Utvärdering av fastighetsmäklarlagen, m.m.

Betänkande 1997/98:LU15

Lagutskottets betänkande 1997/98:LU15

Utvärdering av fastighetsmäklarlagen, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1997/98
LU15

Sammanfattning

I betänkandet redovisas en av utskottet initierad utvärdering av
fastighetsmäklarlagen. Vidare behandlar utskottet två motioner som gäller olika
frågor om fastighetsmäklare.
I ärendet har inkommit skrivelser från bl.a. Kammarkollegiet,
Fastighetsmäklarnämnden, Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund, Villaägarnas
Riksförbund, Högskolemäklarföreningen och Vellinge Fastighetsförmedling. Vidare
har en utfrågning ägt rum med företrädare för Kammarkollegiet och
Fastighetsmäklarnämnden. Utskottet har uppvaktats i ärendet av företrädare för
Länia företagsförmedling.
Med anledning av vad som framkommit vid utvärderingen av
fastighetsmäklarlagen förordar utskottet ett tillkännagivande till regeringen
som innebär bl.a. att den organisatoriska ordning som valts för
tillsynsfunktionen bör ses över.
Utskottet förordar vidare, med bifall till ett motionsyrkande, ett
tillkännagivande om en ändring i fastighetsmäklarlagen av innebörd att den som
förmedlar en företagsöverlåtelse där en fastighet ingår i rörelsen själv skall
kunna - utan att vara registrerad fastighetsmäklare - hantera
förmedlingsuppdraget utan att säljaren nödgas vända sig även till en
fastighetsmäklare.
Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden, (m) respektive (c).

Motionerna

1997/98:L501 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en förbättrad tillsynsorganisation i fastighetsmäklarlagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utbildningskrav för fastighetsmäklare vid nyregistrering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en klarare gränsdragning för fastighetsmäklares uppgifter,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till företagsmäklarlag i linje
med vad som anförts i motionen.
1997/98:Bo219 av Cinnika Beiming m.fl. (s) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att undersöka möjligheten till införandet av auktorisation av
fastighetsmäklare.

Utskottet

Allmän bakgrund
Före 1984 ställde samhället inga krav på den som ville ägna sig åt
fastighetsmäklaryrket. Den som så önskade kunde dock ansöka om auktorisation
hos en handelskammare. Reglerna för sådan frivillig auktorisation hade
fastställts i en kungörelse år 1947. Genom lagen (1984:81) om
fastighetsmäklare, som trädde i kraft den 1 juli 1984, infördes både
näringsrättsliga och civilrättsliga regler för fastighetsmäklare. Samtidigt
upphörde ordningen med den frivilliga auktorisationen.
Riksdagen behandlade redan hösten 1988 en motion med yrkande om bl.a. en
översyn av fastighetsmäklarlagen (se bet. 1988/89:LU1). I motionen framhölls
att lagen inte hade fått den effekt som var åsyftad. Motionen
remissbehandlades, varvid så gott som samtliga remissinstanser förordade en
översyn av lagen. Vid sin behandling av motionen fann utskottet att det var
angeläget att de problem som har yppat sig vid den praktiska tillämpningen av
lagen undanröjs och att en översyn av lagen därför borde komma till stånd i
lämpligt sammanhang. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna.
Den av riksdagen begärda översynen bedrevs inom Justitiedepartementet och
redovisades i departementspromemorian (Ds 1992:87) Ny fastighetsmäklarlag.
Promemorian låg efter remissbehandling till grund för regeringens proposition
1994/95:14 med förslag till en ny fastighetsmäklarlag. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1994/95:LU33 tillstyrkte utskottet - med vissa justeringar
- regeringens lagförslag (rskr. 258). Den nya fastighetsmäklarlagen (1995:400)
trädde i kraft den 1 oktober 1995.
De nya bestämmelserna syftar i första hand till att förstärka skyddet för
enskilda som anlitar fastighetsmäklare och den nya lagen är därför, på samma
sätt som den gamla, tvingande till förmån för konsumenter. Den nya lagen
innebär genomgripande förändringar av de näringsrättsliga reglerna. Flera
bestämmelser har tillkommit i syfte att effektivisera registrerings- och
tillsynsfunktionerna och att åstadkomma en förbättrad kontroll av lagens
efterlevnad. Det arbete med registrering och tillsyn som enligt 1984 års lag
sköttes av länsstyrelserna har nu samlats på en hand och överförts till en för
ändamålet särskilt inrättad myndighet, Fastighetsmäklarnämnden. I propositionen
angavs att nämnden skall utgöra en egen myndighet men att dess kansligöromål
skall skötas av Kammarkollegiet, som också skall tillhandahålla den personal
som bereder och föredrar ärendena inför nämnden. I fråga om den närmare
regleringen av nämndens sammansättning och dess arbetsformer hänvisades i
propositionen till att dessa frågor skulle komma att närmare regleras
förordningsvis.
Fastighetsmäklarförordningen (1995:1028) innehåller regler bl.a. om
registrering av fastighetsmäklare, om avgifter, om utbildningskrav och om
mäklares skyldighet att teckna försäkring för den skadeståndsskyldighet som kan
drabba honom i hans förmedlingsverksamhet. Av förordningen (1995:1029) med
instruktion för Fastighetsmäklarnämnden framgår att nämnden är en central
förvaltningsmyndighet för registrering av och tillsyn över fastighetsmäklare
samt att nämndens uppgifter är de som anges i fastighetsmäklarlagen och i
fastighetsmäklarförordningen. Det anges vidare att nämnden särskilt skall
inrikta sin verksamhet på att fastighetsmäklarna följer god
fastighetsmäklarsed, att information sprids om vad god fastighetsmäklarsed
innebär samt att fastighetsmäklarna har en god utbildning för sin uppgift. I
fråga om organisationen föreskrivs att nämnden skall bestå av ett visst högsta
antal ledamöter, som utses av regeringen för en bestämd tid. En av ledamöterna
skall vara ordförande och en vice ordförande. Dessa två skall vara jurister och
ha domarerfarenhet. Vidare anges att Kammarkollegiet skall utföra nämndens
kansligöromål enligt avtal mellan nämnden och kollegiet. I övrigt upptar
förordningen regler om verksförordningens tillämplighet och om ärendenas
handläggning.
Fastighetsmäklarnämnden har beslutat om föreskrifter om registrering av
fastighetsmäklare. De utkom från trycket den 30 september 1996 i
Kammarkollegiets författningssamling (KAMFS 1996:1, FMN 1996:1). Föreskrifterna
innehåller närmare anvisningar om vilka bevis som skall fogas till en ansökan
om registrering, om kunskapskrav i form av praktisk och teoretisk utbildning
samt regler för kunskapsprov. Nya sådana föreskrifter har trätt i kraft den 1
januari 1998 (KAMFS 1997:1, FMN 1997:1).
När det gäller förutsättningarna för registrering har kravet på den sökandes
allmänna lämplighet skärpts genom att ett uttryckligt redbarhetsrekvisit har
införts i lagen. Vidare har numera endast den som har för avsikt att vara
yrkesverksam som fastighetsmäklare rätt att bli registrerad och att
vidmakthålla registreringen. Till registreringen är kopplad en skyldighet att
ha en ansvarsförsäkring som täcker den skadeståndsskyldighet som kan drabba en
mäklare som åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen.
Den nya lagen innehåller flera nya civilrättsliga regler som tar sikte på hur
en mäklare skall utföra sina förmedlingsuppdrag. Den grundsyn som genomsyrar
flera av dessa regler är att en mäklare skall uppträda som en i princip
opartisk mellanman som både köpare och säljare skall kunna ha förtroende för.
Mäklarna är ålagda en i lagen särskilt inskriven skyldighet att - i enlighet
med vad som följer av god fastighetsmäklarsed - iaktta både säljarnas och
köparnas intresse när de fullgör sina uppdrag. I konsekvens med den regeln
gäller ett förbud för mäklare att som ombud företräda en säljare eller en
köpare. Undantag från det förbudet görs dock för begränsade åtgärder i den mån
god fastighetsmäklarsed medger det. Vidare gäller ett förbud mot s.k.
självinträde. En mäklare skall inte ha rätt att utnyttja sin ställning genom
att själv träda in som köpare eller genom att till någon närstående förmedla en
fastighet som han har i uppdrag att förmedla. Det är inte tillåtet för mäklare
att bedriva handel med fastigheter. Inte heller är det enligt den nya lagen
möjligt att förena mäklarverksamhet med annan verksamhet, om denna är ägnad att
rubba förtroendet för mäklarens oberoende ställning.
En mäklare skall - liksom tidigare - utföra sitt uppdrag i enlighet med god
fastighetsmäklarsed. Begreppet god fastighetsmäklarsed utvecklas och får sitt
närmare innehåll i praxis. Skriftlig form är numera obligatorisk för alla
uppdragsavtal. När det gäller lagens tillämpningsområde har rättsläget
klarlagts genom en ny regel om förmedling av utomlands belägna fastigheter.
Regeln innebär att mäklarlagen blir tillämplig oavsett var fastigheten är
belägen, om en väsentlig del av förmedlingsuppdraget utförs i Sverige.
En straffbestämmelse har införts för den som yrkesmässigt förmedlar fastig-
heter utan att vara registrerad.
I lagstiftningsärendet uttalade utskottet sin tillfredsställelse över att
tillsynsfrågorna - som tidigare låg på länsstyrelserna - genom den nya lagen
samlats på en hand. Att så sker var enligt utskottets mening en av de
viktigaste förutsättningarna för att ett effektivt tillsynsarbete skall kunna
bedrivas. Vidare framhöll utskottet att det är angeläget att
utbildningsfrågorna uppmärksammas i tillräcklig grad. De förhållandevis
blygsamma krav som tidigare ställts på den som önskar registrera sig som
fastighetsmäklare kunde enligt utskottets mening inte bibehållas. Utskottet
utgick från att utbildningskraven för nyregistrering som fastighetsmäklare
successivt kommer att höjas och att en sådan utveckling initieras snarast
möjligt (bet. 1994/95:LU33).

