Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2010
Betänkande 2010/11:FiU34
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Avgörande
- 2011-06-21
- Debatt
- 2011-06-21
- Beslut fattades
- 2011-06-21
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Utvecklingen för kommuner och landsting (FiU34)
Det ekonomiska resultatet för kommunsektorn fortsätter att vara positivt. Det visar regeringens årliga redovisning av ekonomin och verksamheterna i kommuner och landsting som finansutskottet har granskat. Generellt sett klarade kommuner och landsting krisåret 2009 bra. Preliminära uppgifter för 2010 visar att resultatet har förbättrats ytterligare, från 14,4 miljarder kronor till 18,5 miljarder. Förbättringen förklaras av att de tillfälliga statsbidragen har ökat, att kostnadsökning har varit svag och att prognoserna över skatteintäkterna förbättrades under året. Utskottet anser att det är viktigt med information om hur väl statsbidragen uppfyller målen, och noterar att sådana uppgifter saknas i redogörelsen. Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att fördjupa kunskapen om statsbidragen med tonvikt på om bidragsgivningen nått sina mål, och att detta arbete i fortsättningen återspeglas i redogörelsen. Riksdagen avslutade ärendet med detta.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 2 motioner.
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 19 maj 2011, justerades 9 juni 2011 och fick trycklov 14 juni 2011.Reservationer: 2
Alla beredningar i utskottet
2011-05-19
Utvecklingen för kommuner och landsting (FiU34)
Det ekonomiska resultatet för kommunsektorn fortsätter att vara positivt. Det visar regeringens årliga redovisning av ekonomin och verksamheterna i kommuner och landsting som finansutskottet har granskat. Generellt sett klarade kommuner och landsting krisåret 2009 bra. Preliminära uppgifter för 2010 visar att resultatet har förbättrats ytterligare, från 14,4 miljarder kronor till 18,5 miljarder. Förbättringen förklaras av att de tillfälliga statsbidragen har ökat, att kostnadsökning har varit svag och att prognoserna över skatteintäkterna förbättrades under året.
Utskottet anser att det är viktigt med information om hur väl statsbidragen uppfyller målen, och noterar att sådana uppgifter saknas i redogörelsen. Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter att fördjupa kunskapen om statsbidragen med tonvikt på om bidragsgivningen nått sina mål, och att detta arbete i fortsättningen återspeglas i redogörelsen. Utskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2010/11:FiU34
Webb-tv: Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2010
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 78 Jörgen Andersson (M)
Herr talman! I finansutskottets betänkande FIU34 behandlar finansutskottet skrivelsen 2010/11:102
Utvecklingen inom den kommunala sektorn
.
Skrivelsen utgör regeringens årliga redovisning av ekonomin och verksamheterna i kommuner och landsting. Redovisningen avser i huvudsak förhållandena till och med verksamhetsåret 2010.
I skrivelsen lämnar regeringen en översiktlig redovisning av hur ekonomin och verksamheterna har utvecklats de senaste åren i kommuner och landsting. Redovisning av den kommunala ekonomin innefattar i huvudsak resultatutvecklingen, sysselsättningsutvecklingen och utvecklingen av statliga bidrag till kommunsektorn.
Redovisningen av utvecklingen i den kommunala verksamheten omfattar i huvudsak utvecklingen inom de obligatoriska verksamheterna vård, skola och omsorg. Redovisningen syftar till att beskriva hur dessa verksamheter utvecklats i förhållande till de nationella mål som regering och riksdag har formulerat.
I samband med skrivelsen har två motioner väckts. Den ena är skriven av ett flertal socialdemokrater och handlar om stöd till kommunala sektorn. Den andra är skriven av sverigedemokrater och handlar om slopande av SFI-bonusen.
Inga reservationer är anmälda.
Herr talman! Låt oss efter denna inledning lämna över ärendet för debatt.
Anf. 79 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Jag skulle vilja utbringa ett fyrfaldigt leve och framföra mina stora gratulationer till Sveriges kommuner och landsting för ett alldeles förträffligt finansiellt resultat för år 2010.
Överskottet överträffade alla prognoser och landade på 19 miljarder kronor, vilket var en klar förbättring jämfört med 2009. Förklaringen lyder tillfälligt höjda statsbidrag i form av ett konjunkturstöd men också en återhållsam kostnadsutveckling.
Bilden ser dock lite annorlunda ut om man rensar bort det tillfälliga konjunkturstödet, som de facto håller på att avvecklas. Resultatet skulle då landa på mer blygsamma 8 miljarder, och 72 kommuner och 5 landsting skulle ha redovisat underskott.
En utvärdering visar att många inte är odelat positiva till den här typen av tillfälliga stöd, som kan innebära försämrade planeringsförutsättningar långsiktigt.
Kommunerna har dock sammantaget under perioden 2006-2010 uppvisat positiva resultat, men med relativt stora variationer. Så många som 109 av landets kommuner och 12 av landets landsting har haft negativt resultat ett eller flera år under den här perioden, så 2 miljarder finns fortfarande kvar som ackumulerat underskott. Det är pengar som måste återställas.
Herr talman! Att kommuner och landsting har ett ansvar för en långsiktigt hållbar ekonomi är förstås oerhört väsentligt, för att inte säga helt avgörande, för att garantera den generella välfärden.
För 2010 uppgick det finansiella resultatet till 2,9 procent som andel av skatteintäkter och generella statsbidrag. Det får ses som ett mycket bra resultat.
Efter den finansiella djupfrysningen ser vi nu hur den ekonomiska återhämtningen tinar upp alltmer. Det betyder att många kommuner och landsting kan andas ut en smula efter att ha kommit ur denna kris, mer eller mindre med hjärtat i halsgropen.
Herr talman! Resultatet på 19 miljarder kan tyckas strålande, åtminstone vid första anblick. Syftet med denna skrivelse är dock, som vi hörde, att redovisa utvecklingen av de obligatoriska verksamheterna som skola, vård och omsorg och beskriva hur de har utvecklats i förhållande till de nationella mål som riksdag och regering har beslutat.
Då händer det saker. Då förändras bilden. Skenet mattas plötsligt av när verklighetens brister klibbar sig fast likt en fet hinna på de gnistrande miljardprismorna.
Det handlar om en verklighet där våra elever inte når kunskapsnivåerna i grundskolan. Det handlar om en verklighet där demensboenden är underbemannade. Det handlar om en verklighet där allt fler söker ekonomiskt bistånd för att klara sitt uppehälle. Det är Sverige år 2010 jag talar om.
Herr talman! Lika tillgång till utbildning och likvärdig utbildning är viktiga fundament i skollagen liksom att elever som behöver särskilt stöd också ska få det. Alla elever ska oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ges samma möjligheter att uppnå målen.
Hur såg verkligheten ut 2010? För första gången på fem år sjönk det genomsnittliga meritvärdet. Andelen elever som inte klarar grundskolan är den högsta sedan gymnasiebehörighet infördes 1998.
Enligt den senaste PISA-studien, som mäter kunskaper i läsförståelse, matematik och naturkunskap, hade de svenska resultaten försämrats inom samtliga områden. Studien visar, herr talman, att de svaga eleverna har blivit fler och att klyftorna mellan skolor och elever har ökat.
Hur kan det bli så här i ett Sverige som sägs styras av ordning och reda, hårda kunskapskrav och regelbundna kunskapstester?
Skolbarnsomsorgen är ett annat sorgligt kapitel. Tillsammans med förskoleverksamheten ska den bidra till goda uppväxtvillkor genom att stödja och stimulera barns utveckling och lärande.
Hur såg verkligheten ut 2010? Den granskning som Skolinspektionen genomförde förra året är ingen rolig läsning. Den visar med all tydlighet på att det pedagogiska uppdraget får stå tillbaka på grund av de stora barngrupperna, som har ökat med 30 procent sedan 2005. Personalen hinner inte med, och de flesta barn slutar på fritids redan före årskurs 4.
Herr talman! Ännu ett i raden av verksamhetsområden med påfallande brister är äldreomsorgens särskilda boenden. Det är en boendeform som ska vara bemannad med personal dygnet runt och där man ska känna trygghet och ha möjlighet att påkalla hjälp dygnet runt via larm.
Hur såg verkligheten ut 2010? Enligt Socialstyrelsen lämnas demenssjuka personer inlåsta nattetid utan uppsikt vid sex av tio demensboenden. Det är skrämmande, säger Socialstyrelsen, att en så stor del av Sveriges demenssjuka inte ges ordentlig trygghet och säkerhet. Det är en mycket vårdkrävande grupp som behöver närhet till personal dygnet runt.
Hur, herr talman, kan det bli så här i ett Sverige som sägs värna om en värdig, högkvalitativ och tillgänglig äldreomsorg?
