svensk välfärd sommaren 2014. Vänsterpartiet har föreslagit en satsning på förlossningsvården och hela kedjan av kvinnohälsovården. Vi vill att kvinnor ska kunna föda tryggt. Herr talman! Genom medierna får vi ständigt ta del av berättelser om hur välfärden urholkas i jakten på snabba vinster. På Hälsans förskolor fick barnen knäckebröd och vatten till frukost och mellanmål i stället för riktig mat. När verksamhetschefen ingrep och köpte mat blev hon utskälld av styrelsen eftersom pengarna skulle gå till uppköp av nya förskolor och till fina bokslut. Vi har kunnat läsa om hur en dement man låstes in i en skrubb, om hur anhöriga blivit tvungna att gå in och jobba på underbemannade äldreboenden och om hur elever får se sina skolor stänga på grund av misskött ekonomi. Vi har läst att anställda på äldreboenden får tackbrev av bolaget de är anställda av när de äldre på boendet blir sämre; då får bolaget nämligen mer betalt. Detta är de konkreta resultaten av vinstjakten i den svenska välfärden som Centerpartiet gärna hyllar. Det är riskkapitalbolag, holdingbolag, skatteplanering, skatteflykt, räntesnurror, ränteavdrag, vinster, uppköp, försäkringar mot skolnedläggningar, konkurser och företag som vare sig betalar avtalsenliga löner, pensionsinbetalningar eller moms och skatter. Det är fiffel och bedrägerier. Så ser svensk välfärd ut 2014. Det är styrelser befolkade av män med erfarenhet från oljeindustri, elektronik och pappersservetter men utan erfarenhet från arbete i välfärden. Och det är knappast intresse för verksamheten som driver dem. Men till välfärden kommer de, och de blir inte besvikna på villkoren. Ingen annanstans kan de få sin verksamhet betald med skattebetalarnas pengar på detta vis. Det är vi som betalar vinster, konsumtion, produktion, löner, lokaler, reklam och uppköp av nya verksamheter. Det återstår bara att sälja i rätt läge. Då är högsta vinsten nådd. Denna utveckling har drivits av regeringen som har lagt fram förslag till tvingande lagstiftningar och bidrag till kommuner som privatiserar. Det är i grunden regeringens ansvar, ett politiskt ansvar, att situationen är så illa som den är. Det grundläggande problemet i välfärden när vinstintressena släpps fria är girigheten. Privata vinstdrivande bolag är just privata vinstdrivande bolag. Kapitalismen fungerar på det sättet. Om nu kvaliteten vore i fokus, som Jonas Jacobsson Gjörtler sade, skulle man se till att pengarna går dit de ska. Men 9 miljarder i privata vinster talar sitt tydliga språk. Det är 9 miljarder mindre till bättre kvalitet. Jag tycker att vi borde göra annorlunda. Det går att bygga en välfärd med omtanke och solidaritet som grund. Det finns starkt stöd för en sådan politik. Det är slut på att leka affär med välfärden. För de flesta väljare framstår det som naturligt att man inte leker affär med välfärden. Det är människan och inte marknaden som ska stå i centrum. Vänsterpartiets modell för att få bort vinsterna ur välfärden är genomarbetad och ger möjligheter. De som driver privata välfärdsföretag kan göra detta om de ombildar sig till icke vinstdrivande bolag och förbinder sig att återinvestera vinsten, inte skattefiffla, inte ha skyhöga styrelsearvoden med mera. För den som är genuint intresserad av verksamheten borde detta inte vara ett problem. De som är där för egen vinnings skull lämnar nog däremot, och det ska de. Herr talman! Vänsterpartiet vill stärka kvinnors rättigheter. Då är välfärdsverksamheterna centrala. Då behövs en ekonomisk politik som tar det ansvaret och inte prioriterar skattesänkningar och privatiseringar före allt annat - en politik som har kvinnors rättigheter för ögonen. Vänsterpartiet vill bygga ett samhälle där kvinnors livsvillkor står i fokus och där våra rättigheter stärks. Därför anslår vi också mest pengar av alla partier till välfärden.

Emil Källström (C)

Anf. 25 Emil Källström (C)

Herr talman! Det var närmast poetiskt - det måste jag ge Ulla Andersson. I en och samma mening kunde hon avfärda både RUT-avdraget och valfriheten i välfärden och sedan avsluta med att hon är för jämställdhet. Med kirurgisk precision lyckades Ulla Andersson hitta de två kanske skarpaste förslagen för att minimera antalet kvinnliga företagare och vd:ar i Sverige. Det är inom välfärdstjänsterna den stora tillväxten har skett när det gäller nya kvinnliga företagare. Vi vet att ungefär 60 procent av alla företagare där är kvinnor. Vi vet också att RUT-avdraget, som Ulla Andersson avfärdade, har inneburit en helt ny kategori kvinnliga företagare och vd:ar liksom arbetsplatser för inte minst kvinnor. Min enkla fråga är: Har du gjort någon beräkning, Ulla Andersson, på hur många färre kvinnliga företagare och vd:ar det blir med Vänsterpartiets politik?