Utvärderingen av fastighetsmäklarlagen
Sedan några år ankommer det på utskotten att i större utsträckning än tidigare
följa upp riksdagens beslut och att medverka till att utvärderingar av
resultatet av verksamheter inom respektive utskotts beredningsområde kommer
till stånd (se Riksdagsutredningens delbetänkande 1993/94 Reformera
riksdagsarbetet 1 och bet. 1993/94:KU18). Lagutskottet har sedan hösten 1993
bedrivit flera utvärderingsprojekt, och utskottet beslöt i mars 1996 att inleda
tre nya projekt. Ett av dem gällde en utvärdering av fastighetsmäklarlagen.
Utskottet konstaterade i det sammanhanget att - även om den nya fastig-
hetsmäklarlagen då hade varit i kraft endast ett halvt år - det fanns anledning
att närmare studera hur den nya tillsynsverksamheten har organiserats och hur
det löpande arbetet bedrivs och att i någon form utvärdera effekterna av den
nya lagstiftningen och att bedöma om syftet har uppnåtts. Av särskilt intresse
ansåg utskottet det vara att studera hur nämnden kompenserar för den lokala
förankring och den lokalkännedom som länsstyrelserna representerade enligt den
tidigare gällande ordningen. En annan fråga av särskilt intresse var enligt
utskottet hur Fastighetsmäklarnämnden motsvarar förväntningarna på en aktiv
tillsyn, dvs. egna initiativ till generella tillsynsåtgärder, vid sidan av det
arbete som föranleds av inkomna anmälningar. Vidare framhöll utskottet att även
hanteringen av utbildningskraven var ett område som borde följas upp utan
dröjsmål.
Utskottet uppdrog åt en arbetsgrupp att genomföra utvärderingsprojektet.
Arbetsgruppen, som bestod av ledamöter, sammanlagt sju, från samtliga inom
utskottet representerade partier, inledde sitt arbete under hösten 1996.
Gruppen har sammanträtt vid sju tillfällen och vid sammanträdena har
representanter för Fastighetsmäklarnämnden och de närmast berörda
organisationerna på området beretts tillfälle att redovisa erfarenheterna av
den nya lagstiftningen. Förutom representanterna från Fastighetsmäklarnämnden
har företrädare för Konsumentverket, Mäklarsamfundet,
Fastighetsmäklarförbundet, Sparbanken Fastighetsbyrå, Svensk
Fastighetsförmedling och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund lämnat synpunkter
till utvärderingsgruppen. Arbetsgruppen redovisade sitt uppdrag i en rapport
till utskottet - 1995 års fastighetsmäklarlag, slutredovisning av
utvärderingsuppdraget - i juni 1997.
De synpunkter som arbetsgruppen muntligen - och i viss mån skriftligen - fick
del av utgör sammantaget ett relativt omfattande material. Många och till stor
del kritiska synpunkter fördes fram när det gäller tillsynsfrågorna. I övrigt
är det i huvudsak utbildningsfrågor som togs upp, förutom viss kritik mot
enskilda lagbestämmelser. I rapporten har arbetsgruppen redovisat huvud-
punkterna i den kritik som fördes fram.
Som utgångspunkt för sina ställningstaganden hänvisar gruppen dels till att
den enligt sitt uppdrag haft att ägna särskild uppmärksamhet åt tillsyns- och
utbildningsfrågorna, dels till de särskilda uttalanden i dessa frågor som
utskottet, enligt vad som framgår av den tidigare redovisningen, uttalade vid
riksdagsbehandlingen av lagstiftningsärendet. Arbetsgruppen erinrar vidare om
att det i de överväganden som låg bakom införandet av en generell
samhällskontroll över yrkesverksamma mäklare särskilt framhölls det betänkliga
i att olämpliga personer utövar yrket med tanke på den ansvarsfulla uppgift som
mäklaren har gentemot de köpare och säljare som anlitar dem (prop. 1983/84:16
s. 9). Bland de överväganden som låg bakom det konstaterade behovet av en
förstärkning av tillsynsfunktionen erinrar arbetsgruppen om följande som
anfördes i den remissbehandlade promemoria med förslag till ny
fastighetsmäklarlag:
Lagens civilrättsliga regler och den praxis som har utbildats kring begreppet
god fastighetsmäklarsed är viktiga styrmedel som i stort sett fungerar när de
gäller de mäklare som arbetar seriöst. Dessa utgör den övervägande delen av
mäklarkåren. Det är emellertid allmänt känt att det finns ett icke obetydligt
antal mäklare som i olika hänseenden kraftigt avviker från godtagbar standard.
Deras verksamhet innebär inte bara en fara för de säljare och köpare som kommer
i kontakt med dem. De bidrar också till att ge mäklarkåren som helhet ett
oförtjänt dåligt anseende. För denna grupp av mäklare, liksom för dem som ägnar
sig åt mäklarverksamhet utan att ha rätt till det (genom registrering), räcker
varken lagregler eller handlingsregler, baserade på god fastighetsmäklarsed.
Erfarenheterna med mäklarlagen visar att en väl fungerande tillsynsfunktion är
en nödvändig förutsättning för att syftet med lagstiftningen skall tillgodoses.
Den tillsynsverksamhet som kan bedrivas med nuvarande resurser har visat sig
vara klart otillräcklig. Det krävs en kraftig förstärkning för att komma till
rätta med oseriösa mäklare (Ds 1992:87 s. 32-33).
Arbetsgruppen, som delar den i promemorian redovisade synen på
tillsynsfunktionens centrala betydelse för att syftet med lagstiftningen skall
kunna tillgodoses, tar från den utgångspunkten ställning, mot bakgrund av de
olika frågor som aktualiserades under utvärderingsarbetet, till frågan om
tillsynsfunktionen fått en ändamålsenlig utformning. Arbetsgruppen understryker
att det inte varit dess uppgift att granska Fastighetsmäklarnämnden eller
nämndens sätt att utföra sina uppgifter. Den har i stället utifrån konstaterade
faktiska förhållanden haft att ta ställning till om tillsynsfunktionen är
