Utrikesutskottets betänkande i anledning av motioner rörande svensk reaktion inför kränkningar av mänskliga rättigheter i olika länder

Betänkande 1974:UU5

Utrikesutskottets betänkande nr 5 år 1974 UU 1974:5

Nr 5

Utrikesutskottets betänkande i anledning av motioner rörande
svensk reaktion inför kränkningar av mänskliga rättigheter i olika
länder.

Motionerna

I motionen 1974:201 av herr Ahlmark (fp) hemställes att riksdagen måtte
uttala sin oro och kritik över behandlingen av den judiska befolkningsgruppen
i Sovjetunionen.

I motionen 1974:656 av herr Granstedt m. fl. (c) hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger sin önskan till känna att Sverige även fortsättningsvis
aktivt verkar för förbättrade förhållanden i Chile och för Chileflyktingar
i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 motionen 1974:1278 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (fp) föreslås att
riksdagen måtte uttala att Kungl. Maj:t i lämpliga former aktualiserar den
svåra situation som bl. a. kristna, kulturarbetare, judar och andra minoritetsgrupper
i Sovjetunionen befinner sig i och för vilka läget inger anledning
till oro.

I motionen 1974:1280 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) hemställes att
riksdagen uttalar att Kungl. Maj:t bör söka finna lämpliga former att förbättra
situationen för sådana religiösa grupper i Sovjetunionen och i andra delar
av världen, för vilka läget inger anledning till oro.

Utskottet

Motionerna berör möjligheterna att från svensk sida reagera inför kränkningar
av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen resp. Chile samt att vidta
åtgärder till hjälp för förföljda personer och grupper.

Under efterkrigstiden har det mellan nationerna vuxit fram ett samarbete,
som syftar till att i överenskommelser fastställa förpliktelser till iakttagande
av vissa mänskliga fri- och rättigheter. Detta samarbete vilar på en övertygelse
att kampen mot förtryck, diskrimination och sociala orättvisor inne
i länderna på längre sikt utgör en förutsättning för stabila och fredliga förhållanden
även mellan länderna.

Sverige deltar aktivt i det internationella arbete som pågår för att främja
skyddet av mänskliga rättigheter.

Alltsedan FN:s tillkomst har förhandlingar förts i världsorganisationen

1 Riksdagen 1974. 9 sami. NrS

UU 1974:5

2

i syfte att fö till stånd internationella överenskommelser på de mänskliga
rättigheternas område. Ett forsta resultat uppnåddes 1948, när generalförsamlingen
antog en allmän förklaring om mänskliga rättigheter. Förklaringen
omfattade rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet,
religionsfrihet, mötesfrihet, rätten till arbete, rimlig levnadsstandard,
undervisning, likhet inför lagen samt förbud mot slaveri, tortyr, godtyckligt
fängslande och diskrimination på grund av ras, hudfärg, kön m. m.
Förklaringen medförde inga rättsliga förpliktelser för staterna. Avsikten var
i stället att den skulle utöva ett moraliskt inflytande på medlemsstaternas
regeringar och den allmänna opinionen. Förklaringen har varit värdefull
som en ledstjärna för den internationella debatten och för det fortsatta arbetet
inom FN och andra organisationer.

Det fortsatta FN-arbetet resulterade 1966 i att generalförsamlingen godkände
två internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna. Den
ena av dessa innehåller de medborgerliga och politiska rättigheterna och
kan sägas motsvara 1948 års deklaration med vissa kompletteringar och
preciseringar. Genom konventionen åtar sig staterna ömsesidiga förpliktelser
att bereda skydd för alla människor. Konventionen ger staterna möjligheter
att inför en särskild FN-kommitté påtala om en annan stat inte fullgör
sina skyldigheter. För att ett förfarande inför FN-kommittén skall kunna
upptas mot en konventionsstat krävs emellertid enligt artikel 41 i konventionen
att denna stat har avgett en särskild förklaring att den erkänner
kommitténs behörighet att mottaga och pröva framställningar härom.

Till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ansluter
sig ett s. k. fakultativt protokoll, som innehåller bestämmelser om rätt för
enskilda personer att besvära sig över kränkningar av de genom konventionen
garanterade rättigheterna. Protokollet gäller endast i förhållande till
de stater som har anslutit sig till detsamma.

FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna träder i kraft när 35
stater ratificerat dem. Hittills föreligger 32 ratifikationer.

