Utvärdering av skuldsaneringslagen

Betänkande 2000/01:LU12

Lagutskottets betänkande 2000/01:LU12

Utvärdering av skuldsaneringslagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Följdmotioner
• Utskottets överväganden
• Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

LU12

Redogörelse för ärendet

Den 25 november 1999 beslutade Riksdagens revisorer
i plenum om att genomföra en granskning av
tillämpningen av skuldsaneringslagen (1994:334).
Revisorernas överväganden och förslag redovisades i
rapporten (1999/2000:11) Tillämpningen av
skuldsaneringslagen, som presenterades den 8 juni
2000. Rapporten remissbehandlades och därefter har
revisorerna den 26 oktober 2000 anmält sin
granskning till riksdagen med förslag angående
tillämpningen av skuldsaneringslagen (förs.
2000/01:RR4).

Riksdagens revisorer föreslår ett flertal
tillkännagivanden om åtgärder i syfte att
effektivisera handläggningen av
skuldsaneringsärenden i de tre stegen av förfarandet
och att förbättra arbetet med att förebygga
överskuldsättning.

I betänkandet behandlar utskottet revisorernas
förslag jämte två motioner som väckts med anledning
av förslaget och tre motioner som väckts under den
allmänna motionstiden år 2000.

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet Riksdagens
revisorers förslag till riksdagen (förs.
2000/01:RR4) angående tillämpningen av
skuldsaneringslagen jämte fem motioner, varav två
väckts med anledning av revisorernas förslag och tre
under den allmänna motionstiden år 2000.

Riksdagens revisorer föreslår ett flertal
tillkännagivanden om åtgärder i syfte att
effektivisera handläggningen av
skuldsaneringsärenden och att förbättra arbetet med
att förebygga överskuldsättning.

Utskottet förordar med delvis bifall till
Riksdagens revisorers förslag och med delvis bifall
till samtliga motioner att regeringen tar initiativ
till en förutsättningslös, samlad och övergripande
utvärdering av skuldsaneringslagen.

Innehållsförteckning

Följdmotioner

2000/01:L3 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betalningsanmärkning
efter avslutad skuldsanering.

2000/01:L4 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
skuldsaneringslagen revideras i enlighet med
Insolvensutredningens förslag.

Motioner från allmänna motionstiden

2000/01:L301 av Maria Larsson och Ragnwi Marcelind
(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en översyn av
skuldsaneringslagen beträffande beräkningsunderlag
för såväl tillgångar som skulder bör göras.

2000/01:L302 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen beslutar att upphäva skuldsaneringslagen
(1994:334) i enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:L305 av Kenth Högström (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kraftigt förbättrade
tillämpningsregler för skuldsaneringslagen och stöd
till de skuldsaneringssökande.

Utskottets överväganden

Utvärdering av skuldsaneringslagen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet förordar, med delvis bifall till
Riksdagens revisorers förslag och samtliga i
ärendet behandlade motioner, en
förutsättningslös, samlad och övergripande
utvärdering av skuldsaneringslagen. Det får
ankomma på regeringen att ta initiativ till
och bestämma de närmare formerna för en sådan
utvärdering.

Bakgrund

Hösten 1987 förordade lagutskottet att frågan om en
lagreglerad skuldsanering för fysiska personer, som
är så skuldsatta att de inte inom överskådlig tid
kan betala sina skulder, borde bli föremål för en
samlad bedömning. Vad utskottet sålunda anförde gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet.
LU 1987/88:12, rskr. 57).

Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade
regeringen år 1988 en utredning, som antog namnet
Insolvensutredningen, med uppdrag att överväga bl.a.
frågan om skuldsanering för fysiska personer (dir.
1988:52). Insolvensutredningen lade hösten 1990 fram
delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag.
Betänkandet remissbehandlades men föranledde inga
lagförslag från regeringens sida. Till följd härav
kom ytterligare motioner att väckas i frågan. Då
motionsspörsmålen om skuldsanering behandlades av
riksdagen våren 1993 förordade utskottet i
betänkande 1992/93:LU49 att regeringen skulle
utarbeta former för en skuldsaneringsverksamhet i
enlighet med vissa av utskottet angivna riktlinjer.
Dessa riktlinjer innebar i huvudsak att den
skuldsatta personen först och främst själv skulle
söka uppnå en frivillig överenskommelse med sina
borgenärer. Endast om detta inte var möjligt skulle
en lagreglerad ordning tillämpas med företrädesvis
frivillig och endast i sista hand en tvingande
skuldsanering. Riksdagen biföll utskottets
hemställan och gav regeringen till känna vad
utskottet anfört (rskr. 1992/93:412).