utformad på ett ändamålsenligt sätt för att tillgodose syftet med lagen.
Arbetsgruppen tar därefter upp frågan om den valda organisationsmodellen,
innebärande att Kammarkollegiet utför nämndens kansligöromål enligt avtal
mellan nämnden och kollegiet, är förenlig med ett effektivt tillsynsarbete.
Från Fastighetsmäklarnämnden har framförts att den rådande ordningen, som
innebär att kollegiet avdelar en del av sina anställda för handläggningen av
nämndens ärenden, är problematisk och att den bl.a. innebär att nämnden är en
myndighet utan myndighetschef och utan egen personal.
Att döma av vad som i sammanhanget har framkommit är det enligt arbetsgruppen
uppenbarligen förenat med betydande problem att det skall ankomma på
Kammarkollegiet att både sköta Fastighetsmäklarnämndens kansligöromål och
tillhandahålla den personal som bereder och föredrar ärendena inför nämnden.
Att nämnden inte själv har möjlighet att rekrytera handläggande personal med
bästa möjliga kompetens för arbetet är olyckligt, liksom att nämnden inte
heller har något direkt inflytande på personalens kompetensutveckling.
Handläggningen av tillsynsärenden är en ansvarsfull uppgift som kan vara
förenad med ingripande verkningar för de mäklare som berörs. Av den som skall
handlägga tillsynsärenden måste därför krävas både kunskaper i juridik och
kunskaper om de i många hänseenden speciella förhållandena i mäklarbranschen.
Utan sådana kunskaper kan uppgiften knappas skötas på bästa sätt.
Även andra myndigheter än Fastighetsmäklarnämnden är knutna till Kam-
markollegiet i organisatoriskt hänseende. Arbetsgruppen konstaterar att
Statskontoret för närvarande utreder dessa myndigheters ställning och att en
rapport över den utredningen är att vänta till det kommande halvårsskiftet.
Arbetsgruppen, som anser att slutsatserna i Statskontorets rapport bör
avvaktas, nöjer sig med konstaterandet att den valda organisationsmodellen i
sin nuvarande utformning inte synes vara förenlig med ett effektivt
tillsynsarbete.
När det gäller nämndens sammansättning noterar arbetsgruppen att avsikten
varit att en representant för branschen skall ha säte i nämnden, men att någon
sådan ledamot ännu inte hade utsetts när verksamheten varit i gång i ett och
ett halvt år. Som skäl för det förhållandet anfördes att de två större
branschorganisationerna, Mäklarsamfundet och Fastighetsmäklarförbundet, inte
kunnat enas om en lämplig person att föreslå. Från branschhåll har riktats
kritik mot att nämnden saknat kunskap bl.a. om mäklarnas arbetsvillkor och att
detta gått ut över kvaliteten på nämndens beslut.
Arbetsgruppen finner att den kritik som framförts från flera håll är befogad.
Det kan, enligt gruppens mening, inte anses rimligt att det inom nämnden, som
har att i tillsynsärendena fatta beslut som kan innebära förbud för enskilda
mäklare att arbeta inom yrket, inte finns någon ledamot som har erfarenheter
och ingående kunskaper om mäklarnas arbetsvillkor och om förhållandena inom
branschen i övrigt. I sammanhanget finns det anledning att erinra om att en
riktig förståelse för och tolkning av mäklarlagstiftningens faktiska innebörd i
realiteten förutsätter sådana insikter, eftersom lagen i stora delar anknyter
till det i praxis utvecklade och ständigt föränderliga begreppet ?god
fastighetsmäklarsed?.
Arbetsgruppen uttalar förståelse för de problem som anförts när det gäller
svårigheterna att få branschföreträdarna att nominera en gemensam kandidat till
ledamot i nämnden. Frågan är enligt arbetsgruppens mening av så grundläggande
betydelse att ytterligare dröjsmål med en lösning inte kan vara acceptabel.
Beträffande handläggningstiderna konstaterar arbetsgruppen att
Fastighetsmäklarnämnden startade sin verksamhet den 1 oktober 1995 utan att det
egentligen funnits tid för planering och förberedelser för den verksamhet som
skulle bedrivas. Vidare anser arbetsgruppen det naturligt att upprättandet av
ett centralt register var en prioriterad uppgift vid starten. Arbetet med att
lägga samman de olika länsstyrelsernas uppgifter, vilka inte var enhetligt
utformade, krävde dessutom omfattande arbetsinsatser. Detta arbete, som alltså
kom i gång först sedan nämnden övertagit ansvaret för registreringen och
tillsynen, är, såvitt arbetsgruppen kan bedöma, en viktig orsak till att
ansvarsärendena redan från början kom att behandlas i en alltför långsam takt.
Detta faktum kan enligt arbetsgruppens mening inte vederlägga den omfattande
kritik som har riktats mot alltför långa handläggningstider. Genomsnittliga
handläggningstider på uppemot ett halvt år är under inga omständigheter
acceptabla. En skyndsam och effektiv handläggning är nämligen enligt
arbetsgruppens mening i första hand en rättssäkerhetsfråga för den mäklare
ärendet gäller och det är därför angeläget att det snarast skapas
förutsättningar för en effektivare ordning. Nuvarande förhållanden tyder
snarast på att nämndens kansli inte är dimensionerat för de behov som
föreligger. En bidragande orsak kan vara att varken nämnden eller den
handläggande personalen har tidigare erfarenhet av mäklarfrågor. Enligt
arbetsgruppen måste orsakerna till den rådande situationen skyndsamt analyseras
och åtgärdas.
I arbetsgruppens uppdrag ingick att studera bl.a. hur nämnden kompenserar för
den lokala förankring och den lokalkännedom som länsstyrelserna tidigare
representerade. En annan fråga var hur Fastighetsmäklarnämnden motsvarar
förväntningarna på en aktiv tillsyn, dvs. egna initiativ till generella
