Utrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om en internationell konvention angående ekocid

Betänkande 1972:UU5

Utrikesutskottets betänkande nr 5 år 1972 UU 1972:5

Nr 5

Utrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om en internationell
konvention angående ekocid.

Motionerna

I motionen 1972: 145 (punkt g) av herr Helén m. fl. (fp) hemställes
”att riksdagen hos Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna att Sverige
inom FN och andra internationella organ bör verka för att förbud
upprättas mot miljömord i samband med krigföring”.

I motionen 1972: 947 av herr Takman m. fl. (vpk) föreslås ”att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer om initiativ — med stöd av art. 13 i
Förenta nationernas stadga eller på annat sätt — för att få till stånd en
internationell konvention som förbjuder ekocid (miljömord)”.

Tidigare riksdagsbeslut

Riksdagen har 1971 tagit ställning till ett motionsyrkande om en konvention
mot ekocid. Motionen i fråga tog huvudsakligen sikte på användningen
av växtbekämpningsmedel i krigföring. Motionen avslogs
(UU 1971: 17) under hänvisning till att initiativ syftande till att få till
stånd en konvention på detta område skulle kunna minska den internationella
tilltron till det folkrättsliga förbud som redan finns mot användningen
i krig av biologiska och kemiska stridsmedel.

Utskottet

”Ekocid” eller ”miljömord” definieras i motionen 1972: 947 som en
”förstörelse i stor omfattning av ekosystem och därmed en förstörelse
eller allvarlig rubbning av de framtida betingelserna för växtliv, djurliv
och mänskligt liv”. Motionen syftar till en ”folkrättslig definition och
en folkrättslig kriminalisering av en förbrytelse som inte täcks av folkrätten
i dag”.

I motionen 1972: 145 framföres krav ”inte bara på förbud mot vissa
typer av stridsmedel mot människor utan även på förbud mot att man
medvetet och på lång sikt skadar och förstör människans levande omgivning”.

De frågor som tas upp i motionerna avser således möjligheterna att
vidareutveckla folkrätten i fråga om krigets lagar, dvs. de internationella
överenskommelser som syftar till en humanisering av krigföringen.

1 Riksdagen 1972. 9 sami. Nr 5

UU 1972:5

2

Folkrättens regler om krigföring utgår i huvudsak från principen att
krigets förödelse skall begränsas till vad som är militärt nödvändigt.
De allmänna reglerna på detta område återfinnes framför allt i 1907
års Haag-konvention och Genéve-konventionerna av 1929 och 1949. Ett
särskilt förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande
gaser och mot bakteriologisk krigföring infördes genom 1925 års
Genéve-protokoll.

I Nurnberg- och Tokio-rättegångarna efter andra världskrigets slut
dömdes flera tusen personer för brott mot vad man kallade krigets lagar.
Dessa rättegångar innebar en ytterligare utveckling av folkrättens
regler beträffande förpliktelserna under krig. Förenta nationerna antog
den 11 december 1946 en resolution, som bekräftade de folkrättsliga
principer som nedlagts i Niirnberg-tribunalens stadga och som uttrycktes
i tribunalens domslut.

I motionen 1972: 947 hänvisas till olika stridsmetoder som avses med
begreppet ekocid. Det talas om användning av växtförstöringsmedel i
krigföringen, om områdesbombningar (till skillnad från målbombningar),
om nedmejning av skogar genom s. k. bulldozer-program, om användning
av superbomber samt om tvångsförflyttningar för att åstadkomma
zoner för fri eldgivning.

De folkrättsliga förbudsreglerna enligt nämnda internationella överenskommelser
och beslut är helt eller delvis tillämpliga på de i motionen
nämnda stridsmetoderna. Den svenska inställningen härvidlag klargjordes
i ett interpellationssvar av utrikesminister Nilsson i riksdagen
den 20 januari 1971. Däri pekades på en rad stridsmedel och stridsmetoder
som är folkrättsstridiga eller vars förenlighet med folkrätten är
tvivelaktig, såsom terrorbombning, användning av napalm- och splitterbomber,
kemisk krigföring samt upprättande av s. k. zoner för fri eldgivning,
dvs. områden från vilka befolkningen tvångsförflyttas för att
beskjutning, bombning och förstörelse skall kunna bli möjlig.