Ulla Andersson (V)

Anf. 26 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jag har gjort en jämförelse: 9 miljarder i privata vinster motsvarar löner för 23 000 undersköterskor. Vi skulle alltså kunna anställa 23 000 fler i välfärden med de pengarna. Det skulle också innebära att alla kvinnor som redan är anställda i äldreomsorgen kan springa lite långsammare och få en bättre arbetsmiljö och bättre arbetsvillkor. För det är ändå det som detta handlar om. I den privatiserade välfärden är det riskkapitalbolagen som dominerar. Åtta av de tio största aktörerna ägs av riskkapitalbolag. Dessa bolag ägs av män och styrs av män, medan de kvinnor som jobbar i verksamheterna inte får del av de privata vinster som görs. De får däremot betala väldigt mycket - med sin hälsa, för det är fler visstidsanställda, fler deltidsanställda, färre anställda och lägre löner. Så betalar kvinnorna priset för den privatiserade välfärden. Men det är inte nog med det. Det är även vi som på vår fritid tar över när välfärden inte räcker till och som tvingas gå ned på deltid och att på obetald fritid göra det som till exempel äldreomsorgen inte räcker till för.

Emil Källström (C)

Anf. 27 Emil Källström (C)

Herr talman! Att Vänsterpartiet vill sätta dit stora företag med ibland utländska ägare är inte så förvånande. Det har någonstans varit Vänsterpartiets livsluft i alla tider. Problemet är att du, Ulla Andersson, inte ser situationen så pass bred som den är. Du har en iver att sätta dit stora bolag med utländska ägare, men det är inte de som kommer att bli de stora offren. De kommer att hitta andra saker att investera i. Offren för din politik är den enskilda företagaren, inte sällan en kvinna som vågade ta steget och starta eget, som blev vd för första gången men som nu ser sin marknad förbjudas. I din iver att sätta dit män i kostym blir de stora offren de nya kvinnliga företagare som vi har sett växa fram de senaste åren. Vi har vidtagit mått och steg för att få in mer skatt från stora företag. Vi har ändrat regler för räntesnurror och annat, men det gäller alla sektorer och riskkapitalbolag oavsett vad de investerar i. Kan vi inte se situationen så pass bred som den är och skilja på detta? Beskattningsfrågor och hur riskkapitalbolag ska betala skatt i Sverige kan vi prata om hur länge som helst. Men vi kan prata om det separat. Sedan kan vi också prata om det nya företagande Sverige behöver, inte minst när det gäller kvinnor. De är underrepresenterade i företagsamheten. Kan inte du och jag vara överens om att vi behöver fler kvinnliga företagare och vd:ar? Om vi är överens om det måste även du se det problematiska i att förbjuda de sektorer där kvinnliga företagare växer fram. Det är där Vänsterpartiets politik inte hänger ihop.

Ulla Andersson (V)

Anf. 28 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jag kan konstatera att Centerpartiet leder gråtvalsen för riskkapitalisterna i välfärden. Avkastningen i den privatiserade välfärden är ungefär 50 procent högre än i de privata tjänsteverksamheterna i övrigt. Det är tre gånger högre avkastning på eget insatt kapital i äldreomsorgen än i till exempel banksektorn. Det säger ganska mycket om att något helt enkelt är väldigt fel. Det priset betalar vi egentligen alla - när välfärden har blivit en marknad och inte en rättighet, när vi sätter prislappar på människors ryggar, när barn väljs bort och får se sina skolor stänga, när föräldrar får se sina barn äta knäckebröd och när vi kvinnor tvingas springa allt fortare i våra arbeten för att män ska tjäna pengar, finansierat av skattebetalarna. Något har blivit väldigt galet. Jag tycker att det är tragiskt att Centerpartiet väljer att inte se det. De kvinnor som är företagare i välfärden kan fortsätta i vår modell. Däremot förbinder de sig att inte plocka ut stora privata vinster. Man får statslåneräntan plus 1 procent så att kapitalet inte urholkas. Om man är genuint intresserad av verksamheten är det bara att fortsätta. Om man däremot är där för att tjäna pengar packar man ihop, och det ska man också göra. För man ska inte leka affär med välfärden. Det är en rättighet vi har, och de pengar vi betalar dit ska gå till det de är avsedda för: vård, skola och omsorg. Vi har inte råd att lägga 9 miljarder av våra skattepengar på privata vinster. De ska gå till fler anställda och till bättre kvalitet, bättre omsorg och bättre utbildning. Det är vad detta handlar om.

Gunnar Andrén (FP)

Anf. 29 Gunnar Andrén (FP)