tillsynsåtgärder vid sidan av det arbete som föranleds av inkomna anmälningar.
I dessa delar konstateras att Fastighetsmäklarnämnden inte har ägnat resurser
åt andra tillsynsfrågor än de som har aktualiserats genom direkta anmälningar
till nämnden. Inte heller har några omständigheter framkommit som tyder på att
nämnden har byggt upp rutiner för att hämta in information om lokala
förhållanden i olika delar av landet. I det sammanhanget erinras om att det
enligt propositionen varit regeringens avsikt att nämnden, förutom att den på
eget initiativ skall bevaka och följa upp även de lokala förhållandena på
fastighetsmäklarområdet (prop. 1994/95:14 s. 27), skall ta till vara de
teoretiska och praktiska kunskaper som finns inom mäklarbranschen. Regeringen
har vidare ansett att nämnden genom samarbete med de stora
mäklarorganisationerna och med hjälp av deras lokalavdelningar över hela landet
skall kunna få kännedom om förhållandena på en viss ort eller inom ett visst
område (prop. s. 25).
Enligt arbetsgruppen är det otillfredsställande att Fastighetsmäklarnämnden
inte bedrivit ett aktivt tillsynsarbete vid sidan av handläggningen av de
ärenden som initieras genom anmälningar till nämnden. Det kan enligt arbets-
gruppen inte uteslutas att denna brist leder till att missförhållanden inom
branschen förblir oupptäckta och utom räckhåll för åtgärder. Även i nu
behandlat hänseende synes den rådande situationen i vart fall till viss del
bero på att nämndens kansli är underdimensionerat. Bristen på erfarenhet från
mäklarområdet inom nämnden kan även här vara en bidragande orsak.
De civilrättsliga bestämmelserna om hur en mäklare skall utföra sitt uppdrag
kompletteras i fastighetsmäklarlagen som inledningsvis nämnts med en hänvisning
till begreppet god fastighetsmäklarsed. Enligt lagen skall mäklaren utföra sitt
uppdrag omsorgsfullt och i allt iaktta god fastighetsmäklarsed. God
fastighetsmäklarsed får sitt närmare innehåll genom praxis som utbildats inom
branschen, genom domstolsavgöranden och inte minst genom
Fastighetsmäklarnämndens avgöranden i tillsynsärenden. I fråga om begreppet god
fastighetsmäklarsed anför arbetgruppen följande.
En hänvisning till god fastighetsmäklarsed kräver, för att den skall vara
meningsfull och ha en reell innebörd, att information av betydelse för
förståelsen av begreppet görs tillgänglig för alla yrkesverksamma mäklare.
Särskilt viktigt är att nytillkomna beslut och avgöranden som innebär en
förändring av eller komplettering till vad som tidigare gällt snabbt blir
tillgängliga för alla som berörs. Utan en sådan informationsspridning fungerar
inte lagstiftningen i en så central del av lagen som när det gäller kravet på
hur mäklarens uppdrag skall utföras på det sätt som förutsatts.
Ansvaret för uppgiften att sörja för informationsspridningen måste ligga på
Fastighetsmäklarnämnden. Ett väl fungerande och flexibelt regelverk när det
gäller mäklarnas uppdrag förutsätter enligt arbetsgruppens mening mer aktiva
insatser och resurser för att sprida kunskapen om den närmare innebörden av
begreppet god fastighetsmäklarsed. Ett fruktbart samarbete med de stora
mäklarorganisationerna, som har lång erfarenhet av nu diskuterade frågor, borde
kunna komma till stånd.
Arbetsgruppen tar också upp frågor rörande förhållandet mellan
Fastighetsmäklarnämnden och Konsumentverket. Företrädare för Konsumentverket
hade inför arbetsgruppen i fråga om rollfördelningen mellan verket och nämnden
ansett att det på sikt inte finns anledning till dubbelarbete med
mäklarfrågorna. När nämnden har kommit i gång kan det därför enligt verket
finnas anledning att göra om nämnden till en mer utpräglad
konsumentorganisation och föra över de konsumentskyddande åtgärderna på området
från verket till nämnden. Konsumentverket bör dock även fortsättningsvis
behålla ansvaret för marknadsföringsfrågorna.
Enligt arbetsgruppens mening finns det anledning till invändningar mot den
syn som Konsumentverkets företrädare gett uttryck för. Arbetsgruppen anför
följande. Det kan visserligen hävdas att ett av fastighetsmäklarlagstiftningens
viktigaste syften är att skydda enskilda i deras egenskap av säljare och köpare
av fastigheter. Man får emellertid inte bortse från att Fastighetsmäklarnämnden
på ett ingripande sätt har inflytande, inte blott över arbetsvillkoren för en
hel yrkeskår, utan även över vilka som skall ges tillträde till yrket,
respektive vilka som kan anses ha förverkat sin rätt att vara verksamma inom
yrket. Detta innebär enligt arbetsgruppens mening att Fastighetsmäklarnämnden i
den löpande verksamheten har att ta ställning i en rad skilda frågor som, i
vart fall inte enbart, innefattar konsumentskyddsaspekter. Hänsynstaganden till
enskilda intressen på säljar- och köparsidan måste enligt arbetsgruppen ses som
en av flera faktorer som nämnden exempelvis i ett tillsynsärende har att ta
ställning till. En mer renodlad konsumentskyddande verksamhet kan därför enligt
arbetsgruppens mening inte anses ligga i linje med Fastighetsmäklarnämndens
grundläggande uppgifter.
De rent konsumentstödjande insatserna på området bör därför enligt
arbetsgruppen som hittills ankomma på Konsumentverket. Om ett sådant
självständigt agerande från Konsumentverkets sida bör vara förenat med att
Konsumentverket företräds i Fastighetsmäklarnämnden bör enligt arbetsgruppen
övervägas närmare. En omständighet som måste beaktas i det sammanhanget är att