Det kanske mest anmärkningsvärda bristområdet av alla är det som omfattar kommunernas ekonomiska bistånd, det vi i vardagstal kallar socialbidrag. Nästan 5 procent av svenska folket har någon gång det senaste året tvingats söka ekonomiskt bistånd för att ha råd med hyra, mat och kläder. Närmare 12 miljarder kronor betalades ut. Enligt Socialstyrelsen är arbetslösheten den främsta orsaken. Hälften av biståndsmottagarna saknar en arbetslöshetsförsäkring. Minst lika allvarligt är att många sjukskrivna tvingas ansöka om bistånd på grund av att de saknar sjukpenning.
Hur kan det bli så här i ett Sverige som sägs styras av arbetslinjens särställning och ett minskat utanförskap?
Herr talman! Så här ser de bistra och karga rummen ut för många människor i Sverige i dag, långt från de gnistrande kristallkronornas salar. Grattis än en gång, Sveriges kommuner och landsting, till ett fantastiskt glädjande besked om ett finansiellt resultat på 19 miljarder. Det finns dock mycket oroväckande smolk i denna glädjebägare. Tonerna från det fyrfaldiga levet klingar en aning falskt när facit visar att allt fler elever inte når kunskapsnivåerna, att allt fler demensboenden är underbemannade och att allt fler tvingas söka ekonomiskt bistånd för att klara sitt uppehälle i Sverige i dag. Sverige kan bättre.
Jag yrkar bifall till motionen och reservation nr 1.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ulla Andersson (V).
Anf. 80 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det pratas ofta om att vi i framtiden inte har råd med välfärden. Visst behöver det planeras inför utmaningarna, men framför allt handlar det om att se till att få ett folk i arbete och om politisk vilja.
Det stora problemet är, som jag ser det, hur vi ska få människor att vilja jobba i välfärden i framtiden. Om medelinkomsten är 20 700 kronor för en heltidsarbetande kommunalare, det vill säga alla de som tar hand om våra äldre och våra barn, vem vill då jobba med det? Vi låter dem ta ansvar för våra guldklimpar, för våra ögonstenar. Vi låter dem ta ansvar för våra far- och morföräldrar och för våra föräldrar så att de får ett bra liv. De tar ansvar på ett föredömligt sätt, men med skamligt låg lön och alltför ofta med för lite resurser. De kämpar och sliter men plånboken blir inte tjockare för det. Orsaken är ett bristande politiskt ansvarstagande. De kvinnor som med sitt slit bär välfärden på sina axlar får ta det ekonomiska ansvaret.
Finansminister Anders Borg tycker, till skillnad från de allra flesta, att lönerna är för höga och därför behöver sänkas. Han anser att ingångslönen på 16 070 kronor för dem som jobbar i förskolan och äldreomsorgen är för hög. Därför har han uppmanat kommunpolitikerna att hålla tillbaka lönerna. Borgs ideologiska bas har väl aldrig varit så synlig som med det uttalandet. Högavlönade män ska belönas, men hårt arbetande kvinnor i välfärden ska ha sänkta löner. I framtiden kanske han till och med vill se mer av det avlönade professionella arbete som sker i förskolor, hemtjänst med mera ske gratis i hemmet.
Om inte frågan om de låga lönerna i välfärden kommer upp på dagordningen och därmed höjs hjälper det inte vad vi gör i fråga om finansieringen av välfärden i framtiden eftersom ingen kommer att vilja jobba där.
Herr talman! De senaste två åren har vi förlorat 40 000 välfärdsarbetare i kommuner och landsting. Det får konsekvenser. 20 procent av alla småbarn går i barngrupper med 21 barn eller fler. På fritids har varje pedagog hand om 31 barn. I tv har vi de senaste dagarna tagit del av hur äldres omsorg missköts eftersom personalen inte hinner med. De vågar inte anmäla missförhållandena för då förlorar de jobben. Dementa lämnas ensamma på nätterna. Landsting efter landsting säger upp anställda.
Regeringen kunde ha räddat de här jobben men valde att i stället sänka skatten. Under regeringens tid har skatterna sänkts med tio gånger mer än vad skolan har fått i resurstillskott.
Jag skulle tro att det är jag som ensam representant för Vänsterpartiet som kommer att ta upp och kritisera privatiseringen av välfärden. Det är självklart inte bra eftersom en majoritet av svenska folket ifrågasätter vinster i välfärden. Inte ens borgerliga väljare vill ha vinster i välfärden. Sex av tio säger nej, visar en undersökning. Glädjande nog har ett flertal tidningar börjat granska privatiseringarna, framför allt hur riskkapitalbolagen agerar. Det är både nödvändigt och bra. Vinsterna motsvarade år 2008 lönerna för 20 000 anställda lärare, sjuksköterskor med flera.
Vi ser nu hur privatiseringarna ökar i rasande takt. 25 procent av gymnasieeleverna går i en privat gymnasieskola, oftast driven av ett aktiebolag eller riskkapitalbolag. Kommunernas köp av utbildning från bolag har ökat med 300 procent på åtta år. Köp av vård och omsorg från bolag har ökat med 100 procent under samma tid medan köp från stiftelser och liknande i princip ligger stilla. I dag drivs drygt 15 procent av äldreomsorgen privat och 40 procent av vårdcentralerna. Det är en oligopolistisk struktur, det vill säga att det är ett fåtal bolag som dominerar. Inom privat omsorg ägs tre av de fyra största bolagen av riskkapitalbolag. Inom handikappomsorg är det fem stora dominerande aktörer - alla fem ägs av riskkapitalbolag. En allt större andel av den privata sjukvården domineras av fyra stora bolag. De har 57 procent av omsättningen. Två av dem ägs av riskkapitalbolag; ett av dem är till salu. Det blir troligtvis ett riskkapitalbolag som köper det.
Inget av de bolag som blivit uppköpta inom sjukvården av ett riskkapitalbolag har efter uppköpet betalat skatt i Sverige. Riskkapitalbolagens intäkter kommer till 98 procent från dina och mina - från allas - skattepengar men de vägrar att själva betala skatt och använder avancerad skatteplanering för att slippa. Genom stora internlån mellan sina egna bolag, med skyhög ränta motiverat med att risken är så stor inom välfärden, dras sedan räntan av mot vinsten. Vinsten skapas bland annat genom färre anställda. När vi besökte Uppsala nyligen fick vi höra att hälften av undersköterskorna hade blivit uppsagda när ett privat bolag övertog den landstingsdrivna vårdcentralen.
De vinster som blir när man säger upp anställda används till att köpa upp nya bolag för att bilda större vårdkedjor, effektivisera och, efter fem till sju år, sälja med skyhög avkastning. Det finns exempel på försäljningar som har givit 350 procents avkastning - till och med mer än så. Upplägget är att under kort tid äga, effektivisera, bygga ut och undgå skatt. Allt är finansierat med våra skattepengar. Det är vid själva försäljningen som de stora vinsterna görs. En del partier vill förhindra vinstutdelning om inte kvaliteten hålls. Men när det är riskkapitalbolag som är aktörer görs ingen eller knappt någon utdelning under den tid de äger eftersom alla pengar används till att köpa upp nya bolag och nya verksamheter. Det är, som jag sade, vid försäljningen vinsten görs. Att införa ett förbud mot att ta ut vinst om inte kvaliteten hålls är bara ett hål i maskineriet. Ett sådant förbud har ingen betydelse för ett riskkapitalbolag.
Välfärdssektorn är ju lönsam. Maud Olofsson har skällt på elbolagen hela vintern för de höga priserna; elbolagen har 15 procents avkastning på eget insatt kapital. Borg skäller på bankerna; de har 20 procents avkastning på eget insatt kapital. Utbildning har 23 procent, sjukvård 25 procent och äldreomsorg 33 procent. Men det säger inte Borg eller Maud något om för det är precis det de vill. Alltmer av våra skattepengar ska gå till privata vinster i stället för till barnens utbildning, omsorg om handikappade eller sjukas vård och äldres omsorg.
Det händer något när vi går från en behovsstyrd välfärdssektor till en efterfrågestyrd. Låt oss ta sjukvården som ett exempel. När vi går från en demokratiskt behovsstyrd sjukvård till en vinstdriven sjukvård får det faktiskt konsekvenser. Den senaste tiden har rapporterna om ojämlikheterna i den svenska sjukvården duggat tätt. Rika och friska människor besöker vårdcentralerna oftare än sjuka och fattiga. Men det är även så att människor med hög utbildning och inkomst får en bättre behandling och bättre mediciner än vad andra får. Vi går mer och mer mot ett försäkringsbaserat och vinstdrivande sjukvårdssystem. Det påverkar oss, det påverkar demokratin och det påverkar kostnaderna. Och vad innebär det egentligen att allt fler relativt friska människor kommer först i vårdkön?