I början av år 1994 överlämnade regeringen förslag
till riksdagen om en skuldsaneringslag, och
riksdagen antog lagen senare samma vår (prop.
1993/94:123, bet. LU26, rskr. 303).

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde
i kraft den 1 juli 1994, har införts möjligheter för
privatpersoner att under vissa förutsättningar helt
eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda.
Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att
gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han
eller hon inte inom överskådlig tid kan betala sina
skulder (4 § första stycket 1). Vidare krävs att det
vid en allmän bedömning framstår som skäligt att
bevilja gäldenären skuldsanering (4 § första stycket
2). Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt
beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras
tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för
att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en
uppgörelse med borgenärerna samt hur gäldenären har
medverkat under handläggningen av
skuldsaneringsärendet.

Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I
det första steget, som i huvudsak lämnas utanför det
lagreglerade området, skall gäldenären själv försöka
träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer.
Gäldenären skall därvid kunna få råd och anvisningar
av kommunen. Om detta inte lyckas, skall gäldenären
hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna
ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan
frivillig skuldsanering avses att gäldenären
tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett
förslag till skuldsanering som godtas av samtliga
borgenärer. Kronofogdemyndigheten skall fastställa
ett sådant förslag. Om någon borgenär motsätter sig
förslaget, skall kronofogdemyndigheten överlämna
ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg kan
besluta om tvingande skuldsanering. En skuldsanering
enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med en
betalningsplan för gäldenären. En sådan
betalningsplan innebär att gäldenären under en
period av som regel fem år skall leva på
existensminimum och att betalningsförmågan därutöver
skall komma borgenärerna till godo.

Skuldsaneringslagen har varit föremål för
utvärderingar i olika sammanhang. Under år 1995
erhöll Konsumentverket regeringens uppdrag att
utvärdera skuldsaneringslagens tillämpning i steg 1
och steg 2. Utvärderingen skulle påtala eventuella
behov av ändringar i lagen. Uppdraget redovisades
hösten 1996 i rapporten 1995/96:34 Utvärdering av
skuldsaneringslagen.

År 1995 utförde Riksdagens revisorer en granskning
av skuldsaneringslagens tillämpning. Granskningen
resulterade i rapporten Tillämpningen av
skuldsaneringslagen (1995/96:3). Rapporten
remissbehandlades, och därefter anmälde revisorerna
i början av år 1996 sin granskning till riksdagen
med vissa förslag (förs. 1995/96:RR9). Förslagen
handlade bl.a. om Riksskatteverkets styrfunktioner
gentemot kronofogdemyndigheterna och om åtgärder som
kan förebygga behov av skuldsanering.

Som ett led i beredningen av Riksdagens revisorers
förslag och de i det dåvarande ärendet aktuella
motionerna anordnade utskottet den 3 december 1996
en offentlig utskottsutfrågning angående
erfarenheterna av tillämpningen av
skuldsaneringslagen. Vad som framkom vid
utfrågningen finns redovisat i lagutskottets
betänkande 1996/97:LU6 s. 28.

Därefter har olika frågor med anknytning till
skuldsaneringslagen varit föremål för riksdagens
behandling med anledning av såväl regeringsförslag
som motioner. Sålunda beslutade riksdagen hösten
1997 en ändring i skuldsaneringslagen av innebörd
att ett beslut om skuldsanering på gäldenärens
begäran skall kunna omprövas även så att det totala
belopp gäldenären skall betala enligt beslutet skall
kunna ändras vid oförutsedda händelser eller då det
finns synnerliga skäl (prop. 1996/97:166, bet.
1997/98LU1, rskr. 1997/98:23). Våren 1998 behandlade
riksdagen motioner från den allmänna motionstiden
som rörde frågor om de allmänna villkoren för
skuldsanering och om hanteringen av studieskulder
vid skuldsanering (bet. 1997/98:LU14). Riksdagen
behandlade frågor om skuldsanering senast våren 2000
med anledning av motioner från allmänna motionstiden
(bet. 1999/2000:LU17, rskr. 198). Spörsmålen gällde
ett nytt skuldsaneringsförfarande och hanteringen av
privat pensionssparande vid skuldsanering.
Sistnämnda motion ledde till ett tillkännagivande
från riksdagens sida om en översyn av hur privat
pensionssparande hanteras av de tillämpande
myndigheterna i skuldsaneringsförfarandet. Enligt
vad utskottet erfarit bereds nu denna fråga i
Regeringskansliet.