Herr talman! Efter att ha lyssnat till Ulla Andersson måste jag be om ursäkt för att jag en gång föddes till man. Jag lovar att inte göra om det. Att diskutera valfrihet med Ulla Andersson är verkligen roligt. För om det är någon som ger monopolisterna på kvinnlig arbetsmarknad ett ansikte är det Ulla Andersson. Man ska ha en arbetsgivare: kommunen eller sekundärkommunen - landstinget. Något annat ska inte förekomma. Så är det med den socialistiska feminismen. Det ska vara en enda arbetsgivare och inga alternativ över huvud taget. En kvinna, till exempel en sjuksköterska, ska inte kunna välja någon annan arbetsgivare, utan kommunen eller landstinget ska vara arbetsgivare. Vilken valfrihet ger det? Vad är det för socialistisk feminism? Det är i alla fall inte en liberal feminism, för då finns det valfrihet. Men jag håller med Ulla Andersson beträffande den andra punkt som ni tar upp. Det gäller vinsterna i vården i privata företag. Det är ett problem. Även jag erkänner att det har blivit explosion i vinster där. Det stämmer inte överens med mitt och mitt partis sätt att se det. Så ska vi inte ha det. Men lösningen är inte att förbjuda all valfrihet. Lösningen är att tygla marknaden och se till att den privata sektorn utsätts för konkurrens från den offentliga sektorn. Ulla Andersson höll ett anförande men talade inte om den offentliga sektorns produktivitet i något enda avseende. Felet låg i den privata sektorn. Jag kan gå med på att det är alldeles för höga vinster, men det beror på att det är för dålig konkurrenskraft i den offentliga sektorn.

Ulla Andersson (V)

Anf. 30 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Man kan konstatera att vissa män kan sjunka väldigt lågt i sin argumentation när argumenten brister. Gunnar Andrén försöker lägga ord i min mun som jag aldrig har sagt. Det är fritt fram att välja andra arbetsgivare. Däremot får ägarna inte plocka ut de skattepengar som vi betalar in som privata vinster. Det är det som är det stora problemet i dag. När marknaden får styra i välfärden händer det saker. Barn väljs bort. Vi har sett otaliga exempel på att barn som väljs bort i skolor. Vi har sett skolor stänga där eleverna inte ens har en skola att gå till dagen efter. Vi har sett barn som får äta knäckebröd i stället för mat för att ägarna ska köpa upp nya förskolor. Vi har sett hur anhöriga får hoppa in och jobba extra på äldreboenden som riskkapitalbolaget Attendo äger eftersom de är så underbemannade. Vi har sett dementa män låsas in i skrubbar eftersom äldreboendena är underbemannade. Vi ser hur de privata verksamheterna, oftast ägda av riskkapitalbolag, har färre anställda, har osäkrare anställningsvillkor och har fler deltider. Allt det som kännetecknar god kvalitet i välfärden är goda arbetsvillkor. Det är människorna som jobbar där som är helt avgörande för kvaliteten. Om de fick 9 miljarder mer till sitt förfogande och kunde få fler arbetskamrater och bättre villkor skulle de kunna göra ett mycket bättre jobb än vad de kan göra i dag, och därmed skulle alla kunna få tillgång till bättre kvalitet i välfärden, och alla anställda i välfärden skulle kunna få fler arbetskamrater. Vore inte det bra, Gunnar Andrén? Eller är det viktigare att försvara de privata riskkapitalbolagen och deras möjligheter att fortsätta att plocka ut privata vinster? Det är ju ändå det Folkpartiet väljer att göra.

Gunnar Andrén (FP)

Anf. 31 Gunnar Andrén (FP)

Herr talman! Varenda en kunde nu höra att Ulla Andersson tillvitade mig och mitt parti åsikter som vi inte har och som jag i den första repliken dementerade. Argumenten blir inte starkare, inte ens när Ulla Andersson upprepar dem. Jag säger att det är problem med de höga vinsterna. Men nu ska jag gå över till något annat, för jag kan inte fortsätta att diskutera åsikter som jag inte har - det är omöjligt. Jag vill fråga Ulla Andersson: Hur är det möjligt för privata företag inom omsorgssektorn eller lärarsektorn att över huvud taget rekrytera kvinnor, om arbetsförhållandena skulle vara så som Ulla Andersson beskriver dem? Varför stannar de då inte i den skattefinansierade offentliga sektorn? Varför finns det över huvud taget någon som går till privata företag? Jo, det beror naturligtvis på att de anställda uppfattar arbetsvillkoren som mer attraktiva, och ofta tycker de till och med att lönerna blir bättre. Herr talman! Jag lade märke till att Ulla Andersson i sin första replik med exemplarisk noggrannhet undvek att använda ordet "valfrihet". Hon säger att det går bra att välja, men valfrihet vill hon inte tala om. Jag tycker för min del att valfriheten är det viktiga för patienterna, för eleverna och till och med för lärare och anställda. Men jag håller med om det Vänsterpartiet säger om att bolagen och företagen har fått möjlighet att ta ut väldigt höga vinster, på grund av bristande konkurrens från den offentliga sektorn. Det är ett samhälleligt problem, men det löser man inte genom Ulla Anderssons valfrihetsförbud, för det är det som Ulla Andersson i själva verket pläderar för. Det är ett valfrihetsförbud för patienter, elever och lärare.