Jag brukar lyssna på
Ekot
.
För några månader sedan kunde jag höra en intervju där en tidigare offentliganställd sjuksköterska, numera privatanställd, beskriva hur det pågående systemskiftet i sjukvården påverkar en multisjuk äldre.
Tidigare, när vårdcentralen drevs i offentlig regi, fick den multisjuka äldre komma på ett längre besök då man gick igenom allt. Sedan ringde vårdcentralen hem och berättade om provresultaten. När den privata vårdcentralen nu har tagit över fick samma kvinna i stället komma tre gånger för samma undersökning. Inte ens provresultaten fick hon via telefon, eftersom vårdcentralen får betalt per läkarbesök.
Privatiseringarna har också inneburit att relativt friska människor uppmanas besöka sjukvården. Tidigare uppmanades man att stanna hemma någon dag och försöka kurera sig själv. Men nu ska man komma på en gång, eftersom vårdcentralen får betalt per läkarbesök. Det har till och med gått så långt att även offentliga vårdcentraler nu funderar på om de också ska kalla in relativt friska människor till vårdcentralerna så att även dessa vårdcentraler kan konkurrera på lika villkor. Det är nämligen genom att behandla relativt friska människor som man tjänar snabba pengar. Men det är också så man upprätthåller kundunderlaget.
Det som också har framkommit är att alltmer av arbetsuppgifterna utförs av läkare i stället för av annan personal eftersom många system bygger på att man får betalt per läkarbesök. Vi bygger alltså ett ineffektivare och dyrare system.
I socialt privilegierade områden växer svampar upp ur jorden. På Östermalm, där det bor 65 000 människor, har man tolv vårdcentraler och 194 specialister. I Botkyrka, där det bor 83 000 människor, har man sex vårdcentraler och fem specialister. I Husby och Akalla förlorade man sin vårdcentral.
Vi har också hört om vårdrådgivning där man får betalt per samtal. Därför hålls samtalen så korta som möjligt.
I dag får försäkringskunder gå före i kön och en halv miljon människor har privat sjukförsäkring. Visst är det rätt långt kvar tills vi har ett sjukvårdssystem som det som man har i USA, men vi tar steg efter steg på vägen dit. Russinen plockas ur kakan, vårdkedjor bryts sönder och psykosociala team och förebyggande arbete blir satta på undantag. Vård prioriteras för dem som har minst behov. Det blir allt tydligare att det inte längre är behoven som styr utan i allt större utsträckning vinsten. Vården har blivit en vara och inte en rättighet.
Välfärden, där sjukvården är en central del, är en säker och riskfri investering. Financial Times beskriver den som oberoende av konjunkturer. Och visst är det så att vi ramlar och bryter benen, blir sjuka och gamla oavsett om vi har finanskris eller inte och oavsett om Tokyobörsen har ett bra stängningsindex eller inte.
Vinster motsvarande 10 000 sjuksköterskelöner tas ut ur sjukvården varje år. Självklart finns det då intressen som gärna ser en allt större andel privat sjukvård i framtiden. Vårdföretagarna vill att hälften av all sjukvård ska drivas privat inom fyra år. Det jobbar de för, det kan jag lova. Men då har vi också ett annat Sverige med en tydlig högerriktning i vårt välfärdssystem där vi inte längre har vård efter behov utan efter plånbok.
(Applåder)
Anf. 81 Göran Pettersson (M)
Herr talman! I dag debatterar vi utvecklingen inom den kommunala sektorn. Det är ett ämne som skiljer sig lite från de ämnen som vi brukar debattera här i kammaren. Normalt sett när vi debatterar här i kammaren finns det ett gäng som tillhör regeringsunderlaget och som är de som bestämmer. Sedan finns det ett gäng som är i opposition.
När vi nu tittar på utvecklingen i den kommunala sektorn är läget lite annorlunda. Våra kommuner och landsting är inte homogena. Man kan säga att Sverige är delat i två grupper. Den ena gruppen styrs av någon form av borgerlig majoritet, och den andra styrs av någon konstellation av de rödgröna partierna. Detta gör att när vi talar om hur måluppfyllelsen är ute i kommuner och landsting faller detta ansvar ibland på ett moderat kommunalråd, ibland på ett socialdemokratiskt och ibland kanske till och med på ett centerpartistiskt. Jag vet inte om det kanske finns något miljöpartistiskt och vänsterpartistiskt kommunalråd också som har gjort något fel här i världen.
Det gör att när vi tar till dessa brösttoner och talar om problemen har vi en del hemläxor att göra när det gäller dem som tillhör våra egna partier.
Det är viktigt att vi har en tydlig ansvarsfördelning mellan stat, kommun och landsting. Vi brukar ofta lyfta fram det kommunala självstyret. Det kommunala självstyret innebär att vi har gjort en arbetsfördelning mellan oss och att många av de viktigaste besluten när det gäller välfärdssektorn fattas på lokal nivå inom kommuner och landsting.
Kommuner och landsting har mycket långtgående befogenheter. Till skillnad från i många andra länder har de beskattningsrätt på förvärvsinkomster, vilket innebär att de nästan trycker sina egna pengar. De bestämmer själva hur de vill balansera skattesidan mot de resurser som finns.
År 2010 har varit ett extremt år. Vi talade om det när vi diskuterade penningpolitik här tidigare i dag. Men det har varit ett extremt år för kommuner och landsting också. Det har varit ett mycket osäkert läge och tvära kast. När vi nu i efterhand tittar på de beslut som är tagna här i riksdagen kan vi, när vi ser det ekonomiska utfallet, konstatera att det tillfälliga konjunkturstöd som gavs var väl tilltaget. En mycket stor del av det har nu gått direkt in på resultatsidan. Men när detta beslut togs var detta svårt att bedöma, och jag tycker att det var ett riktigt beslut som vi tog att ge detta tillfälliga konjunkturbidrag.
Nu pågår en utredning där man vill undersöka kommuners och landstings möjligheter att få en ökad flexibilitet att hantera konjunkturer. Denna utredning kommer att redovisas i september. Jag hoppas att den kommer att ge ökade möjligheter för kommuner och landsting att spara under de goda åren för att ha en buffert som de kan använda under de dåliga åren. Då bygger kommunerna upp sin egen robusthet att kunna jämna ut över konjunkturen. Det tror jag blir en fördel.
Det är trots allt så att det inte går åt mindre resurser till sjukvård, omsorg och skola för att det är lågkonjunktur. Det är verksamheter som i stort sett är konjunkturoberoende. Därför måste vi ha ett finansiellt system för kommuner och landsting så att det jämnar ut sig.
Ulla Andersson tog i sitt inlägg upp det klassiska ämnet som vi en gång om året brukar tala om, när det ärendet är uppe, nämligen antalet anställda i kommuner och landsting. Antalet anställda i kommuner och landsting är i dag mindre än 2006. Samtidigt har medelarbetstiden per anställd ökat. Det är alltså fler som gått upp i anställningstid, vilket jag tror att nästan alla partier i kammaren är för eftersom det innebär att man bereds möjlighet att arbeta fler timmar. Man kan gå från halvtid till trekvartstid och så vidare.
Dessutom har ett antal verksamheter lagts ut i enskild regi. Det innebär inte att de anställda försvunnit, men i stället för att vara anställda av Åmåls kommun är de nu anställda av AB Åmål Välfärdstjänster. Därmed försvinner man ur den statistiken. Det är i dag radikalt färre sjukskrivna än 2006. I och med att färre i kommuner och landsting är sjukskrivna minskar behovet av vikarier och liknande, vilket slår igenom i anställningsstatistiken. Det som dessutom kraftigt slår igenom i statistiken är utfasningen av de så kallade plusjobben. Plusjobben var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, men den slog igenom i statistiken. I dag heter åtgärderna någonting annat och finns kanske inte i just kommuner och landsting.
Ytterligare en sak tas upp i rapporten beträffande anställningar och löner, nämligen löneskillnaderna. Vi talar ofta i kammaren om löneskillnader mellan män och kvinnor. I rapporten finns en liten ljusglimt. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i kommuner och landsting har minskat under det senaste året. Fortfarande finns dock en besvärande stor löneskillnad, men trenden är god.
Det finns många fler saker i betänkandet och i rapporten att tala om, men för tids vinnande tänkte jag överlämna till min allianskollega Anders Sellström att utveckla fördelarna med ökad valfrihet och tillgänglighet inom välfärdssystemet och i stället avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
Anf. 82 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Inte med ett ord nämnde Göran Pettersson verksamheten inom skola, vård och omsorg, åtminstone inte när det gäller statens ansvar. Han tryckte med emfas på det kommunala självstyret, som om staten, regeringen, inte har ett ansvar. Det förvånar mig.