Konsumentverket, på samma sätt som övriga myndigheter, har en skyldighet enligt
6 § fastighetsmäklarförordningen att till Fastighetsmäklarnämnden anmäla om
verket anser att det finns anledning att varna en mäklare eller att återkalla
mäklarens registrering. Denna skyldighet, som enligt arbetsgruppen kan ses som
en naturlig del av verkets arbete för att ta till vara konsumenternas
intressen, synes enligt arbetsgruppen inte utan vidare vara förenlig med att
verket är representerat i nämnden, som har att fatta beslut med anledning av
inkomna anmälningar.
Arbetsgruppen konstaterar att Fastighetsmäklarnämnden har lagt ned ett
omfattande arbete på utbildnings- och examinationsfrågorna. Med anledning av
att den gamla ordningen för utbildning och prövning av blivande
fastighetsmäklare upphörde att gälla den 1 juli 1996, har nämnden utfärdat
övergångsvisa föreskrifter, innebärande bl.a. en skärpning av kunskapskraven
och att nämnden själv anordnar centrala skriftliga prov. Föreskrifterna trädde
i kraft den 1 oktober 1996 och gäller till utgången av 1997. För tiden fr.o.m.
1998 har nämnden utarbetat ett förslag till en yrkesexamen för
fastighetsmäklare inom högskolan. I december 1996 begärde nämnden att
regeringen skall inrätta en fastighetsmäklarexamen med kunskapsfordringar om
sammanlagt minst 60 poäng enligt vad som närmare anges i det av nämnden
utarbetade förslaget. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande
inom Utbildningsdepartementet.
Arbetsgruppen konstaterar med tillfredsställelse att Fastighetsmäklarnämnden
- i enlighet med riksdagens uttalade intentioner - redan kort tid efter sin
tillkomst snabbt satte i gång arbetet med ett förslag till en höjning av
utbildningskraven för nyregistrering av fastighetsmäklare. Eftersom det arbetet
har lett till att ett färdigt förslag har remissbehandlats och nu bereds inom
Regeringskansliet, bör arbetsgruppen inte göra något eget ställningstagande i
frågan. De organisationer som har fört fram kritik mot Fastighetsmäklarnämndens
förslag till arbetsgruppen har också haft tillfälle att föra fram denna kritik
direkt till Utbildningsdepartementet under remissförfarandet. Synpunkterna
kommer därför att övervägas vid den fortsatta beredningen inom
Regeringskansliet.
Det fortsatta arbetet med utbildningsfrågorna bör enligt arbetsgruppen
avvaktas, och gruppen tar således inte någon ställning när det gäller
utbildningsfrågorna.
Viss kritik framfördes till arbetsgruppen, i huvudsak från
Fastighetsmäklarförbundet, beträffande enskilda bestämmelser i lagens
civilrättsliga delar. Arbetsgruppen anför i den delen följande. Arbetsgruppen
kan konstatera att förbundet i allt väsentligt fört fram samma kritik som vid
remissbehandlingen av den departementspromemoria (Ds 1992:87) som låg till
grund för utformningen av regeringens förslag till ny fastighetsmäklarlag. De
synpunkter som förbundet fört fram har således redan övervägts i
lagstiftningsarbetet. Vidare noteras att förbundet i de flesta fall inte har
fått stöd för sina synpunkter från de övriga organisationer som har lämnat
synpunkter till arbetsgruppen. Mäklarsamfundet har dessutom uppgivit att lagen
i de civilrättsliga delarna fungerar bra. Arbetsgruppen anser
sammanfattningsvis att det inte nu finns någon anledning att ta några initiativ
till ändringar av enskilda bestämmelser.
Som en generell sammanfattning av sina iakttagelser anser arbetsgruppen att
det inte har kommit fram några egentliga omständigheter som ger anledning att
överväga ändringar i den nya fastighetsmäklarlagen. Inte heller när det gäller
handläggningen av utbildningsfrågorna finns det - av skäl som redovisats -
anledning till något initiativ från riksdagens sida.
I övrigt anför arbetsgruppen följande. När det gäller förutsättningarna för
en effektiv tillsyn över mäklarna kan gruppen från skilda utgångspunkter notera
att de nuvarande förhållandena inte kan anses svara mot de intentioner som låg
bakom inrättandet av en ny och centralt organiserad tillsynsfunktion.
Arbetsgruppen har pekat på att det finns anledning att närmare överväga - när
Statskontoret har redovisat slutsatserna av den pågående översynen av de
myndigheter som organisatoriskt är knutna till Kammarkollegiet - om
Fastighetsmäklarnämndens verksamhet är anordnad på ett organisatoriskt lämpligt
sätt.
Kritik har riktats mot nämndens sammansättning och de långa
handläggningstiderna. Gruppen har vidare konstaterat att det saknas resurser
för ett aktivt tillsynsarbete vid sidan av vad som föranleds av gjorda
anmälningar och för att sprida information till mäklarna om begreppet god
fastighetsmäklarsed. Gruppen har även tagit upp frågan om rollfördelningen
mellan Fastighetsmäklarnämnden och Konsumentverket.
Med anledning av vad gruppen sålunda funnit och mot bakgrund av vad som i den
allmänna bakgrunden sagts om tillsynsfunktionens centrala roll för
lagstiftningens funktion måste gruppen konstatera att den nuvarande hanteringen
av tillsynsfrågorna inte kan anses motsvara de berättigade förväntningarna på
en förstärkt tillsyn som inrättandet av Fastighetsmäklarnämnden väckte.
Sammantaget innebär enligt gruppens uppfattning de anmärkningar som enligt den
gjorda redovisningen kan riktas mot tillsynsfunktionen att denna måste anses så
bristfällig att det av det skälet finns anledning att sätta i fråga om syftet
med lagstiftningen kan tillgodoses. Det är därför angeläget att
tillsynsfrågorna snarast ses över och att åtgärder vidtas för att säkerställa
en effektiv och ändamålsenlig tillsyn.