Sverige har ratificerat konventionerna och har dessutom dels avgivit en
förklaring enligt artikel 41 om erkännande av FN-kommitténs behörighet
i samband med förfarande mot medlemsstat.

Vidare har Sverige anslutit sig till det fakultativa protokollet om rätt för
enskilda personer att besvära sig över kränkningar av de genom konventionen
garanterade rättigheterna.

Bland de stater som ratificerat FN-konventionen återfinns även Sovjetunionen
och Chile, som emellertid inte avgett förklaringar enligt artikel
41 och inte heller anslutit sig till det fakultativa protokollet.

Inom FN pågår vidare ett arbete för att åstadkomma en deklaration om
avskaffande av alla former av religiös ofördragsamhet. Sverige har yrkat på
prioritet för detta arbete, som emellertid inte hittills lett till något resultat.

I detta sammanhang kan även nämnas den inom Europarådets ram an -

UU 1974:5

3

tagna europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, vilken varit i kraft
sedan 1953.

Slutligen är det av intresse notera att skyddet av mänskliga rättigheter
ingår bland de frågor som diskuteras mellan öst och väst vid den pågående
europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen. Där dryftas bl. a. olika förslag
till en deklaration om de principer som skall ligga till grund för samarbetet
mellan konferensstaterna. Skyddet av mänskliga fri- och rättigheter har
nämnts som en av dessa principer. Vidare behandlar konferensen frågan
om åtgärder för att främja kontakter över gränserna och denna diskussion
aktualiserar bl. a. den i FN-konventionen fastställda rättigheten för envar
att fritt lämna ett land, inräknat sitt eget.

Motionerna 201, 1278 och 1280 berör behandlingen av judar, vissa andra
religiösa och etniska minoritetsgrupper liksom vissa intellektuella, för vilka
läget inger anledning till oro. I motionen 1280 talas även om situationen
för religiösa grupper i andra delar av världen.

Den svenska inställningen till övergrepp mot judar och oliktänkande i
bl. a. Sovjetunionen har senast klargjorts av utrikesministern i ett anförande
i riksdagen den 13 december 1973 som svar på en enkel fråga. Utrikesministern
framhöll bl. a. följande.

Repressalier mot oliktänkande har i olika sammanhang varit föremål för
stark kritik i riksdagen.

Regeringens inställning har alltid varit att man härvid har att göra med
brott mot den allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs
av FN:s generalförsamling 1948 och som i sin andra artikel klart förbjuder
diskriminering av denna typ.

Svenska regeringens möjligheter att agera när det gäller företeelser av
detta slag är givetvis mycket begränsade. Men vi fördömer alla former av
förföljelser mot oliktänkande i vilket land det än gäller. Vi stöder strävandena
att genom internationella överenskommelser förhindra sådana förföljelser
och vi har sålunda 1971 ratificerat de konventioner rörande de mänskliga
rättigheterna som framgick ur den FN-deklaration jag nyss berörde.

Vår inställning är alltså klar. Sovjetregeringen torde genom regeringsuttalanden
i riksdagen i olika sammanhang vara väl medveten om Sveriges
inställning i vad gäller åtgärder som åsidosätter mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter.

Det framgick vidare av utrikesministerns inlägg i debatten att statsministern
vid två tillfällen särskilt fäst de sovjetiska myndigheternas uppmärksamhet
på den oro som den svenska regeringen känner i ett individuellt
fall av särskilt ömmande karaktär.

I ett svar på en enkel fråga i riksdagen den 2 maj 1974 uttryckte utrikesministern
förhoppningen att de inskränkningar i rätten för judar att
lämna Sovjetunionen som man syntes kunna konstatera under den senaste
tiden inte innebar någon ändring i Sovjetunionens politik i fråga om att

1* Riksdagen 1974. 9 sami. Nr 5

UU 1974:5

4

tillåta utvandring av judar.

Sveriges reaktion inför övergrepp i Sovjetunionen mot den intellektuella
oppositionen uttrycktes i statsministerns deklaration i riksdagen den 27 feb-,
ruari 1974. I denna deklaration som här nedan återges, instämde ledarna
för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet.

Vi lever i ett samhälle där medborgarna anser det som en självklar rättighet
att fritt ge uttryck åt sina åsikter. Det är tillgångar som vunnits i en sekellång
kamp. Vi får aldrig förslappas i försvaret av dessa rättigheter. Vi måste
samtidigt vara medvetna om att den politiska, sociala och tekniska utvecklingen
ändrar förutsättningarna för rättigheternas utövande. Försvaret för
dem måste anpassas därefter.