Jag skulle därför vilja veta hur Göran Petterssons analys ser ut vad gäller det som kanske sticker ut mest bland de avvikande eller bristfälliga områdena, nämligen att 422 000 människor i vårt land någon gång det senaste året uppburit eller tvingats ansöka om socialbidrag. Hur kan det komma sig? Det är 6 procent fler än för ett år sedan. Likaså har antalet biståndsmånader och därmed kostnaden ökat.
Detta sker i tider när finansiella rekord överskrider alla prognoser och vi befinner oss i en riktig tigerekonomi. Vilken analys gör Göran Pettersson? Anser Göran Pettersson att regeringen behöver vidta några specifika åtgärder för att hejda den negativa utvecklingen?
Anf. 83 Göran Pettersson (M)
Herr talman! För att börja med skola och omsorg kan jag säga att det, framför allt vad gäller skolan, är ett delat ansvar mellan staten och kommunen. Staten har gjort stora förändringar inom skolan. I år genomförs några av de största förändringarna i skolan sedan, skulle jag tro, införandet av den allmänna skolplikten. Det är reformer som har långsiktig verkan och fokuserar mycket mer på kunskap i skolan. Jag tror inte att vi nu ser resultatet av de reformerna.
Det är kommunerna som har huvudansvaret för skolan. Jag är själv skolpolitiker, och de brister som finns i skolan i min hemkommun faller tyngre på oss kommunpolitiker än på rikspolitiker. Där finns en sådan uppdelning.
När det gäller biståndssidan ser jag flera anledningar till vad statistiken visar. Vi har haft en lågkonjunktur, och vi vet att biståndsdelen har en eftersläpning till följd av konjunkturen. Det följer ganska väl konjunkturmönstret. Det finns givetvis också en del - jag tror att den är mindre än den konjunkturella - där vi sett åtstramningar i ett antal socialförsäkringssystem, vilket slår igenom. Den stora förändringen på biståndssidan är emellertid konjunkturell.
Anf. 84 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Det är det nationella målet som vi nu ska försöka utvärdera. Skrivelsen ska ge vid handen hur det står till. Det måste naturligtvis finnas ett stort och starkt regeringsansvar. Jag tycker mig skönja en tendens från Göran Petterssons sida att glida undan och i stället kräva att kommunerna ska ta det yttersta ansvaret. Göran Pettersson nämnde till exempel kunskapsnivåerna.
När det gäller det ekonomiska biståndet är det oroväckande. Det måste kännas rent pinsamt för Göran Pettersson och hans kolleger att i en tigerekonomi, när alla kurvor sägs peka uppåt - socialbidragskurvan kanske också pekar uppåt - 422 000 svenskar ska behöva ansöka om bistånd. Jag tolkar det som ett regeringsmisslyckande vad gäller arbetsmarknadspolitiken, socialförsäkringspolitiken och sjukförsäkringspolitiken. Det är en konsekvens av regeringens politik.
Anf. 85 Göran Pettersson (M)
Herr talman! Jag tror att vi lever i lite olika verkligheter. Om vi lyfter blicken och tittar ut över vår egen kontinent Europa kan vi konstatera att det är en kontinent med ett antal länder med allvarliga ekonomiska problem. Att tro att vi är ur krisen är helt fel. Världen har gått igenom en svår kris. Konsekvenserna i Sverige var dramatiska. Däremot har återhämtningen varit förvånansvärt rask och robust. Det innebär dock inte att vi lever i den bästa av tider. Vi lever i en mycket skör ekonomi som håller på att återhämta sig från en av de djupaste lågkonjunkturerna sedan 30-talet. Det finns en eftersläpning i förhållande till konjunkturen när det gäller biståndsdelarna. Det vi ser är alltså ett ganska naturligt konjunkturmönster.
Låt oss, återigen, titta ut över kontinenten och jämföra med situationen i andra länder. Om Pia Nilsson gick till sina partikamrater i andra europeiska länder tror jag att alla, med undantag av Norge, rakt av skulle byta med oss och ta över det svenska läget.
Anf. 86 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Göran Pettersson försöker få det att framstå som att 40 000 anställda inte har försvunnit under de senaste två åren, men så är det. Det är inte Vänsterpartiet som räknat fram den siffran utan instanser som Göran Pettersson borde lita på. Dels är det regeringens egna siffror, dels bygger det på KI:s och Kommunalarbetarens siffror.
Vi kan konstatera att den kommunala konsumtionen upprätthållits under året trots att det är 40 000 färre anställda. Den tolkning man kan göra av resultatet är inte att den ökade medelarbetstiden kan förklara den upprätthållna konsumtionen, utan snarare har en större andel gått till privata vinster. Det är rätt tydligt om vi tittar på utvecklingen. Köp av privata bolag inom utbildning hade ökat med 300 procent på åtta år.
Jag skulle vilja fråga Göran Pettersson, som är på högerkanten i politiken och tycker att vinster inom sjukvård och välfärd är bra och eftersträvansvärt, om det verkligen är ekonomiskt för medborgarna. Vi har tolv vårdcentraler på Östermalm, och jag skulle tro att de som bor där är friskast i Stockholm. I Botkyrka, där det finns mer socialt utsatta områden och bor fler människor, har vi sex vårdcentraler. På Östermalm finns 194 specialister. I Botkyrka finns fem.
Är det ekonomiskt lönsamt för medborgarna att mer och mer av våra skattepengar går till vinster och till vård av relativt friska människor medan människor i socialt utsatta områden får allt sämre vård? Stora summor har förts över från Rinkeby vårdcentral till exempelvis Östermalm. I Rinkeby har man definitivt sämre hälsa än på Östermalm.
Upp till försvar av de privata vinsterna i välfärden, Göran Pettersson! Jag har svårt att förstå hur du ska klara av det, men gör ett försök!
Anf. 87 Göran Pettersson (M)
Herr talman! Det är alltid bra när förväntningarna inte är för höga.
Vi kan börja med de 40 000. Jag vill hänvisa till utskottets betänkande, s. 20, där man för resonemanget om minskningarna med 40 000 i den kommunala sektorn. Utskottet skriver: "Utskottet vill här understryka att förändringen i sysselsättningen förklaras dels av att medelarbetstiden per anställd ökat, dels av att den arbetsmarknadspolitiska åtgärden plusjobb fasats ut samtidigt som det blivit vanligare att privata företag tillhandahåller tjänster som finansieras av kommunsektorn. Mellan 2006 och 2010 har den kommunfinansierade sysselsättningen i näringslivet ökat med ca 8 000 sysselsatta per år." Ni får själva göra multiplikationen fyra gånger åtta.
Vinster är någonting som sticker ut. Man säger på något sätt att om någonting går med vinst är den verksamheten sämre. Då kan man fundera så att om någonting går med förlust, innebär det att det är en bra verksamhet? Om man tittar på andra verksamhetsområden brukar det vara så att verksamheter som är bra också har möjligheter att ta ut någon vinst, medan verksamheter som år efter år går med förlust sällan brukar kännetecknas av att de levererar kvalitetstjänster och liknande.
Jag vill dock ge Ulla Andersson rätt när hon i sitt anförande framförde att vissa skatteregler i dag inte är helt bra. Där kommer det att ske en företagsskatteöversyn så att det inte ska vara möjligt att med olika typer av skatteteknisk planering flytta vinster från Sverige till andra länder, där man beskattar dem avsevärt lägre.
Anf. 88 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det är till och med så att regeringen värnar och kramar om de här skattesmitarna och ger dem styrelseuppdrag i statliga bolag, så det är väl något som Göran Pettersson gillar.
Jag gillar inte att pengar förs ut ur Sverige och inte beskattas. Lever man till 98 procent på skattepengar och över huvud taget inte betalar en enda krona i skatt är det ett helt ruttet och galet system. De här bolagen har satt i system att vara bidragsberoende, och jag tycker att det är en märklig ordning.
I sjukvården togs det ut vinster motsvarande 10 000 sjuksköterskelöner. Jag tycker att om det blir pengar över i sjukvården borde dessa gå tillbaka till sjukvården för att fler människor ska få en bättre behandling, kanske kortare vårdköer och så vidare. Tycker man att sjukvården är så pass bra att man inte behöver pengarna där kan man ju föra över dem till skolan eller äldreomsorgen eller till och med tillbaka till skattebetalarna i form av sänkta skatter.
Om vi har ett system där man tjänar pengar på sjuka människor, vem är då intresserad av att arbeta förebyggande? Tittar vi på vad som har hänt i den privatiserade sjukvården ser vi att det förebyggande arbetet har förfallit totalt. Ett privat bolag tjänar inga pengar på förebyggande arbete, och därför är man inte heller intresserad av det. Däremot tjänar man väldigt mycket pengar på relativt friska människor som man bjuder in till läkarbesök fast det kanske egentligen inte behövs.
