Utrikesutskottets betänkande med anledning av motioner rörande svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område

Betänkande 1975:UU11

Utrikesutskottets betänkande nr 11

UU 1975:11

Nr 11

Utrikesutskottets betänkande med anledning av motioner rörande
svenska initiativ på de mänskliga rättigheternas område

Motionerna

I motionen 1975:456 av herrar Adolfsson och Clarkson (m) hemställs att
riksdagen begär att regeringen tar initiativ som siktar till samma regler för
resor mellan Sverige och östländerna som nu gäller mellan vårt land och
de västeuropeiska länderna.

I motionen 1975:459 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) hemställs att
riksdagen uttalar sin allvarliga oro för åsiktsförföljelsen i Sovjet och andra
diktaturstater.

I motionen 1975:736 av herr Hjorth m. fl. (s) hemställs att riksdagen i
skrivelse till regeringen hemställer dels om att hög prioritet ges åt FNkonferensen
i Toronto om brottslighet och behandling av fångar, dels om
ytterligare svenska initiativ för att stärka det internationella rättsskyddet
mot tortyr.

I motionen 1975:1155 av fru Jonäng (c) hemställs att riksdagen som ett
stöd för fortsatt kraftfullt agerande i frågan om dödsstraffet som sin mening
uttalar nödvändigheten av att Sverige intensifierar sina ansträngningar i
de internationella organen för att avskaffa dödsstraffet i världen.

I motionen 1975:1161 av herr Nilsson i Agnäs (m) hemställs att riksdagen
beslutar att Sverige i FN och Europarådet väcker förslag syftande till att
medborgare i medlemsstaterna garanteras rätt att anlita internationell opartisk
jurist vid rättegång.

Utskottet

Ovannämnda motionsyrkanden angår frågor rörande tillämpningen av den
inom FN antagna deklarationen om de mänskliga rättigheterna samt övriga
internationella överenskommelser på detta område.

Utskottet lämnade vid fjolårets riksdag (UU 1974:5) nedan citerade redogörelse
för samarbetet inom FN på de mänskliga rättigheternas område.
Redogörelsen är fortfarande aktuell.

Under efterkrigstiden har det mellan nationerna vuxit fram ett samarbete,
som syftar till att i överenskommelser fastställa förpliktelser till iakttagande
av vissa mänskliga fri- och rättigheter. Detta samarbete vilar på en övertygelse
att kampen mot förtryck, diskrimination och sociala orättvisor inne

1 Riksdagen 1975. 9 sand. Nr 11

UU 1975:11

2

i länderna på längre sikt utgör en förutsättning för stabila och fredliga förhållanden
även mellan länderna.

Sverige deltar aktivt i det internationella arbete som pågår för att främja
skyddet av mänskliga rättigheter.

Alltsedan FN:s tillkomst har förhandlingar förts i världsorganisationen
i syfte att få till stånd internationella överenskommelser på de mänskliga
rättigheternas område. Ett första resultat uppnåddes 1948, när generalförsamlingen
antog en allmän.förklaring om mänskliga rättigheter. Förklaringen
omfattade rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet,
religionsfrihet, mötesfrihet, rätten till arbete, rimlig levnadsstandard,
undervisning, likhet inför lagen samt förbud mot slaveri, tortyr, godtyckligt
fängslande och diskrimination på grund av ras, hudfärg, kön m. m.
Förklaringen medförde inga rättsliga förpliktelser för staterna. Avsikten var
i stället att den skulle utöva ett moraliskt inflytande på medlemsstaternas
regeringar och den allmänna opinionen. Förklaringen har varit värdefull
som en ledstjärna förden internationella debatten och för det fortsatta arbetet
inom FN och andra organisationer.