Motionerna
Agne Hansson m.fl. (c) tar i motion L501 upp frågor om bl.a. fastighetsmäklar-
lagen. Motionärerna begär förslag på en bättre tillsynsorganisation (yrkande 1)
och tillkännagivande om att full högskolekompetens bör gälla som krav för
registrering som fastighetsmäklare (yrkande 2). I motionen anförs vidare att
det finns vissa gränsdragningsproblem mellan fastighetsmäklarnas uppgifter och
annan mäklarverksamhet, som exempelvis förmedling av företag. I en
företagsöverlåtelse ingår inte sällan den fastighet som företaget driver sin
verksamhet i. Det råder delade meningar om huruvida en person som arbetar med
förmedling av företag också har rätt att - utan att vara registrerad
fastighetsmäklare - i sin verksamhet förmedla en företagsöverlåtelse där en
sådan fastighet ingår. Enligt motionärerna får det anses mycket långsökt att i
ett sådant fall koppla in två kategorier av mäklare för att
förmedlingsuppdraget skall kunna genomföras. En företagsmäklare bör vara
behörig att vid förmedling av en företagsöverlåtelse själv ombesörja hela
uppdraget också när den fastighet som hör till företagets verksamhet ingår i
överlåtelsen. Lagstiftningen bör vara utformad så att detta klart framgår.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (yrkande 3).
Motionärerna anser vidare att det borde finnas ett skydd för den enskilde
företagare som skall förvärva ett företag. Flera fall har visat att många
företagare, särskild små enskilda företagare, är utsatta för oseriösa mäklare
och drabbas svårt ekonomiskt när oegentligheter förekommer. Motionärerna pekar
på att en fastighetsförmedlare måste ha en ansvarsförsäkring som täcker
förluster på upp till 1,5 miljoner kronor vid varje skadetillfälle för såväl
köpare som säljare, medan en affärsmäklare inte har några sådana skyldigheter.
Det är enligt motionärerna otillfredsställande att det saknas ett
konsumentskydd för enskilda personer och företagare som vill förvärva eller
avyttra ett företag eller en enskild firma. De seriösa företagsmäklarna
upplever det likaså otillfredsställande att det inte finns en lagstiftning som
ger skydd och säkerhet också för deras verksamhet. Förmedling av fastigheter
respektive företag, som enligt motionärerna i grunden är samma typ av
verksamhet, bör omfattas av likformig lagstiftning. Med utgångspunkt i
fastighetsmäklarlagen bör därför en lag om företagsmäkling införas. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med ett sådant lagförslag (yrkande 4).
I motion Bo219 av Cinnika Beiming m.fl. (s) anses att samma krav som ställs
på den som förmedlar bostadsrätter bör ställas på den som förmedlar
hyresrätter. Motionärerna uppger att många bostadssökande har blivit lurade på
både lägenheter och pengar av halvskumma privata bostadsförmedlingar.
Motionärerna anser att samhället måste ha insyn i verksamheten om privata
bostadsförmedlingar skall få förekomma. Enligt motionärerna bör lagen ändras så
att liknande krav ställs på den som förmedlar hyreslägenheter som redan gäller
för den som förmedlar bostadsrätter. Regeringen bör utreda förutsättningarna
för att införa en sådan ordning (yrkande 9).