Detta går dina och mina skattepengar till, medan människor med svårare besvär får allt svårare att få tid och möjligheter till ett sammanhängande besök.
Jag tycker att det är ett stort problem att vi får en snedvridning som innebär att det blir en överetablering av privata vårdcentraler i vissa bostadsområden medan andra områden, där man har mycket större behov, inte alls får samma tillgänglighet till sjukvård och att pengar i allt större utsträckning går till mer väletablerade områden. Det är en felaktig utveckling. Den behovsstyrda sjukvården är numera en vinstdrivande sjukvård.
Anf. 89 Göran Pettersson (M)
Herr talman! Det är härligt när vi tycker lite olika. Det är bra för demokratin.
När det gäller vinster har vi i grunden olika syn. Vi tror på olika samhällsmodeller. Jag tycker att man kan ta exemplet Kooperativa Förbundet och Ica. Kooperativa Förbundet har inte varit vinstdrivande, medan Ica har varit det. Då kan man fundera över vilken organisation som har varit framgångsrik och levererat bäst kvalitet och tillgänglighet och sådana saker.
När det gäller var vårdcentralerna ligger tror jag att det är ett tankefel att göra en alltför stark koppling mellan vårdcentralens placering och bostaden och att de ska sammanfalla. Jag skulle vilja ge ett annat exempel. I de två gamla församlingarna Jacob och Clara i Stockholms city bor knappt en enda permanentboende människa i dag. Däremot är det den yta i Stockholm där det ligger flest affärer. Då kan man fundera över hur sjutton det kan vara så. När ingen bor där, hur kan det då vara någon i affärerna? Jo, det är nämligen så att människor inte alltid är i sin bostad. Man är på sin arbetsplats och liknande, och när man är vid arbetsplatsen går man in och handlar.
Så ser också många människor det när de ska gå till tandläkaren. Det är mer praktiskt att gå till tandläkaren i anslutning till arbetsplatsen än i anslutning till bostaden. I många fall är det likadant med vårdcentraler. Man kan gå ifrån jobbet någon timme och gå till vårdcentralen.
När man slaviskt kopplar ihop detta och räknar med att där bostäderna är, där ska också all den kommunala servicen vara, tror jag inte att man tittar på individernas användning och beteende. Fördelen just med en ökad valfrihet är att det blir mer medborgarfokus på utformningen snarare än att det blir stora övergripande system.
Anf. 90 Gunnar Andrén (FP)
Herr talman! Ärade publikum! Utvecklingen inom den kommunala sektorn 2010 - finns det något mer fascinerande ämne att diskutera denna dag, den 21 juni 2011?
Staten, det är jag, sade en gång Ludvig XIV. Kommunen, det är vi, skulle man med ännu större rätt kunna säga i dag. Jag vet inte hur Ludvig XIV beskattade sina medborgare, men jag kan konstatera att i genomsnitt tar vi från riksdagen och kommunerna ut 31 kronor och 56 öre av varje beskattad hundralapp av varje svensk. 31 kronor och 56 öre är jättemycket pengar, och det är klart att svenska folket vill ha valuta för dem. Man får behålla lite drygt 78 kronor av varje hundralapp man tjänar.
Vi har en bra kommunal sektor i Sverige, inklusive landstinget. Jag tror att alla vi som sitter här har kortare eller längre, en del mycket lång, kommunal erfarenhet bakom oss och vet hur man ska sköta kommuner. Vi vet vad som behövs och att det behövs olika saker i olika delar av landet. Förutsättningarna är så väldigt olika i olika delar av landet, inte minst på sjukvårdssidan.
Det här gör att man ska närma sig även den kommunala sektorn med viss försiktighet. Det är en jätteskillnad mellan Stockholms kommun och Sveriges minsta kommun i Västerbotten med ungefär 3 000 invånare.
Likväl ska man kunna bo var som helst i landet och ha en god service. Av den anledningen tillsatte den här regeringen, liksom många andra tidigare regeringar från 1916 och framåt, en utjämningskommitté som nyligen har lämnat sitt betänkande. Jag tillhörde dem som hade äran eller möjligen bördan att vara medlem i denna kommitté. Det är ett bra sätt, herr talman, att skaffa sig fiender på många ställen i landet, kan jag lova. Få äro nöjda.
Nu är betänkandet ute för remissbehandling, och avsikten är att Utjämningskommitténs betänkande ska träda i kraft den 1 januari 2013, i den mån det kommer att genomföras. Kommittén föreslår ganska få ändringar, vill jag till protokollet anteckna. Likväl finns det anledning att med hänsyn till en del andra förutsättningar än när den tillsattes fundera kring om allt ska genomföras. Jag tillhör dem som inte anser det.
Det är nämligen på det sättet att de verkligt stora förändringarna i den kommunala sektorn har att göra med två saker. Det ena är demografin. När vi befinner oss i den här delen av landet måste vi ändå konstatera att i Stockholms län har det flyttat in 72 000 människor under de två senaste åren. Det är som en större svensk stad. I nästan alla andra kommuner, framför allt i inlandet, är det i stället minskningar.
Förutsättningarna är demografiskt mycket olika, och detta måste man väga in. Man kan inte överge de kommuner som har befolkningsminskningar. Vi måste också ta hänsyn till att kommuner som expanderar har särskilda krav på sig, inte minst på bostads- och kommunikationsområdet. Företagsamheten klarar sig nog bra, för det är oftast väldigt driftiga och välutbildade människor som flyttar från inlandet och andra städer till de större städerna.
Något annat som också slår igenom hårt i kommunernas ekonomi är sysselsättningsgraden eller, som vi ibland brukar säga, arbetslösheten. Vi måste konstatera att under 2010 finns det problem, precis som Pia Nilsson säger, men i huvudsak har vi i jämförelse med andra länder klarat sysselsättningen oerhört bra. Det har varit en grund för att kunna behålla god välfärd.
Några av oss har haft tillfälle att vara ute i en del andra länder i Europa och notera de oerhörda brister som uppkommer när man får sviktande sysselsättning. Ta Spanien som ett exempel med 25 procents arbetslöshet. Det är ofattbara förhållanden.
Kommunerna tar som sagt tillsammans med landstingen in 31 kronor och 56 öre på varje beskattad hundralapp. Man kan då fråga sig: Är de statliga bidragen betydelsefulla? Mitt svar är absolut ja. De är väldigt betydelsefulla både för inkomstutjämningen och för kostnadsutjämningen. Om vi inte hade haft dessa bidrag hade den sociala servicen inte kunnat upprätthållas på många håll, samtidigt som kommunalskatten hade kunnat bli väldigt ojämn utan ett relativt långtgående utjämningssystem. Jag tillhör dem som är för utjämningssystemet.
Som ett kuriosum vill jag få fört till protokollet att varje kommun i dagens läge är garanterad 115 procent av medelskattekraften. Någon kanske frågar sig: Varför just 115 procent? Det frågade jag mig också när jag satt i Utjämningskommittén. Jag vill gärna få fört till protokollet att denna procentsats inte är något av Gud givet, utan det var så mycket som pengarna räckte till i 1993 års utjämningskommitté. Det är viktigt att komma ihåg detta, för det är en fråga om var man lägger gränsen. Man kan diskutera den. 115 procent, som också gäller för alla landsting, är ingen given procentsats, utan det kan diskuteras var den ska ligga. Den kanske i dag borde ligga något högre än 1993.
Låt mig till slut ta upp några frågor som Ulla Andersson diskuterade. Gustav Möller, socialdemokratisk partisekreterare och socialminister under många år, sade vid något tillfälle en sak som var mycket klok - han sade säkert många kloka saker - nämligen: Varje förslösad krona är en stöld från folket.
När Ulla Andersson diskuterar effektiviteten i privatiseringen måste hon också ta upp andra saker. Jag har diskuterat detta med Ulla Andersson tidigare också, och jag har frågor på det här. Vad är det som är problemet - är det privatiseringarna eller den bristande utvecklingen inom den offentliga sektorn? Mitt svar är entydigt: Anledningen till att sjuksköterskor och andra söker sig till den privata sektorn när det uppstår alternativ är att de uppfattar att den service dessa företag ger är bättre. Den tillfredsställer bättre deras egna behov och också kundernas. Det är därför vi har fått en sådan här utveckling.
Jag måste nu få fråga Ulla Andersson: Vad är det ni vill förbjuda - vill ni förbjuda vinsterna, företagen eller valfriheten för kunderna? Det är väldigt viktigt att få klarhet om vad ni vill förbjuda. Det sänder en tydlig signal till medborgarna om vad Vänsterpartiet har för ideologi.