Frågor om budgetrådgivning och skuldsanering har
även behandlats av Konsumentpolitiska kommittén, som
den 3 april 2000 avslutade sitt arbete genom att
överlämna slutbetänkandet (SOU 2000:29) Starka
konsumenter i en gränslös värld. I betänkandet
föreslås bl.a. att en renodling av arbetsuppgifterna
mellan kommunerna och kronofogdemyndigheterna bör
ske. Kommunernas uppgifter bör därvid begränsas till
i huvudsak information och budget- och
skuldrådgivning. Det innebär, anför kommittén, att
t.ex. förhandlingar med borgenärer om frivillig
skuldsanering inte i första hand bör vara en fråga
för den kommunala budgetrådgivaren, utan en uppgift
för kronofogdemyndigheten. I betänkandet föreslår
Konsumentpolitiska kommittén också att
Konsumentverket och övriga berörda myndigheter bör
vidta åtgärder som syftar till att långsiktigt
förebygga behovet av skuldsanering. Betänkandet
bereds nu i Regeringskansliet med sikte på en
konsumentpolitisk proposition under våren 2001.
Därutöver bör nämnas att det inom Nordiska
ministerrådet pågår vissa överväganden om
möjligheterna att ge skuldsaneringsbeslut som
meddelats i något av de nordiska länderna
rättsverkan inom Norden.

När det gäller ärendeutvecklingen framgår det av
Riksskatteverkets årsredovisning för år 1999 att
antalet till kronofogdemyndigheterna inkomna
skuldsaneringsärenden år 1996 var 5 300. År 1997 var
motsvarande antal 3 600. År 1998 inkom sammanlagt 3
400 skuldsaneringsärenden till
kronofogdemyndigheterna och år 1999 uppgick antalet
sådana ärenden till 3 200. Vidare framgår av
årsredovisningen för år 1999 att
kronofogdemyndigheten år 1996 beslutade om frivillig
skuldsanering i 578 ärenden medan antalet beslut av
domstol om tvingande skuldsanering uppgick till 818.
Motsvarande siffror för år 1997 var 671 respektive
946. För 1998 var motsvarande siffor 828 respektive
651. År 1999 beslutade kronofogdemyndigheterna om
frivillig skuldsanering i 1 024 fall medan antalet
beslut om tvingande skuldsanering uppgick till 599.
Enligt vad utskottet nu inhämtat från
Riksskatteverket uppgick under år 2000 till
kronofogdemyndigheterna inkomna
skuldsaneringsärenden till 3 520 och antalet beslut
om frivillig skuldsanering uppgick till 1 337. År
2000 överlämnades 1 504 ärenden till tingsrätt
jämfört med 924 under år 1999. Antalet beslut av
domstol om tvingande skuldsanering uppgick under år
2000 till 590 st.

I sammanhanget kan påpekas att man vid
skuldsaneringslagens tillkomst beräknade att det
årligen skulle komma in 12 000 ärenden per år till
kronofogdemyndigheterna (prop. 1993/94:123 s. 186).