Under efterkrigstiden har det mellan nationerna vuxit fram ett samarbete,
som syftar till att i överenskommelser fastställa förpliktelser till iakttagande
av vissa mänskliga fri- och rättigheter. Detta samarbete vilar på en övertygelse
att kampen mot förtryck, diskrimination och sociala orättvisor inne
i länderna på längre sikt utgör en förutsättning för stabila och fredliga förhållanden
även mellan länderna.

Därför har vi anledning, och också rättighet, att ge uttryck åt indignation
och bestörtning då vi hör om enskilda människor eller grupper av människor
som utsätts för förföljelse därför att de ger uttryck åt sina uppfattningar
i litterära, historiska eller politiska frågor. Det är därför naturligt att vi starkt
reagerar mot utvisningen av Alexander Solzjenitsyn. En människa måste
ha rätten till sitt hemland, rätten att bo och verka i sitt eget land, att där
utveckla sin skapande gärning. Det är lika naturligt att vi med oro har
tagit del av uppgifter som kan tyda på att tvångsåtgärder planeras mot andra
framstående personligheter som utövar vetenskaplig och litterär verksamhet.
Jag tänker på en man som professor Sacharov. Det är inte oförenligt med
den viktiga principen om respekt för andra folk och deras samhällsförhållanden
om vi säger att vi med största uppmärksamhet följer myndigheternas
hållning i de fall jag nu särskilt nämnt på samma sätt som vi gör när det
gäller behandlingen av oliktänkande på andra håll. Jag är övertygad om
att jag därmed företräder en uppfattning som delas av en överväldigande
majoritet av det svenska folket.

Utskottet vill understryka att det är Sveriges rätt att reagera mot kränkningar
av elementära mänskliga rättigheter och friheter, i vilket land de
än må inträffa. Manifestationen i riksdagen av de fyra stora partierna i februari
illustrerar att denna uppfattning har brett stöd hos det svenska folket.

I motionen 656 påtalas de upprörande förföljelserna i Chile av människor
som befinner sig i opposition mot militärregeringen samt den tortyr och
allmänt omänskliga behandling som politiska fångar där utsätts för.

Motionärerna anser bl. a. att Sverige måste medverka till en internationell
opinion som tvingar militärregimen att frige alla politiska fångar i koncentrationslägren,
att stoppa övergreppen mot dem som tvingas ta sin tillflykt
till olika ambassader och att göra slut på förföljelserna av den politiska
oppositionen i landet. Vidare anför motionärerna att Sverige med kraft måste
verka i FN för att världsorganisationen tar ansvaret för de politiska flyk -

UU 1974:5

5

tingarnas framtid och att Sverige för egen del fortsätter att ge asyl till så
många flyktingar som möjligt samt aktivt arbetar på att förmå andra stater
att utvidga sin flyktingkvot.

Utskottet vill erinra om att Sverige i FN genom utrikesministerns anförande
i generalförsamlingen den 11 oktober 1973 tagit upp frågan om
utvecklingen i Chile. Utrikesministern framhöll bl. a. att medlemmarna av
den störtade regeringen hade fängslats, parlamentet upplösts, politiska partier
förbjudits, motståndsmän förföljts och dödats. Det var viktigt, menade utrikesministern,
att den våg av protester runt om i världen som händelserna
i Chile väckt inte tystnade. För FN och dess medlemsstater var det en
omedelbart tvingande uppgift att nu bistå förtryckets offer. En stor humanitär
insats behövdes för att ge flyktingarna av olika nationaliteter en fristad.
Medlemsstaterna borde lämna positiva svar på flyktingkommissariens vädjan
till dem att motta flyktingar från Chile, sade utrikesministern vidare.

I samband med förhandlingar med de stater som har fordringar i Chile
om en återbetalningsplan avseende Chiles utlandsskulder har bl. a. Sverige
påtalat bristen på respekten i Chile för grundläggande fri- och rättigheter.
Fastän politiska frågor normalt inte hör hemma i förhandlingar av detta
slag kunde deltagarna enas om ett uttalande som fäster uppmärksamheten
på den betydelse man tillmäter denna fråga.

Regeringen har på olika sätt sökt bistå offren för den chilenska regeringens
politik.