Allra sist: Jag råkar vara bosatt i Stockholms län. Därför vet jag något även om Botkyrka, som ju har nämnts flera gånger i debatten. Vi är flera debattörer här i dag som är bosatta i Stockholms län. Antalet vårdcentraler i Botkyrka har fördubblats sedan Vårdval Stockholm infördes. Detta säger något om det tidigare systemet, som Ulla Andersson vill gå tillbaka till. Det har alltså blivit dubbelt så många vårdcentraler sedan vårdvalet infördes i Botkyrka.
Ulla Andersson talade också om hur många specialister det bor på Östermalm. Enligt en uppgift - som jag inte kan garantera är korrekt men som jag vid ett tillfälle har hört - är var fjärde psykiater i Stockholm bosatt på Östermalm. Det är en hög andel. Man bör dock utifrån detta kanske inte dra alltför långtgående slutsatser om det mentala tillståndet hos dem som bor på Östermalm.
Anf. 91 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det är kanske inte så konstigt att en folkpartist inte kan citera Gustav Möller. Gustav Möller sade att varje ineffektivt använd skattekrona är en stöld från den fattiga delen av befolkningen. Det kan du ha med dig i framtiden, Gunnar Andrén.
Jag menar att just vinster och riskkapitalbolag i välfärden är stöld av skattebetalarnas pengar. Medborgarna betalar skatt för att den ska gå till vård och omsorg av sjuka, äldre och personer med funktionsnedsättning. Vi betalar skatt för att barnen ska få den bästa utbildningen. Vi betalar skatt för att barn ska få den bästa omsorgen och utvecklingen. Nu ser vi att en allt större andel av dina och mina skattepengar inte går till det utan i stället går till vinster.
Vi kan se att inom alla dessa sektorer har antalet anställda minskat. Det är en lägre personaltäthet, för det är ett sätt att effektivisera verksamheten och därmed skapa utrymme för att ta ut en vinst. Klasserna är större i de privata friskolorna. Det är många färre bland lärarna som har utbildning - i de privata gymnasieskolorna, som nästan alla drivs av aktiebolag eller riskkapitalbolag, är ungefär hälften av lärarna utbildade. Det är där man plockar hem pengarna.
Om inte skattepengarna ska gå till det de är avsedda för menar jag att skattebetalarna ska ha tillbaka dem. Jag tycker att det är slöseri att det ska vara vinster motsvarande 20 000 anställda i välfärdssektorerna och att riskkapitalbolag ska kunna föra ut dina och mina skattepengar utan att ens skatta för dem. Det är bolag som vi över huvud taget inte har någon insyn i.
Riskkapitalbolag bygger sina kedjor på att bygga bolag efter bolag. Man kan ha sju bolag i en kedja varav det bara är ett som bedriver verksamhet. De andra sex är enbart till för att föra pengar mellan de olika bolagen för att på så vis undgå skatt i olika länder. Och som Göran Pettersson sade är man totalt konjunkturoberoende. Det är en helt riskfri sektor, och jag tycker att det är slöseri med skattepengar. Använd skattepengarna där de ska användas, det vill säga till vård och omsorg om sjuka och gamla och till barnens utbildning.
Anf. 92 Gunnar Andrén (FP)
Herr talman! Jag hoppas att Ulla Andersson i nästa replik kan svara på om hon tycker att det är bra eller dåligt att antalet vårdcentraler i Botkyrka har fördubblats sedan Vårdval Stockholm infördes. Det tycker jag är en viktig fråga.
Jag ska gärna svara på den andra frågan, och det blir med en motfråga: Var ligger slöseriet? Jag är också irriterad, vilket Ulla Andersson vet, över de väldigt höga vinster som riskkapitalbolagen tar ut. Men vad är lösningen på detta? Ulla Andersson måste precisera vad hon ska förbjuda. Ska hon förbjuda vinsterna, ska hon förbjuda företagandet och företagsformerna eller ska hon förbjuda valfriheten?
Mitt svar är ett helt annat. Lösningen för den offentliga sektorn - och jag beklagar om jag citerade Gustav Möller något fel, men innebörden blev densamma - ligger i att vi får mer valfrihet och mer möjligheter för sjuksköterskor, läkare och andra yrkeskategorier inom den offentliga sektorn att bli mer konkurrenskraftiga. Det är det som är lösningen.
Ulla Andersson är med rätta irriterad över vinstnivåerna. Det är jag också. Men min lösning är inte att någonting ska förbjudas, vilket ni tydligen föreslår, utan jag menar att vi måste ha bättre förhållanden inom den offentliga sektorn så att varje krona där inte tas från den fattige.
Anf. 93 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det är klart att vi måste utveckla den offentliga sektorn. De anställda måste få större inflytande, och de som är i verksamheterna måste få större möjligheter att påverka.
Gunnar Andrén talar om valfrihet. Hur ska en patient kunna göra en bedömning av om den insats som läkaren gör verkligen är den bästa? Det har patienten inte kompetens till. Hur ska föräldrar kunna göra ett val när de vet att det bygger på ett system med betygsinflation? Är skolan bäst, eller använder man betygen för att locka och attrahera elever? Det finns ett riskmoment i hela systemet.
Jag vill gärna ha valfrihet. Men då ska det handla om att de äldre kan välja vilken insats de ska ha i hemtjänsten och vad de ska få utfört. Det är inte valfrihet att välja mellan olika bolag. Man kan ta LOV som man nu inför i kommun efter kommun. Fyra av tio bolag har inte ens kollektivavtal för sina anställda. Om man tittar på Stockholm avsätter tre av tio bolag inte ens pensionspengar för sina anställda.
Man kan också se att det öppnas bolag efter bolag, men alla utmynnar i ett och samma bolag. Det är ingen valfrihet. Man tror att man väljer olika bolag, men alla hör samman i ett och samma bolag. Det är en avkastning på dina och mina skattepengar på 33 procent. Näringslivet i stort har en avkastning på 20 procent.
Det är helt galet. Det är 33 procent i avkastning på äldre människor. På Östermalm där jag har min övernattningslägenhet skickade Attendo ut ett brev till de anställda och grattade dem till den lyckade insatsen att de äldre på boendet hade blivit sämre så att man fick mer betalt av landstinget.
Det blir fel i hela systemet när vinsten är det drivande och inte omsorgen om de äldre. Det är behoven som ska styra vår gemensamma välfärd. Det finns mycket att utveckla. Men när vi får in privata bolag där vinstintresset är det drivande får vi ett helt annat fokus.
Det är då vi får vårdcentraler som dyker upp på Östermalm. Jag förstår inte varför människor som är relativt friska ska ha allra flest vårdcentraler och ha så mycket resurser till vård när man behöver mycket mer vårdresurser i andra delar av Stockholm. Då är det något galet med systemet, Gunnar Andrén.
Anf. 94 Gunnar Andrén (FP)
Herr talman! Alla ni som nu lyssnade noga på Ulla Andersson kunde höra att hon med exemplarisk noggrannhet undvek att förklara vad det är hon vill förbjuda. Ingenting av det jag frågade om svarade hon på, om det var vinstnivån, företagsformen, valfriheten eller vad det var.
Hon tar ett bra exempel med skolan. Så sent som i går stängde Skolinspektionen två skolor i Danderyd respektive Stockholm för att de inte uppfyllde de krav man hade. Det var jättebra gjort.
Det är inte lätt att välja. Här hade någon valt skolor som uppenbarligen inte uppfyller de krav som Skolinspektionen ställer. Då ska man inte äga rätt att driva skolorna vidare. Det får någon annan göra.
Jag håller absolut inte med Ulla Andersson om att vanliga människor inte skulle kunna bestämma vilken vårdform de vill gå till. Om de inte är nöjda med den vård de får har de möjligheten att gå till någon annan. Det är själva finessen med valfriheten.
Om Ulla Andersson inte är nöjd med de varor som Ica tillhandahåller får hon gå till Coop i stället. Det är jättebra. Det är lite annorlunda med vårdfrågor. Men det är i princip samma sak. Har man bara en sorts vårdgivare, landstinget, finns det bara landstinget att gå till. Det är vad ni värnar om. Denna monopolism är inte bra.
Ulla Andersson svarade inte någonting på frågan om det är bättre med fler privata vårdcentraler i Botkyrka än som det var tidigare före Vårdval Stockholm med den fördubbling som det innebar. Det behöver bli många fler i Botkyrka. Det håller också jag med om. Men det är en förbättring. Jag bor i den delen, och jag vet hur det är.