Utskottets ställningstaganden
Utskottet kan konstatera att arbetsgruppen pekat på förhållanden som enligt
gruppen innebär att den nya och centralt anordnade tillsynsfunktionen inte kan
anses motsvara de intentioner som låg bakom inrättandet av
Fastighetsmäklarnämnden. Arbetsgruppen lade fram sin rapport sommaren 1997 och
de faktauppgifter som gruppen redovisar är inte i alla delar aktuella. Det har
upplysts att nämnden begärt och erhållit extra medel för att arbeta av
ärendebalanserna. Ett särskilt projekt, som har bedrivits med den inriktningen
sedan januari 1997, har gett resultat. Vidare har - genom förordning
(1997:1183) med ändring i förordningen (1995:1029) med instruktionen för
Fastighetsmäklarnämnden - antalet ledamöter i nämnden, förutom ordförande och
vice ordförande, utökats från fyra till sex jämte fyra ersättare för dessa och
sedan halvårsskiftet 1997 ingår en ledamot med branscherfarenhet i nämnden.
Statskontoret har i september 1997 i rapporten (1997:7) Statens
nämndmyndigheter redovisat det utredningsuppdrag som arbetsgruppen hävisar
till. Med anledning av Statskontorets rapport övervägs nu inom
Regeringskansliet frågan om hur tillsynsfunktionen organisatoriskt skall vara
ordnad i fortsättningen. Vidare har utskottet erfarit att vad som inför
arbetsgruppen anfördes från Konsumentverkets sida om inriktningen på
Fastighetsmäklarnämndens arbete i framtiden inte längre är aktuellt.
Trots att förutsättningarna således i viss mån har förändrats, kvarstår vad
som enligt arbetsgruppens rapport framstår som det huvudsakliga problemet för
en effektivisering av tillsynsfunktionen, nämligen den valda
organisationsmodellen för Fastighetsmäklarnämndens verksamhet. Utskottet, som
erinrar om vad arbetsgruppen anför om nödvändigheten av en väl fungerande
tillsynsverksamhet för att syftet med lagstiftningen skall tillgodoses, delar
uppfattningen att den valda organisationsmodellen i sin nuvarande utformning
inte synes vara förenlig med ett effektivt tillsynsarbete. Även i de övriga
delar som berör tillsynsfrågorna ställer sig utskottet bakom arbetsgruppens
ställningstaganden. Detsamma gäller vad arbetsgruppen anfört om att
Konsumentverket företräds i Fastighetsmäklarnämnden.
När det gäller utbildningsfrågorna kan utskottet konstatera att beredningen
med anledning av det förslag till en fastighetsmäklarexamen som
Fastighetsmäklarnämnden lämnade till regeringen i december 1996 alltjämt pågår.
I likhet med arbetsgruppen finner utskottet inte anledning att föregripa
resultatet av de överväganden som pågår. Utskottet anser sig emellertid kunna
förutsätta att beredningsarbetet bedrivs med sikte mot den väsentliga höjning
av kunskapsnivån - innebärande krav på viss högskolekompetens - för
nyregistrerade mäklare som utskottet förordade vid behandlingen av förslaget
till den nya fastighetsmäklarlagen (se bet. 1994/95:LU33).
Sammanfattningsvis anser utskottet att en mer genomgripande översyn av
nämndens organisation är påkallad i syfte att effektivisera verksamheten. I
samband med detta bör även redovisas vilka effekter som uppnåtts beträffande
ärendebalansen och handläggningstiderna. Det bör ankomma på regeringen att i
lämpligt sammanhang för riksdagen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och
vilka resultat som uppnåtts. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av den
gjorda utvärderingen av 1995 års fastighetsmäklarlag bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Med detta ställningstagande får yrkandena 1 och 2 i motion L501 anses
tillgodosedda, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandena.
När det sedan gäller yrkande 3 i motion L501 har utskottet erfarit att
Fastighetsmäklarnämnden med anledning av en förfrågan har tagit ställning i den
rättstillämpningsfråga som motionärerna tar upp. Nämnden har därvid intagit
ståndpunkten att en förmedling av juridiska personer som är ägare av fastighet
eller förmedling av andelar i sådana personer inte är att betrakta som
fastighetsförmedling. Yrkesmässig förmedling av andra rörelser där fastighet
ingår bland tillgångarna är däremot enligt nämnden att betrakta som
fastighetsförmedling (Fastighetsmäklarnämndens protokoll nr 12/96, fört vid
sammanträde den 25 september 1996).
Utskottet delar - utan att för den skull sätta i fråga
Fastighetsmäklarnämndens uttalande om vad fastighetsmäklarlagen innebär i nu
aktuellt hänseende - motionärernas uppfattning att det inte kan anses vara en
rimlig ordning att den som står i begrepp att överlåta ett företag där en
fastighet ingår i överlåtelsen och som vill ha hjälp med förmedlingen, i vissa
fall skall vara tvingad att utöver en företagsmäklare även anlita en
fastighetsmäklare för förmedlingsuppdraget. Till detta kommer att det in i det
sista kan vara en öppen fråga huruvida företaget slutligen kommer att överlåtas
genom att ett bolag byter ägare eller överlåtelsen sker genom en försäljning av
bolagets s.k. inkråm. I det senare fallet krävs medverkan av en
fastighetsmäklare, men inte i det förra. Utskottet vill i sammanhanget erinra
om att huvudmomentet i en fastighetsmäklares förmedlingsuppdrag är att skaffa
fram lämpliga köparkandidater som säljaren kan träffa avtal med. Vid en
företagsförmedling är det i regel inte möjligt att separat förmedla den i
rörelsen ingående fastigheten till annan än den som köper rörelsen.
Förutsättningarna vid förmedlingen av en företagsöverlåtelse som inkluderar en
fastighet avviker enligt utskottets mening i så många väsentliga hänseenden
från förmedlingen av en renodlad fastighetsöverlåtelse att det saknas skäl att
upprätthålla en lagregel som i vissa fall innebär krav på en fastighetsmäklares
medverkan vid en företagsöverlåtelse. Regeringen bör därför i lämpligt
sammanhang återkomma till riksdagen med förslag till ändring i
fastighetsmäklarlagen i enlighet med det sagda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L501
yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
Beträffande yrkande 4 i motion L501vill utskottet uttala en viss förståelse
för de tankar som motionärerna för fram rörande förmedling av företag. I vart
fall framstår det som ändamålsenligt med skyddslagstiftning av något slag till
förmån för privatpersoner som avser att ge sig in i näringsverksamhet genom att
överta en befintlig rörelse. Utskottet saknar emellertid underlag för att
bedöma behovet av en lagstiftning av det slag som föreslås i motionen och utgår
från att regeringen tar de initiativ som kan vara motiverade om det konstateras
att ett sådant reellt behov föreligger. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion L501 yrkande 4.
Vad slutligen gäller motion Bo219 yrkande 9 finns det enligt utskottets
mening knappast några sakliga skäl för att ställa de relativt omfattande krav
som följer av fastighetsmäklarlagen på den som enbart förmedlar hyresrätter.
Den yrkesmässiga förmedlingen av hyresrätter för bostadsändamål torde nämligen
i huvudsak avse endast andrahandsupplåtelser. Erfarenheterna av den
verksamheten antyder emellertid att det kunde finnas skäl att överväga någon
form av samhällskontroll och regler av konsumentskyddsnatur även för
hyresförmedling. Utskottet utgår dock från att regeringen gör de överväganden
som kan vara aktuella, om det skulle visa sig föreligga ett behov av sådana
åtgärder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Bo219 yrkande 9.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande utvärderingen av fastighetsmäklarlagen
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande tillsynen enligt fastighetsmäklarlagen m.m.
att riksdagen avslår motion 1997/98:L501 yrkandena 1 och 2,
3. beträffande företagsmäklares behörighet
att riksdagen med bifall till motion L501 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. beträffande lagreglering av företagsförmedling
att riksdagen avslår motion 1997/98:L501 yrkande 4,
5. beträffande förmedling av hyreslägenheter
att riksdagen avslår motion 1997/98:Bo219 yrkande 9.