Revisorernas förslag

I Riksdagens revisorers rapport (1999/2000:11)
Tillämpningen av skuldsaneringslagen konstateras att
handläggningstiderna vid flera kronofogdemyndigheter
ökat trots att antalet ansökningar om skuldsanering
blivit färre än vad som förväntades vid
skuldsaneringslagens tillkomst år 1994.
Ärendebalanserna vid kronofogdemyndigheterna är
också fortsatt höga. Det är framför allt tiden för
handläggning hos kronofogdemyndigheterna från
beslutet att inleda skuldsanering fram till beslutet
att fastställa skuldsaneringen eller att överlämna
ärendet till tingsrätten som i många fall är för
lång. I rapporten konstateras vidare att i stort
sett samtliga kommuner uppfyller skyldigheten att
tillhandahålla ekonomisk rådgivning. Olikheterna är
dock stora i fråga om kvaliteten på rådgivningen och
stödet till de skuldsatta. Revisorerna påtalar även
de långa handläggningstiderna hos kommunerna
beträffande skuldsaneringsärenden. Kommunernas
insats under steg 1 tenderar, enligt revisorerna,
att likna den utredning som kronofogdemyndigheterna
gör i den lagreglerade delen av förfarandet varför
ett dubbelarbete många gånger sker. En bidragande
orsak till långa handläggningstider och dubbelarbete
vid kommunerna anges vara de fall där gäldenären
inte har några medel alls att erbjuda borgenärerna,
de s.k. nollbuden, men där gäldenären ändå på grund
av lagens krav tvingas att försöka nå en frivillig
uppgörelse med borgenärerna. Dessa ärenden leder
sällan till uppgörelser i steg 1 men utgör en stor
andel av skuldsaneringsbesluten. Enligt rapporten
innebär den nuvarande ordningen en otydlig roll- och
ansvarsfördelning mellan kommunen och
kronofogdemyndigheten.

Mot bakgrund av det anförda konstaterar Riksdagens
revisorer i sitt förslag till riksdagen (förs.
2000/01:RR4) att de långa handläggningstiderna i
skuldsaneringsärenden hos såväl kommunerna som
kronofogdemyndigheterna länge varit ett
uppmärksammat problem. Tingsrätternas hantering,
anförs det, förlänger inte nämnvärt hanteringen, men
för skuldsatta som behöver gå igenom samtliga steg i
processen upplevs denna som mycket tung och lång.
Enligt revisorerna är det nödvändigt att renodla
kommunens och kronofogdemyndighetens roller i
skuldsaneringsförfarandet så att onödigt
dubbelarbetet undviks. Därför bör budget- och
skuldrådgivarnas stödjande funktion i steg 1 betonas
liksom kronofogdemyndighetens huvudsakliga ansvar
för utredningen i steg 2. Revisorerna pekar på att
Riksskatteverket tillsammans med
kronofogdemyndigheterna på senare tid deltagit i ett
projekt som syftar till kortare handläggningstider
hos kronofogdemyndigheterna. En åtgärd som därvid
övervägts är att ställa högre krav på gäldenärens
ansökan om skuldsanering (se RSV Rapport 2000:11,
Kronofogdemyndigheternas hantering av
skuldsaneringsärenden - ändrade rutiner). En annan
åtgärd som enligt revisorerna är värd att överväga
är ett slopande av kravet att gäldenären själv skall
söka nå en uppgörelse med borgenärerna som materiell
förutsättning för att skuldsanering skall beviljas,
i vart fall för de s.k. nollbudens del.

När det gäller tingsrättens roll anser revisorerna
att någon omedelbar översyn av arbetsfördelningen
mellan kronofogdemyndigheten och tingsrätten inte
behövs. Däremot finns enligt revisorerna ett behov
av att bättre följa upp tingsrätternas
ärendehantering.

Revisorerna har i sin granskning behandlat även
frågan om information och stöd till gäldenärerna.
Enligt revisorerna behövs stöd och hjälp under hela
den tid ett skuldsaneringsförfarande pågår. Därför
måste enligt revisorerna Riksskatteverket och
Konsumentverket klara ut sinsemellan vilken roll
kronofogdemyndigheterna respektive kommunerna skall
ha för stödet till gäldenärerna. Ett tydligt ansvar
för Konsumentverket att följa verksamheten i
kommunerna är enligt revisorerna nödvändigt.