Anf. 95 Anders Sellström (KD)
Herr talman! Jag var i budgetfullmäktige i Umeå i går, och vi har här hamnat i en fortsättning på den debatten. Då trivs man som gammal kommunpolitiker.
Hur vet vi att de statsbidrag som betalas ut verkligen når sina mål? Hur vet vi att kommunerna använder de generella statsbidragen mer till det de absolut ska göra och mindre till det de inte behöver hålla på med? Det är inte så enkelt att svara på dessa frågor. Därför behövs det ytterligare fördjupningar och ytterligare kunskapsinhämtning för att på ett bättre sätt belysa träffsäkerheten och måluppfyllelsen med statsbidragen. Jag ställer mig därmed bakom finansutskottets betänkande och yrkar avslag på reservationerna.
I huvudsak är det skola, vård och omsorg som statsbidragen ska användas till. Kommunsektorn har även en stor frihet att själv råda över de resurser som kommer från staten. Även om spelreglerna styrs upp av lagar och regler får vi aldrig glömma det lokala politiska ansvaret.
Det kommunala självstyret innebär att det i första hand är den lokala nivån som ansvarar för att verksamheterna som ska bedrivas också utförs på det mest kvalitativa och effektiva sättet till gagn för medborgarna.
Vi kan alltid diskutera hur mycket som ska beslutas på statlig nivå respektive kommunal nivå och utifrån det reglera ansvarsfrågan. Min ståndpunkt är att den kommunala nivån i allt väsentligt vet bättre hur resurserna ska disponeras lokalt utifrån det uppdrag den är ålagd att utföra.
Vi i riksdagen ska inte gå in och detaljstyra på ett sätt som minskar den lokala nivåns möjligheter att pricka rätt. Tydliga ramar men med möjlighet till lokala anpassningar är vägen till den bästa måluppfyllelsen. Sedan får vi aldrig glömma bort att det är upp till medborgarna att i varje val till kommunen, landstinget eller regionen att ta ansvar för vem som ska styra och hur det ska gå till.
Med detta sagt blir jag förundrad över den socialdemokratiska reservationen som i allt väsentligt ger sig på den lokala nivåns sätt att sköta sina åtaganden. I reservationen vänder man sig inte i huvudsak mot statsbidragen som orsak till den kvalitetsbrist i verksamheterna man utmålar. Nej, man anklagar egentligen sin egen politik i många fall och sina egna socialdemokratiska politikers tillkortakommanden i de kommuner, i de landsting och i de regioner man styr i. På område efter område lyfter man fram frågor som ska hanteras och beslutas av den lokala nivån.
Kommunsektorn visade ett överskott 2009 på 13,4 miljarder och 2010 på 18,5 miljarder. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är prognoserna för innevarande år ett överskott på 15,4 och för 2012 ett överskott på 9 miljarder. Det är inte i första hand en resursfråga avseende statsbidragens storlek vi ska tala om här.
Antingen är ni socialdemokrater emot det kommunala självstyret eller så behöver ni ge era kommunpolitiker en uppsträckning för att de inte sköter det de är satta att sköta. Varför använder inte era socialdemokratiska kommunpolitiker, era landstingspolitiker eller regionpolitiker de resurser som bevisligen finns för att just komma till rätta med det ni påstår i er reservation inte fungerar i kommunsektorn?
I nästa andetag blandar ni in statligt gjorda skattesänkningar som jobbskatteavdraget och den sänkta skatten på pensioner som en bov i dramat. På vilket sätt påverkar jobbskatteavdragen den kommunala ekonomin, Pia Nilsson? Den påstådda inverkan på den kommunala ekonomin som ni insinuerar existerar ju inte.
Det ni skulle kunna påstå, vilket också skulle vara sant, är att jobbskatteavdragen ökar antalet timmar i ekonomin, och därmed ökar skatteintäkterna i kommunsektorn. Men det budskapet står inte att läsa i er reservation, vilket i sig vore underligt men inte desto mindre sant.
Herr talman! Kristdemokraterna ser flera positiva effekter, förutom dem jag nyss nämnt angående statsbidragen, som sammantaget ger goda förutsättningar för kommunsektorn att bedriva en bra verksamhet.
Inom hälso- och sjukvården har tillgängligheten förbättrats under 2010. Hösten 2010 fick 92 procent av patienterna ett läkarbesök inom vårdgarantins stipulerade sju dagar. Detta förhållande gäller fortfarande våren 2011 enligt en färsk rapport från Sveriges Kommuner och Landsting. Jämför detta med hösten 2006 då var fjärde, 25 procent av patienterna, fick vänta längre. Tala om en höjning av kvaliteten!
Det stora lyftet gällande väntetiderna i vården kom i samband med införandet av kömiljarden. Sedan vårdvalssystemet infördes har 233 nya vårdcentraler kommit till. Det är en ökning med 23 procent.
I och med införandet av de nationella kvalitetsregistren och öppna jämförelser har ett systematiskt förbättringsarbete skett. SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, genomför årliga patientenkäter för att mäta den patientupplevda kvaliteten.
Vi kan konstatera att patienterna 2010 upplevde en bättre kvalitet på samtliga områden jämfört med 2009. Jämför vi med mätningarna 2006, då 74 procent upplevde att de fick vård i tid, ser vi att den dagsaktuella siffran nu är uppe i 80 procent. Det är en klar förbättring sedan det socialdemokratiska styret.
Regeringen och SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, arbetar nu vidare för att ytterligare patientfokusera tillgängligheten och kvaliteten. Ytterligare ekonomiska incitament är ett av verktygen för att just nå de här målen.
Inom socialtjänstens område fokuserar regeringen bland annat på kunskapsutveckling genom utveckling av statistik och kvalitetsindikatorer. LOV, lagen om valfrihetssystem, utvecklar också den kommunala verksamhetsuppföljningen på grund av att de som har infört eller förbereder ett införande av LOV har behövt genomföra noggranna analyser av kostnadsläget, effektiviteten och kvaliteten i den egna verksamheten.
Nyss fick jag besked om att röda Gävle kommun i kommunfullmäktige i går beslutade att införa LOV. Det är någonting att bita i för Vänsterpartiets Ulla Andersson, som tyvärr inte sitter kvar här i kammaren längre!
Det pågår med andra ord mycket av kvalitetsutveckling i den kommunala sektorn. En del har hunnit längre än andra. Regeringen har sett till att det i dag finns långt fler verktyg att tillgå för kommuner, landsting och regioner i deras strävan mot ökad kvalitet i framför allt kärnverksamheterna. Det är jag som kristdemokrat glad över.
Men vad som gör mig bekymrad är den syn som riksdagspolitikerna i det socialdemokratiska partiet har på den kommunala nivåns förmåga till ansvarstagande och vilja att förbättra. Det skulle vara mycket intressant att höra reaktionen från socialdemokratiska politiker runt om i vårt land som i och med den socialdemokratiska reservationen faktiskt står först i ledet att bära skulden för de skrivningar den innehåller.
Anf. 96 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Det är nästan så att jag uppfattar Anders Sellström som oförskämd. I stället för att se sanningen i vitögat efter fem års styre av en borgerlighet som har högervridit de flesta verksamheter i kommuner och landsting lägger Anders Sellström ansvaret på socialdemokrater. Förvisso är vi ansvarsfulla, och har alltid så varit. Men vi kan inte ta ansvar för Anders Sellströms och hans kollegers sätt att styra Sverige. Det har ni gjort nu sedan 2006.
Att vi skulle lägga skulden på kommunerna i vår motion - jag vet inte, men det låter som att en viss potentat har läst Bibeln. Det här handlar om att regeringens politik får genomslag ned till kommuner och landsting. Det visar skrivelsen med all tydlighet. Jag utgår ifrån att Anders Sellström har läst den. Det har jag gjort. Jag lyfte fram några exempel, och jag försökte belysa några av verksamheterna. Men det har Anders Sellström valt att inte kommentera. Han menar snarare att socialdemokratin har kommit till korta före 2006.
Ta ansvar för den politik som ni bedriver så blir det här en mycket mer konstruktiv diskussion!
Anf. 97 Anders Sellström (KD)
Herr talman! Vi tar ansvar för vår politik på riksnivå. Vi tar också ansvar för den politik som förs på lokal nivå. Men vad Socialdemokraterna och du, Pia Nilsson, gör är att inte se till att dina socialdemokratiska kommunalråd i Umeå, i Malmö, i Norrköping, i Piteå och i Luleå gör vad de ska göra. Trots stora överskott i sin egen sektor och trots prognostiserade överskott för innevarande år använder de inte de resurser de har tack vare statsbidrag, tack vare ökade skatteintäkter och tack vare att arbetslösheten sjunker till att just åtgärda det du i din reservation påstår är felaktigt. Hur är detta möjligt?