Sålunda har Sverige tagit emot över 900 flyktingar från Chile. Arbetet
för att ta emot ytterligare ömmande fall fortsätter. Även familjemedlemmar
till flyktingar som redan befinner sig här väntas till Sverige. En stor
del av flyktingarna hade ursprungligen getts asyl på den svenska ambassaden
i Santiago. Fortfarande bereder ambassaden skydd åt några personer som
tagit sin tillflykt dit efter militärkuppen och man hoppas att dessa skall
kunna sändas till Sverige. Regeringen har gett ett bidrag på 1,5 milj. kr.
till FN:s flyktingkommissarie till hjälp åt flyktingar som befinner sig i andra
länder. Vidare har genom SIDA utbetalats sammanlagt 2 milj. kr. i humanitärt
bistånd. Härav har Lutherhjälpen erhållit 1 milj. kr. och Svenska
röda korset 800 000 kr. för verksamhet i Chile. Vidare har 200 000 kr. lämnats
till den chilenska fredskommittén som bl. a. ger rättshjälp åt personer som
anklagats för politiska brott.

Regeringen har vidare anvisat 3 milj. kr. för ett stipendieprogram. Av
dessa medel kan bekostas 30 tjänster åt chilenska forskare samt stipendier
åt flyktingar från Chile i andra länder.

Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om sitt av riksdagen godkända
betänkande 1973:20. 1 detta framhölls bl. a. att det är angeläget att
regeringen fortsätter sina ansträngningar att undsätta människor som befinner
sig i en svår situation på grund av kuppen i Chile och liksom hittills
verkar för genomförandet av effektiva internationella hjälpåtgärder. Det till -

UU19745

6

lades att vi bör vara beredda att även lämna hjälp på längre sikt åt befolkningen
i Chile genom lämpliga kanaler samt att ställningstaganden till
formerna för sådan hjälp får ske när läget möjliggör detta.

Utskottet vill uttala sin oro över de kränkningar av mänskliga rättigheter
i Sovjetunionen, Chile och andra delar av världen som påtalats i motionerna
201, 656, 1278 och 1280.

I fråga om den judiska befolkningsgruppens situation i Sovjetunionen
vill utskottet även erinra om att denna fråga behandlats av Europarådets
rådgivande församling, som den 21 januari 1974 antagit en rekommendation
härom till ministerkommittén. Däri uppmanas medlemsregeringarna(genom
ministerkommittén) att söka påverka sovjetmyndigheterna att bidra till en
fortsatt förbättring av öst-västrelationerna i säkerhetskonferensens anda
genom att bl. a. förenkla och påskynda behandlingen av judars utreseansökningar,
genom att garantera att inga repressalieåtgärder vidtas mot de
sovjetiska judar som vill utnyttja sin elementära och av de mänskliga rättighetskonventionerna
sanktionerade rätt att utvandra, genom att ge den
judiska befolkningsgruppen de kulturella och religiösa rättigheter som tillkommer
denna i enlighet med artikel 123 i Sovjetunionens författning samt
genom att uttryckligen förbjuda antisemitisk propaganda i böcker och andra
publikationer.

Utrikesutskottet ansluter sig till den uppfattning som uttryckts i Europarådets
rådgivande församlings rekommendation, vars fullständiga text bifogas
till detta betänkande.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att regeringens inställning
ligger i linje med denna rekommendation liksom med de yrkanden som
framförts i motionerna.

Utskottet förutsätter att regeringen även framdeles kommer att uppmärksamt
följa utvecklingen i fråga om staters efterlevnad av FN:s förklaring
om de mänskliga rättigheterna samt övriga internationella överenskommelser
på detta område. Liksom hittills bör regeringen på lämpligt sätt reagera
mot förekommande kränkningar av individers fri- och rättigheter samt verka
för hjälp åt offer för förtryck och förföljelse.

Motionerna 1974:201,656, 1278 och 1280 torde få anses besvarade med
vad utskottet anfört.

Utskottet hemställer

att riksdagen anser motionerna 1974:201, 656, 1278 och 1280 besvarade
med vad utskottet anfört.

Stockholm den 7 maj 1974

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

UU 1974:5

7

Närvarande: herr Arne Geijer i Stockholm (s), fru tredje vice talmannen
Nettelbrandt (fp), herr förste vice talmannen Bengtson i Jönköping (c), herrar
Lange (s), Adamsson (s), fru Nilsson i Kristianstad (c), herrar Palm (s), Turesson
(m), Korpås (c), Hellström (s), Åberg (fp), fru Frändås (s), herrar
Hugosson (s) och Wijkman (m).