Med hänsyn till det anförda föreslår Riksdagens
revisorer att regeringen ger Konsumentverket och
Riksskatteverket i uppdrag att följa upp
ärendehanteringen och handläggningstiderna i
skuldsaneringsärenden hos kommunerna och
kronofogdemyndigheterna. Dessa myndigheter bör
årligen återrapportera utvecklingen till regeringen.
Vidare föreslås att regeringen, i syfte att förenkla
förfarandet, överväger en ändring i
skuldsaneringslagen när det gäller betydelsen av
gäldenärens egna ansträngningar att få till stånd en
uppgörelse med borgenärerna innan en skuldsanering
beviljas. Regeringen bör också överväga lämpliga
åtgärder för att följa upp tingsrätternas
ärendehantering i syfte att få ett bättre underlag
för eventuella ändringar beträffande hanteringen.

I fråga om information och stöd till gäldenärerna
under skuldsaneringsförfarandet föreslår revisorerna
att regeringen uppdrar åt Riksskatteverket och
Konsumentverket att tillsammans finna lämpliga
former för information och stöd till gäldenärerna
såväl före som under och efter skuldsaneringen.
Vidare föreslår revisorerna att regeringen ger
Konsumentverket det övergripande ansvaret för
information och stöd till kommunernas budget- och
skuldrådgivare. Slutligen föreslår revisorerna att
Rikskatteverket och Konsumentverket tillsammans med
Finansinspektionen utvecklar det förebyggande
arbetet för att motverka överskuldsättning hos
hushållen.

Motionerna

Tanja Linderborg m.fl. (v) instämmer i motion L3 i
stort med de förslag som Riksdagens revisorer lägger
fram. Motionärerna ser mycket positivt på
skuldsaneringsmöjligheten men vill samtidigt betona
betydelsen av förebyggande åtgärder och
restriktivitet med kreditgivningen. I motionen
framhålls att det är onödigt hårt att den skuldsatte
skall behöva belastas av en uppgift om skuldsanering
som kreditupplysning i tre år efter avslutad
skuldsanering. Det kan äventyra gäldenärens
rehabilitering och en lagändring bör göras på denna
punkt. I motionen yrkas ett tillkännagivande med
denna innebörd.

I motion L4 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)
konstateras att Riksdagens revisorer, trots dess
kritik mot skuldsaneringslagens tillämpning,
egentligen inte föreslår några genomgripande
reformer av förfarandet. Det naturliga borde, enligt
motionen, ha varit en grundlig analys av huruvida
skuldsaneringssystemet blivit utformat på ett
adekvat sätt. Det svenska förfarandet med tre steg
som innefattar kommun, kronofogdemyndighet och
tingsrätt är unikt internationellt sett.
Motionärerna pekar på att Insolvensutredningen år
1991 lämnade ett förslag till ett
skuldsaneringsförfarande som hämtade sina grunddrag
från Danmark där skuldsanering skett under många år
på ett kostnadseffektivt och snabbt sätt. Förslaget
går ut på att domstolen förordnar en god man som
biträder gäldenären med upprättande av en stat och
upptar förhandlingar med borgenärerna där detta ter
sig meningsfullt. Gode mannen kan vända sig till
tingsrätten för att få skuldsaneringen slutförd om
inte en uppgörelse träffas med samtliga borgenärer.
I jämförelse med ett sådant skuldsaneringsförfarande
är, enligt motionen, det gällande svenska systemet
inte bara kostsamt och tidskrävande utan dessutom
synnerligen kränkande för gäldenären. I motionen
anförs att kronofogdemyndigheterna är exekutiva
myndigheter som typiskt sett inte lämpar sig för det
slags beredningsarbete och den hjälp och stöd till
gäldenärer som ett skuldsaneringsförfarande innebär.
Även kommunerna är, enligt vad som anförs i
motionen, olämpliga att biträda en gäldenär i en
skuldsaneringssituation med hänsyn till att
kommunerna inte har vare sig kompetens eller motiv
för att biträda i de juridisk-tekniska frågor som en
skuldsanering med nödvändighet innefattar. Navet i
ett skuldsaneringsförfarande måste därför enligt
motionen vara domstolen, som får förordna en god man
för att biträda gäldenären. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
skuldsaneringslagen bör revideras i enlighet med
Insolvensutredningens förslag.