Ulla Andersson (V)

Anf. 32 Ulla Andersson (V)

Herr talman! Jag tror att vi kan konstatera att den gemensamma välfärden behöver mer resurser för att kunna förbättra arbetsvillkoren för alla de kvinnor som är anställda där. Det är ett grundläggande problem. Men det problemet avhjälps inte av att en del av de resurser som du, jag och alla andra betalar till välfärden i stället går till privata vinster, för det är ju det som faktiskt händer. 9 miljarder kronor är väldigt mycket pengar, Gunnar Andrén. Det motsvarar lönerna för 23 000 undersköterskor, och eleverna i skolorna kunde ha 18 000 fler lärare. Tänk så mycket mer tid varje elev kunde få enskilt med en lärare i stället! Det viktigaste för patienterna i sjukvården är att det finns kunnig och kompetent personal som har tid för dem, att det finns vårdplatser på sjukhusen och att den senaste tekniken finns tillgänglig. Då har man inte råd med 4 miljarder i privata vinster, som sjukvården hade 2011. För de äldre är det viktigaste att ha inflytande över den omsorg som man får, att personalen har tid för en, att den äldres behov står i centrum. Men tittar man på den privatiserade äldreomsorgen kan man se att en utvärdering som har gjorts konstaterar att det är de multisjuka äldre som har betalat det högsta priset. Det blir ju så när vinst ska plockas ut. Den vinsten får man genom färre anställda, personal med lägre utbildning, fler visstider och deltider och så vidare - gentemot allt det som enligt forskningen inom äldreomsorgen kännetecknar god omsorg och god kvalitet. De äldre vill kunna välja. De vill kunna välja den omsorg som de får - inte välja mellan olika riskkapitalbolag registrerade i skatteparadis, för det är inte vad de äldre efterfrågar. Det tycker jag att Gunnar Andrén ska tänka lite på i framtiden.

Anders Sellström (KD)

Anf. 33 Anders Sellström (KD)