Det pågår ett internationellt arbete för att vidareutveckla reglerna för
humanisering av krigföringen. I nämnda interpellationssvar framhöll
utrikesministern bl. a. följande om nödvändigheten av detta arbete:

För att folkrättens regler skall kunna respekteras och vinna utbredning
i världen är det nödvändigt, säger jag, att de efterleves, framför
allt kanske av världens mäktigaste nation, i synnerhet som denna nation
varit den främsta drivkraften — det skall erkännas — för utvecklingen
av krigets lagar såsom de har fastställts i Nurnberg. Det är emellertid
även nödvändigt att folkrättens regler anpassas till en verklighet som
gäller i dag.

Utrikesministern tilläde att det särskilt i ljuset av vad som händer i
Indokina fanns anledning överse åtskilliga av de regler som gäller för
krigföring.

Även bestämmelserna om flygkriget är i behov av en översyn. Enligt

UU 1972:5

3

Haag-konventionen får luftbombardemang endast riktas mot militära
mål. Likväl tog Nurnberg- och Tokio-domarna inte upp frågan om folkrättsstridigheten
av andra världskrigets terrorbombningar.

Arbetet för att utveckla folkrätten på dessa områden bedrivs huvudsakligen
inom ramen för de konferenser som anordnas av Internationella
rödakorskommittén i Genéve. Sverige deltog aktivt i den konferens
som sammankallades av kommittén förra året i syfte att diskutera regler
för att humanisera krigföringen.

Om det internationella arbetet beträffande dessa frågor anförde utrikesminister
Wickman i ett interpellationssvar i riksdagen den 23 mars
1972 följande:

Vid Genévekonferensen framhölls från svensk sida särskilt följande:
Flygkriget, som aldrig blivit föremål för någon konvention, behöver
uttryckligen regleras. Grundläggande principer som är tillämpliga finns i
Haagkonventionerna, men de behöver utvecklas med direkt sikte på det
moderna kriget. Icke-militära mål som är nödvändiga för civilbefolkningens
överlevande får inte förstöras eller skadas, t. ex. bostäder, bevattningssystem,
risfält, boskap etc. Det är av vital betydelse att hålla en
skarp åtskillnad mellan militära och icke-militära mål. All bombning som
sker på måfå i syfte att träffa enstaka mål av militärt värde inom ett
större område måste betecknas som folkrättsstridig. Särskilt terror- och
zonbombning måste anses förbjuden, och detta förbud bör klart fastslås,
eftersom denna form av krigföring har fruktansvärda konsekvenser för
civilbefolkningen.

Som exempel på vapen som åstadkommer onödigt lidande har från
svensk sida pekats på napalm och andra brandbomber och fragmenteringsbomber.

Rödakorskonferensens uppgift var att vägleda Internationella rödakorskommittén
i dess förberedelser för att framlägga konkreta konventionsförslag
för staterna. Konferensen fattade därför inga beslut, men en
ny session förutsågs för våren 1972. Den kommer att äga rum i maj i
Genéve och alla parter i Genévekonventionerna har inbjudits att sända
regeringsexperter till dem.

Under tiden har FN:s generalförsamling vid sessionen i höstas granskat
rapporten från förra årets session. Sverige lade därvid tillsammans med
några andra stater fram ett resolutionsförslag, i vilket man uppmanade
den Internationella rödakorskommittén att ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om rättsliga förbud och restriktioner beträffande vissa
stridsmetoder och vapen som visat sig särskilt förödande för civilbefolkningen.
I samma resolution uppmanades generalsekreteraren att med
hjälp av experter framlägga en rapport rörande napalm och andra
brandvapen. Resolutionen antogs med 110 röster för, 1 emot och 5
nedlagda röster. Portugal röstade emot; de nedlagda rösterna tillhörde
USA, England, Frankrike, Canada och Nicaragua.

Dess värre synes Internationella rödakorskommittén också numera
skygga för att lägga fram förslag som förbjuder eller begränsar användningen
av vissa vapen.

På svensk sida är vi på denna punkt besvikna på den hållning som
Rödakorskommittén i Genéve intagit, och vi kommer naturligtvis att
fortsätta att hävda att nya överenskommelser till skydd bl. a. för

UU 1972:5

4

civilbefolkning bör innehålla inte bara regler mot områdesbombning och
terror och allmänt uttryckta förbud mot särskilt grymma vapen utan
också förbud mot eller begränsningar beträffande specifika moderna
vapen.