Särskilt yttrande

av herrar Lange, Adamsson, Palm, Hellström, fru Frändås och herr Hugosson
(s):

Ehuru vi ansluter oss till de värderingar av de nuvarande förhållandena
i Chile som görs i utskottets yttrande anser vi detta i ett väsentligt avseende
ofullständigt. Att Allenderegimens fall innebar ett tragiskt avbrott av en

l

löftesrik utveckling för Chiles folk utsägs sålunda icke i betänkandet.

Däremot behandlas i motion 656, som undertecknats av ett antal centerpartister,
bakgrunden till händelserna i Chile. Sålunda framhålls:
”Militärkuppen i Chile utgjorde ett av de allvarligaste bakslag för den
politiska demokratin som skett under de senaste åren. Därigenom bröts
ett mycket lovande försök att på demokratisk väg och med fredliga medel
bryta ned existerande klasskillnader och åstadkomma en ekonomisk utveckling
som skulle komma folket till godo.”

Indignationen över det inträffade kan uttryckas på olika sätt. Även utrikesministern
har i FN:s generalförsamling uppehållit sig vid bakgrunden
till den senaste utvecklingen i Chile. Han framhöll bl. a. att Salvador Allende
fått ge sitt liv då han arbetat för bättre sociala förhållanden för stora grupper
av sitt lands medborgare. Genom militärjuntans kupp avbröts brutalt den
löftesrika utvecklingen fram emot demokrati och social rättvisa.

Vi finner det beklagligt att utskottets majoritet inte velat ge utrymme
för dessa synpunkter i utskottets yttrande på s. 5.

UU 1974:5

8

Bilaga

Rekommendation 722 (1974) angående den judiska befolkningsgruppens situation
i Sovjetunionen

Församlingen,

1. som erinrar om sin rekommendation 632 (1971) angående den judiska
befolkningsgruppens situation i Sovjetunionen;

2. som med tillfredsställelse noterar att ett betydande antal sovjetiska
judar har erhållit tillstånd att lämna Sovjetunionen sedan början av 1971;

3. som emellertid är medveten om de fortsatta övergreppen mot sovjetiska
judar vilka ansöker om utresetillstånd samt om de många fallen
då sådana ansökningar utan giltigt skäl avslagits;

4. som är oroad över det allvarliga mänskliga lidande som foijer av att
familjer godtyckligt splittras;

5. som djupt oroas över de upprepade rapporterna angående polisövergrepp,
godtyckliga arresteringar och skådeprocesser mot medlemmar av den
judiska befolkningsgruppen i Sovjetunionen liksom över situationen för de
fångar som redan har dömts;

6. som oroas över faran för ytterligare aktioner mot sovjetiska medborgare
av judiskt ursprung vilka ansöker om utresetillstånd på grundval av den
allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och den internationella konventionen
angående avskaffandet av alla former av rasdiskrimination;

7. som oroas över de uttryck för s. k. antisionistisk propaganda i Sovjetunionen
vilka ofta inte kan skiljas från antisemitism och som lätt kan
framkalla latent antisemitism;

8. som vidare oroas över den fortsatta inskränkningen i sovjetiska judars
frihet att utöva sin religion, att upprätthålla judiskt kulturellt liv (böcker,
tidskrifter, teater m. m.) samt att i tryck använda eller att lära judiska språk
såsom jiddisch och hebreiska;

9. som uppmärksammar syftet med den pågående konferensen om europeisk
säkerhet och samarbete, samt i detta sammanhang särskilt kapitel
lil (”samarbete på humanitära och andra områden”) i de slutgiltiga rekommendationerna
från de föregående Helsingfors-samtalen;

10. rekommenderar att ministerkommittén uppmanar medlemsregeringarna
att söka påverka Sovjetmyndigheterna att bidra till en fortsatt förbättring
av öst-västrelationerna, och sålunda även att handla i den europeiska säkerhets-
och samarbetskonferensens anda:

I. genom att undanröja hinder för samt förenkla och påskynda proceduren
för meddelande av utresetillstånd till de judar som av olika skäl önskar
emigrera;

11. genom att garantera att inga repressalieåtgärder vidtas mot sovjetiska
judar som vill utnyttja sin elementära rätt att lämna landet i enlighet med
den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och den internationella

UU 1974:5

9

konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering;

lil. genom att ge den judiska befolkningsgruppen de kulturella och religiösa
rättigheter som tillkommer samtliga nationella och etniska grupper
i enlighet med artikel 123 i Sovjetunionens författning;

IV. genom att i enlighet med sistnämnda artikel uttryckligen förbjuda
antisemitisk propaganda i böcker och andra publikationer.