Det fortsatta FN-arbetet resulterade 1966 i att generalförsamlingen godkände
två internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna. Den ena
av dessa innehåller de medborgerliga och politiska rättigheterna och kan
sägas motsvara 1948 års deklaration med vissa kompletteringar och preciseringar.
Genom konventionen åtar sig staterna ömsesidiga förpliktelser
att bereda skydd för alla människor. Konventionen ger staterna möjligheter
att inför en särskild FN-kommitté påtala om en annan stat inte fullgör
sina skyldigheter. För att ett förfarande inför FN-kommittén skall kunna
upptas mot en konventionsstat krävs emellertid enligt artikel 41 i konventionen
att denna stat har avgett en särskild förklaring att den erkänner
kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar härom.

Till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ansluter
sig ett s. k. fakultativt protokoll, som innehåller bestämmelser om rätt för
enskilda personer att besvära sig över kränkningar av de genom konventionen
garanterade rättigheterna. Protokollet gäller endast i förhållande till
de stater som har anslutit sig till detsamma.

FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna träder i kraft när 35
stater ratificerat dem. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter har ratificerats av 31 stater. Konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter har ratificerats av 30 stater. Endast 10 stater har
anslutit sig till det fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter.

Sverige har ratificerat konventionerna och har dessutom avgivit en förklaring
enligt artikel 41 om erkännande av FN-kommitténs behörighet i
samband med förfarande mot medlemsstat.

Vidare har Sverige anslutit sig till det fakultativa protokollet om rätt för
enskilda personer att besvära sig över kränkningar av de genom konventionen
garanterade rättigheterna.

Motionen 456 avser underlättandet av resor till och från öststaterna.
Enligt 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har
envar rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till

UU 1975:11

3

sitt eget land.

Samma rätt finns inskriven i 1966 års internationella konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter.

I praktiken är denna rätt i många länder mycket begränsad genom restriktioner
i fråga om tilldelning av pass och utresevisum eller av resevaluta.

Även rätten att inresa i andra länder samt att fritt röra sig där är underkastad
olika former av begränsningar på många håll.

Här nämnda begränsingar förekommer bl. a. i öststaterna, där dock situationen
varierar från land till land.

Hithörande frågor är föremål för särskild uppmärksamhet vid den europeiska
säkerhetskonferensen (ESK) som nu pågår i Genéve. Diskussionen
där av olika förslag för att lätta bestående restriktioner har visat skilda meningar
bland de deltagande länderna. En del väsentliga uppgörelser förefaller
dock kunna uppnås i fråga om förbättrade mänskliga kontakter över gränserna.
Det får betraktas som en framgång att dessa frågor vid konferensen
rönt erkännande som problem vilka kan bli föremål för internationella förhandlingar.

Utskottet utgår från att Sverige även i fortsättningen kommer att på såväl
det bilaterala som det multilaterala planet arbeta för att människor får fritt
röra sig över de nationella gränserna.

Motionen 456 får därmed anses besvarad.

Motionen 459 behandlar frågan om åsiktsförföljelser i vissa stater, däribland
särskilt Sovjetunionen.

Riksdagen har tidigare behandlat frågor om åsiktsförtryck och religionsförföljelser
i olika länder.

1973 års riksdag behandlade motionsyrkanden med samma innebörd. I
utskottets betänkande (UU 1973:6) redogjordes bl. a. för uttalanden av utrikesministern
av vilka framgick att sovjetiska vederbörande torde vara väl
medvetna om Sveriges inställning i vad gäller alla åtgärder som åsidosätter
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, däribland religionsfrihet.

Utskottet vill erinra om att Sverige har varit särskilt aktivt när frågan
om religionsfrihet har behandlats i FN. Bl. a. har Sverige yrkat på utarbetandet
av en särskild deklaration om religiös ofördragsamhet. Vid FN:s
generalförsamling 1974 framhöll den svenske delegaten bl. a. följande:

"Mot bakgrund av de upprörande rapporter om förföljelser av religiösa
minoriteter som ständigt strömmar in är det väsentligt att FN gör klart
att världssamfundet inte kan acceptera sådan inblandning i den enskildes
rätt till sin religion eller tro, inklusive icke-religiös tro. Från svensk sida
tillmäter vi frågan om religiös ofördragsamhet stor betydelse. Avskaffandet
av alla former av religiös ofördragsamhet är en fråga som varit uppförd
på generalförsamlingens dagordning i flera år. Framstegen har emellertid
låtit vänta på sig, eftersom generalförsamlingen många gånger nöjt sig med
att uppskjuta sitt ställningstagande i frågan till nästa möte. Detta har ifrån
svensk sida noterats med beklagande.”