Stig Rindborg m.fl. (m) påpekar i motion L302 att
skuldsaneringslagen tillkom under förhållanden då
den dåliga samhällsekonomin hade försatt många
enskilda i en prekär ekonomisk situation. Lagen har
visat sig inte vara ändamålsenlig och är alltför
byråkratisk. Personer som har ingått borgen för
gäldenärens skulder kan på ett oacceptabelt sätt
komma i kläm i det nuvarande skuldsaneringssystemet,
eftersom en skuldsanering inte inverkar på
borgenärernas rätt gentemot borgensmannen.
Skuldsaneringslagen sänder enligt motionärernas
mening ut fel signaler om betydelsen av att göra
rätt för sig. I motionen anförs att ett
skuldsaneringssystem måste bygga på att
fordringsägarna får möjlighet att i ett enkelt
lagreglerat system medverka till uppgörelser med
gäldenären. Mot den nu redovisade bakgrunden bör
enligt motionen den nuvarande skuldsaneringslagen
upphävas. Härigenom kan icke oväsentliga besparingar
uppnås. I stället bör, enligt motionen, åtgärder för
att komma tillrätta med överskuldsättning hos
enskilda inordnas i den allmänna
obeståndslagstiftningen. Ett sätt är att inrätta ett
institut med god man eller rekonstruktör som får
till uppgift att söka nå uppgörelser med
borgenärerna genom ackord, avbetalningsplan eller
liknande. En sådan ordning skulle, anförs det, vara
en hjälp för enskilda människor och deras
fordringsägare förenat med minsta möjliga byråkrati
och kostnader.

I motion L305 av Kenth Högström (s) framhålls att
många personer som drabbades av ekonomiska
svårigheter i finanskrisens spår fortfarande dras
med stora skulder. Enligt motionären är det tyvärr
betydande skillnader i insatser och engagemang
mellan kommunerna när det gäller att hjälpa och
stödja de skuldtyngda. Kronofogdemyndigheternas och
domstolarnas handläggning av skuldsaneringsärenden
är också långdragen och mycket betungande för
gäldenärerna. De brister och problem i
skuldsaneringsförfarandet som framkommit vid
Riksdagens revisorers granskning bör enligt motionen
föranleda omedelbara åtgärder från regeringens sida
i syfte att bl.a. förkorta handläggningstiderna,
förbättra informationen om skuldsaneringslagen och
förebygga överskuldsättning. Även myndighetsansvaret
behöver enligt motionen klarläggas. I motionen yrkas
ett tillkännagivande med denna innebörd.

Enligt motion L301 av Maria Larsson och Ragnwi
Marcelind (båda kd) har skuldsaneringslagen varit
till nytta för många med skuldproblem. Det finns
dock vissa tveksamheter i lagen. Bl.a. anser
motionärerna att reglerna för vad gäldenären får
förbehålla sig bör göras förmånligare liksom
hanteringen av studieskulder i systemet. I motionen
yrkas att en översyn bör göras av
skuldsaneringslagen i syfte att förbättra
gäldenärens möjligheter att ekonomiskt klara av en
skuldsanering.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill i likhet med tidigare framhålla att
skuldsaneringsinstitutet är ett värdefullt
instrument för att skapa rimliga förhållanden för
enskilda människor som är så skuldsatta att de inte
inom överskådlig tid kan betala sina skulder. Enligt
utskottets mening har behovet av en lagreglerad
ordning för skuldsanering i syfte att komma
tillrätta med privatpersoners överskuldsättning
snarast befästs. Utskottet vill peka på att antalet
ansökningar hos kronofogdemyndigheten, efter att
under flera år ha visat en vikande trend, under år
2000 ökat i antal med 10 % i hela landet jämfört med
föregående år. Vidare bör framhållas att antalet av
kronofogdemyndigheten beslutade skuldsaneringar
kontinuerligt ökat sedan skuldsaneringslagen
infördes; år 2000 uppgick ökningen jämfört med år
1999 till 31 %. En allt större andel av
ansökningarna om skuldsanering leder också till
beslut av kronofogdemyndigheten om att inleda
skuldsanering. Riksdagens revisorer konstaterar
dessutom att de gäldenärer som erhåller
skuldsanering blir skuldfria och rehabiliterade.