Stockholm den 3 mars 1998

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger
Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp),
Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin
(m).

Särskilda yttranden

1. Utvärderingen av fastighetsmäklarlagen
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin
(alla m) anför:
Lagutskottet har i sitt arbete tagit vara på möjligheten att arbeta via
utvärderingar av resultatet av verksamheter inom utskottets beredningsområde.
Vi anser att arbetet i samband med utvärderingen av mäklarlagen har bedrivits
på ett konstruktivt sätt, vilket inte minst framgår av den stora enighet som
råder beträffande innehållet i den rapport som arbetsgruppen redovisat och som
bildar underlag för utskottets betänkande. Vi beklagar dock den fördröjning som
varit, från det att rapporten presenterades till att den behandlades i
utskottet.
Vi har i och för sig ingen erinran mot det ställningstagande utskottet gjort
med anledning av arbetsgruppens rapport. Enligt vår mening borde dock utskottet
- med anledning av kritik som fördes fram till arbetsgruppen - ha behandlat
även frågan om vissa ändringar i fastighetsmäklarlagen.
När det gäller den nya bestämmelsen om att mäklare skall agera som i princip
opartiska mellanmän, borde utskottet ha slagit fast att den inte har inneburit
några större förändringar. Den nya mäklarlagen är nämligen i denna del onödig
och har skapat mer oro än klargöranden, eftersom mäklare som uppfyller kraven
på god fastighetsmäklarsed redan levde upp till vad lagstiftaren avsåg med
lagändringen.
Vidare borde utskottet ha redovisat ett bredare underlag för beskrivningen av
orsakerna till Fastighetsmäklarnämndens oförmåga att lösa sina uppgifter. Det
är visserligen helt riktigt att den organisatoriska modell som valts för
verksamheten utgör det främsta problemet, men enligt vår mening finns det även
andra orsaker till den otillfredsställande ordningen. Till stora delar är det
en fråga om ledningsfunktionerna inom nämnden.
Enligt vår mening borde utskottet också ha tagit upp problematiken kring de
auktorisationsformer som på privat initiativ förekommer inom branschen.
I sitt ställningstagande borde utskottet slutligen även ha berört det i den
nya mäklarlagstiftningen införda förbudet mot självinträde. Det finns nämligen
enligt vår mening skäl att skyndsamt analysera och åtgärda de problem som gör
sig gällande i sammanhanget.
Sammanfattningsvis anser vi att det funnits anledning för utskottet att ta
ett bredare initiativ än vad som skett och att de nämnda frågorna därvid borde
ha omfattats av det tillkännagivande som utskottet förordar.

2. Lagreglering av företagsförmedling
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anför:
Enligt vår mening bör det finnas ett lagreglerat skydd för enskilda och
småföretagare i samband med förvärv eller försäljning av ett företag eller en
enskild firma som förmedlas av företagsmäklare. Förutom att en sådan
lagstiftning kan innebära en viss säkerhet för köpare respektive säljare, kan
den också utgöra ett stöd för de seriösa företagsmäklarna i deras verksamhet.
Bortsett från att det i skilda hänseenden självfallet måste ställas olika krav
på fastighetsmäklare och företagsmäklare, finns det i grunden många likheter
mellan de båda verksamhetsslagen. Vi anser därför att det finns anledning att
överväga lagregler för företagsmäklare med utgångspunkt i vad som redan gäller
för fastighetsmäklarna.
Vi har dock stannat för att inte följa upp hemställan i motion L501 yrkande 4
med en reservation. Frågan har nämligen ett visst samband med den lagändring
som kommer att bli följden av att utskottet enhälligt ställt sig bakom ett
tillkännagivande om behovet av en viss precisering av företagsmäklarnas
behörighet, och vi anser att det finns anledning att avvakta den närmare
utformningen och effekterna av den lagändringen.