Herr talman! Vi diskuterar i dag den kommunala utvecklingen. Jag tycker att det är väldigt intressant att följa diskussionen, även om den ibland blir snuttifierad. Lite övergripande om kommunsektorn kan jag konstatera att vi har kommunföreträdare som väldigt tydligt säger: Låt oss sköta vårt - lägg er inte i så mycket från riksdagens håll! Sedan har vi de som står här i talarstolen och säger: Nej, vi kan sköta det här bättre än vad ni kan. Och så föreslår de en mängd olika åtgärder. Det är bara att titta på den motionsflora som dyker upp varje år, hur många åtgärder man vill vidta, hur man vill inskränka på kommunernas möjligheter att själva avgöra hur de vill hantera olika saker. Då måste man hela tiden fråga sig: Hur ska vi ha det? Var ligger balanspunkten för lagar och regler som vi beslutar om här och möjligheten för kommunerna och landstingen att agera själva utifrån de lokala förutsättningarna? Lyssnar man på Vänsterpartiets Ulla Andersson är det självklart: De duger inte till något, utan vi ska styra och ställa över dem och tala om exakt hur det ska gå till. Vi på allianssidan vill däremot ge ett så bra utrymme som möjligt för kommuner och landsting och skapa förutsättningar för att de ska få så goda intäkter som möjligt och själva kunna avgöra utifrån lokala förutsättningar i större utsträckning hur man ska göra. Det finns självklart en balanspunkt. Vi från alliansregeringen har också styrt upp vissa statsbidrag och pekat och sagt: Ni måste göra mer så här, och då får ni pengar, och gör ni så här får ni pengar till det och det. Det ligger i svårigheten att hitta balansen inom landet Sverige för hur vi ska hantera välfärdsfrågorna. Men den brytpunkten håller på att förskjutas till att staten enligt vänstersidan mer och mer ska gå in och styra och ställa över de kommunala möjligheterna och självstyret i kommuner och landsting. Det är en utveckling som åtminstone jag som kristdemokrat inte är intresserad av. Vi måste komma ihåg att 84 procent av intäkterna för kommuner och landsting sker utifrån lokala skattebärare, alltså de som jobbar och sliter runt om i vårt land. Ju fler de arbetade timmarna är, ju större utväxling får det lokalt - det är så det fungerar. Det är ungefär 16 procent av intäkterna till kommuner och landsting som är statsbidrag från staten. Om vi för en politik i vårt land som gynnar tillväxten, gynnar det på en gång ekonomin för kommuner och landsting. Det är inte för ro skull som vi i alliansregeringen har sett till att skapa dessa förutsättningar, trots den enorma kris som vi i Europa och världen har befunnit oss i, och har den högsta sysselsättningsgraden i hela EU. Vi för en sådan politik. Det sker genom att företagen ges förutsättningar så att de kan skapa resurser och anställa folk. På det viset kan resurser skapas i kommunsektorn. Det är så vi jobbar. Vi gör inte som Ulla Andersson vill göra och slå sönder möjligheterna för företagen som är de som skapar en ekonomi för att se till att folk anställs, för att därigenom putta in resurserna i kommunsektorn och styra och ställa. Det kommer att sluta med kaos, så att vi inte har några pengar att fördela. Det kommer att sluta med att Ulla Andersson och Vänsterpartiet i stället framöver kommer att få stå här i talarstolen och fördela nedskärningar. En sådan situation vill vi absolut inte ha. Pia Nilsson från Socialdemokraterna har också varit inne på kommunernas ekonomi och radat upp en hel del olika negativa saker. Det är klart att man alltid kan hitta sådana om man letar. Men jag tycker att vi måste hålla oss lite grann till det övergripande planet. Vi har 290 kommuner som kämpar på, och vi har en mängd olika landsting. Varje kommun brottas med vilket bygge man ska satsa på härnäst, hur man ska ploga sina vägar, vilka kommunala bidrag som ska gå till enskilda vägar, om man ska ha hundlatriner eller inte och om kollektivtrafiken ska vara gratis eller om man ska ta ut avgifter för den. Sedan handlar det om barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård. Det finns alltså en mängd frågor som man lokalt brottas med. Men här låter det ibland som om man med ett trollspö ska kunna komma till rätta med de enorma differenser som vi har i vårt land genom att bara föra in mer pengar och försämra för företagen när det gäller att kunna generera dessa pengar. Hur den ekvationen ska kunna gå ihop är fullständigt obegripligt för mig som kristdemokrat. Men Ulla Andersson, Per Bolund och Pia Nilsson ska kanske förklara det för mig så småningom. Jag får vänta och se. År 2006 var skatteintäkterna till kommunsektorn 454 miljarder kronor. I dag, 2014, är prognosen 618 miljarder kronor. Siffrorna är hämtade från Ekonomistyrningsverket. Det är en enorm utväxling. I reala pengar handlar det om runt 100 miljarder mer än vad som var fallet 2006. Är det en bra utveckling eller en dålig utveckling, Pia Nilsson? När du stod i talarstolen lät det som om du tyckte att det var en dålig utveckling. Ulla Andersson, är det en bra eller en dålig utveckling? Vi har realt skapat 100 miljarder mer i skatteintäkter till kommunsektorn. Jag ser det som en mycket bra utveckling. Från 2005 till 2013 har resultatnivåerna när det gäller kommunsektorn legat på 2,6 procents överskott när man tittar på skatteintäkter och statsbidrag. Man brukar ha en fingervisning om att ungefär 2 procent är det som bör gälla. Sådana siffror har aldrig funnits under de socialdemokratiska åren vid makten 1994-2006. De fanns inte ens på kartan. När jag själv satt i Sveriges Kommuner och Landsting sades det: Höj statsbidragen så att vi åtminstone kommer upp över ytan. Nej, sådant gör man inte. Man lyckades inte ens skapa resurser och få folk i arbete så att kommunernas ekonomi kunde få utväxling den vägen i form av lokala skatteintäkter. Men det har vi lyckats med, trots en lågkonjunktur. När det gäller hur pengarna används finns det en enorm differens. Jag sitter i kommunfullmäktige i Umeå där Ulla Anderssons Vänsterparti sitter och styr tillsammans med Socialdemokraterna. Det är klart att vi är lite oense om hur pengarna ska användas. Vi brottas med det och har funderingar kring det. Men det ser självklart inte ut på samma sätt som i Ulla Anderssons Gävle. Där har man andra funderingar och andra frågor som man diskuterar och brottas med. Om man inte har respekt för detta när man står i talarstolen måste man våga säga det, och säga: Vi ska ta bort självstyret för kommuner och landsting. Men då måste man ha ett annat förslag på hur man ska hantera dessa frågor. Det tycker jag vore ett sjyst sätt att debattera. Det finns jättemycket att göra på sjukvårdsområdet, och det görs en hel del. Med kömiljarden har vi hela tiden sett till att öka tillgängligheten till sjukvården. På många håll klarar man nu att hålla tiden för när människor ska få komma till en läkare och få komma till specialistsjukvård. På andra håll klarar man inte det. Med kömiljarden har vi uppmuntrat landstingen att nå bättre resultat. Det har också visat sig slå igenom. Vi har satsat betydligt mer pengar på psykisk ohälsa än vad som någonsin har gjorts för att komma till rätta med den problematiken. Det är en oerhört komplicerad fråga hur vi ska nå fram där. Men ett sätt är att jobba vidare och samverka bättre. Det har man lyckats med. Men det finns självklart fortfarande mycket kvar att göra. Det satsas 525 miljoner per år på patientsäkerheten. Vi har ett fortsatt fokus på att människor så att säga inte ska bli sjukare för att de kommer till ett sjukhus. Vi ska få ordning och reda på det också. Det skulle självklart öka kvaliteten för den enskilde, men det skulle också spara enormt mycket pengar om man gör rätt hela vägen från början och patienterna inte behöver komma tillbaka. Vi har också satsat mycket pengar på multisjuka och äldre. Där har vi flera olika delar för att jobba vidare. Väntetiderna till specialistsjukvården har, som sagt, minskat. Vi har också lyckats se till att det har tillkommit fler vårdcentraler. Befolkningen har nu ungefär 15 procent fler vårdcentraler att välja mellan genom det fria vårdvalet. Det är jättebra. Patientenkäterna visar att 90 procent av patienterna är nöjda med besöken i primärvården. Det är en mycket hög siffra. Det är klart att det vore bra om det var 100 procent. Dit vill man alltid nå. Vi jobbar vidare med det. Herr talman! Ulla Andersson talar också om vinster i välfärden. Vi kan diskutera hur mycket vinster det ska finnas i välfärden. Jag tycker att vi också måste diskutera hur mycket vinster det ska finnas i den välfärd som vi talar om och som handlar om byggsektorn. Det var nyligen ett reportage i Dagens Samhälle om dessa frågor, och Dagens Nyheter hade en artikel om de fem största välfärdsbolagen. När det gäller de åtta största byggbolagen visar det sig att det är betydligt mer vinster inom byggsektorn när man tittar på rörelseresultatet än vad det är inom välfärdsbolagen. Det är ju samma skattepengar. Då vill jag fråga: Är det någon skillnad mellan en skattekrona som görs till vinst i ett byggbolag eller i ett företag som plogar våra gator och en som görs till vinst i ett bolag som sköter om våra barn i förskolan? Är det någon skillnad? Det är ju samma skattekrona, samma peng. Men jag hör ingen tala om att vi ska återinvestera all vinst som görs i byggbolagen och av de entreprenörer som finns och jobbar åt kommuner och landsting. Där finns det ingen diskussion. Emil Källström var inne på precis det som vi talade om, nämligen att vi måste våga fundera på vilka skattepengar som vi talar om och hur vi använder dessa skattepengar. Det är det som är viktigt. Ulla Andersson vill inte ha valfrihet. Hon vill inte ha en kvalitetsutveckling med olika utförare. Vi måste komma ihåg hur många procent av det som den offentliga sektorn handlar upp som kommer från olika alternativa utförare på välfärdssidan. Det är ungefär 13 procent. 87 procent av all verksamhet sker i offentlig regi. Vi har alternativa utförare i fråga om 13 procent av verksamheten. De skulle alltså vara roten till allt ont. Man kan då fundera lite grann på retoriken. Detta bevisar bara att de företag som finns ser att det finns möjlighet att använda resurserna lite mer effektivt. Här borde kommunerna självklart ta efter när det gäller hur man använder resurserna för att bli mer effektiva och få mer. Hur mycket, när det gäller dessa 87 procent i välfärden, skulle inte kunna förmeras om kommunerna tog efter hur man jobbar hos de alternativa utförarna? Det skulle bli en enorm utväxling. Men Ulla Andersson är inte intresserad av det. Hon vill bara skrämmas med vinster i välfärden. Men det skapas vinster varje dag. Jag säger så här: Vi ska inte förbjuda vinster. Vi ska förbjuda förluster, för det är det sämsta man kan ha oavsett vilken välfärd eller vilket företag det handlar om. Det är genom vinster vi skapar resurser i Sverige och inte genom förluster. Förbjud förluster i stället, och se till att vi kan hantera kommunsektorn effektivare. Herr talman! Vi måste ha en långsiktighet. Verksamheterna i kommunerna och landstingen ska drivas så att vi får bra kvalitet. Som kristdemokrat tycker jag att det ska finnas alternativa utförare. Vi ska se till att varje krona användas så effektivt som möjligt. Men vi ska också se till att det för var och en finns möjlighet att själv anpassa dessa delar efter sina egna och familjens behov. Detta vill vänstersidan stänga av. Men det vill inte jag som kristdemokrat stå bakom i framtiden. Jag vill se en valfrihet, men jag vill också se fortsatt ökade satsningar på att skapa gemensamma resurser till välfärden. (Applåder)