FN:s generalsekreterare har nyligen — och som en följd av den
resolution som på svenskt initiativ antogs av generalförsamlingen i höstas
— hemställt att Sverige skulle ställa en expert till förfogande att ingå i en
grupp som skall bistå generalsekreteraren att utarbeta en rapport om
napalm- och andra brandvapen. Mera fakta om dessa vapens struktur,
användning och effekt bör göra det lättare att få till stånd en saklig
diskussion om regler som begränsar eller förbjuder deras användning. Vi
har förklarat oss positiva till att delta i en grupp med allsidig sammansättning.
Vi hoppas att det skall gå att få till stånd en sådan
sammansättning men måste konstatera att bland de västliga staterna för
ögonblicket inte ens sådana som uttryckligen stött förslaget om en
rapport velat ställa experter till förfogande för generalsekreteraren.

Vår hållning i denna fråga ligger fast, och vi har intrycket att det finns
ett betydande stöd för den. Jag har emellertid inte velat dölja att det —
förmodligen utifrån skilda bevekelsegrunder — också finns ett motstånd
mot att diskutera dessa ting. Vi hoppas att detta motstånd skall bortfalla.
Vi kan inte se annat än att alla stater har att vinna på att söka eliminera
eller begränsa användningen av åtminstone vissa vapen och stridsmetoder
som är särskilt grymma. Till dessa hör napalm och andra brandvapen
och fragmenteringsbomber.

I detta sammanhang må nämnas att frågan om de hot mot den mänskliga
miljön som åstadkommes av användningen av massförstörelsevapen
även torde komma att behandlas vid den förestående FN-konferensen
i Stockholm om den mänskliga miljön. Dagordningen upptar nämligen
bl. a. ett förslag till deklaration om den mänskliga miljön, i vilket på
svenskt initiativ införts ett avsnitt om användning av massförstörelsevapen.
I detta avsnitt uttalas att människan och den mänskliga miljön
måste förskonas från de allvarliga följder som kan uppkomma genom
prov med eller användning av massförstörelsevapen.

Deklarationen i fråga kommer att, om den antages av konferensen, ha
karaktären av en internationell opinionsyttring som kan påverka bl. a.
det fortsatta internationella arbetet avseende förbud mot vissa stridsmedel
och stridsmetoder.

I fråga om biologiska och kemiska stridsmedel framhölls i utrikesutskottets
betänkande 1971: 17 att det med stöd av en resolution som
FN:s generalförsamling antagit hösten 1969 kunde hävdas att det existerar
ett förbud mot användning i krig av alla former av biologiska och
kemiska stridsmedel, däribland användningen i krig av växtbekämpningsmedel.
Utskottet har erfarit att denna uppfattning har vunnit terräng
i den folkrättsliga diskussionen i Förenta staterna, vilket torde kunna
ha en viss betydelse för frågan om en amerikansk ratificering av
1925 års Genéve-protokoll utan förbehåll avseende tårgaser och växtgifter.

UU 1972:5

5

En folkrättslig kriminalisering av ekocid, dvs. folkrättsliga sanktioner
av förbuden mot de stridsmedel och de metoder som avses med ekocid,
vidgar inte i och för sig existerande förbudsregler på detta område.
Frågan sammanhänger med det arbete på definitioner av brott mot krigets
lagar som bedrivs inom FN. Verksamheten har emellertid legat nere
sedan man, i samband med försök till kodifiering av principerna i Niirnberg-stadgan,
inte kunnat enas om en definition av begreppet aggression.
Från svensk sida har man senast under 1971 års generalförsamling yrkat
på att definitionen av brott som inte sammanhänger med definitionen
av aggression borde fullföljas. Dessutom har Sverige framlagt olika
förslag syftande till metoder att beivra brott mot krigets lagar.