Hur är det möjligt att Socialdemokraterna står och skyller på regeringen i en sådan fråga? Regeringen och riksdagen har via statsbidrag och andra verktyg sett till att möjligheterna finns att upprätthålla den nivå man ska ha. Det är kommunerna och landstingen ålagda att sköta. Men ni tar inte det ansvaret.
Det var likadant i budgetfullmäktigedebatten i Umeå som jag var med på i går. Man skjuter ifrån sig. Man skjuter på regeringen. Och så sitter man med en börs där överskottet i år redan pekar på plus 200 miljoner. Hur är det möjligt att kommunalrådet, S-märkta Lennart Holmlund i Umeå, inte får riksdagspolitikern Pia Nilssons hjälp att sköta sina kommunala åtaganden?
Anf. 98 Pia Nilsson (S)
Herr talman! Det ska jag tala om för dig, Anders Sellström, kristdemokrat som du är! Om jag skulle sitta här och styra Sverige, vilket jag hoppas snart blir verklighet, skulle jag se till att Lennart Holmlund fick den hjälp han behövde.
Vi försökte redan förra året anslå mer medel, men i det här fallet visade det sig att de pengar som din regering faktiskt anslog kom för sent. Man har inte lyckats omsätta det tillfälliga konjunkturstödet till verksamhet i den utsträckning man borde, utan man har lagt det på något slags resultat.
Sveriges Kommuner och Landsting visar i sin rapport i maj att om man tar bort stödet hamnar vi i ett helt annat läge. Då är det 8 miljarder plus. 72 kommuner och 5 av landets 21 landsting visar ett negativt resultat. Då blir bilden lite mer nyanserad och kanske till och med mer rättvisande. Det glömmer Anders Sellström att nämna någonting om.
Det måste väl ändå vara så, Anders Sellström, att när regeringen fattar beslut om försämrade arbetslöshetsförsäkringar och försämrad sjukförsäkring får det effekter. Det kommer att märkas i kommuner och landsting. Om inte Anders Sellström inser det blir jag djupt oroad.
Låt oss se på kurvan för ekonomiskt bistånd, som pekar rakt uppåt - eller hur man nu vill betrakta den. Det har aldrig varit så många som har tvingats ansöka om ekonomiskt bistånd i det Sverige där Kristdemokraterna har ett stort ansvar. Kristdemokraterna och Anders Sellström ingår i en allians om fyra. Svär dig inte fri från det ansvaret! Det hoppas jag verkligen inte att du gör.
Anf. 99 Anders Sellström (KD)
Herr talman! Du ger regeringen en eloge i replikskiftet här, Pia Nilsson, genom att tala om att regeringen har tagit det ansvar den skulle ta i krisens spår, nämligen att se till att det kommer mer statsbidrag till kommuner och landsting. Det är det vi har gjort. Så tack till SKL! Men du ska också tacka regeringen för att detta har skett och för att vi inte har hamnat i det läge som du nu påstår att vi skulle ha gjort om inte tillfälliga statsbidrag hade kommit till!
Men det förändrar inte situationen. År 2009 hade man rejäla överskott. Det är likadant 2010, 2011 och 2012. Så ser prognosen ut. Resurserna och verktygen har regeringen gett till kommunsektorn att använda sig av. Nu är det den lokala nivån som också ska använda pengarna för att uppfylla sina åtaganden. Och det gör man; jag har just berättat hur kvaliteten har ökat på både vårdens och socialtjänstens område när det gäller patientupplevelsen. För medborgarnas del har alltså kvaliteten ökat. Det kan du inte gå emot. Det visar mätningar som SKL har gjort.
Någonstans händer det saker, men det händer kanske lite för sakta ute i kommunsektorn på grund av den kris som vi har haft. Det kan vi hålla med om. Göran Pettersson har också talat om att vi har en eftersläpning på vissa delar som inte hänger med när konjunkturen svänger.
Verktygen finns. Men vad gör dina kommunalråd i Norrköping, Umeå, Luleå, Piteå, Malmö och Göteborg? De tar inte sitt ansvar, Pia Nilsson. Jag tycker att du ska gå tillbaka och tala lite med dem så att de fullföljer det ansvar de är ålagda.
Anf. 100 Richard Jomshof (SD)
Herr talman! Försöksverksamheten med prestationsbaserad stimulansersättning inom sfi, så kallad sfi-bonus, permanentades i september 2010. Sfi-bonusen innebär att en elev som får godkända resultat erhåller en ersättning på upp till 12 000 kronor utöver övrig ersättning som en sfi-studerande är berättigad till.
Herr talman! Att människor som på ett eller annat sätt utmärker sig och presterar mer än vad som rimligen kan förväntas av dem också premieras för detta är något som i grund och botten är mycket bra.
Det sänder däremot ut helt fel signaler att dela ut en bonus till någon som endast har åstadkommit vad som kan förväntas av honom eller henne. Ett normalt företag delar till exempel inte ut bonus till en anställd för att denne har kommit i tid till jobbet.
På samma sätt är det både olämpligt och orimligt att vårt samhälle ska lägga sig på en så pass låg ambitionsnivå att staten och kommunerna delar ut sfi-bonusar till invandrare som enbart har fullgjort sina skyldigheter.
Herr talman! Den 12 maj 2009 kunde vi i Dagens Nyheter läsa om den så kallade sfi-bonusen som då var på väg att införas på prov i några svenska kommuner. En av dessa var Stockholms kommun där det dåvarande moderata socialborgarrådet Ulf Kristersson försvarade beslutet med att man hade stora problem med att "folk hoppar av".
Frågan jag då ställer mig är: Om man nu tillåts stanna i Sverige, många gånger utan några som helst flyktingskäl, och serveras en livslång försörjning på svenska skattebetalares bekostnad, borde vi då inte kunna kräva att man lär sig språket eller i varje fall gör vad man kan för att lära sig språket i det land där man ska tillbringa resten av sitt liv? Jag menar att något är mycket fel om viljan till integration ska vara beroende av storleken på mutan som staten och kommunerna tillhandahåller.
Herr talman! Vi ska naturligtvis kräva att den som tillåts stanna i Sverige gör allt för att bli en del av det svenska samhället och allt för att lära sig vårt språk. Detta innebär naturligtvis att man ska närvara på den sfi-undervisning som erbjuds. Om man inte ens kan förmå en nyanländ att göra en så enkel sak, undrar i varje fall jag vad personen då över huvud taget har i vårt land att göra.
I samma DN-artikel som jag nämnde tidigare väljer den rödgröna oppositionen att kalla förslaget för "kränkande och orättvist". Och visst är sfi-bonusen kränkande och orättvis, fast inte mot invandrarna, som förmodligen de rödgröna menade, utan mot det svenska folket. Jag tycker att den inte minst är kränkande mot till exempel alla de fattigpensionärer som trots ett helt arbetsliv i Sverige lever på eller strax över existensminimum. Den är också kränkande mot alla de ensamstående föräldrar som gör allt för att deras barn ska få mat på bordet. Varför inte ge dessa människor en bonus för deras många gånger heroiska insats i stället för att stoppa dessa pengar rakt ned i fickorna på nyanlända som uppenbarligen inte ens vill vara i vårt land?
Jag kan också ställa mig själv frågan: Är det dessa människor som allas vår Maud Olofsson menar när hon pratar om nybyggare som vårt land behöver och som ska befolka vårt land från norr till söder? Är det detta Maud Olofsson menar? I så fall bör vi vara mycket oroliga.
Jag kan konstatera att svensk invandrings- och integrationspolitik många gånger är ett stort skämt, och det är bara att beklaga. Jag hoppas att de övriga partierna i sjuklövern någon gång vaknar upp. Det svenska folket börjar göra det, och det gläder mig.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 som innebär att alla sorters bonusar inom sfi-systemet avskaffas med omedelbar verkan.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 21 juni 2011.Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 1, Voteringar: 2.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2010/11:102 till handlingarna.Stöd till den kommunala sektorn
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2010/11:Fi8 av Tommy Waidelich m.fl. (S).- Reservation 1 (S, V)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (S, V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 1 93 0 18 M 94 0 0 13 MP 22 0 0 3 FP 21 0 0 3 C 19 0 0 4 SD 19 0 0 1 KD 16 0 0 3 V 0 17 0 2 Totalt 192 110 0 47 Slopande av sfi-bonusen
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2010/11:Fi7 av Richard Jomshof och Josef Fransson (båda SD).- Reservation 2 (SD)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (SD) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 93 0 0 19 M 94 0 0 13 MP 22 0 0 3 FP 21 0 0 3 C 19 0 0 4 SD 0 19 0 1 KD 16 0 0 3 V 3 0 14 2 Totalt 268 19 14 48
Det här är ett utskottsbetänkande
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.