Sven-Olof Sällström (SD)

Anf. 34 Sven-Olof Sällström (SD)

Herr talman! Jag tänker använda hela min tid till att tala om det kommunalekonomiska skatteutjämningssystemet. Det har nyligen förändrats, vilket vi har hört tidigare i kammaren. Tyvärr hade vi Sverigedemokrater inte riktigt insyn i den utredning som föregick förändringarna, och vi hade vid beslutstillfället inte möjlighet att bedöma alla de konsekvenser förändringarna skulle ge. Det vi ser nu är att vi har ett system som inte fungerar, och vi kommer under kommande mandatperiod - kanske redan till valet - att bedriva politik i ämnet för att få till stånd de förändringar vi anser behövs. Det finns en uppfattning om att kommunal utjämning är en omflyttning av pengar från stad till land och att det är Norrlands inland och glesbygdskommunerna som i huvudsak tar del av detta. Är det så? Ja, till viss del. De flesta av de kommuner som får mest pengar per capita är norrländska inlandskommuner. Det är många kommuner som har drabbats av urbaniseringen, och det är en global företeelse som kommunen själv inte kan påverka så mycket. Det spelar egentligen inte så stor roll - kanske på marginalen - om det är en rödgrön eller alliansstyrd kommun som har svårt att attrahera företag och där framför allt unga människor vill flytta till staden för att söka sin framtid. Vi måste dock låta också landsbygden leva. Vi måste ha ett skatteutjämningssystem så att vi låter även de kommunerna erbjuda likvärdiga förhållanden. Det är nämligen precis vad skatteutjämningssystemet handlar om: likvärdiga förhållanden. Vilka kommuner är det då som får mest pengar ur skatteutjämningssystemet? Jo, det är de kommuner som egentligen borde bidra. Det brukar vara elva kommuner som bidrar till systemet, och för närvarande tror jag att det är tolv. Det är Danderyd, Solna, Täby, Lidingö, Stockholm och några till, exempelvis Vellinge i Skåne. Huvuddelen av de 90 miljarder vi använder i systemet kommer dock från statens kassa. Mindre än 10 procent kommer från de kommuner som bidrar. De stora bidragskommunerna, de som får absolut mest pengar, är till exempel Malmö. Malmö får över 4 miljarder och skulle enligt egna utredningar behöva höja kommunalskatten med över 8 procent för att klara försörjningen och kunna erbjuda kommuninvånarna en likvärdig service i Malmö kommun. Göteborg får 2,4 miljarder. Detta är alltså Sveriges andra och tredje största stad. Tillsammans med Botkyrka, Södertälje och Eskilstuna är detta de fem största bidragstagarna från det kommunala utjämningssystemet. Det är så verkligheten ser ut. Alla vet vad de här kommunerna kännetecknas av, och alla förstår också anledningen. Det är ingen hemlighet. Det som är mest anmärkningsvärt och som gör att vi kommer att trycka på den här frågan är att de som bor i Dorotea - de som kanske måste bo i Dorotea, för att de har sin utkomst där - får betala 1 000 kronor mer i skatt om de tjänar 25 000 i månaden än de som bor i Malmö. Skattesatsen skiljer nästan 4 procent. Hur kan det få vara så? Vi måste även ha människor som kan och vill bo i Dorotea; det måste vi faktiskt erkänna. Hur kan det vara så att en kommun som har lite drygt 28,9 i kommunal skattesats får del av kommunal utjämning medan andra kommuner tvingas ha en kommunal skattesats på 36,3 procent för att också få del av kommunal utjämning? Var ligger rättvisan och de likvärdiga förhållandena i detta? Det finns ingen rättvisa alls. I Norge har man samma kommunala skattesats i hela landet, och förre statsministern Göran Persson sade nyligen att vi kanske borde införa det i Sverige. Jag tänker inte säga att vi kommer att föra den politiken, men någonting måste göras. Det här är inte rättvist på något plan, och den här politiken kommer vi att driva hårt under nästa mandatperiod.