Som här ovan framgått, bedrivs det internationella arbetet som syftar
till humanisering av krigföringen och förbud mot användningen av vissa
stridsmedel och stridsmetoder i de fora som ägnar sig åt utvecklingen
av krigets lagar, bl. a. Förenta nationerna och Internationella rödakorskonferenserna.
Enligt svensk uppfattning utgör överenskommelser
om förbud på dessa områden inte nedrustningsåtgärder. Åtgärder för
nedrustning eller rustningsbegränsningar har dock självfallet en mycket
stor betydelse för att försvåra eller omöjliggöra användningen av förbjudna
stridsmedel och stridsmetoder, bl. a. dem som avses med ekocid.
Här kan t. ex. hänvisas till 1963 års avtal om förbud mot kärnvapenprov
ovan jord, under vatten och i rymden (”provstoppsavtalet”). Det
drivande argumentet vid tillkomsten av detta avtal var inte minst oron
inför den verkan på den mänskliga miljön som kunde åstadkommas genom
utfall från kämvapenexplosioner. Betydelsefullt är också det arbete
som bedrivits av nedrustningskommittén i Genéve för att komplettera
rådande folkrättsliga förbud mot användningen i krig av biologiska och
kemiska stridsmedel med fullständiga förbud också mot utveckling,
tillverkning och lagring av sådana stridsmedel. Den av kommittén föreslagna
konventionen beträffande de biologiska stridsmedlen antogs
hösten 1971 av FN:s generalförsamling. Den öppnades för undertecknande
den 10 april 1972 och har hittills undertecknats av ett 70-tal stater.
Nedrustningskonferensen torde i år som ett av sina huvudämnen
diskutera en uppföljning av detta arbete med en konvention mot utveckling,
tillverkning och lagring även av kemiska stridsmedel. En komplettering
av rådande folkrättsliga förbud mot användningen i krig av biologiska
och kemiska stridsmedel med fullständiga förbud också mot utveckling,
tillverkning och lagring av sådana stridsmedel utgör ett väsentligt
medel för att hindra omfattande förstöring av ekosystem genom krig.

Utskottet konstaterar att huvuddelen av de stridsmedel och stridsmetoder
som avses med begreppet ekocid eller miljömord kan anses vara
täckta av internationella förbud. I de fall där folkrättsenligheten av
denna form av krigföring är föremål för diskussion pågår ett arbete för
en vidare utveckling av förbudsreglerna. Sverige har härvid gjort en

UU 1972:5

6

uppmärksammad insats. Utskottet anser dock att mycket återstår att
göra när det gäller att uppnå en enhetlig tolkning av existerande förbud
och att utforma sanktionsbestämmelser om brott mot dessa förbud.
Utskottet förutsätter att Sverige också framgent aktiv delar i arbetet på
att åstadkomma ovannämnda konvention mot utveckling, tillverkning
och lagring av kemiska stridsmedel. Detsamma gäller strävandena att i
konventionens form få till stånd förbud mot terror och zonbombning
och mot användning av sådana stridsmetoder och vapen som direkt riktar
sig mot civilbefolkningen.

Vad gäller tanken på en allmän konvention mot ekocid eller miljömord
är det tveksamt om det i nuvarande internationella läge vore
fruktbart att aktualisera denna metod. Redan definitionen av brottsbegreppet
skulle sannolikt möta stora svårigheter. Det är mindre troligt att
staterna skulle vilja underkasta sig vagt utformade förbuds- och sanktionsregler
på detta område.

Utskottet, som ansluter sig till vad som anföres i motionerna 1972:
145 och 1972: 947 om angelägenheten av att förhindra stridsmedel och
stridsmetoder som kan betecknas som miljömord, anser därför att motionernas
syften i första hand bäst främjas genom konkret utformade
punktförbud på olika områden, samt genom en sanktionering av dessa
olika förbud. Utskottet finner det angeläget att Sverige även i fortsättningen
aktivt deltar i de internationella förhandlingarna om en utveckling
av folkrätten i detta syfte. Skulle dessa strävanden visa sig inte leda
till resultat bör man kunna överväga att aktualisera en allmän konvention
eller andra lämpliga och realistiska former av initiativ.

Med hänvisning härtill hemställer utskottet

att riksdagen i anledning av motionen 1972: 145, såvitt avser yrkandet
om förbud mot miljömord, samt motionen 1972: 947

ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 april 1972

På utrikesutskottets vägnar
ARNE GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s), Dahlén (fp), Möller
i Gävle (s), Bengtson i Jönköping (c), Johansson i Jönköping (s), Wirmark
(fp), Palm (s), Göransson (s), Turesson (m), Hellström (s), Ericson
i Örebro (s) och Nilsson i Stockholm (s).

MARCUS BOKH. STHIM 1»7! 720049