UU 1975:11

4

Den svenske delegaten framhöll vidare att det är en viktig uppgift för
generalförsamlingen att göra en ny ansträngning att utan dröjsmål anta en
deklaration som riktar sig mot religiös ofördragsamhet. Arbetet att åstadkomma
en sådan deklaration berör inte bara regeringar utan också ett antal
frivilliga organisationer exempelvis Amnesty International och Kyrkornas
världsråd.

Utskottet, som noterar att Sverige sökt driva på utvecklingen inom FN
på detta område, förutsätter att regeringen liksom hittills kommer att begagna
varje lämpligt tillfälle för att redovisa den svenska opinionens reaktion inför
åsiktsförtryck och religionsförföljelser, i vilket land de än må förekomma.

Motionen 459 får därmed anses besvarad.

I motionen 736 förordas att regeringen ger prioritet åt FN-konferensen
i Toronto hösten 1975 om förhindrande av brottslighet och behandlingen
av lagbrytare. Vidare föreslås ytterligare initiativ för att stärka det internationella
rättsskyddet mot tortyr.

Utskottet vill erinra om att Sverige varit synnerligen aktivt för att inom
FN åstadkomma ett effektivt skydd mot tortyr. Efter framför allt svensk
tillskyndan antog generalförsamlingen år 1973 en resolution som innehöll
ett allmänt fördömande av tortyr och annan omänsklig och förnedrande
behandling. Efter det att frågan ytterligare behandlats av kommissionen
för de mänskliga rättigheterna antog generalförsamlingen hösten 1974 en
ny resolution med mera konkret innehåll. Generalsekreteraren uppmanades
att inför den tidigare nämnda konferensen i Toronto om kriminologiska
frågor inhämta medlemsstaternas synpunkter och sammanställa dessa. Enligt
resolutionen skall kriminologkonferensen uppmärksamma möjligheterna
att utveckla en etisk kod för polis och andra myndigheter med sikte
på att undvika tortyr och liknande behandling.

Konferensen skall vidare söka utforma särskilda regler för skydd mot
tortyr och därvid bl. a. studera frågan om läkares etik i sammanhanget.
Generalförsamlingen kommer att ta upp frågan på nytt efter Toronto-konferensen.

Utskottet har erfarit att Sverige avser att vid konferensen aktivt bidra
till att hithörande frågor kan ytterligare konkretiseras. Självfallet vore det
önskvärt om man kunde komma fram till en internationell överenskommelse
som inte bara stipulerar allmänna förbud utan även öppnar möjligheter
till någon form av internationell kontroll.

Sverige kommer vid Toronto-konferensen att representeras av en delegation
på regeringsnivå.

Motionen 736 får därmed anses besvarad.

1 motionen 1155 yrkas på ett riksdagsuttalande om att Sverige skall intensifiera
sina ansträngningar i internationella organ för att avskaffa dödsstraffet
i världen.

Utskottet vill erinra om att Sverige varit aktivt i FN sedan länge i denna
fråga. Den kom ursprungligen upp i FN år 1959 när generalförsamlingen

UU 1975:11

5

inledde en utredning om dödsstraffets tillämpning i olika länder. Omfattande
rapporter härom har sedan framlagts och ett antal resolutioner har antagits
av generalförsamlingen. Själva frågan om dödsstraffets vara eller inte vara
togs upp först år 1971. Dessförinnan hade generalförsamlingen, i en resolution
år 1968, utformat vissa principer avseende rätten att överklaga dödsdom,
rätten att begära nåd och rätten till juridiskt biträde i rättegångar
och i samband med överklagande av dom.