Anders Sellström (KD)

Anf. 35 Anders Sellström (KD)

Herr talman! Jag hör inte vad det är för politik du förordar, Sven-Olof Sällström från Sverigedemokraterna. Du säger nämligen inte det. Man måste komma ihåg att det kommunala skatteutjämningssystemet består av två delar. Det är som att man glömmer bort det. Den ena delen handlar om att hantera intäkterna i skattesystemet, alltså utjämna skattekraften. Den är nämligen olika, självklart - den som bor i Danderyd har betydligt högre skattekraft än den som bor i kanske Dorotea. Det är alltså en självklarhet. Sedan har vi dock kostnadsutjämningssidan. Umeå kommun är till exempel den kommun i hela landet som per invånare bidrar mest på kostnadsutjämningssidan. Vi delar med oss av pengar för att vi har en så bra struktur - vi har många unga, och demografin ser ut på ett visst sätt. Man måste ha en helhet i det där. Nu var ni inte med i den utredningen - ni hade inte kommit in i riksdagen då - men vi får inte glömma att alla partier stod bakom systemet och var överens om det, för att utjämna skillnaderna. Du nämnde Norge, och det man då glömmer bort är frågan om vi ska ha en kommunal möjlighet att själv sätta skatter eller inte. Man måste ju fundera utifrån de aspekterna. Det är nämligen där du själv kan reglera din ambitionsnivå - vill jag satsa på 17 extra idrottsanläggningar jämfört med grannkommunen kan jag reglera skattenivån efter det. Jag förstår inte vad du förordar. Sju partier har kommit överens om att utjämningssystemet är korrekt. Det finns vissa funderingar på inkomstsidan, men i övrigt var alla överens. Är det så att du vill skrota det här och ha lika beskattning i alla kommuner. Hur har du tänkt? Jag får inte ihop vad du är ute efter. Du viftar vilt men kommer inte med några svar.

Sven-Olof Sällström (SD)

Anf. 36 Sven-Olof Sällström (SD)

Herr talman! Skatteutjämningssystemet består av fem delar, Anders Sellström; inkomstutjämning och kostnadsutjämning är de två största delarna, om jag ska rätta dig där. Så här är det, Anders Sellström: De inlandskommuner som i dag ligger på 36 procent i kommunalskatt är oftast utan förskyllan för den situation de sitter i. Det spelar inte så stor roll om det är Anders Sellströms KD eller Socialdemokraterna som styr en kommun. Det kan bli skillnad på marginalen beroende på huruvida man är positiv till företagande eller inte; det kan påverka. I stort sett kan man dock inte påverka sin situation. De fem stora mottagarkommunerna har dock genom huvudlösa politiska beslut försatt sig i de trångmål de är i. Det har gjort att de förändringar av skatteutjämningssystemet som kom förra året har blivit nödvändiga för att de ska få mer pengar. Ta mitt favoritexempel Malmö! Malmö har till exempel beslutat att ge vissa illegala invandrare rätt till socialbidrag, alltså ekonomiskt bistånd. Det har man gjort eftersom det är någon annan som betalar. Man behöver inte själv ta konsekvenserna av sina politiska beslut. Det är det jag menar. Här finns en orättvisa. Vi kommer att gräva mer och återkomma, men det ser också ut som så att de kommuner som ligger på topplistan - de storstadskommuner vi talade om - också är generösare med sitt ekonomiska bistånd och andra bistånd kommuner delar ut än de kommuner som lever på marginalen, till exempel i Norrlands inland. Det är också de bidragskommuner som betalar till systemet. Var ligger rättvisan i det? Det här kommer vi att gräva i. Den politik du efterfrågar är inte färdig än; vi har inte landat i frågorna. En sak kan jag dock säga, och det är att vi sverigedemokrater inte var med i utredningen. Ja, vi tycker att den är orättvis, och ja, vi tycker att ni sju partier har gjort fel. Vi kommer att komma med förslag på förändringar. Vi har inga sådana förslag klara, men de kommer - vänta du!