Riksdagens revisorers granskning och remissvaren
visar emellertid på brister i
skuldsaneringsförfarandet och i hanteringen av
skuldsaneringsärenden. Trots att rättsläget numera
till följd av flera domstolsavgöranden i stora delar
får anses klarlagt föreligger problem i form av
långa handläggningstider hos
kronofogdemyndigheterna. Det råder också oklarhet om
rollfördelningen mellan kommunerna och
kronofogdemyndigheterna. Många gånger sker
dubbelarbete i de två första stegen av
skuldsaneringsförfarandet på så sätt att kommunerna
utför ett utredningsarbete som rätteligen bör
ankomma på kronofogdemyndigheterna.

Utskottet nödgas således konstatera att tidigare
uttalade förhoppningar om att handläggningstiderna
hos kronofogdemyndigheterna liksom i de övriga
stegen av förfarandet skulle komma att minska i takt
med att personalens erfarenhet av skuldsanering ökar
och att rättsläget klarnar inte infriats. En
bidragande orsak till problemen är säkert att
skuldsaneringsärendena blivit mer komplicerade än
vad som antogs vid skuldsaneringslagens tillkomst.
Som revisorerna framhåller är risken naturligtvis
stor, om tendensen med ett ökande ärendeantal hos
kronofogdemyndigheterna står sig, att förhållandena
förvärras om inga åtgärder vidtas.

Skuldsaneringslagen har nu varit i kraft i snart
sju år. Som framgått av redovisningen ovan har det
under denna tid skett ett flertal utvärderingar på
olika håll av lagens tillämpning. Skilda frågor med
anknytning till skuldsaneringsinstitutet har också
vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. Vidare
pågår för närvarande vissa överväganden i
Regeringskansliet. Antalet domstolsavgöranden på
området är numera stort. Utskottet kan sålunda
konstatera att det föreligger ett omfattande
erfarenhetsmaterial. Även om kritiken mot
skuldsaneringsförfarandet i mångt och mycket är
överensstämmande är emellertid erfarenhetsmaterialet
så omfångsrikt att det bereder betydande svårigheter
att få överblick och dra säkra slutsatser på
grundval av detta.

Mot denna bakgrund anser utskottet att tiden nu är
mogen för en förutsättningslös, samlad och
övergripande uppföljning och utvärdering av
tillämpningen av skuldsaneringslagen. Det får
ankomma på regeringen att ta initiativ till ett
sådant arbete och att bestämma de närmare formerna
för detta. En naturlig utgångspunkt för
utvärderingen är det nu aktuella granskningsarbetet
av Riksdagens revisorer och de frågeställningar som
aktualiseras genom motionerna i ärendet. Av
betydelse är också, enligt utskottets mening,
tidigare utvärderingar av tillämpningen av
skuldsaneringslagen och tidigare ställningstaganden
från riksdagens sida liksom de överväganden som nu
pågår i vissa frågor i Regeringskansliet.
Utvärderingen bör därutöver uppmärksamma även andra
frågor som kan komma att aktualiseras under arbetets
gång.

Utskottets ställningstagande innebär att utskottet
inte kan ställa sig bakom kravet i motion L302 att
skuldsaneringslagen bör upphävas. Däremot bör vad
som i övrigt anförs i motionen beaktas i den
kommande utvärderingen.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
delvis bifall till Riksdagens revisorers förslag
samt med delvis bifall till samtliga motioner i
ärendet, som sin mening ge regeringen till känna.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Förslag till riksdagen

I förslag till riksdagen 2000/01:RR4 föreslår
Riksdagens revisorer att riksdagen fattar följande
beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.1 om
uppföljning av ärendeutvecklingen och
handläggningstiderna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.2 om
information och stöd till gäldenärerna.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.3 om den
administrativa hanteringen i tre steg.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad revisorerna anfört i avsnitt 2.4 om
Konsumentverkets ansvar för uppföljning och stöd
till kommunerna och det förebyggande arbetet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:

Utvärdering av skuldsaneringslagen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad utskottet anfört om en utvärdering av
skuldsaneringslagen. Riksdagen bifaller därmed
delvis Riksdagens revisorers förslag samt motionerna
2000/01:L3, 2000/01:L4, 2000/01:L301, 2000/01:L302
och 2000/01:L305.

Stockholm den 6 mars 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c) och Ana
Maria Narti (fp).