I generalförsamlingens resolution år 1971 uttalades som en allmän princip
att man gradvis skall minska användningen av dödsstraff och begränsa det
antal brott som kan leda till dödsstraff med sikte på att så småningom
avskaffa dödsstraffet i alla länder. En konkret rekommendation i detta avseende
har man emellertid inte kunnat enas om.

Av ett dokument som generalsekreteraren framlagt i år framgår att endast
32 stater har besvarat ett av honom utsänt frågeformulär om staternas syn
på dödsstraffet och deras rättstillämpning i detta hänseende. I sina konklusioner
säger generalsekreteraren att det är mycket tvivelaktigt huruvida
några framsteg gjorts i fråga om begränsningen av dödsstraffet. Tendensen
är dock inte entydig: det finns stater som begränsat användningen av dödsstraffet
och det finns exempel på motsatsen.

Inom FN-systemet är det ECOSOC som nu följer frågan och gör ytterligare
utredningar. Ärendet om dödsstraffets avskaffande väntas automatiskt återkomma
på generalförsamlingens dagordning i samband med att generalsekreteraren
framlägger en av församlingen tidigare begärd rapport om staters
praxis när det gäller benådning av dödsdömda m. m.

Ärendet har från svensk sida tagits upp också i Europarådets rådgivande
församling utan att dock en sakbehandling hittills har kunnat komma till
stånd.

Utvecklingen av detta ärende i FN och Europarådet visar att frågan om
dödsstraffet fortfarande är mycket kontroversiell.

Sverige är f. n. inte medlem i ECOSOC och har således inte möjlighet
att driva på det arbete som där pågår. Utskottet förutsätter emellertid att
regeringen utnyttjar de möjligheter som kan finnas att hålla i gång en konstruktiv
debatt inom berörda internationella organisationer samt att söka
påverka andra länders regeringar att som ett minimum låta sitt handlande
ledas av de principer som uppställts av FN:s generalförsamling år 1971.

Motionen 1155 torde därmed få anses besvarad.

I motionen 1161 yrkas att Sverige i FN och Europarådet väcker förslag
syftande till att medborgare i medlemsstaterna garanteras rätten att anlita
internationell opartisk jurist vid rättegång.

Utskottet vill erinra om att det i 1966 års konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter finns bestämmelser bl. a. om att envar som anklagas
för brott skall ha rätt

- att ha tillräcklig tid och möjlighet för förberedande av sitt försvar och
att kunna rådgöra med rättegångsbiträde som han själv utsett;

UU 1975:11

6

- att rannsakas i sin närvaro; att försvara sig personligen eller genom
juridiskt biträde som han själv utsett; att upplysas om sin rätt till juridiskt
biträde i händelse han inte har sådant; och att få juridiskt biträde anvisat
utan kostnad om han saknar medel för betalning.

Generalförsamlingen har vidare år 1973 antagit en resolution i vilken
formuleras vissa principer avseende likställdhet vid skipande av rättvisa.

Utskottet konstaterar att det sålunda redan finns internationella regler
på detta område bl. a. i ovannämnda konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter, vilken dock ännu inte trätt i kraft. Utskottet finner
att man från svensk sida bör verka för att dessa regler blir allmänt godtagna.
Motionen 1161 torde därmed få anses besvarad.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen anser motionen 1975:456 besvarad med vad utskottet
anfört,

2. att riksdagen anser motionen 1975:459 besvarad med vad utskottet
anfört,

3. att riksdagen anser motionen 1975:736 besvarad med vad utskottet
anfört,

4. att riksdagen anser motionen 1975:1155 besvarad med vad utskottet
anfört,

5. att riksdagen anser motionen 1975:1161 besvarad med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 15 maj 1975

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Närvarande: herr Arne Geijer i Stockholm (s), herr förste vice talmannen
Bengtson i Jönköping (c), herr Hernelius (m), fru Lewén-Eliasson (s), herr
Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s), Göransson
(s), Korpås (c), Åberg (fp), Nilsson i Stockholm (s), fru Frändås (s) och herr
Wijkman (m).

GOTAB 75 9584 S Stockholm 1975