Anders Sellström (KD)

Anf. 37 Anders Sellström (KD)

Herr talman! Jag hörde alltså inga förslag på hur det ska vara. Det är sju partier som har suttit och jobbat ihop för att få en fördelning som är så rättvis det bara går i vårt land, och de skulle med andra ord vara alldeles idiotförklarade av Sverigedemokraterna. Åhöraren får bedöma realiteten i detta. Att man med jämna mellanrum måste justera i systemet är en självklarhet, och det görs hela tiden. Det som gjordes nu sist var de stora förändringarna. Man justerade andelen inom barnomsorgen, vilket gjorde att framför allt inlandskommunerna tjänade på det. De fick mer pengar. Förut hade man antagit redan i förväg att storstadskommunerna hade fler i andel av barnomsorgen än inlandskommunerna, och så räknade man på det. Det var en förlust för inlandskommunerna. Den andra förändringen gällde faktorer inom äldreomsorgen. Det var de stora förändringarna, och de har bara gynnat inlandskommunerna. Det som är problematiken - och det kan man alltid fundera på - är det här med invånarantalet. Om invånarantalet i en kommun sjunker är det klart att man tappar intäkter. Det finns ju inget i systemet som säger att samma summa är given för alla år framöver, utan här styrs det också av invånare fram och tillbaka också. Det är en stor fundering vi alla måste grubbla kring: Hur kan vi skapa förutsättningar så att människor inte i samma utsträckning som i dag flyttar från inlandet till större städer utan så att vi kanske till och med får en flyttström som går åt andra hållet? Här har vi de stora frågorna, men att koppla det till det kommunala skatteutjämningssystemet blir nog tröggörligt. Vi får i stället hitta ett annat sätt att hantera det. Det är en annan stor fråga och oerhört viktig att diskutera, nämligen hur vi ser till att inlandskommunerna får de bästa förutsättningarna för att kunna skapa arbeten. Det handlar dels om att få folk att stanna kvar, dels om att vända flyttströmmarna åt andra hållet. Där har vi den stora knuten, men jag tror inte att Sven-Olof Sällström ska blanda in det kommunala inkomst- och kostnadsutjämningssystemet i detta.

Sven-Olof Sällström (SD)

Anf. 38 Sven-Olof Sällström (SD)

Herr talman! Vi sverigedemokrater förbehåller oss rätten att bedöma de övriga partiernas politik i riksdagen och även rätten att ge omdömen, Anders Sellström. Det gör vi på många områden, vilket jag tror att du redan sett. När det gäller systemet med kommunal ekonomisk utjämning kommer vi att fråga invånarna i Dorotea om de tycker att det är okej att de ska betala 36,3 procent i kommunalskatt när Malmö betalar 32,6 procent. Tycker ni att det är okej? Malmö är den största bidragstagaren alla kategorier. Jag säger inte att Malmö ska tvingas höja sin kommunalskatt. Jag säger bara att vi måste ha ett likvärdigt och rättvist system. Ska vi då göra inskränkningar i det kommunala självstyret, kanske Anders Sellström frågar. Det har vi inte landat i, men kanhända blir det så. Jag vet inte, vi får se. Det jag inte köper är att omflyttning av skattemedel sker på ett orättvist sätt där vissa kommuner, framför allt i inlandet, missgynnas och storstadskommuner uppenbarligen gynnas. Så är det, och det är inte rättvist. Det handlar inte bara om inkomst- och utgiftssidan för kommunerna utan också om invånarna. Vilka pengar har de att röra sig med? Vad får de kvar i plånboken? Där är kommunalskatten viktig. Vi kommer att fråga era väljare i Västerbottens inland, de som betalar 36 procent i kommunalskatt, om de tycker att det är rättvist. Den frågan kommer vi att ställa, kanske redan inför valet.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2014-06-11
Beslut: 2014-06-11

Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

2014-06-11Protokoll 2013/14:123

Riksdagsskrivelse

Riksdagsskrivelse 2013/14:318

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Utskottets förslag:
Det ekonomiska läget i den kommunala sektorn
Utskottets förslag:
Reservation 1 (S)
Det ekonomiska läget i den kommunala sektorn
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Reservation 1 (S)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
S 0 102 0 10
M 98 0 0 9
MP 20 0 0 5
FP 19 0 0 5
C 19 0 0 4
SD 16 0 0 4
KD 18 0 0 1
V 0 0 15 4
Totalt 190 102 15 42
Ledamöternas röster

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
S	0	102	0	10
M	98	0	0	9
MP	20	0	0	5
FP	19	0	0	5
C	19	0	0	4
SD	16	0	0	4
KD	18	0	0	1
V	0	0	15	4
Totalt	190	102	15	42